Vanliga Oscar. Publicerat med tillstånd Lyckokakan Text Kerstin Lundberg Hahn Rabén & Sjögren I_Lyckokakan ny.indd :17

Transkript

1 Vanliga Oscar Jag är den enda i min familj som är någorlunda normal. Jag är mittemellan-lång, mittemellan-snabb och mittemellansmart, och mitt namn är ett av de allra vanligaste pojknamnen: Oscar. Men så är det min familj, då. Vi kan börja med min pappa, Edvard. Han är gitarr byggare. Inget fel med det. Gitarrerna han bygger är jättesnygga. Men egentligen ville han bli operasångare. Han har världens sångröst. Tyvärr kom han inte in på operaskolan, eller vad det heter. Men han vill ändå stoltsera med sin operaröst jämt och ständigt. Särskilt på ställen där han tycker att det är bra akustik. Bra akustik betyder att det ekar när man sjunger, och det gör det på ställen som har högt i tak och väggar av sten: kyrkor, gångtunnlar, vissa museer. Och skolans trapphus. Mitt klassrum ligger på andra våningen och det är en 5 I_ ny.indd :17

2 bred, gammal stentrappa som leder upp dit. Och det är där, i trappan, som akustiken är som allra bäst. Häromdagen gick pappa och jag hemifrån tillsammans. Jag sa hejdå utanför skolgrinden men han följde med in. Du behöver inte följa mig, sa jag. Jag går faktiskt i mellan stadiet, pappa. Jodå, jodå, sa han och drog upp den tunga porten. Flera av mina klasskompisar slank in samtidigt. Vi hade hunnit halvvägs upp när pappa tog ett djupt andetag och sa: Det är lika bra akustik här som på operan i Milano. Nej, inte nu, väste jag och spände ögonen i honom. Men han hörde inte. Jag misstänker att han låtsades att han inte hörde. Så öppnade han munnen och började sjunga: Till haavs, till haavs Alla som var på väg upp frös till som statyer av is. Först gapade de. Sedan började de fnissa alla utom Jeppe i parallell klassen. Han stod med huvudet på sned och log lyckligt. Jag var den enda som fortsatte att gå uppför trappan, och jag gick med bestämda steg. Men inuti kände jag mig som en staty av is, jag också. I samma ögonblick kom Ulrika, min lärare, ut från personal rummet. Hon stannade till med armarna om sin blåa pärm och log mot pappa. När han slutade sjunga applåderade hon så att hon nästan tappade pärmen. Jeppe applåderade också. De andra fnissade och sneglade på mig. Hej, hej, log pappa och blinkade med ena ögat åt Ulrika. Han till och med la armen om henne en kort sekund. Ta väl hand om min son idag, sa han. Sedan vinkade han till mig och småskuttade ner mot porten igen. Trallande. Inte nog med att han sjöng så att väggarna skakade. Han flirtade med Ulrika också. Var det nödvändigt? I och för sig skulle pappa aldrig flirta med någon annan på allvar, för han är jättekär i mamma. Det är ju bra förstås. Men ändå han behöver väl inte pussa henne mitt på munnen ute på stan? Eller på Ica. Mitt framför godisdisken, när jag står och plockar smågodis. Som i lördags, när min vanliga, normala kompis Hugo stod bredvid. Vi plockade och valde mellan surisar och lakritsgrejer. Då tog pappa tag i mamma och smackade henne mitt på munnen och sa, så högt att precis alla hörde: Du är mitt lördagsgodis du. Mums-mums! Min mamma heter Lotta. Hon är inte alls som pappa. Hon sjunger inte (utom i badrummet). Hon dansar. Hon dansar salsa, samba, flamenco, tango, schottis, hambo, 6 7 I_ ny.indd :17 I_ ny.indd :17

3 vals, afrikansk dans, frigörande dans, bugg, jenka, jazzdans ja, typ allt. Det gör hon på fritiden. Annars är hon frisör. Så hon är ganska snygg. I håret i alla fall. Men så är det det där med dansen. Vi hade skoldisco i slutet på förra terminen. Mamma var en av de som skulle vakta. När Maryam i min klass ramlade och skrubbade knäet fixade mamma ett plåster och hjälpte henne. Men sedan ja, sedan var det någon som satte på hiphop, och då flög mamma upp. Hon ryckte kepsen från Hugo och satte den på sig själv, bakoch-fram. Sedan hoppade hon runt som en robot så att brösten skumpade och håret flög åt alla håll. Hugo bara flinade, och alla runt omkring tittade och skrattade. Mamma trodde nog att de blev glada för att hon var så bra. Det tror inte jag. På hemvägen frågade jag varför hon hade gjort så där. Då var det hon som skrattade. Äsch, gubben, sa hon. Man måste väl få ha lite kul även om man är vuxen. Om det är kul att vara pinsam vill jag aldrig någonsin bli vuxen. LycKOKaKaN Jag önskar att mina föräldrar var mindre pinsamma, mer vanliga, mer som jag. Så har jag ofta tänkt. Men om man nu ska hålla på och önska sig saker så ska man vara noga med vad man säger. Det var det jag upptäckte den där kvällen. Vi skulle prova den nya restaurangen i kvarteret. Vi bor ju mitt i stan, och både mamma och pappa älskar att prova nya, konstiga maträtter. Jag börjar bli ganska van. Tricket är att satsa på tillbehören, typ riset eller potatisen, och så peta undan det konstiga eller bara äta lite av det. Det var en slaskig, iskall kväll och det blev blöta pölar efter våra skor när vi klev in på det blanka golvet. Jag tittade mig omkring. Restaurangen var helt nyöppnad. Förut låg det en tapetaffär här som jag gått förbi på väg till skolan tusen gånger utan att egentligen se den. Men nu var stället totalt förvandlat I_ ny.indd :17 I_ ny.indd :17

4 Det första jag la märke till var ett gigantiskt akvarium vid ena väggen. Bakom det blanka glaset simmade randiga, blåsvarta och knallorange fiskar med vajande fenor fram och tillbaka mellan gröna växter. Att stå där och titta kändes som att snorkla i tropiska vatten. Det har jag i och för sig aldrig gjort, men det skulle säkert vara precis så: Öga mot öga med färgglada fiskar. Någonstans i bakgrunden hördes musik som lät som små pinglande klockor, och det gjorde att alltihop kändes liksom magiskt. Det var det första magiska den kvällen. Men inte det sista. Pappa kom och drog mig bort till bordet där vi skulle sitta. De hade redan beställt och efter en liten stund började det komma en massa rätter. Det var en kinesisk restaurang och menyn vimlade av saker som mamma och pappa ville pröva. Själv åt jag ris och kyckling med nötter. Det var riktigt gott och jag behövde inte peta undan något alls. Sedan gick jag och tittade på fiskarna igen, medan mamma och pappa smaskade vidare. Efter en stund knackade någon på min axel och när jag vred på huvudet stod det en tjej där, ungefär lika lång som jag, mittemellan-lång alltså. Men resten av henne var inte mittemellan. Hon hade kolsvart hår och superbruna, nästan svarta ögon. Det såg nästan ut som om det glittrade små stjärnor där inne i ögonen. Och när hon log blev det en liten rynka högst upp på näsan. Hej, sa hon. Hej, sa jag. Vill du ha en lyckokaka? sa hon. Vad är det? sa jag. Du får väl se, sa hon. Okej, sa jag. Hon höll fram ett guldfärgat litet paket i handflatan och nickade åt mig att ta det. Sedan vände hon sig om och gick mot dörröppningen längst bak i restaurangen. Jag antog att den ledde till köket för det doftade och ångade därifrån. Hon försvann liksom in i dimman medan jag stod där med guldpaketet i handen I_ ny.indd :17 I_ ny.indd :17

5 Det bubblade i akvariet. Fiskarna gapade. Jag borde ha sagt tack. Men det tänkte jag inte på då. För precis när hon hade gett mig kakan och försvunnit ut i köket, så reste sig mamma upp och höll ut handen mot pappa. Den pinglande musiken var borta och istället var det något med trumpet, trummor och fioler. Jag insåg direkt vad som var på gång: Mamma bjöd upp pappa till dans. Mitt inne i restaurangen. Folk vid de andra borden vred på huvudena. Jag funderade allvarligt på att förvandla mig till en fisk och hoppa ner i akvariet. Då hade musiken låtit som ett dovt bubbel, och de där två dansande fåntrattarna hade kanske mest sett ut som färgglada skuggor genom glaset. Men framför allt hade ingen tänkt tanken att de där två var mina föräldrar. Jag fick nöja mig med att glida ner på en stol bredvid akvariet. Där satt jag och studerade fiskarna intensivt. I ögonvrån såg jag hur mina föräldrar svängde runt. Mamma slängde med håret och så började pappa tralla med när det blev tonartshöjning. En guldfisk med klotrunda ögon stirrade på mig genom glaset och jag stirrade tillbaka. När låten var slut gjorde pappa en operabugning mot de andra restauranggästerna. Några klappade snällt i händerna och sedan fortsatte klinket och klonket av bestick som tidigare. Mamma var alldeles varm om kinderna efter dansen. Mina var nog också rätt röda. Pappa vinkade för att få betala. Jag stannade kvar vid akvariet för säkerhets skull. Händerna hade blivit alldeles svettiga. Det lilla guldfärgade paketet med lyckokakan låg fortfarande i min hand. Jag rev upp hörnet och fick fram en ljusgul, halvmåneformad kaka. Den var ihålig upptäckte jag när jag bet i den, och i mitten låg det en liten papperslapp. Medan jag tuggade i mig kakan vecklade jag upp lappen. Där stod ett kort meddelande med små, svarta bokstäver. Och när jag läste vad det stod så glömde jag bort att tugga: Det blev liksom alldeles tyst i mig. Jag visste ju vad jag ville. Önskan låg som en febrig klump i huvudet. Tänk om det fungerade? Jag hade ju inget att förlora. Det var bara att säga orden högt, eller snarare ganska tyst, så att ingen hörde. Jag vände mig mot akvariet. Jag önskar att mina föräldrar var mer normala det borde jag ha sagt yckokakan ny.indd :17 I_ ny.indd :17

6 Eller: Jag önskar att de var mer som vanliga föräldrar. Men det var inte det jag sa. Istället råkade jag viska, med ögonen på fiskarna: Jag önskar att jag och mina föräldrar var mer lika. TysTa MiNuTEr Jag märkte det inte förrän vi satt i klassrummet nästa dag, när Ulrika började prata om julkonserten igen. Det var fortfarande mörkt ute för det var första lektionen på morgonen, och därför lyste ljusstakarna i fönstren starkare än dagen innan. Ulrika hade tänt ett stearinljus på sitt bord också så det luktade mysigt och var lite julkänsla. Först trodde jag att det var det som ställde till det. Det skulle vara så fint om vi kunde ha ett par killar som sjöng Staffansvisan, sa Ulrika. Det var då det hände, helt utom min kontroll. Min hand åkte upp i luften. Ja, Oscar? sa Ulrika. Jag kan göra det, sa jag. Det skulle vara roligt. Jag trodde inte mina öron. Vad sa jag? Ulrika såg också förvånad ut, men sedan log hon. Det var ju toppen, Oscar, sa hon ckokakan ny.indd :17 I_ ny.indd :17

7 Jag märkte att mitt huvud nickade och att Hugo stirrade på mig, men jag kunde inte hjälpa det. Hade jag blivit tokig? Jag försökte öppna munnen för att ta tillbaka det jag hade sagt, men käkarna var som fastlåsta. Nisse viskade med sin bänkkompis och flinade. Några av tjejerna sneglade på mig och fnissade. Hjälp! Vad hade jag gjort? Ulrika såg bara jättenöjd ut. Jag önskar att någon mer kunde ställa upp, sa hon och tittade speciellt på Hugo. Vi brukar göra typ allt tillsammans. Men Hugo skakade bestämt på huvudet. Jag blev alldeles matt. Hade jag verkligen hört rätt? Hade jag räckt upp handen och anmält mig frivilligt till att sjunga Staffansvisan? Skulle jag stå där med en strut på huvudet och bli ihjälretad av Nisse? Skulle jag sjunga inför hela aulan full med folk? Det lät ju mer som något pappa skulle gilla. Tanken på pappa slog ner som en blixt i huvudet och det var då jag insåg vad som hade hänt. Min önskan hade blivit verklighet. Fast inte som jag hade menat. Jag ville ju att pappa och mamma skulle bli mindre pinsamma. Inte att jag skulle bli mer pinsam. Jag slog händerna för munnen för att inte råka säga något mer. Har du ont i en tand, Oscar? frågade Ulrika. Jag skakade på huvudet. Under hela mattelektionen funderade jag på hur jag skulle ta mig ur den här situationen på ett bra sätt. Jag kunde säga att jag bara hade skojat, men då skulle nog Ulrika få så där besvikna ögon. Det ville jag helst inte för hon är en helt okej lärare, faktiskt. Jag kunde bli sjuk på själva konsertkvällen. Oj, vad sjuk jag kunde bli. Host-host. Men det var inte säkert att mamma och pappa skulle gå på det där med hosta. Och feber är ju svårt att låtsas. Vad fanns det mer för möjligheter? Jag kunde övertala någon mer att vara stjärngosse. Kanske Hugo trots allt? Om jag la upp det på rätt sätt. Ja, det verkade som det vettigaste alternativet. 26 I_ ny.indd :17 I_ ny.indd :17

8 Sedan var det lunch. Spaghettin låg som kletiga klumpar i bunken och jag fick slita för att få loss en portion. Så dränkte jag alltihop i köttfärssås och pumpade på ett ton ketchup. Nisse satt längre bort vid samma bord. Plötsligt märkte jag att han satt och snurrade med sin servett tills den såg ut som en strut. Så satte han den på huvudet och flinade mot mig och låtsades operasjunga Staffan vaaaar en stalledräääng! Jag kände att jag blev lika röd som ketchupen på tallriken och öppnade munnen för att be honom hålla truten. Tyvärr hade jag glömt att munnen var full med spaghetti och köttfärssås, så ja, maten ramlade ut. En härlig liten flod av halvtuggad gul-brun röra landade med ett ploff på tallriken. Hugo fick ett fnitteranfall. Maja och Maryam med. Men Oscar, då, sa Ulrika och räckte mig en extra servett. Nu tar vi fem tysta minuter, fortsatte hon. Det var de längsta fem minuterna i mitt liv, tror jag. När Nisse var klar med maten och gick från bordet vinkade han åt mig. Med servetten. 27 I_ ny.indd :17