Om antidepressiva. som fortfarande omhuldar den psykoanalytiska läran (Moncrieff och Kirsch, 2005; Ankarberg, 2003).

Transkript

1 NUMMER 5 OKTOBER 2006 INNEHÅLL Om antidepressiva läkemedel...1 Vilken interaktionsrisk finns vid behandling med både Yentreve (duloxetin) och Cipramil (citalopram)?...3 Hur sparas våra recept nu för tiden?...4 Ordförande har sista ordet...6 KALENDARIUM Ons 18 oktober Tema: Vad har ögat med kroppen att göra? Målgrupp: Läkare Lokal: Praktikertjänst Ons 15 november Tema: Modern läkemedelsbehandling mot alkoholberoende Målgrupp: Läkare Lokal: Praktikertjänst Ons 6 december Tema: Aktuella SBU-rapporter Målgrupp: Läkare Lokal: Praktikertjänst För anmälningar E-posta norralakemedelskommitten@sll.se För mer info besök Om antidepressiva essiva läkemedels edels effektivitet fektivitet Av: Elias Eriksson, professor, Institutionen för neurovetenskap och fysiologi, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs universitet Depression är en plågsam och en potentiellt farlig sjukdom. Att personer som lider av detta tillstånd erbjuds den mest effektiva behandling som står till buds är därför angeläget. I de utomvetenskapliga, ideologibaserade angrepp som ständigt, sedan decennier tillbaka, brukar riktas mot psykiatrin från scientologikyrkan och andra antipsykiatriska grupperingar hävdas ofta att antidepressiva läkemedel inte har några gynnsamma effekter, eller att dessa effekter bara är obetydligt bättre än effekterna av placebo. Samma synpunkt förs emellanåt fram även i seriösa facktidskrifter, till exempel från debattörer som fortfarande omhuldar den psykoanalytiska läran (Moncrieff och Kirsch, 2005; Ankarberg, 2003). Vore det faktiskt sant att antidepressiva farmaka inte är särskilt effektiva borde man förstås ompröva den omfattande användning av dessa medel som nu förekommer. Men om detta är osant är det å andra sidan angeläget att den desinformation som pågår inom detta område och som säkert kommer att fortsätta, inte leder till att patienter som är i behov av farmakologisk behandling undanhålls sådan, eller avskräcks från att pröva den. Det är därför angeläget att granska de argument som brukar framföras till stöd för påståendet att effekten av läkemedelsbehandling vid depression är ingen eller ringa. En annan fråga som också är angelägen att belysa, för att optimera behandlingen av patienter med depression, är huruvida alla antidepressiva farmaka är lika effektiva, eller om vissa medel är mer effektiva än andra preparat. En ofta framförd uppfattning är att det inte föreligger några kliniskt meningsfulla skillnader mellan de olika antidepressiva medlen vad avser effekt: om detta vore sant borde man alltid använda de preparat som har lindrigast biverkningar och/eller lägst pris och de listor som upprättas av läkemedelskommittéerna och läkemedelsförmånsnämnden avseende rekommenderade respektive subventionerade antidepressiva farmaka borde kunna inskränkas till att omfatta ett fåtal billiga medel. Men om det å andra sidan faktiskt föreligger skillnad i effektivitet mellan olika preparat är det viktigt att läkares möjlighet att välja för den enskilde patienten mest optimal behandling inte inskränks. Introduktionen av de tricykliska antidepressiva medlen och de klassiska MAO-hämmarna under sent 50-tal och tidigt 60-tal visade att depression lyckligtvis är ett tillstånd som mycket effektivt låter sig behandlas farmakologiskt. Det finns ingen anledning att ifrågasätta den traditionella bilden av dessa medels effektivitet: det vill säga att cirka procednt av de patienter som medicinerar med adekvata doser erfar en dramatisk förbättring efter några veckors behandling. Påståendet att forts. nästa sida

2 dessa medel bara skulle vara obetydligt bättre än placebo saknar all grund. De utövar, liksom elektrokonvulsiv behandling, en dramatisk antidepressiv effekt, vilket påvisats i ett stort antal ofta små men välgjorda studier (SBU, 2004). Att det numera likväl ofta hävdas att antidepressiva farmaka har dålig effekt beror på att man i moderna multicenterstudier avseende nyare generationer antidepressiva, till exempel SSRI-preparaten, inte sällan misslyckas med att visa skillnad mellan placebo och aktiv substans. I många studier är skillnaden tydlig, till det aktiva medlets fördel, men i åtskilliga studier är effekten av placebo nästan lika uttalad. Och dessa negativa studier är tillräckligt många för att de aktiva medlens överlägsenhet inte alltid framstår som uppenbar när man bakar samman utfallet av alla dessa undersökningar i så kallade metaanalyser. En förklaring till denna diskrepans mellan de tidiga studier som tydligt visade att de tricykliska medlen har god effekt, och det mer blandade utfallet av moderna tiders multicenterstudier avseende SSRI-medlen (och andra nyare antidepressiva), skulle kunna vara att de nyare preparaten är väsentligen mindre effektiva än de äldre. Men detta motsägs å andra sidan av att man i många av de studier vari man jämfört tricykliska preparat med SSRI-medel inte har lyckats detektera någon skillnad i effekt. Ett utfall som lett många bedömare till ovan nämnda slutsats att alla antidepressiva farmaka är ungefär lika effektiva (eller lika ineffektiva). Jag tror att förklaringen till dessa till synes motstridiga resultat står att finna i de metodologiska problem som karakteriserar flertalet moderna multicenterstudier inom depressionsområdet. Studierna har helt enkelt ofta alltför dålig design för att kunna detektera skillnader mellan två typer av behandling, också när dessa skillnader egentligen är ganska stora. Detta kan dels leda till att skillnaden mellan aktiv substans och placebo framstår som mindre än den är, och dels till att man misslyckas med att detektera kliniskt relevanta skillnader mellan olika aktiva substanser. Utrymmet medger inte någon mer ingående analys av dessa metodologiska problem, men några exempel kan ges: 1. De patienter med tydlig depressionssjukdom, det vill säga de för vilka sannolikheten att identifiera skillnad mellan olika typer av behandling är som störst, tenderar att exkluderas från studierna, bland annat av etiska skäl. Få läkare skulle sannolikt se det som försvarbart att utsätta en svårt plågad patient för placebo under många veckor, givet att det finns effektiv och beprövad behandling att erbjuda och patienter med suicidtankar är ofta per automatik exkluderade. 2. Många prövare i multicenterstudier saknar eget vetenskapligt engagemang i studien, men kan däremot ha ett ekonomiskt incitament att rekrytera ett visst antal patienter före en viss deadline. Risken att vissa av dessa prövare härvid, medvetet eller omedvetet, frestas att inkludera patienter, som visserligen är nedstämda, men som faktiskt inte har en depression, och som därför inte kan förväntas svara på antidepressiva farmaka, är härmed sannolikt påtaglig. 3. Depression är en övergående sjukdom. De patienter som inkluderas i studier har ofta varit deprimerade ganska länge: en viss andel av dem bör härmed förväntas spontantillfriskna under studiens gång, även om de får placebo. 4. Numera utförs ytterst få studier i slutenvård, och det är också sällsynt att man genom serumprov kontrollerar compliance. Att många patienter inte tar föreskriven dos finns goda skäl att tro. Dessa och andra metodologiska problem kan alla förväntas bidra till att det i moderna multicenterstudier är svårt att detektera skillnad mellan aktiv behandling och placebo, eller mellan två aktiva behandlingar, och är sammantaget en tillräcklig förklaring till att många studier ger ett negativt utfall. Studier som inte visar någon statistiskt säkerställd skillnad mellan de undersökta grupperna är härmed helt ickekonklusiva, och kan läggas åt sidan. De tillför ingenting. Frånvaron av skillnad kan alltid vara ett falskt negativt resultat. De beskrivna metologiska problemen är däremot ej av den arten att de bör leda till att man erhåller falskt positiva resultat, det vill säga att en viss behandling framstår som mer effektiv än en annan, trots att den inte är det. En rimlig utgångspunkt är därför att en signifikant skillnad mellan två grupper, särskilt om den föreligger oavsett om man analyserar alla inkluderade patienter, eller om man bara analyserar dem som fullföljt studien, i allmänhet bör tolkas som att de två preparaten faktiskt skiljer sig åt vad avser effekt, även om det finns andra studier som ej har givit detta utfall. Om det faktum att man i studier ofta misslyckas med att detektera skillnad mellan olika typer av depressionsbehandling verkligen beror på, som jag föreslår, att många av de inkluderade patienterna faktiskt inte lider av egentlig depression, och att compliance ofta är dålig, borde man ha lättare att identifiera denna typ av skillnad i studier som utförs i slutenvård och när man, i öppenvårdsstudier, gör en subgruppsanalys omfattande dem med svårast symptom vid inklusion. Just så förhåller det sig (SBU, 2004). En slutsats av ovanstående resonemang är att man skulle önska sig att kliniska prövningar inom depressionsområdet i framtiden fick en annan utformning än de har idag. Studier med få, engagerade prövare, i vilka behandlingen monitoreras noggrant, gärna i slutenvård, och som omfattar ett relativt litet antal patienter, men där de som inkluderas har otvetydig depression, skulle sannolikt ge långt mer information och större forts. nästa sida

3 effektstorlekar, än dagens gigantiska multicenterstudier. I brist på optimala studier får vi dock göra det mesta möjliga av den information som i dag finns att tillgå. Min slutsats blir härvid att tillgängliga data talar för att antidepressiva medel är betydligt mer effektiva än placebo, och att det inom gruppen antidepressiva farmaka föreligger meningsfulla skillnader i effektivitet. Det finns således anledning att sätta tilltro till exempel till de studier som visar att vissa tricykliska medel är mer effektiva än SSRI, att venlafaxin i hög dos är mer effektivt än SSRI, och att escitalopram är mer effektivt än citalopram, trots att alla studier inte givit dessa utfall. Det finns skäl att tro att en skillnad som i studier ter sig liten vad avser magnitud i själva verket kan vara ganska stor, och härmed kliniskt och häsloekonomiskt relevant. Endast den som har en principiellt och ideologiskt grundad motvilja mot antidepressiva farmaka kan undgå slutsatsen att det senaste decenniets nedgång i antalet självmord i Sverige är relaterad till det ökade användandet av antidepressiva farmaka, vilket övertygande har belysts av Göran Isacsson (2003). För att självmordsfrekvensen skall kunna pressas tillbaka än mer är det dock angeläget att den antidepressiva behandlingen effektiviseras ytterligare. För att detta mål skall uppnås är det viktigt att man vid utformandet av läkemedelslistor, och formulerandet av behandlingsrekommendationer, inte utgår från de felaktiga premisserna att alla antidepressiva farmaka är lika effektiva, och bara obetydligt bättre än placebo. Referenser Ankarberg P. Antidepressiv medicinering minskar inte risken för självmord (jämte) Replik: Antidepressiva har effekt och förebygger troligen suicid av Göran Isacsson. Läkartidningen 2003;100: Isacsson G. Prevention av självmord har räddat liv på tio år. Läkartidningen (2003) 100: Moncrieff J, Kirsch I. Efficacy of antidepressants in adults. British Medical Journal (2005) 331: SBU. Behandling av depression (2004). Intressekonflikt Författaren har samarbetat med ett antal läkemedelsföretag: BristolMyers Squibb, Eli Lilly, Glaxo SmithKline, Lundbeck, Schering. Elias Eriksson Vilken interaktionsrisk finns vid behandling med både Yentr entreve eve (duloxetin) och Cipramil (citalopram)? Av: Diana Rydberg ST-läkare och Carl-Olav Stiller bitr.överläkare, docent, Klinisk farmakologi, Karolinska Universitetssjukhuset. Fråga: En 70-årig kvinna behandlas med citalopram (Cipramil) sedan drygt ett år tillbaka på grund av nedstämdhet. Patienten har även ansträngningsinkontinens och skulle vara i behov av behandling. Nytt läkemedel mot ansträngningsinkontinens duloxetin (Yentreve) finns att tillgå. Frågeställaren undrar om lämpligheten med kombination med citalopram? Sammanfattning: Vi avråder från kombinationen av duloxetin och citalopram till denna patient. Om duloxetin är indicerat skulle citalopram (Cipramil) kunna bytas ut mot duloxetin (Cymbalta) för att behandla både depression och ansträngningsinkontinens. Erfarenheten av duloxetin till äldre patienter är begränsad. Doseringen av duloxetin bör ske utifrån effekt och biverkningar. Om den antidepressiva effekten uteblir kan återgång till citalopram bli aktuell. Svar: Duloxetin är en kombinerad serotonin (5-HT)- och noradrenalinåterupptagshämmare som även är registrerad som ett antidepressivum (Cymbalta) (30 och 60 mg enterokapslar är registrerade i Sverige) med något lägre rekommenderad dygnsdos än vid behandling mot ansträngningsinkontinens (60 mg x1 jämfört med 40 mg x2). Duloxetin som antidepressivt medel är dåligt utprövat på äldre, endast begränsade kliniska data finns. Användning av duloxetin på mycket gamla patienter (>75 år) rekommenderas inte förrän ytterligare effektdata finns tillgängliga (1). CYMBALTA har undersökts i en klinisk studie omfattande 3158 patienter (exponering under 1285 patientår), som uppfyllde DSM-IV-kriterierna för egentlig depression. Effekten av den rekommenderade dosen CYMBALTA 60 mg en gång dagligen visades i tre av tre randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade, akutstudier med fast dos på vuxna öppenvårdspatienter med egentlig depression. Totalt har CYMBALTAs effekt visats för dags- forts. nästa sida

4 doser mellan 60 och 120 mg i totalt fem av sju randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade, akutstudier med fast dos till vuxna öppenvårdspatienter med egentlig depression (SPC). Enligt produktresumén för Yentreve bör försiktighet iakttas om Yentreve används i kombination med serotonergt potenta antidepressiva medel som SSRI-preparat (2). Detta kan leda till förhöjda halter av serotonin vilket kan utvecklas till ett serotonergt syndrom. Där symtomen är ett flertal av följande; förändrad mental status, konfusion, hypomani, agitation, bristande koordination, myoklonus, hyperreflexi, excessiv svettning, frossa, tremor eller feber. Tillståndet är allvarligt och behandlingen med de serotonergt aktiva medlen måste avbrytas omgående. Tillståndet kräver intravenös vätsketillförsel för att upprätthålla diures och undvika risk för myoglobulinuri (3). Vid kontakt med tillverkarens medicinskt ansvariga för Yentreve framkommer inget nytt utöver det som står i produktresumén. Referenser Produktresumén för Cymbalta Produktresumén för Yentreve Birmes P, Coppin D, Schmitt L, Lauque D. Serotonine Syndrome: a brief review. CMAJ; 2003: 168 (11): Hur sparas våra recept nu för tiden? Lär dig skilja på Receptregistret, Läkemedelsförteckningen och läkemedelsregistret Av Inger Gretzer Qvick, Med.dr, överläkare Medicinkliniken Capio S:t Görans sjukhus och Lena Bergstrand, apotekschef, Sjukhusapoteket Capio S:t Görans sjukhus I Apotekarsocietetens lokaler på Wallingatan arrangerade Läkemedelsakademin den 12 september 2006 ett möte som redde ut begreppen kring receptregistrering av olika slag. Apotekare Lena Bergstrand och undertecknad var där. Tillkomst av en lagändring och viktig ny lag 1 juli 2005 har möjliggjort lagring av receptdata på Apoteket AB och i två nya register: 1. Receptregistret Genom förändring av receptregisterlagen kan apoteken spara recept elektroniskt hela giltighetstiden. Istället för gula recept erbjuds apotekskunden att få en översikt, Mina läkemedel, över sina giltiga recept Kunden kan göra uttag på vilket apotek som helst i hela riket Erbjudande till kunden inte obligatoriskt att recepten sparas Apoteket erbjuder en service medgivande från kunden krävs Legitimation/fullmakt Som för vanliga recept kommer kunden behöva visa legitimation för att hämta ut läkemedel Ombud behöver fullmakt och egen legitimation Läkare har inte tillgång till receptregister som bara visar vilka recept som kommit in men ej vilka som hämtats ut. Information om receptregistret finns på 2. Läkemedelsförteckningen Läkemedelsförteckningen är en nationell databas som från 1 juli 2005 automatiskt noterar alla receptuttag på svenska apotek (apotekskunden tillfrågas ej) Data i förteckningen Namn, personnummer Läkemedel förskrivna på recept som expedierats Vara, mängd, dosering, indikationer om det står i doseringstexten, inköpsdatum Sparas i femton månader, sorteras sedan bort Diagnos och enskild förskrivare finns inte med i data Åtkomst till förteckningen För närvarande endast patienten/apotekskunden Patientens/apotekskundens samtycke krävs Patienten/apotekskunden kommer att i efterhand kunna kontrollera vem som har tagit del av informationen och när. Läkare har för närvarande inte tillgång till läkemedelsförteckningen. Ett pilotprojekt med ca 500 läkare startar under hösten sen kommer en arbetsgrupp jobba vidare hur säkerhet och behörighetsfrågor skall lösas och tidigast hösten 2007 kan doktorer förväntas kunna använda förteckningen Alltid apotekskundens initiativ att titta i förteckningen Apotekets farmaceuter kommer vid läkemedelsrådgivningen endast kunna nyttja förteckningforts. nästa sida

5 ens information på kundens uppmaning men har ännu inte tillgång till registret,. Kunden som vill ha åtkomst till förteckningen kommer att kunna ta del av sina uppgifter via med hjälp av e-legitimation eller via blankett som hämtas på lokalt apotek. Information om Läkemedelsregistret samt en demoversion finns på vårdpersonal/beställ&förskriv/ Läkemedelsförteckningen. 3. Läkemedelsregistret I och med introduktionen av Läkemedelsförteckningen har data därifrån överförts till Epidemiologiskt Centrum (EpC) på Socialstyrelsen från 1 juli 2005 och ett nytt Läkemedelsregister tillkommit. Läkemedelsregistret innehåller Läkemedel, förbrukningsartiklar och livsmedel som är receptförskrivna Uppgifter varans identitet, mängd, pris Datum för expedition Eventuellt utbyte till generika Patient (personnummer, folkbokföringsort) Förskrivarens yrke och specialitet Läkemedel som inte finns med i registret är de som expedieras över disk (OTC= Over The Counter), slutenvårdens läkemedel, läkemedel som brukas inom öppenvården via rekvisition från sjukhusapoteken. Registret är inte komplett för vacciner och ej heller för läkemedel som används på sjukhem. Data från registret får bara användas för forskning, statistik och epidemiologiska undersökningar, Övriga register som finns på Epidemiologiskt Centrum är: Cancerregistret Medicinska födelseregistret inklusive missbildningsregistrering Patientregistret Dödsorsaksregistret Genom möjligheten att sammankoppla dessa register öppnar sig stora möjligheter till epidemiologiska undersökningar, forskning och statistik. Eftersom det krävs stora material för att hitta biverkningar och kliniska prövningar omfattar bara begränsade patientgrupper och har begränsad uppföljningstid förväntas att genom sammankoppling av dessa register okända biverkningar skall kunna spåras tidigare än hittills. För att få tillgång till dessa data får en beställning göras från EpC. För närvarande görs: Cirka 600 större registerbeställningar per år Mer än frågor om statistik per år Mer än besökare på EpC:s hemsida per månad Tusentals vetenskapliga artiklar baserade på registerdata Registret innehåller för närvarande cirka 93 miljoner recept och uppgifter om drygt 6 miljoner personer, samt täcker 84 procent av all läkemedelsförskrivning. Data som analyseras är avidentifierade och strikta säkerhetsrutiner för intrång och begränsad tillgång brandväggar mm finns kring registret. Det är ingen tvekan om att Läkemedelsregistret innebär ett framsteg för läkemedelsepidemiologi och statistik. För förskrivare är det dock en besvikelse att åtkomligheten till Läkemedelsregistret dröjer ett år och kanske ännu mer. I Danmark finns sedan 15 år tillbaka ett motsvarande register med möjlighet till koppling till övriga patientdata. Det har stor användning inom läkemedelsuppföljning, epidemiologi mm. Däremot är patient- och förskrivaranvändningen låg. Vi får hoppas att när väl doktorer får tillgång till Läkemedelsregister att det kommer att utnyttjas! Vad har ögat med kroppen att göra? Datum Onsdagen den 18 oktober 2006, Klockan 18:00 19:30. Buffé serveras från kl.17:00 Plats Praktikertjänst/Konferensvalvet, Holländargatan 10 Målgrupp Läkare Moderator Daniel Schmidt, docent, överläkare, Capio S:t Görans sjukhus Arrangörer Norra Stockholms läkemedelskommitté Föreläsare Lena Bergstrand, Apoteket, Capio S:t Görans sjukhus Berit Calissendorff, docent, överläkare, S:t Eriks Ögonsjukhus AB Bo Hedquist, överläkare, ögonkliniken, Södersjukhuset Rolf Löf, specialistläkare, Tappströms Hälsocentral Frank Träisk, bitr. överläkare, S:t Eriks Ögonsjukhus AB Leif Tallstedt, docent, överläkare, S:t Eriks Ögonsjukhus AB Samtliga är medlemmar av Läksaks expertgrupp i Ögonsjukdomar Anmälan E-posta norralakemedelskommitten@sll.se eller faxa på Bekräftelse Antalet kursplatser är begränsat. Vi bekräftar din anmälan! Inbjudan Se

6 Ordföranden har sista ordet Landstingsledningen anser att Läksak och läkemedelskommittéerna måste vara mer öppna för en dialog med läkemedelsindustrin. Anledningen är den att industrin genom Läkemedelsindustriföreningen (LIF) uppges ha upplevt svårigheter att nå önskad kontakt och då istället uppvaktat både toppolitiker och topptjänstemän inom landstinget. Därför var företrädare för läkemedelsindustrin inbjudna till ett möte med Läksak, som jag igår (27/9) bevistade. Anders Blanck, LIF, lovordade den enligt honom, internationellt uppskattade svenska modellen baserad på Läkemedelsförmånsnämndens arbete med att bestämma läkemedlens relativa värde, generikabytesreformen och etikavtalet mellan SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) och LIF. Han inkluderade inte lagen om läkemedelskommittéer från 1997 i sin beskrivning av den svenska modellen. Diskussionen mellan företrädarna för industrin och Läksaks medlemmar skedde i stort samförstånd och i en konstruktiv anda. I den mån kontaktmöjligheterna faktiskt var bristfälliga så skulle dessa förbättras enligt Läksak, men med ett önskemål om motprestation från industrins sida: att de skulle vara behjälpliga och samarbeta med Läksak/LK vad gäller en kontrollerad introduktion av nya dyra läkemedel (specialläkemedel). Industriföreträdarna föreföll att godta ett sådant samarbete. Samtalsklimatet under mötet kontrasterade starkt positivt mot industriattityden för ett par år sedan, som då mer eller mindre gick ut på att Läkemedelskommittéerna borde läggas ner. Vid analysdiskussionen inom Läksak efter industriföreträdarnas sorti påpekades dock ett par viktiga saker att ha i åtanke. Industriföreträdarnas övergripande mål är och förblir att öka det egna företagets lönsamhet genom att öka försäljningen av dess produkter och att deras önskan att öka kontaktytorna till kommittéerna och Läksak får ses som en del i en relationsskapande strategi, som ytterst syftar till att befrämja det nämnda målet. Jag har skrivit det förr: vi måste vara på det klara med att industrin har sin agenda och industrin har nu visat att de accepterar kommittéerna och vår agenda och då finns goda förutsättningar för en bra dialog präglad av ömsesidig respekt för varandra. Ett exempel på bristande sådan respekt var när Wyeth på betald annonsplats i Dagens Industri kritiserade Läksak och Kloka Listan för rekommendationen av generiskt Omeprazol som kostnadseffektiv behandling av gastroesofageal reflux. Annonsinnehållet var osakligt och felaktigt varför Läksak anmälde Wyeth s annonsering till Nämnden för bedömning av läkemedelsinformation (NBL). Sent om sider kom NBL:s besked: osakliga och vilseledande påståenden fanns i annonsen varför Wyeth ålades ett vite om kr. Avslutningsvis hoppas jag att våra läsare har tagit del av detta nummers huvudtema, professor Elias Erikssons artikel om antidepressiva läkemedels effekter. Huvudbuskapet är att effekterna är reella och att det kan föreligga skillnader härvidlag mellan olika antidepressiva läkemedel. Detta har Läksaks berörda expertgrupp tagit hänsyn till, varför det finns en depressionsbehandlingstrappa, innehållande fyra olika läkemedel i Kloka Listan Daniel Schmidt Docent, överläkare, Capio S:t Görans sjukhus Ordförande Norra Stockholms läkemedelskommitté Läkemediet Ansvarig utgivare Daniel Schmidt Redaktör / Layout Åsa Overgaard Redaktionsråd Lena Bergstrand, Malena Jirlow, Aleksander Mathé, Daniel Schmidt, Åsa Overgaard Telefon Telefax E-post norralakemedelskommittén@sll.se Postadress Norra Stockholms läkemedelskommitté Läkemedelscentrum Box 17533, Stockholm Intern postadress Norra Stockholms läkemedelskommitté Läkemedelscentrum, Fatburen 2, via Västgötagatan 2, Stockholm Hemsida Notis Individuell arbetsplatskod krävs för läkemedelsförmån Den generella arbetsplatskoden inom Stockholms läns landsting försvinner den 4 oktober. Därefter måste alla förskrivare ange en individuell arbetsplatskod i streckkoden på recepten. Annars får inte patienten del av läkemedelsförmånen. Läkare som inte är verksamma inom vården eller som är pensionerade kan ange bostadsadressen som arbetsplats. För att få en personlig kod är det enklaste att mejla till: arbetsplatskod@sll.se och uppge namn och adress. Det går också bra att kontakta landstingets upplysningstjänst på tfn: /Ulrika Nörby, Janusredaktionen Källa: Information från Beställare Vård.