FRANZ GABRIEL LIGNER. försvaras. offentligen. om folksouveraineteten. FLOREN af Westgiitha Landskap. mag. AUGUST. Akademisk afkandling

Transkript

1 om folksouveraineteten. Akademisk afkandling som med vidlberömda Philosopliiska Facultetens i Upsala tillstånd af mag. FRANZ GABRIEL LIGNER O C II AUGUST FLOREN af Westgiitha Landskap kommer att offentligen försvaras på Gustavianska Lärosalen den 10 December 1850 p. v. t. c. in. IV. UPSALA, LEFFLER OCH SEBELL, 1850.

2 THESES. Tli, I. Quidquid liomini aliquo modo est, per se aliquid sit néccsse est, nec tarnen quidquam est extra mentem. Til. II. Veritas omnis continelur notione, eå videlicet, quae universalis est, neque ulla excludit momenta. Tk Quam notionem quum, nisi mens absoluta, nemo habere possit, sequitur, ut recte nihil concipiatur nisi in Deo. Th. IV. Atque in Eo concepta omnia vere independentia sunt et vi ventia et rationalia.

3 25 som numera åtminstone ingen speculativ tänkare betviflar, så kan deremot den frågan, huru den oändliga andens be stämningar äro att fatta, ännu icke sägas hafva erhållit nå gon tillfredställande lösning. Schelling fattade dem såsom snccederande och föll derigenom o i olösliga o motsägelser. o He- gel förklarade motsägelsen sjelf för med afhuggit knuten, ej löst, den. väsendet och har der- Åtminstone kunna vi för vår del ej inse, huru förnuftets fordran af enhet genom ett sådant förfarande kan sägas vara uppfylld. Ty då all philosophies uppgift måste vara, att förklara motsägelsen i mot sägelsernas verld, så förefaller det oss, som om detta sätt att lösa svårigheten vore att förutsätta demonstrandum. Vi kunna således ej annat än anse, att förnuftet ännu fordrar en motsägelselös förklaring af det absolutas bestämningar och då denna fråga står i det närmaste sammanhang med vårt närvarande ämne, så måste vi här i korthet antyda, huru vi för oss sökt besvara densamma. Att först och främst bestämningar måste finnas hos det absoluta, följer dels af den ofvan visade nödvändigheten att till detsamma referera allt, som för menniskan eger tillvaro, dels och förnämligast derutaf, att utan bestämdhet ingen verklighet kan tänkas. För att åter afgöra, huru dessa be stämningar äro att fatta, anse vi det vara nödvändigt att först rigtigt bestämma sjelfva begreppet af bestämning i allmänhet, häldst som detta begrepp af olika philosopher blifvit ganska olika fattadt. Spinozas bekanta sats: "omnis determinatio est negatio", anse vi icke blott ofullständig, utan rentaf falsk, ett påstående, som vi, skola söka rätt färdiga genom följande anmärkning. Då man vill bestämma ett begrepp, så måste den för sta fordran, som man har att uppfylla, vara den, att det samma läges i egentlig bemärkelse, d. v. s. att deruti icke 4

4 26 inläggas några tillfälliga och oväsendtliga bestämningar, utan att det fattas sådant, som det måste tänkas vara i och för sig sjelf; emedan man i annat fall blott definierar dess phaenomen, e] dess väsende. Detta tro vi i allmänhet ofta blifvit förbisett, liksom i många andra äfseenden, så ock särskildt vid bestämmandet och uppfattningen af begreppen determination och negation. Hvad först negationens begrepp angår, så har man, i vår tanke, vanligen begått det felet, att man fattat detsamma blott såsom begreppet af något upphäfdt, och förbisett dess väsendtliga bestämning att vara ett upphäfdt vara. Negation är icke-vara, och inne bär att ett vara eller en realitet, såsom sådan, är upphäfd. Det vara, som negeras, må visserligen sjelft innebära nega tion, men, såvida som man talar om en negation af detsam ma, måste det fattas såsom positivt och realt, emedan i an nat fall negationen blir något annat än negation, och man då har inlagt i dess begrepp mera än hvad deri väsendtligen innebäres. Fasthålles detta, så inses ock, att den s. k. negationens negation ej är någon verklig negation, utan blott eir obeböflig och förvillande omskrifning af ren position (eller rättare af ren positivitet, realitet), förmedelst inlagande af tidsbegreppet. Negation är således icke-vara i sträng och egentlig bemärkelse, Om detta är det rigtiga begreppet af negation, så kan man ock besvara den frågan, om bestämning är negation, d. v. s. huruvida allt bestämdt, såsom sådant och derföre att det är bestämdt, är negerande. Det nödvändiga svaret på denna fråga måste bli, att det ändliga och ofullkomliga liar negation uti sig tillika, emedan just uti begreppet af ett ändligt ligger, alt icke allt vara deruti är inneslutet, men att deremot detta icke gäller om det oändliga, full komliga eller hela. Först och främst är nemligen klart, att det hela ej kan hafva något utom eller jemte sig, emedan det då icke vore det hela. Men vidare kan det icke heller

5 - denna 1 27 sägas negera sina momenter; ty det varande eller reala uti momenterna är i det hela innehållet, och att det i dem negativa, icke-varande från det hela är uteslutet utgör, enligt hvad vi ofvanföre sökt visa, ingen negation. Om detta kal las för negation, så är det negation af intet, följaktligen i ingen O negation. o Just på grund af denna observation, nemligen att intet annat är ifrån det hela uteslutet, än det negativa, har He^gel påstått: "omnis determinatio est negatio negationis." Men definition måste vi förklara vara föga bättre än Spi nozas. Den innebär samma fel, som det vi nyss anmärkt i afseende på den vanliga uppfattningen af begreppet nega tion, det nemligen, att något annat inlägges uti begreppet, än livad som nödvändigt och väsendtligt till detsamma liörer. En definition kan omöjligen få upptaga sådane bestämningar, som tillkomma definiendum endast för ett ofullkomligt percipierande subject, såsom t. ex. bestämningarne af upp komst, utveckling o. s. v. Genom Hegels ofvan anförda definition är blott utsagdt, livad bestämdhet är för menniskan, eller huru den för ett ändligt medvetande bringas till klarhet. För menniskans successiva uppfattning uppkom mer för visso det bestämda i allmänhet genom negation af negationer, och den absoluta bestämdheten eller det hela ge nom alla negationers negation. Att så måste förhålla sig följer med nödvändighet deraf, att menniskan sjelf innehål ler negation och således har till utgångspunkt det negativa. Men deremot är det för det första icke säkert, att det hela äfven för sig sjelft så uppkommer, och för det andra är detta rent af omöjligt och otänkbart., emedan det hela alls jcke kan tänkas uppkomma. Vi kunna ock uttrycka detta så: om det hela negerar alla negationer, så kan detta ej ega någon annan betydelse, än att det är negation af ne gationerna af sig sjelf. Men först och främst kan detta ej tänkas utan admitterande af tidsbegreppet, och för det an-

6 28 dra måste mail då vara berättigad till den ofta gjorda frå gan : hvarifrån komma de negationer som af det hela nege ras? Att det liela sjelft skulle negera sig sjelft, dertill kan man ej inse något skäl, och detta är föröfrigt alldeles omöj ligt, emedan det i och med detsamma måste totalt eller partiellt försvinna. Skulle det negerande åter vara ett an nat, så fölle man in i dualismen, hvilket vore delsamma, som att upphäfva, förnuftet. Men härmed må vara huru som häldst, så mycket tyckes emedlerlid vara gifvet, att om inan Sätter det hela såsom negationens negation, så har man för utsatt det negativa, d. v. s. det icke-varande och ofullkom liga för det positiva, d. v. s. det varande och fullkomliga; men ex nihilo nihil fit, vare sig att man tillämpar principium causalitalis eller rationis sufficientis. Häraf draga vi den slutsats, att begreppet bestämning i sin sanning är begreppet af ren position eller posilivitet, ej af negation eller negationens negation, d. ä; m. e. o. att allt bestämd t i och för sig är bestämdt genom hvad det är, ej genom hvad det icke är. Framför allt är detta vigtigt att fastliålla vid fråga om det absolutas eller helas bestäm ningar, på det man icke i dess begrepp må inlägga något, som endast kan tillkomma det ändliga och relativa, och derigenom få ett origtigt begrepp äfven om detta, hvilket man ur det absoluta vill förklara. Men om vi sålunda insett att det absolutas bestämnin gar måste vara positiva, d. ä. vara rena realiteter, så blir den andra frågan, hvilk^ dessa bestämningar äro och i hvad förhållande de stå till hvarandra. Härpå svara vi att det absoluta icke kan hafva flera med hvarandra disjunct-coordinerade bestämningar, emedan detta strider mot principium eontradictionis. Det återstår då endast att påstå, att det absoluta blott har en enda bestämning, den nemligen af att

7 29 vara den fullkomliga bestämdheten. I denna åter innehålles positive en oändlighet af andra allt mindre och mindre innehållsrika, och endast på detta sätt innehåller det absoluta allt eller är det hela. Hvar och en af det absolutas bestäm ningar eller af de realiteter, som i detsamma äro innehåll na, är bestämd till att vara, livad den är, endast genom sitt positiva innehåll, och de skilja sig alla från hvarandra en dast genom det plus eller minus af realitet d. v. s. af det hela, som de i sig innehålla. De bilda således ett system af concretare och abstractare realiteter, af livilka hvarje dock är fullt individuell och skiljd från hvarje annan. Det in dividuella är nemligen icke, såsom ofta antagits, detsamma som det concreta, utan kan lika väl vara ett absfract: för individualitet fordras blott innehåll, detta innehåll må nu vara större eller mindre. En anmärkning anse vi oss dock, innan vi gå vidare, ännu böra göra, nemligen, att hvarje lägre bestämning är negation af de högre, och att således hvarje realitet, som i det hela är innehållen, tillika är ne gation; men denna negation är en följd, icke en grund. Häraf följer till en början, att, om alla det menskliga medvetandets bestämningar i och för sig sjelfva äro bestäm ningar hos det absoluta, så äro de såsom sådana sjeifständiga och individuella, mer eller mindre concreta rea liteter, hvilka stå i det förhållande till hvarandra, att eil innehålles uti och å sin sida innehåller en annan. Men vi hafva hittills betraktat det Gudomliga blott såsom ett system. Då man nu vidare observerar att intet verkligt systematiskt helt kan tänkas, utom det, som är kraft, så kunna vi full ständigare uttrycka det absolutas begrepp med detta ord, och hans bestämningar såsom krafter. Men då vidare all kraft i och för sig sjelf är osinnlig och sålunda ytterst icke kan vara annat än sj elfmed vetande, så kunna vi slutli gen och fullständigast bestämma det Gudomligas begrepp såsom ett organiskt sjelfmedvetaude eller m. a. o. såsom en

8 30 personlighet. Genom clessa anmärkningar anse vi oss ha visat, att allt, som har tillvaro i menniskans verld, så som bestämningar uti det absoluta utgöres af förnuftiga och personliga väsenden, af hvilka det ena alltid ingår uti det andra och deraf utgör en organ eller en lem. Den fullkom liga vetenskapen skulle fullständigt uppräkna och bestämma alla dessa det absolutas bestämningar, utmärka hvarsoch. ens plats uti det absolutas organism och således ådagalägga uti hvilken och hvilka närmast högre väsenden hvarje särskildt väsende ingår såsom positiv bestämning, samt hvilken och hvilka densamma närmast innehåller såsom positiva bestäm ningar, d. v. s. uti hvilka högre organismer hvar och en närmast utgör organisk lem och hvilka lägre organismer in gå såsom organer i dess egen organism. M. a. o. den full komliga vetenskapen -skulle uppvisa och redogöra för hvarje faclisk realitet i menniskans verld såsom en bestämning i det absoluta. Men dels är detta i allmänhet omöjligt för den menskliga philosophien, dels erkänna vi särskildt, alt vi i detta försök skulle stadna långt under det möjligas gräns, dels, slutligen, är det lör vårt närvarande ämne obehöfligt. För oss är blott följande anmärkning af nöden såsom tillämpning af det, som vi ofvanföre sökt visa, nemligen att alla factiska realiteter i menniska nsverld äro, då de be traktas i och för sig, förnuftiga och personliga väsenden. Sås dana factiska realiteter finna vi icke blott under menniskan och af lägre ordning än hon, utan äfven öfver henne och uti hvilka hon sjelf ntgör ett underordnadt moment. Såda na äro Familjen, Communen, Corporationen, Nationen, Racen, Menskligheten o. s. v. Dessa alla måste hafva åtmin stone lika mycken sann verklighet och giltighet, som de physiska realiteterna: de göra sig också nödväudigt gällande i menniskans medvetande och realisera sig omedelbart genom den menskliga samhällsdriflén. De prassentera sig alla så-

9 31 som något, hvilket menniskan i sin verld bör genora sin fria vilja förverkliga, livårföre de också, ju längre menni skan i förnultsutveckling hunnit, tillerkännas allt större och större nödvändighet och förbindande kraft. Så framträder den lägsta af dem, familjen, tidigast; sedan corporationen och coramunen; i vår tid har man redan skarpare fattat na tionen och dess väsendtliga verklighet, likasom vi å andra sidan böra hoppas, att racen och ändlligen menskligheten en gång skola vid en universellare och mera omfattande civili sation förverkliga sig i den menskliga verlden. Väl är det sannt, att familjen för den sinnliga betraktelsen visar sig såsom en af qualilativt physiska bestämdheter betingad yttre förening af menskliga individer; att corporationen och communen omedelbart framstå såsom i tiden gjorda inrättningar för tillfredsställandet af de sinnliga och materiella behofven, och concilierandet af empiriska collisioner; att äfvenledes nationen uppenbarar sig såsom en physisk bestämdhet i temperamentets, anlagens, grundrigtningens, språkets m. m. gemensamhet och likhet. Men, likasom allt physiskt, såsom sådant, blott är phaenomen af ett öfversinnligt och evigt, så låta icke heller dessa physiska och empiriska enheter full ständigt förklara sig såsom endast genom sinnligheten gifna relationer menniskorna emellan; utan måste de i och för sig tänkas vara andliga och förnuftiga, öfver tid och rum lig gande enheter, hvilka i menniskans verld gifva sig ett mer eller mindre fullständigt uttryck. Men en andlig och evig enhet är detsamma som en organisk kraft eller, fullständi gast uttryckt, en vilja eller personlighet. Vi fatta sålunda samhällena såsom förnuftiga personligheter. Då vi bestämt samhället såsom ett personligt väsen de, fatta vi detta ord icke i någon bildlig och oegentlig, utan i full och verklig bemärkelse. Att man härtill ej blott är berättigad, utan rentaf nödgad, såframt man vill und-

10 32 vika motsägelse i medvetandet, torde vi i det föregående, såvidt denna afhandlings trånga gränser det tillåtit, hafva tillräckligt bevisat. Om denna uppfattning af samhället sy nes besynnerlig för den, som anser det vara personlighetens väsendtliga charakter, att ega physiska organer för sin verk samhet samt tid och rum, såsom form för sin existens, så torde den dock Kunna antagas och afiirmeras af dem, som erkänna, att det, som consliluerar personlighetens begrepp, ytterst icke är annat, än sjelfmedvetande och Iif, så att, i samma mån detta är mera acluellt, väsendet också visar sig i egentligare mening personligt. Sinnlighet och materiell form kunna således ganska väl saknas hos ett personligt vä sende, men hvad som alltid deri måste finnas är sjelfmed vetande eller, såvidt som väsendet tänkes vara i verksamhet, sjelfbestämningsmakt eller vilja. Det finnes således intet hinder för en sådan uppfattning af samhället, som den, vi här antydt, utan kan detsamma likasåväl vara ett verkligen förnuftigt och personligt väsende, som de menskliga indivi derna, blott med den skillnad, att, då dessa omedelbart yttra sig genem physiska och ofritt verkande krafter, samhällets organiska delar sjelfva äro personliga viljor, nemligen me delbart eller omedelbart de menskliga individerna. Efter denna allmänna undersökning besvarar sig sjelf den frågan: hvad är samhällets lag? Det är nemligen klart, att tillfölje af dess charakter af att vara ett sjelfständigt och sig sjelf bestämmande väsende, dess lag icke kan vara nå got annat, än det sjelft eller dess egen förnuftiga vilja, d. v. s. att samhället sjelft måste vara souverainen i samhället, och dess organiska delar derunder subordinerade. Men häraf följer vidare, att då samhället skall framträda i sinneverlden, d. v. d. då menniskorna genom sin fria vilja uti sin verld införa detsamma, det måste så inrättas, att det verkligen kan sägas vara en sjelfständig personlighet, d. ä.