På Dagordningen. Reportage om lokala insatser mot barnfattigdom

Transkript

1 På Dagordningen Reportage om lokala insatser mot barnfattigdom

2 Innehållsförteckning Förord HANDLINGSPLAN Örebro tar ett helhetsgrepp på barnfattigdomen...6 KARTLÄGGNING Ny kartläggning blottar Uppsalas blinda fläckar...13 VRÄKNINGSFÖREBYGGANDE ARBETE Nu vräks inte längre några barn i Norrköping AVGIFTER I BARNOMSORGEN Sänkta förskoleavgifter i Haparanda och Malmö HELGFÖRSKOLA OCH NATTIS Avesta tar hand om sina barn dygnet runt året om KULTUR OCH FRITID I Forshaga, Umeå och Botkyrka ges alla möjlighet till aktiv fritid ARBETSMARKNAD OCH EGEN FÖRSÖRJNING Malmö satsar på Hela familjen De bryter mönstret Fagersta, Huddinge, Haninge, Haparanda, Klippan, Hässleholm...50 Rädda Barnen 2013 På Dagordningen Författare: Jonas Knutell Form: Grafisk Idé Tryck: Nilsson & Bergholm Söder AB Foto: Craig Williamson: Save the Children: Sid 23 Hans Reuterskiöld: Rädda Barnen: sid 10, 21, 44, Jonas Knutell: omslag, sid 38, 41, 47, 51, 53, 54, 67, 68 Mostphotos: sid 2, 7, 15, 16, 19, 33, 55, 59 istock photos: sid 31 ISBN: SOCIALA INVESTERINGSFONDER Sociala investeringsfonder kan riva stuprör och utveckla nya metoder Norrköping NÄTVERKANDE Nu förstår politikerna att kommunen faktiskt kan göra något åt barnfattigdom Rädda Barnens rekommendationer till kommuner för att stötta barn i ekonomisk utsatthet PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 3

3 Mer läsning om barnfattigdom finns på FÖRORD Barn i familjer med svag ekonomi finns i samtliga Sveriges kommuner. I vissa kommuner är det många barn och i andra bara några få. Det kan bero på att deras föräldrar är arbetslösa eller skuldsatta eller på att en stor industri nyligen fått lägga ner sin verksamhet, och skälen kan vara fler. Oavsett orsaker och omfattning har alla kommuner en utmaning i att hitta de rätta lösningarna för att bekämpa barnfattigdomen. För att lyckas krävs ofta stora och samordnade insatser. Målet är att färre barn ska behöva uppleva ekonomisk utsatthet och att fler av de barn som ändå drabbas får samma möjligheter som andra barn till utveckling, goda framtidsutsikter och social tillhörighet. År 2012 gav Rädda Barnen ut studien På marginalen vardagen bakom barnfattigdomsstatistiken. Den innehåller barns och ungas egna röster om hur det kan vara att växa upp i en familj som har det dåligt ställt i Sverige. Vi gav en bild av hur verkligheten kan se ut för barnen bakom siffror, tabeller och diagram. I samband med att vi publicerar Årsrapport Barnfattigdom 2013, ger vi ut På dagordningen reportage om lokala insatser mot barnfattigdom, som gör ett nedslag i några av de svenska kommuner som arbetar medvetet med insatser mot barnfattigdom och dess konsekvenser för barn. En stor del av barns välfärd organiseras av kommunerna, och därför är kommunernas engagemang i barnfattigdomsfrågan oerhört central. Rädda Barnen ser positiva tecken på att frågan tydligare prioriteras av landets kommunpolitiker. Kommuner och stadsdelar kontaktar Rädda Barnen för råd och stöd för att de på allvar vill göra skillnad för barn som lever i ekonomisk utsatthet. Vårt första råd är att man inledningsvis bör studera hur det ser ut i den egna kommunen eller stadsdelen. Kommunerna är olika och har skilda förutsättningar och olika åtgärder är därför nödvändiga gemensamt är att många insatser från olika politikområden måste samverka. Rädda Barnen är glada att kunna presentera reportageboken som du håller i din hand och vårt andra råd är: lär av och inspireras av vad andra gör. Rädda Barnen använder termer som handlingsplan, samverkan och tvärsektoriellt arbete. De är centrala komponenter för att göra skillnad för barn. Samtidigt är vi medvetna om att de inte är så lätta att översätta till konkreta handlingar. Därför vill vi här ge tydliga och verkliga exempel på hur man kan börja sitt arbete. Det finns många exempel ute i kommunerna och dessa är några som vi har valt att beskriva. Vi hoppas att få höra om fler och fler som satsar. Agneta Åhlund Chef för Rädda Barnens Sverigeprogram 4 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 5

4 HANDLINGSPLAN Örebro tar ett helhetsgrepp på barnfattigdomen Nu storsatsar Örebro för att få bukt med barnfattigdomen. Andelen fattiga barn ska halveras till 2020 och fem partier, från båda sidor av blockgränsen, står eniga bakom en omfattande handlingsplan. Man satsar på bred front. Det är inte längre frågan om punktinsatser som tidigare, säger projektledaren Anders Trumberg. 6 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 7

5 I mars 2012 gick kommunstyrelsens ordförande i Örebro, Lena Baastad (S), ut med löftet om att barnfattigdomen skulle halveras i kommunen till Det var nog många som ryckte lite på axlarna och tänkte Det där har vi hört förut. I Kalmar har man exempelvis sedan 2005 haft målet att minska barnfattigdomen med 25 procent till 2014, men man är långt ifrån måluppfyllelse. Så vad är det då som pekar på att Örebro kommer att lyckas bättre i sina ambitioner? Till att börja med har olika politiska partier lagt oenigheter åt sidan och valt att prioritera frågan om barnfattigdom. Den politiska majoriteten sedan 2010 bestående av S, KD och C har fått med sig V och MP på tåget och därmed fått en bred uppslutning kring frågan. Sedan har man på ett metodiskt sätt arbetat fram en omfattande handlingsplan med konkreta åtgärder för att komma tillrätta med problemen. Man tar ett helhetsgrepp på barnfattigdomsproblematiken, som blir högprioriterad i samtliga nämnder. Under 2012 har man genomfört ett antal workshops där man fokuserat på att ta fram konkreta åtgärder för handlingsplanen. Anders Trumberg som är projektsekreterare i arbetet kring handlingsplanen är också forskare och har bland annat forskat kring integration och segregation och hur det fria skolvalet påverkar dessa processer. Anders har strukturerat upp arbetet och sett till att de goda idéer som har kommit fram genom workshops utvecklats i en riktning som stöds av relevant forskning. Det här kräver en del omprioriteringar, men den politiska viljan är stark, och man har i flera sammanhang sagt att det här är en av kommunens viktigaste uppgifter, säger Anders Trumberg. Under huvudmålet att halvera barnfattigdomen till 2020 (från 15,9 till 7,9 procent, vilket skulle innebära en minskning av antalet barn i ekonomiskt utsatta hushåll med barn), har man utmejslat sex delmål som också ska vara uppfyllda till 2020: Sysselsättning: Arbetslösheten i gruppen ekonomiskt utsatta hushåll med barn ska halveras. Den socioekonomiska segregationen mellan Örebros bostadsområden ska minska Förskola och skola ska ha vidtagit åtgärder för att aktivt minska effekterna av barnfattigdom. Alla barn ska ha förutsättningar för en meningsfull och hälsofrämjande fritid. Alla barn ska känna sig delaktiga och trygga i sin vardag. Forskning om barn i ekonomiskt utsatta hushåll och dess effekter ska vara en del i Örebro kommuns strategier för forskning, innovationer och utveckling. I juli 2013 inrättades även en social investeringsfond efter Norrköpings modell (se text på sidan 57). I den har 65 miljoner kronor avsatts till förebyggande arbete kring social och ekonomisk utsatthet. Handlingsplanen var en del av en överenskommelse mellan S, C och KD efter valet Frågan om barn i ekonomiskt utsatta familjer är viktig för samtliga partier, även om ingångarna till varför det är viktigt må vara olika. Socialdemokraterna hade barnfattigdomsfrågan med i sitt valprogram, och kommunstyrelsens ordförande i Örebro, Lena Baastad (S), har gjort frågan till sin profilfråga. Många av de föreslagna åtgärderna under varje delmål är sådant som redan görs i kommunen idag varför kommer handlingsplanen göra skillnad? 8 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 9

6 Jag tror ändå att när politiken sätter fokus på en fråga och samlar flera förvaltningar, då kan vi komma ganska långt. Att barnen ska klara skolan är inte bara en fråga för skolan. Vi gör barnfattigdomen till en oerhört prioriterad fråga och knyter ihop allt i ett helhetstänk. Det är klart att det är ett jättetufft mål och vi kanske inte når hela vägen, säger Lena Baastad. Hur har ni i Örebro lyckats samla fem politiska partier från olika sidor blockgränsen i den här överenskommelsen? Vi har haft samtal, samtal, samtal Man måste våga vara överens i frågan, måste våga släppa prestigen och vara konstruktiva. Vi har inte alltid fått de skrivningar vi vill ha, men det övergripande målet kommer nog att bli ganska bra, säger Lena Baastad. Lennart Bondeson och hans kristdemokrater, som efter valet 2010 valt att samarbeta med S och C, tror också på handlingsplanen, men är medveten om vilka svårigheter som väntar. Ska jag vara riktigt ärlig så måste jag säga att det är en riktigt stor utmaning. Kommunen har många handlingsplaner så på det sättet är det här inget nytt. Men vi har i alla fall samlat fem partier kring frågan och det som talar för framgång är att det är lite mer långsiktigt. Det finns exempel på många kortsiktiga projekt mot dessa områden, men det har ofta varit lite för ryckigt och för smalt och kopplat till en viss nämnd. Men vi måste vara realister och kräva mycket av varandra. Vi måste hålla ut och våga i det här. Kanske att det ändå tyder på något, att fem partier fattar händer och jobbar tillsammans. Handlingsplanen antogs i Örebro kommunfullmäktige i september Under 2015 ska man göra en första utvärdering av planen. Anders Trumberg kommer att följa och leda arbetet när handlingsplanen ska gå från ord till handling. Än är inte alla bitar på plats när det gäller hur det ska gå till rent konkret, men han känner sig åtminstone lugnare idag med att politikerna menar allvar i frågan än när han klev in i projektet. Det känns som ett uppriktigt försök. Man satsar på bred front. Det är inte punktinsatser som det brukar vara och det handlar inte bara om socialtjänsten och skolan. Det här innebär att man mobiliserar mycket resurser. Det handlar om omprioriteringar, men det är ännu lite oklart hur man ska göra det. De flesta åtgärder ska inrymmas i ordinarie budget men politiken har skjutit till extra pengar till de åtgärder som ska börja genomföras Vi ska snart samla alla verksamheter och föreningar som har varit med i framtagandet av handlingsplanen för att diskutera hur man ska gå vidare. En del utförs redan idag, en del är på gång och en del åtgärder behöver man troligtvis arbeta lite mer med ute i verksamheten för att kunna genomföra, säger Anders Trumberg. 10 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 11

7 KARTLÄGGNING Några andra kommuners handlingsplaner mot barnfattigdom I Borås beslutade kommunfullmäktige i augusti 2013 att en handlingsplan ska tas fram för att minska barnfattigdomen. Forshaga har upprättat en handlingsplan där fokus ligger på lindrande åtgärder som exempelvis avgiftsfria fritidsaktiviteter, avgiftsfri skola samt barnperspektiv i försörjningsstödet. Kalmar har under 2013 inlett arbetet med att ta fram en handlingsplan mot barnfattigdom. Ny kartläggning blottar Uppsalas blinda fläckar Under 2013 har Uppsala kartlagt barnfattigdomen i kommunen. Genom intervjuer med förskolechefer, föräldrar, föreningar, frivilligorganisationer, med flera, har man lyckats identifiera kommunens brister i arbetet med barn i ekonomisk utsatthet. Vi har fått en bra bild av hur det ser ut, och nu måste vi följa upp det här. Kanske behöver vi göra budgetjusteringar eller ändra våra riktlinjer? säger Anders A Aronsson (FP), ordförande i socialnämnen för barn och unga i Uppsala. 12 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 13

8 Uppsala är något mer förskonat från barnfattigdom än många andra svenska kommuner. I riket i stort lever 12,7 procent av barnen i ekonomisk utsatthet i Uppsala 10,9 procent. Totalt sett lever 5,93 procent av Uppsalas barnfamiljer på försörjningsstöd. Men dessa är långtifrån jämnt fördelade över staden. I exempelvis Sunnersta och Kungsängen utgör dessa familjer enbart 0,37 respektive 0,52 procent, medan de i Gottsunda och Valsätra utgör 22,40 respektive 20,49 procent. Siffrorna ovan (samtliga från 2010) framgår av en kartläggning över barnfattigdomen i Uppsala som tagits fram under 2013, och presenterats för bland annat politiker och tjänstemän i början av oktober Men fokus i kartläggningen har inte varit på siffrorna, utan snarare på att lyfta de historier och berättelser som gömmer sig bakom dem. Det säger Stina Fernqvist, sociologiska institutionen i Uppsala, som ansvarat för rapporten. Den kvalitativa ansatsen i kartläggningen har gjort det möjligt att synliggöra vilka brister som finns. Vi har inte bara räknat upp vilka aktörer som finns utan vi har tagit upp deras perspektiv vad gäller exempelvis behov av resurser. Tack vare detta har vi kunnat fånga upp liknande mönster från flera olika håll. Och för att få föräldrarnas och familjernas perspektiv finns ingen annan väg, säger Stina Fernqvist. Det mest överraskande resultatet var att idrottsföreningars närvaro i en stadsdel inte nödvändigtvis spelar någon roll för barn från ekonomiskt utsatta familjer. Flertalet aktörer lyfte just det här, att man kan inte lita på att idrottsföreningar är en resurs bara för att de finns. Man brukar säga att det inte kostar så mycket att hålla på med lagidrott, men vad många av de intervjuade lyfte var att det inte är självklart för ett barn med utländska föräldrar att gå med i en förening. Många avstår från att gå med, att vara föreningsaktiv är inte alltid något som ens föräldrar tycker är okej, utan det utgår från en starkt svensk kulturell norm. Sedan finns det mycket dolda kostnader, som att skjutsa, arbeta ideellt, med mera, säger Stina Fernqvist. Flera intervjuade har lyft behovet av någon slags strukturersättning liknande den som finns för att utjämna olika villkor mellan skolor eller förskolor när det gäller fritidsverksamheten. Men man påpekar också att det inte bara är ekonomiska resurser som behövs, utan även ökad samordning mellan föreningar, organisationer och kommunala aktörer i stadsdelar. Man behöver synliggöra vilka aktiviteter som finns. Det finns många bra kostnadsfria aktiviteter som inte ens fylls till hälften. Det finns någon tillgänglighetsaspekt där som behöver jobbas på. Det har varit ett av de stora bidragen i den här rapporten och det skulle vi inte ha fått fram om vi inte gjort intervjuerna. Där måste kommunen ta sig en ordentlig funderare på vad man kan göra, säger Stina Fernqvist. 14 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 15

9 Många av kartläggningens resultat är kanske inte ny kunskap, men blottlägger ändå brister på områden som kommunen tyckt sig ha koll på. I presentationen lade jag fram att det borde vara lättare att få medel till fritidsaktiviteter. Då protesterade man från politikerhåll och menade att det redan finns politiska beslut om det. Men just medel till fritidsaktiviteter är något som vi sett att frivilligorganisationerna ofta får bidra med, just för att familjerna inte får det från kommunen. Så någonstans fallerar det, trots att det finns bra politiska beslut. Det gäller även handlingsplaner i skolor, där det också fallerar. Kartläggningen har tagits fram på initiativ av Gillbergska stiftelsen och Barnombudsmannen i Uppsala (BOiU), en ideell förening som till största del finansieras av kommunen. BOiU lyckades även få Socialnämnden för barn och unga samt Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden att stå bakom kartläggningen, vilket BOiU:s verksamhetschef Lisa Skiöld är glad över. Hon tycker att kommunens attityd i barnrättsfrågor ibland varit väl tillbakalutad, ungefär: Vi har ju Barnombudsmannen, de sköter det. Och att man man på vissa håll i kommunen inte velat erkänna problemen kring barns ekonomiska utsatthet. Jag hoppas på både smått och stort av kartläggningen. Jag har tidigare kritiserat kommunen för att ha varit mesiga när det gäller att ta fram ordentliga riktlinjer för skolorna. Men nu känns det som att man tar det på allvar, några av de tongivande politikerna verkar också ta det på allvar, säger Lisa Skiöld. Kartläggningens resultat presenterades den 8 oktober 2013 för närmare 50 personer (och senare på kvällen ytterligare ett 20-tal). I samband med presentationen fick de samlade tjänstemännen, politikerna, föreningsrepresentanterna, med flera, diskutera vad som kan göras åt problemen. Det blev lyckade workshops där man till exempel diskuterade handlingsplaner för förskola/skola, och strategier för när man upptäcker någon som har svårt med ekonomin. I bostadsområden där många har det svårt har man ofta redan tentaklerna ute, på ett sätt som man inte har i andra områden. Kartläggningen ger ett mycket konkret underlag och blir ett bra verktyg. Vi har påtalat sådana här saker tidigare, men då har det inte blivit så mycket action. Nu tror jag att många ser att de inte riktigt har koll, så att säga, säger Lisa Skiöld. Nu har Uppsala en bra utgångspunkt för det fortsatta arbetet med att lindra effekterna av barnfattigdom. Kartläggningen blir en kunskapsgrund utan politisk färg, och stärker de krafter i kommunen som vill arbeta mer kraftfullt för att ge även fattiga barn en rik barndom. En som lovar att det framöver ska bli action, är Anders A Aronsson (FP), ordförande i Socialnämnden för barn och unga. Det är lätt gjort att man bara sätter det i hyllan och säger det här var intressant. Men om man inte följer upp och gör något åt problemen, kan man lika gärna låta bli att göra en sådan här kartläggning. Nu ska vi samla 16 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 17

10 ihop synpunkterna och jobba vidare med dem. Det här blir ett bra underlag för vårt budgetarbete. Behöver vi göra budgetjusteringar? Några av de resultat som Anders A Aronsson ser som kartläggningens mest intressanta är de synpunkter som flera frivilligorganisationer för fram. Det som man ger uttryck för ifrån de socialt verksamma organisationerna, är att de är tyngre belastade, att de får göra större kompletterande insatser än förr. Det får man lov att fundera på är det tuffare villkor från försörjningsstödsidan eller vad handlar det om? En sån här rapport blir en bra påminnelse om att vi måste ta några steg åt sidan och se över verksamheten. Det blir något annat än att bara kolla om bugdeten går ihop. Men vi får titta på själva rekommendationerna i rapporten, och när vi även sammanställt synpunkterna från seminarierna får vi sortera vem som har ansvar för vad. Jag kan inte säga konkret vad som kommer att ske, men det här är ett jättebra material att utgå från. Västerås gjorde 2010 en omfattande kartläggning av barnfattigdomen i kommunen. I kartläggningen Har du inga gummistövlar? gav man också förslag på åtgärder för att underlätta vardagen för barn från fattiga familjer. Umeå gjorde 2012 en kartläggning av barnfattigdomen i kommunen, men har inte gått vidare med handlingsplan. Däremot tog man 2005 beslut om att anta riktlinjer för barnkonsekvensanalys. Barn- och ungdomsperspektivet ska genomsyra alla verksamheter, och man lyfter barnfattigdom som en särskilt prioriterad fråga i sin Genomförandeplan VRÄKNINGSFÖREBYGGANDE ARBETE Nu vräks inte längre några barn i Norrköping Varje dag vräks barn från sina hem i Sverige. Men tack vare flera kommuners envetna vräkningsförebyggande arbete går utvecklingen i rätt riktning. Norrköping är en av få större kommuner som nästan uppnått nollvisionen till stor glädje för både barnfamiljer, kommunen och bostadsbolagen. Sollentuna har gjort ett stort antal intervjuer med föräldrar med långvarigt ekonomiskt bistånd, och därefter infört ett tydligare barnperspektiv i försörjningsstödet: Socialsekreterarna har en större kunskap om och lyhördhet inför svårigheterna med att leva under fattiga förhållanden. När riktlinjerna nu skrivs om så kommer erfarenheterna från studien att påverka innehållet. Fritidsaktiviteter är redan nu enklare att beviljas bistånd till, säger Kerstin Lidman, socialchef, Sollentuna. 18 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 19

11 Strax efter sommaren 2013 presenterade Kronofogden positiva nyheter: Färre barn vräks. I ett pressmeddelande kunde man läsa att under det första halvåret 2013 berördes 251 barn i Sverige av en genomförd vräkning, jämfört med 310 under samma period Men faktum kvarstår många barnfamiljer vräks fortfarande. Kronofogdens siffror visar dessutom att vid en femtedel av vräkningar som berör barn, så är barn också närvarande vid själva vräkningstillfället. Att bli vräkt från sitt hem är en stor påfrestning för alla medlemmar i en familj. Att plötsligt ryckas upp ifrån sin trygghet kan vara förvirrande och svårt, framförallt för barnen. Barn är i stort behov av trygghet och struktur för att utvecklas på ett positivt sätt. Vi behöver göra allt vi kan för att förhindra att barn blir vräkta från sina hem. Det säger Sara Skoog, behandlare på Rädda Barnen. Rädda Barnens vision är att inga barn ska slängas ut från sina bostäder, och därför kräver Rädda Barnen av kommunerna att de aktivt och medvetet arbetar vräkningsförebyggande. Regeringen har tillsatt en hemlöshetssamordnare för att stödja kommunerna att skapa strukturer och fungerande rutiner i arbetet mot hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. I det uppdraget ingår att särskilt uppmärksamma det vräkningsförebyggande arbetet. Hemlöshetssamordnaren är underställd Socialdepartementet och har under 2012 och 2013 besökt ett drygt 40-tal kommuner och träffat företrädare för såväl socialförvaltningar som bostadsbolag. Man har också träffat den politiska ledningen i kommunerna eftersom man anser att de ofta smiter från sitt ansvar i frågan. Vi har velat lyfta perspektivet, för det är kommunledningen som har det generella ansvaret för bostäder i kommunen. Socialtjänsten har inte verktygen, de sitter inte på bostäderna. Men vi anser också att det ska finnas ett samarbete mellan hyresvärd och socialtjänst långt tidigare, säger Maria Boustedt Hedvall, ämnessakkunnig på Enheten för sociala tjänster, Socialdepartementet. En kommun som kommit en bra bit på väg är Norrköping. Det är en av de städer där flest ansökningar om avhysningar av barnfamiljer görs, men i princip inga barn vräks. Enligt Kronofogdens statistik från första halvåret 2013 berördes endast ett barn i Norrköping, men det barnet bodde inte hos den vräkta föräldern. Kenneth Edström är kommunövergripande bostadssamordnare för de sociala nämnderna i Norrköping. Hans nämndöverskridande roll är en anledning till kommunens framgångar i att undvika vräkningar av barnfamiljer, eftersom det har gjort att frågan inte bara blir socialtjänstens angelägenhet. Men han pekar också på ett par andra framgångsfaktorer. Först och främst har vi arbetat evidensbaserat med frågorna i många år. Man ska veta vad man gör, och vi har jobbat mycket med studier och uppföljningar för att säkerställa att våra insatser är hållbara. Sedan har vi hittat effektiva sätt att få information om att avhysningar är på gång, varav en del är genom informella kanaler, säger Kenneth Edström. Hyresvärdarna har enligt lag skyldighet att informera socialtjänsten när en barnfamilj ska avhysas. Men ju tidigare socialtjänsten får information desto lättare är det att finna bra lösningar på situationen. Genom bra samverkan mellan alla olika parter socialtjänsten, fastighetsägare, inkassobolag, advokatfirmor har Norrköping sett till att tidigt få koll på om en familj är på väg att vräkas. Varje insparad dag kan vara oerhört värdefull när en avhysningsprocess kommit igång. Normalt sett nöjer sig en kommun med det som kommer via posten. Vi vill ha en så effektiv kommunikation som möjligt. Bostadsbolagen kan faxa 20 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 21

12 till oss och har en dialog direkt med oss. På det sättet kan vi spara upp till en vecka ibland, i stället för att få ett avhysningsyrkande som kommer som en blixt från klar himmel med två veckor kvar till avhysningen Att då få kontakt med familjen kan ta tid, det är ofta mycket skam inblandat. Först när vi fått kontakt kan vi ta del av familjens ekonomi och göra utredning och avbetalningsplaner. Och det är först då man kan ta fram ett förslag att presentera för bostadsbolaget: Köper ni det här? Det måste få ta tid. Kommunen har skrivit samverkansavtal med fastighetsägarna, som numera vet att det finns mycket pengar att spara på samarbetet. Det är dyrt att vräka familjer för såväl den enskilde som för hyresvärdarna och kommunen. Vi har extremt god samverkan med inkasso, advokatbyråer, fastighetsägare, med mera. Vi har också erbjudit möjligheten att skicka digitala underrättelser till socialnämnden, vilket gör att vi ännu snabbare kan få signaler på om något inte ser ut att lösa sig, säger Kenneth Edström. Men det handlar också om att komma tillrätta med så kallade informella avhysningar. Ett sådant fall kan vara att en hyresvärd hotar om vräkning, men lovar att hyresgästen får bo kvar ytterligare två månader om denne skriver på att den godtar uppsägningen av kontraktet. I ett sådant fall där familjen frivilligt lämnar sin bostad behöver inte hyresvärden informera socialen. Plötsligt kan en barnfamilj stå bostadslösa på kommunhusets trappa utan att socialtjänsten haft en aning om deras situation. Informella avhysningar är en etisk fråga. Vi har ett bostadssocialt forum där vi också diskuterar etik, att det inte är okej att jobba på det sättet. Vi jobbar också med att informera om att man som hyresgäst inte behöver skriva på en sådan uppsägning. Kenneth Edström anställdes 2003 för att bygga upp ett bostadssocialt program där en viktig del var det vräkningsförebyggande arbetet. Då såg han att det ofta var samma barn som drabbades om och om igen. Den vanliga lösningen i kommunen på den tiden, när någon familj vräkts på grund av obetalda hyror, var att man gick in och betalade av familjens hyresskuld och sedan hoppades på att det skulle gå bättre nästa gång. Men det undanröjde sällan de bakomliggande orsakerna till att familjen blivit vräkt, och snart återkom familjen efter att ha på nytt hamnat i avhysning. Vi bidrar med rådgivning kring ekonomi, gör upp avbetalningsplaner med mera. Vi ser att människor suger åt sig, och att de växer av detta. Det ger större stabilitet, och då är det färre som återkommer. Visst kan vi betala av skulden och nöja oss med det, men det ger inget svar på Hur lever den här familjen? Vi går in och tar tag i den bakomliggande problematiken. Norrköping har idag två personer som på heltid koordinerar det vräkningsförebyggande arbetet. Det mångåriga och medvetna arbetet har gett resultat. Trots att Norrköping är en socioekonomiskt utsatt kommun, med hög arbetslöshet och stor social problematik, så är man alltså bäst i klassen när det gäller att undvika vräkningar av barnfamiljer. 22 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 23

13 Hyresvärdar söker nya lösningar Bostadsbolaget ABK i Kristianstad har bestämt sig för att gå ifrån sociala kontrakt, en vanlig lösning där den boende har andrahandskontrakt genom socialtjänsten, som är den som hyr av bolaget. Sociala kontrakt innebär ofta en väldigt lång väg tillbaka till ett eget kontrakt. ABK testar i stället ett depositionsavtal enligt devisen Alla som bor i våra lägenheter ska ha förstahandskontrakt. Är man en ekonomiskt osäker hyresgäst begär ABK en deposition på tre månader, som man antingen betalar själv eller som kan betalas av socialtjänsten. Rullar allt på betalas depositionen tillbaka efter två år, och hyresgästen har hela tiden sitt eget förstahandskontrakt. Detta har i Kristianstad lett till att antalet andrahandskontrakt sjunkit från över 300 till cirka 80. Ett sådant system löser problematiken med inlåsningseffekter i andrahandskontrakt och skapar större trygghet för den enskilde i boendet, menar regeringens hemlöshetssamordnare. I Trollhättan har det kommunalt ägda bostadsbolaget AB Eidar infört möjligheten till en förmånlig avbetalningsplan för hyresgäster med tidigare hyresskulder. I takt med att avbetalningar görs skriver vi av delar av skulden, för att underlätta en återgång till normala förhållanden för den som socialtjänsten bedömer ha förutsättningar att klara eget boende. Om hyresgästen betalar av 300 kr/månad på skulden skriver Eidar av lika mycket första året. Andra året skriver man av 600 kr/månad, det tredje 900 kr/månad, och så vidare. Överenskommelsen gäller under förutsättning att inga nya hyresskulder uppkommer samt att avbetalningsplanen följs. Avgifter i barnomsorgen Sänkta förskoleavgifter i Haparanda och Malmö I november 2011 sänkte Malmö stad sina avgifter för barnomsorgen för låginkomsttagare. Ju mindre en familj tjänar, desto mindre andel av lönen går till att betala barnens förskoleplatser. En sån här reform ser jag som extremt viktig. Man ska inte behöva avstå från förskola för att man inte har råd, säger Anna Angelin som forskar om fattigdom på Lunds universitet. 24 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 25

14 Malmös initiativ att sänka förskoletaxorna för låginkomsttagare, och att helt slopa dem för de familjer som tjänar allra minst är kommunen ganska ensamna om. De flesta kommuner använder sig av samma system, maxtaxan, där familjerna betalar tre procent av bruttolönen (men max 1260 kronor per månad) för första barnet, två procent (men max 840 kronor) för andra barnet, en procent för tredje barnet (max 420 kronor) och ingen avgift för fjärde barnet. Malmö tillämpar fortfarande maxtaxa, men har sänkt avgifterna för dem med lägre inkomster. Man har delat in taxan i sju inkomstklasser där familjen betalar en större andel av lönen ju mer de tjänar. Har de en sammanlagd inkomst på mindre än kronor betalar familjen ingen avgift alls. Familjer med en bruttolön på exempelvis kronor betalar 0,9 procent (117 kronor) för första barnet. Tjänar familjen kronor blir avgiften i stället 1,5 procent (255 kronor). För löner över kronor betalar familjerna full taxa, det vill säga tre procent eller max kronor. Vad man också beslutat om i Malmö är att inte kasta ut barn från förskolorna när föräldrarna inte kan betala. Det som gör det här till en väldigt bra insats är att det är bra för alla låginkomsttagare, inte bara för några enskilda familjer, säger Anna Angelin, filosofie doktor i socialt arbete och som forskar om fattigdom och social utestängning vid Lunds universitet. Forskare har sett att andelen barn i socioekonomiskt utsatta områden som efterfrågar förskoleplatser är färre än i mer välbeställda områden, samtidigt som forskarna konstaterar att förskolan är extra betydelsefull för barn från resursfattiga uppväxtmiljöer. Än är det för tidigt att säga vilka effekter det nya avgiftssystemet får i Malmö och om reformen kommer att bestå. Andra kommuner har gjort liknande försök tidigare, men där har det snart runnit ut i sanden. I jämtländska Ragunda testade man att göra barnomsorgen helt gratis i slutet av 90-talet, men avgifterna återinfördes redan efter knappt två år på grund av ekonomiska problem i kommunen. I Haparanda har man sedan 2007 avgiftsfri barnomsorg. Barnperspektivet var utgångspunkten när vi tog beslutet. En del önskade andra effekter också, men skolans kompensatoriska roll och allas möjligheter att lyckas var utgångspunkten. För vissa familjer betyder varje hundralapp väldigt mycket. I Haparanda har vi inte så många med höga inkomster, så för barnfamiljerna betyder det mycket, säger Kåre Strömbäck (S) som satt i Haparandas barn- och ungdomsnämnd när beslutet togs. Vad det betydde för kommunens ekonomi? Innan fick vi bara in sju procent av kostnaden via avgifterna, så att slopa dem kostade oss endast 1,8 miljoner. Men det kostar att administrera avgifterna också och det slipper vi nu. Egentligen är inte det här en ekonomisk fråga, det är mer ett synsätt. Än finns inga planer på att återinföra avgifterna och för- och grundskolechef Monika Invall säger idag att kommunen vill kunna erbjuda förskola till alla barn, oavsett föräldrarnas betalningsförmåga. Det här har möjliggjort för alla att ha råd att ha barn i förskolan. Det är ännu viktigare idag än förr att alla barn går i förskolan. Egentligen borde man se till att likvärdigheten gäller över hela landet, säger Monika Invall och menar att såväl gratis grundskola som gratis förskola borde vara reglerat i lag. I Lerum i Västra Götalands län införde man 2002 avgiftsfri förskola för familjer som tjänar mindre än kronor, men skrotade åtgärden från och med den 1 januari i år. På det sparar kommunen kronor per år, men enligt administrativa chefen Gunilla Nilsdorff fanns det inget spartänk bakom beslutet, utan systemet fungerade dåligt. Det blev för orättvist. Tjänade man kronor slapp man avgift, men hade man en inkomst på kronor fick man en avgift på 510 kronor för första barnet. Det vi också gör varje år är att kontrollera inkomstuppgifterna mot Skatteverket, för att se om vi tar ut rätt avgift. Det har visat sig att flera hushåll som rapporterat lägre inkomst än kronor hade strax över Då åkte de på hela årets avgift som en klumpsumma, vilket blev väldigt tufft för de hushållen, säger Gunilla Nilsdorff. 26 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 27

15 I Malmö är taxesystemet fortfarande ganska nytt. Det började gälla den 1 november 2011 och än har man inte kunnat utvärdera effekterna. Framöver ska man ta fram siffror på om åtgärden har fått fler barn i socioekonomiskt utsatta områden till förskolorna, vilket var ett av målen med satsningen. Forskning visar nämligen att förskolan är extra viktig för barn från utsatta familjer eftersom den kan begränsa effekterna av bristande sociala levnadsförhållanden, ge barn möjlighet till bättre skolstart, förhindra social exkludering och bryta negativa cykler. Men vi har inte fått några som helst signaler på att det har varit vare sig ett fantastiskt eller katastrofalt beslut. Inte heller på att några har uppfattat systemet som orättvist, säger Ana-Maria Deliv som i sin dåvarande funktion som avdelningschef för barn och ungdom på stadskontoret ansvarade för implementeringen av beslutet. Har Malmö inte lyckats nå ut med informationen till de fattiga familjerna om att de nu kan ha sina barn gratis i förskolan? De är det vi ska titta på under hösten, och det ska bli jätteintressant att följa. Har vi haft en tillräckligt uppsökande verksamhet för det hundratalet barn som åtgärden främst riktar sig mot? Kan vi göra mer av det, säger Ana-Maria Deliv. HELGFÖRSKOLA OCH NATTIS Avesta tar hand om sina barn dygnet runt året om Bergslagskommunerna Fagersta och Avesta är bland landets bästa på att erbjuda barnomsorg på obekväma tider. Där har politikerna lyssnat på föräldrarnas krav. Några andra kommuner, exempelvis Stenungsund, har också börjat erbjuda verksamheten på senare år på grund av den nya skollagen. Men formuleringen i lagen är luddig och gör att många kommuner smiter från sitt ansvar att ordna barnsomsorg på obekväma arbetstider. 28 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 29

16 Ett av Rädda Barnens krav på kommunerna är att man erbjuder förskola på obekväma tider. Särskilt ensamstående föräldrar är ofta beroende av servicen för att kunna arbeta och försörja sin familj. Och ur barnets perspektiv är det oerhört viktigt att ha tillgång till en trygg omsorg när föräldrarna jobbar kvällar, nätter och helger. Antalet kommuner som erbjudit omsorg på obekväm tid har legat någorlunda konstant runt 120 kommuner under 2000-talet, och antalet inskrivna barn har pendlat mellan och Men genom den nya skollagen 2010, som säger att kommunerna ska sträva efter att erbjuda omsorg för barn under tid då förskola eller fritidshem inte erbjuds i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrars förvärvsarbete och familjens situation i övrigt, har man sett en tydlig trend att allt fler kommuner erbjuder sådan omsorg. Under 2012 var det äntligen över hälften av kommunerna, 151 stycken, som erbjöd verksamheten och närmare barn i åldrarna 1-12 år var inskrivna. Mycket tyder på att det inte handlar om ett ökande behov, utan att kommunerna börjar ta det existerande behovet på större allvar. I Stenungsund lade man ner verksamheten 2009, trots föräldrars högljudda protester. Men det var inte därför, utan på grund av den nya skollagen, som man bara några år senare återinförde omsorg på obekväma tider. Trebarnsmamman Maria är en av dem som får livet att fungera tack vare att hon kan ha barnen på nattis. Hon jobbar som undersköterska på ett demensboende och är sedan ett år tillbaka ensamstående. Maria har sina tre barn fem, åtta och tio år på heltid. Jag hade ju inte kunnat jobba om inte nattis fanns. Jag jobbar inom vården och måste arbeta kvällar och helger. Jag har försökt byta schema, men får inte för arbetsgivaren. Om jag ska ha chans till ett dagjobb måste jag skola om mig. Men att vara ensamstående med tre barn på studiemedel går inte heller säger hon. Under Marias första tid som ensamstående fick hon ofta hjälp av sina föräldrar med att passa barnen. Men de orkar inte med småbarn i den utsträckningen. Jag har försökt lösa det med anhöriga i ett år, men de orkar inte, det blir för mycket. Det har förändrat mitt liv att barnen kan gå på nattis. Man märker hur sårbar man är när man är själv. Men nu klarar jag mig på egen hand och det betyder jättemycket. Jag tror också att barnen märker när man mår bra själv. Maria lovordar personalen på natt- och helgförskolan i Stenungsund. Barnen känner sig trygga med personalen. Förskolan ligger nära de äldre barnens skola, och de kan gå dit själva på morgonen. Femåringen byter bara avdelning, men stannar i huset. Kommuner som erbjuder barnomsorg på obekväma tider kan söka statsbidrag från Skolverket. Bidraget har införts för att få fler kommuner att erbjuda servicen. Men statsbidraget täcker endast en mycket liten del av kostnaderna för omsorgen så det är knappast några kommuner som startar upp verksamhet enbart på grund av statsbidraget. Men Stenungsund är ett gott exempel på så vis att man tolkar den nya skollagens formulering, ska sträva efter, som tvingande där andra kommuner väljer att se det som något frivilligt. Man har också bemödat sig om att skapa en verksamhet som faktiskt gör livet bättre för barnfamiljerna. För det är stora skillnader på vad som erbjuds i olika städer. Att bara erbjuda räcker inte, omsorgen måste även utformas utifrån familjernas behov. 30 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 31

17 Först och främst, för att natt- och helgförskola ska efterfrågas och nyttjas måste föräldrarna känna till den. Den måste också vara utformad så att den gör livet lättare för familjerna. Exempelvis måste förskolan ligga hyfsat nära hemmet så att det går lätt att hämta och lämna. Barn i skolåldern måste kunna ta sig smidigt till skolan på morgnarna. Förskolebarnen bör helst ha en dagplats på samma förskola, så att inte barnet måste skjutsas mellan olika ställen på morgnarna. Viktigast av allt är att barnen trivs och mår bra på förskolan, att de är i en trygg miljö som de känner igen. Och en fördel med att barnen går på förskola i stället för att vara hos olika barnvakter är ju att förskolan omfattas av lagstiftning och har kvalitetskrav på verksamheten. När det gäller antalet barn i den här typen av omsorg sticker Bergslagskommunerna Avesta och Fagersta ut. I Avesta, med cirka invånare, är 80 barn inskrivna och i Fagersta med cirka invånare har man 45 barn i helgförskola. Som jämförelse kan nämnas Stockholm, som har 135 barn inskrivna på invånare. Sett till antalet invånare finns det därmed runt 22 gånger så mycket barnsomsorg på obekväma tider i Fagersta och Avesta som i Stockholm. Vi är ju en gammal bruksort och det har funnits ett stort behov. Vi öppnade på prov en avdelning för cirka femton år sedan. Sedan ökade vi med en avdelning till. Vi har haft politiker som tyckt att det är viktigt och som velat satsa på det här. Det kostar ju en slant också, säger Siv Holm förskolechef på Talgoxen i Avesta. Budgeten för verksamheten i Avesta är på drygt åtta miljoner kronor. Förskolan Talgoxen är öppet dygnet runt året om och tar emot 80 barn i åldrarna 1-12 år från cirka 55 hushåll. Enligt Siv Holm är 30 procent av dessa ensamstående föräldrar. Kravet för att få en plats är att man ska ha ett skiftarbete som innebär att man måste lämna och hämta utanför ordinarie förskoletider. Man har både en förskoleverksamhet och fritidsverksamhet eftersom flera av barnen nått skolålder. I Fagersta har man runt 45 barn i helgförskola. Helgförskolan är öppen från fredag eftermiddag till måndag morgon, samt alla röda vardagar. Efterfrågan har ökat enormt de senaste åren. På kommunen bedömer man det inte som att behoven har ökat, bara att föräldrarna nu känner till verksamheten och att den arbetat upp ett gott rykte. Det var ju föräldrar som lyfte frågan från början. Då gjorde vi en enkät och vi kom fram till att behovet var stort, särskilt på helger. Vi insåg att föräldrarna pusslade något enormt. Om föräldrarna hade olika skift på samma arbetsplats var det ibland så att ena föräldern kom ut med barnen till jobbet, och den andra gick av sitt skift och tog barnen och körde hem. I början av 2011 hade man 18 barn inskrivna. I mitten av 2013 hade antalet ökat till runt 45. Vi börjar växa ur våra lokaler, men det känns bra. Vi har nog en bra verksamhet där barnen mår bra. Det är också många barn, så barnen har hela tiden flera andra barn att leka med. I början var det inte så många barn som sov över. Men ju fler barn vi har fått, ju fler är det som sover här. Vi har fyra heltidsanställda som täcker upp behovet, och vi har en liten budget för att göra verksamheten lite roligare. Nu har vi köpt in en platt-tv, så att barnen kan få titta på tv på kvällen. Det här är ju ett komplement till hemmet. Fagersta ligger redan i topp när det gäller att erbjuda omsorg på obekväma tider. Detta trots att man bara har öppet på helgerna. Nu ser kommunen över behovet av att även ha öppet vardagskvällar. Vi har varit ute med en enkät före sommaren. Det verkar finnas ett tiotal som behöver omsorgen varje kväll, därav några ensamstående. Sedan får vi se vad politiken säger, men politikerna lyssnar ju på föräldrarna här, säger Jeanette Behrens, avdelningschef för förskoleverksamheten. 32 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 33

18 KULTUR OCH FRITID I Forshaga, Umeå och Botkyrka ges alla möjlighet till aktiv fritid Ett av Rädda Barnens krav på kommunal nivå är att det finns kostnadsfria fritidsaktiviteter för barn. Forshaga och Umeå är exempel på kommuner som gjort viktiga insatser för att ge alla barn en meningsfull fritid. I Botkyrka satsar man särskilt på att alla barn ska ha tillgång till kulturaktiviteter. Vi arbetar för att ha låga trösklar. Det ska vara låga eller inga avgifter till entréer, vi har inga vinstkrav i kaféerna på fritidsgårdarna och vi har lägeravgifter som är låga, säger Cathrin Vestergren, avdelningschef för fritidsgårdarna i Umeå. I november 2012 arrangerade Umeå för första gången musikfestivalen 2 Days in Umeå för barn och unga över 13 år. Den lockade cirka 1300 ungdomar. Med fri entré, 25 akter på fyra scener, elva workshops och ett disco var arrangemanget uppskattat bland ungdomarna. Festivalen ska bli årligen återkommande och väntas växa för varje år. Under sommaren 2013 kunde barn i Umeå dessutom åka på dag- eller veckoläger för en billig penning. För 50 kronor kunde man följa med på ett dagläger och testa att till exempel rida, skjuta luftgevär och köra fyrhjuling. I priset ingick även mat och transport. Lägren blev en succé och lockade uppåt 30 barn om dagen under de tre veckor som lägren pågick. Under 2012 erbjöd kommunen också liknande dagläger, men då till en avgift på 300 kronor. Det blev mer eller mindre fiasko och lockade väldigt få barn. En ensamstående mamma sa att hon tyckte det var för dyrt, så de som behövde fick inte för sina föräldrar. Nu får vi mycket respons från föräldrarna som säger Gud vad bra att ni kan göra det här. Självklart gör det skillnad. Andra läger går på två, tre tusen kronor. Här är det 150 kronor för ett veckoläger, måndag-torsdag, och det inkluderar mat. Vi vet att de som inte har råd får följa med gratis. Och det är det roliga som de får den här sommaren säger Per-Erik Söderström på Umeå fritid. Att man kunde erbjuda läger till så låg kostnad under 2013 ska i sanningens namn inte Umeå kommun få allt beröm för. Det hela blev möjligt för att några tonårstjejer startade föreningar som gick in och finansierade lägren med sitt föreningsstöd just för att tjejerna ansåg att det måste finnas bra aktiviteter även för barn från fattiga familjer. Men bortsett från detta så har Umeå faktiskt satsat extra på att ge en meningsfull 34 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 35

19 fritid även till barn från fattiga familjer. I sin Genomförandeplan står det att kommunen ska ge ett väl underbyggt stöd till föreningslivet i form av subventionerade lokaler och kontantstöd per genomförd aktivitet, tillgång till spontanytor för fysisk aktivitet både sommar och vinter utan kostnad, gratis inträde eller låga entréavgifter vid större arrangemang, låg prissättning på fikautbud och liknande på fritidsgårdar och Ungdomens hus samt det så kallade badbandet som innebär att fritidsnämnden subventionerar inträde till utomhusbadet Umelagun under juni, juli och augusti för kommunens skolbarn, så att varje besök bara kostar tio kronor. Under 2012 tog värmländska Forshaga kommun fram en handlingsplan mot barnfattigdom. Där står bland annat att man ska anordna kostnadsfria aktiviteter för barn på loven. Kultur- och idrottspedagogen Anna-Pia Hägglund har hand om Idrottsskolans aktiviteter. På sommarlovet har vi haft idrottsläger på dagtid. Då ingår även lunch och mellanmål. Vi hade fyra dagläger i midsommarveckan med mountainbike, skytte, golf och simträning. Lägren, som är för barn i åldrarna år, arrangeras i samarbete med lokala idrottsföreningar. De finansieras av Forshaga kommun samt med medel som kommunen sökt från Idrottslyftet (en satsning på barn- och ungdomsidrott till vilken regeringen avsätter 500 miljoner kronor årligen och som Riksidrottsförbundet ansvarar för). Antalet platser är begränsat och beror på idrottsföreningens möjligheter att ta emot barnen. Lägren har varit väldigt populära och de har snabbt blivit fullbokade. De här kostnadsfria aktiviteterna är en del i kommunens satsning mot barnfattigdom. Hur gör ni för att nå fram med aktiviteterna till familjer med knappa resurser, så att det inte bara blir de vanliga aktiva medelklassföräldrarna som bokar upp alla platser? Tidigare har det nog varit mest dessa aktiva medelklassfamiljer, men nu har det blivit mer av de barn som verkligen behöver de här aktiviteterna. Tanken nu är att när vi ska ha aktiviteter så mejlar vi till handläggarna på soc lite i förväg, så att de vet vad som är på gång. En förhoppning är att vi kanske kan viga några platser till de barnen framöver. Sedan är vi ute på skolor och informerar så att alla får samma information, säger Anna-Pia Hägglund. Och eftersom jag bor här, vet jag lite grann om vilka som mest behöver det här, och jag har varit på de barnen lite extra i förväg. Så i somras var nog åtminstone hälften av dem som var med på lägren barn som har behov av det här, då de kanske inte har så mycket annat att göra på sommaren. Men de får ju inte bli utpekade heller. Alla barn ska ju ha samma möjligheter, men vi vill ju få med även de barn som inte har råd och som inte har föräldrar som ligger på. Vi pratar mycket om hur vi ska göra. Det är ju vi som sitter med kösystemet. Hittills har det varit först till kvarn, men vi kanske måste se över det. Det är svårt, det där. Utöver idrottslägren anordnas även andra lovaktiviteter. Under jul- och påskloven har det varit kostnadsfria filmläger där barnen får lära sig göra film. Biblioteket har ordnat skrivarskola och författarverkstad. I Anna-Pia Hägglunds tjänst ingår dessutom att jobba halvtid med en teknikverkstad dit låg- och mellanstadiebarn kostnadsfritt kan anmäla sig för en tioveckors eftermiddagskurs där de får bygga bilar, raketer, med mera. Utöver att satsa på att göra fritidsaktiviteter tillgängliga för barn i ekonomiskt utsatta familjer har Umeå och Forshaga även tagit principbeslut om att inga avgifter är tillåtna i skolan. Det innebär att skolorna inte ens får be barnen ta med sig frukt till skolan, utan allt som behövs för att bedriva skolverksamheten på ett bra sätt ska skolan själv stå för. 36 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 37

20 I Botkyrka är kultur en rättighet. Mängder med öppna och gratis kulturverksamheter. Kulturskolepersonal ute på såväl skolor som fritidsgårdar och prova på-tillfällen på barnens bostadsgårdar. Här är man överens om att alla barn har rätt till ett rikt kulturliv. Men det kräver samarbetsvilliga chefer och rektorer som vågar tumma lite på de byråkratiska reglerna. Det är fredag eftermiddag i början av augusti. Utanför Hallunda Folkets hus i Botkyrka kommun står en stor ljusblå handmålad skylt: Hallunda pysslar. Gratis! Plötsligt springer en flicka i vitt linne och svarta byxor förbi och försöker få en drake att lyfta. Det går inte så bra, men flickan skrattar ändå. Flickan är tolv år och har sommarlov. Hon upptäckte aktiviteterna inne i Folkets hus av en slump när hon skulle lämna tillbaka böcker på biblioteket tillsammans med sin 10-åriga syster och 7-åriga granne. Precis innanför entrén har åtta sommarjobbande gymnasieungdomar, med hjälp av kulturpedagogen Erik Annerborn, ställt upp fyra pysselstationer. Det är vid en av dessa som den 12-åriga flickan fått hjälp att göra en drake. Det här är jätteroligt. Jag skulle komma hit varje dag om det gick. Det är roligt att ha något att hålla på med. Annars har jag mest varit hemma och kollat på datorn eller hängt med kompisar. Det blir ofta ganska tråkigt, särskilt när det regnar, säger hon och går in för att få hjälp av 18-årige Adam Wahib att förbättra draken. Adam Wahib och de sju andra ungdomarna har fått tre veckors anställning av kommunen. En del av uppdraget är att göra sommarlovet lite roligare för Botkyrkas barn. Första veckan var de i Fittja och Alby. Då intervjuade de folk på stan och frågade vad de saknade, med målsättningen att göra något åt det på en gång. Många av svaren var fler aktiviteter för barn. Dagen efter intervjuerna förberedde de och genomförde aktiviteterna. På Fittja äng ordnade de exempelvis brännboll, kubb, ansiktsmålning och vattenkrig. Runt 40 barn kom. 38 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 39

21 Barnen är rastlösa och har för mycket fritid utan något att göra. Vi behöver hålla dem borta från de äldre barnen så att de inte hänger på fel platser, lär sig fula ord eller gör fel saker, säger Adam Wahib, som själv växte upp i Fittja. Erik Annerborn handleder Adam och de övriga ungdomarna. Till vardags finns han på Mångkulturellt centrum i Fittja. Två timmar, två gånger i veckan under skolterminen har han öppen verksamhet med gratis aktiviteter för områdets barn. Min erfarenhet är att barnen i Fittja inte gärna skriver upp sig för olika aktiviteter. De organiserar sig inte, det passar dem bättre med plötsliga nedslag, som det här i Hallunda idag. Medan han berättar har ytterligare ett par barn upptäckt pysseldagen och satt sig och börjat måla och smycka ut ansiktsmasker. Att många familjer drar sig för att anmäla sig till aktiviteter är något som även Kulturskolans chef Uno Karlsson har märkt. I Botkyrka har man beslutat att mer än halvera terminsavgiften till Kulturskolan, från 750 till 350 kronor, i ett försök att göra den mer tillgänglig även för familjer med knappa resurser. Det betyder jättemycket, även om avgiften ändå är ett problem för vissa familjer. Men det är inte bara pengarna som är problemet. Bara den handlingen att anmäla sig och berätta vilka man är, är ofta ett stort hinder. Så vi försöker arbeta nära skolan och fritidsgården. När det gäller fritidsgården kan de köpa in en filmpedagog från Kulturskolan och ha öppen verksamhet som man inte behöver anmäla sig till. Så har vi gjort ibland när det gäller film, animation och pop/rock, både i Tumba och på FittjaPulsen, säger Uno Karlsson och fortsätter: När det gäller skolsamarbete drog vi bland annat igång ett slagverksprojekt dagtid ute på Fittjaskolan. Alla har fått prova på och man har erbjudits att fortsätta utan avgift, som öppna träffar. Det kostar inget och man behöver inte anmäla sig. Vi lär känna de barn som annars aldrig skulle ha anmält sig till oss. Skolan hjälper till att pusha på och barnen kan spela i skolan. Vi står för kostnaden. Där skiljer vi oss från andra Kulturskolor. Men vi har såklart också inskrivna elever, även vi har intäktskrav, säger Uno Karlsson. Men även om Kulturskolan i Botkyrka har intäktskrav som i resten av landet anar man ändå ett tänk kring pengar och budget, där chefer och rektorer lyckats riva stuprör och ser på pengarna som hela kommunens gemensamma pott. Vissa av lösningarna i Botkyrka förutsätter att flera instanser drar samma håll. På Storvretsskolan hade vi en danspedagog, och skolan sa att ni som anmäler er och fullföljer kursen får ett kulturstipendium av skolan som täcker avgifterna. Det blev en grupp på 18 stycken som gick kursen och vi skickade en faktura på kursen till skolan i stället för till eleverna. Många Adam Wahib 40 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 41

22 av eleverna är ordinarie i Kulturskolan nu. Men det här fungerar bara om skolans ledning ser vinster för skolan med ett nära samarbete med Kulturskolan. Även på Borgskolan och Brunnaskolan har vi jobbat på liknande sätt. Men det kan inte vara ordinarie verksamhet, utan man kallar det särskild satsning. Just nu pågår det här på Borgskolan. Satsningen är en del i att Kulturskolan ska kunna uppfylla sina mål, samtidigt som skolan får hjälp att uppfylla sina. Det händer också att man nollfakturerar familjer, om man får signaler från lärare eller skolan om att en familj har svårt att klara av avgifterna. Ansvaret ligger mycket på lärarna. Om vi misstänker att nån vill fortsätta men hoppar av för att de inte har råd, så har vi vid några enstaka tillfällen låtit barn gå utan att betala. Men det är inget reguljärt. Och det är svårt att upptäcka dessa barn, för de som verkligen inte har råd är ofta väldigt duktiga på att dölja det. Ibland har soc betalat, även om vi inte har något direkt samarbete med dem. Vi har tappat den tråden, och borde kanske föra mer dialog där, säger Uno Karlsson. Botkyrka Kulturskola har också varit kreativa i sin ambition att nå ut till alla barnfamiljer i kommunen. Återkommande inslag på våren har varit Kultur på gårdarna. I våras satte man i Fittja upp några färgglada tält på bostadsgårdarna och lät de boende prova på att spela fiol, gitarr och flöjt, sjunga med kompgrupp och testa mikrofonteknik, bland annat. Enligt Uno Karlsson finns det en uttalad och uppriktig ambition att nå ut med kulturen till alla barn. Jag tror att politikerna i Botkyrka tycker att halveringen av avgiften till Kulturskolan handlar om så lite pengar i den totala budgeten och att de får väldigt mycket för de pengarna. Jag tycker överlag att man får stort gensvar i kommunen. Många är positiva och vill mycket. Det gör det lätt att hitta samarbeten. Och samarbetet särskilt med skolor är nödvändigt, vi klarar det inte själva. ARBETSMARKNAD OCH EGEN FÖRSÖRJNING Malmö satsar på Hela familjen I Malmö innerstad har ett nytt projekt fått familjer som haft försörjningsstöd under en lång tid, ibland flera år, att på kort tid bli självförsörjande. Och trots att socialsekreterarna bara har en fjärdedel så många klienter har arbetssättet visat sig betydligt billigare för staden. Tack vare att vi har mer tid, har vi större möjlighet att tänka utanför ramarna, och se vad som är bra för barnen, säger Annelie Olsson, en av tre socialsekreterare i projektet Hela Familjen. 42 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 43

23 Det är väldigt viktigt att bryta det sociala arvet Att minska barnfattigdomen på kort sikt är till stor del en fråga om att få ge föräldrar möjlighet till egen försörjning genom ett riktigt arbete. Forskarna vet också att långvarigt utanförskap ofta går i arv från föräldrar till barn, så om man även på lång sikt ska kunna utrota barnfattigdomen måste man skapa förutsättningar för familjer att etablera sig på arbetsmarknaden. I Sevedsområdet i Malmös södra innerstad bor cirka personer. Endast runt 44 procent har arbete och hela 46 procent av barnfamiljerna i Seved får ekonomiskt bistånd från socialtjänsten och det långvariga bidragsberoendet har ökat med åren. Under 2010 tog Individ och familjeomsorgen initiativ till att öka helhetsperspektivet i sitt arbete. Man hade sett hur ett ärende med en familj som haft kontakt med flera olika sektioner inom Individ och familjeomsorgen fallit mellan stolarna, trots att ingen av de ansvariga handläggarna gjort något fel. Man insåg att om man skulle kunna ge rätt stöd för att hjälpa bidragsberoende personer vidare i livet var man tvungen att analysera personens hela livssituation. Under 2012 inledde därför socialtjänsten i Södra innerstaden satsningen Hela familjen. Satsningen riktade sig till barnfamiljer i Seved. Vi identifierade 141 familjer som kunde vara aktuella. Sedan valde vi ut 45 familjer som hade haft socialbidrag i minst två år. De skulle ha barn i olika åldrar och vi tänkte satsa främst på ensamstående föräldrar. Det blev 50/50 ungefär. Det är inte lätta familjer utan har visat sig vara familjer med komplex problematik. Många har omfattande fysisk och psykisk ohälsa, men saknar ersättning från Försäkringskassan och har därför inte fått hjälp till rehabilitering. Nittio procent är födda utanför Norden, av dem är 55 procent födda i Irak, och nästan alla har kommit från år 2000 och framåt. En hel del läser därför svenska på SFI och klarar sig knappt utan tolk, säger Lena Christenson, utvecklingsledare på Individ- och familjeomsorgen, med fokus på Hela Familjen. Tre socialsekreterare placerades i projektet. De fick ha hand om 15 familjer vardera. Så fort en familj blev självförsörjande skulle den ersättas av en annan. Annelie Olsson var en av de som sökte tjänsten. Hon jobbade då sedan fem år tillbaka med försörjningsstöd inom arbetsmarknadsteamet. Där hade jag ärenden och jag var ganska trött på att handlägga så många ärenden, med den arbetsbelastning och brist på relation med klienter som det innebar. De blev bara personnummer och namn, jag visste väldigt lite om dem. Jag ville prova nåt nytt, testa min förmåga till samtal och det sociala arbetet. I det ordinarie arbetet med försörjningsstöd träffar socialsekreterarna inte alltid sina klienter. Genom projektet Hela Familjen har de i stället en mycket tät kontakt. Socialsekreterarna är tillgängliga på sina mobiler hela arbetsdagen, inte bara på särskilda telefontider. Kontakten inleds med en ganska omfattande kartläggning där social- 44 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 45

24 sekreterarna under ett par timmar tar reda på allt i familjens livssituation som kan påverka möjligheten att bli självförsörjande. Frågorna rör hälsa, utbildning/arbete, familjesituation, boende, eventuellt missbruk eller kriminalitet, ekonomi och klienterna får göra en beskrivning av varje barn. Med ett sådant helhetsgrepp på en familjs problematik kan man lättare komma närmare grundorsaken till att familjen inte lyckas försörja sig själv och då kan man som socialsekreterare också lättare ge familjen rätt hjälp. Någon sa till mig att hon aldrig innan hade träffat den socialsekreterare som hon hade haft i flera år. Några tycker det är konstigt att vi ska ta reda på saker om deras situation, och i några fall har det har funnits misstankar om att de valts ut för att de skulle vara en problemfamilj, vilket inte är fallet, säger Annelie Olsson. Jag får inte en bra relation med alla, men generellt sett får vi en bättre och mer kontinuerlig relation med mer samtal. Ett sådant fall har varit en ensamstående förälder som nu precis fått ett nystartsjobb. Det är en person som jag verkligen har ägnat mycket tid åt, pratat mycket med och försökt hjälpa att samla tankarna. Genom att jag har mer tid kan jag bli mer kreativ och komma på lösningar som jag inte skulle ha kommit på annars. Man blir lätt fyrkantig i sitt tänkande om man är stressad. Resultaten från Hela familjen visar att arbetssättet fungerar. Under projektets första år (maj-december 2012) blev 10 av de 45 hushåll som ingick vid starten självförsörjande. I dessa hushåll fanns 14 vuxna och 23 barn. I den kontrollgrupp med traditionellt försörjningsstöd som man tagit fram för att kunna mäta effekterna av projektet, var samtliga i december 2012 fortfarande biståndstagare. Målsättningen är att få femton av familjerna självförsörjande varje år. Det skulle innebära runt 1,6 miljoner kronor mindre för Malmö att betala ut i försörjningsstöd första året. Om familjerna fortsätter vara självförsörjande samtidigt som ytterligare femton blir det under följande år blir besparingen En eftermiddag i veckan finns en av Hela familjens socialsekreterare på Mötesplats Seved på Sevedsplan, en öppen mötesplats för alla Sevedsbor där man kan bland annat kan få hjälp att söka jobb, låna datorer, få samhällsvägledning med mera. Vi vill att socialen ska visa sig och synas, för att människor ska få ett ansikte på oss och kunna ställa frågor i en avslappnad miljö. Vi sitter här med en kopp kaffe och träffar ungdomar och vuxna och pratar politik, fotboll och annat och mer på deras villkor. Och vi kan höra dem prata på ett annat sätt än vi gör på socialen, säger Annelie Olsson. 46 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 47

25 3,2 miljoner kronor andra året. Så trots att varje socialsekreterare bara har en fjärde eller femtedel så många klienter så lutar det åt att arbetssättet kommer att löna sig ekonomiskt för staden på både kort och lång sikt. Projektansvariga Lena Christenson är inte förvånad över de resultat man sett hittills. I Hela Familjen får man mycket mer stöd. Familjerna har normalt sett inget bra kontaktnät och de behöver hjälp att komma igång. Vi har exempelvis en speciell arbetsförmedlare knuten till projektet. Vi bokar in möten tillsammans och stämmer av vilka behov som finns. Vi har tät kontakt med arbetsförmedlaren och så fort något händer ringer denne till socialsekreteraren. Så går det inte till annars, säger Lena Christenson och tillägger: Man kan lösa problem när de är små, och man kan säga att man i Hela familjen gör individuella lösningar. Om en 55-årig kvinna från Irak är väldigt duktig på en sak kan vi anpassa lösningen till det, i stället för att placera alla i samma fack. Som nån av socialsekreteraren sa, det gäller att tända gnistan. Man behöver nån som tror på en och pushar en, som väcker viljan till förändring. Ibland träffar socialsekreterarna även barnen i familjen, men arbetet är riktat mot de vuxna, även om barnens situation ibland kan avgöra vilken typ av stöd som blir aktuell. Det är fortfarande ett projekt inom försörjningsstöd, men det här projektet är ett synsätt i sig. Det handlar inte bara om att socialsekreterarna har färre klienter. Vi ser det som väldigt viktigt att bryta det sociala arvet. Och helhetsperspektivet handlar om att vi tar hänsyn till hela familjens situation. Vi tar hänsyn till att en tonårsdotter har drogproblem. I andra fall inom försörjningsstöd så tänker man mest på att familjen ska ha pengar, säger Lena Christenson. Helhetsperspektivet i Hela Familjens synsätt är en av huvudorsakerna till framgångarna, men viktigast av allt är kanske att antalet klienter är hanterbart. Annelie Olsson menar att hon äntligen får jobba med socialt arbete, inte bara fylla i dokument och betala ut pengar. Vi har större möjlighet att tänka utanför ramarna, och med helhetsperspektiv känner vi oss friare. Här kan vi motivera vårt beslut utifrån barnperspektivet. Vad är bra för barnen eller de unga vuxna som bor hemma? Men det är inte självklart att hon kommer att få jobba vidare på det här sättet. Det finns inte i nuläget några planer på att föra in Hela Familjens arbetssätt i ordinarie verksamhet för ekonomiskt bistånd. Hela Familjen fortsätter nu med pengar från Malmö stads fond för sociala investeringar, och ska betala av sig genom att varje år få ut 15 familjer i självförsörjning. Antalet klienter per handläggare har även ökat från 15 till 25, något som Annelie Olsson menar hotar riskera hela satsningen. Det får absolut inte bli fler för då kommer våra möjligheter att hjälpa minska ganska mycket och då förlorar projektet sin mening. Färre, kanske 20, vore egentligen idealt. Man kan inte lasta på för många för att det går bra i början. Kommer det många ärenden blir det svårt att hinna med. Men jag har svårt att tänka mig att det finns nån som inte skulle vilja jobba så här. Det är ju därför vi gick socionomutbildningen, inte för att sitta och räkna, säger Annelie Olsson. 48 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 49

26 De bryter mönstret Fagersta, Huddinge, Haninge, Haparanda, Klippan och Hässleholm När socialnämnden får ha hand om arbetsmarknadsfrågorna blir personerna med långvarigt ekonomiskt bistånd färre. I Fagersta, Huddinge, Haninge, Hässleholm, Klippan och Haparanda har man färre personer med långvarigt ekonomiskt bistånd än förväntat, om man ser till den socioekonomiska sammansättningen i dessa kommuner. En viktig framgångsfaktor är ett nära samarbete mellan socialförvaltningen och Arbetsförmedlingen. Ju snabbare in i åtgärder desto bättre. Ingen ska gå sysslolös länge, efter ett par tre månader händer något i hjärnan som gör att man vänjer sig. Så uttryckte sig en chef för en arbetsmarknadsenhet i SKL:s rapport Att bryta mönster från april Kanske självklarheter i de flesta kommuner, men vad SKL-rapporten dessutom avslöjar är att några kommuner Fagersta, Huddinge, Haninge, Hässleholm, Klippan och Haparanda lyckas mycket bättre i sina ambitioner än de flesta andra. I allmänhet finns det ett tydligt samband mellan befolkningens socioekonomiska sammansättning och antalet personer som lever länge på ekonomiskt bistånd. De här sex kommunerna borde, enligt det sambandet, ha många fler personer i långvarigt ekonomiskt bistånd. Men de överraskar alltså positivt, något som också innebär att färre barn tvingas växa upp i ekonomisk utsatthet i dessa kommuner. Så, hur har det gått till? Ja, vägarna dit har varit olika, men den viktigaste framgångsfaktorn verkar ha varit ett nära samarbete mellan socialförvaltningen och Arbetsförmedlingen. Vänsterstyrda Fagersta har haft arbetsmarknadsenheten som en del av socialförvaltningen sedan 1990-talet och ser detta som den viktigaste förklaringen till de relativt få invånarna med långvarigt bistånd. I alliansstyrda Haninge har arbetsmarknadsenheten varit en del av socialförvaltningen sedan Även i Huddinge och Klippan har socialnämnden ansvaret för arbetsmarknadsfrågorna. Språnget i Fagersta När en person i Fagersta ska söka bistånd, träffar denne redan vid det första besöket en arbetslivscoach, utöver den handläggare som går igenom ekonomin och prövar rätten till bistånd. På så sätt vill man markera att det är arbetslinjen som gäller och genast få igång en diskussion om vad som kan göras för att den sökande ska komma i arbete. I Huddinge skrivs unga med ekonomiska problem direkt in i aktiviteter i Framtidsverkstan. Där träffar de en arbetsmarknadskonsulent innan de möter socialsekreteraren. När rapportens sex kommuner fick frågan om varför de har så goda resultat hade alla samma förklaring: att de har ett så bra samarbete med Arbetsförmedlingen. En chef beskrev det som att stolarna står nära varandra, vilket minskar risken för att någon ska falla emellan. Projektet Språnget startade hösten Projektet finansieras av Europeiska Socialfonden, ESF. Det ägs av Fagersta kommun, men genomförs i samarbete med Skinnskatteberg och Norberg. Den treåriga projekttiden har gått ut, men har förlängts med ett år och avslutas den 1 augusti Under projektets första tre år har 177 personer med en tidsbegränsad anställning, så kallad åtgärdsanställning, deltagit i Språnget. Av dessa har 82 procent anvisats av Fagersta kommun. Vårt uppdrag är att motivera Språngets deltagare att komma vidare till andra arbeten eller ännu hellre välja att gå mot studier. Vissa av våra deltagare har inte ens gått klart grundskolan, säger projektledaren Tommy Leek. Tommy Leek 50 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 51

27 Femtioåtta personer (eller 32,8 procent av deltagarna) har hittat egen försörjning och 12 personer (6,8 procent) har börjat studera tack vare Språnget. Resultaten har varit så bra att Fagersta nu planerar att göra projektet till en del av sin ordinarie verksamhet. Som vi ser det, måste det här vara samhällsekonomiskt lönsamt. Som vi jobbar hittills är totalkostnaden per deltagare mindre än kronor. Det är ju småpengar jämfört med att ha människor gående på försörjningsstöd under lång tid, och kanske i årtal. Och oftast kommer ju även barnen att ha det svårt som vuxna, om föräldrarna hamnat i utanförskap. Vårt kommunalråd har sett att det här är en oerhört lönsam verksamhet för en liten kostnad, säger Tommy Leek. Att projektet har haft sådana framgångar förklarar Tommy Leek med att deltagarna i Språnget känner att de blir tagna på allvar. De här människorna har vanligtvis så dåliga erfarenheter av Myndighetssverige. Många vittnar om att det ofta är någon annan som bestämmer vad de ska göra till exempel Arbetsförmedlingen som säger att de ska söka ett jobb de inte har vare sig kompetens eller motivation för. Men när de kommer till oss, till neutrala lokaler utan koppling till olika myndigheter, känner många att de för första gången blir sedda som människor. Vårt bemötande är nog den viktigaste framgångsfaktorn. En person som skrivs in som deltagare i Språnget börjar med ett individuellt samtal med Katarina Jansson, arbetskonsulent och coach i projektet. Min roll är att få en helhetsbild av varje människa som kommer hit, verkligen få hela livssituationen. Helheten är viktig. Om man går till AF, då är målet enbart arbete, men hos en människa är det många saker som styr och påverkar hur är relationen till partnern, hur ser självkänslan, ekonomin och hälsan ut? Hur funkar barnens skolgång? Jag tar reda på vad personen själv vill göra i framtiden, vi pratar om vad som är realistiska mål och det kan vara både personliga, professionella och sociala mål. Vi fokuserar på att verkligen hitta lösningar och se framåt. Visst får man möjlighet att verkligen berätta sin historia, men man får inte vara kvar i sin historia. Alla har önskedrömmar, det gäller bara att man vågar släppa fram dem. Många är så stukade när de kommer hit, säger Katarina Jansson. Marita är en av dem som passerat genom Språnget. Hon är nu utskriven från projektet och har en tidsbegränsad anställning som chaufför på Alltjänst, en kommunal verksamhet som servar Fagerstas medborgare på olika vis. I januari 2012 gick hon till socialkontoret för att ansöka om ekonomiskt bistånd. Bakgrunden var att hon tidigare blivit avstängd från a-kassan. Hon hade strulat med olika uppgifter och intyg under en period som nybliven mamma, med en ryggskada och närmast utbränd av sitt förhållande. När hon sedan inte fick förlängt som timanställd på den förskola hon arbetade på blev den enda lösningen att gå till socialen. Efter två och en halv månad på försörjningsstöd fick hon praktik på Alltjänst. Praktiken var en förutsättning för att Marita skulle få fortsatt ekonomiskt bistånd. Hon fick en tjänst som chaufför och transporterade bland annat mat till skolor och äldreboenden. Eftersom allt fungerade fint övergick i november 2012 praktiken i en åtgärdsanställning, och Marita skrevs in på Språnget. Jag har fått hjälp med min personliga utveckling och mitt medberoende. Jag är barn till missbrukare och har varit tillsammans med en missbrukare. Jag tycker att Språnget har hjälpt mig väldigt mycket, och jag har kommit till insikt om livet och värderar det på ett annat sätt idag. Det har varit fokus på mig och hur jag ska komma vidare till en anställning med riktig lön, säger Marita. Marita Hellman 52 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 53

28 Snittiden för en deltagare i Språnget är cirka åtta månader. Under den tiden fortsätter deltagaren som åtgärdsanställd av kommunen, och har därmed en viss ekonomisk trygghet. På så vis kan personen delta i Språngets utbildningar, ha självstärkande samtal i grupp eller individuellt, eller till och med göra arbetspraktik på andra arbetsplatser, utan att behöva ta ledigt eller få avdrag på lönen. Det ger deltagaren möjlighet att pröva på olika arbeten eller utbildningar i stället för att satsa allt på att gå in i en utbildning som visar sig vara helt fel för personen i fråga. Marita tillhör visserligen inte de knappa 40 procent i Språngets statistik som gått vidare till egen försörjning eller studier, men tycker att Språnget har gett henne ökad självkänsla och hon tror mer på sig själv idag. Jag är en gladare mamma nu än när jag var arbetslös och satt hemma. Min son är bara fyra år, så han kräver inte så mycket, men nu kan jag vara ledig och åka på semester med honom. Jag har råd med bil och kan köpa bättre mat och kläder. Men jag vet inte vad jag ska göra i framtiden. Jag är för social för att sitta i en lastbil hela tiden. Och det är svårt att jobba med taxi när man har småbarn. Men just nu är jag väldigt nöjd med chaufförsjobbet och arbetskompisarna. En av Maritas arbetskompisar är trebarnsmamman Cathrin. Hon har fått en tjänst i receptionen och har precis skrivits in i Språnget. Katarina Jansson Igår var jag här för första gången. Jag blev varmt välkomnad. Katarina, den första man kommer till när man är ny, har en väldigt bra förmåga att fånga upp vem du är som person. Hon tog mig för den jag är. Det här är något helt nytt för mig någon som är där för mig och som försöker hitta vägar 54 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 55

29 som är bra för mig. Socialtjänsten har alltid haft fokus på mitt missbruk, men nu är det fokus på mig och min väg framåt. Cathrin flyttade till Fagersta från Avesta i juli förra året och bor tillsammans med sin 13-åriga son. Hennes två döttrar, tio och sju år, bor kvar i Avesta. Tanken med flytten var att komma ifrån det missbruk som inleddes redan under skoltiden. Min skolgång har inte varit den bästa. Jag var ADHD-barn och började missbruka redan i skolan, så jag hoppade av och började igen flera gånger om. Jag har försökt ta tag i skolan, och jag jobbade som undersköterska i tio år, men drogerna tog över. Sedan levde jag på socialbidrag ett par år, fram tills nu, säger Cathrin. Nu hoppas hon att hon med Språngets hjälp ska komma vidare. Men redan nu har åtgärdsanställningen på Alltjänst gjort att hennes och 13-årige sonens liv förändrats i grunden. Anställningen ger en lön på kronor i månaden, vilket motsvarar Kommunals lägstalön. Det har inte varit så himla ljusa stunder ibland. Jag har varit hemlös länge innan, och med 58 kronor om dagen till mat (ersättningen från socialen) kändes det många gånger hopplöst. Lyckan var total när man någon gång kunde åka till stan och köpa mjukglass åt barnen. Det har påverkat mig mycket. Det är jättestort att nu ha egna pengar, att ha pengar hela månaden. Det låter kanske konstigt... Vi har inte så stora krav, jag behöver inte köpa iphone eller så till min son. I somras fick han en blå och vit adidasjacka när vi var i Ullared. Det fanns en kvar i hans storlek, och kostade 369 kr på halva priset. Det skulle vara en skitsak för många, men hans lycka var total. Jag glömmer aldrig den stunden. Det behövdes ingen iphone då, inte. SOCIALA INVESTERINGSFONDER Sociala investeringsfonder kan riva stuprör och utveckla nya metoder Norrköping Tack vare en modell som gör kopplingen tydlig mellan förebyggande arbete och ekonomisk vinning har sociala investeringsfonder blivit något av det trendigaste bland kommunerna på senare år. 56 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 57

30 Tack vare en modell som gör kopplingen tydlig mellan förebyggande arbete och ekonomisk vinning har sociala investeringsfonder blivit något av det trendigaste bland kommunerna på senare år. Norrköping är en av pionjärerna i Sverige på området. Där har man sett att om en social investeringsfond används på rätt sätt kan det få mycket positiva sociala och ekonomiska effekter. Men det handlar inte bara om samhällsvinster på lång sikt för barnen som omfattas av de förebyggande insatser som projekten ofta innebär, kan det betyda en omedelbar förbättring av deras livssituation. I Norrköping använder man sig av återföringsmodellen. Det innebär att varje insats som fonden beviljar ska betala av sig i längden. När ett projekt kan påvisa besparingar för kommunen återför kommunen motsvarande summa till fonden. Modellen innebär att man ställer ganska stora krav för att en insats ska beviljas medel. I ansökan måste man tydligt kunna visa att projektet kommer att ge såväl ekonomiska som mänskliga vinster. Med återföringsmodellen har man också minskat risken för att kommunen sparar in på fonden under svåra år. Man hämtar bara hem pengar om man kan visa att ett projekt gett effekt. Louise Källbom är temaledare för Social investeringar i Norrköpings kommun. Hon arbetar med frågor om sociala investeringsfonder för SKL, och samordnar den verksamheten i Norrköping. Hon menar att det är viktigt att man som kommun har ett tydligt syfte med investeringsfonden och att man organiserar en fungerande ledning och styrning kring den. Vi har en ledningsgrupp som består av de fem förvaltningscheferna, mig, en folkhälsocontroller och ekonomidirektören. Det är positivt att ha med nyckelpersoner och tack vare det blir det en helt annan samverkan när man diskuterar olika insatser. Finns det inte en risk med att ha fokus på att alla insatser ska ge ekonomiska vinster? Jag har svårt att se det. Ekonomi är kopplad till hur en människa mår. Utanförskap kostar väldigt mycket, så ekonomin går hand i hand med människa och hälsa. Tvärtom tror jag det är jättebra att koppla ihop hälsa och ekonomi. Ekonomi tilltalar de flesta, konstaterar Louise Källbom krasst. Kan det då finnas en risk att man använder sociala investeringsfonder som ett alibi för att man jobbar förebyggande och långsiktigt, och att man ändå prioriterar kortsiktigt billiga lösningar i ordinarie verksamheten? Så är det absolut inte, särskilt inte hos oss. I fondens ledningsgrupp sitter förvaltningscheferna, och de lägger inget sånt ansvar på fonden. Och jag tror att det är bra att det inte handlar om ordinarie verksamhet, utan att det ska vara metodutveckling som man avsatt pengar för i Sociala investeringsfonden. Om någon kommer med en idé som den tror på så kan man pröva det här. Det är ju inte säkert att de pengarna finns i den ordinarie verksamheten, för där måste man i så fall prioritera det ordinarie. Men rent krasst är det svårt att få genom en ansökan, vi ställer höga krav på både mänskliga och ekonomiska vinster, samt samverkan. Av det tiotalet ansökningar som inkommit ligger några och väntar på besked och några andra har inte hållit måttet. Fem ansökningar har hittills blivit beviljade medel ur fonden. Och även om dessa insatser kan visa på mycket troliga ekonomiska och mänskliga vinster är det inte lätt att omsätta vinsterna i kronor och ören. Hur påvisar man exempelvis att en insats i förskolan kommer att förhindra en placering på ett HVB-hem på lång sikt? I Norrköping har man kopplat in en forskare för att hjälpa dem att räkna på effekterna och hur man ska hämta hem pengarna till fonden. Om en kommun funderar på att inrätta en social investeringsfond vad är då nyckeln till att det blir bra? 58 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 59

31 Först och främst att man har ett syfte med den vad är det vi vill åt? Det finns en risk att det bara blir projektpengar av det, att det inte finns någon jättetanke bakom investeringsfonden. Man bör inte ta ordinarie verksamhet och köra det genom en investeringsfond, och det bör inte vara projektpengar som man delar ut. I Norrköping är tanken att arbetslösheten ska påverkas. Den kopplingen ska finnas med, så när vi gör en insats i skolan ska det innebära bättre förutsättningar för att inte hamna i utanförskap i framtiden, säger Louise Källbom. Ett tips är att sätta krav för metodutveckling, samverkan och hur styrning ska gå till. I Norrköping måste alla aktuella chefer skriva under för att en ansökan ska gå genom. Vanligtvis tänker alla på sin egen budget, men här kan man släppa det. Det är delvis återföringsmodellen som gör att vi kan göra just det. Det minskar stuprören och ger ett mer långsiktigt tänk. Allt det gynnar barnen i slutändan. Servicetrainee i Norrköping Efter sju år i Sverige fick Habiba äntligen ett arbete. Trettio bidragsberoende personer med invandrarbakgrund har fått ettåriga an ställningar i kommunen och påbörjat sin väg ut i arbetslivet. De är alla deltagare i projektet Servicetrainee. Det har varit jättebra. Jag mår bättre, barnen mår bättre hela familjen mår bättre, säger 39-åriga Habibia Elmi som nu jobbar för första gången sedan hon kom till Sverige De trettio deltagarna i Servicetrainee påbörjade sina anställningar före årsskiftet 2012/2013. Servicetrainee finansieras till största del av Norrköpings sociala investeringsfond, men även till en del av arbetsförmedlingen, då anställningarna av dessa deltagare kan klassas som nystartsjobb. Deltagarna har valts ut för att de lever på försörjningsstöd och behärskar något av de stora invandrarspråken. Fokus har varit på vuxna med hemma- 60 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 61

32 varande barn. Tanken är både att förbättra integrationen, minska barnfattigdomen genom att få ut föräldrar i egen försörjning samt att på sikt stärka kommunens språkkompetens när det gäller de stora invandrarspråken. Ett syfte i sig är också att se hur Servicetrainee fungerar som metod. Deltagarna och de ettåriga tjänsterna har matchats utifrån deltagarnas kompetenser och intressen. De får en lön som motsvarar Kommunals lägstalön, det vill säga kronor i månaden. Det handlar inte om praktikplatser utan om riktiga jobb där de förväntas leverera resultat precis som övriga anställda. Arbetsmarknadskontoret har arbetsgivaransvaret medan respektive arbetsplats har arbetsmiljöansvar. Några har fått tjänster i skolor, någon som jurist i Rådhuset och ytterligare andra som ekonom respektive receptionist. Men Björn Colliander, verksamhetschef på arbetsmarknadskontoret, är noga med att påpeka att det inte är tjänster som konkurrerar med ordinarie tjänster. Det är mer likt plustjänster. Det är inte konstruerade arbetsuppgifter, utan sånt som behövs göras men ingen har haft tid att göra. Det är en viktig princip om vi går ut med gratistjänster är det inte så schysst mot de anställda, säger han. Habiba Elmi är en av de trettio deltagarna. Hon och hennes man flydde från Somalia 2006 tillsammans med sina två söner, nu 13 och 11 år gamla. Idag har de även en dotter på fyra år. När jag kom till Sverige trodde jag att jag skulle kunna få jobb som barnmorska. Jag är utbildad barnmorska och har jobbat som det under åtta år i Somalia. Men när kriget kom fanns ingen möjlighet att fortsätta jobba. Det fanns ingen fungerande administration och inga fungerande sjukhus. Jag var tvungen att lämna landet för att rädda mina barn, och trodde att jag skulle kunna få jobb här eftersom jag har en bra utbildning. Men det var inte så, konstaterar Habiba Elmi. Till en början läste Habiba på SFI. Efter en tid blev hon gravid, och därefter följde föräldraledighet. Men något jobb har hon inte kunnat finna under sina sju år i Sverige, och under de senaste åren har hon och familjen varit beroende av ekonomiskt bistånd. I hela mitt liv har jag jobbat, så när jag var hemma med socialbidrag mådde jag väldigt dåligt. Man mår dåligt både psykiskt och fysiskt, och man lever bara för att äta och betala hyran. Pengarna räcker inte till något annat. Det var jobbigt för barnen också, de förstår inte att man har socialbidrag, och de vill ha alla saker som alla andra barn har. Men nu är det bra. Det är stor skillnad att vakna och ha ett jobb att gå till på morgonen, och att få lön varje månad, säger Habiba Elmi. Habiba hade turen att bli en av deltagarna Servicetrainee. Hennes servicetrainee-tjänst blev som stödlärare på SFI-skolan som hon själv gick på när hon kom till Sverige. Där har hon nytta av sina språkkunskaper och hjälper bland annat eleverna med läxor, översättning och en del tolkning. I början på oktober 2013 fick hon veta att hon får stanna även efter projektets slut. Hon har blivit erbjuden en tillsvidareanställning på skolan. Det är jätteviktigt att komma ut och kunna visa vem man är och vad man kan. När man bara sitter hemma och väntar på socialbidraget, kan man inte visa det. Servicetrainee tror jag har varit ett bra sätt både för oss för att lära känna hur man jobbar i Sverige, men även för att visa arbetsgivarna vilka vi är, säger Habiba Elmi. Målet med projektet är att minst 18 av de 30 deltagarna (60 procent) ska ha gått vidare till egen försörjning eller studier senast tre månader efter projektets avslut. Det skulle innebära kostnadsbesparingar för försörjningsstöd på cirka 1,7 miljoner kronor per år. I och med att projektet beviljats drygt 4,5 miljoner kronor ur investeringsfonden beräknar man att kunna hämta hem pengarna lite drygt två år efter projektets avslut. Det här är något som vi tror kommer att minska barnfattigdomen på 62 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 63

33 sikt. Det här ökar dessa personers självförtroende, de får referenser. Tittar man på fem års sikt så kommer de här familjerna att vara mindre fattiga än andra liknande familjer. Det är i alla fall vad jag tror, säger verksamhetschef Björn Colliander och fortsätter: Och det har gått väldigt bra för de här personerna på sina tjänster, trots att de kommer från många år i passivitet. Cheferna ute på enheterna är väldigt nöjda hittills. Men många av deltagarna har bra utbildningar från sina hemländer. Egentligen är det skandal att de inte fått ett vanligt jobb tidigare, om man ser till kompetenserna de besitter. Enligt planen skulle samtliga medel återföras redan under 2015, men projektet kom inte igång i den takt som man hade planerat. Bland annat fungerade inte kommunikationen tillräckligt smidigt mellan arbetsmarknadskontoret och Arbetsförmedlingen till en början. Olika syn på vad som skulle göras först försatte projektet i ett moment 22. Anställningsteamet på arbetsmarknadskontoret ville ha besked från Arbetsförmedlingen ifall deltagarna var aktuella för nystartsjobb innan man matchade deltagarna med en arbetsplats. Arbetsförmedlingen i sin tur menade att en arbetsplats redan behövde vara ordnad för att de skulle kunna ge besked om huruvida nystartsjobb var aktuellt. Även dialogen med fackförbundet Kommunal om vilken typ av anställningsavtal som skulle gälla drog ut på tiden och bidrog till att försena projektet. Så småningom lyckades man dock finna arbetsplatser till samtliga 30 deltagare. Dessa ettåriga tjänster avslutas kring årsskiftet 2013/2014 och utvärdering av resultatet ska göras under våren Men redan i oktober 2013 hade fyra personer fått riktiga anställningar på olika håll. NÄTVERKANDE KOLLEGIAL SAMVERKAN Nu förstår politikerna att kommunen faktiskt kan göra något åt barnfattigdom Sex gånger om året har de träffats sedan 2004, och de tio kommunerna i Partnerskapet för Barnkonventionen är både blå och röda, små och stora. Det spelar ingen roll vilken färg man har, här är det barns rättigheter som står i centrum, säger Cecilia Ljung, tjänsteman i Karlskoga/Degerfors och en av nätverkets samordnare. 64 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 65

34 Det är en avslappnad och trevlig stämning inne i mötessalen på Barnombudsmannens lokaler på Norr Mälarstrand i Stockholm. Utanför skiner septembersolen och gör sitt bästa för att förlänga den varma sommaren 2013 med ytterligare några dagar. De nio mötesdeltagarna ser ut att känna varandra väl och det är hela tiden nära till skämt och skratt. Plötsligt bryter Östersunds representant, Dan Osterling, av och ber om lite skärpning. Det är fortfarande flera frågor kvar att diskutera och om en timme måste flera av deltagarna skynda mot sina transporter till respektive hemkommun. Det är bara en månad kvar tills Partnerskapet ska ha en gemensam tvådagars konferens i Västerås på tema barnfattigdom. Vad lägger politikerna i begreppet barnfattigdom? Hur jobbar vi nu, har vi tänkt om i frågan på något vis? Om vi förbereder dem på att prata om frågan, så kan det bli en bra diskussion. Det kan vi ha som en punkt under första dagen. Ja, men då får de säga hur de själva ser på saken, inte be oss ta fram ett underlag, säger en av tjänstemännen och övriga skrattar lätt. Att nio kommuntjänstemän från hela landet vanligtvis är de tio, men Uppsalas representant fick förhinder den här dagen har samlats idag i Barnombudsmannens lokaler i Stockholm har att göra med ett åtagande som respektive kommun gjorde 2004 efter ett möte i Örebro. Örebro kommun, i dialog med BO, hade bjudit in ett antal kommuner som man av olika anledningar trodde kunde vara intresserade av att fördjupa sig i frågor om barns rättigheter. Partnerskapet för Barnkonventionen består idag av Karlskoga/Degerfors, Haninge, Uppsala, Östersund, Trelleborg, Angered (stadsdel i Göteborgs kommun), Örebro, Västerås, Borlänge och Gävle. Varje kommun har kopplat en tjänsteman och en politiker till samarbetet. För att ingå i Partnerskapet har varje kommun också varit tvungna att göra ett åtagande, det vill säga beslutat i kommunstyrelsen, att man ska arbeta med frågor om barns rättigheter. Det har fått upp det på dagordningen på ett annat sätt. Oftast har det varit ledande politiker med i Partnerskapet. Det har gjort att de har ett mandat att agera och uttala sig på våra möten så att det kan hända saker. När det inte varit den typen av politiker har det ibland varit lite bekymmersamt, säger Haidi Bäversten, strateg på Barn- och utbildningsförvaltningen i Västerås. I Partnerskapet arbetar man med en metod som man kallar kollegial granskning. Det innebär att man besöker varandra och hjälper till att analysera vilka styrkor och Haidi Bäversten brister som finns i kommunernas arbete med barns rättigheter. I Västerås fall kunde kollegerna under 2009 års granskning konstatera att en stor styrka var att frågan om barns rättigheter lyfts i alla styrdokument. Däremot såg man stora förbättringsmöjligheter när det gällde att föra ut tänket i hela organisationen. Det är en jättebra metod och blir ju ett helt fantastiskt bollplank. Dels själva granskningstillfället, att få en hel dag att ägna åt frågan, bara det är lyxigt. Sedan får grupperna en bra stund att fundera och titta på hur man arbetar. Det går inte att komma undan, så det ger väldigt mycket, säger Haidi Bäversten. Partnerskapet träffas normalt sett sex gånger per år. Fyra av mötena är endast tjänstemännen på plats, och två gånger träffas både politiker och tjänstemän. De regelbundna mötena gör att barnrättsfrågorna ständigt hålls aktuella i respektive kommun. Man triggar varandra. Örebro har till exempel varit en inspirationskälla, då de kommit långt i sitt arbete. Så då vill man inte gärna gå tillbaka till ett möte i Partnerskapet och säga att man inte har gjort något sedan senast. 66 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 67

35 Man vill skapa något och utvecklas, så på det sättet är ett nätverk väldigt smart, säger Cecilia Ljung. Under 2013 har Partnerskapet skiftat fokus och kommer framöver att titta närmare på, samt granska varandras arbete med, barnfattigdomsfrågan. Men man kallar det trygga uppväxtvillkor då begreppet barnfattigdom tenderar att bli för laddat på vissa håll, och kan försvåra för Partnerskapets utsända att jobba med frågan i sina hemkommuner. Men arbetet har gett frukt delvis på grund av de senaste årens mediala uppmärksamhet kring barnfattigdom, men också tack vare erfarenhetsutbytena i Partnerskapet. Kommunerna har börjat ändra attityd i frågan, och lägger inte längre allt ansvar på regeringen. När vi började prata om barnfattigdomsindex sa alla: Barnfattigdom kan vi i kommunerna inte göra något åt, men nu är det en annan inställning: Just ja, vi kan jobba med förutsättningar för jämlikhet på fritiden, men även förutsättningar för familjernas ekonomi, säger Cecilia Ljung, Karlskoga/Degerfors. Cecilia Ljung Andra kommuner har velat vara med i nätverket, men har fått nobben då kommunerna i Partnerskapet är rädda att arbetet skulle försämras om man blev för många. Det bygger på att det är ett arbetande partnerskap. Är man för många blir det för stort, och det blir svårt att träffas. Det är nog mycket som det är med 20 personer, säger Cecilia Ljung. Om några andra kommuner skulle vilja skapa liknande erfarenhetsutbyten och nätverk vad är då era tips? Ett tips är att det ska vara både tjänstemän och politiker, och att man i kommunen gör ett åtagande, att det blir formellt vad man ska göra. Det kostar en liten blygsam slant, men tack vare det blir det en fråga som måste med. Så fort något kostar något i en kommun måste det upp till redovisning, och då kommer det upp på bordet. Det är också bra att ha en person som håller samman och för talan utåt och driver på. Nu har vi en trojka på tre personer och vi märker att det är lite svårare att få det att funka. Det vore bra att ha en person som har några timmar i sin tjänst att samordna nätverket. Det behövs eftersom det är så mycket som trängs i vardagen. Sen tror jag inte det är fel att även nätverka på hemmaplan i sin egen region, flera av oss har ju gjort det, säger Haidi Bäversten. Ute på Norr Mälarstrand lyser eftermiddagssolen sensommarvarm. På BO s huvudkontor sitter de nio mötesdeltagarna upptagna av annat än det vackra vädret. Vi behöver få lite olika perspektiv på barnfattigdom på mötet i Västerås, säger Haninges Sören Berglund. Jag skulle vilja ha någon talare som berör oss: vad innebär det att leva i barnfattigdom? säger Haidi Bäversten. Vi måste också lyfta vad det är som en kommun kan göra rent konkret? Det finns ju kommuner som gör en massa. Det vore bra om vi får in det i debatten: vad kan kommunen göra? 68 PÅ DAGORDNINGEN PÅ DAGORDNINGEN 69