FRANZ GABRIEL LIGNER OM FOLKSOUVERAINETETEN. offentligen försvaras MAG. CARL AUGUST WALBERG. Akademisk afkandling

Transkript

1 OM FOLKSOUVERAINETETEN. Akademisk afkandling som med vidtberömda Philosophiska Facultetens i Upsala tillstånd af MAG. FRANZ GABRIEL LIGNER och CARL AUGUST WALBERG af Westgötha Landskap kommer att offentligen försvaras pä Gustavianska Lärosalen den 7 December 1850 p. v. t. e. m. V 11. UPSALA, LEFFLER OCH SEBELL, 1850.

2 THESES. Th, I. Essentia rerum si ex repugnantibus momentis consistere statuitur, nulla umquam philosophia neque esse neque desiderari potest. Th. II. Omnis determinatio per se est positio, neque nlla nisi imperfecte percipienti est negatio. Th. III. Quod si determinatio per se negatio esse dicitur, ens absolutum in abstractam notionem convertatur necesse est; et si negatio est negationis, idetn illud 9 etiamsi id quasi agit semper, ut fiat vere concretum et universale, tarnen fieri numquam potest vere absolutum et perfectum. Th. IY. Negatio negationis re vera nihil est, nisi circumscriptio quaedam positionis seu affirmationis, inde orta, quod in no tionem admissum est tempus.

3 9 Som det af Hobbes antagna naturtillståndet ur ingen synpunkt låter uppvisa sig, emedan menniskan alltid har nå got, om än alldrig så dunkelt, medvetande af en högre princip inom sig än det blott sinnliga, och emedan sålunda detta tillstånd ej kan anses tillhöra menniskan, knappt dju ret, så vände sig de följande, såsom Puffendorff, Locke, Rousseau, emot den Hobbesiska statstheorien. Det lyckades dock ingen af dem att vederlägga densamma, emedan de sjelfva egentligen innehade samma empiriska ståndpunkt som Hobbes, blott med den skillnaden, att de voro mindre consequenta. Empirismen LJef sålunda hos dem blott vriden och vänd på alla sidor och framställd under olika former, hvilka alla dock voro lika otil'fredsställande i anseende till principen. Sålunda antog Puffendorff en socialitetsdrift utan att om den hafva något klarare medvetande än förut Grotius, och utan att kunna visa, hvårföre menniskan mera behöfver följa den, än egoismen. I sjelfva verket blef också denna socialitetsdrift ingenting annat än egoismen, blott mindre tydligt uttalad; det var Hobbes' princip, blott klädd i en till ut seendet skönare skrud. Orsaken till och ändamålet med menniskans inträde i staten blir derföre, äfven enligt honom, intet annat än att vinna fred och säkerhet för intrång af andra Η vad Locke beträffar, så är det, tillfölje af hans empi riska åsigt i allmänhet, tydligt, att man hos honom förgäfsistit, quod unusquisque civium omnem suam vim et potentiam in illum hominem (qui sumrnam potestatem tenet) transtulit. Quod fecisse, (quia vim suam in alium transferre naturali modo nemo potest), nihil aliud est, quam de jure suo resistendi decessisse. Neque (De cive Cap. VI: 15.) tenetur is, cui summum imperum commissum est, legibus civilibus.11 i) Se Raümbr, Geschichtliche Entio. p ι

4 10 ves%söker någon vederläggning af den empiriska åsigten af staten. Han kom visserligen till andra resultater än de före gående, men som dessa till en del och öfverluifvud taget till sin tendens voro desamma, soni de, hvilkä Rousseau se dermera utförligare och renare framställde, så behöfva vi ej närmare fästa oss-vid lians theori. Han kom nemligen såsom bekant är, till antagande af t ven ne slatsmakter, Re genten och Folket; men då han satte folket såsom den lag stiftande makten och regenten såsom den blott lagskipande, så' btef folket egentligen den enda statsmakten, enär den lagskipande eller utförande makten i sjelfva verket blott är en tjenare under den lagstiftande och således ingen sjelf- hvartili Rousseau se ständig makt,' hvilket är det resultat, dermera utvecklade den empiriska åsigten af staten, Som Rousseau sålunda är den, som utdragit de ytter sta consequenserna af denna åsigt och i tydliga ord uttalat fordran af folksouveraineteten, sådan den sedermera i Fran ska Revolutionen och allt framgent i det politiska lifvet gjort sig gällande, och det följaktligen är först genom honom, som denna föreställning egentligen kan sägas hafva inkom mit uti den vetenskapliga statsläran, så torde vi här behöf va något utförligare granska hans system och för detta än damål anföra följande ur hans Conttat Social. Menniskan, heter det, är fri född, men öfverallt fäng slad. All bundenhet är stridande mot hennes ursprungliga natur, och öfverallt, der hon är på något sätt bunden, må ste,..såvida bandet skall-anses för rätt,. grunden till hennes förändrade tillstånd sökas uli hen nes d'ria beslut att göra sig; bunden; da w..sä uti ett fördrag eller en frivillig öfverenskbmmelse1)? Skit let dfirtill att menniskan fattar ett sådant i) Collection compléte des- Oeuvres de J. J. RÖussaxu. Geneve Torne Premier. Conlrut Social, pp. 4, 5. "L'homme est ne libre

5 teslut, att subordinera sig under en högre myndighet, 11 lig ger deruti, att hennes ursprungliga frihet är, ehuru abso lut, doek osäker och utan garantier. Äfven den starkaste är alidrig rätt säker på att hans makt alltid skall förblifva den största, hvilket gör att livar och en finner sin fördel vara, att subordinera sig och uppoffra något af sin frihet, för att i stället ega en, som är, om än inskränkt, dock garan terad och skyddad. Men huru och hvarunder kan menniskan tänkas fritt subordinera sig?1) Att subordinera sig under en enskild, derföre att han vore starkare, såsom Hobbes antog, kan ej vara en frivillig Subordination, d. a. en act af vilja eller pligt, utan en act af nödvändighet eller af klokhet2). Det enda giltiga sätt, hvarpå menniskorna kunna tänkas fritt subordinera sig, blir, att livar och en subordinerar sig unr der alla. En livar förbinder sig härigenom, att underkasta sig directionen af den allmänna viljan3), hvilken då får et par-tout dans les fers. Comment ce changemeiit s'est-il fait? Qu'est-ce'qui peut le rendre légitime? L'ordre social est un droit sacré, qui sert de base å tous les autres. Cependant ce droit ne vient point de la nature; il est don fondé sur des Conventions.11 i) Conlr. Soc.paff. 2i. "Trouver une forme d'association, qui defende et protége de toute la for.ce commune la personne et des biens de chaqae associé et par Iaquelle chacun s'unisant å tous, n'obeisse pourtant qu'å lui méme et reste aussi libre qu'auparav»nt? Tel est le probleme fondamental dont le Contrat Social, donne la Solution.11 ' ' )1 Contr. Soc.tp. io.?la force est.nne puissance phy&ique; je iaervoit -péiöt, quölle imoralité peut resuliér de eesjeitets. Géder^å la force est mn acte de-necessité, non de volonté; c'est «tout au plus un acte ide prudence.11 Föröfrigt utförliga bevis för den sanningen,.alt styrkan ej -.grundlägger /eågon rätt, pp. 11, 12. 3) Contr. Soc.,p. 2S. "Si donc on écarte du pacte social ce qui n'e»t (tpai^de^qflvesseneervfta.twuvej^^.gu'il se.riduit <aux termes suivans: Chacun

6 12 rätt att bestämma måttet af hvars ocli ens frihet, d. ä. hvars och ens rättigheter och skyldigheter, samt äfven att tvinga livarje enskild, att inskränka sig till detta mått, ifall lian skulle vilja hafva något mer af rättigheter eller verka på an nat sätt, än densamma stadgar. Denna allmänna vilja eller folkets vilja är den absolut souveraina makten i staten, eller m. a* o. sjelfva statsmakten ^). Genom en sådan Subordination, heter det vidare, upp kommer ett tillstånd, i hvilket alla åtnjuta lika rättigheter, och i hvilket ingen får hafva något intresse, som icke de las af alla de öfriga2). Denna Subordinationsform är den enda förnuftsgiltiga och med menniskans fria natur öfverensstämmande; ty genom Subordination under den allmänna viljan, livaraf hvar och en är en osönderlig del, subordinerar sig hvar och en blott under sig sjelf, och förblifver så lunda lika fri som förut3}. Visserligen lemnar han ifrån sig en del af sin bestämmande rätt öfver sig sjelf, men han får i stället en lika del i rättigheten att bestämma öfver andra, och vinner dessutom mer makt att bevara hvad han eger 4}. de nous met en commun sa personne et loute sa puissance sous la supréme direction de la volonte generale; et nous recevons en corps chaque membre comme partie indivisible du tout." 1) Contr. Soc. pp. 23, 24. 2) Contr. Soc. p. 22. "Car s'il restait quelques droits au particuliers, comme il n'y aurait aucun superieur commun, qui püt prononcer entre eux et le public, chacun étant en quelque point son propre juge, prétendrait bientot 1'étre en tous, l etat de nature subsisterait, et 1'association deviendrait necessairement tyrannique ou vaine." 3) Se ofvan. 4) Contr. Soc. p. 22. "Enfin, chacun se donnant å tous ne se donne personne, et comme il n'y a pas un associé, sur lequel on n'acquiere le

7 absoluta 13 Detta är i korthet liufvudsumman af Rousseaus stats lära; och då vi för vårt närvarande ändamål icke behöfva längre följa utvecklingen af den empiriska åsigten om sta ten, kunna vi här blott i förbigående anmärka, att fordran af folksouverainetet, likasom den redan låg implicite i Rous seaus föregångares åsigter äfven i sjeifva verket qvarstår uti och låter consequent utveckla sig ur de efterföljandes theorier2}, emedan icke heller hos dem empirismen ännu är méme droit, qu'on lui céde sur soi, on gagne l'equivaleut de tout ce qu'on perd,. et plus de force pour conserrer ce qu'on a." 1) Man torde anmärka, att vid detta omdöme ett undantag måhända borde göras för Hobbes, hvilken tyckes så consequent hafva utvecklat den oinskränkta monarchismen. Men i sjeifva verket är det dock, äfven enligt hans uppfatt ningssätt, mångfalden af statsmedlennnarne, som ytterst innehar statsmakten, och af hvilken regenten får den åt sig uppdragen, så att folket äfven hos Hobbes är att betrakta såsom den primaira souverainen. De Cive. Cap. VIT: II. "Ut Aristocratia, ita quoque Monarchia a potestate populi derivatur, scilicet jus suum, h. e. summum imperium, in unurn hominem transferenlis. Hic quoque intelligendum est, unum certum hominem, nomine vel alia nota a ceteris omnibus dignoscendum proponi, atque in eum jus omne pojjuli pluralitate suffragiorunt transferri, ita ut quidquid poterat populus, antequam eligeretur, id omne postea jure facere possit electus." 2) Så finnes uti Kants och Fichtes åsigter ingenting som hindrar en consequent deduction af folksouv^raineteten. Enligt båda är staten en blott juridisk inrättning eller ett inbördes rättssamband enskilda menniskor emellan, nödvändiggjordt genom de mångfaldiga kollisioner, hvaruti menniskorna kom ma med hvarandra till följe deraf att de coexistera på samma jord och lik som ur samma källa hemta de till lifvets behof oundgängliga medlen. Ur ett sådant begrepp af staten följer consequent den gemensamma viljans souverainetet, ja, Kant förklarar t. o. m. uttryckligen, att folket måste ha den lag stiftande makten, emedan man endast med det vilkor kan säga: volenti non fit injuria, Jfr Raumers ofvan citerade verk, p Schellinc och för nämligast Hecel ha först rigligare och fullkomligare uppfattat staten, i det de betraktat honom såsom en organism och en form af den sig förverkligande anden. Statens princip är hos dem således ej mera den blotta menskliga viljan, utan det eviga, förnuftiga, Gudomliga. Men då, enligt deras åsigt,

8 14 öfver vunnen. Hvad Rousseau beträffar, Så vilja vi göra nå gra allmänna observationer i afseende på hans statslära, för att tillse, om och huruvida hans påståenden äro stödda på* rigtiga grunder. Först och främst är att anmärka, att fundamentalsat sen: "L'homme est né libre", är fullkomligt oberättigad. Den sanna friheten måste.neinligen lör menniskan beslå deruti, att hon bestämmer sig efter sin nödvändiga och fullt concreta natur, och icke från något utom sig tager bestämnings grunderna för sin verksamhet. Fattas nu menniskan såsom ett blott sinnligt väsende, så består friheten deri att hon följer denna sin sinnliga natur, eftersom hon icke har nå got annat att följa. Fattar man deremot menniskan såsom tillika förnuftig, d. v. s. såsom hafvande tvenne naturer, af livilka den ena är absolut och öfversinnlig, den andra rela tiv och sinnlig, så kan naturligtvis icke friheten bestå der uti att hon följer den ena af dessa begge, emedan det i intetdera fallet då är menniskan i sin helhet, som handlar, utan, om vi så få säga, blott en del af henne. 1 sådant fall känner hon också omedelbart, att hon icke är fri. Hon må ste nemligen, då hon ensamt följer sin sinnliga natur, kän na sig i disharmonie med sitt förnuftiga väsende, hvilken känsla icke är något annat än en känsla af ofrihet _, ett med vetande af att uti henne finnes något moment, som blifvit undertryckt. Sammaledes måste hon, om hon ensidigt be stämmer sig efter sin förnuftiga natur med tillbakavisande ;flf sinnlighetens fordringar, känna den sinnliga naturen un dertryckt och är sålunda äfven då blott till en del fri,-ehu ru visserligen denna frihet är vida högre än den förra. i allmänhet det förnuftiga och sanna endast är det, som är sinnligt Tverkhgt, *å kan man ej se, hvarföre ej rentaf den gemensamma viljan hos statsmedlemmarne kan vara det giltiga uttrycket af statens förnuft, blott densamma gör sig factiskt gällande, såsom lagstiftare i staten.

9 Den fullständiga friheten måste således för menniskan bestå deruti, att hon i hvarje ögonblick bestämmer sig så, att livarken den ena eller den andra naturen derigenom blifver undertryckt, d. v.-s. så/ att i bvarje handling, då menniskan» bestämmer sig efter sin sinnliga natur, den förnuftiga fritt affirmerar denna bestämning, och likaså tvertorn. Detta åter är för menniskan omöjligt utan att hennes båda naturer slå i en fullkomlig harrrionie, så att den ena alldrig tenderar till något annat än den andra. Att en sådan harmonie bör finnas i hennes ve/ k/iga lif är nödvändigt och visst, alldenstund delta ligger i hennes sanna begrepp eller idé, i hvil ken ingen söndring eller strid mellan momenterna kan ega rum. Men häraf följer ingalunda, alt menniskan är fri i sitt första empiriska tillstånd, utan tvärtom är sinnligheten då Öfvervägande öfver förnuftet, som ännu är hos henne rela tivt vanmäktig! och först vid hennes högre utveckling kom mer till större actualitet och makt, ett förhållande som eger rum med släglet likaså väl som med individen. Vill man källa detta menniskans första tillstånd för ett tillstånd af frihet, så blifver denna frihet blott den sinnliga på bekost nad af den förnuftiga. Denna sednare åter är, enligt hvad vi nyligen sagt, ej något som menniskan ursprungligen eger, utan som hon genom eget arbete, d. v. s. genom att subordinera sin relativa natur under den absoluta, efterhand kan och bör för vä rfva sig. Den frihet, Rousseau tillägger men niskan, kan sålunda alldrig vara den sanna och förnuftiga, utan den blott sinnliga och arbitraira 13 3) Föröfrigt må ingen anmärka, alt Rousseau med sin sats: L'homme est né libre, blott menat, att menniskan år till sitt eviga \äsende fri, och ingen ting annat, ty denna anmärkning vcderlägges pa nästan hvarje sida i liånä Conlrat Social, der lian oupphörligen ställer menniskans fria naturtillstånd, så som ett i tiden föregående, Λ motsats mot staten, såsoin dét derpå följande, relätiv-t ofria tillståndet.

10 16 Men, då det vidare heler, att denna ursprungliga frihet är oskyddad ocli utan garantier och att staten bildas för densammas sk3^ddande, så uppstår den frågan, om och huruvida detta skydd genom Rousseaus stat verkligen vinnes. Då skydd ej kan vinnas utan genom Subordination un der en skyddande makt, så blef Rousseaus uppgift att finna en Subordinationsform, livar med den ursprungliga friheten kunde stå tillsammans. Men som i sjelfva verket den sinn liga friheten ej kan stå tillsammans med något slags Subor dination, emedan dess charakter är absolut laglöshet och god tycke, så var lösningen af denna uppgift egentligen en omöj lighet. Också går derföre Rousseau tydligen ut på att fin na en subordinationsform, som icke är någon Subordination; lian anser derföre den enda möjliga Subordination vara den, livarigenom livar ocli en enskild ställer sig under' den all männa viljan, emedan livar och en derigenom blott subordinerar sig under sig sjelf, ocli sålunda egentligen alls icke subordinerar sig, utan "förblir lika fri som förut." Emedlertid är Rousseaus uppgift härmed ingalunda löst. Det är klart, att genom Subordination under den allmänna viljan inrymmer menniskan åt andra en del af sin bestämmande makt öfver sig sjelf, låt vara att hon får lika del i rättig heten att i sin ordning bestämma öfver andra. Men här med är den sinnliga viljans frihet ohjelpligen förlorad, ty ett band är lagdt på densamma, och en viss ordning är satt för dess verksamhet, hvilket, såsom vi sett, strider mot den sinnliga frihetens charakter; m. e. o. Subordination under den allmänna viljan är dock ock en Subordination, men Subor dination och sinnlig frihet utesluta hvarandra nödvändigt i) Rousseau har föröfrigt i detta argument för friheten uttryckt en tan ke, som är föga värdig den sanna frihetens försvarare; den är nemligen i sjelfva verket ingen annan, än den, som ligger till grund för den hos råare nationer gällande hämndrätlen.