KA RL FH E DHIKSS O.\1 Pargas. KAHL KAHLSSO:\ Pargns. J OHAN JOHAN SSON I3 HENN Purmo. ,\IATTS Ll:\ DBAc K U'lggIll Hll ' O rf\vais

Transkript

1 Byspelmän. Att resa omkring på landsbygden från socken till socken, by till by och studera folkmusiken sådan den ännu kvarlefver, erbjuder ett utomordentligt intresse. En skymningsstund vid sprakande brasa, i sällskap med någon byspelman af de verkliga, typiska är egnad att för alltid kvarstanna i minnet. Det UJ' sprungliga, rättframma, sanna i allt hvad man hör kommer en att glömma sig själf och hela världen. Man lyssnar blott. Och alt det, som där erbjudes, till sitt innersta väsen är ingenting mindre än verklig konst, har erkänts af de största konstnärer själfva. De dagar, då man i bygderna förstod att rätt värdera och använda sång, lekar och dans, äro dess värre sedan länge förrunna. Andra tider hafva kommit och med dem äfven andra seder. Men djupt smärtsamt är det alt erfara, huru de nya ideerna hota att utrota allt som varit. De gamla idealen, den poesi, som under århundraden upplyst landtbons ofta mörka och svåra stig, trampas numera icke sällan under fötterna, och hvad värre är, ljusets väktare, kulturens låtsade bärare, gå stundom i spetsen vid förstörelseverket. - Det har berättats mig, att en gammal fiolspelman från Kumlinge socken i sin dödsminut skall ha sagt till sin son:» Poik, tu ska hald strenjar på fiåolin». - Den gudlöse I skall väl mången utropa. Yttrandet bevisar dock oförtydbart, att han visste, hvad fiolen verkligen hade varit för honom: ej allenast ett uttrycksmedel för den mest uppsluppna Iifslust, utan också en smärtans tolk i tunga tider. Runeberg, vår store skald, har någongång yttrat: ~Låt fiolen sörja», och sannerligen, den kan det. Och ej allenast i konstnärens hand, nej, äfven under byspelmannens grofva, af arbetet kroknade fingrar, kunna strängarna gifva luft åt känslor, upprunna ur själens innersta djup. En framstående byspehnall uppbär ett stort anseende. Vida omkring är han känd. Ofverallt omtalas han med den största förtjusning och vid danser och gästabud är hvar man stolt, som haft den äran att sitta spelmannen närmast. - Som sagdt äro dessvärre de med rätta uppburna spelmännen numera ytterst tunnsådda. Egentligen lär man känna de bästa endast genom de gamlas berättelser, delvis äfven genom kvarlefvor af deras melodier. Spelmännens melodier, ofta nog»krusade» med sökta driller och grannlåter, verka dels genom naiv öfverlägsenhet, dels genom utpräglade drag af personlighet. En väl stark egenkärlek utmärker nära nog alla spelmän. De äro i allmänhet ej sena au framhäfva sig själfva och sin konst. Men denna egenskap är dock icke så mycket iögonenfallande, emedan de aljtid gentemot konsten själf förhålla sig som hängifna, ödmjuka dyrkare af densamma. Det personliga draget framträder i folkmelodierna så mycket tydligare därigenom, att de alltid inläras utan tillhjälp af noter och på den grund naturligtvis både rytmisk! och melodiskt af hvarje spelman omformas efter hans

2 174 eget skaplynne. Att tvenne spelmän skulle spela en melodi fullkomligt lika inträffar högst sällan. Många byspelmän, hvars välmaktsdagar inföllo under medlet af det sistförflutna seklet, utmärkte sig genom egenskaper värdiga en sann konstnär: sträfvan efter den största tänkbara teknik, innerlig hängifvenhet för sin konst samt medvetenhet om det upphöjda i densamma. En ytlig betraktare skulle till och med säga att det fria, obändiga lynne som ofta kännetecknar en konstnärsnatur, äfven igenfinnes hos dessa bygdemusiker. Det har nämligen ofta inträffat, att just spelmännen på samma gång råkat vara»älskare af det starka», att de ibland som det säges»tagit öl för ärende». Dock är detta i hvarje fall af mindre betydelse än man velat framhålla det. Och de, som förbannat både musiken och dansen för missbruk vare sig af ett eller annat slag, ha gjort sig skyldiga till ett gron brott. Att byspelmännen i flere fall egt en på utvecklingsmöjligheter rik musikbegåfning är otvifvelaktigt. Och genom en lifslång fåfäng kamp för dennas bringande i ljuset har mångens lefnadssaga blifvit rörande tung. Längtan att få lära mera af och om musikens sköna konst har t. o. m. nära nog ledt till vansinne. Så var t. ex. fallet med en bondson Hans Jossfolk från Nämpnäs by i Närpes socken. Såsom liten gosse ren sysselsatte han sig med sång och musik, började tidigt spela fiol och försökte själf bygga instrumenter. Han tiggde och bad om att få gå i skola, men de fattiga föräldrarnas små resurser ställde sig alltid hindrande i vägen. Emellertid förfärdigade han sig en orgel, erhöll genom vänners tilhjälp några notböcker, och nu kunde han icke förmås alt göra annat 175 än spela. Slutligen blef han allt mer melankolisk och började grubblande vandra från by till by, från gård till gård med sin fiol under armen. Under de senaste tio åren hafva hans besök i hemmet blifvit allt mer sällsynta. Halft kollrig färdas han numera ständigt omyring ; men det säges om honom, att han på ett oförlikneligt sätt behandlar sin fiol. - Honom själf har jag aldrig lyckats träffa, men hemmet har jag besökt. Hans anförvandter berättade då själfva, au ah han antagligen bör:iat grubbla öfver att han ej fått studera musik. Med detta sorgliga lefnadsöde för ögonen, var det icke utan en viss beklämning jag genomgick hans ringa notförråd och spelade på den anspråkslöst hopkomna orgeln. Bygdeynglingens bö jelse föl' musik har lyckligtvis ej ofta haft så ödesdigra följder som i of\'ananförda fall, däremot hör man ibland om en eller annan spelman yttras, att han aldrig blifvit någonting på grund af sitt myckna spelande. Typisk i sådant afseende är Fredrik Berg s. k.»sepp Fredrik» i Wörå. Denne, son af en prest (något som han gärna omtalar) har aldrig kommit alt företaga sig någonting annat än Fredrik Berg.

3 176 fiolspel. J ämte sin hustru, som vid bröllop anjitats att smycka bruden, har han dragit från den ena socknen till den andra, medverkandp. som spelman vid gästabuden. Flere gånger ha de båda makarne varit öfverresta till Sverige, hvarest de färdats på samma sätt. Efter. Sepp Fredrik» upptecknade jag det respektabla antalet af 80 dansmelodier, däraf 40 polskor. Dessa framställa honom särskildt såsom en duktig tekniker och gifva äfven vid handen, att han är begåfvad med osvikligt minne. Om förträfflig musikbegåfning vittna flere fall, då spelmän, trots svåra lyten eller skador i vänsta handens fingrar, uppnått en beundrandsvård färdighet. J ohan Pellers Ragvals :t Ravasin» i Ofvermark spelar t. ex. endast med tre fingrar. Pekfingret blef i barndomen på något sätt skadadt, så att det helt och hållet styfnade. Likväl började Rag,Tals vid omkring 12 ärs ålder spela fiol, (senare har h an äfvcll blifvit känd såsom en särdeles skicklig violinbyggare) och besitter nu en i sanning otrolig teknik. Utom att R. med säkerhet och öfverlägsen behärskning spelade alla förekommande melodier i grundläget, utförde han nere danser med användande äfven af tredje läget. Hos honom förmärktes heller ej det släpande med ett finger trån en ton till en annan som ofta karaktäriserai' byspelmän, utan skedde lägeväxlingarna ständigt genom en mycket koncis flyttning af hela handen. Intressanta egenheter i spelsättet varsnar man för äfrigt rätt ofta. De finnas, som spela utan att använda andra fingret, likaledes spclm;" n, som reda sig utan det tredje och fjärde fingret. I h varje sådant fall blir melodigestaltningen själffallet förvrängd eller åtminstone starkt påverkad. I detta sammanhang KA RL FH E DHIKSS O.\1 Pargas KAHL KAHLSSO:\ Pargns J OHAN JOHAN SSON I3 HENN Purmo,\IATTS Ll:\ DBAc K U'lggIll Hll ' O rf\vais

4 177 böra äfven nämnas fiolister, som föra stråken med vänstra handen. Vanligen ha de strängarna omflyttade, men spela också obehindradt med strängarna på vanligt sätt. Tonartsbegreppet hos byspelmännen är i allmänhet mycket inskränkt. De flesta af deras melodier gå i g-dur eller d-dur, mera sällan förekomma c-dur, f-dur, b-dur och a-dur, endast i undantagsfall ess-dur och e-dur. Melodier i moll äro i vissa trakter rätt allmänna, vanligast d-moll och g-moll, i enstaka fall a-moll. Mollmelodierna äro särskildt karaktäristiska för mellersta svenska Österbolten, hvarest t. ex. b dur melodierna äro högst sällsynta. I motsats härtill förekoluma de sistnämnda ymnigt på Åland, där åter mollmelodicrna äro sällsynta. B-dur, en tonart som på fiol är o,jämförligt mycket svårare än t. ex. g- och d-dur, har med synnerlig förkärlek användts och med ovanlig färdighet behärskats bl. a. af en gammal spelman i Föglö på Åland, som kallades ), Jydde Farfan. Han öfverflyttade melodier från andra tonarter till denna sin älsklingstonart, hvari han äfven komponerade en vals, som blifvit åt eftervärlden bevarad.»jydde farfars» traditioner uppbäras numera af dennes elev Wilhelm Söderberg, som ock spelar ett stort antal melodier i b-dur. Söderberg pastod för öfrigt ganska bestämdt, att det ej finnes andra tonarter än a-dur och b-dur. Korstonarter voro för honom begreppet a-dur oeh b-tonarterna b-dur. Hans melodier voro i alla fall af en säregen skönhet. l hans spel frapperade stråkföringen. Med beundransvärd ledighet fick han fram de svåraste fraseringsfinesser, och hela melodin flöt fram med en renhet som endast utmärker ett konst- 12

5 178 närligt föredrag. Men så hade också hans lärare varit fordrande. Stråkföringen, hade denne sagt, skall hufvudsakligast ske genom handledens rörelser. Armen måste hållas så stilla som möjligt. Om den ej eljes kan hålla:;;,»så bryt fast af hela öfverarmen». Sådana yoro gubbens regler och det är betecknande, att han instinktivt hade kommit underfund med just de grund!latser, hvilka tilläm pas vid hvarje systematisk underyisning i violinspeini ng. Att spelmännen själfva korn ponera '. melodier är ingen. ~ ting ovanligt. Det är an Lagligt, a lt en stor del af den oer- Wilhelm Söderberg. hörda mängd dansmelodier, som förefinnes, under föregående generationer komponerats af spelmännen själfva. En ganska egenartad dylik komposition, en bröllopsmarsch, hemförde jag nyligen från Eckerö på Åland. Komponisten var fiolisten och tullvaktmästaren Wilhelm Erikssons far, en»riktig storspelman», som han sades ha varit. Och marschen, en lillfällighetskomposition i detta ords fulla betydelse, hade uppkommit sålunda: Nämnde storspelman hade 179 hlif\'it anmodad att utföra musiken vid en släktings bröllop å Pellas hemman i Storby. Ante, så helte brudgummen, gick i följd af någon sjukdom mycket långsamt och stapplande. Färden till kyrkan skulle likväl företagas gående. Då spelmannen icke kände någon marsch lämplig för den styfbente brudgummen, så fann han sig föranlåten att komponera en ny marsch med passande takt enkom för detta tillfälle.. Så skulle de heller icke kunna säga att han ej gjort sitt bästa.»»pell-antas marschin» har en viss högstämd karakhir, men förråder dock ej sin ofvan relaterade lillkomst. Det åländska allmogespelets historia erbjuder förörrigt ett intressant studium. Enligt hvad det berättas, runnos redan i slutet af 17-hundratalet i Saltvik flere skickliga fiolspelmän. 1 synnerhet de tre, hvilka i början af det sistförflutna seklet voro i välmakten, nämligen Ulrik Zetterman, Adrian Österman och [(arl Gustaf Sundman, utöfvade ett stort och vidsträckt inflytande. Såvidt hittills framgätt, synes det nästan som om Saltviks socken varit så att säga,tongifvande» med afseende å hela det åländska allmogespelet. En nu lefvande äldre man berättade, att, då han i sin ungdom började spela fiol, gubben Sundman sade till honom:»om man vill lära sig spela ordentligt, så skall det gå efter noter.» Gubben erbjöd sig äfven att bli hans läromästare, gaf sin elev först några skalor till läxa, därefter äfven dansstycken, dem han,knäppande på fiolen upptecknade', Detta faktum är af mycket stor betydelse. Flerstädes har man nämligen funnit urgamla, handskrifna notböcker, innehållande dansmelodier, melodier, om hvilka man sällan vet, huruvida de äro uppteckningar af traditio-

6 180 nellt fortlefvande melodier eller afskrifningar från tryckta noter. Ofvan anförda meddelande skulle därvidlag kunna tjäna som bevis föl' antagandet, att noterna ifråga äro uppteckningar. 1) De musikaliska anlagens ärftlighet är känd af hvar man, men att detta fö r ~&ljande bland byspelmännen påfallande gifver sig tillkänna, ha säkert ej så många kommit att fästa sig vid. Tre spelmanssläkter, hvilkas anor gå tillbaka ända till medlet af 1700-talet har jag hittills lärt känna. Dessa äro släkterna Bohm i Kimito, Silander på Åland (Kumlinge) och Nyberg i Gamlakarleby landsförsamling. I den förstnämnda släkten voro den nu lefvunde omkr. 70-årige Gustaf Bohms far, farfar och farfars far spelmän och - socken skräddare. Båda yrkena innehafvas äf\'en af den sista ättlingen. En liknande rad af förfäder, hos hvilka tvenne yrken gått i arf, visar oss fiolisten kantorn Evert Silanders stamtafla. Släkten Nyberg åter, från hvilken en medlem sedan många år haft anställning som violinist vid Åbo orkester, härstammar från en honde och spelman Matts Närvilä, hvars 6 sonsöner ärfde sin farfars musikbegåfning. Dessa, de s. k. Pensar-pojkarna bildade tillsammans ett kapell, som en längre tid tillgodosåg såväl stadens (G. kariebys) som den kringliggande landsortens musikbehof. Ättlingar af»pensar-pojkarna) lefva numera kringspridda på många håll, de flesta med utpräglade anlag för sång och musik. - Den omfattande betydelse ') Den, som möjligen har i sin ego någon sådan gammal notbok, bedes vänligen anmäla därom till förf., adr. Fabriksg_ 8, Helsingfors. Dylika böcker i likhet med alla slags gamla noter, i synnerhet handskrifna, böra under inga omständigheter förstöras, emedan de för melodiforskningen äro af oskattbar betydelse. / 181 för en nations musikaliska utveckling, som onekligen måste anses inneligga i allmogespelmännens verksamhet, kunde gifva anledning till vidlyftiga utläggningar, hvilka dock denna gäng måste förbigås. Enbart spelmansyrket har sällan kunnat föda sin man. Därför finner man oftast någon annan sysselsättning förenad med detsamma. Bland de omkring 70 spelmän, hvilkas till inemot tvåtusen nummer uppgående melodiförråd jag tillsvidare upptecknat, äro 13 bönder, 11 torpare (delvis backstugusittare), 10 smeder, 5 snickare eller timmermän och 4 skräddare. De öfriga idkare af andra yrken eller ensamt fiolister. Såsom synes är en sto procent af spelmännen smeder. För det mesta äro dessa äfven de skickligaste på sitt instrument. I synnerhet i Österbotten är detta fallet Såsom exempel må nämnas»bössmedin» på Bergö,. Jukkasin» och. Dal Jon-Erib i Petalaks. Såsom kändt voro kvinliga musikutöfvare ända till början af 1800-talet t. o. m_ i städerna mycket sällsynta. I medlet af samma århundrade synas dock flere kvinliga fiolister ha uppträdt på landsbygden_ Och det berättas, att äfven de ofta uppnådde en slor färdighet. Hufvndsakligast i Österbotten hör man fiolspelerskor omtalas, såsom t. ex. en faster till. Sepp Fredrik)) en faster till.bagg-matt» m. fl. För närvarande äro de hyspelmän, som verkligen förtjäna detta namn, med få undantag fiolister. Men för omkring 50 år tillbaka användes ganska allmänt äfven klarinetten vid danser och bröllop. Vid de senare bestodo musikanterna yanlig.::n af ett flertal så väl klarinettblåsare som fiolister. All klarinetten numera kommit ur bruk säges bero däraf, att behandlingen af instrumentet medför ett skadligt inflytande på lungorna.

7 182 Det humoristiska elementet är ej i byspelmännens lif, lika litet som i deras melodier, främmande. Tvärtom gifvas där de dråpligaste prof på äkta, oförfalskad fol khumor. An ligger den i deras lynne, än åter framträder den såsom en gifven följd af yltre omständigheter. - Någonting mycket vanligt är t. ex. att spelmännen äro toffelhjältar. Om detta beror därpå, att de så ofta äro i verkligt behof af stöd, kan,'ara svårt att afgöra. Allt nog, de äro behärskade, ja, tyranniserade af sin kära hälft och låta sig äfven underdånigt behärskas. Det häraf ibland uppkommande svåra valet mellan huslig plikt och kärleken till musiken har mången gång varit upphof till allvarsamma tvister, men äfven till de mp.st humoristiska scener. Äfven i dylika fall har det framgått, att det inneboende musikbegäret kan vara oemotståndligt. Ehuru det egentligen ligger något på sidan om ämnet, vill jag i detta sammanhang berätta en liten historia. En byspelman i sydvästra Finland hade en.. kitslig, gumma. H Oll vakade noga öfver, att han så litet som möjligt fick tillfälle att syssla med sitt kära fiolspel. En gång gick det t. o. m. så långt, alt hon grep fiolen och slog den i bitar på ägarens rygg. (Det sedermera omsorgsfullt hoplappade instrumentet hal' jag haft i mina händer.) Denna skymf kunde gubben ej glömma. Nästa söndagsmorgon hade han fått sig något till bästa». Af en eller annan anledning uppstod meningsutbyte i stugan. Trogen sin vana ville makan regera, men den gången gick det ej. Gubben fick föl' en gångs skull herraväldet, med den påföljd au gumman måste rymma fältet. Hon tog sin tillflykt upp i ett träd utanför stugan. En strid uppe i trädet riskerade dock ej gubben gifva sig MI CKEL BEI1GMAl\ C; USTAF BOlIM E VElrr SILANDER WILHELM EHlhSSON

8 183 in på, men som han tillika var timmerman, hämtade han sin yxa och hotade fälla trädet, såvida ej den kära vill komma ned. Delta hjälpte och grundlig upptuktelse blef antagligen slutet på visan. Det bästa var att händelsen passerade vid vägen, medan kyrkfolket gick till kyrkan. - Under min vistelse i socknen kom ifrågavarande spehnmi dagligen efter al"betet och spelade för mig par timmar. De gamla danserna ville ej taga slut och då jag uttryckte min förvåning häröfver, kom det fram, att han ännu efter hemkomsten långt in på nätterna i allsköns endräkt tillsammans med sin gumma»kom på» och öfvade sig i melodier från förr. Att det var i sista minuten man hos oss allvarligen tog i tu med upptecknandet af danser och låtar be~'isas däraf att den ena efter den andra af de gamla spelmännen, som verkligen ligga inne med något, efter hand vandra i grafven och med dem de gamla melodierna. Ofta har jag kommit för sent. Han dog nyligen, vår bästa spelman, han som kunde så många obeskrifligt vackra låtar. Detta djupt smärtsamma svar har jag hört flere än en gång vid min förfrågan om bygdens fiolspel män. Sedan jag begynte med melodiuppteckningar, ha flere spelmän, hvilkas melodiförråd jag hunnit rädda, slutat sina dagar. År 1905 atled Mickel Bergman i MakslUo. Född 1830 hade han tidigt intresserat sig för fiolspel. Men dåförtiden var det sed i Österbolten, att hvarje yngling, som ville egna sig åt spelmansyrket, en viss tid, ofta en hel vinter skulle li ga på läron» hos någon gammal mästare i fiolspel. Och på samma sält som under skråväsendets tid egde blott den, SOlU erhållit, gesällsbref» rätt au offentligen

9 184 bedrifva sitt yrke. Under lärotiden måste äfven ynglingen göra andra sysslor, bära ved, vatten o. d. Bergman hade gått i lära hos en ryktbar spelman Bergendahl. Från denna tid hade han i minnet en mängd gamla låtar och af de omkring trettio, som jag upptecknade efter honom, utgöra de allra flesta pärlor bland folkmelodier. Af särskildt historiskt inh'esse är en melodi benämnd»klingspors marsch» inlärd efter nämnda Bergendahl och uppgifven som den beryktade generalens fältmarsch, ett förmenande som har stora skäl för sig, då marschen ursprungligen skulle ha spelats af»pitte Vöman, som va krigsrnusikant på svenska tiden». Det låg ett förnämt allvar öfver Bergmans hela väsen. Sina melodier spelade han med synnerlig noggranhet. Han hörde också till dem, hvilka [örstodo tanken, som legat till grund för insarnlandet af folkmelodierna. Hade han bara icke förlorat sitt minne, sade han, så skulle han både velat och kunnat gifva en ännu större mängd melodier. - Många odödliga minnen skänkte mig dock den präktige gubben. Den främste bäraren af det åländska fiolspelet, kantorn Gl/staf Öman från SaItvik, dog senaste år. Öman, som föddes 1815, var af gamla goda stammen, en man, lwilken det förunnades all intill ovanligt hög ålder bibehålla Gustaf Oman. sina kropps- och själs- (. 185 krafter. Forntida toner älskade han högt och behöll dem i minnet ända in i lifvets sena höst. Redan såsom barn drog honom hans håg till musiken, och vorden yngling beslöt han att följa sin böjelse och valde då den enda bana, som på musikens område stod honom till buds, nämligen att blifva klockare och orgelnist. Efter obetydliga studier mottog han kantorsbefattningen i Saltvik, den han innehaft ända till för något år sedan, då han ansåg sig för gammal att fullgöra sin tjänst och tog afsked. Öman var känd såsom en synnerligen nitisk man i utöfvandet af sin syssla. Menförestider vandrade han om söndag~rna till fots den nära milslånga landvägen från silt hem i Ödkarby till kyrkan. Ännu under de senaste åren af sin tjänstetid ådagalade han vid dylika tillfällen en beundransvärd uthållighet. - Ända från unga år hade Öman spelat fiol, och på detta instrument hade han en sällsynt färdighet. Han var också känd öfver hela Åland för sitt spel, och där finnes väl knappt en enda socken, hvarest ej Om an någon gång spelat upp till dans. Vid mitt besök hos honom sommaren 1904 var han trots sin höga ålder ännu vid full vigör, och oaktadt han i tre års tid varit i afsaknad af egen fiol, spelade han nu sina gamla men dock ungdomsfriska melodier med en häpnadsväckande färdighet. Och under det ban spelade, syntes ban som föryngrad. Det spred sig öfyer hans ansikte en glans, framlockad af de om framfarna tider minnande tonerna. Helt nyligen nådde mig budskapet, att Josep Krok bäck från Penik i Lappfjärd at1idit. Han besökte i våras för första och enda gången hnfvudstaden i sällskap med den så uppmärksammade Tjöck sångkör,

10 186 uppträdde vid Brages täflan för fiolspelmän och tilldelndes äfven ett pris. Vid detta tillfälle utpekades han af prisnämnden såsom kanhända den mest typiska spelman af alla dem, som deltogo. Säkert är ock, att Jned»Penik Josip» bortgick en af Österbottens mest representativa bärare af de gamla folklåtarna. Det var en sensommarkväll 1905 jag lärde känna honom. Tillsammans med Carl Bengts uppehöll jag mig då i Tjöck. Vi vandrade en dag upp till )Pe niklande», togo in hos»voima Kalas, och frågade oss för hvar den så mycket omtalade spelman. nen bodde. Snart voro ;r--~- I vi i hans stuga, men han.,.'.'"" -' b L _ ' förklarade sig så sjuk, att han icke kunde spela en,l.;:. Il. ton, ja, icke ens lämna w..:::''';;;-' -<'sängen, den han visligen intagit nyss före vår an- Josef Krokbäck. komst. Tillbakadragenheten var verkligen denna gång ovanligt svår att öfvervinna. Länge kunde han dock ej motstå frestelsen. Han hade träffat vänner, tyckte han, som hade med honom något gemensamt, kärleken till musiken. Han spelade. Det blef en af de allra vackraste stunder jag upplefvat i sällskap med byspelmän. Hans broder, som också spelade fiol, hade kommit. Där sutto de bredvid hvarandra i sängen intill sena kvällen lärande en tacksam och tillbedjande lärjunge. Ett talgljus lyste på notbladen. 187 Nyfikna gossar och män trängde sig nära för att få höra och se och vid skenet af några halfslocknade bränder skisserades taflan. Till sitt väsen var Krokbäck anspråkslös, stillsam och sluten. Hans grannar värderade honom högt. De sågo i honom en uppenbarelse, en företrädare rör någonting obegripligt, som de endast kunde tillbedja. Då han dog, sörjdes han af många. Och nu har den vackra musiken tystnat i»peniklande,.