l I Militärkris av GUNNAR DU RIETZ

Transkript

1 ( Militärkris av GUNNAR DU RIETZ l I I enlighet med dire~tiv från försvars-. departementet har försvar~staben och civilför$vaisstyrelsen, delvi~ i samarbete, utarbetat perspektivplan för krigsmakten (bb 71) resp aktuell. långsiktsplanering inom civilförsvaret för åren , alltså en femtonårsperiod. Årligen upprättade programplaner för femårsperioder ska tillhandahålla konkreta handlingsprogram, som alltså rullas varje år. Målsättningen för vårt totalförsvar är att verka fredsbevarande, dvs det ska ha en sådan styrka och sammansättning att vi kan våga räkna med att en stormakt finner att ett angrepp inte kan bedömas lons amt. Därvid är det angeläget att inte en viss del av totalförsvaret ter sej mer lönsamt att angripa än andra delar. För det fall att totalförsvaret och vår säkerhetspolitik inte förmått att avhålla från angrepp räknar perspektivplaneringen med s k styrande angrepps fall. Konventionellt anfall ~ typ a De styrande angreppsfallen för krigsmakten är alla av denna typ. Civilförsvaret ska genom åtgärder inom befolkningsskyddet i fred ha gjort det troligt att befolkningen kommer att uthärda påfrestningarna. 302 Anfall med ABC-stridsmedel - typ b I krigsmaktens planering tas någon hänsyn till sådana stridsmedel. Angriparens benägenhet att använda dessa stridsmedel bedöms bli större, om skyddsåtgärderna är uppenbart otillräckliga. Civilförsvarets mål bör vara att ge befolkningen sådant skydd att den åtminstone under någon tid kan uthärda verkningarna av ABC-vapnen. Därigenom bör kärnladdningströskeln höjas för angriparen. Hotfall - typ c Detta kan innebära verkningar, som om.hoten verkställs, blir desamma som i a och b. Dessutom kan ett sådant hot riktas direkt mot befolkningen, för att därigenom undvika konfrontation med vår krigsmakt. Civilförsvarsåtgärder, som kan påverka angriparens bedömning av lönsamheten kan bli avgörande för våra utsikter behålla freden och bevara statsmakternas handlingsfrihet. Slutligen tillkommer neutralitets/alle t - typ d. Krigsmakten har då bara uppgifter som gräns- och kustvakt. För civilförsvaret gäller det att skydda vår befolkning för verkningarna av ABC-stridsmedel, som kommit till anvädning utanför våra gränser. Tiden

2 Statsmakterna tycks alltför länge ha respekterat den närmast religiöst grundade normen att 5 procent av vår bruttonationalprodukt är det absoluta tal som årligen kan ifrågakomma för krigsmakten, skriver Gunnar Du Rietz. Därav följsamheten inför militärledningens ihärdiga försök att uppfinna en fiende som kan förefalla någorlunda hanterlig för en på denna ekonomiska grund byggd krigsmakt, men under Strängs påverkan torde dock statsmakternas villighet att delta detta spel ha minskat. Krigsskådeplatsen Sveriges landgräns mot Finland - ' ut~ efter Torne, Muonio och Könkemä älvar - är ungefär 490 km lång, som från Stockholm till Goteborg. Huvudvägen i älvdalen går på den finska sidan, från Torneå till Palojoensuu 316 km, till Karesuando ytterligare 38 km, vidare till Kilpisjärvi 131 km, så till Skibotn vid Lyngenfjorden 47 km och till Tromsö 90 km. Sammanlagt från Torneå till Tromsö 622 km, som från Stockholm till Malmö. FrånPalojoensuu går också'en väg mot Norge till Alta vid fjordell med samma namn, 232 km. Till Nordnorge finns bara ytterligare en väg, Ishavsvägen från Kemi över Rovaniemi, Enare till Lakselv, med en gren från Enare till Tanafjord, det rör sej om en vägsträcka på 644 km, mer än sträckan Stockholm-Malmö. Den nordligaste vägen in i Sverige från finska Lappland går från Karesuando (färja) till Svappavara, med färja över Torneälv vid Vittangi, och vidare söderut till Gällivare, 216 km. Så över Porjus och Arvidsjaur till Storuman, 412 km. Därifrån går den nordligaste vägen mellan Sverige och Norge över Tärnaby till Mo i Rana vid Ranfjorden, 258 km. De flesta av dessa vägar är svaga, många mycket svaga. Den svenska ostkusten från Haparanda till Kåseberga vid Skånes syd-. östra hörn är ungefär km, dvs som Västeuropas kustlinje från Elbemynningen till Gironde (Bordeaux). I Bottenviken och Bottenhavet, 980 km, lär den svenska flottan enligt vår sjömilitära sakkunskap inte kunna operera mot ~n. fiende som besitter Finland 9Ch Aland. Öresund kan inte betraktas som ett marint op~ratiojisområde; Invasion över öresund är att betniiqa 'som en flodövergång l Den svensk-norska gränsen, från Treriksröset,till Svinesund är ungefär km lång. Den nordligaste vä~ gen över gränsen går alltså mot Mo i Rana, beläget något under polcirkeln. 300 km längre söderut finns nästa väg över till Norge, från Gäddede till Grong. Sell kommer vägen Östersund mot Levanger och Trondheim, så Sveg till Röros. Därefter ett fåtal svaga vägar från Dalarna och norra Värmland till Norge. Från Karlstad huvudvägen till Oslo och en mindre över Töcksfors också mot Oslo. Slutligen E6 från Göteborg till 303

3 Oslo. Över svensk-norska gränsen går bara fyra järnvägar, malmbanan, ÖstersUnd-Trondheim, Karlstad Charlottenberg-Oslo och Göteborg ~~ornsjö-oslo. Från Finland över Bottenviken mot Norrbotten samt över Östra och Västra Kvarken mot Västerbotten kan överskeppningar enligt den militära sakkunskapen ske i ström med landstigningsbåtar och alla slags större och mindre farkoster. Gävlebh~ten och Vikbolandet mellan Bråviken och Slätbaken har sen gammalt varit omi tycka.. övningsområden f~r applikatoriska exempel, krigsspel, \fältövningar och fäjttjanstövningar om ;avvärjandet av fientliga landsti~ningsföretag. Hotbilder "Under större delen av tiden sedan andra världskriget har svensk försvarspolitik dominerats av målsättningen att anpassa vårt försvars effekt i förhållande till hotbilden. Försvarsbeslutet 1968 innebar en i vissa hänseenden reducerad ambitionsnivå," påstår ÖB 71 (Kap HI:1). Detta är knappast en riktig historieberättelse.långt in på 1950-talet var krigs~ makten byggd på den under bere!iskapsåren ganska slumpvis uppkomna grunden,' dock efter 1950 med en kraftig förstärkning av flygvapnet. Flottan hade en synnerligen irrationell sammansättning och de tre försvarsgrenarna var ingalunda samordnade. Kuppen i Tjeckoslovakien 1948 och Berlinblockaden 1948/49 hjälpte dem som ville måla en skräckbild av ett näta förestående sovjetiskt storanfluj. mot. Skandinavien. Sen Sovjet skaffat sej både atom- och vätebomber blev skräckbilden så överväldi- 304 gande att den tydligen bedömdes kunna leda till defaitism. Då lanserades en förmildrad upplaga. Sovjet skulle inte bara vilja besätta flyg- och radarbaser på den skandinaviska fjällkedjan och marina baser. på halvöns västra kust utan skulle var.a så angeläget att utnyttja Sveriges industriella och ekonomiska styrka att det säkert inte skulle komma att terrorbomba landet. Men till skräckbilden hörde allt framgent att det tredje världskriget var oundvikligt och Sveriges deltagande ödesbestämt av "Sveriges militärpolitiska läge, en randstat mellan Öst och Väst", av att Sovjetunionen "behärskar Östersjön och dess östra och södra kuster från Finska viken ända fram till Llibeck: ryska trupper står med andra ord i sydvästlig riktning från Malmö." (BADE OCH, 1957, författare fem generalstabsofficer,are, samtliga nu generaler.) Ingen tycktes ha märkt att denna skräckbild saknade underlag i verkligheten, att av största vikt vid bedömningen av stormaktshot mot Sverige var att Sovjet 1949 hade givit vika i Berlin och 1955 både hade återlämnat Pork,ala till Finland och biträtt statsfördraget med Österrike. I stället innebar 1958 års försvarsbeslut en kraftig höjning av den svenska rustningsnivån. Så följde det lyckliga avvecklandet av Berlin- och Kuba-kriserna. Men i öb 65 målades ändå stora hotbilder. På en världskarta ett blixtnedslag i Berlin, öppna krigsflammor i Kongo, Sydostasien och Indonesien samt hotfulla frågetecken i Afrika, Asien, Australien och Amerika. Det blev emellertid så småningom bakslag på 1958 års förhastade upprustning. Statsmakterna torde därvid mera ha påverkats av Östen Undens på djupgående kunskaper och Tiden

4 ' erfarenheter grundade lugna bedömande än av militärledningens bataljmålningar. Men redan vid SSU:s tredje försvarskonferens senhösten 1957 hade Arne Lundberg varnat för militärledningens hotbilder och spått: "Kommande finansministrar kommer att få en svår uppgift. Om det kniper kan besparingar inom socialpolitiken och besparingar på försvaret bli konkurrerande ideer, och då kan försvaret dra kortaste strået, i synnerhet om det går några år utan Suez-kris eller Ungern-kris som stimulans för försvarsviljan." Dit kom vi hösten 1967, då Sträng satte STOPP... Det hade blivit alltmera uppenbart att Sovjetunionens )Jtrikespolitik i Europa sen 1945 hade varit rent defensiv med målet att avvärja ett tredje tyskt överfall års försvarsbelut innebar en sänkt svensk rustningsnivå. V år militärlednings hotbilder har bleknat i belysningen från SALT-förhandlingarna, försöken ' till samarbete mellan USA och Sovjetunionen i Mellersta Östern-frågan m m och fördragen mellan Västtyskiand å ena sidan I och Sovjetunionen ' och Polen å den, andra års försvarsutredning kommer säkert inte att göra om dumheterna från tio år tidigare. HEMLIG jml kung För tio år sen upptäcktes att en svensk flygöverste bedrivit internationell handel med militära hemligheter. Svenska, ryska och amerikanska militära hemligheter hade gett goda ekonomiska vinster. Om militära hemligheters hemlighet upplyste dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, f d kabinettssekreteraren, f d ambassadören i Paris, London och Washington, Erik Boheman, 1963 sina riksdagskamrater och det uppskakade svenska folket: Spioneri hade, ständigt följt krig och krigshot i spåren. l ' Washington hade State Department haft minst anställda hemma på kontoret i. underrättelseväsendet. Därav gick det lätt att föreställa sej hurmångtaliga agenterna utomlands måste vara: "Svårigheten är kanske när allt kommer ' omkring inte så ' särskilt stor att få korrekta och ganska ' fullständiga underrättelser om så gott som allt som sker och företas på såväl det politiska som militära området, utan ligger i att sovra och bedöma vad 'som är korrekt eller någorlunda riktigt i den ström av överdrivna, ' snedvridna och falska underrättelser som ständigt rin" ner i en aldrig sinande flodvåg." Först om fyrtio år' kan våra efterkommande få besked om vad flygövers~en sålde till Moskva och Wash~ ington. På bägge orterna visste tnan det redan för tio år sen: Men här i ' landet berättades, då allehanda amsagor om del,n. Men det klargjordes aldrigatt fl~göverstens hemligheter redan vid bims avslöjande var så gamla, att de då, även utan hans medverkan) säkert hade varit kända både i öst och Väst. Vår ÖB ville ha 283miljoner kronor för att bota de påståd. da skadorna. Men också för det satte Sträng STOPP. Den 1/ skrev, Dagens Nyheter till två stora fotografier av hörnsterien i vårt stridsledningssystem 60, vars skärm är 23 meter lång och 6 meter hög: "Vi vet att på en bergknalle någonstans i östra Mellansverige ligger den bär storradarstationen... Vilka bilder har rys- 305

5 , : sarna fått av den här radarstationen av flygöversten Stig Wennerström? Det är ett av de problem som just nu sysselsätter svenska försvarsledningen ~ " DN var totalt missledd. Försvarsledningen visste väl att sådana väldiga anläggningar inte alls går att dölja. T o m från spaningssatelliter. kan man ju få bilder aven enstaka bil på en väg. Sydsvenska Dagbladet~ade den 18/91963 en bild med en karta visande rlf; amerikansk-brittiska varningsstationerna mot. robötattacker, medl'adarskärmar aven l vanlig fotbollsplans st.orlek, vid Fylingsdales i Yorkshire, ' Thule på No~västgrön land och Clear.vid Beringssund. USA ~ch England låtsas inte att det går att. hemlighålla dem. Mycket få militära hemligheter förblir hemliga så länge som ett halvår. I USA diskuteras försvarsfrågormycket öppet både i kongressen, i pressen och i TV. Om en svensk vill få verkliga kunskaper om sitt lands försvarsfrågor bör han dock gå till utländska källor. Ganska länge blev vi både av militärledningen och enskilda svenska militära skriftställare matade med fiendens (= Rysslands) anfallsvägar mot Sverige. Småningom har emellertid ÖB-planerna blivit allt hemligare, Civilförsvarsstyrelsens planerilig är mycket öppnare. Men 1957 fanj?s i "BADE OCH", sidan 93, kartan med invasionsriktningar. 1. Direkt över finska gränsen. 2;. Över Bottenviken mot Norrbotten. 3. Över Kvarken mot Västerbotten. 4. Mot Gävlebukten. 5. Mot Vikbolandet. 6. Mot Gotland. 7. Från polska och östtyska östersjökusten mot sydöstra Skåne. 8. Från Sjiilland över öresund mot Skåne. 9. Från Jylland mot Onsalahalvön söder om Göteborg. 10. Från Oslo mot Karl- 306 stad och Göteborg. 11. Från Tröndelagen mot Jämtland. I den öppna delen av ÖB 71 får vi veta att förslag till nio angreppsfall bearbetats. Gotland och Vikbolandet från "BÅDE OCH" har väl då utelämnats. Sen har regeringen uteslutit ytterligare två, antagligen Jylland Onsalahalvön och över Bottenviken mot Norrbotten. Om de återstående sju får vi svenskar intet veta, men antagligen läser man om dem i kadettskolorna i Öst och Väst. På en kartskiss i "öb 71" kan man utläsa att Östersjö-utloppen och Nordkalotten är sannolika krigsskådeplatser, om det blir krig mellan Nato och Warszawapakten (WP). Även om WP, skulle lyckas med att kasta ut Nato ur Danmark och besätta Skåne, Halland och Bohuslän, så sitter dock Nato fortfarande i Norge och kan från Sydnorge stoppa all trafik mellan Lindesnäs och Sk~en. Av skissen framgår också ganska klart att öb 71 uppskattar Sydnorge som det verkliga anfallsmålet. Från WP:s område kan detta mål nås på tre vägar. Efter landstigning i Skåne genom en operation förbi Natos styrkor i Danmark genom Halland, Bohuslän och Östfold, Oslo och Vestfoid. Efter landstigning på de danska öarna och genoin Jylland samma operationsväg genom de svenska och norska landskapen. Efter landstigning i Gävlebukten genom Gästrikland, Dalarna, Västmanland, Närke och Värmland mot Oslo. Längst uppe i norr är det uppenbart att WP inte har någon anledning att vid anfall mot Troms och Finmarks fylken marschera genom Sverige. Vägnätet på Nordkalotten är, såsom förut påvisats, sådant att föga kan vinnas genom att kränka Sveriges Tiden

6 neutralitet. Måttliga svenska stridskrafter bör kunna säkra Sverige mot gränskränkningar och WP:s nordarme mot Nato-försök att genom Sverige hota dess vänstra flank. Överraskande landstigningar och luftlandsättningar på öar och väglösa och bergiga halvöar vid de norska fjordarna bör synas WP mycket mera lovande än stötar in i den del av Sverige, som saknar vägförbindelse med Norge och har bara malmbanan dit. Vid bedömandet av sannolikheten resp osannolikheten aven framstöt av WP för att öppna sjövägarna till Norska havet och Nordsjön bör man noga betänka att sådana operationer bara leder ur två säckar - Östersjön och Barents hav - in i en tredje - Norska havet och Nordsjön - vars öppning t v är stängd av Natos flygoch marinspärrar i Engelska kanalen och från Skottland över Färöarna, Island, Danmarkssundet till Grönland. Vägen till den fria Atlanten ur den tredje säcken kan öppnas endast genom att i hela detta område slå ut Natos flygstyrkor och flottor. Det är en tämligen stor uppgift, som kräver en väldig insats av WP:s alla vapengrenar. Allvarliga försök att lösa den måste komma att leda till ett ganska oinskränkt kärnvapenkrig. Åter till verklighetens värld Nato sitter t v säkert i Norge och Danmark. Alla tänkbara operationer av WP mot Norge, Danmark och Sverige måste då förutsätta dels mycket stora lediga styrkor till lands, sjöss och i luften, dels att Natos stridskrafter till att börja med från Danmark tjll Alperna - Nato har ju dock st yrkor också söder om Alperna och i Medelhavet - kan hållas i ett fast grepp, som tvingar dem till overksamhet -om inte Nato i Västtyskland på ett eller annat sätt förintats eller förlamats (i så fall borde hägrande vinster vid de franska kusterna sopa bort alla ' planer på operationer mot det redan av geografiska skäl så besvärliga Skandinavien). Har Nato i Västtyskland förintats eller förlamats torde för vårt land endast återstå att förhandla, som Under nästan hela efterkrigsperioden har vår militärledning och flertalet militära sakkunniga ständigt hävdat att den svenska krigsmakten för att kunna genomföra ett avvärjande försvar mot en stormakt måste förfoga över kärnvapen. Den militära sakkunskapens uppfattning har i denna fråga underkänts av statsmakterna, men det finns anledning att ändå här titta litet på skeendet. I ÖB 65 skrev man sålunda: ÖB 62 påvisade att vår försvarskraft _ skulle öka, om det militära försvatet utrustad~ med kärnladdningar för taktiskt bruk. Detta gjj,lleralltjämt. Från milit,är synpunkt talar sålunda skäl för ånsk~ffning av kätnstridsladdningar som komplement till det' konventionella försvaret, så länge vi måste räkna med 'att kärnladdningar kan komma att sättas in mot oss. Vetenskapsmän vid FOA, exempelvis docent Rolf Björnerstedt, hade emellertid redan då övertygande visat att svenska kärnvapen inte kunde fylla någon rimlig uppgift. Numera torde även vår ansvariga militärledning vara av den åsikten. ÖB 71 tycks inse att kärnvapenkrig måste komma att betyda undergång för krigsdeltagarna och skriver: 307

7 , I- - I! I I- I Svårigheterna att hindra att ett från början begränsat kärnvapenkrig trappas upp till högsta nivå väntas även i fortsättningen -medföra mycket starka restriktioner mot att först använda kärnladdningar. Supermakterna vän- _ tas agera mycket försiktigt i konflikter som berör motpartens intresseområden. Detta har vi sett under många år. På sin -tid i Korea och Berlin, 1956 i Egypten och Ungern, 1962 pa Kuba, sen 1967 i Mellanöstern oth 1968 i Tjeckoslovakien. Men --ändå skriver öb 71 --i fortsättningen, rr\öjligen influerad av det hmga "arvet": R~en för krig mellan supermakter - nå -blir akut, om en av demlln~r att _ dess vitala intressen inte kan tillgodogöras på annat sätt. Tror verkligen öb 71 att en supermakt kan komma att med vett och vilja välja undergången för att tillgodose "vitala intressen",som den aldrig vidare får något tillfålle att uppmärksamma? I nästa mening återgår dock öb 71 till verklighet och förnuft: "Risken ligger främst i felkalkyl och i upptrappning av från början lokala konflikter. " Däri ligger mänsklighetens dödsrisk. Däri ligger också angelägenheten av en grundlig undersökning av hur vårt lands totalförsvar~kostnader bör fördelas mellan krigsmakten -..,- om vars verkliga möjligheter att verka i en framtida konflikt öb 71 i åtminstone sin öppna del ger nästan inget besked ~ _ och befolkningsskyddet, civilförsvaret och skyddet av näringsliv och produktion. Av denna civila sida beror vårt folks möjligheter att överleva 308 också vid det för oss minst hotfulla kriget, krig mellan supermakter i Europa, som inte direkt berör Sverige. Då kommer det inte finnas mycket utrymme för att sysselsätta krigsmakten med beivrandet av neutralitetskränkningar och konvojering av handelssjöfart - konvojering västerut tilläts ju inte ens under andra världskriget - eller att söka bana väg för export och import. Det kommer inte att finnas några handelspartners. Det kan bara bli fråga om att upprätthålla ett ganska primitivt gränsskydd och att försöka överleva på landets egna kraft-, industri- och näringsresurser. Gammal vidskepelse - eller bluff? ÖB 71 har en uppställning över de arliga utgifterna för krigsmakten och samhällsekonomin. Den visar att militärutgifterna från 1958/59 gått ner från 5,2 procent till 1968/69 4,2 procent av bruttonationalprodukten samt att deras andel i egentliga offentliga utgif\er under samma tid sjunkit fran 19,4 procent till 11,7. Gamla meningslösajämförelser, som också kpmmer från "arvet". Exempelvis ökad majmbrytning, höjda malmpriser eller ökade anslag till vetenskap, konst, utbildning och sjukvård kan väl inte motivera höjda försvarsanslag. 1964/ 65 var Israels militärutgifter 0,96 miljarder kronor, 1970/71 var de 5,59 miljarder kronor, vilket utgör 24 procent av bruttonationalprodukten. Israels militärledning hal' lämnat en fullgod _ bruksanvisning till dess väpnade styrkor och tillsammans med regeringen en trovärdig hotbild, som flertalet av dess medborgare uppfattat som fullt begriplig. Vore Sverige i Is- Tiden

8 rae1s läge, skulle säkert också vi orka med och finna oss i motsvarande försvarsutgifter, dvs 36 miljarder kronor om året - 6 miljarder högre än Frankrikes nuvarande. Det har alltför länge förefallit som om vår militärledning har varit djupt övertygad om att 5 procent av vår bruttonationalprodukt är det absolut minsta tal som i anständighetens namn årligen kan ifrågakomma för krigsmakten, en lägre siffra vore något omoraliskt. Statsmakterna tycks alltför länge ha respekterat denna närmast religiöst grundade norm. Därav synes ha följt militärledningens ihärdiga försök att!lppfinna en fiende, som kan förefalla någorlunda hanterlig för en på denna ekonomiska grund ' byggd svensk krigsmakt. Under Strängs påverkan torde statsmakternas villighet att delta i detta spel ha minskat. I ÖB 71 framskymtar en därav föran-. ledd militärkris. Antydningarna om att. det är Sveriges och inte N atos uppgift att försvara Sydnorge är nog litet för löst grundade. Militärledningen förmår uppenbarligen' varken att konstruera en trovärdig hotbild eller ett realistiskt utkast till förslag till bruksanvisning för vår sex miljarder kronors krigsmakt. 309