Svenska landsmål. och svenskt folkliv. Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Svenska landsmål. och svenskt folkliv 2006

Transkript

1 Tidskriften Svenska landsmål och svenskt folkliv grundades 1878 av J. A. Lundell. Den utkommer årligen. Följande artiklar ingår i detta nummer: Lennart Elmevik, Borrkax och tarmkäx Ann-Marie Ivars, Dubbelsupinum i Finland Eva Kärrlander, Hädde och gatt. Om dialektutjämningen hos sjuåringar i Dorotea Örjan Kardell, Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet 1900 Bengt af Klintberg, Vårbrasor och gängkrig Ingvar Svanberg,»Ett sijdobehn aff en Jungfru». Om valben i svenska kyrkor Maj Reinhammar, Lennart Moberg Lars-Erik Edlund, Eva Thelin och Anna Westerberg, Aktuell litteratur om svenska dialekter Litteratur. Av Stefan Bohman, Arnold Dalen, Lars-Erik Edlund, Cecilia Hedlund, Mats Hellspong, Anders Hultgård, Tore Hållander, Bengt af Klintberg, Lars-Gunnar Larsson, Håkan Liby, Bo Lönnqvist, Birgitta Meurling, Bengt Nordberg, Ulf Palmenfelt, Märta Ramsten, Maj Reinhammar, Jan Svartvik, Torbjörn Söder, Eva Helen Ulvros och Gun Widmark Bidrag till tidskriften och skrifter som önskas recenserade kan sändas till redaktören Maj Reinhammar Kungl. Gustav Adolfs Akademien Klostergatan Uppsala SVENSKA LANDSMÅL OCH SVENSKT FOLKLIV 2006 (332) Svenska landsmål och svenskt folkliv 2006 Svenska landsmål Swedish Dialects and Folk Traditions och svenskt folkliv 2006 Frågor rörande abonnemang och distribution ställs till Swedish Science Press, Box 118, Uppsala, tfn , fax , e-post info@ssp.nu Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur ISSN

2

3 Titel 1 SVENSKA LANDSMÅL OCH SVENSKT FOLKLIV 2006

4 2 Förfnamn SWEDISH DIALECTS AND FOLK TRADITIONS 2006 Periodical founded 1878 by J. A. Lundell Published by THE ROYAL GUSTAVUS ADOLPHUS ACADEMY, UPPSALA Editor: MAJ REINHAMMAR Editorial board: LARS-ERIK EDLUND, LENNART ELMEVIK, BENGT AF KLINTBERG, LARS-GUNNAR LARSSON, BIRGITTA SKARIN FRYKMAN and MATS THELANDER Kungl. Gustav Adolfs Akademien/Swedish Science Press

5 SVENSKA LANDSMÅL OCH SVENSKT FOLKLIV 2006 Titel 3 Tidskrift grundad 1878 av J. A. Lundell Utgiven av KUNGL. GUSTAV ADOLFS AKADEMIEN, UPPSALA Redaktör: MAJ REINHAMMAR Redaktionsråd: LARS-ERIK EDLUND, LENNART ELMEVIK, BENGT AF KLINTBERG, LARS-GUNNAR LARSSON, BIRGITTA SKARIN FRYKMAN och MATS THELANDER Kungl. Gustav Adolfs Akademien/Swedish Science Press

6 4 Förfnamn Årgång 129. H. 332 Författarna och Kungl. Gustav Adolfs Akademien Omslagsbild: Grönlandsval, efter kopparstick av Olaus Thelott. (Ur: Andreas Drossander, De balaena, 1694.) ISSN Printed in Sweden by Textgruppen i Uppsala AB 2006

7 Innehåll Contents Titel 5 EDLUND, LARS-ERIK, THELIN, EVA och WESTERBERG, ANNA, Aktuell litteratur om svenska dialekter ELMEVIK, LENNART, Borrkax och tarmkäx Summary: Borrkax and tarmkäx IVARS, ANN-MARIE, Dubbelsupinum i Finland Summary: The double supine in the Swedish dialects of Finland. 29 KARDELL, ÖRJAN, Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet En kontextuell skiss Summary: Herding, grazing, milking and enclosures around A contextual sketch AF KLINTBERG, BENGT, Vårbrasor och gängkrig Summary: Spring bonfires and gang warfare KÄRRLANDER, EVA, Hädde och gatt. Om dialektutjämningen hos sjuåringar i Dorotea Summary: Hädde and gatt. On dialect levelling in the language of seven-year-olds in Dorotea REINHAMMAR, MAJ, Lennart Moberg Summary SVANBERG, INGVAR,»Ett sijdobehn aff en Jungfru». Om valben i svenska kyrkor Summary: Whale bones in Swedish churches Litteratur Reviews CRØGER, OLEA, Lilja bære blomster i enge. Folkeminneoppskrifter frå Telemark i åra. Oslo Anm. av Märta Ramsten. 183 Den feminina textilen. Makt och mönster. Red.: Birgitta Svensson & Louise Waldén. Stockholm Anm. av Birgitta Meurling Dialog och särart. Människor, samhällen och idéer från Gustav Vasa till nutid. Svenskt i Finland Finskt i Sverige I. Red.: Gabriel Bladh och Christer Kuvaja. Helsingfors Anm. av Bo Lönnqvist Föremål för forskning. Trettio forskare om det kulturhistoriska museimaterialets möjligheter. Red.: Birgitta Svensson. Stockholm Anm. av Håkan Liby GARNERT, JAN, Hallå! Om telefonens första tid i Sverige. Lund Anm. av Mats Hellspong GULLMETS-WIK, MARIE-CHARLOTTE, Backa och backe, glader och glad. Formväxling i talspråket i Jakobstad, Kristinestad, Ekenäs och Lovisa. Helsingfors Anm. av Bengt Nordberg

8 6 Förfnamn HAGSTRÖM, CHARLOTTE, Man är vad man heter... Namn och identitet. Stockholm Anm. av Bengt af Klintberg HELLQUIST, MAGDALENA, Göra en pudel och sova räv. Zoologiskt ABC. Stockholm Anm. av Jan Svartvik JANSSON, SVEN-BERTIL, Den uppkäftige såningsmannen. Johan L. Saxon och hans tid. Stockholm Anm. av Ulf Palmenfelt KJELLDORFF, BERTIL I. W., Finsk invandring till Tiveden med omnejd. Solna Anm. av Torbjörn Söder Nagur bibelteksta på jamska. Några bibeltexter på jämtska. Östersund Anm. av Maj Reinhammar NILSSON, LENNART, Orre, trast och trana. Om fåglars namn. Lund Anm. av Lars-Gunnar Larsson NORDBERG, ANDREAS, Jul, disting och förkyrklig tideräkning. Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden. Uppsala Anm. av Anders Hultgård Philochoros 125 år. Minnesskrift utgiven av föreningen Philochoros. Red.: Katarina Korsfeldt och Mats Wahlberg. Uppsala Anm. av Eva Helen Ulvros REINHAMMAR, MAJ, Ord för begreppet hos i äldre svenska och svenska dialekter. Uppsala Anm. av Gun Widmark REINHAMMAR, VIDAR, Hammerdalsmålet. Uppsala Anm. av Arnold Dalen SIGFRIDSSON, INGEGERD, Självklara drycker? Kaffe och alkohol i social samvaro. Göteborg Anm. av Mats Hellspong »Slipp tradisjonene fri de er våre!» Fest og fellesskap i endring. Red.: Bente Gullveig Alver og Ann Helene Bolstad Skjelbred. Uppsala Anm. av Birgitta Svensson Tankar från baslinjen. Humanister om idrott, kropp och hälsa. Festskrift till Mats Hellspong. Red: Jesper Fundberg, Klas Ramberg & Dan Waldetoft. Stockholm Anm. av Stefan Bohman Trögds-Åsunda kontrakt Trögds kontrakt. Red.: Lars Otto Berg, Magdalena Hellquist och Ragnar Norrman. Uppsala Anm. av Tore Hållander VANGBERG, ÅSTA & BLIND BRANDSFJELL, HELEN, Saemesth amma! Sørsamisk for nybegynnere 1 3. Sijti Jarnge. Hattfjelldal Anm. av Cecilia Hedlund Vilhelmina. En lappmarksbygd på väg mot framtiden , Umeå Anm. av Lars-Erik Edlund Författare

9 Borrkax och tarmkäx Borrkax och tarmkäx 7 Av Lennart Elmevik 1. Från bergslagsbygder i Värmland och Västmanland finns enligt ULMA och uppgifter i litteraturen belägg på ett ord (borr)kax m. och n. vid bergborrning fint söndersmulat berg o.d. Ordet är enligt Erik Holmkvist (1941 s. 6) synonymt med borrmjöl och borrgorr. Jfr följande citat från Sven Rinman (1788 s. 346 ):»Bårrgår får i Nora bergslag namn af Kax» och G. L. Wetterdal (1878 s. 136):»De vid borrningen lösslagna stenflisorna ( borrmjölet, borrkaxen ) samla sig isynnerhet i nedåt riktade hål invid botten, der de snart väsendtligt hindra borrningen.» Holmkvist uppger borrkax n. från Striberg, Grängesberg, Nya Kopparberg och Persberg (s. 6) och simplex kax n. från Striberg, Grängesberg och Persberg (s. 32). I SAOB (K 870, tr. 1935) karakteriseras (borr)kax som ett fackspråksord»av okänt ursprung». Sven Sköldgren (1946 s. 132) upptar kax, Svensk uppslagsbok (4 sp. 719) och Nationalencyklopedin (3 s. 205) sammansättningen borrkax. Från en socken (Järnboås i Nora och Hjulsjö hd) finns belägg på ett uppenbarligen till (borr)kax bildat verb kaxa borttaga borrkax ur borrhålet. Ordet får enligt min mening en tillfredsställande förklaring om man betraktar det som bildat till ett verb fsv. *kaxa hugga, slå, hacka sönder e.d., en s-avledning med iterativ eller intensiv funktion, jfr Hellquist 1948 s. 877 art. -sa 1 av sv. dial. (enligt OSDs) kacka knacka, hugga sönder granris med yxa till strö under kreaturen, slå med knuten hand upprepade gånger utan vidare eftertryck, breda ut hö o.d. (Värmland), klappa, knacka, bulta (Hälsingland), knacka, slå (försiktigt) o.d. (Ångermanland; se även Söderström 1994 s. 172: knacka, kakk höfie knacka hål ), slå med hammare på spik o.d. (Jämtland), hacka, slå med hammare, knacka lös, slå, hugga i små bitar o.d. (Västerbotten; se även Gusten Widmark 1966 s. 60: hacka, t.ex. kack darjä hacka granris ). Från Älvdalen är ordet enligt OÖD (s. 1059) känt i betydelsen röra (om), t.ex. med räfsa i en hö- 1 För en lång rad exempel på nordiska verb av denna typ se bl.a. Hellquist 1898 s. 1 ff., 136 ff., Hummelstedt 1939 s. 115 ff.

10 8 Lennart Elmevik stack. Rietz (1867 s. 302) uppger betydelserna slå, piska (Hälsingland), knacka, slå lätt på något (Jämtland) och hugga i små bitar (Västerbotten). Verbet återfinns som förled i sammansättningen kackspett hackspett (Värmland, Jämtland, Västerbotten; OSDs). Sv. dial. kacka i nu nämnda betydelser har en motsvarighet i no. dial. kakka banke, hamre, bearbeide med banking, især smuldre, la drysse (Torp 1919 s. 255). Jfr även no. dial. kakkspætt hackspett (Torp a.st.). Mitt antagande att det i äldre svenska funnits ett verb *kaxa hugga, slå, hacka sönder e.d. får stöd av dels estl.-sv. dial. (Nuckö) kaxa (uttalat koks) slå ägg mot varandra för att se vems som håller längst (lek på påskafton) (Danell s. 138, s. 192), dels no. dial. kaksa hakke, hugge el. skjære klodset, dunke til en (Torp a.st.), 3 vartill med pejorativt j-inskott kjaksa hugge el. klippe gjentagende, usikkert, kraftløst m.m. och, med metates ks > sk, kjaska hugge sløvt, hakke (Torp a.a. s. 270, 271). På svenskt område är kjaxa i liknande betydelser belagt åtminstone från Bohuslän: hugga dåligt (Herrestads sn, Lane hd; Abrahamson 1952 s. 93), Västergötland: klippa (illa?) med sax (Västra Tunhems sn, Väne hd), Småland: klippa i något utan reda (Kulltorps sn, Västbo hd) och Östergötland: bråka sönder, om lin (kjaxa sönder; Östra Ryds sn, Skärkinds hd). Med kjaxa i dessa betydelser är att sammanhålla sv. dial. kjaxla, belagt från Bohuslän: hugga dåligt (Jörlanda sn, Inlands Nordre hd; Abrahamson a.st.), Västergötland: klippa med slö sax (Källby sn, Kinnefjärdings hd, Väne-Åsaka sn, Väne hd), skära, klippa dåligt (om slö sax) (Malma sn, Viste hd), tugga med svårighet (Hyssna sn, Marks hd) och Östergötland: långsamt sönderbita (Jonsbergs sn, Östkinds hd). Grundbetydelsen hos kax vid bergborrning söndersmulat berg bör ha varit något lösslaget, löshackat. 2. Ordet tarmkäx mesenterium, som inte har någon motsvarighet i andra nordiska språk, är tidigast betygat i det av östgöten Jonas Petri Gothus författade Dictionarium-Sveco-Germanicum (Lexicon Lincopense, Lincopensen) 4 i formen tarmakäxe (under uppslagsordet Mesenterium samt i Index Sveco-Latinus). Denna form, med neutralt genus, fanns i äldre tid vid sidan av tarmkäx n., liksom simplex käxe vid sidan av käx. Se SAOB K 3774 och T Danell (not 3) hänvisar själv till sv. dial. kacka slå och no. dial. kakksa, om vilket senare se strax nedan. 3 Samma ord är väl trots betydelseskillnaden nyisl. kaksa besvära, störa, plåga, anfalla någon, slita och släpa (Blöndal Magnússon 1989 s. 440). 4 Om denna ordbok se senast och utförligast Johansson 1997.

11 Borrkax och tarmkäx 9 Från de svenska dialekterna finns det i ULMA och OSDs förvånansvärt få belägg på (tarm)käx n. och (tarm)käxe n. Ordet är betygat från Småland (Ljuders och Ö. Torsås snr, Konga härad: käx; Gårdveda och Målilla snr, Aspelands hd: käx; Misterhults sn, Tunaläns hd: best. form käxet; betydelsen anges vara svalgmandel, halskörtel ), Öland (Bredsätra sn, Runstens hd: käx), Västergötland (Revesjö sn, Kinds hd: tarmakäx), Närke (Edsbergs sn och hd: tarmakäxe bukspottkörteln, kanske också från Snavlunda sn, Sundbo hd: Capple5ks n., utan betydelseuppgift), Västmanland (Nora sn, Nora och Hjulsjö hd: tarmkäx en fetthinna, som utomkring sammanhåller tarmarna i deras stadgade läge ) och Värmland (Gustav Adolfs sn, Älvdals hd: tarmkäx). Från det östsvenska dialektområdet finns belägg från Nuckö i Estland: tarmkäx n. ister på tarmar i svin (Freudenthal & Vendell 1886 s. 230; enligt Danell 1951 s. 427, utan särskild betydelseangivelse, har ordet alternativt feminint genus). Det är uppenbart att (tarm)käx(e) länge varit i utdöende i de svenska dialekterna. Den förste som mig veterligt berörde frågan om ordets ursprung var Fredrik Tamm ( s. 327). I artikeln om växtbenämningen hundkäx (-käxa, -kax) heter det:»ovisst är [ ], om ordet [växtbenämningen] kan ha något att göra vare sig med tarm-käx el. med fsv. kæxe n. båtshake, fi. keksi båtshake, no. kjeks m. redskap med hake till att draga fisk ombord, då dessa ord äro etymologiskt oupplysta.» Elof Hellquist (1922/1948 s.v. 2. käx) betraktar däremot utan någon reservation käx(e) tarmkäx som etymologiskt identiskt med käx(e) hake, krok. Anledningen till benämningen skulle vara tarmkäxets»egenskap att fästa tarmen vid bukväggen». Samma förklaring finner man i SAOB (K 3774, tr. 1939). Elias Wessén (1973 s. 248 art. 2. käx) har följande kommentar:»trol. av ngt ord med bet. hake ; jfr fsv. kækse hake, no. kjeks krok med skaft; av ovisst ursprung». 5 I Nationalencyklopedins ordbok (2, 1996, s. 251) upprepas i stort sett ordagrant delar av citatet från Wessén. Den nu refererade uppfattningen om det aktuella ordets ursprung tycks mig inte sannolik. I sakligt hänseende är etymologin knappast tillfredsställande, detta sagt trots medvetandet om att det i svenska dialekter finns spridda exempel på tarmlås som benämning på tarmkäx (se t.ex. Areskog 1936 s. 52). Det finns också tidigare obeaktat dialektalt material som pekar mot ett annat ursprung för ordet. Från två socknar i Nordals hd i Dalsland finns belägg på ett kaxe m. körtlar o.d. som kastas bort vid rengöring av inälvorna i ett slaktdjur (Dalskog), tarmkäx vid slakt (Gunnnarsnäs). I dessa socknar, i ytterligare två socknar i Dalsland (Dals-Ed och 5 Om härledningen av dialektordet käx(e), käxa (båts)hake, hacka m.m. och växtbenämningen hundkäx (m.fl. former), främst avseende Anthriscus silvestris, se numera Elmevik 2005.

12 10 Lennart Elmevik Ödskölt, Vedbo hd) samt i Naverstads sn (Bullarens hd) och Sanne sn (Sörbygdens hd) i Bohuslän har antecknats verbet kaxa rengöra tarmarna i ett slaktdjur, plocka isär och reda ut tarmarna efter svinslakt, plocka av talgen på tarmarna efter slakt o.d. Nära samhöriga med nämnda kaxe är att döma av för dem angivna betydelser som tarmkäx (på gris, kreatur), ister som sitter på tarmarna på djuren, anhopningen av körtlar i talgen hos nöt och i istret hos svin kjax m. och n., belagt från Västergötland (Kinne hd, Forshems sn, Kinnefjärdings hd, Källby sn) och Östergötland (Finspånga läns hd, Risinge sn, Hammarkinds hd, Gryts sn, samt f.d. Ö. Eneby sn, numera ingående i Norrköpings stad) och kjaxe m. med belägg från Småland (S. Vedbo hd, Höreda och Ingatorps snr, Västbo hd, S. Hestra och Villstads snr, Östbo hd, Kävsjö sn), Västergötland (Kinds hd, Svenljunga sn, Kinne hd, Medelplana sn, Mo hd, Valdshults sn) och Östergötland (Ydre hd, Sunds och V. Ryds snr). 6 I två socknar i Västergötland, Källby och Medelplana, har förutom kjaxe upptecknats verbet kjaxa med betydelsen ta bort ister o.d. som fäster samman tarmarna, ta isär tarmarna på ett slaktat djur, i Källby också ett härtill bildat kjaxing isärtagning av tarmarna på ett slaktat djur. Ett med kaxe, kjax(e) synonymt ord är sax(e) m., belagt från Småland, Öland, Västergötland och Östergötland (OSDs). Det är enligt SAOB (S 1277, tr. 1965)»sannol. [bildat till] sv. dial. saxa, hugga, hacka sönder, plocka bort ister från fjälster, motsv. d. dial. sakse, skära sönder, hacka, nor. dial. saksa, hacka med yxa l. kniv, hugga upp, fvn. saxa, hugga, skära, sticka 7 [ ] o. utgående från bet.: ngt lösskuret l. hackat». I OSDs finns belägg på saxa i de av SAOB angivna betydelserna och liknande sådana från Halland, Småland och Västergötland. Här kan nämnas två betydelseuppgifter från Småland: skära av en bit, t.ex. fläsk, med en slö kniv (Almundsryds sn, Kinnevalds hd) och klippa i något utan reda (Kulltorps sn, Västbo hd; jfr, se ovan, kjaxa i samma betydelse från denna socken). Den enklaste möjligheten att komma till rätta med härledningen av käx(e) n. tarmkäx vore att våga sig på antagandet att vid sidan av fsv. *kaxa hugga, skära eller hacka sönder e.d. funnits ett *kæxa med samma betydelse. Jfr t.ex. växlingen sv. gläfsa, fvn., no. dial. glefsa : fsv., sv. och no. dial. glafsa och sv. räfsa, fsv. ræfsa, ä. da. refse : sv., no. dial. rafsa. Se gängse ordböcker. Till ett sådant verb *kæxa kan ha bildats ett fsv. *kæxe n. avseende något som blivit sönderhackat, lösskuret e.d., av samma typ som t.ex. fsv. brænne n. brännjärn : brænna, løne n. gömställe : løna gömma, dölja och -spænne n. spänne, häkta : spænna. Se Hellquist 1891 s. 36 f., Olson 1916 s. 170 f. Formen käx skulle då vara att förklara som upp- 6 I Alseda sn (Östra hd) i Småland har för kjaxe antecknats den avvikande betydelsen (garn)härva. 7 Norr. ordb. (s. 359) uppger även betydelsen hacka sönder.

13 Borrkax och tarmkäx 11 kommen genom felaktig upplösning av den bestämda formen käxet i sammansättningen tarmkäxet. En annan möjlighet till etymologisering av det aktuella ordet bör dock enligt min bedömning ges företräde. Jag antar att käx tarmkäx utgår från ett fsv. *kax n. > *kiax (genom j-inskott) > *kiæx (genom progressivt i-omljud) med grundbetydelsen något sönderhackat, lösskuret e.d., etymologiskt identiskt med men semantiskt något avvikande från det i avdelning 1 ovan behandlade kax borrmjöl, vid bergborrning söndersmulat berg genom att det, tänker jag mig, är bildat till verbet fsv. *kaxa i en mot no. dial. kaksa hacka, hugga eller skära klumpigt o.d., sv. dial. kjaxa (med j-inskott senare än utvecklingen fsv. a > æ) med liknande betydelser. 8 Som en parallell till så tidigt j-inskott som i *kiax > *kiæx vill jag anföra en av Natan Lindqvist (1937 s. 53) diskuterad form skädda i nordvästligaste Skåne, mellersta och södra Halland, västligaste Småland och södra Västergötland av det från stora delar av Västsverige (västra Småland, Västergötland, södra Bohuslän och Dalsland) belagda skadda (no. dial. skadda, skodda) dimma (Lindqvist 1947:2 karta 326 d). Lindqvist förklarar formen skädda som uppkommen»genom j-inskott före övergången a > æ, alltså *skiadda > skiädda > skädda». En annan förklaring har föreslagits av Gun Widmark (1959 s. 83), som finner det rimligare att»sammanföra skädda med det på nordligare västsv. område väl belagda skodda». Mot Widmarks förklaring talar emellertid såvitt jag förstår avgjort den omständigheten att det inte finns något geografiskt samband mellan det nordliga skodda-område Widmark åsyftar och skädda-området; dessa områden skiljs åt av ett stort bälte med skadda. Vid sidan av käx n. tarmkäx finns alltså käxe n. i samma betydelse. Den tvåstaviga formen låter sig förklaras så att i den bestämda formen tarmkäxet senare leden uppfattats inte som käx utan som käxe (jfr ovan beträffande alternativet att käx skulle vara en sekundär form i förhållande till käxe). Uppkomna på samma sätt, dvs. i bestämd form som senare led i sammansättningar, är troligen former som kylse n. vid sidan av kyls n. sammanhängande klunga av något m.m. (SAOB K 3501) och räfse n. vid sidan av räfs n. hopräfsad hög av hö eller säd o.d. (SAOB R 3736). Det kan mycket väl förhålla sig så att käx tarmkäx, enligt mitt förslag alltså att förstå som utvecklat ur ett *kax med tidigt j-inskott, i äldre tid haft 8 Exempel från svenska dialekter på j-inskott i substantiv är bl.a. dessa: jumpling stort, illa skuret stycke av ngt (ss. bröd) : humpling stort och tjockt stycke (bröd, ved o.d.) (Hedström 1932 s. 345 med not 1), kjurra fnurra på tråd o.d. : kurra (Lindqvist 1937 s. 56, 1947:2 karta 165), kjulp axskott o.d. : kulp (Värmland enligt ULMA), knjota : knota (Levander 1928 s. 37), pjuk knöl m.m. : puk (Hummelstedt a.a. s. 31 med litt.). Norska dialekter bidrar med exempel som bjus smaa stumper av høi, halm m.m. : bos, kjank(e) liten masse : kank, pjåk tynd kjep, liten stang : påk, pjåle staur : påle (Torp a.a. s. 26, 35, 257, 270, 485).

14 12 Lennart Elmevik stor utbredning i götiska dialekter. Ett ord som bevisligen har j-inskott, det i not 8 ovan nämnda kjurra, är spritt över stora delar av det sydvästsvenska området; av formen kurra, som alltså är primär i förhållande till kjurra, finns bara spridda spår i Småland och på Öland. En i sammanhanget berättigad fråga är om det, under förutsättning att mitt härledningsförslag träffat det rätta, verkligen skulle saknas varje spår av det till grund för käx liggande *kax. Jag menar att det förhåller sig så här. Närmast samhörigt med *kax är det från Dalsland (Dalskogs och Gunnarsnäs snr) belagda kaxe körtlar o.d. som kastas bort vid rengöring av inälvorna i ett slaktdjur, tarmkäx vid slakt. Det från samma socknar liksom från ytterligare två socknar i Dalsland och två i Bohuslän uppgivna verbet kaxa rengöra tarmarna i ett slaktdjur, skära bort tarmkäxet vid slakt o.d. får då uppfattas som denominativt, bildat till *kax eller kaxe. Det genom ganska spridda belägg från Småland, Västergötland och Östergötland kända kjax(e) kan förstås som en hybrid av käx(e) och *kax, kaxe, varvid även det från samma landskap belagda sax(e) tarmkäx bör ha kunnat spela en roll. 9 Under alla förhållanden kan konkurrens från sax(e) ha bidragit till att käx(e) dött ut på större delen av det götiska språkområdet. Det nu förda resonemanget leder mig till slutsatsen att även när det gäller ordparet sax(e) tarmkäx : saxa v. ta ut tarmkäxet och däri liggande tarmar (vid slakt) o.d. substantivet, med grundbetydelsen något lösskuret, löshackat (till saxa i den mera allmänna betydelsen skära, hacka sönder ), bör vara primärt i förhållande till verbet. Det finns ingenting som tyder på att (tarm)käx(e) hört hemma i dialekterna på uppsvenskt område. Det vanligaste ordet för tarmkäx är här sannolikt av ålder tarmmal, belagt från Södermanland, Västmanland och Uppland (och dessutom från Västerbotten). Ordets senare led är säkerligen en motsvarighet till fvn. m rr m. (< *marhu-) fett som finns i ett djurs inre. Se Widmark 1959 s. 203, Elmevik 1980 s. 194 f. 10 Min slutsats blir att tarmkäx är ett av de ursprungligen på götamålsområdet hemmahörande ord som vunnit insteg i det svenska riksspråket. Det skulle vara en intressant uppgift, som jag dock måste avstå från att ge mig i kast med här, att söka mera i detalj följa ordets väg dit. Man kan t.ex. fråga sig varför det finns upptaget i Abraham Sahlstedts Swensk Ordbok (1773):»Tarmkäxet [ ] Def. Mesenterium» (s. 601). Sahlstedt har utnyttjat Lincopensens Index Sveco-Latinus (se Hannesdóttir 1998 s. 249), men om han hämtat ordet härifrån är naturligtvis ovisst. (En fråga som 9 Om ordhybrider och synpunkten att man har skäl att i etymologisk forskning beakta möjligheten av sådana i större utsträckning än vad som hittills i allmänhet har varit fallet, se Elmevik 1976 och Om en från Hälsingland belagd sidoform tarmmäja (< *-marhion) till tarmmal se Elmevik a.a. s. 195 ff.

15 Borrkax och tarmkäx 13 man f.ö. ställer sig i sammanhanget är varför Sahlstedt anför ordet i bestämd form.) Förekomsten av tarmakäxe i Lincopensen visar att ordet brukats i Östergötland åtminstone under förra hälften av 1600-talet. Från Östergötland kan det ha spritts till Närke (med belägg på käxe från Kumla sn, kanske också på käx från Snavlunda sn i sydvästra delen av landskapet) och därifrån till sydvästra Västmanland (belägg från Nora sn: tarmkäx) samt vidare till östra Värmland (belägg från Gustav Adolfs sn: tarmkäx). Spridning från Östergötland norrut till Närke uppvisar t.ex. det genom metates i fsv. kirtel uppkomna krittel (krettel, kretel) körtel, som har sin tyngdpunkt i östra Småland och Östergötland (Lindqvist 1936 s. 373 ff., 1947:1 s. 46, 1947:2 karta 163). Att det finns belägg på tarmkäx från det estlandssvenska Nuckömålet utgör i det aktuella ordgeografiska sammanhanget inget problem. Sålunda talar t.ex. Lindqvist (1947:1 s. 59) om ofta förekommande ordspridning från Sveriges östkust»till motliggande kust, t.ex. från Småland Östergötland till Estland». I ett tidigare arbete (1934 s. 444 f.) säger Lindqvist om ett substantiv telda, tilda f. golvtilja, en hybrid av tilja och det till stammen häri bildade telde n., fsv. thilde samling golvtiljor, golv, att det»i sin östliga utbredning», i Småland och Östergötland, får»anslutning till Gotland och Estland, en företeelse som är ganska vanlig även ifråga om andra dialektord» (s. 445). Lars-Erik Edlund (i Nationalencyklopedin 5, 1991, s. 618) uttalar sig på följande sätt om de estlandssvenska målens dialektgeografiska förhållanden:»anknytningar kan göras åt olika håll, och sannolikt har olika svenska dialektområden under olika tider påverkat det estlandssvenska områdets dialekter.» Källor och litteratur Abrahamson, Erik, 1952: Skogsbrukets och bränsleförsörjningens ordförråd i sydbohuslänska dialekter. Göteborg. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 9.) Areskog, Gertrud, 1936: Östra Smålands folkmål. Inledning. Översikt av ljudläran. Formlära: Verbböjningen. Uppsala. (Skrifter utg. av Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 4.) Arnäsmålet. Ordbok över en ångermanländsk dialekt. På grundval av Ella Odstedts samlingar utarbetad av Sven Söderström Uppsala. (Skrifter utg. genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala A:23.) Blöndal Magnússon, se Magnússon. DAG = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, ingående i Institutet för språk och folkminnen. Danell, Gideon, : Nuckömålet. Stockholm. (Svenska landsmål och svenskt folkliv B. 33.) 1951: Ordbok över Nuckömålet. Uppsala. (Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien 27. Estlandssvenskarnas folkliga kultur 2.) Elmevik, Lennart, 1976: Fisl. gi gurr. I: Scripta Islandica 21. S : Tarmmal och tarmmäja. Två dialektala ord för tarmkäx. I: Ord och struk-

16 14 Lennart Elmevik tur. Studier i nyare svenska tillägnade Gun Widmark den 31 juli Uppsala. S (Även, med samma paginering, i Nysvenska studier 59 60, 1980.) 1994: Ett tidigt fall av differentiation? I: Språkbruk, grammatik och språkförändring. En festskrift till Ulf Teleman Lund. 2005: Nord. dial. käx(e), käxa båtshake, hacka m.m. och växtbenämningen hundkäx. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. S Freudenthal, A. O. & Vendell, H. A., 1886: Ordbok öfver estländsk-svenska dialekterna. Helsingfors. (Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 7.) Gothus, Jonas Petri, 1640: Dictionarium Latino-Sveco-Germanicum [ ]. (Med Index Sveco-Latinus och Index Germanico-Latinus.) Lincopiæ. Hannesdóttir, Anna Helga, 1998: Lexikografihistorisk spegel. Den enspråkiga svenska lexikografins utveckling ur den tvåspråkiga. Göteborg. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 23.) Hedström, Gunnar, 1932: Sydsmåländska folkmål 1. Inledning. Studier över vokaler i starktonig ställning. Lund. (Skrifter utg. genom Landsmålsarkivet i Lund 1.) Hellquist, Elof, 1891: Bidrag till läran om den nordiska nominalbildningen. I: Arkiv för nordisk filologi 7. S. 1 62, : Om nordiska verb på suffixalt -k, -l, -r, -s och -t samt af dem bildade nomina. I: Arkiv för nordisk filologi 14. S. 1 46, : Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund. (1 uppl Lund.) Holmkvist, Erik, 1941: Bergslagens gruvspråk. Uppsala. Hummelstedt, Eskil, 1939: Östsvenska verbstudier. Morfologisk-semologisk undersökning. Inkoativa verb på -na och verb med k-, l-, s- eller t-suffix i Närpesmålet. Helsingfors. Johansson, Monica, 1997: Lexicon Lincopense. En studie i lexikografisk tradition och svenskt språk vid 1600-talets mitt. Göteborg. (Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 21.) Levander, Lars, 1928: Dalmålet. Beskrivning och historia 2. Uppsala. Lindqvist, Natan, 1934: Urspårade ord i dialektgeografisk belysning. I: Studia Germanica tillägnade Ernst Albin Kock den 6 december Lund. S jämte 7 sidor kartor. 1936: Kirtel körtel krittel. En ordgeografisk studie. I: Bidrag till nordisk filologi tillägnade Emil Olson den 9 juni Lund & Köpenhamn. S : Ordgränser och ordförändringar. I: Saga och sed. S : Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning. 1. Text. 2. Kartor. Lund. (Skrifter utg. genom Landsmålsarkivet i Lund 2.) Magnússon, Ásgeir Blöndal, 1989: Íslensk or sifjabók. Reykjavík. Nationalencyklopedin. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd Höganäs. Nationalencyklopedins ordbok Höganäs. Norr. ordb. = Heggstad, Leiv, Hødnebø, Finn & Simensen, Erik: Norrøn ordbok. 4. utg. av Gamalnorsk ordbok Oslo. Olson, Emil, 1916: De appellativa substantivens bildning i fornsvenskan. Ett bidrag till den fornsvenska ordbildningsläran. Lund. Ordbok över Umemålet av Pehr Stenberg (1904). Utgiven med inledning och kommentarer av Gusten Widmark 1. Uppsala & København. (Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala A:12 1.) OSDs = Samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter, i Institutet för språk och folkminnen, Dialektavdelningen, Uppsala. OÖD = Levander, Lars & Björklund, Stig: Ordbok över folkmålen i övre Dalarna ff. (Stockholm &) Uppsala. (Skrifter [numera] utg. av Institutet för språk och folkminnen genom Dialektavdelningen i Uppsala D:1.)

17 Borrkax och tarmkäx 15 Rietz, Johan Ernst, 1867: Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket 1 2. Malmö, København, Leipzig & London. Rinman, Sven, 1788: Bergwerks Lexicon 1. Stockholm. Sahlstedt, Abraham, 1773: Swensk Ordbok. Stockholm. SAOB = Ordbok över svenska språket utg. av Svenska Akademien ff. Sköldgren, Sven, 1946: Svensk teknisk ordbok. Stockholm. Svensk uppslagsbok uppl Malmö Söderström 1994, se Arnäsmålet. Tamm, Fredrik, : Etymologisk svensk ordbok 1. Uppsala. Torp, Alf, 1919: Norsk etymologisk ordbok. Kristiania. ULMA = Ordsamlingar i f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA), nu i Institutet för språk och folkminnen, Dialektavdelningen, Uppsala. Wessén, Elias, 1973: Våra ord, deras uttal och ursprung. Kortfattad etymologisk ordbok. 2 tillökade uppl. Stockholm. Wetterdal, G. L., 1878: Populär lärobok i grufbrytning. Falun. Widmark, Gun, 1959: Det nordiska u-omljudet. En dialektgeografisk undersökning 1. Uppsala. (Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 5.) Widmark, Gusten, 1966, se Ordbok över Umemålet. Summary Lennart Elmevik, Borrkax and tarmkäx The Swedish word (borr)kax is a technical term for the finely ground material produced by drilling in rock, i.e. drill cuttings. In the dialects of Swedish, the word has been recorded in mining communities in south-eastern Värmland and western Västmanland. It has been said to be of unknown origin. According to the author, the word can be explained as formed from OSw. *kaxa cut, hack, break to pieces etc., an s-derivative of Sw. dial. kacka, Norw. dial. kakka, with the same or similar meaning. In standard Swedish, the word for mesentery is tarmkäx neut. In older Swedish and occasionally in Swedish dialects, this word also occurs as tarm(a)käxe neut. and as the simplex käx(e) neut. It has been assumed to be the same word as OSw. kæxe neut. hook. The author discusses the possibility of käx(e) being formed from a verb OSw. *kæxa, with the same sense as the *kaxa mentioned above. On the evidence of a number of purely dialectal words for mesentery, however, he prefers to regard käx(e) as etymologically identical to, but semantically somewhat divergent from, kax rock ground to pieces by drilling. An OSw. word *kax mesentery, with the basic sense of something broken to pieces, cut loose etc., is assumed to have become *kiax by the insertion of an epenthetic j, this form in turn developing via *kiæx into käx. The form käxe is explained as secondary to käx.

18 Borrkax och tarmkäx 16

19 Dubbelsupinum i Finland 17 Dubbelsupinum i Finland Av Ann-Marie Ivars Hur har dubbelsupinum det i finlandssvenskan? Med den frågan avslutar Bengt Nordberg sin studie av dubbelsupinum i Sverige i festskriften till undertecknad 2001 (s. 122). Att dubbelsupiner som kunnat gjort är den verkliga normen för många talare i Mellansverige framgår av Nordbergs artikel. Att»konstruktionen trivs i det dialekttalande Närpes bördiga mylla» har Nordberg också noterat (i Ivars 1988:135), men hur vida spridd är den i Finland, egentligen? Det är en fråga som denna studie har till syfte att ge närmare besked om. Utgångspunkten för undersökningen är ett urval inspelningar från södra Österbotten (söb, desamma som i Ivars 2005), kompletterade med två inspelningar av gruppsamtal i Kristinestad (gjorda 1990 för projektet Finlandssvenska stadsmål) och Karl Axel Holmbergs Siibooan berettar (1990). För att kartlägga bruket av dubbelsupinum utanför det sydösterbottniska dialektområdet har jag med hjälp av en lista på tänkbara förstaverb gått igenom ordregistret till Ordbok över Finlands svenska folkmål (FOreg). Bortsett från Kristinestadssamtalen speglar materialet således ett äldre språkbruk, språkbruket hos informanter födda i slutet av 1800-talet och fram till andra världskriget. I många svenska dialekter, även de finlandssvenska, kan det vara svårt att urskilja dubbelsupinum i löpande tal. Det har sin orsak i bortfallet av -t och -d i ändelser, vilket hos första konjugationens verb resulterar i formsammanfall mellan infinitiv, supinum och perfekt particip. I dialekter med t- och d-bortfall kan kasta således beroende på sammanhanget betyda kasta, kastat eller kastad. Identifieringen av supinum gentemot infinitiv kompliceras dessutom av de varierande regler för infinitivapokope som är rådande på olika håll inom det svensktalande Finland. Ett avsnitt som visar hur supinum kan särskiljas från infinitiv och perfekt particip i verbfraser får därför inleda studien av dubbelsupinum. Sedan följer i avsnitt 2 en beskrivning av strukturen hos satser som innehåller dubbelsupinum, i avsnitt 3 presenteras de enskilda verb som utlöser dubbelsupinum, och i avsnitt 4 sammanfattas iakttagelserna med hänsyn till utbredning och variation i förekomsten av förstaverb i konstruktionen. Exemplen återges med den grova

20 18 Ann-Marie Ivars ljudbeteckning som tillämpas i FO (I:XVII), med det undantaget att retroflext l betecknas med fetstil i stället för med punkt under som i FO. För ortsförkortningarna hänvisas till FO I:XIX. 1. Avgränsning av supinum mot perfekt particip och infinitiv Dubbelsupinum definieras i Svenska Akademiens grammatik som»en konstruktion där ett verb i supinum bestämmer ett verb som också står i supinum, fastän det överordnade verbet annars styr infinitiv i det underordnade verbet, t.ex. kunnat gjort (i stället för kunnat göra)» (SAG 1:164). Om det underordnade verbet i sådana konstruktioner är ett supinum, ett perfekt particip eller en infinitiv kan det som nämnts ofta råda osäkerhet om. Det finns dialekter där de tre verbformerna i första konjugationen delvis är homonyma med varandra, och dialekter där å ena sidan infinitiv och å andra sidan supinum/particip har olika form och är lätta att hålla isär från varandra. Ett kriterium som kan tillämpas när det gäller att skilja supinum från particip i löpande tal är formen hos hjälpverbet hava: verbfraser med perfekt particip konstrueras med de betonade varianterna ha:r i presens och hadd/ha:/ha:g/ha:v i preteritum, fraser med supinum för det mesta med de obetonade varianterna a eller ha (FO II hava) i både presens och preteritum. I satser där huvudverbet har supinform är det sålunda sammanhanget som avgör om tempusformen är perfekt eller pluskvamperfekt. Också placeringen av objektet kan tjäna som kriterium: i fraser med particip står objektet mellan har/hade och participet, medan i fraser med supinum objektet följer efter huvudverbet (Ivars 1988:122 f.). I följande exempel från Nä är satserna med participfraser autentiska, och motsvarande satser med supinumfraser konstruerade av mig själv: di ha:r ju sko:gan di:ka å gentemot di a ju di:ka sko:gan å di ha: ju grindan stengd där alla ti:där gentemot di a ju stengd grindan där nu ha:r di ju en tennisba:n laga där gentemot nu a di ju laga en tennisba:n där. Infinitivens form styrs i olika trakter av olika regler som påverkar identifieringen av supinum gentemot infinitiv. Lättast är det i söb att skilja supiner från infinitiver. Här är nämligen apokopen ovillkorlig, så att alla infinitiver oberoende av stavelselängd tappar ändelsevokalen och antar en egen form, skild från supinum och perfekt particip (t.ex. ba:k baka gentemot baka bakat, bakad, kast kasta gentemot kasta kastat, kastad ; Ivars 1988: 119 f.). I satsen di sku no:w a bo:rda kalva räi de (dvs. älgkorna) skulle nog ha bort kalva redan (Nä) ska bo:rda kalva sålunda utan vidare tolkas som dubbelsupinum. I åländska, åboländska och nyländska mål, där apokopen är villkorlig och infinitiverna bevarar -a i tryckstark men förlorar det i trycksvag ställning, är

21 Dubbelsupinum i Finland 19 det svårare att veta om en verbform på -a är att uppfatta som infinitiv eller supinum/particip. I satsen hä ä mångga såm a måtta slu:ta (Ku) kan måtta slu:ta sålunda tolkas som endera måttat sluta eller måttat slutat. Dylika dubbeltydiga fall har inte tagits med i analysen av materialet från ÅL ÅB NL, bara starka verb och verb av 2:a eller 3:e konjugationen. Problem med identifieringen av dubbelsupinum skulle det kunna bli också i nordösterbottniskan med dess vokalbalans som gör att kortstaviga verb uppvisar homonymi mellan infinitiv, supinum och perfekt particip, t.ex. baka baka, bakat, bakad. Det problemet har ändå inte aktualiserats, på grund av att dubbelsupinum över huvud taget inte har belagts norr om Kn och Pö i söb. Längre norrut i Österbotten följer man mönstret från standardspråket och säger t.ex. intt a ti bö:vda fara na: inte har de behövt fara något (Ee), no ha an jo foå:i jä:r he allti nog har man ju fått göra det alltid (Kv). 2. Satsstruktur Dubbelsupinum anses vara särskilt vanligt när ett överordnat hade anger irrealitet, dvs. när talaren beskriver ett tänkt förhållande som hade kunnat bli verklighet (SAG 3:273; Språkriktighetsboken, s. 321). Påfallande många dubbelsupiner i det finlandssvenska materialet påträffas också i satser med irreell betydelse, många likväl även i satser med faktisk betydelse. Fördelningen mellan irrealitet och fakticitet är till en del lexikalt betingad. En del av förstaverben i dubbelsupinum uppträder bara i satser som uttrycker fakticitet, andra bara i satser som uttrycker irrealitet, medan en tredje grupp av verb förekommer i båda typerna av satser. I deklarativa huvudsatser som handlar om något som talaren faktiskt har varit med om, sagt eller gjort, bildas dubbelsupinum gärna med de mer subjektsorienterade verben bruka, få (om tillåtelse, möjlighet), ha ha till uppgift, höra, kunna (om förmåga), lova, råka, sluta, våga. I satser med irreell betydelse är förstaverbet ofta ett mer subjektsautonomt behöva, böra, få, gåta måste, ha rättighet, kunna, läta låta, måste, måtta, tränga, vara karl kunna. Gränsen mellan subjektsorienterade och subjektsautonoma verb är likväl flytande, och somliga verb påträffas i satser av båda slagen, såsom börja, försöka, hinna, mäkta, vilja. En kategori för sig bildar gå lyckas och lär påstås, som tar impersonellt he det som subjekt. Normalt är subjektet i en sats med dubbelsupinum ett jag, vi, han, hon eller de (SAG 2:508 f.; 3:278 f.). Osannolikhet och irrealitet uttrycks i svenskan med tempusförskjutning, bl.a. med ha i preteritum + verb i supinum eller skulle ha + verb i supinum (SAG 4: ). Samma teknik används i finlandssvenska dialekter för att ange att aktionen är osannolik eller irreell. Rikligt belagd i materialet är sålunda tempusförskjutning med skulle ha + dubbelsupinum, mindre an-

22 20 Ann-Marie Ivars vänd är hade + dubbelsupinum. Det är strängt taget en väntad fördelning, eftersom finlandssvenskan är känd för att skilja sig från sverigesvenskan genom att i konditionala bisatser och önskesatser låta skulle + infinitiv ersätta tempusförskjutning med preteritum eller konjunktiv, t.ex. Om Karl (skulle vara) här nu skulle han ge sig till känna (SAG 4:272). Att regeln inte gäller generellt för regionala varianter av svenskan i Finland framgår av bisatsstrukturen under a); se vidare t.ex. börja, läta nedan i avsnitt 3. a) Tempusförskjutning med hade + dubbelsupinum i huvudsatser med rak respektive omvänd ordföljd samt i bisats; förskjutning av detta slag är speciellt vanligt vid kunna: kunde komma hade kunnat kommit: jag hade behövt/fått/hunnit/måstat/måttat/kunnat/trängt kommit; det hade gått att kommit hade jag behövt/bort/fått/kunnat kommit om/att/så jag hade börjat/fått/kunnat kommit; hade jag låtit (dem) kommit. b) Tempusförskjutning med skulle ha + dubbelsupinum i huvudsatser med rak respektive omvänd ordföljd och i bisats: kunde komma skulle ha kunnat kommit; i sådana verbkedjor står skulle alltid på första plats (SAG 3:279): jag skulle ha behövt/bort/fått/försökt/gåtat/hunnit/kunnat/måstat/velat kommit skulle jag ha behövt/bort/fått/kunnat/måstat/mäktat/trängt/velat kommit som/om/så/att jag skulle ha fått/hunnit/kunnat/lätit/måstat/velat kommit. c) Fraser med lär har i söb strukturen har/hade + lärat + supinum. Lär står således på andra plats i verbkedjan, inte på första plats som i standardspråket (SAG 3:279). Också strukturen lär + ha + supinum förekommer, detta efter tungt fundament, t.ex. i förttiårsåldrin lä:r han a dödd i fyrtioårsåldern lär han ha dött (Nä; Ivars 1988:132). Jfr dalmålsexemplet Han ha lära gjort det ensam (i Ljunggren 1934:45): jag har lärat kommit. Intressanta från strukturell synpunkt och av materialet att döma säregna för söb är en rad fraser som konstrueras med infinitivmärket till. Ett behov av»böjning i predikatsgruppens slut» (Ljunggren 1934:90) och hjälpverbsliknande egenskaper samspelar tydligen när fraserna gå till eller gå bra till i betydelsen lyckas, ha till ha till uppgift att, ha rättighet till få, mäkta till och vara karl till kunna i supinum utlöser supinum hos det underordnade verbet (se respektive verb eller verbfras i avsnitt 3 nedan). Bakom strukturen kan kanske även anas en bortfallen infinitiv ha, t.ex. e sku no: a ga: bra ti haft dåm det skulle nog ha gått bra att [ha] haft dem. Vidare märks verbkedjor som innehåller tre supinformer i rad och har belagts i fraser med böra, kunna och hinna som överordnade verb. Fraserna

23 Dubbelsupinum i Finland 21 med dubbelsupinum har i allmänhet aktiv form, men ett undantag från den regeln har observerats i Lf. Där kan nämligen höra som förstaverb utlösa passiva supinformer av tala och berätta som andraverb: hört talats, hört berättats (jfr Nordberg 2001:121). Som framgår av exemplen i avsnitt 3 händer det ofta att adverb av typen aldrig, inte, ju, kanske, mest, nog, nu, nästan, också, så gärna, väl, väl inte påträffas på satsadverbialets plats i satser som konstrueras med dubbelt supinum. Anm. En omständighet som kan nämnas i sammanhanget är att verb på vardera sidan om och i pseudosamordningar i söb står i supinum, t.ex. tå vi kåmm å a vuri å läita fågälbo:wän då vi kom och hade varit och letat fågelbon (Nä; jfr även FO II hava 11). Ett ovanligt fall av dubbelsupinum illustreras av så va on tä:r å, å sa: ja it a vi:sa me ennu: ti kumi å skåda så var hon där och, och sa [att] jag inte hade visat mig ännu att [ha] kommit och skådat (Lf). Pseudosamordningen är värd uppmärksamhet av den anledningen att den avviker från den i finlandssvenskt talspråk vanliga varit och äta (t.ex. Melin-Köpilä 1996:158 f.). 3. Förstaverb i dubbelsupinum Dubbelsupinum är som redan framgått vida spritt i svenska dialekter. Enligt Jörgensen 1970 (s. 49, 61) förekommer konstruktionen i alla svenska mål, även de östsvenska. Uppgiften om de östsvenska målen kommer av allt att döma från Gudrun Lundström (1939:112), som har påträffat dubbelsupinum»endast en gång» i nyländskan och hänvisar till Brändömålet på Åland. Lundströms exempel är identiskt med det som nedan anförs under kunna från Pä: no ha ja kansji kuna få:tt betär bita:lt nog hade jag kanske kunnat fått bättre betalt. De tänkbara förstaverb i dubbelsupinum jag använt mig av för att kartlägga utbredningen är valda dels på grundval av inspelningarna från söb, dels på grundval av tidigare undersökningar (Ljunggren 1934; Nordberg 2001). De är: behöva, bruka, böra, börja, fortsätta, fresta, få, försöka, gitta, glömma, gåta, hinna, höra, idas, kunna, lova, låta, lär, läta, mådas, måste, måtta, mäkta, nännas, orka, pläga, prova, råka, slippa, sluta, träffa, tränga, trösta, tyckas, tänka, töras, vilja, våga. För en del av verben i fråga saknar FOreg belägg på dubbelsupinum: fortsätta, fresta, gitta, glömma, idas, låta, mådas, nännas, orka, pläga, prova, slippa, träffa, trösta, tyckas, tänka, töras. Det behöver inte betyda att de inte kan konstrueras med dubbelt supinum. Materialet är långt ifrån fullständigt, och upptecknarna har kanske inte litat på örat alla gånger de hört en sagesman använda konstruktionen. Intressant nog förekommer dubbelsupinum (oreflekterat) i en rad litterära källor som excerperats för FOreg, nämligen hos dialektförfattarna Karl Rosenback i Lappfjärd (Byrallor, 1916) och Jo-

24 22 Ann-Marie Ivars sefina Bengts i Pärnå (I nyländska stugor, 1902, 1906) samt i en samling sagor från Sjundeå 1877 och i texter från Åland i Hembygden Undersökningen bygger på 150 belägg på dubbelsupinum, av vilka hela två tredjedelar kommer från söb. De 25 verb eller verbfraser som entydigt uppträder som överordnade verb i dubbelsupinum presenteras i det följande alfabetiskt. För att närmare illustrera skillnaden mellan överordnade verb av olika slag exemplifieras det irreella och det faktiska fallet för sig. I det irreella fallet presenteras dessutom tempusförskjutning med skulle ha + dubbelsupinum och med hade + dubbelsupinum för sig. För tydlighetens skull återges i översättningen av exemplen dubbelsupinum som supinum + supinum, inte som supinum + infinitiv som är den norm som gäller för svenskt skriftspråk (Språkriktighetsboken, s. 324). behöva är belagt i Nä Lf Sb Ku Ho, bara i satser med irreell betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum dåm ska nestan a behyö:va kumi boå: tvoå: tå dom skulle nästan ha behövt kommit båda två då (Nä; ska är i Nä både presens och preteritum, Ivars 1988:133 f.); sku a behö:va vuri mytjy penggar tå an ga:r ti marknan (det) skulle ha behövt varit mycket pengar när man går [!] till marknaden (Lf); han sku a behyöva kassta nie-se så it e sku a teiji han skulle ha behövt kastat ner sig så inte det skulle ha tagit [men gjorde det inte och stupade vid fronten] (Holmberg 1990:92 f.); han sku ha behöft havvä en påitje å han skulle ha behövt haft en pojke också (Ku).»Den betingande omständigheten» har här och i flera exempel nedan en annan form än en konditional bisats, nämligen en då- eller så-sats (jfr SAG 4: 272 f.). b) hade + dubbelsupinum ja a nu behyö:va jivi na betär jag hade nu behövt givit något bättre (Nä). c) irrealitet med lär ingga le:r ve ha böhö:vt jo:rt åmm in an n ors inte lär vi ha behövt gjort om den annars (Ho; FO I:147). bruka är belagt i Nä Lf Jo Sa, bara i satser med faktisk betydelse: såde a di bru:ka sagt, så så där har de brukat sagt, så (Nä); ja ha bru:ka tenki ibland jag har brukat tänkt ibland (Jo); vi a mest bru:ka lakt vi har mest brukat lagt (Sa). böra är belagt i Nä Lf Ku Hi Te Bo, bara i satser med irreell betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum he sku et a bo:rda foå: sitt det skulle du ha bort fått sett (Nä) [tredubbelsupinum]; han sku ju a bo:da haft naon fri:heit, å börja fått gatt u:t i ong-

25 Dubbelsupinum i Finland 23 do:min man skulle ju ha bort haft någon frihet, och börjat fått gått ut i ungdomen (Lf) [tredubbelsupinum]; han sku bodda haft reidå på: at ä ingga sku kun n a gå: på hä tenn vi:sä han skulle bort haft reda på [så] att det inte skulle kunnat gå på det där viset (Ku); han sko ha båorda hö:rt e han skulle ha bort hört det (Hi). b) hade + dubbelsupinum de ha int dåm bo:rda jo:rt endå det hade inte dom bort gjort ändå (Te). börja är belagt i Lf (se även under böra) Ec Fi Jo Sa, i satser med irreell och faktisk betydelse: a) hade + dubbelsupinum jo: hon sku no: a fått vuri redd hon åm on a börja vuri redd fö dyödan jo hon [som klädde lik] skulle nog ha fått varit rädd hon om hon hade börjat varit rädd för de döda (Lf). b) faktisk betydelse ja:, han ha börja fått då:let minne ja, han har börjat fått dåligt minne (Ec); dåm ha: vel börja huggi bårtt dåm dom har väl börjat huggit bort dem (Fi); dä:r e:ken ha börja väksi där eken har börjat växt (Jo); de e be:nän å fötträn såm ha börja taiji fe:l förr me det är benen och fötterna som har börjat tagit fel för mig (Sa). få är belagt i Pö Öv Nä Lf Sb Sa Fö Ho Pä i satser med irreell och faktisk betydelse (för uttalsvariationen i supinum av få, se FO II:195 f.): a) skulle ha + dubbelsupinum (se även Lf börja) åm on sku a fa: kumi om hon skulle ha fått kommit (Pö); annås sku vi it a foå soåvd åm natten i annars skulle vi inte ha fått sovit om natten inte (Lf); åm ja ska a fått masiera föbii är så ha ja kona klemd ihääl är saa an om jag skulle ha fått marscherat gått förbi er så hade jag kunnat klämt ihjäl er sa han (Sb); han sku int ha fått havvi så snygg mössa han skulle inte ha fått haft så snygg mössa (Sa). b) hade + dubbelsupinum an a ju foå: lappa änn i da: fast an a vuri uvi hondra oå:r nu tå han hade ju fått lappat [taket] än i dag fast han hade varit över hundra år nu då (Öv); så a di täiji stugon, så on a foå: lömna åp bakkan så hade de tagit stugan, så hon hade fått lämnat på bar backe (Nä); no ha du fått ä:te jänn me: nog hade du fått ätit här med (Ho). c) faktisk betydelse int je-e na ma:ngg, ma:nggas boå:n såm a foå: haft in tåli ba:rndo:m såm vi fie:g ha:v inte är det några många, mångas barn som har fått haft en sådan barndom som vi fick ha (Nä); men ja ha no: hö:t he: e dåm a lömna

26 24 Ann-Marie Ivars ma:tin så e a fått stei yvi men jag har nog hört det att dom har lämnat maten så att det har fått stått över [julnatten, när de döda kom på besök] (Lf); no ha ja fått vari i frie fö dåm nog har jag fått varit i fred för dem (Sb); tå la:jin ha fått flytö i: tå då lagen har fått flutit i då (Ho). försöka är belagt i Lf Fö, i satser med irreell och faktisk betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum ja sku ha försö:ki ma:li jag skulle ha försökt malt (Fö). b) faktisk betydelse»ja a försööka haft dåm utan jeet sjär i trii dagar» jag har försökt haft dem utan mat här i tre dagar (Lf, Byrallor 1916). gå konstruerat med infinitivmärket till är belagt i Nä Lf i betydelsen lyckas, bara i satser med irreell betydelse: skulle ha + dubbelsupinum vi bodd just fast i lansviejin så e sku no: a ga: bra: ti haft dåm vi bodde just fast i landsvägen så det skulle nog ha gått bra att [ha] haft dem [ljus i fönstren om julmorgonen] (Lf). hade + dubbelsupinum di a no: ga: ti foå: di i stammbo:tjän bare na:r a, ga: å tjuö:rt di de hade nog gått att fått dem [hästarna] i stamboken bara någon hade, gått och kört dem (Nä). gåta måste, behöva (FO II:442) är belagt i Nä i irreell sats med förskjutning med skulle ha + dubbelsupinum: ja ska a gåta vuri ti stalle jag skulle ha gåtat behövt varit till stallet. ha konstruerat med infinitivmärket till är belagt i Nä i betydelsen ha till uppgift, i sats med faktisk betydelse: så ja a såm mäir haft ti parie:ra tilifo:n å besty:r å så jag har som mera haft att parerat telefonen och bestyr och. ha rättighet konstruerat med infinitivmärket till är belagt i Nä i betydelsen få, i irreell sats med förskjutning med skulle ha: åm itt dåm a foå: kåntakt me ås [ ] så ska di a haft retohäit ti sjtjekka häim on tiba:k åp föreldranas bekåstnan om inte dom [personalen på flygfältet] hade fått kontakt med oss så skulle de ha haft rätt att skickat hem henne tillbaka på föräldrarnas bekostnad. hinna är belagt i Nä Lf Sb Ha, i satser med irreell och faktisk betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum vi sku int a hie:nda laga a fä:rdit äntå vi skulle inte ha hunnit lagat det färdigt ändå (Nä); tåm sku funu it a hinda fått i: me heldär dom skulle väl inte

27 Dubbelsupinum i Finland 25 ha hunnit fått [tag] i mig heller (Lf); bare ja sku a hinda fått mjölka bara jag skulle ha hunnit fått mjölkat (Sb) [tredubbelsupinum]. b) hade + dubbelsupinum för att ha: vi huggi ikull ifrån ro:tän så ha vi aldri hinda veksi så mikkä såm vi behö:vda lö:v åt våra få:r för att hade vi huggit från roten så hade vi aldrig hunnit [låtit] växt så mycket som vi behövde löv åt våra får (Ha). c) faktisk betydelse men an a ju hinda sitt a tå rei men han hade ju hunnit sett det då redan (Lf); ja: du a hinda vuri te:r tu å no: ja du har hunnit varit där du också nog (Sb). höra, konstruerat med tala, berätta som andraverb i passiv supinform, är i Lf belagt i satser med faktisk betydelse: åm ni a hö:t talast åmm hilma s. om ni har hört talats om Hilma S. ; na tådde ha ja it vuri me: åmm men ja ha nu hö:t berettast något sådant där har jag inte varit med om men jag har nu hört berättats. kunna är belagt i Öv Nä Lf Sb Kristinestad Ha Ge Sa Vå Fö Ku Bö Ho Na Sn Ka Iå Sj Pä, i satser med irreell och faktisk betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum tu sku a konna liti hede vuri du skulle ha kunnat låtit det där varit (Nä; tredubbelsupinum); han sku nu a kona spa:ra en tåde klomp ti minne man skulle nu ha kunnat sparat en sådan där klump [nyårslycka] till minne (Lf); nu sku dåm a kona stelld e åp na vi:s no: nog skulle dom ha kunnat ställt det på något vis nog (Sb); han sku ju ha kuna jo:rt va såm helst han han skulle ju ha kunnat gjort vad som helst, han (Kristinestad); at an ha kona sagt til, så sko an ha kona foåt den att han hade kunnat sagt till, så skulle han ha kunnat fått den (Sj 1877). b) hade + dubbelsupinum vi spra:ng ju u:t me a vi å så vi a ju kona få åt yögon vi sprang ju ut med det [sprängladdningen] vi också så vi hade ju kunnat fått åt ögonen (Öv); it a ja kona stei åp viejin i ja a no: måta kumi i sakta ma:k inte hade jag kunnat stått på vägen inte jag hade nog måst kommit i sakta mak (Lf); han ha ju kona sjuti oås han hu braa såm helst tennä han hade ju kunnat skjutit oss han hur bra som helst där [vid ett tillfälle vid fronten] (Sb; Holmberg 1990:105); du: ha: kunna tjö:ri si:desme: så ha-ddu sluppi fa:r mittijännåm du hade kunnat kört längsmed så hade du sluppit fara mittigenom (Vå); han a no: kun n na släijä son där al l isamman åm an a vil l a han hade nog kunnat slagit sönder allesamman om han hade velat (Ku); an a kon n a kymö e i:sin, han me: han hade kunnat kommit i isen, han med (Ho); no ha ja konna hålli åt si:dån nog hade jag kunnat hållit åt sidan [med vedlasset] (Sn); dåm nyttja en halvå åppi de ha kona fari krä:k inn annårs

28 26 Ann-Marie Ivars de nyttjade en (dörr)halva upptill det hade kunnat farit kräk in [i visthuset] annars (Ka); de ha jo kona hend möjligen att både fa:r å mo:r ha kona åmkåmats på någå vi:s det hade ju kunnat hända möjligen att både far och mor hade kunnat omkommits på något vis [och då fick faddrarna ansvar för barnet] (Iå); fast no ha ja kanski kuna fååt bäter bitalt för e, om ja ha standi där länger fast nog hade jag kanske kunnat fått bättre betalt för det, om jag hade stannat där längre (Pä, I nyländska stugor). c) faktisk betydelse å he je första saltströmjan såm ja a konna jiti i mett li:v å int foå: bröstbrännon och det är första saltströmmingarna som jag har kunnat ätit i mitt liv och inte fått bröstbränna (Nä); vetja lengsta li:kraden såm a kona vuri naon ga:ngg vetja längsta likraden som har kunnat varit någon gång (Lf); hu:r de kunna blitt så: de vete tu:san de hur det [har] kunnat blivit så det vete tusan det (Sa); ja: ha åkkså kunna å:ki skrinnsko:r jag har också kunnat åkt skridskor (Ha). lova är belagt i Lf i sats med faktisk betydelse och verbet bestå i absolut funktion, bestå brännvin : ja:a ja:g a låva bestäi å, ja:g a no:w bestäi jaa, jag har lovat bestått också, jag har nog bestått [sed vid inträde i ungdomslaget]. lär i konstruktionen har lärat + supinum är belagt i Nä Lf Sb: di a lä:ra sitt in varg sjär i natt de har lärat sett en varg här i natt (Nä); he a lä:ra brånni det har lärat brunnit (Lf); men huö du hande a läära sakt (han) men hör du den där har lärat sagt (han) (Sb; Holmberg 1990: 70). läta låta är belagt i Öv Nä Lf Ho, bara i satser med irreell betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum åm an sku a leta kni:vin vuri där så a it an vuri ka:r ti teij bått he it om han skulle ha låtit kniven varit där så hade han inte varit karl att tagit bort det inte (Lf) [magi]. b) hade + dubbelsupinum a di liti ås täij äin gangg så a vi ju itt ga: na mäir, he va ju itt na ro:lit tå hade de låtit oss tagit [äpplen] en gång så hade vi ju inte gått något mera, det var ju inte något roligt då (Öv). måste är belagt i Lf Sb, bara i satser med irreell betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum hon sku ju a måsta kåmi samma vieg såm jaa hon skulle ju ha måst kommit samma väg som jag (Holmberg 1990:129).

29 Dubbelsupinum i Finland 27 b) hade + dubbelsupinum åi hur ja-a vila haft he ennu: fast ja a måsta tjyöft tjöte till a oj hur jag hade velat haft det ännu fast jag hade måst köpt köttet till det [:fårstek] (Lf). måtta är belagt i Lf (se under kunna) och i Bö i irreell sats med tempusförskjutning med hade + dubbelsupinum: tåm ha fil måtta fääre hejm, tå dåm inga ä heer dom har väl måst farit hem, då dom inte är här (Bö; Hembygden 1917). mäkta är belagt i Lf Ku, i satser med irreell och faktisk betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum ingga sku vi ha mäkta burrä ått än häl där inte skulle vi ha mäktat burit [vatten] åt den heller (Ku). b) i konstruktion med till, faktisk betydelse så sa: an»velsi:n me alvi:na hör ha et mekta ti kumi i et tådde vedär» så sa han»välsigne mig, Alvina, hur har du mäktat att kommit i ett sådant väder» (Lf). råka, sluta är i Lf belagda i satser med faktisk betydelse: he va o:li:k he hur dåm a råka hitta det var olika det hur dom hade råkat hittat [julgran] ; ja: li:åddin, ja: han syöp dåm tå tå dåm a sjlu:ta sjlei sista ja lieudden, ja den söp dom då när dom hade slutat slagit sista [höet]. tränga behöva är belagt i Nä Lf, bara i satser med irreell betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum [om du] a haft in nagär mark å helst, nåår ett kååm hiit, sku vi itt a treenga slepa å dräji, såm vi a få joort [om du] hade haft en några mark också helst, när du kom hit, skulle vi inte ha trängt släpat och dragit, som vi har fått gjort (Lf, Byrallor 1916). b) hade + dubbelsupinum tu a int trie:ngga kumi du hade inte trängt kommit (Nä). vara karl konstruerat med till i betydelsen kunna är belagt i Lf; se under läta. vilja är belagt i Nä Lf Ec Ku Sj, i satser med irreell och faktisk betydelse: a) skulle ha + dubbelsupinum å så fie: ja int ha flie:tår fast ja sku så jä:n a vila haft flie:tår och så fick jag inte ha flätor fast jag skulle så gärna ha velat haft flätor (Nä); he sku ja no: jä:n a vila veta å det skulle jag nog gärna ha velat vetat också (Lf); kongin va fati å sko ha vila havi pongin kungen var fattig och skulle ha velat haft pungen (Sj 1877).

30 28 Ann-Marie Ivars b) faktisk betydelse tendera hon ha vila havvi li:te hökt blo:dtrikk hon har velat haft lite högt blodtryck (Ec); no ha ja vil l a vä:re då:ligär ti hitta på sjönn nog har jag velat varit dålig att hitta på sjön (Ku). våga är belagt i Kn i en sats med faktisk betydelse: å ja-a fläir oår elska honde le:na men ja int a vå:ga sakt na åt on och jag har [i] flera år älskat den där Lena men jag inte har vågat sagt något åt henne ; för negationens placering i frasen ja int a vå:ga, se Huldén Sammanfattning När jag först började intressera mig för dubbelsupinum i sydösterbottnisk dialekt frapperades jag av konsekvensen i talarnas användning av konstruktionen. Varje tillfälle som ges, praktiskt taget, tar de i akt att använda dubbelt supinum. Så har man antagligen gjort i flera hundra år dubbelsupinum har medeltida anor och är rikligt belagt hos 1600-talsförfattare som Johan Ekeblad och Agneta Horn (Ljunggren 1934, exempelsamling s ). I ljuset av det undersökta materialet framstår också södra Österbotten som kärnområde för bruket av dubbelsupinum i Finland. I södra Österbotten är dubbelsupinum belagt också i stadsspråket i Kristinestad, men där använder man det inte med samma konsekvens som äldre dialekttalande i omgivningen. Åland och västra Åboland (Ho) är andra områden där dubbelsupinum har en stark representation, medan det från östra Åboland och Nyland finns bara strödda belägg som dessutom ofta härrör från äldre källor. I Österbotten är dubbelsupinum inte belagt norr om Kn och Pö; norrut i Österbotten är det i stället konstruktionen supinum + inifinitiv som gäller. Det är kanske inte bara en tillfällighet att dubbelsupinum tenderar att användas mest i de trakter i Finland som tagit minst intryck av finskan och haft flest kontakter med Sverige: ÅL söb ÅB i nämnd ordning (Thors 1981: 95 f.). Finskan konstruerar supinum med infinitiv, t.ex. hän oli aikonut lähteä han hade tänkt gå. Södra Österbotten uppvisar inte bara störst antal belägg utan också störst variation i uppsättningen förstaverb i dubbelsupinum, något som delvis kan bero på att det i söb är lättare än på annat håll att identifiera supinum gentemot infinitiv. De modala hjälpverben böra, få, kunna står som förstaverb i söb ÅL ÅB NL, vilja som förstaverb i söb ÅL NL. De är samtidigt de enda som konstrueras med dubbelsupinum i Nyland. Utanför Nyland är verbvariationen större behöva utlöser dubbelsupinum i söb ÅL ÅB, bruka, börja, försöka, hinna, måtta, mäkta i söb ÅL, läta i söb ÅB. Rent sydösterbottniska som förstaverb i dubbelsupinum är gåta, höra, lova, lära, måste, råka, sluta, tränga samt en rad fraser med hjälpverbsegenskaper som konstrueras med infinitivmärket till: gå till, ha till, ha rättighet till, vara karl till.

31 Litteratur Dubbelsupinum i Finland 29 (Källor som ej anförs nedan, har citerats ur FO:s samlingar.) FO = Ordbok över Finlands svenska folkmål I III. Helsingfors 1982, 1992, (Forskningscentralen för de inhemska språken.) Holmberg, Karl Axel, 1990: Siibooan berettar. Vasa. Huldén, Lars, 1995: Österbottnisk negationslära. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. Uppsala. S Ivars, Ann-Marie, 1988: Närpesdialekten på 1980-talet. Helsingfors. (Studier i nordisk filologi 70.) 2005: Sydösterbottnisk nominalfrassyntax. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. Uppsala. S Jörgensen, Nils, 1970: Syntaktiska drag i svenska dialekter. En bibliografisk översikt. Lund. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Serie C:2.) Ljunggren, Ragnar, 1934: Supinum och dubbelsupinum. Syntaktiska studier. Uppsala. (Uppsala universitets årsskrift Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 3.) Lundström, Gudrun, 1939: Studier i nyländsk syntax. Stockholm. (Svenska landsmål B. 39.) Melin-Köpilä, Christina, 1996: Om normer och normkonflikter i finlandssvenskan. Språkliga studier med utgångspunkt i nutida elevtexter. Uppsala. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 41.) Nordberg, Bengt, 2001: Om dubbelsupinum några spridda iakttagelser. I: Blomqvist, Marianne m.fl. (red.), Våra språk i tid och rum. Helsingfors. (Meddelanden från Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet B: 21.) S SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson, 1999: Svenska Akademiens grammatik 1 4. Stockholm. Språkriktighetsboken. Stockholm (Skrifter utg. av Svenska språknämnden 93.) Thors, Carl-Eric, 1981: Finska påverkningar på de finlandssvenska folkmålen. I: Bengt Loman, De finlandssvenska dialekterna i forskning och funktion. Åbo. (Meddelanden från Stiftelsens för Åbo Akademi forskningsinstitut 64.) S Summary Ann-Marie Ivars, The double supine in the Swedish dialects of Finland How is the double supine getting on in Finland Swedish? That is the subject of the study of the double supine construction (e.g. kunnat gjort, hunnit varit) presented in this article. Its distribution in the Swedish spoken in Finland is mapped on the basis of a selection of recordings from southern Ostrobothnia (Österbotten/Pohjanmaa), supplemented with information from the word index to the Ordbok över Finlands svenska folkmål ( Dictionary of the Swedish Dialects of Finland ). The study begins by distinguishing what is referred to in Swedish grammar as the supine (the non-finite form of the verb used to form perfect tenses) from the past participle (a form restricted in Swedish to passive and adjectival uses) and the infinitive; in dialects of Swedish, these three verb forms exhibit partial homonymy. The author then goes on to describe the structure of clauses and verb phrases constructed with the double supine with regard, for example, to the facticity or irreality of the statements made. In all, 25 different verbs (or verb phrases) which clearly assume the role

32 30 Ann-Marie Ivars of superordinate verb in double supine constructions have been observed. Geographically, constructions of this kind are primarily to be found in the Swedish dialects of southern Ostrobothnia, Åland and western Åboland (Turunmaa), with only sporadic occurrences in those of eastern Åboland and Nyland (Uusimaa). Dialects further north in Ostrobothnia, for their part, follow the pattern of standard Swedish (and Finnish), i.e. kunnat göra, hunnit vara.

33 Hädde och gatt Hädde och gatt 31 Om dialektutjämningen hos sjuåringar i Dorotea Av Eva Kärrlander I en tidigare artikel (Kärrlander 2000) om dialektutjämningen i Dorotea behandlade jag dialektanvändning hos äldre och ungdomar. I denna artikel ligger fokus i stället på dialektförekomst hos barn, närmare bestämt hos sjuåringar i slutet av den första skolterminen. Under åren gjorde jag bandinspelningar med åringar i Dorotea kommun, där jag själv är född och uppväxt, för att undersöka användningen av dialekt hos en äldre generation. Cirka 25 år senare, , spelade jag in åldersgruppen åringar igen för att studera förändringar i förekomsten av samma dialektala drag som i den tidigare undersökningen. För att få en jämförelse med ungdomar spelade jag 1998 in fyra tonårsflickor. I den ovan nämnda artikeln gavs en rapport från denna studie. Vid valet av variabler tog jag där hänsyn till resultaten från två undersökningar av dialektutjämningen i andra norrländska mål: i Åsele (Eriksson 1973) och Burträsk (Thelander 1979). Mycket kort kan resultaten sammanfattas så, att den longitudinella studien av de äldre generationerna pekade på en ökad användning av standardformer utom då det gällde variablerna presens och oböjd predikatsfyllnad som fortfarande hade 100 % dialektformer Även beträffande variabeln infinitiv stod dialektformen med apokope av långstaviga verb stark, 87 %. Tonåringarna talade en mycket utjämnad dialekt. Det mest påfallande dialektala draget i deras språk var förekomsten av presensform utan ändelse, som de dock använde omväxlande med form med ändelse. Andra drag som vittnade om deras norrländska härkomst var användningen av verbet häva med supinumformen hätt, apokoperad infinitiv, han ska int lägg sej i, oböjd predikatsfyllnad i plural, dom var int nöjd, norrländska sammansättningar, gamkäringar, och givetvis prosodin med akut accent i ord som å ttan åttonde klass. Avslutningsvis diskuterade jag språkliga förändringar och resistenta dialektdrag med hänvisning till Pedersen 1997, Flodell 1998 och Thelander 1979 och Resultaten av inspelningarna väckte mitt intresse för att utvidga undersökningen av dialektutjämningen även till mellanliggande generationer.

34 32 Eva Kärrlander Tonårsinspelningen fick mig emellertid att fundera över om jag inte i stället skulle börja med att undersöka ännu yngre informanters språk innan jag gick vidare till de äldres. Är dialekten lika utjämnad hos sjuåringar som går sin första termin i skolan som hos tonåringarna? Använder barnen i början av sin skoltid möjligen fler dialektformer än ungdomar? När jag råkade lyssna på barn på kommunbiblioteket och i affärer i Dorotea fick jag ett intryck av att det kunde vara så. Min hypotes var alltså att det möjligen fanns fler dialektinslag hos barn i början av grundskoletiden än hos tonåringar i slutet av den. Troligen har föräldrar och kamrater haft störst betydelse för språkinlärningen hos sjuåringar, och man kan anta att skolan ännu inte hunnit påverka deras språkbruk så mycket. Under skoltiden socialiseras sedan barnen in i det offentliga språket. I december 2003 spelade jag alltså in sjuåringar som gick i första klass i Dorotea tätort. Syftet var att undersöka om de hade dialektala drag i sitt språk och i så fall vilka. Jag ville se dels om några av de elva variabler som jag hade undersökt i mina tidigare inspelningar fanns belagda med dialektformer, dels om det fanns andra drag typiska för norrländskt regionalt standardspråk. Jag samtalade själv med barnen, och därför ger den här undersökningen svar på frågan hur de uttrycker sig i en samtalssituation i skolan med en för dem obekant person som talar det regionala standardspråket. Ytterligare en inspelning gjordes i mars 2005 av en pappa i klassen i samtal med sitt barn i hemmiljö för att göra det möjligt att jämföra den mer formella samtalssituationen i skolan med den informella i hemmet. Eftersom undersökningen inriktas mot dialektutjämningen, hade det varit givande att göra en jämförelse över tid, även då det gäller barn. Tyvärr tänkte jag inte själv på att spela in yngre generationer på 1970-talet, trots att jag då arbetade ett år som svensklärare i Dorotea. Vid dialektarkiven har man huvudsakligen spelat in äldre människor, eftersom man har velat dokumentera en så ålderdomlig och genuin dialekt som möjligt. Därför har det varit svårt för mig att finna inspelningar med barn. Varken Institutet för språk och folkminnen i Uppsala eller DAUM i Umeå har inspelat material med denna åldersgrupp från Dorotea. Genom DAUM har jag emellertid lyckats få tillgång till en inspelning från 1968 med en femårig pojke från en by i grannkommunen Vilhelmina. Han talar en genuin dialekt, och jag planerar därför att transkribera och kommentera hela inspelningen i en separat uppsats. I det följande kommer jag endast att kortfattat redogöra för iakttagelser om hans språk. Dorotea kommun och Doroteamålet Dorotea kommun ligger i södra Lappland längs gränsen mot Jämtland och Ångermanland och tillhör Västerbottens län. Kommunen är till ytan lika stor som Blekinge och har cirka innevånare, varav drygt hälften bor i

35 Hädde och gatt 33 tätorten. I dag dominerar skogs- och verkstadsindustrin som sysselsättning tillsammans med turistnäringen. Doroteamålet är en ångermanländsk dialekt. Tillsammans med Vilhelmina, Åsele och Fredrika var Dorotea en del av Åsele lappmark. År 1799 bildade socknen ett eget pastorat efter att tidigare ha hört till Åsele. I samband därmed antogs namnet Dorotea i stället för det tidigare Bergvattnet. Någon heltäckande beskrivning av Doroteamålet finns inte. Däremot har både Vilhelminamålet (Dahlstedt ) och Åselemålet (Eriksson1971, 1973) beskrivits i monografier. Båda dessa verk har varit till stor hjälp för mig i mina studier av dialekten i Dorotea. Enligt Karl-Hampus Dahlstedt (1950: 18) har Dorotea, framför allt den sydöstra delen av socknen till en tvärlinje mitt över kyrkbyn, i huvudsak samma mål som Åsele. Ulrik Eriksson (1971: 19) konstaterar»att huvuddelen av åselematerialet låter sig identifiera med NNV- och/eller VNÖ-material. Detta förhållande i förening med det faktum, att huvuddelen av invandrarna till Åsele kom från de trakter, där NNV [nordnordvästångermanländska] och VNÖ [västnordöstångermanländska] tala(de)s, berättigar till antagandet av ett nära genetiskt sammanhang mellan åselemålet och dessa mål.» Dialekten i Åsele lappmark kommer, enligt Dahlstedt 1987:58,»till sina äldsta delar från nordvästra Ångermanland med Ramsele som huvudort, men yngre drag från Nolaskogsområdet tränger sedan in och bidrar till att ge framför allt Åsele- och Vilhelminamålen en egen profil». Även Lars-Erik Edlund menar (1996:348a) att nybyggarmålen i Åsele lappmark är ångermanländska:»dialekter utefter Ångermanälven ligger här i botten, men senare har nordöstångermanländska mål påtagligt påverkat dessa nybyggarmål.» Metod och material Klassen bestod av 20 elever, men många var sjuka under den vecka som jag besökte skolan, och materialet innehåller därför intervjuer med 13 elever, nio flickor och fyra pojkar. Barn och föräldrar var i förväg informerade om att det skulle komma en person från Lund, som var född och uppväxt i Dorotea, på besök. De visste att det handlade om att beskriva en bildserie och samtala i anslutning till den och att jag ville spela in dem. De kände också till att jag hade gjort inspelningar i Dorotea tidigare och att jag var intresserad av språket. Jag besökte skolan vid två tillfällen på barnens halvklasstimmar, som inledde skoldagen. Först deltog jag i morgonsamlingen och presenterade mig. Jag fick då också tillfälle att lyssna till lärarens samtal med eleverna. Sedan satte jag mig i ett förrum till klassrummet med en liten digital bandspelare med tillhörande mikrofon diskret placerad på bordet, och eleverna lämnade den pågående lektionen en i taget. Jag inledde med att visa en svartvit tecknad serie bestående av åtta bilder, som handlar om en liten pojke som ser på teve och inte vill gå och lägga sig.

36 34 Eva Kärrlander Han borstar tänderna och badar, och sedan läser mamman en saga för honom men somnar själv. Pojken passar då på att smyga upp och titta på teve igen. Först fick barnen beskriva vad de såg på bilderna, och sedan frågade jag i anslutning till serien om de hade några böcker och teveprogram som de tyckte om. Min tanke var att det skulle vara lättare för dem att börja med något konkret som att beskriva en bildserie där ämnet var givet. Jag skulle då också ha samma utgångspunkt för alla. Därefter blev det ett mer informellt samtal om böcker och teveprogram, vilket föll sig naturligt eftersom bokläsande och tevetittande förekommer i bildserien. När Eva Aniansson spelade in elever i årskurs 1 i Eskilstuna använde hon sig av en liknande uppläggning, bl.a. av avläsning av bildkort och samtal med henne själv som»stödjande ledare» (Aniansson 1996:83). Inspelningarna är i genomsnitt fem minuter långa, kortare eller längre beroende på hur talföra eleverna var. Inspelningarna har transkriberats med i huvudsak normal stavning med viss anpassning till talspråket. Som beteckning för ett ö-haltigt vokalljud, som förekommer t.ex. i ångermanländskans uttal av kol, har jag vid ett tillfälle i inspelningen från Vilhelmina använt tecknet 8. Kolon utmärker vokallängd. Tjockt l kursiveras. Skolinspelningarna har, som nämnts ovan, kompletterats med ytterligare material för att möjliggöra jämförelser av olika slag, nämligen en 12 minuter lång inspelning i hemmiljö med en av eleverna i klassen och en på 10 minuter från 1968 med en femårig pojke från en by utanför Vilhelmina tätort. I materialet har jag undersökt förekomsten av samma dialektformer som tidigare (Kärrlander 2000), närmare bestämt av 11 olika variabler (se nedan). Dessutom har jag noterat dialektformer över huvud taget och drag som kan anses typiska för norrländskt regionalt standardspråk. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra huruvida ett visst språkligt drag är en dialektform av en variabel eller ett exempel på en regional standardform. Enligt Svenska Akademiens grammatik 1 (1999) är det kännetecknande för ett regionalt språk»att det uppfattas som korrekt och användbart i alla talsituationer av den som använder det och av flertalet andra svenskar» (s. 26), medan rent dialektala drag uppfattas som olämpliga även av språkbrukarna själva i vissa talsituationer. Vidare»är de regionala språkvarianterna bara delvis undersökta, och detta gäller också kunskapen om vilka dialektala drag som accepteras som standard i en viss region» (a.a. s. 27). I volymen Nordsvenska. Språkdrag i övre Norrlands tätorter (1982) finns en rad artiklar som»beskriver drag i ett språk som bör kunna kallas nordsvenska» (s. 7). Nordsvenska definieras som»de regionala varianter av standardspråket som talas i norra Sverige» (a.st.). Bland de språkdrag som undersöks finns presensformer utan ändelse, objektsformer av personliga pronomen och verbet häva. Två artiklar är av intresse för denna undersökning, nämligen»jag såg han. Om objektsformer av personliga pronomen i nordsvenska» av Britta Ek-

37 Hädde och gatt 35 lund, där hon undersöker skolungdomars språkbruk i Västerbotten, och»provinsialismer i gymnasisters språk» av Tommy Berg, som bl.a. tar upp verbet häva med infinitivformen he. Jag har tagit med tre variabler som förekommer i en longitudinell sociolingvistisk undersökning av språket i Eskilstuna (Sundgren 2002) som exempel på skillnader mellan standardformer och lokalt talspråk: preteritum av första konjugationens verb, bestämd form singularis av neutrala substantiv och preteritum av verbet varda. Därtill har jag tagit med uttalet av l som tunt eller tjockt. Detta är också en av de variabler som undersöks i Hammermo 1989 och Aniansson Variabler Variablerna 1 11 har jag studerat i min tidigare undersökning av åringar och de redovisas nedan med sina dialektformer (för närmare beskrivning och kommentarer se Kärrlander 2000): 1. Infinitiv: vil 2. Presens av verb: sitt, kut 3. Preteritum av verben gå, få: jeck, feck 4. De i subjektsställning: däm 5. Demonstrativa pronomen: n hänn, n dänn 6. Adverb: e hennä, e dennä 7. Prepropriell artikel: n Sven, a Karin 8. Oböjd predikatsfyllnad i plural: dom ä ny 9. Norrländsk förmjukning i ordet mycket 10. Uttal av initialt tv som tjv: tjvå 11. Uttal av gång och lång: gang, lang. Följande variabler (12 18) tillkommer i denna undersökning: 12. Verbet häva med formerna hä, hädde, hätt Verbformerna hä, hädde, hätt är vanligt förekommande i norrländska dialekter. Verbet betyder sätta, ställa, lägga och kan sägas vara en motsvarighet till engelskans put. I Språket i Härnösand (1962:95) nämner Torsten Bucht dessutom betydelserna hälla, stjälpa; kasta, vräka. Vidare konstaterar han att verbet är vanligt i förbindelse med partikel. Enligt Bucht är det fortfarande fullt brukligt»i mindre vårdat språk», och han anför bl.a. språkprovet hä mjölken i fate. Nordlander (1933) anför från Multrå en rad belägg med partikel, t.ex. hä på sä kläda på sig, hä tå sä taga av sig (kläder) (s. 52). Verbet är alltså väl belagt i ångermanländskan. I en pilotundersökning av provinsialismer i gymnasisters språk redovisar Tommy Berg (1982) en undersökning från Luleå där majoriteten uppgav sig använda verbet he för sätta, ställa, lägga (s. 227). SAOB (H 2188 f.) uppger under häva v.

38 36 Eva Kärrlander med böjningsformerna hov, hovo, hävit, häven en rad betydelser, däribland kasta l. vältra l. vräka l. störta (ngn l. ngt ngnstädes) men inte betydelserna sätta, ställa, lägga. I OSDs är verbet häva med betydelserna sätta, ställa, lägga belagt från Smål, Dalsl, Dal, Häls, Med, Jtl, Ång, Vb, Lpl och Nb. Böjningsformerna varierar t.ex. uppges preteritumformen hov från Hälsingland och Västerbotten men hädde, hätt finns betygat från Jämtland och Lappland. 13. Verbet gitta med preteritumformen gatt Verbet gitta, gitte l. gittade l. gatt, gittat har enligt SAOB (G 439 f.) följande betydelser: 1. förmå, kunna, vara i stånd; orka, 2. (föråldrad anv. eller bet.) vilja, hava lust till; önska; ofta svårt att skilja från 3, 3. anse (ngt) vara mödan värdt, bry sig om; numera i sht: idas, vårda sig om, 4.»(i Norrl., bygdemålsfärgat) vara tvungen, måste». Verbet motsvarar fsv. gita, isl. geta skapa, skaffa, få. Bucht (1962:84) diskuterar det under uppslagsformen getta nödgas, vara tvungen med preteritumformen gatt och bedömer det som starkt landsmålsfärgat eller rent landsmål men säger också att det är välkänt för genuina härnösandsbor. I Multrå har verbet formen gitta och betydelsen vara tvungen (Nordlander 1933:35). I OSDs är verbet belagt med betydelsen vara tvungen, nödgas från Gotl, Dal, Häls, Härj, Med, Jtl, Ång, Vb, Lpl och Nb. Att verbet är känt från Gotland noterar även Bucht (1962:84 f.) som hänvisar till Gotländsk ordbok ( ). I OSD finns ett belägg från 1970-talet. 14. Preteritum av första konjugationens verb Bortfall av ändelsen -de i preteritum av första konjugationens verb finns enligt Pamp (1978:27) i större delen av landet. Sundgren (2002:49) visar att antalet standardformer i Eskilstuna inte ökat under åren De ligger i princip på samma nivå som 1967, dvs. 15 %. 15. Preteritum av varda Enligt Dahlstedt (1954:257) är formen vart allmän i uppsvenskt och norrländskt talspråk i stället för blev. Denna variabel uppvisar enligt Sundgren (2002:249) nära 50 % standardformer både 1967 och Subjektsform som objekt av 3:e personens personliga pronomen Enligt undersökningen»norrländskt skolspråk» (Eklund 1982) har 93,3 % av högstadieleverna svarat att de använder objektsformen han, och 70 % använder objektsformen hon (s. 165). Motsvarande siffror för högstadielever från Dorotea är 82,4 % respektive 58,8 %. Eklund påpekar (s. 167) att endast 17 elever från Dorotea har besvarat frågelistan och att man därför bör vara försiktig med att dra slutsatser. 17. Bestämd form singular av neutrala substantiv Bortfall av slutljudande t, i t.ex. huse, förekommer i hela landet med undantag för större delen av Götaland (Pettersson 1996:197). I Eskilstuna har

39 Hädde och gatt 37 standardformerna ökat med 4 % under undersökningsperioden och ligger på 60 % (Sundgren 2002:249). 18. Uttalet av l Enligt Elert (1995:64) finns det i»de flesta mellan- och nordsvenska dialekter ett tjockt l-ljud». Definitionen på detta ljud är»tonande kakuminal lateral». Det är, menar Elert, (1994:219) typiskt för»norrlandsstandardsvenskt talspråk». Prov ur inspelningarna med kommentarer Inspelningarna ägde rum i skolan. Uppgiften att beskriva en bildserie liknade en skoluppgift, och det föll sig förmodligen naturligt för eleverna att använda ett mer formellt språk. Flera var blyga och talade tyst och försiktigt, vilket inte var så konstigt med tanke på att de inte kände mig sedan tidigare, medan andra var mer talföra. Alla var dock samarbetsvilliga och försökte svara på mina frågor. Ofta fick jag fråga fram vad som hände på bilderna, men en av dem berättade sammanhängande utan inpass från min sida. När de sedan berättade om innehållet i böcker och teveprogram ändrades språket i mer talspråklig riktning. Barnen gav en rad exempel på böcker som de tyckte om, och en del berättade engagerat om innehållet. Vi talade också om teveprogram och eftersom inspelningarna ägde rum i december var årets julkalender, Håkan Bråkan, ett tacksamt samtalsämne. Jag hade förberett mig genom att själv se på programmen. Julkalendern väckte ganska mycket uppmärksamhet i tidningarna eftersom den av många ansågs vara alltför litet anpassad till barn. De här sjuåringarna tyckte om den, och flera av dem berättade livfullt om vad Håkan hade gjort. Inledningsvis presenteras nedan några avsnitt ur tre inspelningar, eftersom jag vill visa exempel dels på sammanhängande tal, dels på samtal mellan elev och vuxen. Det kan vara svårt att bilda sig en uppfattning om språkbruket om man bara läser lösryckta språkprov. Därefter går jag under varje enskild variabel igenom dialektformer och regionala varianter och anför de olika beläggen. Slutligen tar jag upp exempel på barns språkutveckling med svaga verbböjningar av starka verb. Jag berör också kortfattat barns sätt att berätta med röstförställning. Inspelning med elev 07 I inspelningen med elev 07 syns tydligt skillnaden i språket när han beskriver bildserien och när han berättar om egna erfarenheter. Variablerna är med nummer markerade inom parentes. Nedan följer beskrivningen: *e07: han tittar på teven / mamman vill inte att han ska titta på teven / hon stänger av å så tar hon han(16) i handen hon vill att han ska bada / fast de vill inte barnet / sen ska han borsta tänderna / å mamman blir(18) ganska glad / barnet ligger å sover å mamman läser saga fast mamman blir(18) orolig för att han ser lite arg ut / sen ä

40 38 Eva Kärrlander mamman trött fast inte barnet / hon somnar fast inte barnet / han smiter å tittar på teve igen. Vid avlyssningen märker man att det låter som att eleven läser upp en text. Det är intressant att konstatera att han har ett läsuttal med undantag av å och sen, fast han berättar vad han ser på bilderna som saknar text. Han har inget bortfall av ändelserna -er och -ar i presens och han uttalar varje stavelse och nästan varenda bokstav, t.ex. d i ordet glad. Han talar långsamt och orden betonas. Intonationen påminner om vuxnas när de läser en saga. Den sista meningen uttalas med stigande intonation på slutet. Enda avvikelserna från standardspråket är användningen av subjektsform i stället för objektsform på andra raden (så tar hon han i handen) och uttalet av l som tjockt i ordet blir. När han fritt berättar om Nalle Puh ändras språket: *e07: dom de va ju Nasse som rymde å så hade dom hans bilderbok som att de va jussom en karta / å som då var-e som att han / ville att dom skulle fånga honung / å Nasse ville ju hjälpa / fast dom sa: nä / fast då fick dom då fick ju dom bina efter sej å Nasse hädde(12) täppte de till å så komde dom ut å Ior komde å så byggde Nasse själv(18) ett hus åt Ior. Här noterar vi typiska talspråkliga drag som upprepningar och frekvent användning av ordet ju. Ett dialektalt drag är användningen av verbet hä med preteritumformen hädde. Dialektal är också användningen av adverbet justsom med uttalet jussom liksom. Ordet är belagt i Multrå med betydelserna i samma ögonblick, liksom (Nordlander 1933:54). Eleven uttalar l som tjockt i ordet själv. I berättelsen förekommer också en anföring där han använder röstförställning (fast dom sa: nä). Han uttalar nä med ett annat röstläge vilket inte framgår av utskriften. Kotsinas (1994:40 f.) påpekar att röstförställning vid direkt anföring är karakteristiskt för ungdomsspråk. I mitt material finns det sju exempel på företeelsen. Verbet komma böjs regelbundet i preteritum. Enligt Veres (2004) verkar inte inlärningen av de starka verbens böjning plana ut förrän efter åttaårsåldern. Inspelning med elev 13 Detta är ett exempel på en elev som har lätt för att föra ett samtal. Han ställer frågor tillbaka till mig på ett sätt som han är ensam om i inspelningarna. Det avsnitt som återges här är den andra delen av inspelningen där eleven berättar fritt om julkalendern. *e13: ja då har Håkan knyte fast ett snöre å sen när äh Sune ska öppna dörrn då då så va hetter-e ramla(18) han ner *Eva: ramlar han ur sängen *e13: mm å vet du då när äh alla barn komde å hälsa på då så skulle-rom då då åt dom godis som inte Håkan fick ge bort *Eva: nähä *e13: å då *Eva: ja *e13: å då pappan komde hem då sa då sa en liten pojke: hej gubbe tack för godiset

41 Hädde och gatt 39 / å så hade Håkan lagt en / krokodil / som va blåst(18) upp med luft / å då då hade / va hetter-e då hade-rom / blåst(18) upp den å så hade det han hätt(12) en peruk på den för då skulle likna mamman för han ljugde för dom på skolan att hans mamma / äh jobbade så å baka(14) pepparkaker så hon jobba(14) på kvällen å sovde på morronen men så var-e inte hon hon hade sprungi in i en vägg och / äh va hetter-e fari bakåt du skulle ha sett hon hon for bakåt så där å bena sen ner *Eva: oj slog hon sej då *e13: men ja tro inte att de va sant de kan de va nog bara som Håkan drömde hon hade nå annat fel Håkan drömmer så himla mycke *Eva: ja han drömmer mycke ja ja ja han hitta på många saker när klassen va där ja *e13: ser du på Håkan Bråkan *Eva: ja ja tycker de ä bra *e13: ser du på morronen *Eva: ja ja ser på morron *e13: ja ser både på morronen å på kvällen *Eva: ja de ä ju bra man kan se två gånger / å ida steg pappan ur bilen / såg du va han klev i *e13: ja å så på andra avsnitte(17) så sa så här Håkan när dom åkte i bilen sa han: se upp pappa för då sku var-e nog en annan bil som var där *Eva: ja *e13: de programme(17) tycker ja ä bra *Eva: ja ja tycker de ä bra också / tack ska du ha *e13: hejdå ska ja skicka in nån annan *Eva: ja de kan du göra. Följande belägg på regionala varianter kan noteras: supinumformen hätt (12); preteritum av första konjugationens verb utan ändelse, baka, jobba (14), men dessförinnan säger eleven jobbade; bestämd form singular av neutrala substantiv, avsnitte, programme (17); uttalet av l som tjockt (18). Vi ser exempel på oregelbunda verb som böjs regelbundet i preteritum som komde, sovde och ljugde. Här finns två direkta anföringar med röstförställning: då sa en liten pojke: hej gubbe tack för godiset; när dom åkte i bilen sa han: se upp pappa för då sku var-e nog en annan bil som var där. Inspelning med elev 09 Här följer ett avsnitt med en elev där vi kan se exempel på en sammanhängande redogörelse för innehållet i julkalendern. Hon berättar livfullt och ingående med två direkta anföringar, där hon förställer rösten. *Eva: va handlar adventskalendern om i år då *e09: ja de ä / att ja de ä en mamma som ligger på sjukhus och / de ä en jättemysko doktor som igår då va-re att han va hetter-e gjorte så att han hon sa så här sa hon sa så här: hur ser de ut i erat hem å sa sa han så här: inte stressa ta det fort men inte stressa för om hon tänker på nåt å stressar då blir hon då somnar hon / å då gjorte han som stress han satt me en penna så här hela ti:n / så hon börja(14) stressa *Eva: somna hon då / å va gör Håkan då *e09: han busar va hetter de ida då dom skulle fara till då låg de låg på skolan så de låg hundbajs utanför bilen så pappan råka(14) kliva i de *Eva: va äcklit *e09: de va jätteäcklit.

42 40 Eva Kärrlander Endast variabel 14 är belagd med regional variant: börja, råka. Eleven uttalar l som tunt i kliva och jätteäcklit. Resultat från samtliga elevinspelningar Av variablerna 1 11 är det bara variabeln presens, som är belagd med dialektformer i dessa inspelningar. Presens (2) Av samtliga presensformer av verb på -er och -ar är det bara tre belägg med bortfall. De två första kommer från bildserien och det tredje handlar om att informanten lär sin lillebror att räkna. sen går han å sov (e02) ja å där ligg han å sover (e13). ja fast han säj sex på fyra (e05) Bildserien beskrivs oftast i presens, så det förekommer många presensformer. Verben framhävs eftersom eleverna rätt långsamt beskriver vad som händer på bilderna. De uttalas noggrant och är ofta betonade. Ibland svarar barnen bara med ett verb på mina frågor och då faller det sig nog naturligt att använda den längre verbformen som i följande exempel: Eva: ja å va gör mamman? e01: sover Verbet häva med formerna hä, hädde, hätt (12) Nedan visas samtliga belägg. Det första är hämtat från beskrivningen av bildserien medan de övriga kommer från det efterföljande samtalet. Vi ser exempel på hur verbet används i presens, preteritum och perfekt. Det följs av rumsadverbial i alla språkprov utom i det andra, där informanten ändrar sig och säger täppte de till. I det sista använder eleven faktiskt verbet lägga och säger att Håkan hade»lagt en krokodil» men sedan säger han inte var. pojken / tittar på teve / mamman blir arg så hon släcker teven sen hä hon ungen i badkare (e02) fast då fick dom då fick dom ju bina efter sej å Nasse hädde täppte de till å så komde dom ut å Ior komde å så byggde Nasse själv ett hus åt Ior (e07) men / de / en pojke hädde hädde snöre runt hans pappas tå / stortå då / knyte han fast på hans kompis dörr / då lät han / knacka han så här / då / då / öppna han dörren / då for pappan på lampan / sa han: aj (e08) han hädde en gummikrokodil i pappans säng (e10) Håkan han hä alltid ett band runt Rudolfs tå å så hä han de på på på Su- Sunes handtag också va hetter- e så så knacka Håkan också / när när Sune öppnar så far han ner / varje gång (e11) å så hade Håkan lagt en / krokodil / som va blåst upp med luft / å då då hade / va hetter-e då hade-rom / blåst upp den å så hade han hätt en peruk på den för de skulle likna mamman (e13).

43 Hädde och gatt 41 Verbet gitta med preteritumformen gatt (13) I materialet är verbet gitta belagt två gånger med preteritumformen gatt med betydelsen var tvungen. Ett belägg är hämtat från bildserien, det andra från den fria berättelsen. Jag hörde även verbet användas under morgonsamlingen när eleverna samtalade med läraren. sen doms mamma va va på sjukhuse / hon gatt va där en vecka till (e 02) ska vi / att han kolla på teve å sen så sen så ville han inte gå å bada men han gatt å bada inte heller borsta tänderna tror ja å inte heller sova / i stället blir mamman trött å då börjar hon å sova å så går han å kollar på teve igen (e06). Preteritum av första konjugationens verb (14) I materialet finns många belägg på första konjugationens verb i preteritum. Det förekommer 22 belägg utan ändelse i preteritum och 5 med ändelse, 2 belägg på jobbade, 1 på tjuvade, 1 på handlade och 1 på öppnade. Här redovisas ett urval av beläggen utan ändelse: jaa / dom for till skolan å så sen busa dom inne i klassen / å så sen for dom hem till Håkan / å så sen lura Håkan fröken att mamman jobbade på natt natten å sovde på dagen (e05) han satt me en penna så här hela ti:n / så hon börja stressa (e09) så de låg hundbajs utanför skolan så pappan råka kliva i de (e09) då då va hetter-e tog Håkan ur va hetter-e råttan å då då tappa han den (e11) som såg ut som ett trä å sen flytta grenen på sej (e05). Preteritum av varda (15) Det finns endast ett belägg på vart och 4 på blev varav 3 från samma elev: å så vart mamman trött (e01). Subjektsform som objekt av personliga pronomen i 3:e person singular (16) Samtliga belägg redovisas här. Endast vid ett tillfälle används objektsformen och det är i samband med beskrivning av bildserien. Det är e11 som säger: mamman tvättar honom. hon stänger av å så tar hon han i handen (e07) mamma tar han (e08) å så vill Håkan va hetter-e ha tillbaks hon (e11) så var-e en varg som fråga hon vart mormor bodde (e12) hon stänger av teven å tar han i handen sen badar hon han (e05). Bestämd form singular av neutrala substantiv (17) Av 21 substantiv har 14 t-bortfall. Av de sju beläggen utan bortfall härstammar fyra från samma elev och det handlar då om beskrivningen av bildserien. Här redovisas ett urval: men då gick han till monsterön / ner i vattne (e08) sen ä han nere i badkare (e11) sen så ligger mamman på sjukhuse (e11).

44 42 Eva Kärrlander Uttalet av l (18) Alla pojkar uttalar l som tjockt med några få undantag, främst när bildserien beskrivs, medan flickorna har tunt l. Här redovisas ett urval belägg: blir (e07), förskolan (e03), själv (e13). Kompletterande inspelning i hemmiljö i mars 2005 Eftersom jag gärna ville göra en jämförelse mellan den mer formella situationen i skolan med en obekant intervjuare och den informella hemmiljön kom jag överens med en förälder om att göra en inspelning i hemmet. Den är 12 minuter lång, gjord på kvällen i samband med läxläsning, och innehåller småprat med skämt och skratt mellan pappa och barn. De första fem minuterna är eleven inte medveten om inspelningen men blir sedan informerad om detta. I materialet finns belägg på dialektformer och regionala varianter som även är belagda i skolinspelningen av samma elev: preteritum av verbet gitta (13), subjektsform i stället för objektsform (14), bortfall av -de i preteritum (15). Därtill kommer ett belägg på oböjd predikatsfyllnad (8): ä jämt taski mot varann. Något belägg på oböjd predikatsfyllnad finns inte i skolinspelningen. De två inspelningarna är korta, och det är därför svårt att dra generella slutsatser utifrån dem. Det är inte någon märkbar skillnad på språket förutom att bortfall av -de i preteritum används omväxlande med icke-bortfall i skolinspelningen, vilket kan ge en indikation på att den situationen upplevdes som mer formell. Ytterligare ett exempel på detta kan vara att eleven uttalar slutljudande t i två substantiv i bestämd form singular neutrum i skolinspelningen men har exempel på t-bortfall i heminspelningen. Inspelning med en femåring från en by utanför Vilhelmina 1968 I en by utanför Vilhemina tätort gjordes 1968 en inspelning som finns arkiverad på DAUM. Närvarande är en femårig pojke (f. 1963), en elvaårig pojke (f. 1956), en äldre kvinna (f. 1896) och en kvinnlig intervjuare som talar dialekt. Inspelningen äger rum i ett kök, och samtalet med den femårige Tomas (fingerat namn) är tio minuter långt. Inspelningen, som såväl innehållsmässigt som språkligt är en»pärla», visar att det så sent som i slutet av 1960-talet fanns barn som använde dialektformer av nästan samtliga de variabler (8 av 11), som jag studerade i min longitudinella undersökning från Dorotea med informanter i årsåldern. Intervjuaren inleder med att ställa frågor till elvaåringen, som svarar fåordigt. Då tar Tomas ordet, och han talar praktiskt taget oavbrutet under hela inspelningen. Intervjuaren inflikar endast några korta frågor och kommentarer. Tomas berättar spontant och livfullt om bl.a. fiske tillsammans

45 Hädde och gatt 43 med sin pappa och om skidåkning. Han har mycket lätt för att uttrycka sig, och några gånger förstärker han sina berättelser med kraftuttryck som jädran och jädriken som ger ett vuxet och lillgammalt intryck. Jag får en känsla av att han känner ansvar för att det inte ska bli tyst när det står en mikrofon på bordet och därför hittar på det ena samtalsämnet efter det andra. Vid ett tillfälle utspelar sig följande konversation: Tomas (pekar på mikrofonen): De hänne gå bra å präta ti en tucken en Intervjuaren: Javisst går-e fint. Jaa. Det gör inge ont hell. Tomas: Men de ä besverlit å sittä, man skull ha fått stå i ställe. Här följer ett utdrag ur inspelningen (med hänvisning till variablerna 1 11 inom parentes): T: men å så då iblann brukk(2) ja vara ute å åk(1) skider / på vintern å tefat / å sä n dä n dänn(5) backen e dennä(6) I: ja ja T: den den åkt ja skider innan / ja starta ända opp e dennä(6) / å sen de ser-u n dänn(5) storbjörka I: jo ja se den T: ja / där starta ja men å sä p- på ja föll tjvå(10) ganger(11) men tjvå(10) ganger(11) då starta ja om en liten bit opp / tell å å de n dänn(5) storbacken igen å tjong då flög ja ner å föll igen på / gu å (skratt) hur skull de ha gått för jag om ja om de ha vörä om de ha vörä om de ha vörä e h8l te bäcken min då ja körrd men då / då hadd ja no körrd ner I: jaha T: vä skiden (skratt). I det korta avsnittet ovan ser vi exempel på dialektformer av inte mindre än sex olika variabler. I resten av inspelningen finns exempel även på variablerna 3 (feck, jeck) och 4 (dem som subjektsform). Däremot använder han inte prepropriell artikel. Huruvida han använder oböjd predikatsfyllnad i plural eller uttalar mycket med norrländsk förmjukning framgår inte av materialet. Vi kan dessutom notera bortfall av ändelse i preteritum starta (variabel 14), tjockt l (18) i ordet h8l och norrländska sammansättningar som storbjörka, storbacken. Sammanfattande diskusson Inspelningarna med de 13 eleverna visar att de i en formell samtalssituation med en obekant person i skolmiljö i princip talade regional standard, liksom jag själv gjorde. De mest påtagligt dialektala dragen är bruket av verben häva med formerna hä, hädde, hätt och gitta med formen gatt. Redan under morgonsamlingarna hörde jag dessa verb användas när eleverna småpratade med sin lärare. Läraren bekräftade att formerna är mycket vanliga bland barnen. De använder dem även i sina första små skrivna berättelser. Verben rättas inte till att börja med, eftersom läraren inte vill hämma barnens skri-

46 44 Eva Kärrlander vande. Hennes intryck var att barnen generellt sett inte talade mycket dialekt. I materialet finns ett belägg på hä i beskrivningen av bildserien, medan de andra beläggen förekommer i barnens egna berättelser, i deras spontana talspråk. Att verbet används av sex olika informanter under dessa korta inspelningar tyder på att det är ett frekvent ord som förmodligen inte uppfattas som avvikande från det regionala standardspråket. Hä är mycket spritt i norrländska mål och det förekom också i tonårsinspelningarna. Det är ett mycket praktiskt verb som jag själv använder när jag talar med Doroteabor. Det råder ingen tvekan om att det är ett resistent dialektdrag på lexikal nivå. I Tommy Bergs pilotundersökning av provinsialismer i Luleågymnasisters språk sade sig majoriteten använda häva (i Luleå uttalat he) för sätta, ställa, lägga (1982:227). Ett färskt språkprov har jag från min mor (f. 1922) som vid ett telefonsamtal med mig 2006 yttrade: Hä på teven för nu ska a Anja åk. Min erfarenhet från undervisning i kurser i språksociologi vid Lunds universitet och Malmö högskola är att studenter från södra och mellersta Sverige inte känner till verbet. De relativt få studenterna från norra Sverige har däremot bekräftat att det är vanligt och att de själva använder det. Det kan diskuteras om verbet kan anses tillhöra regional standard i så måtto att det kan användas i alla situationer. Min personliga uppfattning är att det inte är vanligt i formella situationer. Verbet gitta uppfattar jag som mer utpräglat dialektalt än häva. Preteritum gatt var tvungen är belagt i mina inspelningar av äldre generationer. Det är intressant att konstatera att formen lever kvar hos barnen. Som tidigare nämnts påträffas verbet både i heminspelningen och från morgonsamlingen. I SweDias inspelning av en yngre man från Vilhelmina förekommer formen också (ja gatt ju gå ut å kolla). Jag har vidare hört en kvinna i 25-årsåldern använda ordet i vardaglig konversation. Min far (f. 1919) berättade en gång att han vid en diskussion med sin bror om hur mycket dialekt som talades i själva tätorten Dorotea brodern ansåg att man inte talade dialekt anförde just formen gatt som ett bra exempel på ett vanligt dialektalt ord. Brodern höll med om att det var så vanligt att han inte hade tänkt på det som dialektalt. Presensformen jett måste, är tvungen används däremot inte av barnen, menar läraren. Jag har inga belägg på jett i mina inspelningar över huvud taget, förmodligen beroende på att man oftast har berättat om gångna tider. Formen är dock levande hos äldre generationer. En kvinna i 70-årsåldern yttrade i ett samtal med min mor och mig 2006: ja jett ju ta bulla vä mä jag måste ju ta bullar med mig. Bakgrunden var att hon hade bakat bullar inför påskvistelsen i sportstugan. Sammanfattningsvis kan sägas att min hypotes om att barn i början av skoltiden möjligen skulle ha fler dialektala drag i sitt språk än tonåringarna i slutet av skoltiden inte bekräftades med undantag av verbformen gatt, som bara förekommer i barninspelningarna. Både tonåringarna och sjuåringarna

47 Hädde och gatt 45 använde följande drag typiska för regionalt standardspråk i norra Sverige: subjektsform i stället för objektsform i 3:e person singular av personliga pronomen, verbet häva (hä, hädde, hätt), t-bortfall i bestämd form singular av neutrala substantiv och akut accent i ord som å ttan, ni an om årskurser i skolan. Skillnaden i inspelningssituation mellan de fyra tonåringarna som samtalade i 40 minuter utan att någon vuxen var närvarande och sjuåringarna som var och en samtalade i ca fem minuter med mig måste givetvis beaktas. Hammermo visar i sin undersökning av Eskilstunaelever (1989) exempelvis att språket är mest lokalt i den minst formella inspelningssituationen, nämligen gruppdiskussionen. Tonåringarna i Dorotea växlar mellan presensform utan ändelse och med ändelse, medan barnen endast har tre belägg på presensform utan ändelse. Detta tyder på att barnen anpassar språket efter den mer formella situationen. Tonårsflickorna växlar också mellan tjockt och tunt l, vilket styrker att deras samtal har en informell karaktär, medan de sjuåriga flickorna använder tunt l. De fyra pojkarna har däremot nästan alltid tjockt l, vilket är den enda könsskillnaden jag har kunnat belägga i sjuårsmaterialet. Aniansson (1996:274) diskuterar i sin sammanfattning språkliga könsskillnader:»att det skulle vara vanligt med en icke-standardspråksform av variabeln (l) hos pojkarna var kanske mer väntat än att de Eskilstunatypiska dragen i E-index skulle få så lokala värden hos flickorna.» Att de sjuåriga flickorna har tunt l stämmer väl överens med undersökningar som visat att kvinnor är måna om att tala standardspråkligt i större utsträckning än män. Westerberg (2004) visar i sin Norsjö-undersökning att de yngre däribland den yngsta informanten, född 1986 talar en utjämnad dialekt. Resultatet av inspelningarna kan tolkas på olika sätt. En tolkning är att barnen i Dorotea inte talar mycket dialekt, vilket stöds av lärarens uppfattning och av heminspelningen, som inte visar någon märkbar skillnad gentemot skolinspelningen. En annan möjlig tolkning är att barnen mycket väl kan använda en hel del dialektformer men att jag inte har lyckats fånga detta i mina inspelningar. Inspelningstiden med varje barn var kort, vilket gjorde att de aldrig glömde att bandspelaren stod på, och samtalen ägde dessutom rum i en offentlig miljö. Ytterligare en faktor att ta med i beräkningen är att eleverna hade gått i skolan nästan en hel termin och dessförinnan i förskola, vilket kan ha påverkat deras språk. Inspelningen med femårige Tomas från en by utanför Vilhelmina visar att det 1968 fortfarande fanns barn som talade genuin dialekt. Han hade växt upp i en dialektal miljö och talade familjens språk och var ännu opåverkad av skolan. När jag lyssnade på bandet första gången gjorde det ett starkt intryck på mig, eftersom jag aldrig tidigare hade hört ett barn tala en så väl bevarad dialekt. Han använde t.ex. vid ett tillfälle den ålderdomliga formen sjibenä skidorna. Ordet finns belagt i Multrå (Nordlander 1933:104, under uppslagsordet skidben). Det skulle ha varit intressant att intervjua Tomas

48 46 Eva Kärrlander idag, 38 år senare. Bor han kvar i norra Sverige? Behärskar han fortfarande den genuina dialekten sedan barndomen? Kodväxlar han? För att få en fingervisning om hur en yngre man i Vilhelmina talar idag kan man gå in på hemsidan för SweDia 2000 och lyssna på den inspelning som presenteras där. Min undersökning ger inget underlag för säkra påståenden om dialektanvändningen, men den visar klart och entydigt att alla eleverna har tillgång till standardspråket, åtminstone i dess regionala variant. Har barnen med sig detta språk hemifrån? Det skulle i så fall innebära att dialektutjämningen har gått långt i Dorotea. Deras föräldrar tillhör de generationer som jag ännu inte har spelat in. Eller är det så att skolan har medverkat till att eleverna fått en känsla för skillnaden mellan det privata språket och det offentliga språket? För att få svar på dessa frågor krävs ytterligare forskning, bl.a. inspelningar med ännu yngre barn som leker med varandra i hemmiljö. Den undersökning som här redovisas kan betraktas som ett pilotprojekt som givit erfarenheter och idéer för framtida forskning om barns språk i 2000-talets Dorotea och Vilhelmina. Eskilstunaundersökningen (Sundgren 2002) visar att språkliga förändringar tar tid. Säger barnen fortfarande hädde och gatt om 20 år? Hädde som kan ses som regional standard finns troligen kvar, men det mer dialektalt färgade gatt har kanske försvunnit. Liksom Lars-Erik Edlund (2003) tror jag att den regionala variationen säkert kommer att bestå under lång tid framöver. De mer utpräglat dialektala dragen däremot går nog en osäkrare framtid till mötes. Källor och litteratur Aniansson, Eva, 1996: Språklig och social identifikation hos barn i grundskoleåldern. Uppsala. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 40.) Berg, Tommy, 1982: Provinsialismer i gymnasisters språk. I: Elert, Claes-Christian & Fries, Sigurd (utg.), Nordsvenska. Språkdrag i övre Norrlands tätorter. Stockholm. Bucht, Torsten, 1962: Språket i Härnösand. Stockholm. (Skrifter utg. av Nämnden för svensk språkvård 25.) Dahlstedt, Karl-Hampus, : Det svenska Vilhelminamålet. Språkgeografiska studier över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter Uppsala & Köpenhamn. (Skr. utg. gm Landmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A:7.) 1987: Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen. Umeå. Dahlstedt, Karl-Hampus & Ågren, Per-Uno, 1954: Övre Norrlands bygdemål. Umeå. (Skr. utg. av Vetenskapliga biblioteket i Umeå 1.) DAUM = Institutet för språk och folkminnen: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Band 1252.

49 Hädde och gatt 47 Edlund, Lars-Erik, 1996: Dialekter (Ångermanland). I: Nationalencyklopedin 20. Höganäs. 2003: Det svenska språklandskapet. De regionala språken och deras ställning i dag och i morgon. I: Axelberg, Gunnstein m.fl. (red.), Nordisk dialektologi. Oslo. Ekberg, Brita, 1982: Jag såg han. Om objektsformer av personliga pronomen i nordsvenska. I: Elert, Claes-Christian & Fries, Sigurd (utg.), Nordsvenska. Språkdrag i övre Norrlands tätorter. Stockholm. Elert, Claes-Christian, 1994: Indelning och gränser inom området för den nu talade svenskan: En aktuell dialektografi. I: Edlund, Lars-Erik (red.), Kulturgränser: Myt eller verklighet? Umeå. (Diabas: Skrifter från den dialektgeografiska databasen inom Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet.) 1995: Allmän och svensk fonetik. 7 uppl. Stockholm. Eriksson, Ulrik, 1971: Åselesvenska. 1: Introduktion A B. Lund. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Ser. A:20.) 1973: Åselesvenska. 2: Målutjämning. Modeller för analys och syntes med tilllämpning. Lund. (Lundastudier i nordisk språkvetenskap. Ser. A:24.) Flodell, Gunvor, 1998:»Det lilla språket» som gränsmarkör. Rapport från en pilotundersökning i Bjurholm, Västerbotten. I: Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr. Umeå. Gotländsk ordbok = Gotländsk ordbok på grundval av C. och P. A. Säves samlingar. Red. av G. Danell, A. Schagerström, och H. Gustavson. Uppsala & Köpenhamn (Skr. utg. gm Landsmålsarkivet i Uppsala. Ser. A:2.) Hammermo, Olle, 1989: Språklig variation hos barn i grundskoleåldern. Uppsala. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 24.) Håkansson, Gisela, 1998: Språkinlärning hos barn. Lund. Kotsinas, Ulla-Britt, 1994: Ungdomsspråk. Uppsala. (Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter 25.) Kärrlander, Eva, 2000: Återbesök i Dorotea. Rapport från en undersökning av dialektutjämningen i en kommun i södra Lappland. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv. Uppsala. Nordlander, Johan, 1933: Ordbok över Multråmålet. Stockholm. Nordsvenska. Språkdrag i övre Norrlands tätorter. Utg. av Elert, Claes-Christian & Fries, Sigurd. Stockholm OSDs = samlingarna till Ordbok över Sveriges dialekter, Uppsala (nu i Institutet för språk och folkminnen). Pamp, Bengt, 1978: Svenska dialekter. Stockholm. Pedersen, Karen Margrethe, 1997: Resistens og bevidsthedsgrad. I: Reinhammar, Maj (utg.), Nordiska dialektstudier. Uppsala. Pettersson, Gertrud, 1996: Svenska språket under 700 år. En historia om svenskan och dess utforskande. Lund. SAG 1 = Svenska Akademiens grammatik. 1. Inledning. Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik (red.). Stockholm SAOB = Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien. Lund Sundgren, Eva, 2002: Återbesök i Eskilstuna. En undersökning i morfologisk variation och förändring i nutida talspråk. Uppsala. (Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 56.) SweDia 2000: Thelander, Mats, 1979: Språkliga variationsmodeller tillämpade på nutida Burträsktal. 1: Materialbeskrivning och analys på språkdragsnivå. 2: Teoretiska utgångspunkter och analys på språkartsnivå. Uppsala. (Studia Philologiae Scandinavicae Upsaliensia 14:1 2.)

50 48 Eva Kärrlander 1996: Från dialekt till sociolekt. I: Moberg, Lena & Westman, Margareta (red.), Svenskan i tusen år. Glimtar ur svenska språkets utveckling. Stockholm. Veres, Ulla, 2004: Input and production in Swedish children s acquisition of past tense. Göteborg. (Gothenburg Monographs in Linguistics 26.) Westerberg, Anna, 2004: Norsjömålet under 150 år. Uppsala. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 86.) Summary Eva Kärrlander, Hädde and gatt. On dialect levelling in the language of seven-year-olds in Dorotea In an earlier study (Kärrlander 2001), the author explored the use of dialect among elderly people and teenagers in the municipality of Dorotea in southern Swedish Lapland. In this article, the focus is on the occurrence of dialect features and regional standard forms in the language of seven-year-olds. In December 2003, thirteen pupils at the school in the village of Dorotea were recorded. Each recording is of about five minutes duration and consists of a conversation between the pupil and the author. The pupils first described a series of pictures, and then talked about their favourite books and television programmes. In this formal situation, the children mainly used a regional standard variety of Swedish with the following variants: preterite forms of verbs of the first conjugation without the ending -de, subject instead of object forms of third person personal pronouns, and dropping of the final -t of the definite singular of neuter nouns. The most conspicuous dialect features were the use of the verb häva to put, stand, lay, with the inflected forms hä, hädde, hätt, and the verb gitta to have to, be forced to, with the preterite gatt. Häva, a verb common in northern Swedish dialects, can be said to correspond to English put. According to the teacher, the more markedly dialectal form gatt still survives among these children, even in writing, as do the forms hä, hädde and hätt. The study clearly shows that all the children have a command of the regional standard in a formal situation. Is this due to the influence of school and pre-school? If this is the language they have learnt at home, it would imply that dialect levelling is now far advanced in Dorotea. Whether these seven-year-olds use a more dialectal form of speech when playing together in their home environment remains to be investigated, as does the language of even younger children. A comparison is also made in the article with a recording of a five-year-old boy from the neighbouring municipality of Vilhelmina. It shows that, as recently as 1968, there were children who spoke a traditional local dialect.

51 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet 1900 En kontextuell skiss Av Örjan Kardell Inledning Bakgrund och syfte Min doktorsavhandling (Kardell 2004a) rör hägnader och hägnadssystemens utbredning och förändring över tiden, speglade i äldre storskaliga lantmäterikartor, hägnadslagstiftning och etnologiskt frågelistmaterial. Under slutfasen av avhandlingsarbetet upptäckte jag att mitt etnologiska material visade i stort sett samma utbredning för hankgärdesgården i Sverige vid sekelskiftet 1900 som etnologen Mátyás Szabós karta för förekomsten av vallhjon (Szabó 1970). 1 I förstone kan detta tyckas motsägelsefullt där betet är inhägnat behövs ju inga vallhjon men det är det knappast, om uppgifterna sätts in i en kontext. Det är också målsättningen med följande skiss. Den inre logiken i vallning och vallningsarbete är för svenska förhållanden inte klart definierad. Varför behövs vallning av betesdjur? Vari består vallhjonets uppgifter som är direkt knutet till själva vallningen? 2 Framför allt saknas en undersökning av i vilken utsträckning den mänskliga närvaron i vallningen är betingad av behovet att styra, vakta eller skydda djurens betesgång, antingen i kombination med varandra eller också enskilt. En sådan undersökning skulle dessutom kräva att dessa tre parametrar skulle sättas i relation till förekomsten av dels gärdesgårdar, dels rovdjur. I sammanhanget blir det också viktigt att belysa hur betesgång förhåller sig till mjölkning och huruvida betesgången har inslag av vallning, helt eller bara under vissa tider på säsongen. Vidare har jag försökt utröna vem inom 1 Kartan är infogad som opaginerat blad mellan s. 184 och 185. Den är hämtad ur Atlas över svensk folkkultur 1957, Huvudkarta XXIV. 2 Mycken energi har av tidigare författare lagts på vallhjonets, särskilt fäbodjäntans, textilarbete (sömnad och stickning), liksom vid ristäkt till kvastar, nävertäkt etc.

52 50 Örjan Kardell ett hushåll som anförtros en viss syssla och beroende på regionala naturoch kulturgeografiska förutsättningar försökt sätta detta i relation till det inbördes sammanhanget mellan mjölkning och betesgång. Min utgångspunkt är att hägnader och vallning kan förekomma parallellt med varandra men att de endast delvis är att betrakta som komplementära och därför inte kan ses enbart som två sidor av samma mynt. Källmaterial och metod Rubrikens ledord innebär ur klassisk etnologisk synvinkel inte några nyheter. Ämnena som de representerar har undersökts och delvis också sammanställts tidigare. Vad som skiljer min framställning från tidigare arbeten är främst två saker: dels ny kunskap om jordbrukets introduktion i vårt land, dels mitt sätt att läsa källmaterialet. Jordbruk, dvs. åkerbruk och boskapsskötsel som en färdig helhet, introducerades i vårt land och anpassades efter lokala förhållanden för ca år sedan (Welinder, Pedersen & Widgren 1998). Många för mitt syfte centrala och relevanta etnologiska och kulturgeografiska arbeten skrevs mot bakgrund av en tänkt utveckling där mänskligheten lämnat ett jägar- och samlarstadium för att sedan domesticera boskap (herdekultur) och först därefter också lära sig odla (åkerbrukskultur i kombination med boskapsskötsel). Åkerbruket går med tiden om boskapsskötseln i ekonomisk och kulturell betydelse (se forskningsöversikten i Szabó 1970). Den stora uppmärksamhet som etnologins och kulturgeografins förgrundsgestalter ägnat fäbodarna under 1900-talet, främst dess första hälft, skall troligen ses mot denna bakgrund. 3 Fäbodsystemen uppfattades sannolikt som en sista rest av en uråldrig herdekultur (jämför Larsson 2003). Tidigare författare som intresserat sig för boskapsskötsel, har påverkats av det faktum att denna bedrevs inom ramen för det s.k. svältfödningssystemet (Szabó 1967). 4 I detta förutsätts att alltför många djur i förhållande till mängden tillgängligt vinterfoder livnärdes över vintern under svåra förhållanden och med långa sinperioder som följd. Till bilden hör också att djurens betesgång under betesperioden i stort sett var problemfri, eftersom skogsbetet på de flesta håll var rikligt. 5 Klassisk etnologi har med största sannolikhet övertagit termen från lantbruksvetenskapen, där satsningen på förbättrade husdjursraser (avel och foderväxter), från 1800-talets mitt och framåt, skulle utdefinieras från en tidigare och från vetenskapligt håll sett 3 Ett axplock: Erixon 1918, Frödin 1925, 1926, 1935a, 1935b och 1954, Erixon , Atlas över svensk folkkultur 1, karta 9b, Nyman 1963, Montelius Svältfödningssystemet har senast diskuterats i Cserhalmi 2004 och Israelsson Cserhalmi & Israelsson 2004 pekar på att sommarens betesgång inte alltid var så problemfri som en äldre forskningstradition gjort gällande. Campbell 1928 understryker möjligheten att leja bort djur på bete som en metod att motverka betesbristen i slättområden.

53 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet omodern kreaturshållning med låg produktion. Denna bild bör sannolikt modifieras, bl.a. eftersom de nya produktionsmetoderna, enkelt uttryckt, var inriktade mot avsalu, medan den äldre formen för boskapsskötseln svältfödningssystemet huvudsakligen var sprungen ur ett jordbrukssystem med självhushåll som bas. Många av de klassiskt etnologiska arbetena skrevs även med en metodologisk annorlunda utgångspunkt än den jag använder. Belägg för olika företeelser insamlades och presenterades ofta med hjälp av utbrednings- och spridningskartor, helt i linje med europeisk etnologisk metod (se Lilja 1996). Spridningsvägar och kulturella inflytanden kunde på så vis spåras och påvisas på ett tydligt sätt. 6 En spridningskarta är däremot inte på samma sätt lämpad att redovisa ett internt orsakssammanhang, där företeelsen ställs mot den komplexa helhet som det samhälle utgör som det redovisade föremålet eller sedvänjan på kartan ingick i. Sannolikt är det därför som frågan om varför man gjorde på ett visst sätt eller funktionella förklaringar sällan får en framträdande roll i presentationer av det här slaget. I det följande har jag utgått ifrån att det finns natur- och kulturgeografiska skillnader som åkerbruk och boskapsskötsel varit tvungna att anpassa sig till, vilka måste vägas in i tolkningen av materialet. Min bearbetning av det etnologiska material som jag använt i min skiss har därför varit inriktad på att söka uttalanden i enskilda frågelistsvar som förklarar varför man gjorde på ett visst sätt. Dessa uttalanden har sedan använts som tolkningsnyckel. Min metod gör det svårt att arbeta med tidigare sammanställt etnologiskt material, eftersom detta ofta inte tar upp frågan varför något gjordes på ett visst sätt. Här kommer jag inte åt den kontext vari beläggen presenteras. Eftersom jag anser att natur- och kulturgeografiska förutsättningar har haft betydelse för kontexten men även för att göra min egen genomgång av belägg jämförbar med delar av tidigare publicerat material har jag valt att så konsekvent som möjligt redovisa landskap och socken för de enskilda belägg som jag stöder mig på. I fråga om hägnader bygger jag på det etnologiska material som jag använt i min avhandling: svaren på ULMA:s frågelista T 15»Hägnader» och Nordiska museets frågelista Nm 144»Hägnader», tillsammans 260 svar. (Se vidare Kardell 2004a, s ) För att komplettera detta har jag studerat svaren på ULMA:s frågelistor T 12»Fäbodväsen» (96 svar), M 52»Ängar och hagar» (53 svar), M 55»Husdjursskötsel» (94 svar) och M 146»Arbetsfördelningen inom lanthushållet» (85 svar). 7 6 Ett mycket gott exempel är Atlas över svensk folkkultur. 7 M betecknar maskinskriven frågelista och T tryckt. 25 av svaren på ULMA:s frågelista M 55 har inlånats från DAL. Övriga frågelistsvar förvaras i SOFI i Uppsala.

54 52 Örjan Kardell Förändrad hägnadslagstiftning Alltsedan tidig medeltid har hägnadsplikten gällt markslagen åker och äng, vilka skall vara hägnade till skydd mot betande djur. År 1857 omdefinieras hägnadsplikten totalt. Den överförs då från åker och äng till rågångar mellan byar samt»nya» fastighetsgränser mellan gårdar i skiftade byar. Inom enskilda fastigheter (i en skiftad by) lägger sig vidare inte lagen i hur eventuellt förekommande hägnader är beskaffade, bara rågångar mot andra byar samt fastighetsgränser som löper på inägomark är försedda med laggilla hägnader. Byar och skifteslag ges dock möjligheten att bestämma dels hur tät en gärdesgård skall vara, dels huruvida man på utmarken skall ha stängsel inom den forna byns område. Dessa överenskommelser skall skrivas in i dombok och förnyas vart tionde år. Kombinationen av laga skiftesstadgan (1827 och framåt) och 1857 års stängselförordning innebär sannolikt att hägnadssystemen under talets andra hälft sätts om i delvis helt nya fysiska lägen som enligt en tidigare rättsuppfattning inte varit hägnadspliktiga och att en enskild gård därmed troligen också får mer hägnad att underhålla än tidigare, då laga skiftet med sina skifteslinjer delar upp byn i ett antal»tårtbitar» som inte kan utnyttja de geometriska fördelar en cirkulärt belägen och gemensamt underhållen hägnad kring byns inägor har. (En cirkels omkrets innesluter största möjliga area med minsta möjliga hägnadslängd. Se Kardell 2004a kapitel 5 och 15, 2004b, 2004c och 2004d.) Inom en skiftad fastighet (gård) ordnades troligen jordbruk och boskapsskötsel i första hand efter samma principer som rådde inom byn före skiftet. Man vidmakthöll således ett en-, två- eller tresäde i miniatyr, dels då det näringsmässiga förhållandet mellan arealen åker och äng samt mängden kreatursgödsel förblir oförändrade, dels för att cirkulationsjordbruk med vallodling i växtföljden inte införs på bred front förrän under 1800-talets sista årtionden. (Se Kardell 2004a, s och Morell 2001, s ) Hägnadssystemens utbredning kring sekelskiftet 1900 i regional belysning Det etnologiska materialet visar att hankgärdesgårdar, glesare än tidigare, stängda med vidjor, varit den vanligaste permanenta hägnaden från Tornedalen i norr till norra Skåne i söder. Hankgärdesgårdens västliga utbredning i landet följer i stort odlingen och fäbodväsendet. I stora delar av Bohuslän och Halland samt i Blekinges kust- och mellanbygder stängs inga gärdesgårdar, däremot i landskapens skogssocknar. (Se karta 7 i Kardell 2004a, s. 94.) Inom detta område har mängden hägnad både ökat och minskat sedan 1800-talets mitt. Generellt sett har den ökat men här finns troligen ganska stora skillnader mellan ren slättbygd och skogs- och mellanbygd. Laga skiftet tillsammans med hägnadsförordningen 1857 har sannolikt resulterat i att ett minimum av hägnader upprätthålls i landets slättbygder. Främst är det rågångar och fastighetsgränser på inägomark som är hägnade,

55 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet vidare rågångar och i viss utsträckning även fastighetsgränser som löper genom betesmark på gammal utmark. Mycket talar också för att hägnader inom forna byalag eller skifteslag i väsentlig grad har avtalats bort där så varit möjligt. I vilken omfattning och hur länge överenskommelserna vidmakthålls är än så länge dåligt undersökt. När det gäller Norrland kan på sannolika grunder hävdas att hägnader finns i två lägen: dels i rågångar mellan forna byar (där rågångshägnaden på utmarken är en ny företeelse), dels på inägomarken. Vidare torde det norrländska kustlandet och älvdalarna, dit odlingen primärt varit förlagd, uppvisa mer hägnader än inlandet, vilket relativt sett hyser en mycket ung bygd. I det senare fallet finns ett minimum av hägnader i omedelbar anslutning till bebyggelsen. Hela Norrland norra mer än södra har enligt frågelistsvaren ytterst litet hägnad betesmark hagar på utmarken/skogen. Det finns därför skäl att tro att hägnader inom de forna byarnas utmark i stor utsträckning har avtalats bort efter Detsamma gäller Dalarnas och Värmlands skogsbygder. Sydsvenska höglandet uppvisar däremot vid sekelskiftet 1900 ett totalt utbyggt system av hägnader. All mark är hägnad, även utmarken. I stort sett all utmark är indelad i hagar som oftast är avsedda för enskilda djurslag, kor, hästar och får, där gärdesgårdarnas kvalitet höjd och täthet kan variera med hänsyn just till detta. 8 Betesgången enligt det etnologiska materialet Med stöd av frågelistmaterialet skall jag försöka teckna en bild av betesgången i olika regioner. Hur betesdjuren främst korna rör sig under betessäsongen inom olika tillgängliga betesmarker samt vad för slags bete dessa producerar kommer att beröras samtidigt som jag tills vidare lämnar den mänskliga närvaron, dvs. vallningen, därhän. Norra undersökningsområdet Hela Norrland samt Dalarnas och Värmlands skogsbygder karaktäriseras av att inägomarken, framför allt åkermarken, är många gånger mindre än utmarken. Större delen av detta område får även en viktig del av sin stråfodertäkt från myrar, sjö-, älv-, å- och bäckstränder. Delar av denna slåttermark är belägen i anslutning till åkermarken och bebyggelsen, men en stor andel finns insprängd på den egentliga utmarken. Utmarksslåttern saknar decennierna före sekelskiftet 1900 som regel hägnader, medan slåtter i närheten av åkermarken oftast är skild från skogen av en inägomarkshägnad, vilken utgör hägn för åker- och ängsmark innanför denna. 8 För hela detta avsnitt se Kardell 2004a, kapitel 6, 14 och 15. Se även Kardell 2004b, 2004c och 2004d.

56 54 Örjan Kardell Större delen av slåttern på utmarken gödslas ej. Där terräng och vattentillförsel så tillåter översilas slåttermarkerna och de kan då slås varje år. Annars slås de bara vartannat år. Våtmarker som aldrig slås eller de som läggs i träda ett visst år utgör det egentliga betet på utmarken under den första halvan av betessäsongen. 9 Nedanstående citat ger en bild av var och när olika områden på utmarken betas och av vad skogsbetet huvudsakligen består under olika tid på betessäsongen: Det gräs, som boskapen under vallningen fingo lifnära sig af, kallade vallflickorna: Swartägd (det allra första som växte på våren ute på myrmark) sidvall, finnskägg, bredgräs. Dessutom åto kreaturen de nyutspruckna skotten och blomknopparna på gran = (Ljungen), löf och wäjdekvista = (de nya skotten på vide). (Dalarna, Ore sn, ULMA 4324, s. 7.) På skogsbetet skilde vi på myrbete, för och högsommar, samt betet i liderna som bestod av»sia» [kruståtel]. (Lappland, Fredrika sn, ULMA 27646, s. 21.) 10 Motsvarande är belagt i ytterligare sju svar (från Lappland, Härjedalen, Ångermanland, Gästrikland och Dalarna). 11 Under andra hälften av säsongen är betet på utmarken förlagt till högre belägna och torrare platser. Här är det främst kruståtel, bergrör och kovall som utgör betet på brännor, sveder och hyggen. Goda betesbetingelser i dessa lägen har primärt skapats med eldens hjälp, innan skogen fick ett saluvärde, eller uppstått som bieffekt efter svedjande och kolvedshuggningar. 12 Sannolikt hade även mycket av skogen i landet vid denna tid ojämna krontak. Husbehovsutnyttjandet gav en skog där ljusförhållandena var gynnsammare för gräs och örter än i en modernt skött skog, där alla träd är lika höga och bildar som ett parasoll som med stigande ålder och höjd effektivt skuggar bort ljuskrävande markvegetation, s.k. fullsluten skog. (Se Ericsson 2001 och Kardell 2004, s med figur 33 s. 140.) 9 Lappland, Fredrika sn, ULMA 27646, s. 8; Tärna sn, ULMA 13445, s. 9 10; Medelpad, Haverö sn, ULMA 23022, s Svaret bygger på egen erfarenhet. Meddelaren vallade familjens djur 1907 och Lappland, Fredrika sn, ULMA 28217, s. 36; Härjedalen, Överhogdals sn, ULMA 32350, s. 22; Ångermanland, Ramsele sn, ULMA 9895, s. 18 och 9869, s. 42; Gästrikland, Järbo sn, ULMA 34711, s. 11; Dalarna, Våmhus sn, ULMA 6934, s. 32, Älvdalens sn, ULMA 10534, s Lappland, Dorotea sn, ULMA 10703, s. 4, Fredrika sn, ULMA 28217, s. 36 och 27646, s. 21, Sorsele sn, ULMA 5798; Jämtland, Marieby sn, ULMA 2023; Hälsingland, Delsbo sn, ULMA 11367, s. 74, Gnarps sn, ULMA 6228, s. 6; Värmland, Västra Ämterviks sn, ULMA 19373, s , Övre Ulleruds sn, ULMA 19365, s. 9; Härjedalen, Hede sn, ULMA 1923, s ; Dalarna, Boda sn, ULMA 13306:2, s. 24, Djura sn, ULMA 3324, s. 5, Älvdalens sn, ULMA 10543, s. 4 5.

57 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Sydsvenska höglandet Om vi blickar söderut med bibehållet fokus på utmark och skogsbygd finner vi en motsatt bild på Sydsvenska höglandet. De naturgeografiska och floristiska förutsättningarna är bitvis mycket lika de norrländska, om än i mindre skala. Dessutom visar materialet att all utmark i stort sett är hägnad (rågångar) och i större eller mindre utsträckning indelad i beteshagar. Frågelistsvar från södra Östergötland till nordligaste Skåne i söder visar alla att djuren betar i hagar. 13 Där växer träd och buskar men de röjs då och då, med handverktyg och eld, i syfte att förbättra betet. 14 Hagarna var indelade i ko-, häst-, ox- och fårhagar, där betets kvalitet varierade. Bästa betet hade mjölkkorna. 15 Vid sidan av hagarna existerade även hägnad skogsmark, som inte tycks ha röjts lika målmedvetet. Här torde dock skogen ha varit tämligen gles med ojämna krontak, och ljusinfallet var här tillräckligt för att skapa ett rikare gräs- och örtskikt än ett bestånd av motsvarande ålder gör idag. 16 Mellanbygd De svar på frågelistor som jag bedömt som geografiskt tillhöriga mellanbygd uppvisar med avseende på utmarksbetet ett liknande mönster som de från Sydsvenska höglandet. Här nämns både hagar och hägnade skogspartier. 17 I ett dalsländskt svar beskrivs på följande sätt hur betesgången för olika djurslag är ordnad: Till mjölkkor och hästar hade man för det mesta beteshagar men till får och ungkreatur som skulle beta i skogen fick man ha höling [vallhjon] eller leja bort dem på bete. (Dalsland, Råggärds sn, ULMA 16215, s. 22.) Slättbygd De svar som hänförts till slättbygd eller fullåkerbygd kommer från tre landskap: Västergötland, Halland och Skåne. De västgötska svaren kommer alla 13 Småland, Moheda sn, ULMA 20648, s , Jäts sn, ULMA 8048a, s. 9 och 22; Östergötland, Tjärstads sn, ULMA 6079, s. 69; Småland, Västra Torsås sn, DAL 2870, s. 35, Östra Torsås sn, DAL 8189, s. 21, Aringsås sn, DAL 2001, s. 24; Skåne, Östra Broby sn, DAL 2983, s. 31, Stoby sn, DAL 2598, s Östergötland, Torpa sn, ULMA 15659, s. 53; Småland, Östra Torsås sn, DAL 8189, s. 21, Misterhults sn, ULMA 2979, s. 2 och 55; Skåne, Östra Broby sn, DAL 2983, s. 34; Östergötland, Tjärstads sn, ULMA 24168, s Östergötland, Västra Hargs och Ulrika snar, ULMA 9245, s. 45; Småland, Östra Torsås sn, DAL 8189, s. 21, Jäts sn, DAL 1910, Misterhults sn, ULMA 29791, s Denna bild av hagmarken bekräftas i Haller och Julius 1916, s , och Reuterskiöld Uppland, Tensta sn, ULMA och 21155, s. 21; Västmanland, Fläckebo sn, ULMA 3466, s. 3, och 3548, Harakers sn, ULMA 22269, s. 9, Kumla sn, ULMA 10836, s , 53, Järnboås sn, ULMA 13602, Fellingbro sn, ULMA 5602, s. 13 och 16; Östergötland, Regna sn, ULMA 5872, Drothems sn, ULMA 7416, s , Östra Ryds sn, ULMA 22793, s. 11.

58 56 Örjan Kardell från Gudhems och Vartofta härader i gamla Skaraborgs län. Trots att bägge häraderna i stort är att betrakta som slättbygd där utmarkens andel av den totala arealen är förhållandevis blygsam finns det tillgång på betesmarker på platåbergen och deras sidor samt för Vartoftas del även på Hökensås. Svaren från dessa härader innehåller därför helt naturligt uppgifter om utmarksbeten i hagar och/eller i skogen. 18 Två svar omtalar explicit Mösseberg och Brunnhemsberget samt skogklädd mark i bergsbranterna som betesmark. 19 Svaren från Halland och Skåne tolkar jag som att de representerar områden där tillgången på betesmark är begränsad samtidigt som antalet hägnader hålls på en miniminivå. Uppgifter om tjudring är här nämligen frekvent förekommande. 20 Bete på fäladen (utmarken) nämns enskilt eller tillsammans med tjudring i tre skånska svar. 21 Ett svar från Halland, Lindome socken, nämner utmarksbete men redovisar också att åkerrenar och förländen betades (DAL 3933, s ). Ett förlände är»en gräsbacke för änden av ett åkerfält så pass bred (c.a. 4 met) att man kunde vända hästarna på den när man brukade åkern Du kan tjudra kon på förländet. Förländet var en teg i vall (gräsbacke) vid ändan av ett åkerfält» (OSDs, förlände). Sammanfattning av utmarksbete Hittills har i stort sett formerna för hur utmarksbetet organiserats berörts. Utmarkens storlek i förhållande till inägorna tycks vara styrande. Om det finns god tillgång på utmark, är hagar inte något praktiskt alternativ. Sannolikt blir sådana aktuella först när inägor och utmark är ungefär lika stora. Att notera är dock att hägnader förekommer i alla lösningar, oberoende av naturgeografiska förutsättningar. De kompletteras emellertid med tjudring där det råder brist på betesmark, då inägomarkens arealer är större än utmarkens. Bete på inägor De fyra frågelistorna har tillsammans 78 svar, som på något sätt belägger inägobete, från både skogs-, mellan- och slättbygd i hela landet. 22 Här framträder inte lika tydliga skillnader som beträffande utmarksbetet, inte ens när 18 Västergötland, Korsberga sn, ULMA 3465 och 3565, Ugglums sn, ULMA 3460:1, Baltaks sn, ULMA 8974, s Västergötland, Ugglums sn, ULMA 12310, s. 3, Broddetorps sn, ULMA 18733, s Halland, Värö sn, DAL 18350, Eftra sn, DAL 7858, s. 9; Skåne, Hammarlunda sn, DAL 1835, s. 26, Östra Äspinge sn, DAL Skåne, Norra Munkarps sn, DAL 3739, Östra Äspinge sn, DAL 1901, Lyngby sn, DAL Lappland 1 svar, Norrbotten 9, Västerbotten 3, Ångermanland 2, Medelpad 1, Jämtland 3, Hälsingland 2, Gästrikland 2, Dalarna 5, Värmland 3, Västmanland 10, Uppland 6, Dalsland 1, Västergötland 3, Östergötland 6, Gotland 3, Halland 2, Småland 11 och Skåne 5.

59 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet svaren sätts under en naturgeografisk och regional lupp. Troligen beror detta på att det är nästan samma typ av bete som avses i fråga om både tid, plats och kvalitet. Majoriteten av upplysningarna rör bete på slåttrade ytor, dvs. ängsmark. Ganska ofta förekommer också uppgifter om efterbete på skördade åkerytor, jämte enstaka referenser till trädesbete. Betesgång en kombination av bete på utmark och inägor Den allmänna slutsats som kan dras ur dessa belägg är att inägobetet hade sin givna plats i betesgången oavsett naturgeografiska förutsättningar. (De natur- och kulturgeografiska förutsättningarna styr däremot tidpunkten för efterbetets början samt storleken på de arealer som var tillgängliga för denna typ av bete.) Nedanstående exempel ur frågelistsvar visar hur utmarksbete kombinerats med efterbete på inägor: Efter det att slåttern av de naturliga ängarna var färdig och gräset där»stupit igen», 23 d.v.s. hade vuxit igen, togos korna från skogen och vallades ute på ängarna. Även ute på vallarna gingo korna sent om hösten på bete, men härvid fick man naturligtvis mera arbete med vallningen, beroende på att skiftena oftast voro långa och smala samt att sädesskylarna här och var ännu stodo på tork. (Norrbotten, Nederluleå sn, ULMA 2273:1, år 1929, s ) Under sommaren släpptes korna lösa på skogsmarkerna, där de ensamma fingo gå och beta under dagarna sedan det blivit slut på skogsbetet, släpptes djuren på inägorna för att gå där, och det var först då, som djuren vallades. (Medelpad, Stöde sn, ULMA 12445, år 1939, s. 3.) Ytterligare ett antal svar finns från Norrlands, Dalarnas och Värmlands skogsbygder som ännu tydligare visar hur betet organiseras och vilka områden som betas under olika perioder. De innehåller ett mer eller mindre fullständigt schema med följande komponenter: tidigt vårbete hemma i byn, fäbodvistelse, följt av bete hemma i byn under slåtter, eller fortsatt bete vid fäboden, därefter skogsbete vid samma fäbod eller vid fäbodar närmare byn i anslutning till slåttermarker. Inägobete avslutar betessäsongen för samtliga, antingen direkt efter slåttern eller i samband med att skörden avslutats. 24 Från Ljusnarsbergs socken i Västmanland skildras hur djuren»förr» vallades i skogen från våren till den tid då de slutat slogen ty sedan tog var och en in sina kreatur i täkterna Där kunde barnen se till dem så att de slapp leja vallkulla. (ULMA 4523, år 1932, s. 36.) 23 I originalet skrivet med landsmålsalfabet. 24 Dalarna, Mora sn, ULMA 7952, s. 47; Jämtland, Bodsjö sn, ULMA 9518, s. 47; Gästrikland, Hamrånge sn, ULMA 34710, s. 5, Valbo sn, ULMA 34712, s. 5; Värmland, Sunne sn, ULMA 12930, s. 1; Ångermanland, Graninge sn, ULMA 15840, s. 7.

60 58 Örjan Kardell I skogs- och mellanbygd i södra och mellersta Sverige är bilden densamma, med den skillnaden att utgångsläget inte är»skogen» utan ett hagbete. Så fort slåttrade ytor blir tillgängliga styrs betesdjuren dit. Svar från områden i södra Sverige som, generellt sett, torde ha brist på bete, kan i enstaka fall ge en fullödigare beskrivning över hur betesfrågan löses. Så anförs t.ex. från Hammarlunda socken i Skåne att korna den första tiden under vår och försommar tjudras på trädesbete. Vid midsommartid»höstas» ett stycke av klövervallen och korna kan då tjudras där. När vårsäden var avslagen fick de övergå till att beta otjudrade på»vårsästubben» (DAL 1835, s. 26 och 29). 25 I det ovan nämnda svaret från Lindome i Halland berättar meddelaren hur han i sin barndom under försommaren fick leda kor på dikesrenar mellan sädesåkrar, på förländen och i landsvägsdiken, i 2 3 timmar under för- respektive eftermiddag. Han hade då en ko som gick före och en som gick efter. Själv gick han alltså i mitten. Under betespassen måste han låta korna byta plats, eftersom den som gick före alltid hade bättre bete än den som gick efter i diket (DAL 3933, s ). Samma typer av betesmarker kan även tas i anspråk i situationer som är helt fria från natur- och kulturgeografiska hänsyn. Här begränsar i stället hushållens ekonomi möjligheterna till bete. Obesuttna familjer i hus på ofri grund eller i egna lägenheter med små tomter saknade regelmässigt bete till sina hemdjur. (Se Israelsson 2005, kapitel 4, 5 och 13.) 26 Dessa hushåll kunde för djurens bete vara hänvisade till landsvägskanter, diken och dikesrenar. Ett svar från Gotland, Atlingbo socken, anger att arbetskarlarnas kor fick sin mesta sommarföda på landsvägskanterna»och deras hustrur eller barn fick vakta dem där» (ULMA 19654, s. 12). 27 (Jämför diskussionen och figur 4 i Cserhalmi & Israelsson 2004.) Hur snabbt efter slåttern sker efterbetet? En annan aspekt på inägomarksbetet, särskilt på slåttrade ytor (ogödslad ängsmark), är att djuren inte gärna skulle släppas på bete där i samma minut som höet var bärgat. I ovan citerade svar från Nederluleå i Norrbotten anges att man skulle vänta till dess att gräset»stupit igen». Enligt ett svar från Västra Torsås socken i Småland skall gräset växa 2 3 veckor, innan djuren släpps på»groen», dvs. återväxten,»men sen fanns, under normala år, rikligt med gott bete» (ULMA 20799, s. 2). Likaså kunde ett för hårt efterbete 25 Jämför även Skåne, Norra Munkarps sn, DAL 3739, s , där samma förhållanden råder; dock kan vårens trädesbete i Hammarlunda ske på fäladen. 26 Israelsson pekar på att en mycket stor andel av det totala antalet kor fanns i små besättningar om 1 2 kor på enheter som inte hade tillgång till egen betesmark. 27 Ett svar från Östergötland, Tjärstads sn (ULMA 23845) ger upplysningar som, trots att de kan förefalla ryckta ur sitt sammanhang, skulle kunna tolkas på liknande sätt.

61 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet resultera i klenare höskörd nästföljande år, varefter ängsmarken i fråga mer eller mindre fick»trädas» och i ringa utsträckning kunde utnyttjas till efterbete följande år (Västergötland, Korsberga sn, ULMA 3465, s. 16). I ett svar från Övre Ulleruds socken i Värmland (ULMA 19365) poängteras också att efterbete skall ske när gräset hunnit växa igen och att det inte får betas för hårt, om man önskar en bra höskörd året efter. Gott bete vad är det? Oberoende av om frågelistsvaren behandlar utmarksbete eller bete på inägorna, träder samma entydiga bild hela tiden fram bra bete finns på den plats där vegetationen domineras av gräs. I ett svar från Delsbo socken i Hälsingland graderas utmarksbete på följande sätt:»det bästa betet kallades tov [=kruståtel] och bestod av grönt gräs, bredgräs är även bra» (ULMA 11367, s. 74). Enligt svaret ifrån Västra Torsås i Småland (citerat ovan) fås rikligt med gott bete på inägomarkens återväxt, som huvudsakligen består av gräs. En bra beteshage sägs innehålla samma grässorter som en hårdvallsäng. I dåliga beteshagar dominerar arter som ljung och bärris (blåbär, lingon, mjölon), vilka erbjuder sämre bete (Småland, Misterhults sn, ULMA 29791, s. 67). 28 Som tidigare nämnts röjs och gallras hagar regelbundet för att dagsljuset skall befordra gräsväxten. 29 I permanenta betesmarker gynnas sannolikt gräsen av djurens, speciellt de tyngres, trampskador. Även deras nedbetning av lövträd ger gräsen en konkurrensfördel. 30 Mjölkning och betesgång Vem mjölkar? Etnologen och agrarhistorikern Iréne Flygare visar i sin avhandling att alla arbetsuppgifter i familjejordbruket vid tiden kring sekelskiftet 1900 var uppdelade efter kön och ålder. Det fanns således en mental»arbetsbeskrivning» för varje syssla som inkluderade kön och ålder på den person som borde utföra den (Flygare 1999, s ). All skötsel och vård av djur förutom av hästen ålåg kvinnorna. Särskilt gällde detta mjölkningen. Flygares resultat bekräftas samstämmigt i hela landet enligt de genomgångna frågelistsvaren. 31 I ett svar beskrivs mjölkningen som»det mest 28 Jämför även Västergötland, Korsberga sn, ULMA 3465, där skrabbhage betecknar en hage med klen gräsväxt som innehåller lingon-, blåbärs- och porsris. 29 Västmanland, Nora landsförsamling, ULMA 6168, s. 2; Värmland, Övre Ulleruds sn, ULMA Professor emer. Lars Kardell har vänligen upplyst mig härom. 31 Se även Israelsson 2005, kapitel 6, 7 och s Israelsson baserar delar av sin undersökning på en fullständig genomgång av svaren på Nordiska museets frågelista om boskapsskötsel (Nm 60).

62 60 Örjan Kardell utpräglade kvinnfolksarbete som fanns» (Lappland, Arjeplogs socken, ULMA 16257, s. 1). Johanna Lundström ifrån Västra Vingåker i Södermanland skriver år 1939 att det fanns»ej en karl som mjölka när jag var ung» (ULMA 12397, s. 9). Likartade förhållanden rådde i Atlingbo socken på Gotland, där det uppges att endast kvinnor mjölkade förr (ULMA 19654, s. 17). Från Bodsjö socken i Jämtland meddelas att nötkreaturens vård (år 1936) så gott som uteslutande är kvinnornas ansvar och»i det fall att en karl mjölkar så är det en karl som fått lära sig veta hut i det stora landet i väster» (ULMA 9518, s. 5 6). Svaren på frågelistan»fäbodväsen» (T 12) speglar samma situation. All mjölkning utförs av vuxna kvinnor, antingen dessa vistas heltid på fäboden under säsongen eller regelbundet kommer till fäboden i just detta syfte. I det senare fallet mjölkar kvinnan kväll, sover över och mjölkar på morgonen, varefter mjölken från bägge tillfällena bärs till hemgården. 32 Det är en kvinna som ansvarar för mjölkens vidareförädling, som sker antingen vid fäboden eller på hemgården (s.k. halvfäbod). (Jämför Larsson 2003 där begreppen fäbod och halvfäbod definieras och diskuteras för den aktuella tidsperioden.) Var och hur ofta mjölkas betesdjuren? Ovan har vi närmat oss frågan om arbetsfördelning om vem som mjölkar och även delvis hur ofta det mjölkas. Det återstår att regionvis reda ut när det mjölkas och var detta i så fall görs. I Norrland och skogsbygderna i Dalarna och Värmland mjölkas korna under betesperioden två gånger per dag, morgon och kväll. Detta sker alltid inomhus, i sommarladugård eller i fäbodens ladugård. Som regel står korna uppbundna i sina bås under tiden. Nykalvade kor mjölkas dock tre gånger, varvid en middagsmjölkning läggs in i dagordningen. Getter mjölkas i förekommande fall utomhus om sommaren. På Sydsvenska höglandet är mjölkningsintervallen desamma. Kor mjölkas morgon och kväll, nykalvade tre gånger per dag. Ligger kornas beteshage nära ladugården, mjölkas de inomhus under betesperioden, annars ute på betet i en särskild mjölkningsfålla i kohagen. Alternativt kan korna motas in i ett hörn eller intill en grind eller stätta. I det fallet kan mjölkerskan vara 32 Undantag finns. Den kvinna som förestår halvfäboden kan bära hem mjölken från bägge mjölkningarna, lämna av mjölken och sedan sättas i arbete vid hemgården, tills det blir dags att under sen eftermiddag bege sig till fäboden igen. Följande svar beskriver hur en halvfäbod och mjölkningen där är organiserade: Lappland, Dorotea sn, ULMA 10703, Stensele sn, ULMA 2416:8, Sorsele sn, ULMA 5798; Norrbotten, Nederluleå sn, ULMA 2273:1, Edefors m.fl. snar, ULMA 3380:1 o. 3; Värmland, Västra Ämterviks m.fl. snar, ULMA och 11961, Lysviks sn, ULMA 19348, Sunne sn, ULMA 12930; Ångermanland, Ramsele sn, ULMA och 9895.

63 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet utrustad med ett rep för att kunna binda djuret i gärdesgården under mjölkningen. Ganska många svar innehåller också uppgifter om getter. Oftast mjölkas även dessa, dock osagt var. Frågelistsvaren från Västergötland, Halland och Skåne (ovan hänförda till slättbygd eller områden med brist på betesmark) varierar med avseende på hur ofta det mjölkas. Västgötasvaren (3 st.) anger att två gånger, morgon och kväll, är det vanliga. Korna mjölkas ute på betet, i en särskild fålla om sådan finns. Nykalvade kor mjölkas tre gånger om dagen. I hälften av svaren från Halland och Skåne uppges att det mjölkas tre gånger om dagen, i den andra hälften två gånger per dag. Nykalvade kor mjölkas tre gånger. Då korna var tjyrade skedde mjölkning på platsen om de gick på bajde lösa mjölkades i fähuset morron och kväll och de nytidda ute på fältet om middagen. Om någon gård hade avlägsna betesmarker användes tillfälliga fållor. (Halland, Eftra sn, DAL 7858, s. 9.) Tjudrade djur mjölkas på betesplatsen även i Östra Äspinge socken i Skåne och vidare beskrivs från samma landskap hur det mjölkas i kofålla utomhus på betesmarken. 33 I Valinge socken i Halland mjölkas alla kor tre gånger per dag, inne i fähuset morgon och kväll, medan middagsmjölkningen under somrarna ägde rum ute i det fria på den plats där korna befann sig (DAL 4791, s. 20). Återstående 18 svar från områden söder om Dalälven, vilka jag kategoriserat som tillhöriga huvudsakligen mellanbygd alternativt skogsbygd, anger i allmänhet att mjölkning skedde två gånger dagligen. Tre svar (från Västmanland, Dalsland och Östergötland) uppger dock att högproducerande kor mjölkades tre gånger per dag. Övriga svar reserverar middagsmjölkning för nykalvade kor. I 2/3 av svaren mjölkas det utomhus antingen i en fålla eller vid en grind eller stätta i gärdesgården. Resterande svar anger mjölkning inomhus som det vanliga under sommaren. Enligt ett av dem, från Regna socken i Östergötland, togs mjölkande kor alltid hem om kvällarna till skillnad från sinkor och kvigor som fick stanna ute (ULMA 5872, s. 62 och 89). I ett antal svar nämns att förutom kor mjölkades även getter (jämför ovan), antingen i svarets nutid eller i äldre tid. Mjölkning av hästar och får Ko och get är de djurslag i svaren som regelbundet mjölkas. Härtill kommer 17 belägg med uppgifter om att också ston mjölkas. Stomjölk användes nämligen som medel mot kikhosta. Ett belägg uppger att stomjölk också kunde användas mot lungsot (ULMA 3565, s. 46) och ett annat att den hälldes i örat mot öroninflammation (ULMA 8974, s ), båda från Väster- 33 DAL 1901 (tjudring) och DAL 2016, Lyngby sn (kofålla).

64 62 Örjan Kardell götland. I den senare källan (från Baltaks socken) uppges att även fårmjölk är verksamt mot ont i öronen. Dessutom uppges i ett par fall att tackan mjölkas då lammet dött. 34 För övrigt saknas uppgifter om får i svaren. Sammanfattning Kring sekelskiftet 1900 mjölkades korna av en vuxen kvinna två gånger per dag, morgon och kväll, i stort sett i hela undersökningsområdet. I Norrland samt i Dalarnas och Värmlands skogsbygder, där beteshagar vid den tiden var ovanliga, sker all mjölkning även om sommaren inomhus. I området söder därom, speciellt på Sydsvenska höglandet, där all betesmark är inhägnad, mjölkas korna inomhus, förutsatt att betet ligger nära ladugården. Annars mjölkas de i hagen, ofta i en särskilt uppförd fålla. I de sydligaste och sydvästra delarna av landet med förmodad brist på eller med inskränkta betesmarker är tjudring en vanlig metod att reglera betet, fram till dess att vallar eller inägor senare under säsongen upplåts till bete. Här mjölkas korna på den plats där de är tjudrade. I annat fall mjölkas de, beroende på avstånd, inomhus eller på betet, gärna i en särskild fålla av tillfällig eller permanent art. (I fråga om tillfälliga fållor se även Myrdal 1993.) När djuren befinner sig på inhägnad betesmark, blir platsen för mjölkningen alltså avhängig av avståndet till ladugården. Vem vallar var och i vilken situation? Utmarken Hittills har inte frågan om vem som vallar och i vilken situation vallningen sker berörts närmare. Mjölkningen och vidareförädlingen av mjölken har visats vara en kvinnlig angelägenhet. Inte heller vallningen är av frågelistmaterialet att döma ett arbete som en»riktig karl» i sina bästa år befattar sig med. Den anförtros barn, kvinnor oavsett ålder och äldre män, där åldern ej längre kvalificerar dem som»riktiga» karlar. I Härjedalen, Ångermanland, Hälsingland, Gästrikland och Dalarna sköts vallningen på utmarken oftare av en vuxen kvinna än av ett barn. I Lappland, Norrbotten, Västerbotten och Värmland är det barn, oftare än vuxna kvinnor, som vallar på utmarken. För Jämtlands del vallar kvinnor lika ofta som barn. Hur det egentligen förhåller sig beror naturligtvis mycket på svarsfrekvensen för respektive frågelista (M 55, T 12 och M 146). Ändå framgår 34 Västergötland, Korsberga sn, ULMA 3565, s. 46; Gotland, Närs sn, ULMA 8270, s. 89. Etnologen och agrarhistorikern Kristina Berg har vänligen antytt att bilden av fåret som ett djur som inte mjölkas regelbundet kan förändras om Nordiska museets frågelista»fårskötsel» tas i beaktande.

65 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet det tydligt att förekomsten av kvinnliga vallhjon hänger samman med arbetsfördelningen och organisationen kring fäbodarna. Generellt finns kvinnliga vallhjon vid fäbodarna, därför att de också mjölkar och är ansvariga för beredningen av mjölken. Ett större antal svar (från Dalarna, Jämtland, Värmland, Västerbotten och Ångermanland) innehåller klara belägg för hur det på fäboden vanligen finns två eller ibland tre fäbodjäntor, som hjälps åt på så sätt att en eller två av dem vallar samtligas djur. Den som inte vallar stannar kvar på fäboden och tar där hand om mjölken och bearbetar den till hållbara produkter. 35 Kvinnorna byter sedan med vissa intervall arbetsuppgifter med varandra. Sambandet mellan arbetet med mjölkning, kvinnor och mjölkens vidareförädling blir ännu tydligare i de fall där fäboden förestås av en kvinna som endast har ansvar för mjölkningen och mjölkprodukterna, samtidigt som vallningen huvudsakligen ombesörjs av ett barn, ca 7 14 år. Explicita exempel på denna typ av arbetsorganisation förekommer i frågelistsvar framför allt från Lappland. Enstaka belägg finns även från Ångermanland, Jämtland, Hälsingland, Gästrikland, Dalarna och Värmland. 36 Från norra och mellersta Norrland finns dock sju belägg för att vuxna män också kunde valla på utmarken. I fem av dem framgår det att det rör sig om män av samiskt ursprung. 37 I ett fall från Lappland anges vallhjonet vara en äldre hemlös karl. Någon gång uppges det att mannen var satt att valla enbart hästar. Av övriga belägg framgår inte vad för slags djur det rör sig om. På Sydsvenska höglandet, där i stort sett all betesmark är hägnad, finns bara ett belägg för vallning på utmarken. Det handlar om en situation där fodret tröt under våren och får och getter därför vallades på utmarken av en pojke (Småland, Villstads sn, ULMA 12344). Från övriga skogs- och mellanbygder söder om Dalälven finns sporadiska uppgifter om vallning på ut- 35 Dalarna, Mora sn, ULMA 5656 och 3337:1, s. 13, Våmhus sn, ULMA 1940, Älvdalens sn, ULMA 2228:1, Rättviks sn, ULMA 1928, s. 18a, Orsa sn, ULMA 3186, Mockfjärds sn, ULMA 1510:2, s , Lima sn, ULMA 2305, Bjursås sn, ULMA 6123, Boda sn, ULMA 8146, Venjans sn, ULMA 2055; Jämtland, Hammerdals sn, ULMA 12630, Norderöns sn, ULMA 2403, Ovikens sn, ULMA 34432, s. 23, Undersåkers sn, ULMA 12381, s. 4; Värmland, Västra Ämterviks sn, ULMA 19373, Lysviks sn, ULMA 19348; Västerbotten, Norsjö sn, ULMA 9745; Ångermanland, Ramsele sn, ULMA 9869 och Dalarna, Transtrands sn, ULMA 2202, Älvdalens sn, ULMA 12519, s. 2, Siljansnäs sn (ibland), ULMA 8235; Gästrikland, Åmots kapellag, ULMA 2672:4; Hälsingland, Bollnäs sn, ULMA 24570; Jämtland, Frostvikens och Hotagens snar, ULMA 9926, s ; Lappland, Dorotea sn, ULMA 10703, s. 11, Fredrika sn, ULMA och 4346, Sorsele sn, ULMA 5798; Värmland, Dalby sn, ULMA 21371, Västra Ämterviks m.fl. snar, ULMA 11961, s. 17; Ångermanland, Graninge sn, ULMA 15840, Sollefteå sn, ULMA Lappland, Fredrika sn, ULMA (hästar); Norrbotten, Edefors sn, ULMA 3380:3; Ångermanland, Sollefteå sn, ULMA 9955, Graninge sn, ULMA och

66 64 Örjan Kardell marken (från Dalsland, Södermanland, Uppland och Västmanland). I samtliga sex fall anges att det huvudsakligen var barn som agerade vallhjon. I frågelistsvaren från de områden som här kategoriserats som slättbygd med brist på betesmark, finns bara två belägg för vallning på utmarken, båda från Gudhems härad i Västergötland. Här är det antingen ett barn eller en äldre man som vallar. Varken från Skåne eller Halland finns alltså belägg för utmarksvallning. Inägomarken Vallning på inägomarken uppvisar däremot inga regionala skillnader. Den ombesörjs nästan uteslutande av barn, när djuren släpps på efterbete. Sporadiska uppgifter finns om att barnet kunde ersättas av en äldre man eller en mindre arbetsför piga. Denna syssla benämns i svaren oftast inte som vallning utan som att djuren vaktas. På hösten efter slåttern betas gärdena och då skulle man vakta korna för skadegörelse på åker och potatisland. Det var betydligt lättsammare med getningen på åkern, för barnen kunde leka utan att riskera, att korna försvann ur sikte. Dock var getarens syssla föga avundsvärd, och man försökte alla knep för att slippa undan. (Västerbotten, Byske sn, ULMA 23953, s. 21.) Hemma förekom ingen annan vallning än efter slåttern ute på ägorna då pigan eller jag så snart jag kunde fick valla korna. (Hälsingland, Bergsjö sn, ULMA 33344, s. 2.) 38 Vallning förekom egentligen blott om höstarna och sköttes av barn som gick med djuren på vallarna. (Uppland, Estuna sn, ULMA 17005, s. 1 2.) Pigorna fick valla korna om höstarna så att inte korna skulle komma upp i säden... När säden var inkörd fick korna gå ensamma på halva gårdsarealen, d.v.s. sädeshalvan. (Uppland, Vårfrukyrka sn, ULMA 12982, s. 3.) Djur vaktas på inägor efter slåttern och någon pojke eller flicka»hade på sitt ansvar att följa krittren och se till att de ej gjorde ohägn» (Västmanland, Kumla sn, ULMA 7099, s. 3). Vallningsarbetets innehåll De vallhjon som hittills skymtat i texten barn, kvinnor och äldre män har alla förekommit i sammanhang där djur har vallats antingen på utmark eller på inägor. Ännu har inget uttryckligen sagts om vallhjonens arbetsuppgifter i de olika situationer som redovisats. Finns de tre parametrarna styra, vakta, skydda med i samtliga situationer, eller är det möjligt att situationsrelatera även dessa? 38 Här relaterar Brita Bengtsson, född 1908, till sin barndom.

67 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Vallhjonets uppgifter på utmarken Frågelistsvar från Norrland samt Dalarnas och Värmlands skogsbygder redovisar ett utmarksbete där en av vallhjonets främsta uppgifter är att styra djuren till goda betesplatser. 39 Man gick alltid dit där det fanns gott bete De olika betesmarkerna besöktes i tur och ordning. Man vistades sällan mer än 1 högst 2 dagar å en plats [och kom ej tillbaka] förrän det väkst efter. (Hälsingland, Bjuråkers sn, ULMA 3185, s ) De olika betesplatserna besöktes endast för varje gång det växt igen något att äta. (Dalarna, Venjans sn, ULMA 2055, s. 57.) Från Västerbotten, Degerfors socken, beskrivs hur getaren, en pojke på 8 12 år, vallade djuren och»hade uppsikt över dem och såg till, att de kommo på ställen i skogen där de funno gott och rikligt bete» (ULMA 6889, s. 25). Gemensamt för svaren från denna region är också att djuren åtminstone en gång om dagen vilar, idisslar, på särskilda ställen invid en eld som vallhjonet tänt och som håller insekter på avstånd. En sådan permanent vilplats, en för varje betesområde, ligger ofta på en öppen plats (en kolbotten, höjd, backe eller myrkant), där vinden kommer åt och hjälper till att hålla insekterna borta. Den brukar dessutom vara så belägen att den utgör vändpunkt för betesgången den dagen. Efter vilan rör djuren sig i riktning mot hemgården eller fäboden. Från det norra undersökningsområdet uppges att det ofta ingick i vallningen att vakta slåttermyrar och slogar mot betande kreatur. 40 Några citat: Såväl ängen som myrslogar voro alltid ohägnade och hade således vaktslogens natur. D.v.s. de som kring ängar och slogar hade sina kreatur på bete fingo själva sörja 39 Dalarna, Mora sn, ULMA 5656, s. 25 och 7952, s , Älvdalens sn, ULMA 2228:1, Ore sn, ULMA 8699 och 1640, Djura sn, ULMA 1679, Mockfjärds sn, ULMA 1510:2, Solleröns sn, ULMA 2018, s , Lima sn, ULMA 2305, Siljansnäs sn, ULMA 8235, s. 43 och 10130, s. 33, Bjursås sn, ULMA 6123, s. 35, Äppelbo sn, ULMA 9528, s. 81, Venjans sn, ULMA 2055, s. 57, Säters sn, ULMA 25375, s. 54; Gästrikland, Hamrånge sn, ULMA 34710, s. 13, Järbo sn, ULMA 34711, Valbo sn, ULMA 34712, s. 42; Hälsingland, Bjuråkers sn, ULMA 3185, s , Delsbo sn, ULMA 11367, s. 74, Enångers sn, ULMA 10920, s. 230 och s. 249, Rengsjö sn, ULMA 2671:9; Jämtland, Hammerdals sn, ULMA 12630, s. 15, Lits sn, ULMA 10730, s , Ovikens sn, ULMA 34432, s. 75, 48 och 50; Lappland, Fredrika sn, ULMA 28217, s. 43 och 4346, s. 41; Värmland, Dalby sn, ULMA 21371; Västerbotten, Degerfors sn, ULMA 6889, s Dalarna, Våmhus sn, ULMA 1940, s. 20, Lima sn, ULMA 2305, s. 42, Venjans sn, ULMA 2055, s. 51, Malungs sn; ULMA 28027, s. 10, Älvdalens sn, ULMA 10543, s. 3; Härjedalen, Överhogdals sn, ULMA 32350, s. 19; Jämtland, Hammerdals sn, ULMA 34427, s , Bodsjö sn, ULMA 9518, s. 111; Lappland, Fredrika sn, ULMA 28217, s. 37 och ULMA 26947, s ; Ångermanland, Ramsele sn, ULMA 9869, s. 16 och ULMA 9895, s. 9; Västerbotten, Burträsks sn, ULMA 21529, s. 56; Norrbotten, Edefors sn, ULMA 3380:3, s. 36.

68 66 Örjan Kardell för att kreaturen icke gjorde skada på slogarna. (Dalarna, Älvdalens sn, ULMA 10543, s. 3.) De som vallade korna måste vakta dem mycket noga, så att de inte gick till någon myrslog. (Dalarna, Malungs sn, ULMA 28027, s. 10.) Men det var slåttbitar i skogen, som skulle aktas, så man fick nog följa med kräken hela tiden. (Ångermanland, Ramsele sn, ULMA 9895, s. 9.) Gätarens förnämsta arbete var att se till så att icke skogsslåttern avbetades. (Jämtland, Hammerdals sn, ULMA 34427, s ) Från Sydsvenska höglandet saknas vid sekelskiftet 1900 uppgifter om vallning i samband med djurens betesgång på utmarken. Däremot innehåller frågelistsvaren från skogs- och mellanbygder söder om Dalälven sporadiska uppgifter härom. I ett fall beskrivs vallhjonets uppgifter mer detaljerat, varför det där går att med rimlig säkerhet knyta detaljerna till utmarksbete. Från Nora socken i Västmanland anges att vallningsarbetet förr (på och 1860-talen) innebar att föra kreaturen till gott bete på gårdens mark (ägorna voro skiftade vid denna tid men inga stängsel voro ännu uppförda mellan skogslotterna). (ULMA 4510.) I ett svar från Kumla socken i samma landskap beskrivs hur en av sagesmännen feck gå vall, som barn, på 1860 tale. Ty en sommar jeck han vall mä Rotbojässen, å två såmrar mä konnen, å oxarna i Vallrum. Man skulle akta på kritren, så dom inte jord nå ohängen, man skull se ätter dem. Man mota vall, på mårrån, och man mota ihop dem, så dom feck ta en bit i tage. När man jeck vall, skulle man följa kritren från mårrån te kväll. (ULMA 10836, s. 37.) Jag är dock inte säker på om det i citatet ovan rör sig om bete på utmarken eller om efterbete på inägomarken. Innehållsmässigt liknar det uppgifter från Dalsland och Västergötland. I ett exempel från Råggärds socken i Dalsland (av mig klassad som mellanbygd), där mjölkkor och hästar betade i hagar men får och ungdjur på skogen, meddelas: war betet litet och gärdesgårdarna dåliga kunde djuren när de inte hade höling med sig lära sig att hoppa eller på annat sätt ta sig igenom. (ULMA 16215, s. 28.) Från Broddetorps socken i Västergötland (slättområde men med tillgång till utmarksbete på Brunnhemsberget och dess sidor) omtalas vallningsarbete i följande ordalag: Är det mycket stora betesmarker eller är det dåligt eller intet stängsel för bredvid betesmarken belägna åkrar med växande gröda måste någon»gå valle». 41 Detta uttryck betyder: ha till uppgift och arbete att vakta kreaturen, när de gå på bete (ULMA 18733, s. 163.) 41 I originalet skrivet med landsmålsalfabet.

69 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Arbetet beskrivs som påfrestande (troligen även i bemärkelsen tråkigt)»särskilt framåt hösten då det blev kallt och ruskigt väder, och korna dessutom gingo på dåligt bete» (ULMA 18733, s. 165). 42 I en avhandling om agrart barnarbete har Mats Sjöberg (1996) intervjuat fyra personer, födda , om vallning inom Bolstads socken i Sundals härad (skoglöst slättområde) i Dalsland. De fick alla börja valla i sjuårsåldern. Inte heller här är det, menar jag, helt klart vilken mark som betas och därmed inte heller vilken situation som beskrivs i följande citat: Arbetet bestod i princip av att föra korna till platser där gräset var ymnigt, att söka nya allteftersom djuren betade och att försöka hålla djuren samlade. Valet av betesplats var viktigt därför att dåligt/magert bete gav en sämre mjölk och tvärtom. Om valet av betesplats var ett viktigt inslag i arbetet så var ett annat att försöka hålla djuren borta från växande och fredad gröda, till exempel spannmålen på åkern. Det största problemet när betet var magert var att djuren sökte sig ut i allt större cirklar. Att hålla dem samlade var då ett kritiskt moment. (Sjöberg, 1996, s. 133.) Vallhjonets uppgifter på inägomarken Trots att så många svar (78) i det samlade frågelistmaterialet belägger efterbete/bete på inägor är det inte många som direkt anger varför det krävs vallning vid betesgång på inägomarken. Beläggen är inte fler än att en fullständig redovisning är både rimlig och nödvändig. I ett svar från Ore socken i Dalarna beskrivs efterbete inom hägnade områden: Fanns det inom»inhägnaden en sädesåker skulle den naturligtvis aktas (vaktas) hvilket var halfvuxna barns sysselsättning» (ULMA 4304, s. 13). Vidare från Byske socken i Västerbotten:»På hösten efter slåttern betas gärdena och då skulle man vakta korna för skadegörelse på åker och potatisland» (ULMA 23953, s. 21). I ett svar från Västmanland, Fläckebo socken, anges att kreaturen vid inägomarksbete skulle beta av en bit i taget av ängen och att den som då såg efter djuren under betet sades gå vall (ULMA 3548, s. 18). Och på klövervallarna då var ju foraren med och vallade och hade en hund med sig för att se till att de ej åt för mycket eller blev sjuka. (Östergötland, Tjärstads sn, storjordbruk, ULMA 6079, s ) Vallning förekom då djuren skulle bete å mark som ej var avstängd med stängsel från säsfält; säfält (åker besådd med säd). (Östergötland, Östra Ryds sn, ULMA 22793, s. 10.) Vallning av djuren förekom, som regel, ej förrän en del af grödan var inbergad då den kvarstående behöfde skyddas för betesdjuren. Vaktningen sköttes af en vallgosse. (Skåne, Östra Broby sn, DAL 2983, s. 32.) 42 Svaret avser perioden

70 68 Örjan Kardell Ett svar från Nederkalix och Töre socknar i Norrbotten meddelar att man där vallade endast efter slåttern inom åkerområden eller där hässjor fanns ute (ULMA 9534, s ). Även ute på vallarna gingo korna sent om hösten på bete, men härvid fick man naturligtvis mera arbete med vallningen, beroende på att skiftena oftast voro långa och smala samt att sädesskylarna här och var ännu stodo på tork. (Norrbotten, Nederluleå sn, ULMA 2273:1, s ) I ett annat svar från samma socken (ULMA 12502, s. 3) framgår det att vallningsarbetet mest bestod i att»vakta skylarna på hösten för korna». Från Kumla socken i Västmanland uppges att djur vaktas på inägor efter slåttern av någon pojke eller flicka. Han/hon»hade på sitt ansvar att följa krittren och se till att de ej gjorde ohägn» (ULMA 7099, s. 3). I ett annat svar från samma landskap beskrivs situationen på följande sätt (svaret är daterat 1932): Vallning på inägorna på hösten för att hindra kreaturen att beta av säd o.dyl. har förekommit långt senare, ja förekommer i viss mån ännu. (ULMA 4510, s. 3.) Från Hellvi socken på Gotland meddelas att vallning förekom i ringa omfattning och att det kallades för att»akte kräken», vilket gjordes»mera tillfälligt någon timme, då djuren skulle beta på särskilt område som ej var ingärdat» (ULMA 12398, s. 3 4). I Vårfrukyrka socken i Uppland fick pigorna»valla korna om höstarna så att inte korna skulle komma upp i säden» (ULMA 12982, s. 3). Situationsrelateras ovanstående beskrivningar av vallningsarbete på inägorna, är det fullkomligt klart att vallhjonets närvaro betingas av att djuren betar inom ingärdade områden. I de flesta fallen är det vidare troligt att det inhägnade området brukas i växtföljdssystem, där ett stort inhägnat gärde är indelat i skiften, utan hägnader emellan. Dessa kan bära olika typer av gröda (spannmål, vall och potatis) och kan även ha trädesjord insprängt i sig. Är så inte fallet, är det inget som hindrar att äng och åker samsas inom ett gemensamt gärde i äldre en-, två- eller tresädessystem på gårdsnivå. Det viktiga i sammanhanget är att betet sker inom ett inhägnat område, där olika grödor inte skiljs åt av separata hägnader. Det är fullt plausibelt mot bakgrund av 1857 års stängselförordning (se ovan avsnittet»förändrad hägnadslagstiftning»), som på intet vis reglerar eller ens kräver hägnader inom en fastighet. Förordningen stipulerar däremot hägnader i rågångar och fastighetsgränser. I det perspektivet blir uppgifterna om att vakta stående säd, hässjor eller skylar från otillbörligt bete eller ohägn, fullt begripliga. Det bör dock poängteras att det går att lösa inägomarksbete med hjälp av antingen tjudring eller tillfälliga hägnader. Ett svar från Östervåla socken i Uppland anger att vallgång på hemägorna inte förekom i särskilt hög grad, eftersom man vanligen stängde in det område som skulle betas (ULMA 12220, s. 5) Se även Västmanland, Kumla sn, ULMA 11821, s. 11.

71 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Ytterligare en situation skymtar fram i svaren både när det gäller inägor och eventuellt också i beskrivningarna av utmarksbete söder om Dalälven (Sydsvenska höglandet undantaget). Vare sig det rör sig om ett större gräsbevuxet område utanför den odlade jorden med eller utan hägnad eller om en nyslagen vall inom inhägnat område, gäller det att utnyttja det tillgängliga betet effektivt. Här ingår det i vallhjonets uppgift att hålla djuren samlade och låta dem beta av området stycke för stycke:»man mota ihop dem, så dom feck ta en bit i tage» (ULMA 10836, s. 37). I bägge fallen har såväl förekomsten av hägnader som deras kondition i relation till det tillgängliga betets ymnighet och kvalitet stor betydelse. (Jämför Kardell 2004a, s ) Sammanfattning Vallningsarbete på utmark och inägor årtiondena kring sekelskiftet 1900 har visat sig ha gemensamma drag i det att vallhjonet skall organisera djurens betesgång effektivt med hänsyn till den tillgängliga betesresursen (styra) samtidigt som han/hon skall hindra oönskat bete (vakta) på växande grödor: myrslåtter, ängs- eller vallhö, spannmål och potatis. Det som skiljer är om djuren betar inom eller utanför en hägnad, men framför allt skalan, dvs. tillgänglig betesareal och betesvärda växters fördelning inom denna, samt den tid då olika betestyper är möjliga att utnyttja. Vad som också tydligt framgår i materialet är att det vid den aktuella tiden inte går att knyta den tredje parametern skydda (betesdjuren från rovdjur) till någon del av vallningsarbetet. Vallning och rovdjur»några studier över rovdjurens betydelse och inverkan på vallgången har inte gjorts», skriver Szabó i sin avhandling, och vidare att»faran för rovdjur var stor och oövervinnlig» (Szabó 1970, s. 91 och 219). Han berör rovdjur på flera ställen i avhandlingen men tar inget samlat grepp i frågan om deras inverkan på vallningsorganisationen (a.a., s. 38, 70, 88, och 286). Dock anges att betesgång utan tillsyn var slutfasen i beteskulturen i norra Sverige och att rovdjurens försvinnande under en generation totalt förändrade mönstret i den norska vallgången. Samtidigt konstaterar Szabó att det är svårt att bedöma omfånget av bruket att låta djuren gå fritt (a.a., s. 88). När och varför går djuren fritt på utmarken? Jag är övertygad om att det går att ge en rad troliga förklaringar till det vallningsfria utmarksbetet i det norra undersökningsområdet utifrån kombinationer av svaren på de fyra frågelistorna och tryckta källor. Får och hästar sägs tämligen ofta gå på fritt bete utan vallning kring se-

72 70 Örjan Kardell kelskiftet I frågelistmaterialet från området i fråga finns 28 belägg 44 på att fåren fick gå fritt på utmarksbete under hela betessäsongen. Det är emellertid inte alldeles ovanligt att ett specifikt svar beskriver hur kor och getter vallas med hänvisning till just skyddet av myrslåtter och liknande. Hästar släpps antingen helt fria med sporadisk tillsyn eller har längre tillbaka vallats gemensamt»hopvallats» av en vuxen man. 45 Ovan anförda belägg måste rimligen innebära att varken får eller hästar vid denna tid är utsatta för något större hot från rovdjur, vidare att får och hästar i sitt naturliga födoval om de över huvud taget kan välja i första hand avstår från att beta på myrslåtter. 46 I sammanhanget får heller inte glömmas bort att vallodlingen vid denna tid gjort sitt inträde. Småbruk i Norrlands inland har tagit till sig tillämpliga delar av den agrara utvecklingen och inlemmat den i sin vardag, varför det där, allt efter råd och lägenhet, förekommer en hel del vallodling på åkermark, en utveckling som aktualiseras i ekonomhistorikern Dan Bäcklunds avhandling (1988, s ). I frågelistmaterialet är den betygad i endast ett svar, nämligen från Sorsele socken i Lappland. (Se även Berg 2002, s ) Hädanefter [dvs. efter avvittringen som här påbörjades 1882] lönade det sig icke att spara smör och kött till försäljning, och när våren kom, sådde alla bönderna igen två tredjedelar av sina åkrar med frön, som de hade köpt sig nere i landet. På de gamla, frodiga, åkrarna växte frodigt hö i stor mängd, och bönderna insågo att det var rent galet att springa till skogsängarna och med arbete sent och tidigt skrapa ihop hö på dem. (ULMA 5798, s. 143.) 47 Bättre tillgång på hö där de sämst producerande slåtterytorna släpps till bete på grund av förbättrade kommunikationer, främst järnväg, gör det möjligt att köpa vallfrö (liksom spannmål eller mjöl)»nere i landet». Detta tillsammans med skogsbrukets frammarsch framhålls inte uttryckligen i frågelistmaterialet som delförklaring till fårens och hästarnas fria betesgång på utmarken i norr. Däremot anses i hela landet rovdjursfaran vara en viktig bevekelsegrund (skydda) för vallning på utmarken över huvud taget men då alltid i en förfluten tid T 12, 5 st., M 55, 3 st. och M 146, 20 st. 45 T 12, 2 belägg; M 55, 3 och M 146, 6. Beläggen är ganska jämnt fördelade mellan landskapen Lappland, Västerbotten, Jämtland, Dalarna, Värmland och nordligaste Västmanland. Jämför även Kardell 2004a, s. 136 samt not 275 (med avseende på får och hästar). 46 Professor Walter Korpi, född 1934, har muntligen meddelat att får under hans uppväxt på ett småbruk i Koutojärvi i Tornedalen inte gärna frivilligt gav sig ut och betade i blöta eller vattensjuka marker. 47 Svaret är inlämnat 1932 av O. P. Pettersson. 48 Dalarna, Siljansnäs sn, ULMA 8235, s. 47, Åls sn, ULMA 1874, Mora sn, ULMA 7952, s. 47, Ore sn, ULMA 4304, s. 12 och 1640, s. 12; Värmland, Älgå och Köla snar, ULMA 19098, s. 28, Västra Ämterviks sn, ULMA 19373, Brunskogs sn, ULMA 2621; Västerbotten, Burträsks sn, ULMA 21529, s. 56; Västergötland, Baltaks sn, ULMA 8974, s. 23, Korsberga

73 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet När upphör rovdjuren att vara ett hot? En kvinna från Värmland, född 1868, har meddelat följande: På 1850-talet då det fanns varg å björn i skogen här, måste boskapen vallas i skogen hela dagarna. (Västra Ämterviks sn, ULMA 19373, s. 23.) Ett antal svar innehåller så precisa uppgifter att det med rimlig säkerhet går att tidfästa rovdjurens försvinnande i de socknar som svaren avser. 49 Oavsett om det rör sig om uppgifter från Sydsvenska höglandet eller från det norra området anges i samtliga svar perioden Skillnaden är dock att det i norr till väsentlig del rör sig om björn, när upplysningarna om rovdjuren ges i artspecifik form. Varg förekommer men bara i sammanhang där björn också nämns. Uppgifterna från Sydsvenska höglandet handlar alltid om vargen. Upplysningarna i frågelistsvaren stämmer väl överens med officiell skottstatistik. Efter 1870 är vargstammen i landet svag, ställvis i det närmaste obefintlig (Lönnberg 1934, s ). Björnstammen följer samma trend i det norra undersökningsområdet. Efter 1870 utgör björnen inget reellt hot mot tamboskapen, men i delar av Norrbottens, Jämtlands och Kopparbergs län håller den sig kvar som möjligt hot ytterligare ett årtionde (Lönnberg 1929, s. 4 9). Detta innebär att vallningsarbetet kunde förändras inom loppet av en generation. 50 Vissa djurslag kunde tillåtas beta fritt på utmarken, där behovet av att skydda slåttermyrar minskat i takt med att vallodlingen ökade. Risken för att rovdjur»ofreden» skulle dyka upp hade med andra ord inte på länge påverkat vallningsarbetet, när svaren lämnas in. De björnincidenter sn, ULMA 3565, s. 28; Västmanland, Kumla sn, ULMA 10836, s. 38, Järnboås sn, ULMA 13602, s , Ljusnarsbergs sn, ULMA 4523, s. 14 och 17; Östergötland, Västra Hargs och Ulrika snar, ULMA 9245, s. 41; Småland, Fryele sn, DAL 4177, Ålems sn, ULMA 12448, s. 7, Korsberga sn, ULMA 13335; Halland, Lindome sn, DAL 3933; Skåne, Östra Broby sn, DAL 2983, s. 32; Gästrikland, Torsåkers sn, ULMA 34715, s. 14; Hälsingland, Hassela sn, ULMA 34431, Bjuråkers sn, ULMA 3185, s. 69, Bergsjö sn, ULMA 13044, s. 107, Ramsjö sn, ULMA 18151; Härjedalen, Överhogdals sn, ULMA 32350, s. 19; Norrbotten, Edefors sn, ULMA 3380:3, s. 36; Ångermanland, Graninge sn, ULMA 15840, s. 10, Sollefteå sn, ULMA 9955, s. 21, Sidensjö sn, ULMA 2646:5, s. 38; Medelpad, Borgsjö sn, ULMA 18169, s Dalarna, Älvdalens sn, ULMA 2228:1, Gagnefs sn, ULMA 10426, s. 54 och 57; Gästrikland, Torsåkers sn, ULMA 34715, s. 14, Järbo sn, ULMA 34711, s. 25; Jämtland, Lits sn, ULMA 10730, s. 57; Medelpad, Borgsjö sn, ULMA 18169; Lappland, Fredrika sn, ULMA 28217, s. 44; Norrbotten, Edefors sn, ULMA 3380:2, s. 4; Värmland, Västra Ämterviks sn, ULMA 19373, s. 23; Västmanland, Nora sn, ULMA 4510; Härjedalen, Hede sn, ULMA 1923 s. 351; Värmland, Älgå och Köla snar, ULMA 19098, s. 28; Småland, Valdshults sn, DAL 17134, s. 11, Västra Torsås sn, DAL 2870, s , Villstads sn, ULMA 12344, Ålems sn, ULMA 12448, s Jämför Szabós exempel från Norge enligt avsnittets inledning strax ovan.

74 72 Örjan Kardell som förekommer i frågelistmaterialet härrör nästan uteslutande från någon namngiven äldre släkting till meddelaren. 51 Vallhjonets skydd mot rovdjur När vallhjonets utrustning beskrivs i svaren nämns ofta vallur eller bockhorn. Skärskådas svaren noggrannare, blir det tydligt att sådana instrument i stor utsträckning lyser med sin frånvaro vid vallning på utmarken, något som sannolikt beror på att rovdjursfaran är obefintlig kring sekelskiftet Totalt finns 34 belägg på att rovdjur skrämts iväg av lur- eller hornstötar: 28 gäller björn och sex varg. 52 Skrik eller höga rop anges också vara effektiva. 53 Kraftiga ljud av olika slag visar sig ofta få björnen att ge sig av eller släppa ett slaget kreatur i de björnincidenter jag ansett trovärdiga. 54 Vidare är det björnen som är objuden gäst i kreaturshoparna om sommaren i det norra undersökningsområdet. Vargbesök är här, i de få fall de nämns, en företeelse på vintern, oftast i omedelbar närhet av bebyggelsen. 55 Intressantast tycker jag det är att vallhjon, oberoende av kön och ålder, nästan aldrig sägs vara beväpnade. I varje fall har de inte skjutvapen för personligt skydd. Szabó (1970, s. 286) hävdar emellertid att skjutvapen använts för att skrämma rovdjur med. I ett svar från Sollerön i Dalarna finns en bild på en liten finkalibrig pistol, oduglig att skjuta björn med, som skall ha ingått i vallhjonets utrustning (ULMA 2018). Likaså uppges från Ljusnarsberg i Västmanland att somliga vallhjon hade en liten bössa att skrämma vargarna med (ULMA 4523, s. 43). I de frågelistsvar som jag gått igenom, finns allt som allt fem uppgifter om att beväpnade karlar skall ha funnits med vid fäbodarna. 56 De kallades dit vid rovdjursfara men märk väl, först efter det att björnen eller vargen visat sig. På så sätt var de till föga nytta för vallhjonets personliga säkerhet. 51 Jag har bortsett från historier där det inte explicit sägs att den som berättar historien är släkt med eller känner den som mött björn under vallning. Vandringssägner förekommer nämligen, om än sporadiskt, i frågelistmaterialet. 52 Björn: Lappland 3 belägg, Norrbotten 1, Västerbotten 1, Jämtland 1, Ångermanland 5, Härjedalen 1, Hälsingland 4, Dalarna 9, Värmland 1 och Gästrikland 2. Varg: Jämtland 1 belägg, Hälsingland 1, Dalarna 1, Västmanland 1 och Småland Björn skräms av skrik: Jämtland 2 belägg, Ångermanland 1, Hälsingland 2, Dalarna 6. Varg: Jämtland 1, Härjedalen 1, Hälsingland 1, Dalarna 4 och Dalsland Dalarna, Gagnefs sn, ULMA 10426, Äppelbo sn, ULMA 9528, s. 85; Hälsingland, Alfta sn, ULMA 2640, s. 82 ff., Bergsjö sn, ULMA 25517, s. 36; Jämtland, Lits sn, ULMA 10730, s. 59; Lappland, Fredrika sn, ULMA 28217, s ; Värmland, Västra Ämterviks sn, ULMA 11961, Gustav Adolfs sn, ULMA Dalarna, Solleröns sn, ULMA 2018, s. 83a, Venjans sn, ULMA 2055, s ; Härjedalen, Tännäs sn, ULMA 34428, s ; Jämtland, Lits sn, ULMA 10730, s. 57 ff. 56 Hälsingland, Arbrå sn, ULMA 2329:1, s. 12, Rengsjö sn, ULMA 2671:9, s. 41; Värmland, Dalby sn, ULMA 21371; Härjedalen, Tännäs sn, ULMA 34428, s. 204 och 211, Hede sn, ULMA 1923, s och 359.

75 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Dessa»vaktkarlar» deltog inte i det ordinarie vallningsarbetet. Om rovdjuren var så många att de kunde utgöra ett hot mot kreaturen, kunde vallhjonet ha en hund till sin hjälp. 57 Sammanfattning Kring sekelskiftet 1900 för betesdjuren under vegetationsperioden en ambulerande tillvaro inom en fastighets område. Det gäller oavsett geografisk region och oberoende av om hägnader existerar och hur de i så fall är placerade. Förutom av proportionen mellan inägor och utägor förklaras denna ambulerande tillvaro delvis av kvaliteten på det tillgängliga betet. Skogen genererar betydligt mindre kreatursbete per areal än en motsvarande yta på inägomark, eftersom trädkronorna hindrar ljuset. Busk-, gräs- och örtskikten i en fullsluten skog står på så sätt för en minimal andel av den totala biomassan per areal skogsmark. Ett efterbete på en slagen ängsmark torde hur mager den än är rymma mer och lättillgängligare bete än motsvarande utmarksareal. Troligen skulle även en träda stå sig bra i jämförelse med ett (helt eller delvis) skogbeväxt utmarksbete, naturligtvis förutsatt att den inte utsatts för bekämpningsmedel. För både inägor och utägor definieras ett gott bete som ett område där den betestillgängliga vegetationen domineras av gräs och örter. Starrarter, ljung och bärris betraktas alltid som sämre men utgör samtidigt tillsammans med skott och späda löv det egentliga utmarksbetet även i hagen i början av betesperioden. Skogs-, hag- och utmarksbeten överges till förmån för slåttrade ytor, så fort dessa hunnit växa igen en tid efter slåttern, och senare även för skördade ytor. Trädor fungerar i svarens nutid liksom längre tillbaka, före jordskiften och växelbruk, som betesytor tillgängliga under hela säsongen. Mjölkning och vidareförädling av mjölk är i hela landet en utpräglat kvinnlig syssla. Kvinnans ansvar härvidlag är kanske tydligast i delar av det norra undersökningsområdet. Där förestår en kvinna fäboden, hon mjölkar, kärnar, ystar osv., medan vallningen sköts av barn. Kreaturen mjölkas i regel två gånger om dagen och platsen för mjölkningen är beroende av var och hur de betat under dagen. Här verkar tillgängliga betesområdens storlek och ymnighet ha betydelse lika väl som förhållandet i storlek mellan utmark och inägor. Om dessa tenderar att bli lika stora, finns det i allmänhet inhägnade betesmarker hagar. Här avgör avståndet till kohagen om korna mjölkas där eller hemma i ladugården. I områden med brist på betesmark eller där hägnadsvirke är svåråtkomligt eller kostsamt, tillgrips tjudring för att kon- 57 Dalarna, Orsa sn, ULMA 3186, s. 28, Solleröns sn, ULMA 2018, s. 66; Jämtland, Norderöns sn, ULMA 2403, Hotagens och Frostvikens snar, ULMA s. 355, Undersåkers sn, ULMA 12381, s. 5; Ångermanland, Sollefteå landsförsamling, ULMA 9955.

76 74 Örjan Kardell trollera betesdjuren. Då mjölkas de på betesplatsen. Särskilda fållor, provisoriska eller permanenta, på tillfälliga beten eller i hagar förekommer som mjölkningsplats både i områden där hagar dominerar och där det råder brist på bete. Vallning var vid sekelskiftet 1900 ett utpräglat barnarbete, främst på inägor men i det norra undersökningsområdet också på utmarken. I norr har även vuxna kvinnor vallat, därför att de samtidigt haft ansvar för mjölkningen och beredningen av mjölken. Det har också visat sig möjligt att situationsrelatera och dela upp vallningsarbetet på parametrarna styra, vakta och skydda. Här tycks det inte heller vara några större skillnader, beroende på om djuren vallas på utmark eller på inägor. Vallhjonets huvudsakliga uppgift har varit att styra djuren till platser med gott bete och därvid se till att betet utnyttjats så effektivt som möjligt. Här får skalan betydelse. I det norra undersökningsområdet innebär ett effektivt utmarksbete att vallhjonet varje dag väljer nya betesplatser inom det tillgängliga området. Dessa ligger glest utspridda och skiftar med säsong. I början på betesperioden finns de på våtare marker, därefter på torrare och högre belägna områden. På begränsade utmarksbeten eller på inägornas efterbete blir det däremot, oavsett region, nödvändigt att hålla djuren samlade på ett ställe och beta av en bit i taget. Växande hö på myrslogar eller skogsängar på utmark vaktas i norr mot bete av vallhjonet. Detsamma gäller i hela landet stående grödor, skylar eller hässjor på inägomark som upplåtits till bete. Där det råder brist på bete och där djuren lockas av betet utanför gärdesgården, blir hägnadens kondition avgörande för hur stor uppmärksamhet och tid vallhjonet behöver ägna åt att hindra hungriga djur från att bryta igenom den. Parametrarna styra och vakta är särskilt tydliga i de fall där det djurägande hushållet egentligen inte äger någon betesmark utan är hänvisat till dikesrenar och landsvägskanter. Här kan det krävas att vallhjonet leder djuret i en grimma under betesgången. Sedan rovdjuren upphört att vara permanenta hot för betesdjuren, har parametern skydda inte ingått i vallningsarbetet. I det norra undersökningsområdet har först får och hästar under 1800-talets sista årtionden börjat släppas fritt på utmarksbete. Kring sekelskiftet 1900 är det inte ovanligt att även kor går fritt åtminstone på hemskogen men också kring fäbodarna, en utveckling jag tillskriver vallhöets frammarsch och därmed myrslåtterns avtagande betydelse. En följd av rovdjurens försvinnande är att betesdjuren, i de delar av landet där de huvudsakligen betar i hagar, inte behöver tas in över natten. Här blir det i stället avståndet från betet till ladugården som avgör om mjölkkorna vistas inne eller ute nattetid. Övriga djur gick ute dygnet runt. Det betyder dock inte att hagar uppstår på utmarken först efter det att rovdjuren försvunnit. På äldre storskaliga lantmäterikartor finns hagar belagda från

77 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet , och 1800-talen. De bör förmodligen ses som resultat av en önskan att effektivt utnyttja en mer begränsad utmarks betesresurs i en situation där betet över huvud taget kanske också började krympa, inte som någon direkt skillnad i storlek mellan inägor och utägor. I varje fall tillåter inte den tillgängliga utmarken en ökning av antalet betesdjur i takt med byarnas växande befolkning med åtföljande inre odlingsexpansion i tiden före 1857 års hägnadsförordning. Denna stimulerar troligen hushållen till att minska mängden hägnader inom den egna fastigheten i ren slättbygd. En bidragande orsak är också att det blivit allt svårare att skaffa hägnadsvirke. Detta för rimligen med sig att tjudring och vallning som metoder att reglera djurens betesgång blir vanligare. Vallur och bockhorn utrangerades ur vallhjonets utrustning, när det inte längre fanns några björnar eller vargar att skrämma bort. I norr ansågs vallhunden, sannolikt av samma anledning, som alltmer överflödig, medan frågelistsvaren från resten av landet inte ger några upplysningar om hur vanligt det var att vallhjonen hade hund med sig under och 1860-talen. Det framgår klart att de inte var beväpnade för att skydda sig själva, inte ens när det fanns en reell risk att konfronteras med björn och varg. De skjutvapen som skymtat, såväl i mitt som i Szabós material, var endast avsedda att skrämma rovdjur med. Inga uppgifter finns om att något vallhjon skulle ha blivit allvarligare skadat eller dödat av rovdjur, inte ens som vandringssägen eller tradition från en dunkel förfluten tid. Källor och litteratur Otryckta källor Institutet för språk och folkminnen (SOFI): DAL = Dialekt- och ortnamnsarkivet, Lund: frågelistsvar. OSDs = Ordbok över Sveriges dialekters samlingar (16 o ). ULMA = f.d. Dialekt- och folkminnesarkivet, Uppsala: frågelistsvar. Tryckta källor och litteratur Atlas över svensk folkkultur. 1. Materiell och social kultur. Red. Sigurd Erixon, Utgiven av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Uppsala. Berg, Kristina, 2002: Ost från fäbodarna. En studie om osttillverkningen i Jämtland och Härjedalen. Östersund. Bäcklund, Dan, 1988: I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken Kungl. Skytteanska samfundets handlingar. 34. Umeå studies in economic history 8. Umeå. Campbell, Åke, 1928: Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. En etnografisk studie över den skånska allmogens äldre odlingar, hägnader och byggnader. Uppsala. Cserhalmi, Niklas, 2004: Djuromsorg och djurmisshandel Synen på lantbrukets djur och djurplågeri i övergången mellan bonde- och industrisamhälle. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Agraria Hedemora.

78 76 Örjan Kardell Cserhalmi, Niklas & Israelsson, Carin, 2004: Sommarfet och vintersvulten? Betet kan inte liknas vid ett problemfritt smörgåsbord i 1800-talets allmogesamhälle. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 47, s Ericsson, Tysk Staffan, 2001: Culture within Nature. Key areas for interpreting forest history in boreal Sweden. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Silvestria Umeå. Erixon, Sigurd, 1918: Bebyggelseundersökningar. Öfversikt. Periodiska bebyggelsetyper. Fäbodväsen. Fataburen, s : Betesvandringar och flyttsystem. Folkliv: acta etnologica et folkloristica: en svensk årsbok för europeisk folklivsforskning, s Stockholm. Flygare, Iréne, 1999: Generation och kontinuitet. Familjejordbruket i två svenska slättbygder under 1900-talet. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Agraria. 153 och Upplands Fornminnesförenings tidskrift. 54. Uppsala. Frödin, John, 1925: Siljansområdets fäbodbygd. Lund. 1926: Fäbodbebyggelsen i Norrbottens län. Meddelande från Lunds universitets geografiska institution. Ser. C, No 14. Särtryck ur Sydsvenska geografiska sällskapets årsbok Lund. 1935a: Svenska fäbodar. 1. Övergångsformer inom vårt fäbodväsen. Svenska kulturbilder, 3 4, s Stockholm. 1935b: Svenska fäbodar. 2. Fäbodtyper. Svenska kulturbilder, 3 4, s Stockholm. 1954: Uppländska betes- och slåttermarker i gamla tider. Deras utnyttjande genom landskapets fäbodväsen. Geographica. Skrifter från Uppsala Universitets Geografiska institution. Nr 29. Uppsala. Haller, Ernst & Julius, Henrik, 1916: De första grunderna i skogshushållning. 2 uppl. Stockholm. Israelsson, Carin, 2005: Kor och människor. Nötkreatursskötsel och besättningsstorlekar på torp och herrgårdar Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Agraria 2005:102. Hedemora. Kardell, Lars, 2004: Svenskarna och skogen. 2. Från baggböleri till naturvård. Jönköping. Kardell, Örjan, 2004a: Hägnadernas roll för jordbruket och byalaget Acta Universitatis Agriculturae Sueciae. Agraria 445 och Skogs- och lantbrukshistoriska meddelanden nr 31. Stockholm. 2004b: Hägnadssystemens fysiska placering i landskapet och deras förändring över tiden. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 47, s c: Gärdsgårdar i människans tjänst under 800 år. FAKTAjordbruk Nr 4, SLU Uppsala. 2004d: Gärdsgårdar i människans tjänst under 800 år. FAKTAskogsbruk Nr 14, SLU Uppsala. Larsson, Jesper, 2003: Vad är en fäbod? Ett försök att definiera ett begrepp. Bebyggelsehistorisk tidskrift. Nr 45, s Lilja, Agneta, 1996: Föreställningen om den ideala uppteckningen. En studie av idé och praktik vid traditionssamlande arkiv ett exempel från Uppsala Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B:22. Uppsala. Lönnberg, Einar, 1929: Björnen i Sverige Stockholm. 1934: Bidrag till vargens historia i Sverige. K. Svenska Vetenskapsakademiens skrifter i naturskyddsärenden. N:r 26. Stockholm. Montelius, Sigvard, 1975: Leksands fäbodar. Leksands sockenbeskrivning VII. Falun.

79 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet Morell, Mats, 2001: Jordbruket i industrisamhället Det svenska jordbrukets historia. 4. Stockholm. Myrdal, Janken, 1993: Fållan i forskarens verkstad. När livet var som bäst... En bok till minnet av Gösta Berg, s Lund. Nyman, Anders, 1963: Den svenska fäboden ålder, uppkomst och utbredning. Fäbodar. Red. Hans Lidman, s Stockholm. Reuterskiöld, Arvid, 1923: Smålandsbete. Svenska betes- och vallföreningens årsskrift Femte årgången, s Sjöberg, Mats, 1996: Att säkra framtidens skördar. Barndom, skola och arbete i agrar miljö: Bolstad pastorat Linköping studies in arts and science Linköping. Szabó, Mátyás, 1967: Svältfödningen och dess bakgrund. Fataburen. 1970: Herdar och husdjur. En etnologisk studie över Skandinaviens och Mellaneuropas beteskultur och vallningsorganisation. Nordiska museets handlingar. 73. Stockholm. Welinder, Stig, Pedersen, Ellen Anne & Widgren, Mats, 1998: Jordbrukets första femtusen år f. kr e. kr. Det svenska jordbrukets historia. 1. Stockholm. Summary Örjan Kardell, Herding, grazing, milking and enclosures around A contextual sketch This essay deals with the complex and interrelated context of herding, grazing, milking and enclosures, as described in responses to ethnological questionnaires. The ethnological information gathered is considered in the light of the natural conditions existing in the different geographical regions of Sweden, and relates to the situation at the end of the 19th century. The main question to be addressed is why herding took place despite the fact that fencing systems were always present. Herding was a regular feature of cattle grazing throughout Sweden. The herder had to protect crops that were still growing within enclosed infield areas made available for grazing, and to direct the cattle to good pasture. In regions with a shortage of pasture, the latter was achieved by keeping the cattle in a tight herd and letting them graze in a piecemeal fashion. Within the boreal zone of Sweden where shielings were common the herder had to protect the unenclosed fens and bogs that were used for haymaking. Herding was considered a job for children, except in shieling areas, where women managed the shieling in a dual role of herder and milkmaid. Herding and milking were never carried out by adult men.

80 Vallning, bete, mjölkning och hägnader kring sekelskiftet

81 Vårbrasor och gängkrig Vårbrasor och gängkrig 79 Av Bengt af Klintberg I mars 2002 sände Arne Wikström, Halmstad, in ett brev till radioprogrammet Folkminnen, där han berättade ett barndomsminne. Brevet återges här något förkortat: När jag som liten parvel på 40-talet bodde i Kiruna förekom en sedvänja som kanske var lokal. Efter varje tjugondag Knut började ungdomarna i staden samla in julgranar och annat brännbart som kunde användas till majbrasor. Staden var indelad i sektorer, och varje sektor hade en»ungdomsliga» med namn som»bolagarna»,»bryggarna»,»järnvägarna» etc. Dessa»ligor» tog till sin uppgift att med alla medel tillskansa sig så mycket brasmaterial som möjligt. För att inte granarna skulle falla i orätta händer lades stor möda ner på att gömma dem under snön, i källare eller i vedbodar. Hela tiden pågick en omfattande spionverksamhet som gick ut på att kartlägga motståndarnas gömställen för att sedan i skydd av mörkret kunna plundra och ställa till ohägn. Det fanns ju också risk för femtekolonnare, så det hände inte så sällan att gömmor under största hemlighet måste flyttas till säkrare förvar. Det hela gick alltså ut på att åstadkomma den största och mest imponerande majbrasan i stan. Kunde man dessutom pryda den med en tjärtunna (om än tom) i toppen, så ansågs det vara kronan på verket. En känslig fas inträdde då majbrasan befann sig i uppbyggnadsskedet. Den låg då öppen och sårbar för såväl stöld som sabotage. För motståndarna var det naturligtvis en triumf om de kunde tända på brasan i förtid. Det fick bara inte ske, så bevakning och försvar intensifierades till det yttersta. Själv var jag för liten för att delta i dessa»krig», så det jag vet härrör från mina äldre syskons berättelser. Vi flyttade redan under mina tidiga barnaår till Ångermanland, men där förekom så vitt jag vet ingenting av liknande slag. Man kan undra hur det förhåller sig i Sverige för övrigt. Christina Mattsson, som tillsammans med mig läste upp och kommenterade breven i radion, hade inte tidigare hört talas om dessa gängkrig, och det hade inte jag heller. Men många radiolyssnare kände igen beskrivningen. De kunde tala om att sedvänjan ingalunda var begränsad till Kiruna. Ett trettiotal brev inflöt som visade att tävlingar mellan pojkgäng om att få den största vårbrasan har förekommit på många håll i Sverige, inte minst i övre Norrland. Gun Olsson, Malmberget, berättade i sitt brev att det på 40- och 50-talen fanns tre bostadsområden i Malmberget som konkurrerade om att ha den största majbrasan: Hermelin (där hon själv bodde), Johannes och Kilen:

82 80 Bengt af Klintberg Man stal och förstörde för varandra, det hörde liksom till spelet. Jag minns att de största pojkarna vaktade brasan även på nätterna. Allt var mycket spännande, och det var med stolthet man såg»sin» majbrasa brinna på Valborgsmässoafton. Lars Lundbäck, som var grabb i Luleå under talen, bodde i bostadsområdet Bergviken, där man tävlade med rivaliserande gäng i Svartöstan, Skurviken och Notviken om att ha den största majbrasan. Eftersom de måste vakta brasan, byggde de kojor utrustade med vedeldade kaminer att vara i när de vaktade.»vi höll väl på i tre veckor med att bygga upp brasan samt att bygga på kojorna. Vi hade fantastiskt roligt under dessa veckor», skriver Lars Lundbäck. Den absolut största majbrasan fick han och hans kamrater ihop en vår då de nattetid hämtade stora timmerstockar i en rivningstomt vid Norra Hamnen. Brasan blev gigantisk och brann till klockan 12 dagen därpå. Karin Johansson, som växte upp i Malå i Västerbotten, har liknande minnen: Åren då jag var 9 12 år gammal minns jag hur vi gick runt i samhället och tiggde ihop ris, byggvirke och allehanda brännbart material till en majbrasa. Miljötänkandet visste ingen vad det var på den tiden, och gamla bildäck var ju toppen att kröna en brasa med... Vi hade konkurrenter om brasor och om materialet, det fanns nog ca 3 4 brasor totalt, och det var olika»gäng» som»ägde» brasorna. Inte nog med att det tjuvades material, man försökte även att tända brasor för varandra före valborgsmässoafton. Bevakning var därför nödvändig, och jag minns att när skolan var slut för dagen så vakade vi i tvåtimmarsskift fram till ca kl. 23 dagarna före Valborg. Jag hade ett bra ställe i ett träd där jag satt och spejade över nejden. Det var ju en sorts lek men ganska spännande. Från mellersta och södra Norrland kom det inga rapporter om grankrig. Radiolyssnare i Falun lämnade däremot både brev och kopior av lokala publikationer med livfulla skildringar av bataljerna mellan de olika stadsdelarna. Vi fick även veta att det på Dalarnas Museum finns en film av Sven Nilsson,»Valborgsmässoeldar», som dokumenterar hur det kunde gå till. Carl-Erik Lindgren, numera bosatt i Hofors, minns att varje stadsdel i Falun hade sitt»granlag» som bestod av smågrabbar mellan 7 och 12 år: Alla samlade bråte och brännbart under senvintern, framför allt granar som kastats ut efter julen. Granarna var hårdvalutan och måste förvaras och vaktas väl. Granlagen hade sina gömställen som var hemliga även inför bästa kompisen i klassen, om han råkade tillhöra ett annat granlag. (Eftersom huset inte finns kvar längre vågar jag nu, efter 50 år, avslöja att vi gömde våra granar i Wegefors uthuskällare.) Den 29 april plockades granarna fram för att tjäna som övertäckning av den övriga bråten som brasan bestod av. Sista natten engagerades ett par äldre bröder (15 18-åringar) som sov i brasan för att ingen av våra antagonister skulle kunna stjäla granarna eller tutta på hela härligheten. Under hela april rådde krigstillstånd med ideliga räder mot eller från fienden. Målet var att stjäla granar och annat brännbart, riva sönder brasorna eller till och med tutta på dem. Som regel var emellertid fienden förvarnad genom skickligt underrät-

83 Vårbrasor och gängkrig 81 telsearbete, och räderna slutade i att två granlag stod mot varandra, beväpnade med allt som ingick i en tioårings arsenal. Eftersom alla trots allt var ganska rädda av sig, övergick striden nu i munhuggning och stenkastning en stund, varefter det anfallande granlaget drog sig tillbaka. Hur länge grankrigen pågick i Falun har jag inte klart för mig. Själv var jag under fanorna mellan 1951 och 1955 ungefär. I Uppsala var det grabbarna i Almtuna och Petterslund som kämpade om julgranarna och höll dem gömda fram till valborgsmässoafton, då de släpades ihop till var sin stor kase. Sven Andersson i Rasbo Vallby minns att pojkarna i Petterslund tågade runt och sjöng en självförhärligande visa som började:»petterslunds killar är vi, som inte tjejerna kan låta bli.» När riskasen var tänd vidtog ett öronbedövande oväsen av raketer och femöres smällare. Ett tryckt belägg för samma tradition finns i ULMA:s utgåva Uppländska, som även innehåller ljudillustrationer. Där ger Allan Billås, född 1931 i Uppsala, en dramatisk skildring på omisskännligt Uppsalamål av hur grabbarna i Almtuna och Petterslund kämpade om julgranarna när sista april var i antågande (Källskog 1993 s. 56). Rapporterna från Borås var fler och utförligare än från någon annan stad. Där kunde grankrigen ta sig riktigt våldsamma former. Yngve Fritzon,»gammal Norrby-pöjk från Borås», berättar: Jag är född 1944 och uppvuxen i Borås. I min ungdom på 50- och 60-talen hade vi formliga grankrig mellan de olika stadsdelarna i Borås. Men då gällde det påskeldar, ty i min hemstad eldades det på påskafton inte på Valborg. Grankrigen var allvarliga. Och tyvärr också blodiga i bokstavlig mening. Vi slogs med granpåkar som tillhyggen, alltså granar som var avkvistade. Den tunga änden mot motståndaren. Andra vapen var slangbellor, och vid enstaka tillfällen kunde hagelgevär användas. Jag hade själv en grannpojk som blev av med alla sina framtänder vid ett grankrig. Grankrigen pågick dygnet runt. De äldre vaktade granarna till och med på nätterna genom att helt enkelt sova i granhögarna. Med viss stolthet minns jag att vi på Norrby alltid hade den största påskelden. Vi var ju förvisso också flest ungar... Och nästan med lite skam minns jag också att vi ofta strax före påskeldarnas tändande om aftonen gick till grannstadsdelen Sandlid och helt sonika rövade bort deras påskeld. Utan att de kunde göra något mot övermakten från Norrby. Yngve Fritzon minns också att tidningarna alltid skrev om de största påskeldarna. Han gissar att det finns massor med material kring grankrigen i tidningsläggen från 50- och 60-talen. En som antagligen var med i samma bataljer som Yngve Fritzon är Jan Ljung, född 1945 och även han uppvuxen i stadsdelen Norrby. Av hans brev framgår att pojkarna som deltog i krigen kunde vara ända upp till 16 år, alltså äldre än på många andra platser, vilket kanske förklarar våldsamheten i sammandrabbningarna. Han berättar vad som hände det år då pojkarna i Byttorp hade dragit ihop ett påskbål som var dubbelt så stort som Norrby-

84 82 Bengt af Klintberg pojkarnas, och det var helt omöjligt att komma åt det, eftersom det fanns gott om vakter vardag som helgdag: Då beslöt vi genom rådslag att vi skulle gå dit vid 4 5-tiden på morgonen. Vi hade med oss en bensindunk och tändstickor. Som vanligt skickade vi först fram spejare. Spejarna återkom och rapporterade att det bara fanns två pojkar där som låg och sov bland kvistarna i bålet. Eftersom vi var sex till antalet var saken klar: vi avancerade och övermannade pojkarna, dvs höll fast dem så att de inte kunde springa efter hjälp. Därefter dränkte vi deras påskeld med bensin och tände på. Sen släppte vi våra fångar och sprang det fortaste vi kunde. Jag behöver väl inte nämna att det året var det vi på Norrbygärde som hade den största påskelden i staden. Man förstår av breven att det rådde krigstillstånd i Borås strax före påsk. Marianne Wennersten som bodde i stadsdelen Byttorp skriver att hon nästan var förbjuden att gå ut de dagar före påsken då stadsdelsgängen krigade mot varandra med cykelkedjor och annat. Lars-Åke Hansson, Borås, berättar att han vid ett tillfälle råkade komma för nära den plats där grannstadsdelens pojkar hade sitt förråd av insamlade granar. Han togs till fånga som potentiell grantjuv, leddes till den hydda där pojkgänget satt och bevakade sina granar och förhördes av stadsdelens hövding. Nästan lika många brev som från Borås kom från Falköpingsbor som mindes grankrigen där. De pågick långt in på 70-talet. Det var Söder, Ranten, Mossen, Mösseberg och ytterligare någon stadsdel som tävlade om att få den största påskelden. Göran Folin, numera bosatt i Nacka, minns att det blev bråk om varenda liten grantopp när de olika gängen gick omkring och samlade ihop utkastade julgranar. Hans eget gäng hade ett mäktigt vapen till hands när pojkarna från grannstadsdelen en natt överföll dem för att röva granar: en vattenslang! Det gjorde susen i vinterkylan. Gösta Leijon, med Enebyberg som nuvarande adress, berättar att det förekom både påskeldar och valborgsmässoeldar: Valborgsmässoeldarna i Falköping på 1940-talet ordnades av de vuxna: föreningar, en del präster och slikt. Alltså något som vi ungdomar bara ägnade ett förstrött intresse. Vid dessa majbrasor höll stadsfullmäktiges ordförande högstämt tal om vårens ankomst, allt som slår ut på nytt. Gäsp, gäsp, gäsp, tyckte vi. Men påskeldarna, det var ungdomens fest, där man tjoade och skrek och sköt påsksmällare så det stod härliga till. Om man en påskafton besteg Mösseberg och såg ut över Falbygden så såg man mängder av påskeldar över hela denna urgamla högslätt. Döm sedan om min förvåning (som det brukar heta) när jag 1951 flyttade till Stockholm och fann att där fanns inte en endaste påskeld ja, man visste inte ens vad det var! Däremot sysslade man förstås med de mesiga majbrasorna, med Vintern Ra och hela programmet. Hur kan det komma sig att man i Västergötland eldade påskeldar med liv och lust, och att denna sed var helt okänd i andra landsändar? Svaret på Gösta Leijons fråga är att påskeldarna är en västsvensk sed som för hundra år sedan hade större utbredning än i dag. De fanns från Värmland i norr till Skälderviken i söder, i hela Dalsland, Bohuslän, Västergötland och

85 Vårbrasor och gängkrig 83 Halland, liksom i västra Småland. Enligt gammal folktro tändes de för att skrämma bort påskkäringar som flög hem från Blåkulla på påsknatten. Valborgsmässoeldarna fanns på 1700-talet bara i Uppland men har sedan dess spritt sig i hela landet både norrut och söderut. Även västerut är de på frammarsch, men de har inte helt trängt undan de västsvenska påskeldarna. De brev om grankrig som kom till Folkminnen från Götaland handlade alla om påskeldar. De visade att grankrigen har förekommit inte bara i Borås och Falköping utan också i Tidaholm, Värnamo och på flera ställen i Bohuslän, t.ex. Hunnebostrand (Josefsson 1997). Alla breven berättar om mer eller mindre våldsamma strider. I de bohuslänska skildringarna spelar»joxefyrarna» eller»narrefyrarna» en viktig roll. Det är namnet på mindre brasor som antänds för att lura de andra ungdomarna att tända sina brasor i förtid. Inom ett enda område lever seden med grankrig fortfarande kvar. Det är på öarna utanför Göteborg: Öckerö och Hönö, Donsö och Styrsö. Där har tidningarna in i det nya årtusendet innehållit reportage om pojkgängens aktiviteter. I Göteborgs-Posten den 30 mars 2002 kunde man t.ex. läsa artikeln»nattlig granjakt» om två konkurrerande granlag på Öckerö. I den skogfattiga skärgården är bränsle i form av granris en dyrbarhet som måste gömmas väl, och pojkarna i det ena laget hade gått så långt att de sänkt sina granar i en container i havet. Britt Engdal, som bor på Hönö, skrev till Folkminnen och berättade att öborna har blandade känslor inför den här traditionen. En del vuxna, främst lärarna, har bedrivit en intensiv propaganda mot den, eftersom den ibland har urartat till både stöld och misshandel; det händer att man infångar pojkar från grannön och»pinar» dem tills de bekänner var de har sina grangömmor. De som vill ha kvar seden är främst vuxna män som minns sin ungdoms spännande lekar och ibland hjälper dagens barn handgripligen. Britt själv råkade ut för att få sin julgran stulen. Det var efter julgransplundringen, och hon hade ställt den på balkongen ett par meter över markplanet. Morgonen efter var den borta, och grannpojken som fått löfte om den var mycket besviken. Britt Engdal är barnboksförfattare, och hon har skrivit boken»granräddningen» som utspelas under vårvintern när ungdomarna på öarna samlar bränsle till sina»påskefyrar». Hur gammal är traditionen att två eller flera pojkgäng utkämpar strider om vårbrasans bränsle? På den frågan ger breven till Folkminnen inte något uttömmande svar, naturligt nog eftersom uppgifterna rör brevskrivarnas egna minnen från 1930-talet och senare. En lyssnare i Falun sände oss kopior av ett par sidor ur en minnesbok över stadsdelen Stenslund, där man läser:»grankrigen mellan stadsdelarna började nog omkring 1917 och fortsatte fram till 1960-talet» (Stenslundsgruppen 2001 s. 133). Kim Altsund, Västra Frölunda, som upplevde grankrigen under sin uppväxt på talen i Falköping, skrev till Folkminnen:»Detta var en gam-

86 84 Bengt af Klintberg mal tradition i Falköping. Samma samlande och grankrig inför påsken förekom när min far (f. 1913) växte upp.» Det betyder att grankrigen fanns i Falköping åtminstone sedan 1920-talet. I en faktaruta i den ovan nämnda artikeln»nattligt grankrig» i Göteborgs-Posten citeras boken Öckerö öns historia (1986), där man kan läsa att det redan i seklets början»lätt uppstod rejäla slagsmål i kampen om granarna». En av de intervjuade personerna berättar att hans 91-åriga gammelmorfar och dennes vänner»slog halvt ihjäl varandra på sin tid». Dessa spridda uppgifter kan tolkas som att grankrigen fanns redan tidigt på 1900-talet i några av de orter där traditionen var levande på talen: i Falun och Falköping och på Öckerö. Den kalendariska seden att tända eldar har undersökts av Julius Ejdestam i hans doktorsavhandling Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige (1944). Ingenstans i avhandlingen står det något om strider mellan ungdomar om brasvirket, om gömställen, vakthållning och stöld av torra granar. Syftet med studien är heller inte att belysa dessa aspekter på seden. På ett par ställen citeras dock uppteckningar där det nämns att man tävlade om att få den största elden (Ejdestam 1944 s. 68, 196). Att folklivsforskarna ändå har varit medvetna om existensen av sådana strider framgår av två frågelistor som sändes ut på 1930-talet, Nordiska museets frågelista Nm 36,»Festeldar» (1931), och ULMA:s frågelista M 128,»Årseldar» (1937). Båda innehåller frågor om stöld, gömmande och vaktande av brasvirke. I den senare frågelistan lyder de:»förekom det, att t.ex. de olika byarna försökte stjäla bränslet från varandra? Brukade man därför vakta det de sista nätterna före elddagen?» Det som slår en när man läser frågelistsvaren är att de negativa beläggen dominerar stort. Det överväldigande flertalet av meddelarna har aldrig upplevt några strider om brasvirket. Det som har varit vanligt i hela landet är att man har tävlat om att få den största elden, den eld som brinner längst. Men i övrigt berättar svaren om ett fredligt firande, om bösskott och annat oväsen kring brasan och om lekar som att hoppa över elden när den har falnat. Ett fåtal uppgifter vittnar emellertid om att stöld av brasvirke från ett konkurrerande ungdomslag har förekommit här och var i 1800-talets bondesamhälle. Ibland, men långt ifrån alltid, kommer uppgifterna från byar som ligger nära de städer där grankrigen rasade vid mitten av 1900-talet. En uppteckning avser Ventlinge socken på Öland (ULMA s. 5), en annan Bäckaby socken i Jönköpings län (NM EU 10373, Festeldar I, s. 1058), en tredje byn Hjälshammar strax utanför Värnamo (NM EU 9550, Festeldar I, s. 779). Från socknarna Värsås och Dala nordost om Falköping finns upptecknat att julgranarna som var uppsatta utanför husens ytterdörrar brukade bli stulna redan några dagar efter jul; de togs till påskeldarna. Uppgifterna avser 1800-talet (ULMA 5333 s. 4, 7). Från Korsberga socken inte långt därifrån

87 Vårbrasor och gängkrig 85 återger Johan Möller ett minne efter sin far, född Denne hade berättat att några pojkar från Hadängs by i Velinge socken en gång hade dragit ihop en väldig påskeld på en höjd: Nu förhöll det sig så, att Hadängspôjka voro kända som svåra slagskämpar och hade många ovänner. Någon eller några av dessa hade så en natt före påskaftonen, troligtvis i tanke på att betala för gammal ost, tänt på bålet, vilket dertill oförmärkt brunnit ned, så att när Hadängsungdomarna kommo till stället funno de endast en askhög (ULMA s. 2). Liknande händelser kunde även förekomma i de delar av landet där man tände valborgsmässoeldar. Axel Larsson berättade 1938 från Kumla i Västmanland: Nu hände det ofta, att ungdom från en by kunde gå te en annan bys hög å släpa bårt dä mesta å bästa ellsvärke, så för att vara säkra hände det, att nåra åv bynns starkesta drängar jeck å såg ätter å akta på högen ett par timar kvällarna före vallbomäss. Alla byar ville vara värst å få högsta ell n som synndes längst i kring (ULMA s. 5). Den slutsats man kan dra av arkivmaterialet är att ungdomslagen i talets byar har tävlat om att få den största vårbrasan. Så har det varit i hela Sverige. Däremot har det hört till undantagen att konkurrensen har lett till att man stulit eller gömt brasvirket för varandra och hållit vakt vid den egna brasan. Från en enda ort i Sverige finns det ett rikt källmaterial om gängstrider under 1800-talet i samband med insamlandet av bränsle till vårbrasan, nämligen från Göteborg. Arkivarien vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg, Fredrik Skott, har haft vänligheten att förse mig med både tryckta belägg och folkminnesuppteckningar som ger en åskådlig bild av hur hundratals ynglingar och pojkar i Göteborg varje vår tog del i dessa strider. Till de tryckta källorna hör C. R. A. Fredbergs Det gamla Göteborg: Påskhögtiden var ju, särskilt för storstadsungdomen, påsklovets, påskeldarnas och putslustigheternas tid. Långt i förväg hägrade för ungdomen de flammande bålen på höjderna, till vilka alla pojkar, som hade lust för äventyr, samlade material. För ett sådant syfte bröt man ogenerat mot sjunde budet. All slags bråte, gamla baljor och spänner, tomma sill- och tjärtunnor, fotogenfat, vedträd och utrangerade möbler samlades ihop och gömdes till den stora dagen. Det var ett tiggande och prejande utan like. Vad man inte fick, stal man, och handlandena fingo låsa väl för sina tomkärlsupplag, för att få ha dem i fred. Om detta nu hjälpte. Ty proletärpojkarna, som i allmänhet togo ledningen vid förberedelserna till påskeldarna, baxnade inte för ett inbrott då och då. Inga offer voro stora nog. Och här gällde i sanning satsen: ändamålet helgar medlen. När så den stora dagen kom, funnos stora upplag på skilda ställen av brännbart material. Detta släpades av flitiga armar upp för branterna till de höjdpunkter, där påskeldarna efter gammal sedvänja skulle tändas. I Majorna var det Stigbergsåsens högsta platå och Majbergets högsta punkt. Hagaborna hade sin Annebergsås, Landalaiterna och Redbergsborna sina höjder. Sedan mörkret fallit över nejden tändes eldarna. Och man får erkänna att effekten

88 86 Bengt af Klintberg var storståtlig. Som väldiga eldpelare tecknade sig bålen mot den mörka horisonten och de gnistrande flammorna lyste vida omkring, förgyllande bergtopparna. Och eldarna från Hisingshöjderna tävlade i glans med dem i Majorna, i Frölunda och Askim (Fredberg s. 88 f.). Ragnar Nilsson, en av Västsvenska Folkminnesarkivets flitigaste upptecknare, intervjuade 1942 ett halvdussin gamla göteborgare om deras ungdoms påskeldar. En av dem var Manne Larsson, född 1857, som berättade: Förr i världen var det roligt med dessa påskeldar som man tände kvällen före påskdagen. Vi pojkar började vänta på den kvällen långt i förväg. Och vi beredde oss så gott vi kunde och samlade på bränsle och gömde till den kvällen. Efter jul tog vi vara på alla julgranar vi kunde komma åt och annat ris, som gammalt granris som man hade haft framför trapporna. Så knyckte vi brädlappar, tunnor, lårar och varjehanda, som var brännbart (IFGH 4774 s. 14). En annan av Ragnar Nilssons informanter var Gustaf Andersson, född 1861: Pojklag från olika stadsdelar samlade bränsle. Detta samlande kunde komma mycken ovänskap åstad mellan de olika pojklagen. De stal från varandra. Det blev slagsmål, ju värre ju närmare till påsk man kom. De sista dagarna fick de riktigt vaka över sitt bränsle. Hagapojkar och Masthuggspojkar slogos om virket till påskeldarna (IFGH 4762 s. 47). Anders Carlsson, född 1876, kunde berätta om formliga stöldräder: Omkring tre veckor före påsk började det verkliga samlandet av bränsle till eldarna. Då var det tjuvar och tjuveri över hela Majorna. Under den tiden var det bäst att man hade baljor, tunnor, lårar och allt som kunde vara brännbart inom lås och bom. Pojkarna stulo allt i bränsleväg som de kunde komma över. Det var stora pojkar som voro själva cheferna, men vi småpojkar fick lov att vara med och stjäla bränsle. Vart och ett lag fick vakta sin bränslehög så gott de kunde, för man stal från varandra. Många skänkte tunnor och lårar för att de skulle få ha sitt i fred. Men det hjälpte inte alltid det heller. Aronsson skänkte ett 30-tal tomma tjärtunnor en gång för att inte han skulle bli bestulen, men likväl hade pojkar varit och brutit upp låset om natten och tagit inte bara tunnor utan även en hel hop tjära, t.o.m. fulla tjärfat (IFGH 4780 s ). Allt brännbart riskerade att bli brasvirke.»en gång tog de ett avträde och en annan gång taket på en svinstia i Landala», minns Karl Svartman, född 1872 (IFGH 4882 s. 32). En annan sagesman berättar att pojkarna i Majorna hade en egen sång som de sjöng när de stod kring»påskfyren»:»majbergspojkar, enigt lag, fruktar ej för ett enda slag, och får de ett så ger de sju» (IFGH 2993 s. 10 f.). Även i Mölndal, strax utanför Göteborg, utkämpade man på 1800-talet strider om bränslet till påskeldarna. Erik Hedenberg, född 1866, berättade 1941 följande för Ragnar Nilsson: Redan strax efter jul började vi Dunåspojkar att dra ihop allt slags bränsle till Ormåsen och gömma i någon skreva där, för att vi skulle ha i beredskap till påskelden. Vi samlade ihop kvistar, ris, ljung och allt brännbart t.o.m. träd. En del tiggde vi

89 Vårbrasor och gängkrig 87 och en del stal vi. Tjärtunnor och silltunnor samlade vi så många vi på något vis kunde. Om påskafton bar vi ihop bränslet till en hög på den plats av berget, som vi brukade elda. Men innan dess hade det varit många strider och misshälligheter för bränslets skull. Elden på Ormåsen var inte den enda elden den kvällen. Det var eldar lite varstans på bergen. Särskilt hade man stor eld på Stutberget. Vi arrangerade små erövringståg till varandras bränslehögar och stulo bränsle. Trädgårdspojkarna skulle ha sin påskeld och hade samlat bränsle de som vi, med början efter tjugondag Knut. Om vi då träffade på varandra vid en sådan färd, så blev det slagsmål (IFGH 4550 s ). I en skrift som skildrar stadsdelskrig i Göteborg under 1900-talet,»Lek och allvar i Lunden», kan man läsa om sammandrabbningar mellan pojkarna i stadsdelarna Lunden och Gårda. Ännu på 1970-talet gällde striderna ofta virket till påskeldarna (Brink 1982 s. 36 f.). Det sägs också i boken att konfrontationerna brutaliserades under 1950-talet (ibid. s. 28). Om man jämför det äldre arkivmaterialet med de skildringar som sändes in till Folkminnen, så slås man av att ordet»krig» nästan aldrig förekommer i de äldre beskrivningarna. I dem talas det oftast om»slagsmål». Ordet»krig» är däremot vanligt i berättelserna om bataljer på och talen i städer som Värnamo, Borås, Falköping, Falun och Kiruna. Det verkar som om det skedde en eskalering av våldet i sammandrabbningarna under dessa årtionden: striderna blev brutalare, olika vapen och tillhyggen blev vanligare. Det är belysande att jämföra två uppteckningar som båda handlar om traditionen i Värnamo. Den första gjordes 1936 för Nordiska museets räkning av Julia Fredricsson, själv bosatt i Värnamo. Hon berättar hur hon själv nyligen hade upplevt insamlandet av virke till påskeldarna. Den andra finns i ett brev som sändes in till Folkminnen Där skildras förhållandena ungefär tjugo år senare. Julia Fredricsson skriver: Det är tjugondag Knut, som kör julen ut. Det ringer på tamburdörren. Tre förväntansfulla småpojkar stå där och fråga:»har Ni någon julgran vi kan få till vårat påskbål, vi har det här borta på ängen.» [ ] Ibland kunna julgranarna i Värnamo vara bortlovade redan under julen. För detta, att samla till påskbål, är något som har tradition bland värnamopojkarna. Vid Knut komma de travande med dem och utveckla stor energi på att få så många som möjligt till sina respektive bål i stadens utkanter. Så glöms påskbålen av en tid. Men pojkarna och flickorna ha ögonen öppna när de se gammalt skräp, som kan bli bra att avhämta till påsk. Kan man då få tag på en ägare till häst och vagn, och en som förstår betydelsen av ett stort påskbål, är glädjen stor. Ett lass fullt med brännbart skräp, överst på lasset några pojkar, hållande fullständigt avbarrade granar, är en glad syn på påskafton. Att man stjäler från varandras bål är ingalunda ovanligt (NM EU 9550, Festeldar I, s. 783). Denna ganska idylliska skildring kan jämföras med den beskrivning som skickades in till Folkminnen av Anders Bergström, Värnamo: Här i Värnamo hade vi i många herrans år regelrätta krig eller strider om de julgranar som skulle bilda stommen i stadens största påskbål. Det var så att den stadsdel som

90 88 Bengt af Klintberg lyckades med att samla på sig flest julgranar och behålla dem fick en status som var svårslagen. Det gick så långt att vi sköt på varandra med luftgevär och slangbellor. Vi pucklade på varandra med piskor av olika slag. Den som bodde i en del vågade sig inte in i nästa, eftersom det var risk för att man skulle få stryk. Det allra värsta som kunde hända var att man blev så hotad eller slagen att man avslöjade var granarna var gömda. Det var inte alltid som man kunde hinna med att gömma om granarna, utan hela förrådet försvann. Ju närmare påskafton man kom, ju viktigare blev det att skydda granarna. Vi bodde i påskbålet under den sista natten, den mellan långfredagen och påskaftonen. Egentligen var det med livet som insats, eftersom det hände att konkurrerande gäng tände på bålen i förtid, allt för att eliminera ett annat gängs möjligheter att segra. Jag arbetade som springschas i en annan stadsdel men var tvungen att sluta, eftersom det var så riskabelt att vistas där under grankrigsperioden. När Anders Bergström skrev brevet till Folkminnen i maj 2002 var han 57 år. Hans minnen av grankrigen i Värnamo kan alltså föras tillbaka till 50- talet. Flera andra brev som skildrar samma tid, och 1950-talen, berättar som framgår av citaten tidigare i artikeln om vapen som luftgevär och slangbellor. Men det är inte bara tillhyggena som blir mer krigiska under denna period. Fientligheterna mellan pojkgängen tar sig alltmer organiserade former: man sätter ut vakter enligt uppgjorda scheman, man använder sig av spioner,»femtekolonnare», för att inhämta information om var fienden har gömt sitt brasvirke, man utför i allt större utsträckning sina operationer nattetid. Den världspolitiska händelse som åstadkommer dessa förändringar är enligt min mening andra världskriget. Så länge det pågick påverkade det inte bara de vuxnas utan också barnens dagliga tillvaro. Radioapparaterna och tidningarnas löpsedlar rapporterade dag för dag senaste nytt från krigsfronterna. Även om Sverige inte var indraget i kriget, så låg många fäder inkallade vid landets gränser. När de var hemma på permission kunde de berätta för familjen om den strapatsrika tillvaron i tält och baracker. Allt detta påverkade traditionen att samla bränsle till den största vårbrasan. Medan fäderna försvarade Sverige, lekte sönerna krig på sitt håll. Sammanstötningarna mellan pojkgängen blev inte bara mer krigiska under och 1950-talen, de blev också vanliga i delar av Sverige där de tidigare varit okända. Breven till Folkminnen visar att grankrigen vid denna tid förekom i nordligaste Norrland. Brevmaterialet tillåter inte någon säker datering av när traditionen nådde dit, men det verkar som om det var först på 1940-talet. Det är frestande att tänka sig att krigsårens svenska vakthållning utefter gränsen till Finland kan ha spelat in. Slutligen kan vi konstatera att grankrigen framför allt har varit ett stadsfenomen. Det innebär inte att deras ursprung ska sökas där. I byar runtom i Sverige har ungdomslagen sedan lång tid tillbaka tävlat om att få den största vårbrasan, och säkert har konkurrensen ibland lett till sammanstötningar.

91 Vårbrasor och gängkrig 89 Det är också i mindre lokalsamhällen som traditionen har levt kvar längst, nämligen på öarna utanför Göteborg. Men det är i städerna, med deras traditionella sammandrabbningar mellan pojkgäng i olika stadsdelar, som antalet deltagare har vuxit och slagsmålen har utvecklats till något som mera liknar krig. Den stad som framstår som spridningscentrum framför andra är Göteborg, där de olika stadsdelsgängens strider om brasvirke är väl belagda sedan 1800-talet. Sannolikt är det traditionen i Göteborg som efterhand har spritt sig till Borås, kanske även till andra städer. Jag har i den här artikeln begränsat mig geografiskt till Sverige. Det innebär att jag inte har tagit upp den finlandssvenska traditionen, som i Jakobstadstrakten är knuten till fastlagsbrasor. Även här har det förekommit att konkurrerande grupper stulit brasvirke och bränt upp varandras brasor (Bergman 1992 s. 161 ff.). Liknande gängstrider om julgranar är kända i Nederländerna (Peter Burger, muntlig information 2006). Källor och litteratur Otryckta Brev våren 2002 till programmet Folkminnen, Sveriges Radio, för närvarande hos författaren. Uppteckningar i Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg (IFGH), Nordiska museet, Stockholm (NM), och SOFI, Uppsala (ULMA). Tryckta Andersson, Jörgen, & Anders Sahlberg, 1998:... för granen varar väl till påska? I: Göteborgs-Posten 12 april Bergman, Anne, 1992:»Feittisdasbraso, pjäxdans och knäckor». Fastlagstraditioner i Jakobstadstrakten. I: Anne Bergman & Carola Ekrem (red.), Fest och fritid. Fyra studier i finlandssvenska festtraditioner och ungdomsseder, s Helsingfors. Brink, Lars (red.), 1982: Lek och allvar i Lunden. Om stadsdelskrig i Göteborg förr och nu. Göteborg. Ejdestam, Julius, 1944: Årseldarnas samband med boskapsskötsel och åkerbruk i Sverige. Uppsala & København. (Skrifter utgivna genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. B:2.) Engdal, Britt, 1986: Granräddningen. Stockholm. Fredberg, C. R. A., : Det gamla Göteborg. Lokalhistoriska skildringar, personalia och kulturdrag. Göteborg. Josefsson, Bjarne, 1997: Något om grankrigen i Strané på 40- och 50-talen. I: Lysekils-Posten årg. 92, nr 46. Kjellström, Rolf, 1995: Nordiska frågelistor. Stockholm. Källskog, Margareta [et al.], 1993: Uppländska. Språkprov med kommentar. Uppsala. (Skrifter utgivna genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A:22.) Stenslundsgruppen, 2001: Stenslund ända dännä bålta [så här minns vi vår stadsdel]. Falun.

92 90 Bengt af Klintberg Summary Bengt af Klintberg, Spring bonfires and gang warfare An appeal in 2002 on the Swedish radio programme Folkminnen ( Folk traditions ) resulted in some 30 letters describing how groups of young boys in various places around Sweden used to compete to build the biggest spring bonfire. In northern and eastern parts of the country such fires were lit on Walpurgis Night, in western Götaland (south-west Sweden) on Easter Eve. The boys began gathering wood for their bonfires in January, chiefly in the form of discarded Christmas trees. Rival groups tried to steal each other s firewood, and hid what they themselves had collected. In the days just before the fires were to be lit, they attempted to burn down their competitors piles, and kept watch over their own. There are records of this tradition from northern Norrland, the cities of Falun and Uppsala in central Sweden, and several towns in western Götaland. Around the middle of the 20th century, especially in towns in the west of Sweden such as Borås, Falköping and Värnamo, the rivalry assumed more warlike forms: here, the gangs armed themselves with cudgels, catapults and even airguns. A review of the material in the folklore archives reveals that the oldest records of the tradition described are from the area of south-west Sweden where Easter bonfires were lit. In Göteborg, battles for firewood between different gangs of boys were common in the 19th century. Only on the coastal islands off Göteborg does this tradition still survive. There is a clearly discernible tendency for the clashes between different gangs to take on more bellicose forms in the 1940s and 1950s. In the article this is interpreted as a reaction to the Second World War, when an entire generation of Swedish men were called up for military service along the country s borders. While their fathers defended Sweden, the sons back at home played at war.

93 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» Om valben i svenska kyrkor* Av Ingvar Svanberg»Ett sijdobehn aff en Jungfru» 91 På 1840-talet påträffades i samband med dikesgrävning vid Norrboda by på Gräsö i norra Uppland en stor ryggkota. Den fördes till Gräsö kyrka och ställdes där ut som»ett jätteben» och väckte, kan man förmoda, uppmärksamhet bland tidens lokala kyrkbesökare (Lilljeborg 1859:327; 1862:46). Att placera stora kotor och revben i en kyrka som ett slags bevis för Syndafloden, som enligt 1 Mos. 6 9 till straff för människornas ondska utplånade allt liv, däribland de jättar som en gång levt här, tillhör en tradition som söker sina rötter tillbaka till medeltiden. Exemplet från Gräsö är förmodligen sista gången som sedvänjan, om man får kalla den så, utövades i Sverige. Ännu i början av 1700-talet tycks uppfattningen om jätteben, som var förankrad i såväl kyrklig som folkreligiös tradition, ha varit levande, men den kom då att möta konkurrens från en ny världsbild förmedlad av naturforskare, som utifrån sina synvinklar riktade intresset mot dessa hågkomster från forna tider, som de ibland kallades. Man hade nämligen börjat förstå att det handlade om valben, något som krävde andra förklaringar än de som den kristna föreställningsvärlden kunde bidra med. Förekomsten av skelettdelar från valar i kyrkorna är dock mer komplex än så. Det handlade inte alltid om för allmogen märkliga jordfynd som behövde förklaras, utan uppenbarligen förekom också en ren kommers med ben från strandade valar. Några enstaka valkotor finns fortfarande kvar i svenska kyrkor, men deras tidigare funktion i en folkreligiös föreställningsvärld är numera bortglömd. I denna uppsats redovisar jag de belägg som vi har för sedvänjan i Sverige och diskuterar dem mot bakgrund av äldre föreställningar, lärda som folkliga, om jordfynd av subfossila valben, men också uppfattningar * Uppsatsen har tillkommit inom ett etnobiologiskt forskningsprojekt, finansierat av Riksbankens jubileumsfond. Författaren vill tacka valforskare Klaus Barthelmess, zoolog Carl Chr. Kinze, professor Raimo Raag, teol. lic. Leif Lindin och pastor Sigur+ur Ægisson för synpunkter och källhänvisningar. Nicholas Redman har dessutom i brev meddelat att han arbetar med en bok, Whales Bones in Europe, som kommer att sätta in de svenska benen i ett europeiskt perspektiv.

94 92 Ingvar Svanberg om dessa märkliga stora havsdjur som allmogen åtminstone bortanför kusttrakterna hade begränsade kunskaper om. I tidigare studier har jag utifrån ett etnobiologiskt perspektiv behandlat valarnas betydelse i svensk och norrön folklig biologi med tonvikt på såväl traditionella föreställningar som ekonomiska aspekter (Svanberg 2001, 2005a, 2005b, 2005c). Här koncentrerar jag mig i stället på de lämningar av fossila eller strandade valar, ofta identifierade som jätteben, som ställdes ut i kyrkor och på andra platser. På ett fascinerande sätt uppstod också där ett möte en biokulturell domän mellan dessa ben och människor på svensk botten. Denna domän återspeglar den komplexitet av ekonomiska, mytiska, politiska och religiösa dimensioner med vilken människor upplevde det omgivande landskapet (Svanberg 2003, 2006). Småvalsjakt och strandade storvalar Vi vet idag att dessa jätteben härstammar från valar. Den tolkningen gjorde man inte i inlandet på senmedeltiden och i tidig modern tid. Kunskapen om valar har naturligtvis varierat i Norden, beroende på var man bott och vilka erfarenheter man haft. Människor i kusttrakterna och på öar i Västnorden har exempelvis alltid haft nära kontakt med havets däggdjursfauna, som dessutom tjänade som viktig resurs för kustbor (jfr Nordby 1935; Joensen 1976; Lindquist 1997). Valarna försåg dem inte bara med kött och tran, utan även huden och skelettdelarna togs till vara för olika ändamål, såsom byggkonstruktioner, redskap och bränsle (Clark 1947; Granlund 1951: ; Joensen 1980:148). I nordnorska Hasvig hade man på 1700-talet till och med byggt en mur runt kyrkogården av valben (Leem 1767:301, not). För denna kustallmoge var valar i allmänhet inga mytiska sjöodjur och valben skulle förmodligen inte ha imponerat på dem. Man kan exempelvis hos kustbefolkningen urskilja sedan länge utvecklade folkliga taxonomier, där man skiljde på olika arter. Detta framgår redan av den fornisländska Konungs skuggsiá kungaspegeln, där flera slags valar nämns, liksom av den ±ulur ramsa med olika valbenämningar som återges i Skáldskaparmál (Nordgård 1920; Bernström 1975; Ægisson m.fl. 1997:5 8). Sådana folkliga valtaxonomier återfinns också i tidigmoderna framställningar från Västnorden (Claussøn Friis 1888:61 69; Hermannsson 1924:5 12; Lockwood 1995). Ifrån Island berättas att kustborna vid Arnafjör+ur rentav hade individuella namn på de valar som företog årsvissa vandringar in i fjorden (Kristjánsson 1986:57). Även om Sverige, till skillnad från västnordiska områden som Färöarna, Island och Norge, knappast kan skryta med vare sig många valarter eller några egentliga traditioner av valfångst, har landets långa kuster ändå besökts av valar så pass ofta att kustbor fått möjligheter till direktkontakt med dessa djur. Den lilla tumlaren (Phocoena phocoena) har, liksom i Danmark,

95 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 93 exempelvis varit föremål för regelbunden fångst i Öresund och södra Östersjökusten, främst för tranets skull (Svanberg 2001, 2005c; Bondeson 1951). Under sillperioderna vid Bohuskusten sökte sig också flockar av storvalar, särskilt vikval (Balaenoptera acutorostrata) och sannolikt också sillval (Balaenoptera physalus), in på svenska vatten för att ta för sig av överflödet. Bohuslänska fiskare kallade den senare arten för sillfösare:»de gamla fiskarena derstädes omtala ännu, hvilken mängd af dessa Hvalar visade sig der och bebådade ankomsten af den efterlängtade Sillen, som han ansågs på Guds befallning, drifva till kusten», skriver zoologen Sven Nilsson 1847 (Nilsson 1847:638). Längs västkusten har man därför haft relativt realistiska föreställningar om valarnas natur. Som John Bernström visat i flera studier har storvalar då och då strandat längs de svenska kusterna. Han beräknade 1966 att arton arter tillvaratagits vid Sveriges nuvarande kuster under historisk tid. Vid den bohuslänska kusten var strandade storvalar tillräckligt vanliga för att enbart ses som en råvarutillgång som skulle tas tillvara. Man använde fenornas kött till föda, fettet till tran, ryggkotorna till pallar och huggkubbar samt käkbenen till grindstolpar. Särskilt strandade valar har förstås kommit till nytta. Länge bevarade skelettdelar har ännu in på 1900-talet påmint om sådana strandningar. Käkbensgatan i Majorna i Göteborg har fått sitt namn för att det tidigare stod en portal av käkben där. Många sommargäster har också kunnat beundra valkäksportalen vid ångsbåtsbryggan på Käringön i Bohuslän (Bernström 1959, 1966). Flera historiska strandningar finns dokumenterade och valarna har till och med kunnat artbestämmas (Japha 1908). En kaskelot (Physeter macrocephalus) anträffades exempelvis i slutet av november 1718 vid Stora Överö i Bohuslän (Jägerskiöld 1926).»Utaf ryggknotarna hade en bonde några, dem han brukade till stohlar och stabbar», skriver arkiatern Carl Alstrin, som på plats rapporterade om den strandade kaskeloten på Överö i sin resedagbok (Jacobowsky 1926:4; Bernström 1949). Vid Kosteröarna strandade också en knölval (Megaptera novaeangliae) i februari 1735 (Bernström 1966). På flera håll i Sverige har observationer av valar eller strandningar av sådana, liksom på andra håll i Europa, i äldre tid tolkats ominöst (jfr Mohr 1935:390; Timm 1961; Barthelmess 2003). Kyrkoherden i Santa Clara kyrka i Stockholm, Simon Isogæus, framhöll exempelvis 1714:»När Hwalfiskar låta sigh se i thet faarwatn the eij gemenligen wistas», så anses det vara»onda portenta» (Isogæus 1714: ). Kaskeloten vid Överön i Bohuslän 1718 strandade strax före Karl XII:s död, något som Carl Alstrin också noterade i sin dagbok (Bernström 1966:161). Längs Östersjökusten har uppträdande av och strandade större valar varit betydligt ovanligare och där väckt berättigad uppmärksamhet. När storvalar siktats i Östersjön har det varit så pass remarkabelt att det gett nedslag i käl-

96 94 Ingvar Svanberg Valkota i Edebo kyrka, Uppland, avbildad av Ion Haquin Rhezelius Detta är en av flera skelettrester från den val som 1489 strandade i Edeboviken i Uppland. (Ur: I. H. Rhezelius, Monumenta Uplandica, Upplands Fornminnesförenings tidskrift ) lorna. I kyrkoherde Petrus Magnis anteckningar från i Ålems kyrkobok omnämns fem valar som vid Maria himmelsfärdsdag den 15 augusti 1605 siktades vid Ronnö i Kalmarsund (Edman 1985). I Ystad strandade 12 november 1709 en förmodad knölval den finns avbildad på ett inte särskilt realistiskt ettbladstryck och sågs som ett tecken på oroliga tider (Japha 1908). Carl Kinze menar att det till och med kan ha rört sig om en gråval (Eschrichtius robustus), i så fall en av de sista som strandade i Europa, eftersom arten helt dog ut i Atlanten några årtionden senare. Ett 150-tal valar har strandat i Östersjön fram till förra sekelskiftet (jfr Japha 1908). Upplysningar om strandade valar längs östkusten föreligger redan från medeltiden. I Gråbrödraklostrets diarium omtalas en val, ofta identifierad som en knölval (Megaptera novaeangliae), som 1489 strandade i Edeboviken i Uppland (Fant 1868:68). I rimkrönikan meddelas det om denna val att»thet war storth wnder, böndher huggo honom allan sunder» (Svenska medeltidens :117). Johannes Messenius, som i början av 1600-talet skildrade samma händelse, skriver:»roskarlom smakade then wäl, som slå honom medh list ihiäl» (Messenius 1875:119). Kinze, som gjort en preliminär granskning av bevarade kotor, menar emellertid att det sannolikt rör sig om en nordkapare (Eubalaena glacialis). Vad som antas ha varit en småhuvudval (Ziphius cavirostris) siktades i Stockholms ström sommaren 1546, där»thet blåste och prustade watn ifrå sigh när thet gaff sig vp och gaff liud ifrå sigh såsom Oxestöön» (Bernström 1946, 1975:447, jfr Broman :576). Det är väl denna val som Messenius 1629 beskriver som en»grufveligh stor hwalfisk» (Messenius 1875: ). Valkunskap i inlandet I inlandet har det varit annorlunda. Där har tolkningsramarna varit andra och referenserna hänvisade till folkreligiösa föreställningar, på samma sätt som i många andra delar av Europa (jfr Schenda 1965). Visst har man känt till valar; därom vittnar ju den bekanta bilden i Härkeberga kyrka, Uppland, som föreställer Jona som spottas ur»valfiskens» buk. I äldre kyrkmåleri attribuerades Bibelns stora fisk till en valfisk (jfr Haupt 1907; för en teolo-

97 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 95 gisk diskussion, se Day 1990:32 33). Men denna uppfattning var knappast insiktsfull och»valen» var ej heller särskilt realistiskt återgiven. Målningen i Härkeberga är inte heller något annat än en fantasi. Linné kommenterar för övrigt denna föreställning i en föreläsning på 1740-talet. Man har påstått, meddelar han att de som öfwersatt Biblen, orätt verteradt hebraiskan, då de sagt, att det war en Hwalfisk, som upslukte Propheten Jonas, efter först i Medelhafwet aldrig finnes någon Hwalfisk, och sedan har den en så trånger hals, att aldrig någon menniska kan komma derin. De påstå ej utan skäl, att det snarare warit en Haij [ ], efter den finnes öfwer alt derute, och följer med skeppen, och slukar i sig, hwad der kastas öfwer bord (Lönnberg 1913:176). Funna skelettdelar har man däremot inte förstått att förknippa med valar. Genom jordfynd av subfossila skelettdelar har allmogen nämligen här och var stiftat bekantskap med den valfauna som tidigare fanns i det område som i dag utgör Sverige. Dessa fynd har väckt förundran och lockat inte bara folkfantasin utan också tidigare generationers forskare som spekulerat om dessa bens rätta natur. På många håll kom benen att förknippas med föreställningar om jättar. Uppenbarligen har kustbor eller förslagna entreprenörer kunnat slå mynt av denna religiöst präglade föreställningsvärld och på så vis också fått avsättning för ben av strandade valar. Valben i svenska kyrkor Att placera stora kotor och revben kallade kotor, jätterev och jungfruben i en kyrka, som ett slags bevis för förekomsten av forntida jättar, tillhör en tradition som kan spåras tillbaka till medeltiden. Det finns skriftliga underrättelser från enskilda kyrkor på svensk botten redan under 1500-talet. Riksantikvarien Johannes Bureus sammanställde omkring 1600 en lista över sådana ben efter jättar i svenska kyrkor. I riksantikvarien Johan Hadorphs upprop om rannsakningar efter antikviteter 1666 efterfrågades också uppgifter om spår efter jättar, däribland»jättebeen», vilket dels ger oss möjligheter att spåra sedvänjan i äldre tid, dels vittnar om det intresse man då hyste för jättar (Ståhle 1960:xxi; Baudou 1995). De huvudkällor denna studie vilar på är i första hand rannsakningshandlingar från 1600-talets senare hälft, i någon mån också bevarade valben samt olika vittnesmål av resenärer och traditionsbärare. Enligt John Bernström, som är den som tidigare behandlat ämnet något utförligare även om han tyvärr aldrig kom att färdigställa någon samlad skildring av äldre kunskap om valar i Sverige finns sådana ben belagda från åtminstone tretton, flertalet av honom icke namngivna, kyrkor i Svealand. Bengt Järbe (1981:23) listar dock efter (muntlig?) uppgift från Bernström kyrkorna i Veckholm, Estuna, Edebo, Lagga, Riala och Edsbro i Uppland. Bernström anför också ett par fynd från kyrkor i Götaland (Bernström

98 96 Ingvar Svanberg 1963:73). Jättebenen har kortfattat diskuterats också i en lärdomshistorisk avhandling av Gunnar Broberg (1975) och i en historiografisk avhandling av arkeologen Ola W. Jensen (2002). Efter att själv ha gått igenom källmaterialet har jag funnit belägg från mer än tjugotalet kyrkor (dock inte från Estuna vilket kan bero på ett förbiseende från min sida eller på att Järbe felrefererat Bernström) och övriga förvaringsplatser av valben eller förmodade sådana som ofta tolkats som jättars reliker: Herrevads klosterkyrka, Skåne Enligt en uppgift från 1500-talet fanns i Herrevads klosterkyrka öster om Helsingborg ett revben som uppges ha tillhört en i trakten begraven jättejungfru (Lagerbring 1748:302; Bernström 1963:73). Det bör alltså ha rört sig om ett subfossilt valben. Kviinge kyrka, Skåne Kyrkan är från början av 1200-talet. Enligt en källa hängde år 1598 ett tre alnar (=188 cm) långt valrevben, som sades ha påträffats på platsen för klocktornet, uppfört 1390, i kyrkan (Bernström 1963:72). Även detta bör ha varit ett subfossilt valben. Forshems kyrka, Västergötland Linné berättar från sitt besök sommaren 1746 i Forshem att i»kyrkan hade funnits benpipor av 6 quarters längd: Wi sökte att få se dem, och utröna, om de voro människoben; men de funnos icke mer» (Linnaeus 1747:19). Måttangivelsen skulle motsvara ungefär 90 centimeter. Uppenbarligen hade Linné läst eller hört ryktas om dessa ben, vilket föranledde besöket. Huruvida det handlade om valben eller något annat är i dag omöjligt att bestämma. Måtten talar dock för valben.»sannolikt har dessa benpipor varit stycken af refben af någon hval», menar också zoologen Wilhelm Lilljeborg (1862:69) i en kommentar till Linnés uppgifter. Skara domkyrka, Västergötland År 1705 påträffade man vid grävning vid Fjölbrobäcken, numera Glättestorpbäcken, i Norra Vånga, Västergötland 12 ryggkotor, ett skulderblad, ett bröstben och 23 revbensfragment. De tillvaratogs av dåvarande provincialmedicus i Skaraborgs län, Johan Moraeus, som för övrigt senare blev Linnés svärfar. Han skriver i ett brev, daterat 21 november 1705, till dåvarande bibliotekarien Erik Benzelius i Uppsala, att han varit i Vånga för att»ther taga i noga ögonsicht ossa gigantis som ej ännu voro alla upgrafne uthan allenast 8 heller 9 ryggknotor, begge skulderbladen, ett sidoben och ett sönderbrutit skenben». Moraeus ansåg att benen tillhörde en jätte (Lilljeborg 1862:62). Benen förvarades några år i Skara domkyrka men 1710 överfördes de av biskopssonen Emanuel Swedberg (adlad Swedenborg) till Uppsala universitet. De blev där föremål för en avhandling 1719 (Swedberg 1719). Swedenborg ansåg dem vara bevis för att havet förr måste ha nått betydligt högre än nu (Nybelin 1946a:4). De i Uppsala universitets zoologiska samlingar bevarade kotorna, revbenen och skulderbladen har noggrant redogjorts för

99 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 97 Kotor av swedenborgska valen från Vånga. (Ur: W. Lilljeborg, On two subfossil Whales discovered in Sweden, 1867.) av Wilhelm Lilljeborg (1862:62 65). Valen har av Lilljeborg 1867 beskrivits som en egen art, Hunterius swedenborgii, men har senare visat sig vara fossila lämningar efter en grönlandsval (Balaena mysticetus) (Fredén 1975: 25). Torestorps kyrka, Västergötland I samband med rannsakningar av antikviteter 1668 rapporterade Andreas Gadelius ifrån Torestorps kyrka i Marks härad om jätteben: Vthi kyrkian under taaket henger ett reefbeen 3 aln långt, hvilket är icke olijkt ett menniskio-reefbeen, somblige säia at thet skulle eliest vara af bem:te Jätte, några gissa till och mena at thet skulle eliest vara af något annat ofanteligt diur, Emädan thet här i Prästegården uthi Mång[a] Åhr legat hafver til des thet Anno 1646 dh. 22 Feb. blef uthi kyrkian hengt, det allenast en liten Zedel nedhunder Reefbenet satt uthvijsar (Ståhle 1969: ). Revbenet var alltså närmare 210 centimeter långt! Den jätte Gadelius anspelar på ansågs ha haft sin grav på kyrkogården (Stensson 1909). Skärkinds kyrka, Östergötland I Johannes Bureus förteckning från omkring 1600 uppges att det finns»i Skärkindz kyrkia it Jätte ref» (Bureus 1888:201). Jacob Gabriel Broman berättar i en akademisk avhandling från 1851 att en tradition bland allmogen härleder namnet från Skära, en jungfru af jätteslägtet, som skulle hafva byggt den gamla kyrkan. Denna jungfru Skära skulle hafva bott vid den nuvarande schollärare-bostället Skäfvid och vara begrafven vid en sten, som finnes i dess trädgård. Bland de saker, som funnos i gamla kyrkan och nu förvaras i jordfästningskapellet [ ], är ett refben, hvilket traditionen påstått vara jungfru Skäras refben. Som det tydligen är för stort för att kunna hafva tillhört en menniska, har församlingens pastor nyligen låtit föra det till Stockholm för att få utredt, hvilket djurslag det kunnat tillhöra. Prof. Retzius, som haft den godheten att undersöka detta

100 98 Ingvar Svanberg ben, anser det hafva tillhört något djur af en större delphinart, troligen den s.k. Späckhuggaren (Broman 1851:3). Broman berättar vidare att på ena sidan av revbenen står ristat i runskrift. Per Arvid Säve, som 1861 besökte Östergötland och Skärkinds kyrka, noterar också bland kyrkans inventarier»ett refben af en jätteqvinna, rätteligen af Delph. Orca!» (Säve 1864:70). Säve återger också runorna i en illustration. Benet finns avbildat och kommenterat i genomgången av Östergötlands runinskrifter, där det får följande beskrivning:»benets längd är 77,5 cm, det är krokigt i synnerhet i storändan.» Den enda av runinskrifterna som kan tydas är ættæ refen, som enligt Brate bör uttydas ±ættæ ær refen och översättas»detta är revbenen» (Brate 1911:164). Inskriptionen är knappast medeltida, anmärker Bernström (1963:72). Brate noterade också att invid benets storända fanns ett litet borrat hål, som går in till en fördjupning med bred öppning i själva storändan. Han förmodar att det har gått en tråd genom detta hål som sammanbundit revbenet med ett annat. Revbenet identifierades, som framgått, redan på 1850-talet av Anders Retzius som härrörande från en späckhuggare (Orcinus orca). Askeby kyrka, Östergötland I rannsakningshandlingar från 1667 berättas: Finnes i be:te kyrkio neder i Wapnhuuset reserverat â Majoribus eehn öfwer käffte, aff ett Owanligen stort Animali aqvatili, hwars tänder 12 På hwar sijda i käfften hafwa warit så tiocka som stoora karefingrar. Munnen fram åth spitzigh och smaal, om hwilket åthskillige conjecturer aff högra och nedrigare Standz Personer giorde och deponerade äro. Sed tn. adhuc sub judice lis, Somblige hafwa sagdt det wara käffte af een hwaal, Men såssom hwalen finnes aff eehn bredh och wijdh mun, och denne aff een trångh, Synes icke dett kunna adproberas. Andra wällbewandrade som denna käfften hafwa besichtigat, förmehna det hafwa warit een hafzsnook, den dee tillika med Historicis Naturalibus tillmäta 22 Alna längd, och hwadh öfwer är (si credere fas est) hwars Qvantiteet skall wara i watnet faseligh, att anskådha, besynnerl. När han skeppet udhi dess starckaste Cours anfaller, sigh om det slänger och retarderar (Ståhle 1969:264). Denna»käft» ansågs uppenbarligen av vissa ha tillhört en val, av andra en havsorm! Torps socken, Östergötland Leonhard Fredrik Rääf har i sitt samlingsverk om Ydre härad följande uppgift: Vid sätesgården Hestra i Torp Sokn förvaras sedan långliga tider en benknota af någon oformligt stor varelse. Om gårdsägaren, så säges det, acktsamt och på snyggt ställe gömmer detta ben, blifver hans hushållning lyckosam och hans hälsa god; men tvertom hotas hans förmögenhet af undergång eller hans kroppsliga tillstånd af något olycksfall, när han vanvårdar ställets palladium, en sägen hvars tillit icke blifvit förminskad genom flere sednare innehafvares olika förfarande och motsatta öden (Rääf 1856:41 42). Rääf uppger vidare att benet troddes ha tillhört en av de jättar som en gång byggt upp och bebott gården. Detta ben har alltså inte varit i någon kyrka

101 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 99 Revben med runor från Skärkinds kyrka, Östergötland. (Ur: Erik Brate, Östergötlands runinskrifter, 1911.) utan förvaltades som ett slags gårdsklenod. Några yngre uppgifter om jättebenets öden har jag inte hittat. Örberga kyrka, Östergötland Zoologen Sven Lovén uppger att i Örberga kyrka, fem kilometer västsydväst om Vadstena,»förvaras från fordna tider ett refben af en hval, som, efter hvad en sägen synes antyda, strandat i närheten» (Lovén 1862:305; Aurivillius 1888:57). Lilljeborg (1862:62) inhämtade via kandidaten Hjalmar Widegren ytterligare underrättelser om detta revben: Det är blott ett stycke af ett refben af nära 3 alnars längd. Dess omkrets vid nedre ändan är 6 1/2 tum. Det är af en gråhvit färg samt temligen välbibehållet, så att dess yta å den inre sidan, och till dels äfven den yttre nedåt är glänsande och slät. På den yttre sidan uppåt är det något förvittradt. Dess utseende tyckes således utvisa, att det icke någon längre tid legat i jorden, men väl att det länge kunnat legat i vattnet. Lilljeborg fann det svårt att artbestämma, men den»trindlagda formen» talade för samma art som den swedenborgska valen, dvs. en grönlandsval. Benets fortsatta öde är okänt (Fredén 1975:16). Domkyrkan (Sankta Maria kyrka) Visby, Gotland Jungfru Visnas ben var i äldre tid den folkliga referensen till de ben som låg i Visby domkyrka. De omnämns första gången i superintendenten Hans Nielssön Strelows krönika Chronica Guthilandorum 1633 och antogs av honom vara kvarlevor av en jättekvinna med namnet Visna. Hon skulle enligt sägnen ha varit den första som i en avlägsen forntid»begynt at bo och bygge» på den plats som sedan blev Visby. Ryktet om dessa ben måste ha varit välkänt under 1700-talets förra hälft, ty under sitt besök i Visby 1741 examinerade Linné dem och han kunde konstatera att»jätte-benen, som bewarades i Stora Kyrkahn såsom underwärk, woro wärkeligen Hwalfiskben» (Linnaeus 1745:165).

102 100 Ingvar Svanberg Per Arvid Säves teckningar av valben i Visby domkyrka. Kotorna nr 6 a b längst till höger avser resterna efter den s.k. Domedagsfisken, som också förvarades i kyrkan. (Ur: P. A. Säve, Gotländska samlingar 3, UUB.) Benen uppmärksammades omkring hundra år senare av Per Arvid Säve, som också avbildar dem i en handskriftssamling över gotländska sägner. Säve ger dessutom en utförlig beskrivning av kotorna: De s.k. Jätte-benen, enl[igt] von Linné hwalfiskbenen, uti Wisby Domkyrka, der de 1860 ännu förvaras uti N[orra] sakristian äro fem till antalet (men ett af dem 2ne st[ycke]n), askgråa till färgen, men porösa ss. pimpsten, lätta och fullristade m[ed] namn, alleh[anda] bomärken o[ch] jämväl årtal, af h[vil]ka ett tyckes vara 1600, ett annat kanske 1614, men ett säkert är 1632 (alla dessa på det ena scapulae-benet, No 2). Det hufvudsakl[ig]a af dessa hval-ben är, No 1, en ofantlig rygg-kota, af 13 tums största diam[eter], 12 1/2 tums höjd o[ch] m[ed] 1 alns 6 tums längd ell[er] bredd öfver de begge sido-utskotten [tillägg i marginalen: det ena är 2 1/4 tum tjockt vid spetsen]; på sjelva kotan är en upphöjd rygg på ena o[ch] 2ne ryggar å den andra sidan. No. 2 är liks[om] en scapula [tillägg i marginalen: 2ne sådana, No 2 & 4 finnas], 19 tum hög, af 9 1/2 tums största bredd o[ch] 3 1/2 tum tjockt vid roten. No 3. Ett st[ycke] ben, brustet i 2ne st[ycke]n, 11 1/2 tum högt o[ch] 9 1/2 tum tvärtöfver. No. 4. Ett annat mera skadat scapula-ben, nästan lika m[ed] No. 2. No. 5. En tjockare o[ch] mera svårbegriplig benknubb, stor som No 3 (o[ch] som här ej är tecknad) (UUB, R 623:3, P. A. Säve Gotländska handlingar 3:373). Enligt en lokal sägen har Visby fått sitt namn efter jättekvinnan Visna. Hon biträdde vid uppförandet av Mariakyrkan och efter hennes död förvarades kvarlevorna där. Det följande är enda beskrivningen vi har på hur allmogen reagerade på benen i kyrkan: Ett par af ryggknotorna lades på en afsats å södra sidan af den pelare, som står midt emot predikstolen. Många lefva ännu, som minnas huru fromma gummor, när de vandrade fram i sidogången, stannade framför dessa knotor, nego och signade sig (Bergman 1882:28; Lithberg 1929:6). Benen, som av Lilljeborg attribuerats till en grönlandsval, borttogs vid restaurering av domkyrkan i slutet av 1800-talet Bergman anger redan 1874 att de var borttagna och förvarades länge i Högre allmänna läroverkets

103 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 101 zoologiska samling (Bergman 1874:203; Svahnström & Svahnström 1986: 134). Numera är benen deponerade på Naturmuseet i Visby. Överjärna kyrka, Södermanland Kyrkan är från medeltiden. I rannsakningar om antikviteter från 1667 rapporterar Nicolaus Komstadius:»Utij kyrkian fins een beenkota som dhe gamble säya, af menneskiligh Kropp, hänger på norre wäggen, af een Jätte Jungfru» (Ståhle 1969:88). Några ytterligare uppgifter om detta ben har jag inte kunnat finna. Edebo kyrka, Uppland Ion Haquin Rhezelius rapporterade i sina reseanteckningar från 1635:»Et sådant been af en hualfisk är i Edbo Kÿrkia, huilken fisk hafuer komit i Edbo wÿk, länge sedan och slapp intet tilbaka igen, tÿ uatnet sualla, och sedan gaf sigh ut igen.» Han återger också en avbildning av den ena kotan (Rhezelius :56). Notera att Rhezelius rätt uppfattar kotan såsom ett valben och att den faktiskt härrör från den i Edeboviken 1489 strandade valen. Över huvud taget säger inga källor ifrån denna strandnära socken något annat än att benen härrörde från en val. Benet finns omnämnt i åtskilliga källor, exempelvis i Wilhelm Radloffs beskrivning över Roslagen från 1800-talets början (Radloff 1804:192). I en inventarieförteckning över forntida minnesmärken i kyrkan från 1829 står det:»uti Kyrkan förvaras en ryggkota af en Hval, (troligen Delphinus Orca Linn.) som säges hafva upgått och strandat i Edbo-viken. Det är förmodligen densamma, om hvilken större Rimkrönikan berättar» (ATA Serie F I). I en betydligt yngre kyrkobeskrivning heter det: Högst ovanliga inventarier i en kyrka äro de två ryggkotorna från en valfisk. En sådan lär år 1489 i samband med ett ovanligt högt vattenstånd ha kommit in i Edebo vik och, när vattnet hastigt drog sig tillbaka, inte kunnat ta sig ut igen, varefter den dödats och styckats av bönderna (Bohrn 1947:167). Medan de äldre källorna nämner en kota, anges nu två. Wilhelm Lilljeborg undersökte den ena kotan inför en naturforskarkonferens i Köpenhamn. Han menar att kotorna möjligen har samband med några ben, däribland ett skul- Ryggkota i Edebo kyrka. (Foto: Börge Pettersson, 2002.)

104 102 Ingvar Svanberg derblad, utan proveniensuppgifter, som förvaras i de zoologiska samlingarna vid Uppsala universitet. Han svävar emellertid på målet när det gäller bestämningen och uttrycker sig osäkert om Edebokotan (Lilljeborg 1862:68). De två kotorna, som enligt John Bernström attribuerats till en knölval men som enligt Carl Kinze troligen emanerar från en nordkapare, finns fortfarande kvar i kyrkan, vilket jag kunde konstatera vid ett besök De har också uppmärksammats i en tidningsartikel 2003 (Jansson 2003). Edsbro kyrka, Uppland Från Edsbro socken finns två rapporter i rannsakningarna. Den första är från 1672:»Uthij Kyrkian henger ett stoort behn, som af Esa skall wara kummit; mycket fabuleres dherom, som wijdhlyfftigt är at skrifwa.» Uppgiftslämnare var Sebastian Mogateus (Ståhle 1960:91). År 1683 inkom en ny rapport, där det kortfattat heter:»uthj kyrkian hänger ett Jätte-sijdo been» (Ståhle 1960:94). Rhezelius ( :26) nämner redan 1635 jätten Äse, som skulle ha bott vid en fornborg intill en sjö nära kyrkan. Han gör också en avbildning av revbenet, som dock ej är återgivet i den tryckta utgåvan. Däremot antecknar han att»refbenet i K[yrkian] hänger är 1/2 alen.» Några ytterligare uppgifter om dessa ben har jag inte funnit. Gräsö kyrka, Uppland På 1840-talet hittade man vid grävning i en åker på Gräsö en svanskota. Den överlämnades till prästen i socknen och förvarades i kyrkan som ett»jätteben». Kotan har senare överförts till Uppsala universitet (Lilljeborg 1862:46). Denna och på platsen senare funna skelettdelar har utförligt beskrivits av Wilhelm Lilljeborg (1867:16 34). Lagga kyrka, Uppland Johannes Bureus nämner omkring år 1600 ett»jätte ref» från Lagga kyrka (Bureus 1886:201). Skelettdelen, som ännu i början av 1900-talet bevarades i sakristian, hade en längd på 77 centimeter och en bredd på 17 centimeter (Billow 1921:45). Enligt brev från kyrkovaktmästare Mattias Jonsgården finns benet inte kvar i kyrkan. Lunda kyrka, Uppland Från Lunda socken nämner Bureus omkring 1600 ett jätteben som förvaras i kyrkan (Bureus 1888:201). Detta ben omtalas i en rad källor. I rannsakningshandlingar från 1669 meddelas det att i kyrkan»ähr eett gammalt been vpslagit påå väggen, men af hvadh art dätt skall vara, kan man icke så noga om döma» (Ståhle 1960:12; ATA Serie F I). I handlingar från 1673 rapporteras att»inne Uthi Kyrckian sitter ett Långt Been som seyes wara ett sijdobeen aff en Jungfru» (Ståhle 1960:66). Uppgiften återfinns också i en anteckning av Elias Palmskiöld från slutet av 1600-talet (UUB, Palmskiöldska samlingen 275:519). Revbenet finns avbildat på Johan Hadorphs plansch av Lunda kyrka från 1684 (Hadorph 1917, plansch 56). Det omnämns dessutom i en bevarad inventarieförteckning som»refben, circa 2 alnar långt, förvaras såsom ett märkvärdigt Monument» (ATA).

105 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 103 Johan Hadorphs avbildning från 1684 av Lunda kyrka med det i kyrkan bevarade revbenet längst ned till höger, förmodligen härstammande från den val som strandade i Edeboviken (Ur: J. Hadorph, Afritningar af kyrkor och kyrkovapen i Upland, 1917.) Byggnadshistorikern Ingeborg Wilcke-Lindqvist (1952:174) förmodar att revbenet härrör från den val som strandade i Edeboviken Revbenet har också attribuerats som knölvalsben och torde höra samman med Edebovalen (Bernström 1963). Det kan alltså vara frågan om ben från nordkapare. De förvaras alltjämt i kyrkan (Josephson & Wilcke 1919: ; Järbe 1981:23). Riala kyrka, Uppland»Uthi denne Rijela Kyrckia finnes ett stort och Groft Been, som Pastor Loci H:r Anders berättar wara en Ryggeknota aff Follck mehra finnes inthet uthi detta Häradet», enligt Abraham Pederson Winges relation i juli 1673 (Ståhle 1960:73). Benet avbildades också 1684 av Johan Peringskiöld. Även Elias Palmskiöld nämner i en anteckning från

106 104 Ingvar Svanberg slutet av 1600-talet detta valben som ett»stoort och groft been» (UUB, Palmskiöldska samlingen 275:1131). I samlingsverket Svenska kyrkor beskrivs den ännu i sakristian bevarade ryggkotan, som hade tre utskott utan hål för ryggmärgen. Dess längd anges till 32 centimeter. Kotan uppges dessutom ha en inristad inskription:»p.r.a. 1698» (Vennberg 1913:275; Vennberg & Bohrn 1950: ). Veckholms kyrka, Uppland»Uti Weekholms kyrkckia, finnes ett Refbeen af een Meeniskia, något mer än een al:n långt, een Jungfru skulle ägt, och derföre Jungfru Benet kallat, wijdare berättelsse derom, weet ingen», skriver L. L. Fröman 1672 i en rannsakningsrelation från Veckholms socken i Trögds härad (Ståhle 1960:36). Några ytterligare uppgifter om detta ben har jag inte funnit. Österunda kyrka, Uppland»Jn uthi Kiörkian i Höögkoret ligger een stoor beenknota ett qwarter långh eller högh, och wedh den tiuklek omkring som een lagom hattekull, hwilket förmeenes wara een Ryggeknota af någon Jätte, der warit begrafwen», rapporterade Aron Bergström den 12 maj 1682 från Österunda socken i Torstuna härad (Ståhle 1960:139). Johan Hadorph skriver 1684 i ett brev ställt till kyrkoherden Petrus Stiernman i Torstuna kyrka: Oss är någon tijdh sedan berättat, att uthi annexan Östrunda, som ligger i dhet häradet, skall finnas en Jätteskalle af tämmelig storleek emoot andra menniskiors hufwud, hwilken wore en synnerlig raritet till att sturkia wåra gambla Historier medh och bewijsa dheras storleek, hwarföre länder till Ers Ehrew:tt wår flijtige begiäran, att Ers Ehrew:tt wille oss be:te monument låta genom Assessoren och häradshöf:n Wester tillställa att här uthi Kongl. Archivo och Coll. Antiquitatis upwijsas för dheras Kongl. M:tter och flere, som dhet åstunda (Jensen 2002:229). Några ytterligare uppgifter om detta ben har jag inte funnit. Riddarholmskyrkan, Stockholm Johannes Bureus antecknar omkring 1600 att det finns ett»axlebeen i Gråmunke Klöster i St[ockholm]» (Bureus 1888:201). År 1731 berättas det i en skrift att i Riddarholmskyrkan finns ett stort ben»som hänger uti Sacristien öfwer dören och hålles före wara ett Jätte-ben» (Rüdling 1731:93). I ett tillägg skriver han: Utom thet här anförde ofantlige stora Menniskio-Benet [ ] äro på många ställen slika Jätte-Ben, samt andra Wär-Teckn at finna, såsom oförkasteliga Witnesbörder, at fordom i thessa Nordiska Länder ogement stora Menniskior som Jättar eller Resar kallas, theras Boningar haft hafwa (Rüdling 1740:register). För Johann Georg Rüdling kunde det uppenbarligen handla om jättars ben. Linnélärjungen Roland Martin hade tillfälle att själv examinera benet i Riddarholmskyrkan: Jag trodde mig sjelf, för flera år tilbaka, se en lemning af en Jätte, uti et axel-ben, som förvaras här uti Riddareholms Kyrkan; men när jag sedermera, med Anatomisk

107 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 105 granskning, såg derpå, fann jag, at det är mer än oformligheten, som intygar, at samma Ben icke kan vara af en Människa (Martin 1765:320). Maria kyrka, Stockholm I Christopher Polhems brev från 1712 antyds att det även i Maria kyrka förvarades jätteben. Han nämner»halss kooten i Sant Mariæ beenkammar i Stockholm» (Liljencrantz :99). Enligt Johann Georg Rüdling 1740»finnes ock ännu ett annat, af lika Storlek uti Ben-Huset på Stockholms Sanct Mariæ Kyrkio-Gård» (Rüdling 1740:register). Botilsäters kyrka, Värmland I en folkminnesuppteckning från Huggenäs socken i Värmland heter det: Ätter va ja hörde gamle ifrån Botilsäter tale om, ska dä ha fônnes revben ätter e jättekäring, som ble sönnerreven tå en hoper varger. Di revbena ha fônnes i körka, å kanske di ä där än. Farmor hade vôre mä å sett dôm på si ti (Bergstrand 1948:76). Förmodligen syftar uppteckningen på Botilsäter, eftersom Huggenäs gamla träkyrka ödelades på 1840-talet. Botilsäters kyrka är belägen på Värmlandsnäs. Kyrkans nuvarande utformning är från 1700-talets början, men i det befintliga långhusets västra del återstår betydande mursträckningar av den äldsta stenkyrkan, som sannolikt uppfördes under eller tidigt 1200-tal. Husby kyrka, Dalarna Christopher Polhem anger i sitt ovan citerade brev från 1712 att valben endast påträffas i enstaka exemplar i kyrkorna: som till exempel her i Hussby finss allenast ett re[f]ben, som har samma proportion som halss kooten i Sant Mariæ beenkammar i Stockholm jemwäll ett skullerblad på anat stelle iag sedt, men nu förgiätit. Huar aff man skulle kunna seja at när ett sådhant undersampt stort diuhr här i Swe[r]jet blifvit döt, har beenen för en raritet och widunder blifvit kringfördhe (Liljencrantz :99). Johan Carlsson (1899:32) menar att benet blivit funnet i en gravhög, vilket antyder att det rör sig om ett subfossilt jordfynd. Det finns förtecknat i en inventarieförteckning från Innan kyrkan på 1780-talet byggdes om, var benet uppsatt på en pelare i kyrkan (ATA: Husby kyrka). På 1940-talet lät en kyrkoherde Franzén anställa en undersökning och sände benet till Uppsalazoologen Sven Hörstadius (Anonym 1944). Denne konstaterade att det rörde sig om ett revben av en val och hans kollega professor Hjalmar Rendahl i Stockholm kunde senare fastställa att det handlade om sjunde vänstra revbenet av en näbbval (Hyperoodon ampullatus). Revbenet förvaras, enligt meddelande från kyrkoherde Ebbe Kindberg i april 2006, fortfarande i kyrkans sakristia. [Tuna och Attmars kyrkor, Medelpad I Rüdlings bok från 1740 nämns också att i kyrkor»i Medelpad-Land, uti Tuna och Attmar-Sockn» finns bevarade jätteben (Rüdling 1740:register). Källan anges vara en akademisk avhandling om Medelpad från 1716 (Upmarck 1716). I Tuna stod länge en

108 106 Ingvar Svanberg romansk stenkyrka från 1200-talet, men den revs i slutet av 1770-talet när den nuvarande kyrkan invigdes. Även kyrkan i Attmar ersattes av en ny kyrka i början av 1760-talet. En källkontroll av avhandlingen visar emellertid att det rör sig om ett missförstånd. I dissertationen talas inte om några ben utan om gravar av 9 till 12 alnars längd efter jättar i Attmars och Tuna socknar där stenar markerar huvud, händer och fötter. Det rör sig alltså om forngravar (Upmarck 1716:38 39).] Valben i slottssamlingar Som sammanställningar av Arnold Japha (1908) och Klaus Barthelmess (2005) visar, har åtskilliga delar efter strandade valar bevarats också i slottssamlingar. Det finns uppgifter om det redan från senmedeltiden. Även i Sverige finns belägg för valben som av olika anledningar ingått i samlingar på olika slott: Stockholms slott Christopher Polhem skriver i brevet 1712: När 3 Cronor i Sto[c]kholm reefs om kull fant man oförwarandess ett in murat diuhr som war tembligen stort och hel owanliget det iag sielff sedt hvarss hud war tiok som en hand, utan hår. Sådhane diuhr lerer till efventyr warit hållne för en stor raritet i forna tijdher, och derföre derass been fåt en behållen begrafning (Liljencrantz :99). Omständigheterna kring fyndet ger emellertid ingen klarhet i huruvida benen hade förvarats synligt i slottet Tre Kronor. Det kan tilläggas att även vid Nybrons ombyggnad på 1850-talet fann man valben (Sundevall 1862:394). Skoklosters slott, Uppland August Wilhelm Malm (1871:18) meddelar att det enligt den belgiske zoologen Pierre-Joseph Van Beneden skulle förvaras ett skulderblad, två kotor och två revben av grönlandsval på Skokloster. Dessa skelettdelar anges vara funna i Lyckas [sic!], Småland. Uppgiften skall enlig Van Beneden härröra från Lilljeborg.»Jag kan ej nu påminna mig, att Lilljeborg i sina arbeten omnämnt detta fynd», säger Malm. Också Japha (1908:180) har, efter Lilljeborg utan att ange årtal, uppgifter om dessa ben. Förmodligen har Japha också hämtat dem från Van Beneden. Jag har ej heller kunnat återfinna notisen hos Lilljeborg. Intendent Bengt Kylsberg vid Skokloster har dock i brev i april 2006 meddelat att benen alltjämt finns i samlingarna. Enligt katalogen omnämns benen första gången på Skokloster Där sägs det då att de är funna vid Lyckås Med tanke på hur Brahefamiljen drabbades av reduktionen 1680 och 1682 är det, skriver Kylsberg, inte otroligt att man har rensat ut föremål från gamla gårdar. Lyckås var i 150 år ett Brahegods; det ägdes bl.a. av Ebba Brahe. På många av deras gods fanns det»konst- och kuriosa kammare» och det kan mycket väl vara att benen tillhört en sådan såldes godset och det är inte otroligt att benen kom till Sko i samband med försäljningen. Skokloster ägdes

109 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 107 vid den tiden av Brahe-ätten och man har uppenbarligen samlat ihop vad som har tillhört familjen på olika ställen i landet. Gävleborgs slott, Gästrikland År 1658 strandade en val vid kusten i Nätra socken i Ångermanland, något som beskrivs i Erik Alrots Gästrikebeskrivning De Gestricia från Det är också denna val som prosten Olof Broman ( :576) berättar om:»för många år tilbaka, neml. 1658, fångades fuller en stor hwalfisk i Ångermanland och Nätra Sockn, hwilkens been ligga i förwar på Gefle slott.» Ben av denna val hamnade i Gävle slott där de ännu 1722 förvarades, men de torde ha blivit förstörda i samband med slottsbranden 1728 (Lilljeborg 1862:69). Här finns inga uppgifter om att benen uppfattats som jätteben. Uppgifter från övriga Norden och kontinenten Även från Finland föreligger belägg om jätteben i äldre uppteckningsmaterial. I Österbotten skulle det enligt en uppgift ännu 1858 ha förvarats stora jätteskelett och knogar på Närpes kyrkovind, vilka hade grävts upp på platsen när kyrkan grundades (Wessman 1931:404). Från Gamlakarleby socken uppges att ett jätteryggbein fordom skall ha använts på Pulkkis hemman som grytpall (Landtman 1919:547). I trakten av Pedersöre kyrka, vilken byggdes av två jättar, hittades ett beinrambel, som var så stort att folket använde det som grindstolpe (Landtman 1919:547; Wessman 1931:405). Där, i Jakobstads landskyrka, skall ännu på kyrkans mellanbotten finnas förvarade ovanligt stora benrangel efter jättarna, som det heter. Enligt traditionen är det jättar som allra först skall ha byggt kyrkan, varav grundmuren till den nuvarande kyrkan ännu består (Wessman 1931:404). I Sanct Nicolai kyrka i danska Middelfart förvaras skelettdelar av en år 1603 i trakten strandad knölval. Benen, som består av käkben och ett par kraniedelar (näsben), är inmurade ovanför en portal och har inskriptionen:»anno 1603 den 30 April blev denna Hvalfisk optagen her i Medelfar-Sund ved Hindsgavls Skov og var Erl. og Velb. Mand Jacob Ulfeld til Ulfeldsholm Befahlings-Mand paa Hindsavl samme Tid» (Mohr 1935: ). Orten har dessutom mycket gamla traditioner av årlig jakt på tumlare, och Sankt Nicolaus var såväl sjöfararnas som valfängarnas skyddshelgon (Mohr 1935: ; Brøndegaard 1986:195). Enligt valhistorikern Klaus Barthelmess (2003) finns det belägg för omkring 200 ben av valar som hängt i europeiska kyrkor, slott och stadshus. Här återges några strödda belägg som jag funnit i litteraturen samt sådana som Barhtelmess registrerat. År 1365 strandade en val på ön Usedom utanför Pommern. Skelettdelar av den valen hamnade i olika kyrkor i regionen, bl.a. i Riga och Rostock (Japha 1908:124). I en kyrka i nederländska Scheveningen bevaras kotor av en kaskelot som strandade den 20 januari 1617 (van Deinse 1918). Valben

110 108 Ingvar Svanberg omtalas från Sankt Stephansdomen i Wien och från Sankt Petrikirche i Lübeck (Japha 1908:122; Löwegren 1964:17). Från Tyskland uppges också revben i klosterkyrkan i Bad Gandersheim, i Sankt Nikolaikirche i Jüterbog, Sankta Maria im Kapitol i Köln, slottskyrkan i Wittenberg samt i en kyrka i Goslar. I Sankt Johanniskirche i Lüneburg finns ett skulderblad och i katedralen i Magdeburg ett käkben. Från Saint Pierrekyrkan i Montpellier, Frankrike, nämns ett ben. Ytterligare ben finns i kyrkor i Sydtyrolen, Kroatien och Slovenien. I 1200-talsklostret Theotokos vid byn Paleokastritsa på Korfu bevaras ben efter ett havsodjur som lokala fiskare en gång fångat (Barthelmess 2005). Från Storbritannien nämns valben från nitton kyrkor (Redman 2004). Kyrkornas naturaliekabinett och andra samlingar Valben var inte det enda man ställde ut i kyrkorna. Under medeltiden fanns ju exempelvis relikskrin med förmenta hårtussar och benbitar av helgon (Gallén & Norberg 1969:49 50). Sedan gammalt har man i kyrkorna också förvarat naturalier och kuriosa i ett slags teologiskt-pedagogiskt syfte (jfr Lugli 2005). De skulle på samma sätt som jättebenen exemplifiera Bibelns och de teologiska författarnas skildringar. Detta inbjöd förstås till rent geschäft och man drog sig inte för att framställa falsifikat. Välkänd är historien om hur den unge Linné i Hamburg 1735 avslöjade den sjuhövdade hydra som skulle åskådliggöra Uppenbarelsebokens drake som en ren förfalskning (Löwegren 1964:17). Handeln med ben från strandade valar ansluter förstås till denna tradition, medan jordfynden måste ses i en annan dager. Märkliga eller storvuxna fiskar har alltid väckt uppmärksamhet. Berömd är den s.k. domedagsfisken i Visby som sannolikt funnits i Vår Fru kyrka, senare Visby domkyrka, sedan 1200-talet (Rosén 1982). När Linné 1741 besökte Visby undersökte han också fisken i domkyrkan:»enfaldiga hopen sade det om denna fisken vore spått, att då han blir förtärd, skall domen komma; måste alltså intet vara långt igen» (Linnaeus 1745:165). Det var inte mycket kvar av fisken vid Linnés besök. Ett par av kotorna avbildades av Per Arvid Säve på 1860-talet. Zoologen Fredrik Adam Smitt (1892: , not), som på 1890-talet hade möjlighet att examinera de kvarvarande benen, kunde konstatera att det rörde sig om en ovanligt storvuxen torsk (Gadus morrhua) och han tvivlade på att den fångats i Östersjön. John Bernström (1987) har senare, utifrån Linnés kortfattade latinska diagnos, felaktigt menat att det kan ha rört sig om en svärdfisk. Bernström tycks inte ha noterat Smitts rapport. Det lär emellertid ha funnits en svärdfisk i Linde kyrka på Gotland vid 1800-talets mitt (Noréhn 1984:438; Bernström 1987). På sina håll i Norrland har man fram till våra dagar förvarat uppstoppade störar (Acipenser sturio) i kyrkor. Denna ovanliga fisk med sitt säregna ut-

111 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 109 seende hade knappast någon ekonomisk betydelse i Sverige utan uppfattades som märklig. Storvuxna exemplar väckte förstås berättigad uppmärksamhet. Ännu på 1800-talet kunde de hamna i kyrkorna. I Barsvikens kapell i södra Ångermanland hänger en 219 centimeter lång uppstoppad stör i taket, med inskriptionen»2/7 1838». Även i vapenhuset hänger en stör (Hartelius 1983:165). Det var emellertid inte bara i kyrkor som valben användes för att skapa en särskild atmosfär (jfr Barthelmess 2004). Valbenens värde för att anspela på mytiska föreställningar togs tillvara också i andra miljöer. Narvalhanens (Monodon monoceros) långa stöttand hade exempelvis sedan länge använts för detta ändamål:»kallas allment Enhörning; dess tand wises i Cabinetter, och finns på Apothequen, och ges ut för Enhörnings horn», meddelade Linné i en föreläsning och fortsätter: De gamle, som aldrig wågade sig långt ut, då de funno denna tand upkastad till stranderna, inbillade de sig, att det warit ett horn af något fyrfotadt djur, och målade det i pannan på en åsna eller häst, och deraf är dickten kommen om Enhörningen, som sades finnas i Africa, men är aldeles osant (Lönnberg 1913:176). Islänningar och andra sjöfarande nordbor har i äldre tid förstått att spela på kontinentala föreställningar om enhörningar och tjänat pengar på att sälja narvalständer från Grönland. Dessa tänder var eftertraktade på den internationella marknaden (Bernström 1975: ; Laufer 1913). Jättar i äldre tradition Valbenen i de svenska kyrkorna förknippades med jättar. I såväl den äldre som yngre folkliga traditionen i Norden omtalas jättar (von Sydow 1919). I den fornnordiska mytologin var jättarna gudarnas ständiga motståndare. Tron på jättar tycks ha varit en viktig del av folkliga föreställningar ännu under tidigmodern tid. Kvartärgeologiska lämningar i form av stora flyttblock har i den yngre folktraditionen kallats jättekast,»dem jättarna kastat», och arkeologiska lämningar, såsom gravhögar, har tolkats i ljuset av gammal tro på jättar. Uppgifter om Jettegraffwer och Jettegriffter återfinns flerstädes i rannsakningarna från 1600-talet (Wilstadius 1940:133, 137, 141, 143). Under 1600-talet var tron på jättar fortfarande väl etablerad också bland allmogen, något som protokollen från tidens rannsakningar efter antikviteter ger många bevis för (Bringéus 1995). Stöd för att jättar tidigare bebott jorden finns också på flera ställen i Bibeln, där exempelvis 1 Mosebok 6:4 (»Vid denna tiden, liksom också efteråt, levde jättarna på jorden») berättar om deras tidigare förekomst på jorden. I den lärda traditionen har jättarna varit Nordens ursprungliga invånare. Olaus Magnus skildrar jättar i sitt stora historieverk från 1555 (Jensen 2002: ). På Carta marina från 1539 avbildar Olaus Magnus stora stenar som lagts där av jättar, vilket antyder att han kände till även den lokala folk-

112 110 Ingvar Svanberg liga föreställningen om jättar. Sigfrid Aronius Forsius, som också trodde på deras tidigare existens, alluderar på Bibelns uppfattningar för att förklara att jättarna var utdöda:»och hafuer Syndafloudhen i synnerhet för theras stoora öfuerdådighet och ogudhachtighet skull kommit i werlden, till att fördärfua och wthrota them» (Forsius 1952:247). Tidigare vetenskapsmän omfattade också en tro på jättar, närd av Bibelns berättelser och tolkning av arkeologiska fynd. Under stormaktstiden hävdade bl.a. Olof Verelius och Olof Rudbeck d.ä. att de forna göterna var oss överlägsna och ännu tidigare hade Norden bebotts av ännu större jättar som göterna hade drivit ut (Broberg 1975:182). Jordfynd av stora ben utgjorde ett viktigt bevis i detta sammanhang. Rudbeck ställde sig emellertid kritisk till att alla sådana ben skulle härstamma från jättar; många härrörde snarare från djur (Jensen 2002: 230). Förutom jättekasten fanns också direkta kvarlevor efter jättar, enligt allmogens uppfattning. Jordfynd av stora ben har tolkats som skelettdelar av jättar (von Sydow 1919:74). Sådana jordfynd av stora subfossila ben i gamla havsavlagringar har varit relativt vanliga i Sverige. Sven Nilsson berättar att subfossila valben blivit funna nära Ystad 1722, vid grävningen på 1820-talet av en kvarndamm i Gammalstorp i Farstorps socken i Västra Göinge härad, Hyby-Bara prästgård, Lund, Heljarp nära Landskrona m.fl. platser (Nilsson 1847:645; Nilsson 1860:105). Fyndet från Gammalstorp, som förvaras i Lunds universitets zoologiska samlingar, har visat sig vara ett skulderblad av en rätval, förmodligen grönlandsval. Det har fortfarande påskriften»qvarlefva från Urminnes tider» (återgivet i Svanberg 2001:165, där angivet som sillval, jfr Barthelmess 1994). Det är också uppenbart att Skulderblad av Balaena prisca (dvs. grönlandsval), funnet nära Ystad (Ur: Sven Nilsson, Skandinaviens fauna 1, 1847.)

113 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 111 flera av valbenen i kyrkorna är subfossila och härrör från jordfynd. Att tolka dem som jätteben måste ses som en naturlig konsekvens av såväl folkliga föreställningar som tidens lärda och teologiska uppfattning. Även från Estland finns belägg för fynd av subfossila skelettrester och det har även gett nedslag i uppteckningsmaterialet (ERA II 227, 723). I åtminstone ett fall har ett sådant fynd också förknippats med traditioner om den estniska sägenfiguren Kalevipoeg, som är den lokala folktrons jätte (ERA II 166, 26). I uppteckningarna finns ett ganska omfattande sägenmaterial som berättar om jättar (se af Klintberg 1987: ). Jättarna figurerar exempelvis i vissa upphovssägner, särskilt för kyrkbyggen, där i synnerhet berättelsen om jätten Finn som kyrkbyggare är välbekant i nordisk tradition (Fossenius 1943). I rannsakningshandlingarna från 1600-talet och i andra handlingar anges att jättebenen i kyrkorna är funna antingen på den plats där kyrkan är byggd (Torestorp, Vg.; Österunda, Upl.) eller att de härrör från den jätte som en gång uppförde kyrkan (Skärkind, Ög.; Domkyrkan, Gtl.). Från flertalet kyrkor nämns enbart att de tolkats som ett ben från en jungfru eller jätte. Men man har tydligen inte nöjt sig med jordfynd. Tillvaratagna ben från strandade valar har kanske också varit föremål för handel. Den val som i slutet av 1400-talet strandade i Edeboviken styckades, som krönikan berättar, och skelettresterna togs sedan tillvara och såldes. Får vi tro Johannes Messenius (1875:119) krönika, dock nedtecknad först 1629, såldes delar av valen till Stockholm (»i Stockholm säls mäst thenna hwal») om det nu var ben som såldes. Det som talar för det är att valben konstaterats inte bara i Edebo kyrka utan även i andra uppländska kyrkor (exempelvis Lunda, förmodligen också Edsbro, Lagga och Riala). Senmedeltidens kyrka fann det uppenbarligen lämpligt att påminna kyrkobesökarna om syndafloden och forntida jättefolk. Kyrkans auktoritet gjorde att denna uppfattning kom att slå rot. Allmogen på den uppländska landsbygden, som inte hade några erfarenheter av valar, kunde inte heller annat än acceptera kyrkans påstående om att det var jätteben. Några alternativa möjligheter till tolkning förelåg inte. Mot en ny tolkning Under 1700-talet blev naturforskarna alltmer övertygade om att jättebenen i kyrkorna och i andra samlingar egentligen var valben. Redan vid seklets början såddes tvivel på att bevarade jätteben skulle vara lämningar efter de forna göterna eller deras föregångare. De lärde i Sverige var inte heller omedvetna om storvalarna; tvärtom hade dessa även här börjat ägnas större uppmärksamhet och man följde med vad som skrevs i ämnet (Forsius 1952: ). Kunskaperna om valarna hade också hunnit vidgas under senare

114 112 Ingvar Svanberg Grönlandsval enligt Olaus Thelotts kopparstick från En bild ur Friedrich Martens Spitzbergische oder groenlandische Reise Beschreibung från 1671 har sannolikt tjänat som förlaga. (Ur: De balaena, 1694.) hälften av 1600-talet; exempelvis hade Daniel Achrelius diskuterat valarna 1683 (Kallinen 1991) och 1694 lades avhandlingen De balaena fram under Andreas Drossanders presidium, med bl.a. en mycket fin och realistisk avbildning av en grönlandsval. Dissertationen ger en detaljerad översikt över vetenskapens samlade kunnande om valar vid denna tid, med bl.a. information om anatomi, olika arter och deras ekonomiska betydelse. Skriften håller också en kritisk distans till många äldre uppgifter (Drossander 1694). I brevet till Erik Benzelius 1712 menade Christopher Polhem att han ansåg benen eij wara så gambla, at dhe medh någon synda flod warit hijt fördha; utan som dhe gamble giöter farit widt omkring i wärdhen, och har welat bewissa sina mesta proff i tapperhet, ia och sökt betiena sig till hielp aff sådhane diuhr som warit starcke i synerhet elephanter, kan ske och andra, som nu ähre utödde, så lerer dhe ofeltbart [sic!] fördt sådhane in med sig i Swerie, dem dhe omsijdher lembnat sin begraffning tillijka med sig (Liljencrantz :99). Samma uppfattning hade den unge Emanuel Swedenborg som kunde konstatera att benfynden»af leggor, knotar med mera» från Vånga i Västergötland var rester av»en Hval eller annan stor Fisk» och inte ett benrangel efter»en Swensk Polyphemos eller Cyclops, som har smidt Vulcani Wapn här för Guden Mars, eller någon annan af the Göthiska Hieltar eller Bråkare» (Swedberg 1719:9). Fyndet fördes så småningom till Uppsala. Detta valfynd kom senare att bli föremål för zoologernas förnyade intresse och beskrevs av Wilhelm Lilljeborg (1862:60) som en särskild art. Det har dock senare visat sig handla om subfossila rester från en grönlandsval (Nybelin 1942).

115 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 113 De linneaner som hade möjlighet att själv beskåda bevarade jätteben kunde också konstatera att det i själva verket rörde sig om valben. Så gjorde Carl von Linné själv i Visby Ibland fick de också direktkontakt med fyndplatser av subfossilt material. Pehr Kalm kunde 1747 i Norge inhämta uppgifter att valben blivit funna långt in i landet. Han menade att det måste vara bevis»at denna orten i fordna tider stått under vatten». Men när det skulle ha varit, finns det inga uppgifter om (Kalm 1748, 1904:67). Ännu på 1760-talet presiderade Johan Gottlieb Wallerius för avhandlingen De gigantum reliquiis (respondent V. G. Zetterberg) men utsattes också för kritik (Broberg 1975:182). År 1765 utspelades en debatt om några benfynd som prästen Tiburtz Tibertius tolkade som fynd av forna jättar. Inlägget bemöttes skeptiskt av linneanen Roland Martin, som själv 1758 deltagit i valfångst vid Spetsbergen:»Det mästa, som förmäles, både uti andra Böcker och uti våra gamla Sagor, om Jättar, Resar, eller människor af ofantlig längd, synes vara diktadt eller allenast grundadt på lösa sägner och opåliteliga berättelser», skriver han. I själva verket handlar det vanligen om djurben noterar han. Det är flera gånger hänt att»stora Djurs ben» blivit»tagne för människo-ben. Auctorer vittna, at hälst Ben och Squeletter af Hafs-djur blifvit samlade och utgifne för Jättars öfverlefvor» (Martin 1765: 320). I sammanhanget kan också nämnas de ettbladstryck och målningar av strandade valar, som bland andra Klaus Barthelmess uppmärksammat (Barthelmess 2003; Faust m.fl. 2002). De gav ju en konkret uppfattning av dessa gigantiska djur, ofta avbildade med människor bredvid för att visa deras storlek. Till denna tradition hör målningen av den strandade kaskelothane som återfinns i en bildsamling, kallad Kungsboken och som tillhört Karl XI och Karl XII (Krigsarkivet: Kungsboken 12:3). Illustrationen som enligt påskriften föreställer»een stoor oprijtat fisk» har inte kunnat attribueras till någon känd strandning i Sverige, men motivet ansluter till kända avbildningar från kontinenten (Svanberg 2005c). Även på Linnés Hammarby utanför Uppsala finns en sådan tavla bevarad som visar en strandad näbbval med kalv. Denna val skulle enligt uppgift ha strandat vid Norges kust 1719 eller 1749; dateringen är oklar (Tullberg 1918:53; jfr Lilljeborg 1874:980). Till zoologiska samlingar Att en ny tid randades anar man av hur man tog tillvara den kaskelot, också en hane, som i november 1749 strandade utanför Hunnebostrand. Ett par eleganta avbildningar förvaras fortfarande i Kungl. Vetenskapsakademiens samlingar. Dess ben forslades till Stockholm och uppställdes till en början utanför Riddarhuset, där folk samlades»at med förundran se reliqvierna af et så obäkeligt djur». Benen transporterades senare till Observatoriet men

116 114 Ingvar Svanberg skänktes på 1780-talet till Gustaf von Carlson på Mälby, en av sin tids stora samlare av naturalieobjekt (Lindroth 1967:622). Vetenskapens intressen blev alltmer dominerande och såväl vid grävningar funna valskelett som strandade valar hamnade under 1800-talet oftare i museisamlingar än blev föremål för lokal folktro. Åtskilliga svenska zoologer skrev viktiga arbeten om valarnas systematik under 1800-talet. Det då mest spektakulära exemplet ur museisynvinkel är den s.k. Malmska valen, som nyligen åter blivit föremål för en skrift (Grönberg & Magnusson 2002). Valarnas storlek och utseende bidrog emellertid till att de fortsatte att dra till sig landsbygdsbefolkningens nyfikenhet, något som förbättrade kommunikationer och nya konserveringstekniker gjorde det möjligt att slå mynt av. Särskilt döda sillvalar har visats upp för pengar runt om på landsbygden. Med hjälp av Wickersheimers konserveringsvätska och en lastbil har döda valar transporterats runt och förevisats (Brehm 1925:491). Ännu i början av 1960-talet var jag och tittade på en sådan död val i min hemstad Karlskoga. Den ryggkota som hittades på Gräsö på 1840-talet och som placerades i kyrkan fick emellertid inte stanna länge där. Att den över huvud taget ställdes ut där kan möjligen ses som ett sista utslag av gamla jätteföreställningar. Den moderna vetenskapens synsätt hade emellertid brutit in och prästen på Gräsö insåg att detta var någonting annat. Sommaren 1859 kom zoologen Johan Otto von Friesen till kyrkan och han kunde konstatera att det rörde sig om en valkota och lät därför anställa grävningar på platsen där kotan blivit funnen.»sedan han erhållit underrättelse om stället i åkern, der vertebran blifvit funnen i diket, gräfde han å samma ställe uti detta, och lyckades finna ett par vertebror och ett stycke af ett refben» (Lilljeborg 1862:46). Ytterligare kotor säkrades och vid en senare utgrävning, när säden var bärgad, fann man också ett helt skelett, sånär som på kraniet, av en val i en intilliggande åker. Kotan i kyrkan förärades genom pastor Hasselhuhn Zoologiska museet vid Uppsala universitet (Stuenes 1985). Gräsövalen kom senare att vetenskapligt beskrivas som en ny art av Lilljeborg B. A. Cederlund, som utsatte benen för ny examination, kunde 1939 konstatera att de subfossila benen var identiska med gråvalens. På grund av prioritetsregler inom zoosystematiken har gräsövalen därmed också blivit typexemplar för gråval, som numera heter Eschrichtius robustus, det namn som Lilljeborg gav den. Fyndet av gråval från Gräsö är också märkligt så till vida att det härrör från en art som inte längre finns kvar i det atlantiska området utan numera lever enbart i Stilla havet. Andra subfossila fynd av gråval föreligger emellertid också från Cornwall och från Zuiderzees torrlagda botten (Lepiksaar 1964:32). Det finns dessutom en rad medeltida och tidigmoderna vittnesuppgifter som tyder på gråval i Atlanten under recent tid (Lindquist 2000).

117 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 115 Även andra bevarade ben har varit föremål för zoologernas granskning. Husbyvalen har visat sig vara en näbbval; den s.k. swedenborgska valen, som en tid förvarades i Skara domkyrka, har identifierats som en subfossil grönlandsval. Revbenet i östgötska Skärkind lär emanera från en späckhuggare. Kotan i Edebo och revbenet i Lunda härrör från en strandad knölval eller troligare nordkapare. Kanske kommer även andra från Uppland omnämnda skelettdelar från denna val. Bortsett från benen av nordkapare härstammar de övriga delarna från subfossila jordfynd. Det bör dock noteras att dessa identifieringar kan ifrågasättas, eftersom det sällan är enkelt att identifiera en art utifrån enskilda kotor och revbensfragment. Epilog Intresset för de gamla valbenen är i tider med valsafaris och Sir David Attenboroughs teveserier om däggdjur minimalt. Valbenen för en undanskymd tillvaro utan någon större omsorg i kyrkorna, fastän de representerar ett stycke kulturhistoria. Nya jordfynd förpassas förstås till geologiska samlingar; särskilt från Västsverige föreligger ett stort antal sådana (Retzius 1854; Malm 1871:32, 35, 81, 90 91; Nybelin 1946a, 1946b; Bergquist 1955; Lepiksaar 1964; Fredén , 1975; Kindgren 1978; Stolt 1986). Strandade valar är däremot inte särskilt gångbara på marknaden. Numera vill inte ens museerna längre ha skeletten efter strandade valar. Sommaren 2001 påträffades exempelvis en starkt förruttnad kropp av en uppskattningsvis tio meter lång vikval (Balaenoptera acutorostrata) utanför Åstol i Bohuslän. Valen var rejält angripen och saknade huvud. Den lockade emellertid inte bara nyfikna ortsbor utan ådrog sig faktiskt rikstäckande mediers intressen (Sandberg 2001). Efter det att biologerna hade utfört sina provtagningar återstod emellertid den delikata frågan för det lokala miljökontoret på Tjörn att göra sig av med valkroppen. Det visade sig att den inte kunde betraktas som kronans egendom, utan det blev en kommunal angelägenhet att forsla bort valen, något som också innebar ytterligare påfrestningar på en redan ansträngd budget. Ett futtigt öde, kan man tycka, med tanke på det intresse valar och valben en gång i tiden väckte. Källor och litteratur Otryckta källor Antikvarisk-topografiska arkivet, Stockholm (ATA): Handlingar rörande svenska kyrkor (Edebo, Husby, Lunda). Eesti Rahvaluule Arhiiv, Tartu (ERA): Uppteckningar. Krigsarkivet, Stockholm: Kungsboken. Uppsala universitetsbibliotek (UUB): P. A. Säve, Gotländska samlingar 3: Gotländska sägner (R 623:3); Palmskiöldska samlingen 275: Topographica. Tom XXII. Upland II.

118 116 Ingvar Svanberg Tryckta källor och litteratur Anonym, 1944:»Jättens revben var benet från en val», Fagersta Posten 30/ Aurivillius, C. W., 1888: Der Wal Swedenborg s nach einem Funde im Diluvium Schwedens (Kungl. Sv. Vetenskaps Akademiens Handlingar, 23:1). Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. Barthelmess, Klaus, 1994:»Neun bemalte Walschulterblätter und ein beschnitzteer Wal-Humerus (Oberarmknochen)», Deutsches Schiffahrtsarchiv 17, s Barthelmess, Klaus, 2003:»Stranded whales in the culture and economy of medieval and early modern Europe», Isana 27, s Barthelmess, Klaus, 2004: [Buchbesprechung:] Nicholas Redman, Whales bones of the British Isles Cetacea.de ( Barthelmess, Klaus, 2005:»Dekorative und funktionale Verwendung von Großwalknochen: ein Inventar» (manuscript). Baudou, Evert, 1995:»Politik, vetenskap och folkliga föreställningar: olika syn på rannsakningarna exemplet Norrland», KVHAA Konferenser 30, s Bergman, Carl Johan, 1874:»S:t Maria eller Vårfrukyrkan i Visby», Svenska Familj-Journalen 13, s Bergman, Carl Johan, 1882: Gotländska skildringar och minnen. Visby. Bergquist, H., 1955:»Tanumsvalen en grönlandsval», Fauna och flora 50, s Bergstrand, Carl-Martin, 1948: Värmlandssägner. Göteborg. Bernström, John, 1946:»Om en val, möjligen ett öresvin, Tursiops truncatus (Montagu), sedd vid Stockholm 1546», Fauna och flora 41, s Bernström, John, 1949:»Om en kaskelot, Physeter catodon Linné, strandad i Bohuslän 1718», Fauna och flora 44, s Bernström, John, 1959:»Valar i Bohuslän», s i: Natur i Bohuslän, red. Carl Skottsberg & Kai Curry-Lindahl. Stockholm. Bernström, John, 1963:»Jätteben», sp i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 8. Malmö. Bernström, John, 1966:»Om en knölval, Megaptera novaeangliae (Borowski), strandad vid Kosteröarna i Bohuslän 1735», Fauna och flora 61, s Bernström, John, 1975:»Valar», sp i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 19. Malmö. Bernström, John, 1987:»Anteckningar om svärdfiskar, Xiphias gladius L., i Östersjön», Svenska Linnésällskapets Årsskrift , s Billow, Anders, 1921: Kyrkor i Långhundra härad. Norra delen (Sveriges kyrkor III). Stockholm. Bohrn, Erik, 1947: Edebo kyrka (Upplands kyrkor 9). Uppsala. Bondeson, P., 1951:»Danmark fanger hvaler», Natur og Museum 1:2, s Brate, Erik, 1911: Östergötlands runinskrifter. Stockholm. Brehm, Alfred, 1924: Däggdjuren 2. Djurens liv 2. Stockholm. Bringéus, Nils-Arvid, 1995:»Antikvitetsrannsakningar som folkloristisk källa», KVHAA Konferenser 30, s Broberg, Gunnar, 1982: Homo sapiens L.: studier i Carl von Linnés naturuppfattning och människolära (Lychnos-Bibliotek 28). Uppsala. Broman, Jacob Gabriel Axel, 1851: Om Skärkinds Socken i Östergöthland. Upsala: Diss. Broman, Olof, : Glysisvallur och öfriga skrifter rörande Helsingland 3. Uppsala. Brøndegaard, Vagn J., 1986: Folk og fauna: dansk etnozoologi 3. København.

119 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 117 Bureus, Johannes, 1886: Sumlen: där vthi ähro Åtskillighe Collectaneer, som Vthi een och annan måtta tiäna till Antiquiteternes Excolerande [ ]; utg. av G. E. Klemming (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif. Bihang nr 1:2). Stockholm. Carlsson, Joh., 1899: Husby socken i Dalarna förr och nu. Hedemora: A. F. Lindman. Clark, Graham, 1947:»Whales as an Economic Factor in Prehistoric Europe», Antiquity 21, s Claussøn Friis, Peder, 1888:»Om attschillige Slaugs Fische som findes i Norrige och under Norrgies Side (1599)», s i: Samlede skrifter, utg. ved Gustaf Storm. Kristiania. Day, John, 1990:»Problems in the Interpretation of the Book of Jonah», Oud Testamentische Studien 26, s van Deinse, A. B., 1918:»Over de potvisschen in Nederland gestrand tuschen de jaren », Zoologische Mededeelingen 4, s Drossander, Andreas, 1694: Dissertatio physica de balaena. Resp. Salomon Drake. Upsaliae. Edman, Björn, 1985:» äro synte fem valar vid Ronnö: ur Ålems äldsta kyrkobok», Kalmar län. Årsbok för kulturhistoria och hembygdsvård 70, s Fant, Ericus Michael, 1868: Scriptores rerum svecicarum medii aevi 1. Upsaliae. Faust, Ingrid, Klaus Barthelmess & Klaus Stopp, 2002: Zoologische Einblattdrucke und Flugschriften vor Wale, Sirenen, Elefanten. Stuttgart. Forsius, Sigfrid Aronius, 1952: Physica 1611 (Cod. Holm. D. 76). Uppsala. Fossenius, Mai, 1943:»Sägnerna om trollen Finn och Skalle som byggmästare», Folkkultur 3, s Fredén, Curt, :»Subfossila fynd av arktiska valar och sälar i Bohuslän», Vikarvet. Årsbok 27, s Fredén, Curt, 1975: Subfossil Finds of Arctic Whales and Seals in Sweden. (Sveriges Geologiska Undersökning, Serie C, Nr 710. Avhandlingar och uppsatser. Årsbok 69, nr 2). Stockholm. Gallén, Jarl & Rune Norberg, 1969:»Reliker», sp i: Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid 14. Malmö. Granlund, John, 1951: Kommentar till Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken. Stockholm. Grönberg, Cecilia & Jonas Magnusson, 2002: Leviatan från Göteborg. Göteborg. Hadorph Johan, 1917: Afritningar af kyrkor och kyrkovapen i Upland , utgivna av Erik Vennberg. Stockholm. Hartelius, Sven W., 1983: Skarpa udds fiskeläge: fisket och livet i ett samhälle vid Ångermanlands södra kust fram till Sundsvall. Haupt, Paul, 1907:»Jonah s Whale», Proceedings of the American Philosophical Society 46, s Henrici, P., 1936:»Benfynd från bolplatsen vid Rörvik», Göteborgs och Bohusläns fornminnesförenings Tidskrift 1936, s Hermannsson, Halldór, 1924: Jón Gu+mundsson and His Natural History of Iceland (Islandica 15). Ithaca. Isogaeus, Simon, 1714: Carla-seger-skiöld hwilken Then Stormächtigste Konung Carl XII. Wår allernådigste regerande konung, så wäl som forna Swea och Götha konungar, i synnerhet af then gustavianiske stammen härkomne, i alla tider med swenska och götha män 2. Stockholm. Jacobowsky, C. Vilh., 1926:»I Göteborg 1720», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 27 februari 1926.

120 118 Ingvar Svanberg Japha, Arnold, 1908:»Zusammenstellung der in der Ostsee bisher beobachteten Wale», Schriften der Physikalisch-ökonomischen Gesellschaft zu Königsberg 48, s Jansson, Lennart, 2003:»Upplandslagen och Birgitta», Norrtelje Tidning 13 mars Jensen, Ola W., 2002: Forntid i historien: en arkeologihistorisk studie av synen på forntid och forntida lämningar, från medeltiden till och med förupplysningen. Göteborg. Joensen, Joan Pauli, 1976:»Pilot Whaling in the Faroe Islands», Ethnologia Scandinavica 1976, s Joensen, Joan Pauli, 1980: Färöisk folkkultur. Lund. Josephson, Ragnar & Ingeborg Wilcke, 1919: Kyrkor i Seminghundra härad. Konsthistoriskt inventarium (Sveriges kyrkor). Stockholm. Jägerskiöld, L. A., 1926:»Ett märkligt valfynd», Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 3 mars 1926, s. 9. Järbe, Bengt, 1981: Sällsamheter i Stockholmstrakten. Stockholm. Kallinen, Maija, 1991:»Naturens hemliga krafter: Daniel Achrelius Contemplationes mundi», Historisk tidskrift för Finland 76, s Kalm, Pehr, 1748:»Rön och Anmärkningar Uti Natural Historien och Oeconomien gjorde och sände ifrån Norige», Kongl. Svenska Vetenskaps Academiens Handlingar 9 (1748), s Kalm, Pehr, 1904: Resa till Norra Amerika 1. Helsingfors. Kindgren, Hans, 1978:»Ett valfynd i Varberg», Varbergs Museums Årsbok 29, s af Klintberg, Bengt, 1987: Svenska folksägner. Stockholm. Kristjánsson, Lú+vík, 1986: Íslenzkir sjávarhættir 5. Reykjavík. Lagerbring, Sven, 1748: Monumenta scanensia, quibus varia ad antiquitates sviogothicas pertinentia capita continentur, academicis antea disputationibus ventilata nunc in unum collecta fasciculum. Lund. Landtman, Gunnar, 1919: Övernaturliga väsen (Finlands svenska folkdiktning 7:1). Helsingfors. Laufer, Berthold, 1913:»Arabic and Chinese Trade in Walruss and Narwhal Ivory», T oung Pao 14, s Leem, Knud, 1767: Beskrivelse over Finnmarkens Lapper, deres Tungemaal, Levemaade og forrige Afgudsdyrckelse. Københaffn. Lepiksaar, Johannes, 1964:»Ett valrevben från Stamnared och andra fynd av stora valar i Halland», Varbergs Museums Årsbok 15, s Liljencrantz, Axel, : Christopher Polhems brev (Lychnos-Bibliotek 6). Uppsala. Lilljeborg, Wilhelm, 1859:»Fynd af en stor del av ett fossilt hvalskelett på Gräsön i Roslagen», Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 16, s Lilljeborg, Wilhelm, 1862: Öfversigt af de inom Skandinavien (Sverige och Norrige) anträffade Hvalartade Däggdjur (Cetacea) 1 2 (Uppsala Universitets Årsskrift ). Upsala. Lilljeborg, Wilhelm, 1867: On two subfossil whales discovered in Sweden (Nova Acta Regiae Societatis Scient. Upsala. Ser. III, 5:6). Upsala. Lilljeborg, Wilhelm, 1874: Sveriges och Norges ryggradsdjur 1. Däggdjuren 2. Upsala. Lindquist, Ole, 1997: Peasant Fisherman Whaling in the Northeast Atlantic Area, CA AD. Akureyri. Lindquist, Ole, 2000: The North Atlantic gray whale (Escherichtius robustus): an

121 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 119 historical outline based on Icelandic, Danish-Icelandic, English and Swedish source dating from ca 1000 AD to 1792 (Occasional Papers 1). St Andrews. Lindroth, Sten, 1967: Vetenskapsakademiens historia 1:2. Stockholm. Linnaeus, Carl, 1745: Öländska och Gothländska Resa Upsala. Linnaeus, Carl, 1747: Wästgötha-Resa Förrättad Stockholm. Lithberg, Nils, 1929:»Kring Visby Mariakyrka», Gotländskt arkiv 1, s Lockwood, W. B., 1995:»The Faroese Whale Names», Fró+skaparrit 43, s Lovén, S., 1862:»Om några i Vettern och Venern funna Crustaceer», Öfversigt af Vetenskaps-Akademiens Handlingar 18, s Lugli, Adalgisa, 2005: Naturalia et mirabilia. Il collezionismo enciclopedico neelle Wunderkammern d Europa. Milano. Lönnberg, Einar, 1913: Linnés föreläsningar öfver djurriket. Uppsala. Löwegren, Yngve, 1964: Zoologisk museiteknik (Djurens värld 15). Malmö. Malm, A. W., 1871: Hvaldjur i Sveriges museer, år 1869 (Kongl. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar 9:2). Stockholm. Martin, Roland, 1765:»Anmärkning vid föregående Berättelse», Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar För År 1765, s Messenius, Johannes, 1875: En lustigh och trowärdig chrönika om Stockholm som ähr på thenna tidh Sweriges rijkes nampnkunnige hufwudh stadh : med swenska rim beskrefwen och i åtta böker begrepen. Stockholm. Mohr, Erna, 1935:»Historisch-zoologische Walfischstudien», Nordelbingen: Beiträge zur Heimatforschung in Schleswig-Holstein Hamburg und Lübeck 11, s Nilsson, Sven, 1847: Skandinaviens fauna 1. Däggdjur. Lund. Nilsson, Sven, 1860:»Några rättelser och tillägg till Skandinaviens fauna», Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 17, s Nordby, Ragnar, 1935:»Primitiv veiding på sel og kval», Syn og Segn 1935:3. Nordgård, O., 1920:»Forklaringer til de viktigste av Kongespeilets dyrenavne», s i: Koungsskuggsjá. Speculum Regale, red. F. Jónsson. København. Noréhn, Nils, 1984: Gotlands vertebrater: en zoogeografisk studie 2. Visby. Nybelin, Orvar, 1942: Gammalt och nytt om Swedenborgsvalen (Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälles Handlingar, 6:e följden, Ser. B. Bd 2, N:o 7). Göteborg. Nybelin, Orvar, 1946a: Forntida djur från det nutida Västergötland. Linköpingutställningens kulturhistoriska avdelning. Linköping. Nybelin, Orvar, 1946b:»Grönlandsvalen från Guldheden och Swedenborgsvalen från Landerigatan», Göteborgs Museum. Årstryck 1946, s Radloff, Fredric Wilhelm, 1804: Beskrifning öfver norra delen af Stockholms län 1. Upsala. Redman, Nicholas, 2004: Whales Bones of the British Isles. London. Retzius, A., 1854:»Fossilt os petrosum af en stor Hval-art», Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Academiens Förhandlingar 11, s Rhezelius, Ion Haquin, : Monumenta Uplandica: reseanteckningar från åren 1635, 1636, 1638, utg. av C. M. Stenbock & O. Lundberg (Upplands Fornminnesförenings tidskrift 7. Bilaga). Uppsala. Rosén, Bengt, 1982:»Domedagsfisken 700 år», Gotländskt arkiv 51, s Rüdling, Johann Georg, 1731: Det i Flor stående Stockholm, Eller Korteligen författad Beskrifning. Stockholm. Rüdling, Johann Georg, 1740: Supplement Til Thet i Flor stående Stockholm, Eller Grundlig Tilökning på then Under förestående Titul, af thette Wärckets Auctore, Anno 1731, utgifne Historiska Beskrifning. Stockholm.

122 120 Ingvar Svanberg Rääf, Leonhard Fredrik, 1856: Samlingar och Anteckningar till en beskrifning öfvr Ydre härad i Östergöthland 1. Linköping. Sandberg, Peter, 2001:»Död vikval vållar huvudbry», Dagens Nyheter 14 augusti 2001, s. A9. Schenda, Rudolf, 1965:»Walfisch-Lore und Walfisch-Literatur», s i: IV International Congress for Folk-Narrative Research in Athens, ed. Georgios A. Megas. Athens. Smitt, F. A., 1892: Skandinaviens fiskar 1. Stockholm. Stensson, Sten, 1909:»Historiska och antikvariska uppgifter om Västergötland», Mariestads Länstidning 17 augusti Stolt, Carl-Magnus, 1986:»Ett valrevbensfynd på Vendelsö», Varbergs museum. Årsbok 37, s Stuenes, Solweig, 1995:»Gräsövalen», s i: Universitetets bildvärld: strövtåg genom historien, konsten och samlingarna, red. Torgny Nevéus. Uppsala. Ståhle, Carl Ivar, 1960: Rannsakningar efter antikviteter 1. Uppland, Västmanland, Dalarna, Norrland, Finland. Uppsala. Ståhle, Carl Ivar, 1969: Rannsakningar efter antikviteter 2. Södermanland, Närke, Värmland, Västergötland, Östergötland, Gotland. Uppsala. Sundevall, C., 1862:»Om några Hvalarter», Öfversigt af Kongl. Vetenskaps-Akademiens Förhandlingar 18, s Svahnström, Gunnar & Karin Svahnström, 1986: Visby domkyrka (Sveriges kyrkor). Stockholm. Svanberg, Ingvar, 2001:»Jakt på säl och val», i: Människan och naturen. Svensk etnobiologi 1, red. Börge Pettersson, Ingvar Svanberg & Håkan Tunón. Stockholm. Svanberg, Ingvar, 2003:»Tomtormar: snoken (Natrix natrix) i svensk folklig biologi», Svenska Landsmål och Svenskt Folkliv, s Svanberg, Ingvar, 2005a:»Att skrämma bort valar», Gardar: Årsbok för Samfundet Sverige-Island i Lund-Malmö 35, s Svanberg, Ingvar, 2005b:»»Du grumme Søe-Konge, du Trold i det Vand«: Troldhvaler i norrøn tradition», s i: Fólkaleikur: Hei+ursrit til Jóan Paula Joensen, ed. Andras Mortensen. Tórshavn. Svanberg, Ingvar, 2005c:»Fångst av tumlare (Phocoena phocoena) i Sverige», Svenska Linnésällskapets Årsskrift , s Svanberg, Ingvar, 2006: Humlehonung, korstroll och ålamask: etnobiologiska essäer om evertebrater i Norden och Estland. Uppsala. Svenska medeltidens = Svenska medeltidens rimkrönikor 3. Nya krönikans fortsättningar eller Sturekrönikan. Stockholm. Swedberg, Emanuel, 1719: Om Wattnens Högd, Och Förra Werldens Starcka Ebb och Flod, Bevis Vtur Swerje. Upsala. von Sydow, Carl-Wilhelm, 1919:»Jättarna i mytologi och folktradition: en kritisk studie», Folkminnen och folktankar 6, s Säve, P. A., 1864:»Utdrag af Antiqvitets-Intendenten P. A. Säves afgifna berättelse för år 1861», Antiqvarisk Tidskrift för Sverige 1, s Tibertius, Tiburtz, 1765:»Berättelse, Om ovanligt stora Människo-ben, som blifvit fundne på Wreta Klosters Kyrkogård», Kongl. Vetenskaps-Academiens Handlingar 26, s Timm, Werner, 1961:»Der gestrandete Wal: eine Motivkundliche Studie», s i: Forschung und Berichte, Staatliche Museum zu Berlin 3 4. Berlin. Tullberg, Tycho, 1918:»Linnés Hammarby», Svenska Linné-Sällskapets Årsskrift 1, s

123 »Ett sijdobehn aff en Jungfru» 121 Upmarck, Johan, 1716: Excercitio-academicum de medelpadia. Upsaliae. Vennberg, Erik & Erik Bohrn, 1950: Kyrkor i Åkers skeppslag (Sveriges kyrkor). Stockolm. Wessman, V. E. V., 1931: Mytiska sägner (Finlands svenska folkdiktning II:3). Helsingfors. Wilcke-Lindqvist, Ingeborg, 1952: Lunda kyrka (Upplands kyrkor 48). Uppsala. Wilstadius, Paul, 1940:»Den första fornminnesinventeringen i Kronobergs län: prästerskapets rannsakningar om gamble antiquiteter och monumenter år 1667», Hyltén-Cavallius-Föreningen. Årsbok 1940, s Ægisson, Sigur+ur, Jón Ásgeir í A+aldal & Jón Baldur Hli+berg, 1997: Icelandic Whales: Past and Present. Reykjavík. Summary Ingvar Svanberg, Whale bones in Swedish churches Although giants were believed to be extinct, the Swedish peasantry could observe remains of them in the landscape. Geological features, such as large outcrops and ridges, were interpreted as the traces of these giants. There were also archaeological sites, such as burial mounds, stone settings in the form of ships, and megalithic graves. Finds of large bones in the ground were also seen as relics of giants. This belief was supported by the church and the story of the Flood. Bones of this kind have been kept in churches, castles and town halls in many places in Europe. In Sweden, too, the custom of keeping excavated finds of whale bones in churches as evidence of an earlier race of giants is known from medieval and early modern times. Sub-fossil whale bones are known from several churches in central and southern Sweden. Most of these bones are now lost. Sub-fossil bone remains are not the only ones to have been regarded as the bones of giants, however. Several bones in the province of Uppland, some of them still preserved in churches, originate from a whale (probably a right whale, Eubalaena glacialis) that was stranded in a bay near Edebo parish in The whale was salvaged for its blubber, meat etc. by the local peasants, and the bones were later sold and thus distributed to other churches. These bones, too, used to be regarded as remnants of former giants. Other bones still kept in Swedish churches are sub-fossil and have been identified as deriving from killer (Orcinus orca), bowhead (Balaena mysticetus) and bottlenose whales (Hyperoodon ampullatus). Although some earlier authors were aware that bones of this kind actually came from whales, it was not until the 18th century that scholars were able to prove that this was the case. As late as the 1840s, however, a sub-fossil vertebra of a grey whale (Eschrichtius robustus) found by men digging ditches on Gräsö in northern Uppland was for a while exhibited in the local church as a giant s bone.

124 122 Ingvar Svanberg

125 Lennart Moberg Lennart Moberg 123 Den 25 oktober 2005 avled Lennart Moberg, professor emeritus i nordiska språk vid Uppsala universitet. Han var född 1914 i Döderhult i Kalmar län och tog studenten i Västervik. Vid Uppsala universitet blev han fil. mag och fil. lic Han disputerade för fil. doktorsgrad 1944 och blev samma år docent i ämnet nordiska språk. Lennart Moberg var en bjässe inom nordistiken och hans forskning spände över vida fält. I hans rika vetenskapliga produktion ingår skrifter inom områdena språkhistoria, särskilt ljudhistoria, filologi, ord- och ortnamnsforskning. Främst gjorde han sig kanske känd som en skicklig etymolog, varom särskilt en rad lysande ord- och namnstudier vittnar. I sådana sammanhang kom han naturligt in på dialekterna. Lennart Mobergs doktorsavhandling bär titeln De nordiska nasalassimilationerna mp > pp, nt > tt, nk > kk. I den behandlas ett grundläggande fenomen i svensk ljudhistoria och de resultat han nådde fram till är fortfarande bestående. Ljudhistoriska problem återkommer han till bl.a. i den viktiga uppsatsen om den östnordiska diftongförenklingen (i Nysvenska studier 1953). Också här använder han dialektmaterial, liksom i så många andra av sina talrika uppsatser, inte minst sådana som gäller ortnamn. Det föll sig naturligt för Lennart Moberg att söka stöd i dialekterna, när han gav sig i kast med etymologiska problem. Mycket av det dialektmaterial som han byggde sina slutsatser på, hade han hämtat i samlingarna i Dialekt- och folkminnesarkivet (ULMA) och Ordbok över Sveriges dialekter (båda numera inordnade i Institutet för språk och folkminnen). Men Moberg gjorde också en förnämlig insats som filolog, då han 1984 gav ut sin undersökning av medeltidstexten Konungastyrelsen.»Undersökningen, som är av hög svårighetsgrad, har av enhällig sakkunskap på området betecknats som en filologisk studie av yppersta märke», konstaterar Lennart Elmevik, preses i Kungl. Gustav Adolfs Akademien, i sin minnesteckning i akademiens årsbok Saga och sed 2005 (s. 12). Av yppersta märke var det mesta som Lennart Moberg publicerade. Jag nämner fortsättningsvis i första hand de bidrag av hans penna som tryckts i Svenska landsmål och svenskt folkliv. I jubileumsnumret , då denna ärevördiga tidskrift fyllde hundra

126 124 Lennart Moberg Lennart Moberg prövar sin styrka. Island (Foto: Vidar Reinhammar.) år, gav han en översikt över nordistikens märkesmän. I den skaran kommer han själv att för alltid inta en rangplats. I SvLm 1983 reder han ut historien bakom sv. dial. nårs(t), någors(t), någor, som dittills ansetts vara reducerade former av fsv. nokorsta± men som, vilket han klart och entydigt visar, tvärtom är utvidgade, analogiskt bildade former till ett adverb nokor. Årshäftet 1995, som samtidigt var en festskrift till Lennart Elmevik, innehåller»ett härledningsförsök, inspirerat av nordiskt dialektmaterial», författat av Moberg, som här behandlar det germanska dung- gödsel, avfall m.m.. Han klargör elegant det etymologiska sambandet mellan svenskans dynga och det fornvästnordiska dyngia, ett slags till hälften nedgrävt rum, där kvinnorna uppehöll sig med sitt arbete. Den tidigare gängse förklaringen, att ett litauiskt verb med betydelsen täcka skulle ligga bakom, utmönstrar han och lanserar i stället med hjälp av dialektmaterial ett rent germanskt ursprung för rumsbeteckningen i fråga. Moberg bidrog dessutom i SvLm med recensioner av några för svensk dialektgeografi fundamentala verk, exempelvis Natan Lindqvists Sydväst-