Träets egenskaper. Definitioner. Densitet träslag. Sommarved. Årsringsbredd och densitet

Transkript

1 Träets egenskaper Träets densitet påverkar hållfastheten, krympning/svällning, hårdhet med mera. Materialet är hygroskopiskt, det kan ta upp och avge fukt. Fuktinnehållet i virket påverkar i hög grad de mekaniska egenskaperna. Hållfastheten är generellt sett hög i förhållande till vikten jämfört med andra material. De värmeisolerande egenskaperna är förhållandevis goda och den specifika värmekapaciteten relativt hög. Beständigheten beror på sådant som träslag, timrets hantering, sågning, torkning och lagring, hantering på byggarbetsplatsen med mera och kan påverkas på flera sätt. Här beskrivs träets olika egenskaper. Hur man mäter fukt och hur god beständighet och hög grad av brandsäkerhet kan åstadkommas behandlas samt hur man genom olika åtgärder kan förhindra de formförändringar som kan uppstå i virke och träprodukter. Definitioner Densiteten hos virke kan definieras på många olika sätt: kompaktdensiteten, eller den torra fiberväggens densitet, är cirka kg/m 3. den nyavverkade timmerstockens densitet, den så kallade rådensiteten, varierar mycket beroende på träslag och om det är en topp- eller rotstock. Barrträdens toppstock kan ha en rådensitet över kg/m 3 om de är precis nyavverkade medan tallens och granens rotstockar har en rådensitet omkring kg/m 3. Anledningen till de stora skillnaderna är framförallt kärnvedsandelen och därmed vedens fuktkvot. den vanligaste densitetsdefinitionen är torr-rådensiteten. Den definieras som kvoten av det torra virkesstyckets massa och virkesstyckets fullsvällda (råa) volym. I Sverige är torr-rådensiteten som medeltal 400 kg/m 3 för gran och 430 kg/m 3 för furu. Variationerna är stora och standardavvikelser omkring 25 kg/m 3 är vanligt vid undersökningar med många prover. en variant på denna metod är att bestämma volymen vid 12 % fuktkvot. Denna metod används oftast vid vedteknologiska undersökningar. i vissa fall används även torrdensitet, vilket innebär att den absolut torra massan och torra volymen används vid densitetsbestämningen. För gran brukar torrdensiteten anges till kg/m 3 och för furu kg/m 3. Densitet träslag Sommarved Anledningen till de stora variationerna i densitet inom ett och samma trädslag är framförallt vedens anatomiska byggnad och trädens tillväxthastighet. Den tjockväggiga sommarveden är tre gånger tyngre än den tunnväggigare vårveden. Bredden på det mörkare sommarvedsbandet är i princip den samma oberoende av trädets tillväxthastighet, på en och samma breddgrad och bonitet. Det är den ljusare och lättare vårvedens andel som ökar ju mer snabbväxande barrträden är. Bredden på det mörkare sommarvedsbandet minskar dessutom ju längre norrut man kommer. Därför inverkar årsringsbredden och växtplatsens geografiska läge mycket starkt på densiteten. Årsringsbredd och densitet Densiteten minskar med ökad årsringsbredd och ju nordligare trädet växer. Vid samma årsringsbredd minskar densiteten ju längre norrut man kommer. I takt med att årsringsbredden ökar på ett och samma geografiska område minskar densiteten. Eftersom årsringsbredden naturligt avtar från märgen ut mot kambiet (tillväxtzonen) så ökar densiteten i princip från märgen mot kambiet. Det är bara den märgnära veden som har en högre densitet. Fibrerna är där korta och små och har relativt sett stor fiberväggsandel. 1

2 Bild 1. Densitet i olika delar av ett träd. Som medeltal är densiteten som högst vid 1 till 2 mm årsringsbredd. Vid mycket täta årsringar är densiteten extremt låg. Sådan ved kallas hungerved och har mycket tunna fiberväggar. Likaså sjunker densiteten när årsringarna blir bredare än 2 mm. Vid en och samma årsringsbredd kan densiteten således variera inom vida gränser. Följande faktorer påverkar densiteten: Temperatur: Varmare klimat ger tyngre virke än kallare klimat vid en viss årsringsbredd. Virke från norra Sverige är därför normalt något lättare än virke med samma årsringsbredd från södra Sverige. Fuktighet: Jämfört med virke som kommer från fuktigare klimat ger virke från torrare klimat ett virke med mindre sommarvedsandel. Det innebär att virke som kommer från torrare klimat är lättare vid en viss årsringsbredd. Markförhållanden: Lämpliga markförhållanden för ett trädslag ger tyngre virke än mark med mindre lämpliga förhållanden. Beståndstäthet: Täta bestånd ger virke med tunna årsringar och en stor andel sommarved. Det ger träd med tyngre virke. Gallring medför ökad tillväxt och sänkt densitet. Läge i trädet: Vid samma årsringsbredd är ved i nedre delen av trädstammen tyngre än ved högre upp i trädet och ved i yttre delen av stammen är tyngre än ved i inre delen av stammen, detta gäller frånsett de fem till tio årsringarna närmast märgen, där densiteten är relativt sett hög. Detta beror på att trädet bildar ved med hög densitet i de delar som är mest ansträngda vid vindbelastning. Gödsling: På mycket svag mark, med kvävebrist, ger gödsling en avsevärd ökning av tillväxten utan att densiteten minskar. Genetiska egenskaper: Träd som vuxit i samma bestånd under samma växtbetingelser, men med olika genetiska egenskaper, kan ha avsevärt olika densitet vid samma årsringsbredd. Variationer på upp till 25 procent har uppmätts. Densitet träprodukter Densiteten hos träbaserade produkter bestäms av deras uppbyggnad och tillverkning. Genom till exempel hårdgörning eller komprimering kan densiteten höjas. Av sönderdelat trä kan man tillverka träprodukter med varierande densitet. I tabellen visas en sammanställning av densiteten hos några träprodukter. 2

3 Produkt Densitet kg/m 3 Plywood av furu eller gran ca 500 Träfiberskivor: - hårda och oljehärdade medelhårda porösa asfaltimpregnerade ca 350 MDF-board ca 750 Spånskivor Träullsplattor Sågspån eller kutterspån, löst utfylld Lösfyllnadsisolering av cellulosafibrer Tabell 1. Densitet hos några träprodukter. Vedens densitet har betydelse för olika virkesegenskaper. Upptagningen av vatten är till exempel långsammare och lägre vid hög densitet än vid låg. Denna variation har betydelse för beständigheten mot mikrobiell nedbrytning. Rötsvampar såväl som blånadssvampar måste ha tillgång till fritt vatten i veden för sin tillväxt. Detta innebär att fuktkvoten måste vara över 30 % för att dessa svampgrupper ska kunna attackera virket. Granvirke med stor sommarvedsandel och därmed hög densitet får anses ha god beständighet mot mikrobiella angrepp om det används ovan mark. Frodvuxet granvirke med låg densitet anses däremot ha större förmåga att ta upp vatten och har därför större benägenhet att angripas av mikroorganismer. Furusplintveden tar lätt upp vatten oavsett densitet och angrips därför lättare av mikroorganismer. För att klara furusplintveden mot svampangrepp måste virket tryckimpregneras, oberoende av om det används ovan mark eller i mark. Eftersom furusplintved med låg densitet lättare tar upp vatten är den lättare att tryckimpregnera än furusplintved med hög densitet. Den högre upptagningen av impregneringsvätska medför ett bättre skydd mot mikrobiella angrepp. Ökad densitet ger i regel också ökad hållfasthet. Ofta påverkar dock andra faktorer, som till exempel kvistar och tjurved, hållfastheten mer. Storleken på krympning eller svällning vid en ändring av fuktkvoten under fibermättnadspunkten är proportionell mot densiteten. Längs fibrerna avtar krympningen med ökad densitet medan den ökar i radiell och tangentiell led. Fuktkvot och mätning Inom den trämekaniska industrin anges mängden fukt i virket som fuktkvot. Det är kvoten av vattnets massa i en fuktig träbit och massan av den torra träbiten, uttryckt i viktprocent. Inom andra områden används begreppet fukthalt. Det definieras som kvoten av vattnets massa i en fuktig träbit och massan av den fuktiga träbiten, uttryckt i viktsprocent. Fukthalt används till exempel inom jordbruket och ibland även inom skogsbruket och träbränslesektorn. Bestämning av fuktkvot Fuktkvoten bestäms direkt med torrviktsmetoden eller indirekt med andra metoder. Enligt torrviktsmetoden, till exempel ISO 3130, vägs provet i fuktigt tillstånd varefter provet torkas i C tills det är absolut torrt. Därefter vägs provet på nytt och mängden avgiven fukt kan beräknas. De vanligaste indirekta metoderna för bestämning av fuktkvoten innebär att det elektriska motståndet hos trä bestäms. Vid mätningen trycks eller slås stift in i träet. Mätningen ska ske med stiften efter varandra i fiberriktningen. Den kan ske på olika djup genom att stift med isolerade halsar trycks olika djupt in i virket. Det finns olika instrument och mätsondrar på marknaden. Det gemensamma för alla är att uppmätta värden måste korrigeras för rådande temperatur och träslag. De indirekta metoderna är inte exakta, vilket innebär att den uppmätta fuktkvoten har cirka + 2 procentenheters spridning i förhållande till torrviktsmetoden vid 18 % medelfuktkvot. Dessutom kan instrumenten, till skillnad mot torrviktsmetoden, endast användas då fuktkvoten ligger mellan 7 och 25 %. Fuktkvot i nyavverkat rundvirke 3

4 Fuktkvoten i nyavverkat rundvirke är cirka % i kärnan och % i splinten. Vid torkningen avgår först det fria vattnet i cellernas lumen (hålrum). Detta pågår till dess fuktkvoten når fibermättnadspunkten, cirka % fuktkvot beroende på träslag. Vid torkning under fibermättnadspunkten avgår vattnet i cellväggarna och vattenångan i cellhålrummen. Virket börjar krympa först när torkning sker under fibermättnadspunkten. Stammens uppbyggnad En barrträdstam består i tvärsnittet av märg, kärnved, splintved och bark. Hos vissa trädslag har kärnveden en mörkare färgton än splinten, till exempel hos furan, lärk och ek. Hos andra trädslag skiljer sig inte kärnvedens färgnyans från splintvedens, till exempel hos gran och silvergran. Men trots det finns det kärnved i de flesta trädslag. Kärnved hos trädslag med mörk kärna har i regel bättre beständighet mot mikrobiell nedbrytning än kärnved hos trädslag med ljus kärna. a. Principiell uppbyggnad av trädstam. L är symmetriaxel. b. Utskuren kub med symmetriaxlar. c. Uppförstorad del av årsring Bild 1. Trädstammens uppbyggnad med dess cylindersymmetri och symmetriplan. Dessutom är kärnveden alltid beständigare än splintveden. I markkontakt är skillnaden marginell, men ovan mark är den i de flesta fall avsevärd. I kärnveden ligger fuktkvoten mellan 30 % och 50 %. I splintveden ökar fuktkvoten från cirka 50 % vid kärngränsen till 160 % ute vid barken. På mikronivå har trä en struktur som liknar små sammanlimmade rör (cellerna). Rörens diameter liksom väggtjocklek kan variera, men väggens materialegenskaper är likartade i de flesta träslag. Detta gäller särskilt densiteten, som är cirka kg/m³, vilket betyder att virkesegenskaper som till exempel elasticitetsmodul, hållfasthet och densitet är starkt kopplade till rörens väggtjocklek och till varandra. En trädstam är uppbyggd av mer eller mindre koncentriska skal (årsringsplan), se bilden. Symmetrisk uppbyggnad Uppbyggnaden innebär att trädstammen är (nästan) cylindersymmetrisk med avseende på en axel längs stammen genom märgen. En liten träkub, som skärs ut en bit från märgen, uppvisar en annan form av symmetri. Bortser man från årsringarnas svaga krökning i kuben kan tre symmetriplan urskiljas. Dessa är vinkelräta i förhållande till varandra. En sådan symmetri kallas ortogonal och trä betraktas ofta som ett ortogonalt anisotropt material. De olika symmetriplanen betecknas ofta med L (=längs fiberriktningen), R (=radiellt i förhållande till årsringarna) och T (=tangentiellt i förhållande till årsringarna). Näringstransport 4

5 I splintveden sker transporten av vatten och däri lösta närsalter upp till trädets barr och löv, där fotosyntesen sker. Vid fotosyntesen omvandlas närsalter, koldioxid och solenergi till näringsämnen som transporteras ut till trädets alla levande celler. Transporten sker i bastbarken, utanför splintveden och tillväxtlagret, ända ned till trädets finaste rötter. Ytterst i stammens tvärsnitt finns barken, som skyddar stammen mot infektioner och uttorkning. Bild 2. Transporten av vatten och näringsämnen i en trädstam. Elasticitets- och skjuvmodul Tabellen visar vilka styvhetsegenskaper som uppmätts i olika undersökningar i L, R och T-riktningarna. L, R och T betecknar de tre symmetriplan som kan urskiljas i materialet trä. L är symmetriplanet längs fiberriktningen, R är radiellt i förhållande till årsringarna och T tangentiellt i förhållande till årsringarna. Elasticitets- och skjuvmoduler varierar såväl inom som mellan träslag. Trädslag* Densitet Fuktkvot Elasticitetsmodul Skjuvmodul (kg/m³) (%) E L E R E T G LT G LR G TR Studie av (MPa) (MPa) (MPa) (MPa) (MPa) (MPa) Douglas Fir Doyle Abies Alba Crestin Douglas Fir Goodman Douglas Fir Vafai Oregon Pine ** Hörig Scots Pine Hörig Sitka Spruce Doyle Eng. Spruce Goodman Spruce Carrington Spruce Carrington Spruce Carrington Spruce Price Spruce Hörig Svensk gran *** 465 **** Liska * Spruce =gran, L=längs fiberriktningen, R=radiellt i förhållande till årsringarna, T=tangentiellt i förhållande till årsringarna. ** Douglas Fir. *** Torr densitet. **** Torr rådensitet. Tabell 1. Elasticitetsmoduler i L-, T- och R-riktningarna respektive skjuvmoduler i LT-, LR- och TR-symmetriplanen för olika 5

6 trädslag och enligt olika studier. Medelvärden. Sammanställning: Johannesson. Inverkan av läget i trädstam Elasticitets- och skjuvmoduler varierar såväl inom som mellan träslag men även läget i trädstammen inverkar. I gran är elasticitetsmodulen längs fiberriktningen lägst inne vid märgen och ökar med avståndet från märgen till en viss nivå som kan vara mer än dubbelt så hög som inne vid märgen, se bild 1. Bild 1. Densitetens och elasticitetsmodulens (MOE) variation över ett virkestvärsnitt. Egenskaperna är bestämda på stavar med måtten 9x9x200 mm utskurna ur en felfri granplanka med måtten 67x195 mm. (Steffen et. al. 1997) Diagram 1. Förklaringen till detta fenomen är en motsvarande variation hos mikrofibrillvinkel i cellväggarna. 6

7 Diagram 2. Densitetens variation i olika årsringar. Steffen, A., Johansson, C.-J., Wormuth, E.-W Study of the relationship between flatwise and edgewise moduli of elasticity of sawn timber as a means to improve mechanical strength grading technology. Holz als Roh- und Werkstoff. Vol 55 pp Diagram 3. Elasticitetsmodulen i fiberriktningen varierar med årsringarna. Den är lägst inne vid märgen. Persson, K Micro mechanical modelling of wood and fibre properties. Doctoral thesis. Lund University. Department of Mechanics and Materials. Elasticitetsmodulen i fiberriktningen är lägst inne vid märgen och ökar sedan till en viss nivå för att sedan plana ut. Denna variation är starkt kopplad till hur mikrofibrillvinkeln i vedens cellväggar varierar. Hållfasthet Hållfastheten varierar på grund av anisotropin (det vill säga är olika i olika riktningar) på motsvarande sätt som elasticitets- och skjuvmodulerna. Följande ungefärliga värden har uppmätts för felfritt gran- och furuvirke med en densitet på cirka 420 kg/m³ och med en fuktkvot på cirka 12 %: I fiberriktningen Tvärs fiberriktningen (MPa) (MPa) Draghållfasthet Tryckhållfasthet 50 7 Skjuvhållfasthet 10 5 Tabell 1. Ungefärliga hållfasthetsvärden för felfritt gran- och furuvirke. 7

8 Notera att för felfritt trä är tryckhållfastheten i fiberriktningen bara hälften av draghållfastheten. Notera också att draghållfastheten tvärs fibrerna är mycket låg i förhållande till värdet i fiberriktningen. Detta är ett viktigt skäl till att trä lätt spricker vid torkning. Hållfastheten påverkas i hög grad av störningar, såsom till exempel kvistar, snedfibrighet, tjurved med mera. Kvistar orsakar fiberstörningar i form av snedfibrighet, som reducerar hållfastheten och elasticitetsmodulen. Hållfastheten hos sågat virke är normalt mycket lägre än hos felfria träprover och ligger i intervallet MPa. Skillnaden i hållfasthet mellan olika virkesstycken kan alltså vara mycket stor, se diagrammet. Vid böj- och dragbelastning till brott beter sig trä närmast som ett sprött material. Brottet kommer ofta utan förvarning. Vid tryckbelastning föregås brottet av omfattande stukningar, och vid belastning tvärs fibrerna sker en komprimering och något egentligt brott uppstår inte. De mekaniska egenskaperna varierar också längs stammen. Dels spelar densitetsvariationerna längs stammen en roll, dels finns en inverkan av olika störningar, främst kvistvarven. Detta yttrar sig till exempel vid mätning av elasticitetsmodulen längs en planka. Man kan då dels se att elasticitetsmodulen sjunker med jämna intervall som hänger samman med kvistvarven, dels se en allmän ändring av nivån från den ena virkesänden till den andra, se diagram 1. Diagram 1. Variation av elasticitetsmodulen vid böjning av granplankor med måtten 45x145 mm. Den övre kurvan avser en relativt kvistfri planka med hög elasticitetsmodul. De båda undre kommer från plankor med tydliga kvistvarv. Notera också att elasticitetsmodulen ökar eller minskar från den ena änden till den andra. Diagram 2. Samband mellan böjhållfasthet och elasticitetsmodul. 8

9 Hårdhet Virkets hårdhet är en betydelsefull egenskap i en del sammanhang, till exempel i golv. Hårdheten är också kopplad till densiteten och ju högre densitet desto större hårdhet. Hårdhet mäts normalt genom att en liten stålkula pressas ner i träytan med en viss bestämd kraft. Intryckningens storlek mäts och ett så kallat hårdhetstal beräknas. Oftast används begreppet Brinellhårdhet. Träslag Hårdhet (Brinelltal) Ändyta Längsyta Al 3,7 1,4 Alm 6,4 2,1-3,8 Ask 6,5 3,0-4,1 Balsa 0,7 0,2-0,3 Björk - 2,2-2,7 Rödbok 7,2 2,7-4,0 Ek (europeisk) 6,4-6,6 3,4-4,1 Furu 4 1,9 Gran 3,2 1,2 Lärk (europeisk) 5,2 1,9-2,5 Tabell 1. Hårdheten för några olika träslag. Fukt och belastning De mekaniska egenskaperna beror i hög grad på virkets fuktinnehåll. En ökning av fuktkvoten innebär att hållfasthet och styvhet minskar. Fuktvariationer över fibermättnadspunkten, det vill säga fuktkvoter över cirka 30 %, har ingen effekt på de mekaniska egenskaperna. Effekten av fuktförändringar varierar för olika mekaniska egenskaper. Generellt gäller att tryckhållfastheten är mer känslig för fuktändringar än draghållfastheten. Värden för hur fukten påverkar de mekaniska egenskaperna hos felfritt trä ges i tabellen. Egenskap Ändring (%) Tryckhållfasthet i fiberriktningen 5 Tryckhållfasthet tvärs fiberriktningen 5 Böjhållfasthet 4 Draghållfasthet i fiberriktningen 2,5 Draghållfasthet tvärs fiberriktningen 2 Elasticitetsmodul i fiberriktningen 1,5 Tabell 1. Ungefärlig ändring av egenskaperna hos felfritt trä när fuktkvoten ändras med en procentenhet. De mekaniska egenskaperna har också en koppling till belastningstiden. Detta märks på olika sätt. En belastad träbjälke böjer ner mer och mer med tiden trots att lasten förblir konstant. Detta kallas krypning och förekommer i någon utsträckning hos de flesta material. När det gäller trä spelar fuktförhållandena en stor roll och krypningen ökar med ökande fuktinnehåll. Varierande fuktförhållanden ökar krypningen ännu mer. Om lastnivån är tillräckligt hög kommer krypningen till slut att leda till brott. Värmeegenskaper Värmekonduktivitet Värmekonduktiviteten eller värmeledningsförmågan, λ, ökar ungefär linjärt med ökad densitet och fuktkvot. Den är större i fiberriktningen än vinkelrätt mot fibrerna. I EN anges värmekonduktiviteten (designvärdet) till 0,13 W/(mK) och 0,18 W/(mK) för trä med densitet cirka 500 kg/m³ respektive cirka 800 kg/m³. I denna standard kan även tabellvärden för andra träbaserade produkter återfinnas samt omräkningsfaktorer för fuktens inverkan. Värmekapacitet Trä har en relativt hög specifik värmekapacitet. Den anges i EN till J/(kgK). Detta kan jämföras med motsvarande värde för betong, 1000 J/(kgK). 9

10 Mängden trä är dock begränsad i moderna hus och möjligheten att använda trä för att utjämna klimatvariationer är därför begränsad. Trähus med regelstomme brukar tvärtom anses ha ringa värmetröghet och kan därför förses med dygnsvarierande temperaturreglering. Temperaturrörelser Träets värmeutvidgningskoefficient är förhållandevis liten. Den har ringa betydelse vid temperaturer över 0 C, därför att rörelserna orsakade av ändringar i fuktkvot är helt dominerande. Vid temperaturer under 0 C kan olikheter i temperatur på olika djup i virket orsaka spänningar som kan ge sprickbildning, till exempel frostskador på växande träd. Värmeutvidgningskoefficienten hos furu och gran parallellt fiberriktningen är cirka 0,4-0,5x10-5 och vinkelrätt fiberriktningen 3,4-5,8x10-5. Brandegenskaper Egenskaperna vid brand beror i hög grad på materialets dimensioner. Finfördelat och mycket tunt trä antänds lätt och brinner snabbt. Trä i grövre dimensioner är svårare att antända och brinner långsamt. Fuktkvot, densitet och ytråhet påverkar också förbränningen. Tiden till antändning av massivt trä beror på yttemperaturen, som kan vara svår att bestämma. I stället anges vanligen den infallande värmestrålning som krävs. Som kritisk undre gräns för antändning i närvaro av en liten låga brukar en värmestrålning med cirka 12 kw/m 2 anges, se diagrammet. Yttemperaturen är då vanligen C. Spontan antändning, det vill säga utan låga, sker först vid högre yttemperatur, till exempel C. I båda fallen spelar flera andra faktorer in som materialets fuktkvot, densitet, tjocklek, ytråhet och ytbehandling. Om trä värms upp långsamt kan olika temperaturzoner identifieras för den termiska nedbrytningen. Under 200 C går nedbrytningen mycket långsamt. Huvudsakligen obrännbara gaser bildas, till exempel vattenånga och koldioxid. Mellan 280 C och 500 C avges alltmer brännbara gaser som kan antända och som brinner utanför trämaterialet om syre finns tillgängligt. Träkol bildas men förbränns inte vidare. Över 500 C börjar träkolet att glöda, och det förbränns med i stort sett samma hastighet som det bildas. Diagram 1. Antändning av trä. Värmeutvecklingen under brand är ofta avgörande för om branden ska utvecklas eller avta. Trä utvecklar efter antändning först relativt mycket värme. När ytan förkolnat avtar värmeutvecklingen, och förbränningen fortsätter med konstant hastighet, se diagram 2. Den tid detta fortgår beror på materialets tjocklek. Rökutvecklingen från brinnande trä är måttlig och rökgaserna är sällan frätande. Vid fullt utvecklad brand är förkolningshastigheten i trä vanligen cirka 0,6-1,0 mm/minut. Innanför kolskiktet påverkas träet av den förhöjda temperaturen. Träet plasticeras, det vill säga deformationerna ökar under konstant belastning. Zonen där detta sker, pyrolyszonen, är endast någon millimeter tjock. Innanför denna zon har träet i stort sett normal temperatur, och de flesta egenskaper påverkas inte. Av denna orsak behåller träkonstruktioner sin bärförmåga under relativt lång tid. Enkla metoder att beräkna träkonstruktioners brandmotstånd finns tillgängliga. Obehandlat trä uppfyller det brandtekniska kravet på ytskikt klass III. Det europeiska klassifikationssystemet för ytskikt ska på sikt ersätta den nuvarande klassificeringen. Enligt detta system 10

11 kommer konstruktionsvirke troligtvis att hamna i Euroclass D. Högre ytskiktsklass kan uppnås genom kemisk brandskyddsbehandling. Diagram 2. Värmeutveckling från en träyta. Bild 1. Det kolskikt som bildas på träytan skyddar de inre delarna och bidrar därmed till att trä bibehåller sin stabilitet under brand. Naturlig beständighet Den biologiska resistensen eller naturliga beständigheten är mycket olika för olika träslag. Splintveden - det vill säga den yttre delen av stammen har alltid låg beständighet. Kärnveden innehåller extraktivämnen som motverkar svampangrepp och minskar träets benägenhet att ta upp vatten. I tabellen redovisas den uppskattade livslängden för trä exponerat i fria luften. Träslag Oskyddat i det fria I det fria under tak Ständigt torrt Al, björk, poppel år år < år Alm år år <1500 år Ask år år år Bok år år år Ek år år år Furu år år år Gran år år år Lärk år år <1800 år Tabell 1. Uppskattning av livslängden för olika träslag exponerade i fria luften. Allteftersom trädet växer bildas nya celler till splintveden och den äldre veden omvandlas till kärnved. Övergången från splintved till kärnved är för många träslag synlig på stockens tvärsnitt som en 11

12 färgskillnad. Vanligtvis har splintveden en ljusare och kärnveden en mörkare kulör. Kärnveden deltar inte i vattentransporten utan fungerar som stöd och näringsförråd. De träslagsspecifika kemiska substanserna som lagras i kärnveden kallas extraktivämnen. Extraktivämnena ger varje träslag karakteristiska egenskaper som färg och naturlig beständighet. Till övervägande del består extraktivämnena av hartssyror, fettsyror, kolhydrater och mineralämnen (aska). Vissa träslag har en hög koncentration och en viss sammansättning av extraktivämnen som ger en bra naturlig beständighet mot biologisk nedbrytning. Beständighet i markkontakt för kärnved Olika träslag har olika naturlig beständighet mot mikrobiell nedbrytning. För samtliga träslag gäller att kärnveden normalt har bättre beständighet än splintveden. Metod saknas för att värdera beständigheten hos olika träslag vid normal byggnadsteknisk användning ovan mark. Vid Princes Risborough Laboratory i Storbritannien har fältprovningar av ett stort antal träslag utförts. Stavar av kärnved med måttet 50 x 50 mm har stuckits ned i marken, därefter har den naturliga beständigheten i markkontakt klassificerats - se tabell 2. Förväntad varaktighet i markkontakt, år Träslag <5 al, björk 10 gran, furu 15 lärk ek >25 teak Tabell 2. Beständighet i markkontakt hos kärnved för olika träslag. Tre standarder, SS-EN 350, del 1-2, samt SS-EN 460 klassificerar den naturliga beständigheten mot rötsvamp, se tabell 3. SS-EN är av särskilt intresse då den redovisar en klassificering av den naturliga beständigheten hos kärnveden hos ett hundratal kommersiellt intressanta träslag. Träslag Beständighetsklass Lärk 3-4 Gran 4 Furu 3-4 Douglasgran(europeisk) 1-2 Iroko 1-2 Ek 2 Teak 1-3 Tabell 3. Naturlig beständighet mot rötsvamp. Klassificering hos kärnved av några träslag enligt SS-EN Träslag med bäst naturlig beständighet tillhör klass 1. Klass 5 är ej beständig. Kärnved består av inaktiva" träceller. De öppningar mellan fibrerna som finns i splintveden och som möjliggör vattentransporten är här stängda och fungerar inte längre som transportväg. Kärnved är vanligtvis ganska resistent mot vattentransport speciellt på de tangentiella och radiella ytorna medan det i ändträ kan förekomma viss absorption. Splintveden suger vanligtvis upp betydligt mer vatten än kärnveden. Ljusets nedbrytning av trä Nysågat virke som exponeras utomhus grånar relativt snabbt. Solljusets UV-strålning bryter huvudsakligen ner ligninet i träytan. Detta medför, förutom den tilltagande gråa färgen, även att ligninet som binder ihop vedcellerna i träytan försvinner. Resultatet blir en träyta med lösa fibrer. Fenomenet kallas ofta fliskritning. Hur mycket lösa fibrer det finns på ytan i en träkonstruktion inverkar givetvis på hur ytbehandling och underhåll kan genomföras och hur bra resultatet blir. 12

13 Bild 1. Fliskritning. Foto: J. Ekstedt. Bild 2. Mikroskopbild av nyhyvlad träyta. Foto: J. Ekstedt. Bild 3. Mikroskopbild av ljusexponerad träyta. Foto: J. Ekstedt. Beständighet mot kemikalier Trä är relativt resistent mot kemikalier, mot syror med ph över 2 och mot alkalier med ph under 10. Trä används därför i aggressiv miljö, där andra material bryts ner. Det är vanligt att lagerhallar för öl och salt är konstruerade med trä som stommaterial. 13

14 Trä kan användas till rörledningar ovan mark eller i mark eller vatten. Rör av trä är särskilt vanliga i processindustrier där andra rör inte skulle klara påfrestningarna från olika kemikalier. Mikroorganismer Trä är ett förnyelsebart byggnadsmaterial med en mängd olika användningsområden. I och med att träd i naturen ingår i det naturliga kretsloppet kan trävirket i våra konstruktioner angripas av mikroorganismer. För att ett angrepp ska kunna ske krävs det dock att rätt miljöbetingelser uppstår. Virkets beständighet mot mikrobiella angrepp skiljer sig mellan olika virkesslag. Skillnader finns även mellan splintved och kärnved. Om en byggnad drabbas av en röt- eller mögelskada är det alltid ett tecken på bakomliggande fuktproblematik. Mögel- och rötsvampar kan växa på och i fuktiga byggnadsmaterial, och det är främst rötsvampar som förkortar livslängden hos träkonstruktioner. Mögelsvampar växer på cellulosabaserade material, men även andra byggnadsmaterial kan drabbas av påväxt som till exempel gipsskivor, isoleringsmaterial, betong samt målade ytor. Materialgrupp Kritiskt fukttillstånd [% RF] Smutsade material Trä och träbaserade material Gipsskivor med papp Mineralullsisolering Cellplastisolering (EPS) Betong Tabell 1. Olika värden för relativ fuktighet (RF) som krävs för att en mögelskada ska kunna upp stå. Värdena gäller i rumstemperatur och under en relativt lång varaktighet (Johansson et al 2005). Fuktkrav För att minimera risken för mögelangrepp bör den relativa luftfuktigheten (RF) i rumstemperatur inte överstiga 75 % under en längre period. Är den förväntade fuktbelastningen i en konstruktion större ska material med acceptabla och dokumenterade fuktegenskaper användas (Boverkets Byggregler, BBR 6:52). Om och hur snabbt en mögelskada uppstår beror inte bara på den relativa fuktigheten utan också på temperaturen. Mögelsvamp kräver högre fuktbelastning om temperaturen är lägre än den optimala temperaturen. Mögelsvamp kräver högre fuktbelastning om temperaturen är lägre än den optimala temperaturen, se bild 1. 14

15 Bild 1. Kritiska fukttillstånd för trä med hänsyn tagen till temperaturnivå och varaktighet hos fukttillståndet. Baserade på data från Viitanen (1996) och Smith & Hill (1982), sammanställt av Lars-Olof Nilsson (2009) Rapport TVBM För virke anges fuktnivåer oftast med hjälp av begreppet fuktkvot. För omvandling av några värden på relativ luftfuktighet till motsvarande fuktkvot hos virket se tabell 2. RF (%) Fuktkvot (%) vid 20 C Tabell 2. Ungefärliga fuktkvoter vid 20 C för olika värden på relativ luftfuktighet. Eftersom mögel växer på virkets yta är det ytfuktkvoten som ska kontrolleras för att undvika mögelpåväxt. Bild 2. Tidsåtgång för start av mögelpåväxt på furuvirke och andra material. Vattenaktivitet 100 = Relativ fuktighet (Viitanen 1996). Jämförelse av resultat från aktuell modell 1 (responstid för initiala stadier av mögeltillväxt på ytan av furusplint 1, det ursprungligt virkestorkade ytan) med tidigare resultat av a) Illman and Eeathernburn (1947) på bomull, b) Barton-Wright och Tomkins (1940) på vetemjöl och c) Ayerst (1968) på rent agarkultur (III). Om fuktkvoten är under 20 % är risken för angrepp av rötsvampar liten. Trä utsatt för fukt kan skyddas mot rötangrepp genom kemisk behandling till exempel tryckimpregnering. Ett tryckimpregnerat virke har dock inget fullgott skydd mot påväxt av mögelsvampar. Högt fuktinnehåll i byggnader och därmed ökad risk för mikrobiell påväxt på byggnads material kan ha en negativ inverkan på människors hälsa (Bornehag et al 2001). Det är dock ännu inte klarlagt exakt vilka ämnen i luften i dessa byggnader som orsakar ohälsa, men både mikrobiella och kemiska ämnen misstänks vara orsak. Troligt tidscenario vid en vattenskada visas i Bild 2. Bild 3. Troligt tidscenario vid en vattenskada. Åtgärdas vattenskadan tidigt och fukten torkas ut uppstår ingen mögelskada. Upptäcks inte vattenskadan så kan fukten ge upphov till rötskador i förlängningen. Mögelsvampar 15

16 Mögelsvampar är svampar som växer ytligt på virke. Grundstrukturen hos svampar består av hyf, mycel, fruktkropp och sporer. En hyf kan liknas vid en smal tråd som är 2-5 µm bred. Från hyferna kan konidieforer (fruktkropp) utvecklas, och det är på dessa konidieforer som sporerna bildas. Sporer kan ha olika utseende och storleken kan variera mellan 2 och 5 µm. Bild 4. Mögelsvamparnas livscykel. Illustration Agneta Olsson-Jonsson, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut. Om rätt förhållanden uppstår kan mögelsvampar växa mycket snabbt och inom bara ett par dagar ge omfattande skador. Mögelsvampar förökar sig med hjälp av sporer och hyffragment. Sporer och hyffragment finns alltid i luften men de högsta halterna finns under sensommar och tidig höst. Mögelsvampar växer ytligt men hyferna kan växa in i vedens märgstrålar. Mögelsvampar kan inte bryta ner cellulosan i veden och orsakar därmed inte hållfasthetsförändringar i virket. För tillväxt av mögel krävs relativ fuktighet över 75 % temperatur mellan -5 C och +55 C. Optimala temperaturer för många mögelsvampar ligger mellan 20 C och 30 C näring, ytterst små mängder näring behövs syre närvaro av mögelsvampar (sporer och hyfragment). Är materialet torrt och den relativa luftfuktighet lägre än 75 % kan inget angrepp utvecklas. Om den relativa fuktigheten blir 100 % en längre tid begränsas mögelpåväxten. Vid så hög fuktbelastning bildas en vattenfilm vilket gynnar rötsvampar, jästsvampar och bakterier. Mögelsvampens hyfer är i regel ofärgade. Sporerna kan vara färgade gult, grönt, blått eller svart. Stora angrepp av mögelsvamp ger upphov till ett vitgrått, grått, gråsvart, grågrönt eller gulgrönt "ludd" på materialet. Det är mycelet som bär på otaliga sporbärande strukturer. Luddet kan färga av sig vid beröring. Missfärgning och lukt Angrepp av mögel kan kännas igen på ytlig missfärgning i form av mörka fläckar, men mögelpåväxten kan också vara ofärgad och mycket svår att upptäcka med blotta ögat. Mögelsvampar kan avge en besvärande och karakteristisk lukt. Lukten kommer från lättflyktiga organiska kolväten som svamparna avger. Luktintensiteten är beroende av bland annat svampart, vilket material svampen växer på samt fukt- och temperaturförhållanden. Det är svårt för en lekman att urskilja om en lukt härrör från en mikrobiell skada. Däremot kan en fackman med kännedom om och erfarenhet från fukt- och mögelskadeutred ning oftast bedöma om lukten har mikrobiell karaktär. Vanligt förekommande mögelsvampar på byggnadsmaterial 16

17 Mögelsvampar från släktena Penicillium och Aspergillus är de vanligast förekommande. Inom släktet Penicillium är arterna P. chrysogenum, P. corylophilum P. glabrum och P. commune de vanligast förekommande arterna. Inom släktet Aspergillus är arterna A. versicolor, A. niger och A. ustus vanligt förekommande. Andra vanligt förekommande släkten är Acremonium, Aureobasidium och Cladosporium. Sammanfattning mögelsvampar förändrar inte virkets hållfasthet kan tillväxa snabbt och bilda stora mängder sporer sporer är ofta färgade och syns med blotta ögat vid kraftigare angrepp besvärande lukt kan förekomma. Blånadssvampar Blånadssvampar växer såväl på som in i virket. De kan även växa på målade ytor. Hyferna är brunfärgade och ger träet en blåaktig ton när de växer inne i veden. De orsakar inga hållfasthetsförändringar i virket. För att blånad ska kunna utvecklas krävs en fuktkvot i träet på över 30 %. En blånadsskada kan öka virkets permeabilitet vilket kan medföra att virkets vattenupptagande förmåga ökar. En allmän uppfattning är att blånadssvampar kan fungera som en inkörsport för röta. Eftersom blånadsangripet virke har förhöjd vätskepermeabilitet ska det inte användas i fuktutsatta konstruktioner som till exempel fönster, utomhuspaneler, takinbrädningar och liknande. För att undvika att virke angrips av blånad under lagerhållning och på bygget ska virket skyddas mot nederbörd och markfukt. Virke som blivit fuktigt ska ges möjlighet att snabbt torka ut. Vanliga arter Vanligt förekommande arter i samband med blånadsskador finns inom släktena Alternaira, Epicoccum, Fusarium och Aurobasidium. Blånadssvampar har följande kännetecken hyferna har färgen svart-blått-brunt angriper i första hand splintved växer inne i veden ökar trämaterialets permeabilitet för vatten. Rötsvampar Rötsvampar är en grupp av mikroorganismer med förmåga att bryta ner vedstrukturen. Rötsvampar har förmåga att bryta ner cellulosa, hemicellulosa och i vissa fall lignin i veden. Nedbrytningsprodukterna tas upp i hyferna för att användas i ämnesomsättningen. Nedbrytningen av veden gör att virkets hållfasthet snabbt försämras. För att rötsvampar ska kunna etablera sig och växa i virke krävs att svampen har tillgång till fukt. Vilken fuktkvot som krävs varierar mellan olika svamparter men fuktkvoten måste vara högre än 20 % för att någon svamp ska kunna orsaka en rötskada. Rötsvampar delas upp i tre olika grupper: brunröta, vitröta och soft rot. Brunröta är det vanligast förekommande rötangreppet i byggnader. Ett kraftigt angrepp av en brunrötande svamp ger ett virke som har färgats brunt och med sprickbildningar som delar upp virket i kubliknande bitar. Virkets hållfasthet försämras redan tidigt vid ett angrepp. Vitrötande svampar angriper främst virke från lövträd och vitröta är därför inte lika vanligt förekommande i byggnader. Vid ett angrepp färgas veden vit och spricker inte upp i kuber utan blir fibrös. Soft rot kan förekomma på ytan av konstruktionsdelar som utsätts för hög fuktbelastning under en längre tid, som till exempel fönsterbågar. Veden får så småningom små ytliga sprickor. Svamparna som orsakar soft rot klarar det låga syreinnehåll som ett vattenmättat material har. Virke som angripits av soft rot förlorar mycket av sin hållfasthet. Exempel på mögel svampsläkten som kan utvecklas till soft rot är Chaetomimium, Humicola och Petriella. 17

18 Rötsvampar sprider sig med hjälp av sporer som sprids med luften. Sporer gror och utvecklar hyfer om de kommer i kontakt med trä med lämplig fuktkvot och temperatur. Ett virke kan vara angripet av rötsvampar utan att någon fruktkropp har bildats. Olika faktorer styr om och när fruktkroppar bildas som till exempel fukt, temperatur, svampart, årstid och så vidare. Vanliga arter Vanligt förekommande virkesnedbrytande svampar i byggnader är källarsvamp (Coniphora puteana), hussvamp (Serpula lacrymans) och rötsvampar från släktet Antrodia sp. Hussvamp och källarsvamp påträffas vanligen i fuktskadade krypgrunder och källarutrymmen, i bottenbjälklag, syllar, blindbottnar och i trossbottnar samt i anslutning till våtutrymmen och kök. Hussvampen kan snabbt orsaka stora rötskador och kräver ofta omfattande renoveringsåtgärder. Rötskador orsakade av släktet Antrodia är vanligt förekommande på byggnadens övre plan och på vindar. Förutsättningar för etablering och tillväxt För att rötsvampar ska etablera sig och växa krävs att temperaturen ligger mellan +0 C och +40 C, optimum ligger mellan +15 C och 30 C fuktkvoten ligger mellan 20 % och 120 %, optimum ligger mellan 40 och 80 % beroende på svampart det finns tillgång till syre ph ligger mellan 2 och 7, optimum vid ph 5. Vissa rötsvampar kan angripa trä även vid andra förhållanden. Det finns dock en rötsvamp som kan etablera sig och växa även vid mycket höga fukthalter. Det är pålsvampen, Rigidiporus vitreus, som angriper pålade träkonstruktioner företrädesvis i zonen mellan luft och grundvatten. För att undvika röta i trä bör byggnadskonstruktioner i första hand utföras så att virkets fuktkvot endast kortvarigt överstiger 20 %, det vill säga ges ett konstruktionstekniskt träskydd. För virke som används ovan mark i skyddade konstruktioner är ett konstruktionstekniskt träskydd kombinerat med rätt val av virke i de flesta fall tillräckligt för att konstruktionen ska vara beständig. Virke i utsatta lägen, och där fuktkvoten under längre tider överstiger 20 %, måste ges ett kemiskt träskydd genom tryckimpregnering eller liknande. Det gäller till exempel altandäck eller virke som står i markkontakt. Kännetecken på röta Enklaste sättet att skilja friskt virke från rötat virke är att känna på hårdheten med en knivspets. Om veden är mycket mjuk eller smular sönder omedelbart, är träet mycket nerbrutet. För att detektera ytliga angrepp kan man sticka in knivspetsen i virket och för söka bryta bort en flisa. Om brottet är flisigt, det vill säga brottet går huvudsakligen längs träets fiberriktning, är virket friskt. Om trävirket bryts tvärs av är virket rötskadat. Dessa metoder kan dock inte avslöja inre rötskador. Bakterier Vednerbrytande bakterier Bakterier kan också angripa och bryta ner ved. Detta sker när virket är i direkt mark- och vattenkontakt. Vissa bakterier, de så kallade tunnlande bakterierna, är även kända för att bryta ner impregnerat virke efter längre tids exponering. En annan typ av bakterier påverkar virke som vattenlagras eller vattenbegjuts under längre tid. Dessa så kallade vattenlagringsskador medför ingen hållfasthetsnedsättning, men ökad permeabilitet hos virket med risk för bland annat ökad vattenupptagning i utsatta lägen, överabsorption av färg och bets. Actinomyceter Actinomyceter, som även kallas strålsvampar är de bakterier som mest förknippas med fuktskador i byggnader. Dessa bryter dock inte ner virket. Dessa bakterier är starkt luktalstrande och lukten påminner om lukten av jord/jordkällare. Actinomyceter växer i långa kedjor som påminner om hyfer. Ofta är det actinomyceter som orsakar den mögellukt (geosmin) som förekommer i samband med fuktoch mögelskadade byggnader. Ett fuktigt byggnadsmaterial angrips sällan av endast actinomyceter utan bakterierna hittas oftast tillsammans med mögelsvampar. Nedsmutsat virke får lättare påväxt av actinomyceter än rent virke vid en fuktskada. 18

19 En fuktskada kan även ge upphov till bakterietillväxt. För att denna tillväxt ska kunna etableras på byggnadsmaterial krävs en högre fukthalt än vad som krävs för mögel, vilket innebär att den relativa fuktigheten måste överstiga 95 %. Ordförklaring Actinomyceter: Bakterier som växer på fuktiga byggnadsmaterial (RF > 90 %). Växer i tunna kedjor som kan påminna om hyfer. Sprider en stark lukt som påminner om lukten av jord eller jordkällare. Kallas även för Strålsvampar. Blånad: Svampar vars hyfer växer in i veden. Virket får en blåfärgad ton. Virkets håll fasthet förändras inte. Brunröta: Röta orsakad av svampar som bryter ner cellulosa och hemicellulosan men inte ligninet. Vid ett långt gånget kraftigt angrepp färgas veden brunröd samt spricker upp i kvadratiska bitar. Virkets hållfasthet försämras. Cellulosa: Är den dominerande komponenten i växternas cellväggar och därmed den vanligaste organiska substansen i naturen. Cellulosa är en kolhydrat. Fuktkvot: Fuktkvot är förhållandet mellan vikten av vattnet i ett material och vikten av torrt material. Fruktkropp: Struktur som bildas av hyfer. Med hjälp av fruktkroppen kan svampar genomföra genetisk rekombination (sexuell förökning) och sprida sporer. Geosmin: Jordlukt, samlingsnamn på luktrika organiska föreningar producerade av actinomyceter. Hemicellulosa: Är liksom cellulosa en polymer men har förhållandevis kort kedjelängd sammansatt av maximalt upp till molekylenheter. Dessutom är hemicellulosans kedjepolymer ofta förgrenad medan cellulosans är rak. Hyf: Grundstruktur för de flesta svampar. Med hyferna tillväxer svampen och det är i hyfen all ämnesomsättning sker. Jästsvampar: Små encelliga svampar som förökar sig asexuellt genom delning. Kräver oftast fritt vatten (RF > 100 %). Kritiskt fukttillstånd för mögelpåväxt: Den lägsta nivå av fukt som krävs för att mögelpåväxt skall uppkomma Konidiefor: Struktur hos mögelsvampar som används för att sprida sporer (konidie-sporer). Kärnved: Ved i det levande trädets centrala del som uteslutande bestående av döda celler. Kärnved är oftast mörkare och har en lägre vattenhalt än den omgivande levande veden, splinten. Lignin: Lignin bidrar till att ge trä dess mekaniska styrka. Lignin är en aromatisk förening som ingår i växters cellväggar. Märgstrålar: Förbinder phloem (innerbarken) med den innanförliggande veden och fungerar i första hand som näringsupplag men även som radiella transportvägar för vatten och i vissa fall harts eller kåda. Mögelsvampar: Samlingsnamn för en grupp svampar med liknande utseende och växtsätt. Kännetecknas av små strukturer, snabb etablering och tillväxt. Organiska kolväten: Kemiska föreningar som innehåller kol och väteatomer. Relativ fuktighet: Talar om hur mycket vattenånga luften innehåller i förhållande till hur mycket vattenånga luften kan innehålla vid en viss temperatur. Soft rot: Röta orsakad av svampar som klarar vattenmättat virke. Ger ytliga förändringar av virket men ingen större hållfasthetsförsämring. Splintved: Den yttre veden i en trädstam. I det levande trädet innehåller splintveden levande celler och omger den inre delen, kärnveden, som består av döda celler. Spor: Bildas av svampar för spridning och förökning. Sporer som bildas asexuellt benämns konidiesporer. Konidiesporer bildas främst av mögelsvampar. 19

20 Strålsvampar: Se Actinomycter Vitröta: Röta orsakad av svampar som bryter ner cellulosa, hemicellulosa och lignin. Framförallt är det ved från lövträd som bryts ner av vitrötande svampar. Vitrötat virke färgas vitt och får en fibrös konsistens. Insektsangrepp I vissa miljöer kan träboende insekter som husbock, termiter och trägnagare vara allvarliga skadegörare i träkonstruktioner. Vissa arter är beroende av hög temperatur - som husbock och termiter - andra av fuktigt och rötskadat virke - som envisa trägnagaren. Bland insekter finns det arter som snabbt kan åstadkomma omfattande skador på trä. Skadorna uppstår vanligtvis när insektslarven gnager sig fram i virket. Husbock Husbocken är den mest omtalade insekten. Den angriper torrt trävirke i byggnader, framförallt takstolar och annat virke i oinredda vindsutrymmen. Angrepp kan pågå under flera år utan att märkas. Husbockens larver trivs bäst i och angriper främst splintved av furu eller gran. Furukärnved angrips inte, däremot grankärnved. Ett kännetecken för husbocksangrepp är de synliga ovala flyghålen, cirka 5-8 mm stora, som insekten lämnar efter sig. Även det ljusa borrmjöl som husbocken lämnar efter sig i gångarna är utmärkande. Dessvärre är det vanligt att husbocken sällan röjer sin närvaro genom att stöta ut borrmjölet utan den undviker träytan och packar borrmjölet efter sig i gångarna. Husbocken kräver torrt virke och värme (>25 C), vilket förklarar dess begränsade geografiska utbredning samt att det är virke i vindsutrymmen som är mest utsatt. Takåsar och sparrar i äldre hus är i regel av kärnrik furu, varför det brukar finnas kvar tillräcklig bärighet trots angrepp. Angrepp av husbock syns sällan på ytan. Larverna undviker att bryta genom vedens mantelyta med sitt gångsystem. Det kan därför vara svårt att upptäcka angrepp på annat sätt än genom den fullgångna skalbaggens ovala flyghål. Men genom att sticka in en kniv eller lyssna på ljudet från virket kan man upptäcka en skada. Genom att slå på virket med till exempel en hammare kan man ofta avgöra om virket är angripet. Om hammarslag ger ihålig klang är virket sannolikt angripet. För att förhindra nya angrepp ska husbocksangripet virke bytas ut och det utrymme där angreppet förekommit ska saneras. Husbocken förekommer i södra och mellersta Sverige längs syd- och ostkusten upp till ungefär Gävle. Trägnagare och blåhjon Mjuk trägnagare och blåhjon är två insekter som orsakar skador i ytveden som lätt kan förväxlas med husbocksangrepp. Dessa trägnagare förekommer i veden på sågat virke där bark eller delar av barken sitter kvar. Bägge skalbaggarnas larver gnager sig in en liten bit i virket där de förpuppas. För övrigt orsakar de inga skador djupare in i virket och hållfastheten påverkas inte. För att undvika dessa bägge insekter ska allt virke som används inomhus vara väl barkat. En annan vanlig insekt i byggnader och utrymmen med högre relativ fuktighet än i normalt uppvärmda lokaler är strimmig trägnagare, även kallad dödsur eller trämask. Dess hål och gångar är 1,5-2 mm i diameter. Gångarna är vindlande och oregelbundna. De syns ofta tillsammans med flyghålen i gamla möbler, därav uttrycket "möbelmask". Strimmig trägnagare angriper både barr- och lövträ. Varken husbock och strimmig trägnagare angriper tryckimpregnerat virke. Envisa trägnagaren angriper inte friskt barrträ utan är beroende av att rötsvampar först börjat vednedbrytningen. Vid den fortsatta vednedbrytningen tycks ett symbiosförhållande finnas mellan svamp och insekt. De cirka 3 mm breda gångarna är tydligt orienterade i virkets fiberriktning. Hästmyror Hästmyran är den insekt som anses orsaka störst skada i trähus. Den påminner till utseendet om stora stackmyror och är svart till färgen med rödbrun mellankropp. Det är främst byggnader i närheten av skog som angrips. Hästmyrorna angriper både friskt och rötskadat virke. De kan till och med angripa impregnerat virke. Om det är tyst runt omkring kan man höra myrornas aktivitet i väggar och golv. Hästmyran har påträffats i hela Sverige men de flesta anmälda skadorna har förekommit i södra Sverige. 20

21 Byggnader omgivna av barrskog kan angripas av hästmyror. Myrorna kan bli upp till 30 mm långa och finns i hela landet. De angriper främst rötskadat virke, men även friskt och till och med tryckimpregnerat virke kan angripas. Termiter förekommer inte i Sverige, men orsakar stor skada på träkonstruktioner i Sydeuropa och Asien. Bild 1. Principiell bild över husbockens utbredning i Sverige. Formförändringar Under trädets första levnadsår bildas det man kallar juvenilved som omsluter märgen i trädets centrum. För en del träslag förorsakar juvenilveden formförändringar framförallt i longitudinell riktning. Moget trä ändras lite i den longitudinella riktningen (< 0,1 procent) mellan fuktigt och torkat tillstånd, juvenilved kan ändra sig upp till 2,5 procent. När juvenilveden torkar krymper veden avsevärt mycket mer, vilket kan resultera i sprickor och formförändringar. Egenskaper som reaktionsved (tjurved), ungdomsved och växtvridenhet inverkar också på virkets rakhet. Trädstammar som har en större växtvridenhet än 3, det vill säga träd där fibrerna lutar mer än 3 i förhållande till märgen, ger med största sannolikhet ett sågat virke med oacceptabelt stor skevhet. Tjurved eller kompressionsved är kanske den vanligaste orsaken till kantkrok och flatböj. Trädet bildar tjurved som svar på en ogynnsam belastning för att bibehålla den vertikala växtriktningen. I och med detta förändras strukturen på tjurvedscellen så att krympnings/svällningsrörelserna i cellens längdriktning blir upp till 10 gånger större än i normal ved. Det leder till stora inre spänningar när de båda vedtyperna blandas och resulterar ofta i stora formfel. Bild 1. Olika typer av formförändringar hos virke. Årsringarna och utsågning av plankor Hur formen förändras när virket torkar, från 30 % fuktkvot och nedåt, är lättast att förstå om man inser att de krökta årsringarna alltid vill räta ut sig, det vill säga bli rakare och kortare. De minsta formförändringarna får bräder och plank som sågas ut så att de får "stående årsringar". Årsringarna står 21