Kurs: CG1009 Examensarbete, kandidat, klassisk musik, 15 hp 2013 Kandidatexamen Institutionen för klassisk musik, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm

Transkript

1 Kurs: CG1009 Examensarbete, kandidat, klassisk musik, 15 hp 2013 Kandidatexamen Institutionen för klassisk musik, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm Handledare: Elemer Lavotha Leo van Debré Examensarbete Programblad och reflektion inom examensarbete Inspelning av det självständiga, konstnärliga arbetet finns dokumenterat i det tryckta exemplaret av denna text på KMH:s bibliotek.

2 1(4) Leo van Debre Examenskonsert 4 juni 2013 kl 18 KMH A440 Leo van Debre, Violoncell.

3 Program Frederic Chopin ( ) Cello Sonata g-moll Allegro Moderato Leo van Debré, Violoncell Georg Öquist, Piano J. S. Bach ( ) Suite No. 3 Prelude Allemande Courante Sarabande Bourrée Gigue Leo van Debré, Violoncell

4 3(4) Programkommentarer Chopins cellosonat i g-moll. Sonaten skrevs av Frederic Chopin år Det är ett av nio verk som är skriven för något annat instrument än piano. Dock förekommer pianot alltid i verken. Cellosonaten är det sista verk Chopin publicerade under sitt liv Den är tillägnad och skriven för Auguste Franchomme, som framförde sonaten med Chopin år1848 i Salle Pleyel, Paris. Sonatens tema i första satsen återkommer i olika former genom hela sonaten och kräver en skicklig pianist som ackompanjerar cellisten. Bachs tredje cellosvit. Bachs tredje cellosvit börjar med Preludiet som är skrivet i A-B-A-C form, där A är en del som formas av många skalor som upplöses till arpeggion (ett spelsätt som innebär att ackord bryts). B-delen introducerar cellisten för tumpositionen (som innebär att alla fingrar i vänsterhanden används) som behövs för de krävande ackorden. Efter ackorden återgår det sedan till skalorna och avslutas med en mäktig och överraskande ackorddel. Allemanden är den enda delen i sviterna som har en upptakt bestående av tre sextondelar istället för en, som är standard formen. Den första och andra Bourrèen i sviten spelas ofta som solostycken av andra basintrument, såsom tuba, trombon och fagott.

5 Reflektioner Mina reflektioner handlar om utvecklingen som musiker under de tre år vi går på högskolan. Under gymnasiet hade man bara ett mål och det var att komma in på högskolan, varför och vad det skulle ge visste man inte riktigt. Väl där fick man lära sig att vara en egen företagare, något som ingen av oss var beredd på. Man skulle marknadsföra sig själv, fakturera spelningar själv och lära sig söka jobb för att kunna försörja sig själv som en yrkesmusiker. Somliga av oss startade faktiska företag under sitt eget namn. Under dessa tre år jämförde man sig själv med resten av cellisterna på skolan, vi var ungefär 15 stycken. Man levde i sin bubbla. Under andra året började somliga söka sig ut i Europa, till andra professorer och elever. Oftast är det här man inser vad konkurrens faktiskt innebär. Under min första audition i Berlin till Gustav Mahler Jugend Orchestra, bekantade jag mig med människor från olika delar av världen och insåg att samhället bildar även musikern. Musikern från Kina, utan att vara fördomsfull, hade oftast sin mor med sig överallt. Hon kunde sitta utanför övningsrummet medan barnet övade i åtta timmar, under dessa åtta timmar hämtade hon allt barnet bad om. Hon följde faktiskt med om barnet skulle äta lunch med vänner och bar även barnets instrument för att inte trötta ut dess händer. Det har nog att göra med att man oftast bara får ha ett barn per familj i det landet. Det jag märkte varje gång jag kom hem till Sverige var att jantelagen fortfarande gällde, den oskrivna lagen om att man inte får tro att man är bättre än andra på något sätt. Som musiker skulle man helst inte sticka ut. Man skulle vara lagom bra. Under åren på högskolan kan jag räkna upp alla jag vet som sökte tjänster utomlands med mina tio fingrar. De flesta valde att stanna inom Sveriges gränser, vad gällde skolor och orkestrar. Nivån på Sveriges musikstudenter är låg jämfört med t.ex. Frankrike, Tyskland och Ryssland. Jag blev helt ärligt vettskrämd när jag övade på skolorna i dessa länder och hörde hur studenter spelade, de var väldigt bra helt enkelt. Att sedan veta att man ska konkurrera om orkestertjänster som dyker upp lika sällan som solen dyker upp på en midsommar är skrämmande. När man är gäststudent utomlands inser man ofta vad Sverige inte har, Professionell konkurrens. En konkurrens där man hjälper sina medmänniskor att bli bättre, där musiker är så pass självsäkra på sin sak att de inte söker bekräftelse från andra, och har därför ingen anledning att trycka ner någon annan för att lyfta fram sig själva. Under mina år på Kungl. Musikhögskolan i Stockholm såg jag studenter som stod utanför övningsrummen för att lyssna på hur deras kollegor övade bara för att veta hur de själva låg till i jämförelse. Detta tar död på många musikers kreativa sida.

6