Reslusten hade väckts och under den följande hösten mognade idéerna om en ny resa, denna gång till Tyskland.

Transkript

1 Resor med SIF Året var Jag var 18 år och hade under våren spelat till mig en ordinarie plats i A-laget och blev därför uttagen att följa med på den första resan i klubbens historia som gick längre än till Köpenhamn och som omfattade två övernattningar. Resan gick till Älmhult och vidare till Sävsjö med matchutbyte på båda orterna. Den 10 juni steg en 17 man stark trupp, med ordförande Stig Hardborn i spetsen, ombord på tåget som skulle ta oss till Älmhult. Sommarn hade kommit och temperaturen i tågkupén var hög, vilket bidrog till en allt mer ökande törst hos oss alla. Många kommer säkert ihåg hur SJ:s utrustning för att hjälpa törstande resenärer såg ut förr i tiden. En glaskaraff och ett dricksglas som stod och skramlade i en träställning i ena änden av kupén. Inte vidare aptitligt. Så, när vi väl kom fram till Älmhult och hade lämnat tåget, var högsta prioritet att hitta ett vattenhål. Vi hittade ett bryggeri. Vi inkvarterades på ett pensionat och fick där lite fast föda och därefter vandrade vi till idrottsplatsen. Här matchades vi mot Älmhults IF, som visade sig vara för starka för oss. Det blev förlust med 4-1.

2 Laget mot Älmhult. Stående från vänster: Gunnar Liten Nilsson (lagledare), Gunnar Bassen Lundquist, Tor Lasson, Gunnar Såpa Andersson,Tore Sme Olsson, Sven Sme Olsson, Gösta Berg Persson, Olle Bull Olsson. Främre raden: Stig Hardborn, Gunnar Jennby, Kurt Krut Larsson, Willy Andersson, Gunnar Högbo Andersson, Bengt Lindkvist, Åke Pettersson. Tidigt nästa morgon satt vi återigen på tåget som tog oss till Sävsjö och Vallsjöbaden. En underbar turistanläggning och en dröm för oss yngre i laget, som bara hade sett Yddingens enkla badställen. Vi serverades en god och riklig buffé och vi åt och drack med god aptit. Det fick vår förståndiga lagledare Gunnar Liten anledning att ge oss unga ett råd: Ät o drick ente för mycke pågar för de bara ligger o skalpar i magen sen när ni springer. Hur det var med den saken minns jag inte, men vi vann matchen mot Sävsjö FF med 2-0. Reslusten hade väckts och under den följande hösten mognade idéerna om en ny resa, denna gång till Tyskland.

3 Med SIF till Tyskland 1950 När vinterträningen påbörjades efter trettonhelgen, började även förberedelserna för vår resa, som var planerad att ske under pingsthelgen maj. Alla fick ett häfte med ett 30-tal sidor som hette Svensken i Tyskland, en Ny lättfattlig metod att genast tala tyska språket utan lärare. Vi skaffade pass och erhöll visum för 10 dagars vistelse inom Brittiska-Amerikanska- Franska zonerna. Den 26 maj påbörjade vi så resan som gick på natten med tåg via Köpenhamn, över Stora och Lilla Bält, och den 27 på morgonen passerade vi gränsen mellan Danmark och Tyskland och kom till Flensburg. Vi fick en stund i souvenirbutikerna innan det var tid att ta plats i ett annat tåg, som tog oss över till ön Sylt och staden Westerland.

4 Det var pingstdagen och vi blev furstligt mottagna. Klockan 11 eskorterades vi till Kurhaus Westerland och in i Casino-Bar. Tillsammans med ett handbollslag från Tondern i Danmark hälsades vi välkomna av Borgmästare Lobsien, som varande de första utländska klubbarna som gästade deras stad efter kriget. Han önskade oss en angenäm och trevlig vistelse tillsammans med de inhemska idrottsmännen. Därefter fortsatte ordföranden för TSV Westerland, stadsbyggmästare Buchloh, och han försäkrade att man i sann sportslig anda skulle fortsätta utbyte över gränserna och detta var en förhoppningsfull början. Den efterföljande måltiden var en upplevelse. Små snittar i långa banor med pastejer, fågel, fisk, skaldjur, kött, frukter m.m. konstfullt utfört och upplagt på faten. Lägg märke till humrarna runt blomsterdekorationen. Det hela kunde nog jämföras med det lyxigaste smörgåsbord vi kan se i våra dagar, så fjärran från den husmanskost vi var vana vid hemma. Vi var mäkta impone-rade.

5 Efter denna kulinariska upplevelse var det så dags att dra på fotbollsskorna för den sportsliga delen av vårt besök. Matchen mot TSV Westerland blev enkel för vår del. Vi dominerade helt och Willy hade inte mycket att göra i målet och vi var ofina nog att spöa våra värdar med 6-1. Kvällen (och halva natten) var vi i stadens spel-casino och det var ett trött gäng som steg på tåget nästa morgon för transport till nästa adress.

6 Rendsburg ligger vid Kiel-kanalen och när man kommer med tåg från väster passerar man kanalen på en hög bro och åker sedan ner till markplan i en cirkel i vars mitt idrottsarenan ligger vackert placerad.

7 Vi inkvarterades på Hansens Gasthaus, där vi efter en Snitzel fick en stunds vila, innan vi klockan 16 stod uppställda på planen för match mot RTSV. Man presenterade oss som ett division 2-lag i svenska seriesystemet och därmed på papperet ett överlägset motstånd för hemmalaget. Men före avspark hälsades vi välkomna på mittplan av Bürgervorsteher Steckel, som i sitt tal erinrade om den olympiska tankens höga värde. Därefter kom RTSV:s ordförande Herr Hindrichsen och välkomnade oss i föreningens namn och överlämnade blommor och en träskål med staden Rendsburgs vapen. Matchen, som hade lockat över 1500 åskådare, blev en jämn och spännande tillställning. Hemmalaget började starkt, men med Willys som vanligt starka kapacitet i målet kunde vi hålla emot och vända till en ledning i halvtid med 2-1. Efter pausen ökade vi till 3-1 men RTSV kom igen och utjämnade till slutresultatet 3-3, ett tämligen rättvist resultat. Målgörare för oss var Gunnar Såpa Andersson(2) och Tore Sme Olsson.

8 Följande morgon satt vi åter på ett tåg, nu med destination Hamburg. Här fick vi med egna ögon se vad kriget hade medfört för staden. Trots att det gått fem år sedan krigsslutet, låg stora delar av staden som stora stenhögar som täckte hela kvarter. Genom bussförstret fick vi en bild av den enorma förödelsen som bombningarna åstadkommit. I hamn och industriområdena stod stålskeletten som monument över Hamburgs förkrigstid. Efter bussturen åt vi en måltid på Europäischer Hof mitt emot Hauptbanhof. Restaurangen bestod av ett bottenvåningsplan utbyggt bakom en fasadvägg 4-5 våningar hög, som stod som en teaterkuliss mot gatan. En måltid här kostade 2-3 Mark och en öl av lokalt märke pfennig. En Mark var då betydligt billigare en svensk krona.

9 Idag ligger här ett förstklassigt hotell med samma namn. Vårt bagage lämnade vi in på stationen och därefter började vi turista till fots och då drog fötterna genast mot Reeperbahn och väl där måste vi naturligtvis göra ett studiebesök på omtalade Herbertstrasse. Vår reskassa minskade efterhand och de ursprungliga planerna att skaffa hotellrum skrinlades, utan natten tillbringade vi strövande omkring med besök på nattöppna barer. Framåt morgonen samlades vi på Hamburgs Hbf och vårt tåg avgick klockan mot Flensburg.

10 Fram mot kvällen anlände ett trött gäng till Svedala, men med minnen av oförglömliga upplevelser. Jag tror det är svårt för yngre idag att förstå hur stort detta var för oss, då för 60 år sedan, nu när världen har krymt betydligt genom den snabba tekniska utveckling som skett sedan dess.

11 September 2010 Kurt Larsson