Kammar är huvudsaken Text och foton: Thomas Gütebier

Transkript

1 Kammar är huvudsaken Text och foton: Thomas Gütebier Jag samlar kammar berättade jag för en käck dam i en antikaffär i Gamla Stan i Stockholm. Kammar!!?? utbrast hon med stora ögon och påtaglig förvåning. Hon undrade vad som driver en person att samla just kammar, en av människans mest personliga prylar. Vi kan gissa oss till att det kanske är hygieniska skäl och skräcken för att bli smittad av löss som kan ligga bakom vissa tveksamheter. Men är det verkligen så bisarrt att samla på just kammar? Jag förklarade för damen: Så länge man inte personligen använder kammar, från tidigare ägare, ur den egna samlingen uppstår inga dilemman. Men skämt å sido att samla kammar är väldigt spännande och ett viktigt bidrag till vårt kulturhistoriska arv! På grund av sin storlek ryms många på en begränsad yta, kanske i några askar eller översiktligt och systematiskt ordnade i ett litet skåp med små utdragslådor. Känsliga material Kammar kan vara tillverkade av vitt skilda material. Det vanligaste materialet för modernt tillverkade kammar är plast som till exempel nylon, polyeten, kolfiber, polypropen, cellulosaacetat och celluloid. Plastmaterialet kräver emellertid en viss planering avseende långtidsförvaring. Mjukgörare i plasten, så kallade adipater och ftalater som svarar för materialets elasticitet, samt hudfett, ljus och luftens syre 6

2 kan över tid förändra den kemiska sammansättningen plastmaterialet åldras, det skadas eller rentav förstörs. Plastkammar bör därför läggas i tätt slutande plastpåsar, fria från mjukgörare och som förvaras svalt och mörkt. Ebonit som också har använts till kamtillverkning är däremot en ebenholtsliknande konstmassa av ett hårdvulkaniserat gummimaterial med tillsats av schellack. Även ebonitkammar bör förvaras svalt och mörkt. Kammar av metall som aluminium, silver, guld eller kopparlegeringar som mässing och brons håller obegränsat länge i torr luft. Äldre kammar består oftast av organiskt material som ben från nötkreatur, buffel- eller kohorn, hjorthorn, elfenben, valbarder, sköldpadd och trä, vilka alla är tillräckligt elastiska för lång tids användning. Pärlemo hittar vi som inläggningar i till exempel träkammar. De vanligaste träkammarna är tillverkade av rosenträ, olivträ, lönnträ och buxbom men även tropiska träslag som sono, ebenholts och palmträ (inklusive rotting) förekommer. Grova, tropiska gräsfiber och bambu används också. Kammar av mineraler är ovanligare då de lätt kan gå sönder. I Kina och Japan har dock lyxiga kammar av nefrit och jadeit (natrium-aluminiumsilikat) varit mycket uppskattade. Många kammar består av kompositmaterial vilket betyder att tillverkaren haft tillgång till flera olika sorters material. Detta för att uppnå bättre elasticitet men även för att få fram ett annorlunda utseende. Inläggningar av skilda material pryder kammen med ett individuellt mönster vilket lätt kan kännas igen av ägaren. Moderna kammar är maskinellt tillverkade men kan dessutom vara handslipade för att det inte skall kännas vasst i hårbotten. Olika ändamål Kammar har funnits i människans ägo sedan många generationer tillbaka i tiden och har tillverkats för olika ändamål. Människan har förutom för den egna hårvården även haft kammar för att rykta pälsen på sina husdjur främst hästar. Nästan varje människa har under sin livstid avverkat ett större antal kammar då de nöts, gått sönder eller ha måst ersättas med en ny då man tappat dem. Vi skiljer mellan "vanliga" hårkammar, frisörskammar (hårläggningskammar), dekorkammar och hälsokammar. De sistnämnda räknas till medicinska kammar som till exempel mot löss och hudåkommor som kan uppstå vid psoriasis och ämnesintolerans, och där ägaren med hjälp av speciellt utformade kammar lyckas avlägsna irriterande sårskorpor i hårbotten. Redskap mot löss Sedan urminnes tider har människan haft att kämpa mot ohyra. Lösskammar har därför funnits länge. De är tunnare, med Vänster Modern enkelkam med multifunktion (flasköppnare), anodiserad aluminium, 4 x 13,5 cm, Habo-Kam AB, Sverige, Längst till vänster Medeltida heldubbel- kammar, ben från nötkreatur, påmonterad, nitad förstärkning, arkeologiska stadsgrävningar, Malmö museer, Stadsmuseet, 1500-talet. 7

3 täta piggar och har främst till syfte att från hårstråna riva loss fastkittade gnetter, som lusägg även kallas. Moderna luskammar av plast har ganska snarlika former som de äldre av trä eller metall. Med andra ord en beprövad design! Medeltida dubbelhelkammar har med den ena sidans täta piggar använts mot löss och gnetter och med den glesare sidan för att lägga frisyren. Att vårda sin aura Till hälsokammar räknas även korta kammar med glest anordnade piggar, så kallade esoteriska kammar, tillverkade av ädelstenar/halvädelstenar som bergkristall, ametist, agat eller onyx och som har till syfte att ägaren ska vårda sin aura eller massera hårbotten för välbefinnande, snarare än att vårda håret. Allt för utseendets skull Dekorationskammar tjänar huvudsakligen som hårprydnad för att fästa och dekorera håruppsättningar. Främst tänker vi på spanska flamencokammar som dessutom håller en spetsduk i det uppsatta håret. Dessa kammar har förr i tiden tillverkats av sköldpadd (hornplattor på havssköldpaddors ryggsköldar). Idag är flamencokammar oftare av sköldpaddsmönstrat plastmaterial vilket förhoppningsvis stävjar rovdriften av de numera fridlysta sköldpaddorna i våra världshav. I Sverige använder många kvinnor mindre dekorkammar för att fixera håruppsättningar, ytterst är det en fråga om det aktuella hårmodet. Hantverks- och dekormässigt är de traditionella japanska geisha- och oirankammar kushi-kanzashi oöverträffade små konstverk, eftertraktade av samlare på den internationella marknaden. Geisha, ibland uttalat geiko, är underhållare och konstnärer till skillnad från oiran som var lyxprostituerade under Edo-perioden ( ). Kammar som har tillhört sistnämnda numera historiska yrkeskategori är prismässigt oöverkomliga dyrgripar i ädla material som jade, guld, horn, sköldpadd och japanlackerat trä. Proffsig frisyr - hur? Frisörers hårläggningskammar har speciella former för att sortera delar av håret och därmed lättare kunna strukturera det. På kontinenten kallas speciella hårläggningskammar för meschen-kammar från franska mèche = lock. En annan typ av hårläggningskammar, pinnkammar, är mer utformade som en vanlig hårkam men har dessutom ett tunt skaft av stål som är utdraget som en lång nål med trubbig spets (permanentkam) för att lägga en bena så rakt som möjligt. Dagens pinnkammar är något bredare utformade (skämtsamt kallad råttsvans) och med vilken man lättare kan sortera längre sektioner eller lägga en bena i flera riktningar, allt enligt kundens speciella önskemål. Ytterligare en annan friseringskam kallas för tuperingskam med vars hjälp frisören åstadkommer fluffigare volym i en annars rak frisyr. Sådana kammar har några glesare piggar som är tvärställda vid ena långsidan av en kam med tätare piggar. Tuperingskammar används även av personer som 8

4 Nedan till vänster Sammansatt enkelkam, trä, rotting, växtfärgade gräsfiber, 1 x 18 cm, Salomon-öarna, Oceanien, 1970-talet. Till höger ovanifrån Traditionell kinesisk dubbel- helkam, bambu, plast, bemålat trä, 5,5 x 11 cm, Changzhou Comb Factory, Kina, 1970-talet. Moderniserad enkelkam med skaft, kohorn, 4 x 19,5 cm, Irland, 1980-talet. Enkel-fickkam, cellulosaacetatplast, sköldpaddsimitation, handslipad, 2,5x14,5 cm, Habo-Kam AB, Sverige, 2000-talet. Moderniserad enkelkam med skaft, skilda trämaterial, 4,5x19,5 cm, Kina, 1980-talet. Enkelkam med vikbart piggskydd, cellulosaacetatplast, sköldpaddsimit., 3x11 cm, märket Spirella, Sverige, 1960-talet. Modern enkelkam, polypropenplast, 4,5 x 12,5 cm, Taiwan, 2000-talet. regelbundet filtar håret på ett originellt sätt vilket kallas rastaflätor, dreadlocks eller dreads. Det kan ta allt från ett par månader till flera år tills de har mognat och blivit till fasta, repliknande hårkorvar. Utanför rastafarikulturen ses dreadlocks vanligast bland ungdomar som ofta tillhör olika subkulturer. Dreadlocks brukar betraktas av samhället som en rebellisk frisyr. Kammens ursprung? Kammar har synnerligen speciella former beroende på deras geografiska ursprung. Det är främst designen som kan ge en fingervisning om varifrån i världen de kommer. Kammar från Afrika, Polynesien, Melanesien eller Mikronesien är enkelradiga. Krulligt hår kräver dessutom en enkelradig kam med extremt långa, glesa piggar eller klor. Afrokammar används mest av personer med afrikanskt ursprung. Men även etniska grupper från Oceaniens regioner vårdar sitt speciellt krulliga hår, så kallat pepparkornshår, med kammar vars piggar är långa och 9

5 glesa. I Sverige har liknande kammar används under talet för den då populära afrolooken. Traditionella kammar från Östeuropa, Kina och Japan är snarare dubbelradiga, med kortare och täta piggar för att kunna kamma tunt och rakt hår. Ett undantag är de enkelradiga, ganska runda kammar som är beståndsdel i japanska håruppsättningar. Lite om kammens historia Etnologer och antropologer har länge intresserat sig för kammens typologi och historia. Museiintendent G. J:son Karlin har i sitt bidrag i den Svenska Fornminnesföreningens Tidskift från 1909 haft följande som utgångspunkt: Liksom de flesta andra redskap kan kammen till sitt första ursprung föras tillbaka till vår egen hand. De äldsta från stenåldern bevarade enkelradiga benkammar visar mer eller mindre handens form, det är en benkam som tappades på en stenåldersboplats omkring 3000 f. Kr. vid Gullrum i Näs socken på Gotland. Den är dekorerad med ett människohuvud och ett djurhu- Kam från Ashanti-folket, enkelkam, tropiskt trä, figurativ dekor, karvsnittmönster, bemålad med jordpigment, ledat, vikbart stöd för att ställa på ett rakt underlag, 12,5x37 cm, Ghana/ Elfenbenskusten, Västafrika, 1970-talet. 10

6 vud. Mellan dem har sicksacklinjer ristats in. Ett stort antal dubbelradiga benkammar har hittats under utgrävningar i medeltida svenska städer. Arkeolog Pernilla Morner har på Västarvets hemsida givit en intressant inblick i kammens historia under rubriken Kammen är huvudsaken : Skicket att vårda sitt hår och anlägga skiftande frisyrer är inte bara en modern företeelse. Med hårets hjälp har människor ända sedan forntiden signalerat klass- eller grupptillhörighet och trender. I dagens moderna kamtillverkning så har nästan varje land ett antal företag eller flera individuella kammakare. I Sverige har vi haft många, skickliga kammakare ibland i flera generationer. Kammakargatan i stadsdelen Norrmalm i Stockholm påminner om detta gamla hantverk. Att tillverka kammar har varit och är lönsamt då vi alltid är i behov av dem. Idag produceras de flesta kammar i Kina. I Sverige är det främst Habo-Kam AB som sedan 1900-talets första hälft tillverkat kammar i både cellulosaacetat och efter 1966 även av anodiserat aluminium. Företaget togs över av Ahlins AB i Habo men för ett antal år sedan såldes Habo-Kam AB till en ny ägare. Den mångsidiga designen av kammar gör dem till intressanta samlarobjekt. Som kamsamlare kan man även bli medlem i The Antique Comb Collectors Club International som har nyhetsblad och egen hemsida: Att samla kammar av ädelmetall eller med inläggningar av dyrbara stenar kräver större ekonomiska uppoffringar. En kam tillverkad av den kända ryska juveleraren Fabergé kostar gigantiska summor. Mitt råd är därför: samla gemene mans kammar de är överkomliga och många! medlem i Göteborg thogu@live.se