Åboländska kulturmiljöer

Transkript

1 Hus och hem bilden av vår kulturmiljö Curatio <byggnadsvårdsförening i Åboland Malmgatan 6, Pargas, curatio@parnet.fi Åboländska kulturmiljöer Kulturmiljöer Kulturmiljöer är miljöer som människan hjälpt forma. En kulturmiljö uppvisar spåren av ofta hundratals år av mänskligt arbete. Kulturmiljöer är landskap, som bär på kunskap om vår historia. De har formats av naturens och människan i samarbete naturen har skapat förutsättningarna för människans arbete. Uppgift: RKY RKY eller Byggda kulturmiljöer av riksintresse är Museiverkets lista på våra mest värderade kulturmiljöer. Listan innehåller nästan 1500 platser från olika delar av landet. Uppgift 1. Bekanta dig med din hemkommuns RKY-objekt. Slå upp listan på byggda kulturmiljöer av riksintresse på Välj din hemkommun från listan till vänster (t.ex. Kimitoön eller Väståboland) och bekanta dig med vilka miljöer på din hemort har nationellt värde. Uppgift 2. Grupparbete. Välj gruppvis ett RKY-objekt. Ni kan även välja någon annan intressant kulturmiljö, som en tätort, en by, herrgård eller kyrka med omgivning. Bekanta er med objektets historia. Gå, om möjligt, på platsen, undersök den, gör en karta över den och fotografera den. Till vad har olika gamla byggnader på platsen använts? Gör tillsammans en plansch om objektet, eller håll ett föredrag om det.

2 Byar Byn är en bosättningsform som antagligen uppstått på medeltiden. De flesta av våra byar fanns redan på 1500-talet. Många gamla gruppbyar ser ut som att de från första början planerats på ett organiserat vis, t.ex. med gårdarna i rak rad. Byarnas placering i terrängen har valts med omsorg: bosättningen brukar alltid stå på en backe eller sluttning, i skyddat läge. Gamla byavägar följer terrängens former, och kan ofta gå t.o.m. genom gårdsplaner. Byar omges av sina åkrar och längre ut av ängar. Byar om behållit sin gamla struktur brukar kallas gruppbyar. I dem ligger alla gårdarna tätt intill varandra. Gårdarna kan vara ordnade i rad t.ex. längs en väg eller flod, i en tät klunga eller mer fritt ifall det finns gott om plats. Skärgårdsbyar är oftast placerade kring skyddade vikar, i ring kring viken eller i en klunga i skyddat läge. I äldre tider samarbetade byborna mer kring jordbruk och fiske, och var mer beroende av varandra. Därför var det praktiskt att bo tätt. Främst på 1800-talet genomfördes det så-kallade storskiftet, då odlingsmarkerna delades olika gårdar emellan. Samtidigt flyttades ofta även gårdarna ut från den gamla byakärnan, så att varje gård flyttade till sin egen backe och sina egna fält. Gårdarna blev mer självständiga. I Åboland har flyttningen av gårdar ändå inte närapå alltid utförts, och det finns gott om både gruppbyar med den gamla strukturen som omskiftade byar. De åboländska byarna är tämligen små, ofta med 2-5 gårdar, sällan mer än 10. Byarna har ändå vuxit sig större i.o.m. att torp och småbruk vuxit fram kring byarna, och senare även fritids- och egnahemsbebyggelse. Finby i Nagu är ett gott exempel på en gammal tät gruppby. Tappo är ett typiskt byalandskap som genomgått Storskiftet gårdarna står på var sin kulle.

3 Rosalan kyläsatama. Venevajat ympäröivät lahtea. Rosala byvik. Båthus och strandbodar står intill vattnet, medan gårdarnas huvudbyggnader bildar en krets kring hamnen längre upp (i bakgrunden) I Sydmo står gårdarna i rad efter varandra. Från vänster till höger: Norrgård (vänsterom vägen), Västergård och, Östergård (gul huvudbyggnad). Raden fortsätter med den gröna nybyggninen som tillhör Östergård. Hus Våra äldsta bevarade trähus brukar vara från 1700-talet. Gamla trähus brukar ändå ha utvidgats och förnyats gång på gång, och kan således ha betydligt äldre kärnor i sig. De gamla husen är vanligtvis avlånga, låga och smala. Den vanliga modellen är parstugan, med två stora rum (stuga/kök och sal) samt ett varierande antal mindre kammare, samt enkelstugan med bara ett stort rum. Husen kunde utvidgas på längden. Hus från och tidigt 1800-tal kan även igenkännas bl.a. på att de har långa knutar, d.v.s. stockändarna sticker ut ur väggytan och oregelbunden brädfodring (hela trästammar som har sågats till bräder).

4 Mot 1800-talets slut började man bygga bredare hus, som ofta är mer eller mindre dekorativa. Man brukar tala om snickarglädje, eftersom dekorationerna utformades i trä. Snickarglädjen kunde ta sig uttryck i invecklade fönsterformer, profilerade foderbräden kring fönster och dörrar, variation i brädfodring samt fantasifulla farstukvistar. Farstukvisten eller förstugan började bli vanlig på talet, och kan ses som ett litet miniatyrhus genom vilken man gick in i huvudbyggnaden. I början av 1900-talet uppkom småhus- eller egnahemshusbyggandet för arbetarklass och småbrukare. Ett typiskt egnahemshus från tidigt 1900-tal har en skorsten, kring vilken alla rummen är samlade. Först var egnahemmen små och smala, men senare blev en närapå kvadratisk grundform med 4 rum kring en skorsten och brant takvinkel den vanligaste. Samma grundform utvecklades på 1940-talet till frontmannahuset. Mot mitten av 1900-talet började man bygga allt mer enligt modernismens ideal. Man skulle avstå från överflödiga dekorationer och romantiska element. Idealet var släta, putsade ytor och enkla, funktionella former. Platta tak och vågräta linjer betonades. Den mest allmänt sedda formen av funktionalistiskt byggande är frontmannahusen, som fortsätter på egnahemstraditionen med centralskorsten och korsplan. Från och med 1960-talet blev det allmänt att bygga låga och breda hus med platta eller låga tak. Långsmal parstuga i Korpo. Enkelstuga på Pargas hembygdsmuseum. Två hus med breda byggnadskroppar från snickarglädjens guldålder: till vänster kommunalstugan i Pargas från 1870-

5 talet, till höger ett ståtligt hus från 1900-talets början. Småhus från och 1930-talen. Frontmannahus eller småhus från 1940-talet. Gårdar Enligt gammal byggnadstradition har byggnaderna omgivit ett centralt gårdstun. Byggnaderna bildade alltså en mer eller mindre tät krets kring gården. Ibland kan gårdsplanen vara helt omsluten, men i Åboland är det vanligare med en öppnare placering. Tätt slutna gårdar hör samman med täta byakärnor och trästäder. På en bondgård krävs många byggnader för livet och arbetet på gården. Den viktigaste är mangårds- eller huvudbyggnaden husbondfolkets bostadhus. Huvudbyggnaden har ofta framhävts med ett synligt läge eller annorlunda färgsättning. Till exempel kan uthusen vara rödmyllade, medan bostadshuset är ljusmålat. Ofta finns det också ett mindre bostadshus en lillstuga, som kan

6 ha använts t.ex. av åldringar, vuxna barn eller tjänstefolket på en större gård. Exempel på uthus eller ekonomibyggnader på en gård är bl.a. fähus, stall, loftbod, lider, tupp, mm. Bastu och ria brukade för brandfarans skull placeras lite längre bort. I skärgården brukar båthus och strandbodar finnas intill vattnet. Livet förändras, och nyare tillägg till gårdar kan vara t.ex. bilstall och lekstugor. I gamla trästadsmiljöer som gamla malmen i Pargas är gårdarna byggda enligt samma princip som bondgårdar, men oftast med färre uthus. Bostadshuset brukar stå med slutna långväggen mot gatan, medan ingången och farstun är på den skyddade gårdssidan. Höga plank skyddar stadsgårdarna mot gatan. Egnahemsgården, som blev vanlig i början av 1900-talet har en annorlunda karaktär: bostadshuset står oftast mitt på tomten och omges av trädgård på alla sidor. Gårdarna avgränsades med låga staket, t.ex. spjälstaket, samt häckar. Nyttoodling var populärt då egnahemmen blev allmänna, och till varje egnahemsträdgård hörde ett köksland och en fruktträdgård. Under senare tid har gräsmattan ofta ersatt kökslanden. Uthusen på egnahemsgården brukar inte vara så många, vanligtvis ett eller högst två t.ex. en gårdsbastu eller ett lider. Enligt modernismens ideal skulle ett hus helst omges av orörd natur. Man eftersträvade att lämna träden kvar på tomten. Typisk Åboländsk gård: byggnaderna formar en lös krets med huvudbyggnaden högst upp och mot vägen.

7 Slutna gårdstun är sällsynta på landsbygden i Åboland.. Gamla malmens gårdar omges tätt av byggnader. Gård i utskären. Byggnaderna formar en lös krets. Ekonomibyggnader anknutna till fiske är i stranden, resten högre upp på land. Ett stort vårdträd skyddar huvudbyggnaden.

8 Egnahemshusens gårdar är öppnare än de äldre gårdarnas- trädgården skall synas utåt. På de flesta egnahemsgårdar har kökslanden för länge sedan bytts till gräsmattor, men fruktträden får stå kvar. Frontmannahusens trädgårdar är mer regelbundna. Modern höghusgård från 1950-talet huset omges av naturen talets nybyggen omges ofta av stora terasser och sparsamma planteringar. Övriga allmänna byggda element i våra kulturmiljöer: Vägar. Gamla vägar slingrar sig ofta enligt terrängens former, i gränsen mellan öppna fält och skogar. Gamla byavägar löper bland husen, ibland även över gårdstun. Nya landsvägar görs raka, och terrängen formas för att ge plats åt vägarna. Träd och trädalléer. Ibland kan en gammal gård ha ett eller två speciellt stora vårdträd. Runt gårdarna har man ofta planterat sällsyntare lövträd som askar eller lönnar. Vägar till prästgårdar

9 eller herrgårdar omges ofta av trädalléer. Ibland finns de också på byavägar. Stengärdesgårdar. På landsbygden kan man se gamla, tjocka murar av natursten, som utmärkt gränser mellan olika tegar. Stengärdesgårdar kan vara hundratals år gamla, och har ofta en lokal särart. Hankgärdesgårdar. De traditionella gärdesgårdarna har använts till att hålla djuren i sina hagar. Idag bygger många gärdesgårdar av höstörar för att dekorera sina gårdar. Traditionellt har ändå gärdesgårdarna gjorts av gran- eller enstörar, och hör till landsbygdens miljöer. Spjälstaket. De dekorativa spjälstaketen kom på modet kring skiftet av och 1900-talen och används till att avgränsa bostadshusens gårdar. TEHTÄVIÄ: Luonto- ja ympäristötieto Tehkää kenttäretki johonkin koulun läheiseen kulttuuriympäristöön, esimerkiksi kylään, maatilalle, tai asutuskeskukseen. On eduksi, jos voitte saada joltakin (esim. tutulta) asukkaalta luvan tutkia hänen pihaansa. Voitte myös käyttää koulua ympäristöineen. Käykää lyhyesti läpi ensin millaisesta kulttuuriympäristöstä on kyse ja miten se om muodostunut (esim, maatalousalue, omakotialue, teollisuusalue, kirkonkylä). Jakaantukaa sitten ryhmiin jotka liikkuvat vapaasti alueella tehtävien tekoa varten. Muistakaa painottaa ettei ihmisten pihoille saa mennä luvatta. 1. Kartoittakaa kulttuuriympäristö. Tehkää alueesta kartta, johon merkitsette rakennukset (neliöinä), pihojen rajat, tiet, sekä miten esim. pellot, vesistöt ja metsät asettuvat suhteessa rakennuksiin. 2. Valitkaa yksi rakennus. Tutkikaa sen eri osia, alhaalta ylös: Mistä kivijalka on tehty? Millainen on rungon muoto? Millä seinät on vuorattu? Minkä väriset ne ovat? Millaiset ikkunat talossa on? Millainen sisäänkäynti talossa on? Mistä katto on tehty? Montako savupiippua? 3. Luetelkaa muita alueeltanne löytämiä rakennuksia ja rakennettuja yksityiskohtia. Mitä käyttötarkoituksia rakennuksilla mahtaa olla?

10 Kuvataide Vuosiluokat 7-9 / lukion kuvataidekurssi 2. Kulttuuriympäristön esteettinen arviointi valokuvaamalla. Valitkaa kohteeksi joku kulttuuriympäristö. Vaihtoehtoisesti jokainen oppilas työskentelee itsenäisesti valitsemassaan kohteessa. Voitte vapaasti valita ympäristöjä itse, tai esim. yhdessä tutkailla jotakin paikkakuntanne RKY-kohdetta (kohteet löytyvät osoitteesta kunnittain jaoteltuna). Oppilaat valokuvaavat kohteesta yleisnäkymiä, ja sen jälkeen valitsemiaan yksityiskohtia tai näkymiä, jotka kokevat joko erityisen tärkeiksi kohteen luonteelle tai tunnelmalle, sekä sellaisia jotka kokevat sopimattomiksi, ongelmallisiksi tai rumiksi. Jokaisen kuvan kohdalla tulee olla lyhyt kirjallinen perustelu. Omat näkemykset ja henkilökohtaiset mielipiteet ovat tärkeitä. Ei tarvitse olla sitä mieltä että historiallinen arvorakennus on kaunis.