UR KORRESPONDENSEN MELLAN CARL YNGVE SAHLIN OCH MARIA NORDENFELT: NÅGRA GLIMTAR FRÅN FÖRLOVNINGSTIDEN

Transkript

1 1 (22) UR KORRESPONDENSEN MELLAN CARL YNGVE SAHLIN OCH MARIA NORDENFELT: NÅGRA GLIMTAR FRÅN FÖRLOVNINGSTIDEN av Stig Lundgren INLEDNING Under 1800-talets andra hälft präglades filosofiämnet vid universiteten i Uppsala och Lund av den s.k. boströmianismen. Denna riktning hade fått sitt namn efter professorn i praktisk filosofi vid Uppsala universitet, Christopher Jacob Boström ( ). Boström hade flera framstående lärjungar som förde mästarens läror vidare, och på så sätt fick den boströmska filosofin ett väldigt inflytande över såväl lärda akademier som kultur- och samhällsliv i stort. Då Boström gick i pension efterträddes han av sin framstående lärjunge Carl Yngve Sahlin ( ), som förutom sina 30 år som professor i Uppsala även fungerade som universitets rektor mellan åren 1876 och De brevutdrag som i det följande skall presenteras härrör emellertid från ett tidigare skede i Carl Yngve Sahlins liv, nämligen 1850-talets mitt. Han var då förlovad med Maria Nordenfelt de gifte sig sommaren 1857 och den akademiska karriären var ännu i sitt tidiga skede. De första breven mellan Sahlin och hans blivande maka är skrivna vid en tid då han gick och väntade på besked från universitetet i Lund. Sahlin hade disputerat på en avhandling om dualismen i Hegels filosofi, och var sedan 1853 docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Men nu var en plats ledig vid det sydsvenska lärosätet, och med realistiska förhoppningar om att utnämnas till professor hade han skickat in sina ansökningshandlingar. Visserligen gick tjänsten honom förbi denna gång (våren 1856), men så småningom blev han i alla fall professor i Lund, innan det blev dags att flytta tillbaka till Uppsala och lärostolen efter Boström. Carl Yngve Sahlin växte upp på herrgården Christinedal i Dalsland, under en period då man umgicks flitigt på de omkringliggande godsen. En färgstarkt och lysande inslag i traktens sällskapsliv var fru Stina Hülphers på Gyltungebyn, vars salong fungerade som samlingsplats 1

2 2 (22) för andligt förfinade och intellektuella. I vänkretsen ingick exempelvis den berömde historikern, filosofen, tonsättaren, diktaren m.m. Erik Gustaf Geijer, liksom filosofen och statsrådet Samuel Grubbe. Hos fru Hülphers bodde en av hennes unga släktingar, nämligen Maria Nordenfelt. 1 Att denna flicka ganska snart blev bekant med Carl Yngve Sahlin från Christinedal kan alltså förklaras med det högfrekventa sällskapslivet herrgårdarna emellan, och av allt att döma hade de två känt varandra i flera år innan de till slut förlovade sig den 27 augusti När det årets sommarferier var slut, tog det bara några dagar innan det första brevet från Maria skickades till fästmannen. Enligt dagboken var det hennes moster Christina af Geijerstam, som hade uppmanat henne att fatta pennan. 3 I brevet står bl.a. följande att läsa: Gud välsigne dig, min egen käre Yngve! Nära mig eller långt ifrån, följa dig alltid mina varmaste böner. Haf innerlig tack för all glädje du skänkte mig då jag fick vara tillsammans med dig! Länge skall jag hafva glädje av att i tankarna lefva om igen hvar förtrolig stund vi hade med hvarandra och höra dig säga, att du håller af mig. 4 Både Carl Yngve och Maria genomsyrades av en djup och varm religiositet, och andliga frågor var av stor betydelse för dem båda. Då de skildes åt vid sommarens slut hade de kommit överens om gemensam, eller snarare samtidig, bibelläsning. De skulle läsa bestämda avsnitt vid bestämda tider. Förutom den rent religiösa aspekten var syftet också att de båda skulle kunna rikta tankarna mot samma sak vid samma tidpunkt, trots att de var skilda åt. Från Uppsala meddelade Carl Yngve följande i september 1855: För vår gemensamma bibelläsning har jag hittills varit ledig vid den tid, som du föreslog. Nu får jag icke längre vara det, då jag för mina allmänna lectioner icke kunnat få någon annan tid än den mellan kl. ½ 8 och 9 på förmiddagen. Skälet härtill är att jag måste undvika sammanstötning med andras lectionstimmar. Jag läser derföre mitt kapitel i Bibeln kl. 7 på morgonen och innesluter dig dervid i 1 Stina Hülphers f. Waern var Maria Nordenfelts morfars syster. 2 Datumet för deras förlovning framgår av ett brev från C.Y. Sahlin till Maria Nordenfelt, 27/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 3 Maria Nordenfelts dagbok finns i Margit Sahlins kvarlåtenskap. Se notiser gjorda den 16 september Denna dagbok har sedermera givits ut i tryck av Sahlinska släktföreningens ordförande, Olle Sahlin. 2

3 3 (22) mina böner. Denna läsning är mig dubbelt kär, då jag vet, att du hvarje dag har dina tankar riktade på mina tankars föremål. Jag betraktar ock denna läsning såsom en förberedelse för den, som vi en gång få gemensamt företaga i vårt hem, der jag ser dig såsom min högt aktade och outsägligt älskade Hustru. 5 ****************** De brevutdrag som i det följande presenteras skildrar på ett intressant sätt några centrala ämnen och tankegångar, som avhandlades i korrespondensen mellan Carl Yngve Sahlin och Maria Nordenfelt under deras förlovningstid. Som kommer att framgå återfinns här föga av skvaller eller trivialiteter, utan man slås tvärtom av den abstrakta och intellektuellt mycket kvalificerade nivå, som dessa brev ger uttryck för. Att detta är fallet med en docent i filosofi är väl inte så märkligt. Däremot är det kanske mer förvånande att en ung herrgårdsfröken utan någon högre utbildning så lätt och ledigt kan följa med i resonemangen. I själva verket är det just den här typen av bevarade brev, som nog borde få en och en annan att ompröva sina fördomar om dåtidens högreståndskvinnor som osjälvständiga och intellektuellt kuvade nickedockor. Det är alldeles uppenbart att den unga Maria Nordenfelt hade ett rikt och kvalificerat inre liv, och att hon hade för vana att dryfta intellektuella spörsmål med personerna i sin omgivning. Hon växte upp i en kulturellt stimulerande miljö 6, och att exempelvis Erik Gustaf Geijer ibland kom på visit i salongen måste rimligen ha verkat inspirerande och upplyftande. Säkerligen tog hon också djupa intryck av sin äldre släkting Stina Hülphers. Men nu skall vi övergå till de brev, som det förlovade unga paret skickade till varandra. Det rör sig i själva verket om en väldig korrespondens, och här blir bara tillfälle att göra ett fåtal nedslag. Urvalet är gjort i syfte att återge de ämnen som gavs särskilt stort utrymme, och som 4 Brev från Maria Nordenfelt till Carl Yngve Sahlin, 16/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 5 Brev från C.Y. Sahlin till Maria Nordenfelt, 23/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 6 Maria Nordenfelts far hette Enar Nordenfelt. Han var överste vid Jönköpings regemente, och blev sedermera landshövding i Blekinge. Dessutom satt han i riksdagen under några år i mitten av 1860-talet. Som ledamot av riksdagens adliga stånd intog han en liberal hållning, och var en av dem som röstade bort ståndsriksdagen, vilket som bekant resulterade i att Sverige fick en tvåkammarriksdag. När beslutet om den nya riksdagsordningen togs 1865 var Enar Nordenfelt sedan åtta år Carl Yngve Sahlins svärfar, vilket är intressant eftersom Sahlin i enlighet med den boströmska filosofin var kritisk till just de reformer, som svärfadern aktivt bidrog till. Relationen dem emellan var dock alltid mycket god då liksom senare. 3

4 4 (22) skildrar den typ av frågor och samtidsföreteelser som fångade Carl Yngve Sahlins och Maria Nordenfelts uppmärksamhet. Till att börja med återges några brev där äktenskapets roll för människans själsliga förädling diskuteras. Därefter avhandlas en av de mest iögonenfallande företeelserna i 1850-talets religiösa liv i Sverige, nämligen det så kallade läseriet. Sedan följer ett antal brev som diskuterar huruvida kvinnorna bör bli myndiga eller inte. Till sist följer korrespondensen i samband med Carl Yngves fars död 1856, som ger en inblick i hur man förhöll sig till döden förr i tiden då de flesta människor ännu avled i sina hem, och döden var en realitet i vardagslivet. ÄKTENSKAPET OCH DESS ROLL FÖR MÄNNISKANS INRE LIV I ett brev från september 1855 skriver Carl Yngve Sahlin att han visserligen inte har förlorat kärleken till vetenskapen och universitetsvärlden, men att han nu ser dem i ett annat ljus än tidigare. Med ord som avslöjar influenser från Erik Gustaf Geijers 7 personlighetsfilosofi och dennes uppfattning att individerna utvecklas i umgänget med varandra, förklarar Sahlin följande: Framför allt har det blifvit mig klart, att ingenting kan skänka en högre och ädlare lycka i denna verlden än det rent personliga förhållandet menniskor emellan. Att jag i detta afseende är rikare och lyckligare, än jag någonsin varit, derför tackar jag dig, älskade, ty det är genom din kärlek jag är det. Du kan då väl förstå, hvilken glädje jag erfor, då du, som är mig närmast, säger, att jag är dig kärare än allt annat på jorden. Måtte du aldrig finna mig ovärdig att ega din kärlek! Vid honom fäster jag icke blott hopp om lycka utan ock om förädling. 8 Några dagar senare svarar Maria Nordenfelt på följande sätt: Äfven mitt hopp om framtida lycka hvilar till en stor del på tanken att med dig få stiga i ljus och förädling men dervid skola vi ej lita på hvarandra, utan på Honom 7 Den unge Sahlin gick på Geijers föreläsningar i Uppsala , och fick mycket djupa och bestående intryck. 8 Brev från C.Y. Sahlin till Maria Nordenfelt, 20/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 4

5 5 (22) som allena kan upplysa det mörka och styrka det svaga hos oss. Det är mig en innerlig glädje att veta det min käraste vän i detta tänker lika med mig! 9 Att tillvarons andliga dimension och det inre livets utveckling intog en helt central plats i den unge Carl Yngves liv är uppenbart från såväl alla de brev som de vetenskapliga skrifter han författade vid denna tid. Det är således knappast märkligt att han också betraktade äktenskapet som en andlig inrättning, där samvaron mellan man och hustru är ett led i själslivets förädling. Detta är särskilt tydligt i ett långt brev han skrev till Maria den 4 oktober 1855, och som tivelsutan är ett av de allra mest intressanta i den stora brevskörd, som tillkom under förlovningstiden: Kära, älskade Maria! Du minnes måhända att jag en gång har sagt dig, att jag icke skulle vilja fästa mig vid någon, som jag ej ansåg vara allvarligt religiös. Yttranden i dina båda sista bref gifva mig anledning att försöka en utveckling af skälen härtill. Naturligtvis är det önskligt, att alla de menniskor, till hvilka vi komma i något förhållande äro religiösa, och för vår egen skuld mera önskligt, ju närmare det förhållandet är, i hvilket andra stå till oss. Mest måste man då önska, att den, som man under hela sitt lif skall hafva till sin närmaste, måtte ega denna fullkomlighet. Häri ligger dock icke något skäl att göra religiositeten till ett oundgängligt vilkor för en förbindelse sådan som vår. Likväl vet jag, att jag icke ens med dig skulle vilja ingå en sådan förbindelse, om jag icke trodde fullt och fast, att du är religiös. Utan denna tro skulle jag icke hafva bundit mig vid dig. Skälet till denna min vilja ligger deri, att jag icke anser någon verklig förening menniskor emellan vara möjlig, såvida hon icke hvilar på religiös grund. Nära hvarandra kunna menniskor komma på mångfaldigt sätt, men ett kunna de icke blifva på mer än ett sätt, och det är genom religionen. Nära mig skulle min Hustru kunna vara genom alla de yttre intressen, som vi måste hafva gemensamma och ännu mer genom ömsesidigt tycke och gemensamma sympathier o.s.v. Ett med mig kan hon icke blifva, om hon icke frigör sig från den magt, som skiljer menniskor, även de närmaste, från hvarandra, och denna magt är egoismen. Jag tror egoismen vara så djupt inrotad i den menskliga naturen, i min natur såväl som i din och i hvarje menniskas, att icke ens den varmaste kärlek mellan tvenne 9 Brev från Maria Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 25/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 5

6 6 (22) menniskor förmår att ensam för sig utan religionens hjelp utrota honom. Derföre tror jag ock att hvarje förening menniskor emellan, som icke hvilar på religiös grund, måste blifva ofullständig och i sjelfva verket aldrig annat än en skenbar förening, i hvilken de till utseendet förenade hvar för sig hafva egoistiska syften. En sådan förbindelse är förskräcklig, både derföre att hon i sig är sämre än den öppna egoismen, och derföre att hon verkar mera förderfligt. Det är endast och allena kärleken till Gud, som kan befria menniskan från egoismen och göra henne skicklig att älska sin nästa. Men om jag sålunda antager religiositeten såsom nödvändigt vilkor för en verklig förening, så glömmer jag likväl icke, att vi menniskor för utveckling till sann religiositet behöfva hvarandras medverkan, eller att Gud medelbart genom andra menniskor gifver vårt religiösa lif väckelse och stöd. Vi veta, att vår kärlek till Gud är ofullkomlig och att vi skola bemöda oss om att vinna en högre och renare kärlek till Honom. En förberedelse till och en förebild af denna högre kärlek måste vara gifven i hvarje mensklig förening, såvida hon är, hvad hon bör hvara. 10 Sahlin förklarar vidare att all slags kärlek kärleken till föräldrar, mänskligheten etc. måste tjäna som medel för den högsta kärleken, d.v.s. kärleken till Gud. Detsamma gäller kärleken till vår nästa. Om den slags kärlek som råder mellan man och hustru skriver han följande: Denna form av kärlek är enligt min tro den, som fordrar den största afsägelsen af alla egoistiska intressen. Alla andra former för kärlek mellan menniskor medgifva ett större eller mindre område, som hvarje menniska kan mer eller mindre egoistiskt förbehålla sig sjelf, utan att derigenom det goda förhållandet störes i högre grad. Naturligtvis störes det i någon grad, ty all kärlek utesluter egoism, men det blifver i alla fall icke någon egentlig brytning. [---] Men står egoismen mellan man och hustru, så är det goda förhållandet dem emellan förstördt, och de äro skilda till andan, om ock yttre band hålla dem tillsamman. Det går icke an, att man och hustru älska hvarandra med något egoistiskt förbehåll, och derföre fordras det äfven af oss, att vi utan allt förbehåll skola åt hvarandra gifva oss sjelfva och all det vi ega. Du vet, att föreningen mellan man och hustru är den enda, i hvilken all egendom är gemensam. Deri är uttryckt, att dem emellan icke 10 Brev från C.Y. Sahlin till Maria Nordenfelt, 4/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 6

7 7 (22) får finnas några stridiga intressen. Hvarföre skulle nu denna förening vara ömtåligare än andra menskliga föreningar, om icke hennes uppgift vore att mera innerligt och mera helt och hållet förena föreningens medlemmar? Eller hvad mena vi då vi säga om man och hustru att de tu äro ett? Hvarföre säga vi icke detsamma om andra menskliga föreningar eller samhällen? Såvidt jag förstår, så måste svaret blifva, att i alla andra menskliga samhällen en viss gräns för föreningen är gifven, emedan samhället icke omfattar menniskans alls intressen d.v.s. icke tager i anspråk hela menniskan, men att det samhälle, hvars medlemmar äro man och hustru, icke kan bestå utan att den ena menniskan gifver sig helt och hållet åt den andra. Om således denna förening är den som strängast fordrar frihet från egoism, så bör hon ock vara den, som å ena sidan i högre grad förutsätter religiositet och å andra sidan är den högst och renaste förebilden för och förberedelsen till högre religiöst lif än det, som redan är uppnådt. 11 Men menar Sahlin att äktenskapet är ett nödvändigt steg i individens andliga och religiösa utveckling? Vad får det i så fall för betydelse för dem, som är och förblir ogifta? I själva verket anser han inte alls att ogifta personer är utestängda från själslivets förädling, och när han skrev följande rader hade han kanske sin läromästare Boström i åtanke, som i likhet med så många andra filosofer förblev ogift och ensamstående: Icke är det min mening att den, som icke tager sig hustru, derigenom skulle vara på något sätt stängd ifrån en högre utvecklingsgrad, utan min mening är, att, ehuru det visserligen finnes andra vägar till utveckling i religiöst lif, föreningen mellan man och hustru dock är den som på det enklaste och naturligaste sättet leder menniskan till den religiösa kärlekens fullkomning. Alla menskliga samhällen äro Guds vägar, genom hvilka Han vill föra menniskorna till sig, och det är då klart, att menniskan icke utan Guds hjelp kan beträda någon af dessa vägar, äfvensom att hon på hvilken som heldst af dessa vägar kan närma sig honom, men det samhälle, hvars medlemmar äro man och hustru, synes mig hafva det företrädet, att menniskan der mindre än i något annat samhälle kan misstaga sig om beskaffenheten av den kärlek, som bör utgöra föreningsbandet mellan makarne. 11 Ibid. 7

8 8 (22) [ ] Du ser häraf, att jag likasom du, min älskade, kära vän, tror, att Gud har gifvit oss åt hvarandra för att föra oss till närmare förening med sig. 12 KRISTENDOMEN OCH DET SÅ KALLADE LÄSERIET I ett brev skrivet den 28 oktober 1855 ger Sahlin en skildring av den då mycket välkände missionären Peter Fjellstedts framträdande i Uppsala, och vad som där förkunnades. Sahlin berättar att en hel del af det, som sades, fann jag vara ganska sant och riktigt, åtskilligt äfven ganska upplysande, men en stor del var till den grad innehållstomt och omsägande, att det tydligen röjde brist på nödig förberedelse. Men i Fjellstedts anförande fanns också inslag som den rationelle boströmeleven Sahlin finner principiellt förkastligt: Det förefaller mig högst besynnerligt att, när man vill gifva en förklaring, försöker sätta menniskans känslor i rörelse långt mera än hennes förstånd. Man brukar annars tro det vara genom förståndets verksamhet, som man får ett föremål förklaradt. Fjellstedt tycks vara af en annan mening. Detta innebär dock inte att Sahlin motsätter sig att kyrkans förkunnare appellerar till känslorna i sina predikningar, tvärtom: För min del är jag långt ifrån att ogilla, om en Prest talar till människors känsla. Jag vet att han bör och måste det. Jag vill blott hafva hvar sak på sin rätta plats och hvarje tal lämpadt efter sitt ändamål. 13 En sak som glädjer Sahlin är emellertid att Fjellstedt så bestämt tog avstånd från det s.k. läseriet. Några dagar senare avger Maria Nordenfelt följande kommentar till Sahlins uttalanden: Ditt omdöme om Fjellstedt gladde mig att höra emedan det i allo öfverensstämmer med det jag, efter andras berättelser, bildat mig om honom, jag har ej sjelf hört honom. 14 Detta föranledde Sahlin att en vecka senare lämna en fullständigare redogörelse för innehållet i Fjellstedts tal. Sahlin skrev nu att Fjellstedt hade betonat hur nödvändigt det är att icke förakta eller försumma någon lärdom, utan af allt och af alla söka inhemta den sanning, som 12 Ibid. 13 Vad som här skymtar är den uppfattning som Sahlin övertog från sin lärare Boström, nämligen att man måste skilja mellan en filosofisk religionslära och en mer allmänna. Den senare skall rikta sig till folk i allmänhet, d.v.s. till alla de människor som aldrig kommer att intressera sig för filosofiska och logiskt stringenta världsförklaringar och religionstolkningar. Den stora allmänheten finner större värde i en religiös förkunnelse, som är enklare, mer lättfattlig och som appellerar till känslan och dess förhöjande. 14 Brev från Maria Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 3/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 8

9 9 (22) hos dem på ett egendomligt sätt framträder. Vidare hade Fjellsted påpekat att vad gäller Bibeln så borde man inte anse den ena skriften eller det ena stället företrädesvis förtjena uppmärksamhet utan att gifva akt på allt. Han hade dessutom påpekat att den Gudomliga nåden och sanningen framträder hos olika människor i högst olika former. Sahlin konstaterar att Fjellstedt med dessa ord riktade sig mot läseriet och de sekter inom denna rörelse, som ständigt ägnade sig åt att smutskasta varandra: Naturligtvis kan man icke undgå att härvid tänka på förmätenheten hos vissa läsare, som kalla endast läsare Christna, och icke vilja gifva detta namn åt andra än dem, som tillhöra deras sekt. 15 Inte oväntat ställer sig Sahlin avvisande till en lära som florerar bland de Norrländska läsarne, och som säger att tron är det enda medel som kan förena människan med Gud. Enligt denna ståndpunkt är menniskans gerningar i själva verket rentaf likgiltiga. Därför hävdas att den, som har tron, är fullkomlig, och att allt, hvad han gör, är rätt, äfven om det strider mot vanliga rättsbegrepp, samt att å andra sidan den som icke har tron fullkomligt icke heller kan hafva tro i någon grad. Sahlin menar att läsarna har kommit till denna förvridna ståndpunkt genom att ensidigt betona vissa yttranden hos Luther. 16 Sahlin vänder sig mot den ensidighet och intolerans, som han menar kännetecknar läseriet. Han skriver: Det är hjertskakande att se, huru läsarne ofta inleda de obildade i sådana ensidigheter, som måste vara i hög grad förvillande och ofta rent förderfliga, då de gifva näring åt det menskliga högmodet, alldenstund de inbilla mången, att han bättre än andra vet, hvad det rätta är. Deri ligger en källa till mycket ondt. Ju mera man deremot allvarligt tänker, desto mera måste man föras till erkännande af vårt förstånds svaghet, och desto mera måste man blifva fördragsam mot olika tänkande. 17 I ett brev från den 24 augusti 1856 skriver Sahlin att han har studerat en artikel i senaste numret av Väktaren, som handlar om läseriet och dess utbredning. Om läsarna skriver han följande: 15 Brev från C.Y. Sahlin till Maria Nordenfelt, 11/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 16 Ibid. 17 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 25/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 9

10 10 (22) Ehuru våra läsare anse Amerika såsom ett mönsterland i religiöst afseende, vill jag likväl icke säga, att de böra anses gilla tillståndet der, sådant som det verkligen är, icke heller att de i allmänhet taget göra sig skyldiga till en så förskräcklig råhet i religiöst afseende som de Amerikanska läsarne, men varnande bör det alltid vara att se, huru det gått i ett land, der läran, att ändamålet helgar medlet haft en friare och vidsträcktare tillämpning än hos oss. Att faran för dylika råheter finnes äfven hos oss bevisa läseriets lägsta yttringar och mest af allt Erik Janssons 18 uppträdande och framgång. [ ] Jag bekänner att dessa rörelser oroa mig för den råhet och den samvetslöshet hvarmed de bedrifvas. 19 Några dagar senare kommer ett svar från Maria Nordenfelt, som emellertid inte är lika avvisande till läseriet: Ja, nog hafva kolportörer och de som utskicka dem mycket att förebrå sig, men jag ville så gerna tro att de också hafva uträttat något godt, och då jag undantager Erik Jansson, och många med honom, som hafva gjort rysligt mycket ondt, så undrar jag, om ej de andra någon gång framkallat rörelser som, om de än i början varit fanatiska eller snedvridna, likväl till slut stadga sig till en mer lefvande och sann christendom än den som förut fanns. Detta är jag ej fullt öfvertygad om, men jag har sett det gå så med enskilda menniskor, och då tycker jag det borde vara samma förhållande i stort. Jag har mycket att tacka läsarna för, då jag tror att det är de bättre af dem som ruskat upp mig ur likgiltighet, så att jag känt mig behöfva söka ljus och tröst i Guds ord och det har jag ej sökt förgäfves, Gud vare lof! 20 Men hon får inget medhåll av Sahlin. Han förnekar inte att det finns läsare som är goda, men det är i så fall trots, snarare än tack vare, att de är läsare! Han skriver: 18 Erik Jansson föddes i Uppland 1808 som son till en bonde kom han till Hälsingland där han började hålla predikningar. Han vann stor framgång och många anhängare. Alla som hade omvänts av honom kallade han syndfria, medan han ansåg att kyrkan var av ondo. Prästerna beskrev han som ulvar i fårakläder, och han hävdade att kyrkoherden i Delsbo, Lars Landgren, var smord av Djävulen till sitt ämbete. Luther kallade han för Djävulens tjänare. Jansson blev till sist hotad till livet av några uppretade bönder, och flydde därför 1846 till Amerika anhängare, huvudsakligen från Dalarna och Hälsingland, följde honom, och i Illinois bildade han en koloni med egendomsgemenskap. Där uppstod snart förvirring och nöd, och Erik Jansson förlorade all auktoritet över sin skara anhängare. Han sköts till döds Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 24/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 20 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 29/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 10

11 11 (22) Ingen menniska är fullt konseqvent, och få äro det i någon grad, som det är värdt att tala om. Lefvernet strider ofta till menniskans heder mot hennes lära och lärans tillämpning ofta mot hennes grunder. Hade menniskorna lefvat, som de hafva lärt, så vore säkerligen menskligheten förgången i sitt elände. Så tror jag om läsarne. De kunna vara mycket goda genom det, som de äro för öfrigt jemte det de äro läsare. Genom sitt läseri göra de säkerligen ingenting godt. Ett ondt träd bär icke god frukt. Det är en vanlig sak med alla missriktningar, att deras anhängare vilja hafva medgifvet, att de åtminstone gjort något godt. Uppenbar fåfänga! [ ] Välvilliga menniskor förena sig ofta med partimenniskorna och smickra de sednares fåfänga genom att medgifva det de vilja. I sjelfva verket göra missriktningarna icke godt på annat sätt än plågorna i en sjukdom. [ ] Vanliga argument för missriktningarnes goda verkningar är att de åstadkomma en rörelse, hvilken om ock i början snedvriden och fanatisk, framledes kan blifva god och förnuftig. 21 Några dagar senare skriver Sahlin följande angående läseriet och dess karaktärsdrag: Jag återkommer nu till det ämne, som jag sist afbröt. Den rörelse, som framkallas genom rabulisterier, är i sig sjelft enligt min tanke ganska tvetydig. Väl är det onekligt att under den våldsamma skakning, som en sådan rörelse förorsakar, mycket kommer till medvetande, som förut legat i det fördolda. Men å andra sidan kan det starkt sättas i fråga, om det är våldsamheten och skriket, som äro de verkliga orsakerna till utvecklingen. Såvidt jag förstår, beror utvecklingen på helt andra krafter och följer helt andra lagar. Hvad stort sker, sker tyst, och icke blott det stora, utan i allmänhet det allvarliga och verkligen dugliga framgår tyst. Det som mest bidrager till den ofta oriktiga föreställningen att det är revolutionerna och schismerna, som man har att tacka för sin väckelse, är det att deras buller ostridigt väcker tidigare till medvetande af mycket, som annars först senare skulle blifva märkbart, samt att yrvakenheten hos den för tidigt väckte kan förefalla såsom ett mera vaket tillstånd än det, hvari den i rättan tid uppvaknade befinner sig. Hvad det förra beträffar, så tror jag för min del att man lika litet i religiöst 21 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 4/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 11

12 12 (22) afseende, som i något annat, kan hafva fördel af att för tidigt väcka medvetandet. [ ] Den menskliga utvecklingen måste hafva sin tid och gå långsamt, om hon skall gå säkert. [ ] Men den häftiga religiösa känslan är en af de mest raffinerade sinnliga njutningar, som finns. Det gifves knappt någon njutning, som framkallar en starkare nerfretning, så snart man nemligen något öfvat upp sig i den vägen. [ ] Att läsarne ofta framkalla en sådan häftig religiös känsla är tillräckligt bekant, likasom hennes vådor icke böra vara obekanta. De lägre graderna häraf äro dock ofta svåra att urskilja. Yrvakenheten har äfven ett annat kännetecken, nemligen oförmågan att se med det mått af klarhet, som annars tillkommer menniskan. När man hör menniskor förkasta vissa uttryck derföre, att de kunna missförstås, men deremot envist fasthålla andra, liksom de icke skulle kunna missförstås, så finner man lätt, att det icke hafva någon särdeles hög grad af klarhet. När dertill kommer att de förklara sig för dygdens och förnuftets fiender, så kan man icke längre antaga, att det kommer blott af oklarhet utan äfven af vilja att stadna vid oklarheten och inbilskheten som gör att man tror denna vara det fullkomliga. Blifver man väckt till sådant, så är det icke mycket att tacka för. Icke heller tror jag det vara mycket att tacka för, om man blifver förledd att förspilla sin ungdoms kraft på grubbel öfver dogmatiska spetsfundigheter, eller om man under den tid, då man företrädesvis borde hafva sitt sinne öppet för det sanna och goda under alla deras former, blifver inledd i partier eller sekter och slutes inom deras snäfva gränser. Likväl är det detta, hvarpå läseriet närmast bjuder, hvarpå det nästan ofelbart mer eller mindre inleder dem, som dervid fästa sig. 22 Maria tackar för Carl Yngves utläggning, och avslöjar dessutom att hennes mor är påverkad av läseriets framfart: Jag tror att du har rätt, ehuru jag ej känner mig mäktig att bedöma det, och jag har också tillfälle att se skadligt inflytande deraf på Mamma. 23 Drygt en vecka senare skriver hon följande: Jag tror allt att du har rätt i hvad du säger om läseriet men jag har så svårt att skilja personer ifrån sak, att då jag känner goda och uppriktigt välmenande menniskor, som med ifver omfatta läseriet, så har jag sammanblandat det goda med det dåliga och ej vetat hvad jag skulle tänka om det hela. [ ] Det är 22 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 7/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 23 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 9/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 12

13 13 (22) märkvärdigt att se huru ärligt många af läsarne tro sig i Guds Ord finna befallningar till det som det göra, efter hvad jag tror, tvärtemot Guds klara bud, och huru allvarligt de sträfva att uppfylla hvad de anse för Guds vilja. Det vore önskeligt att i sträfvande och håg kunna likna dem. Gud gifve oss upplysning att kunna se hvad som är rätt och nåd att kunna göra det sedan! 24 Sahlin finner det angeläget att återkomma till frågan om läseriet, och det är uppenbart att han är bekymrad över den sympati för denna rörelse, som han tycker sig förnimma hos sin blivande hustru: Jag ser, huru dina sympathier strida mot mina omdömen, och som du vet har jag icke väntat annat. Ett skäl dertill har du sjelf angifvit nemligen att du har svårt för den svåra saken att skilja sak och person. I lyckligare tider kan man slippa att öfva sig deri. I vår sönderslitna tid är det en nyttig öfning. Huru skulle man annars kunna freda sig för att blifva en partimenniska, hvilket med andra ord vill säga en egoistisk menniska? Ett annat skäl tror jag ligga deri, att du icke är fri från den i religionshistorien ofta framträdande föreställningen om en sluten klass af rättroende och fromma menniskor. [ ] Jag har skrifvit detta icke derföre, att jag tror dig ämna gå i kloster eller vara nära att hårdt ansluta dig till afsöndringsläran, utan blott derföre, att du genom ditt sista bref visat mig, huru nära du har varit henne. Om det jag säger, kan i någon mon bidraga att reda saken för dig, så vet du, huru kärt det är för mig. [ ] Jag skall nu icke vidare störa din fred med strid mot läseriet, om du icke sjelf dertill gifver anledning. Ämnet är ingalunda bland de angenäma. Det har för många mörka sidor. Likväl är det ett stridsämne, för hvilket man icke får fly. Gud gifve oss frid och ljus! Måtte du icke för mycket agiteras af partistriderna omkring dig! Gud skydde dig, men egen älskade vän! 25 Men bara några dagar senare återkommer Maria till frågorna kring läseriet. Denna gång vill hon tacka Carl Yngve för att han fått henne att inse hur fel hon har haft: 24 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 17/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 25 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 22/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 13

14 14 (22) Du är så innerligt snäll som talar öppet med mig och hjelper mig att reda och få klar öfversigt af partistriderna jag är så innerligt tacksam för detta, och jag behöfver så väl hjelp. Det är så mycket jag en på egen hand kan reda, och derför har jag lemnat det åsido men det är en farlig hvila, ty då smyga sig åsigter och föreställningar, som man ofta hör upprepas omkring sig, inpå en, så att man till slut tror på dem. Så har det till en del gått med mig. 26 Här framskymtar en säkerligen helt avgörande faktor i Maria Nordenfelts något ambivalenta förhållningssätt till läseriet, nämligen att denna rörelse hade vunnit inflytande över hennes egen mor: Vi hafva ofta rätt allvarsamma strider i detta ämne, men jag fruktar att dermed ej något står att vinna. Jag kan ej med godt samvete säga ja, då jag menar nej, till det Mamma berömmer, och så kommer disputen så lätt i gång. Oftast är det ej jag som börjar, utan någon af systrarna, som också hafva ögonen bättre öppna än Mamma, och så vädja de till mig, eller tycker jag mig ej kunna med godt samvete tiga. Vi hafva ofta kommit öfverens om att försöka undvika detta, men det är så svårt. Detta har ej varit frid, och dertill kommer att jag ibland undrat om jag kanske hade orätt, så så många andra, äldre än jag, voro af samma åsigt som Mamma. 27 I ett brev skrivet drygt ett halvår senare tackar hon för den hjälp i religiösa frågor, som hon har fått av sin blivande make: Näst Gud har jag dig min älskade att tacka för att det är bättre med mig, än det har varit, och fast det väl ännu ej är mycket, så har jag godt hopp att det skall gå framåt Gud gifve dertill sin nåd! Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 26/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 27 Ibid. 28 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 1/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 14

15 15 (22) ANGÅENDE KVINNANS MYNDIGHET 1856 gav Fredrika Bremer ut sin mycket inflytelserika roman Hertha, och i oktober samma år diskuterades livligt frågan om kvinnas myndighet. Detta sedan ett förslag hade framförts av Kungl. Maj:t att ogifta kvinnor som hade fyllt 25 år skulle kunna ansöka om att bli myndiga förslaget blev för övrigt antaget Att vara myndig innebar exempelvis att man var skyldig att redovisa och ansvara för sina affärer, ekonomiska förehavanden etc., och det var inte alls så att alla kvinnor faktiskt önskade detta ansvar. Breven från Maria Nordenfelt talar här sitt tydliga språk. Vi [d.v.s. Maria Nordenfelt och hennes familj] har idag kommit öfverens om att med intresse följa riksdagsförhandlingarna, få se ändå om vi kunna hålla ut med att taga reda på alla detaljerna redigast och kortast torde vi få det sammanfattadt i Wäktaren. Orsaken till att vi såder högtidligt uppgjorde saken var att kungen säger sig ämna föreslå qvinnans myndighet, då måste vi ju uppehålla vår värdighet som fria medlemmar i staten. För egen del är det mig likgiltigt, huru det går med myndigheten, då jag är så hårdt bunden att jag till och med icke vill blifva fri, utan innerligt önskar att alltid bero af mitt hjertas beherrskare. Måtte icke alltför många fruntimmer utan erfarenhet och uppfostran till att sköta affärer, blifva olyckliga på att i hast blifva förklarade myndiga! 29 Sahlin befinner sig för tillfället i Stockholm, och därifrån meddelar han att Kongl Maj:ts yttrande om qvinnans myndighet vid 25 års ålder har väckt mycken uppmärksamhet. 30 Några dagar senare har han återvänt till Uppsala, och skriver nu ett brev där hans skeptiska inställning till förslaget framgår med önskvärd tydlighet. Sahlin anser att vissa kvinnor som är drivande i frågan, ägnar sig åt smutskastning av sina motståndare: Jag känner äfven de smutsiga beskyllningar, som kastas af åtskilliga damer mot dem, som icke genast äro färdiga att på de nådigas önskan stiga upp och under artighetsbetygelser lemna all möjlig myndighet åt dem. Beskyllningarnas beskaffenhet visar bäst huru det står till med renheten i vederbörande damers 29 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 23/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 30 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 27/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 15

16 16 (22) önskningar. De stå i detta fall i jemnbredd med den sämsta tidningspressen. Hyggligt sällskap! 31 Om själva sakfrågan, d.v.s. kvinnans myndighet, skriver Sahlin följande: Hvad den ekonomiska myndigheten beträffar, så tror jag henne icke vara afvundsvärd, då hon naturligtvis måste innebära skyldigheten att sköta sina affärer sjelf, till dess man blifver förklarad omyndig. Det synes mig då vara mycket fördelaktigare, om man har rätt att fordra en förmyndare, men å andra sidan rätt att begära myndighet, hvilket väl efter regeln hittills icke blifvit nekadt och icke heller hädanefter lärer kunna nekas. Att det för fåfängan är mindre tillfredsställande finner jag väl. [ ] När man vet huru tung den skyldigheten att nödgas åtaga sig förmynderskap är, och när man vet, huru ofta personer söka undgå det tvånget, om de med heder kunna, så synes det mig vara tydligt, att den klass, till hvars skydd skyldigheten är den andra ålagd, icke bör med smädelse anfalla den andra. Det är nog vidrigt att se, huru liten tacksamhetskänsla finnes hos dem, som i detta afseende föra qvinnornas talan. Nog förstå de, om de vilja, att den gamla lagen är stiftad till qvinnors skydd, att den i grunden är ett erkännande, att hon äfven såsom ogift skulle ega rätt att fordra frihet från affärslifvets vådor, hvilka väl kunna vara lika stora för mannen, men [som] han i följd af sin verksamhets allmänna karakter måste underkasta sig. 32 Sahlin får medhåll av sin blivande hustru, som i sitt svarsbrev skriver följande: Om jag riktigt skall tillstå det så tror jag säkert vi icke alls duga till att hafva någon politisk myndighet, eller befatta oss med statens angelägenheter, utom att intressera oss för dem för ro skull, och jag är böjd att tro att flertalet af fruntimmer liksom jag sjelf, äro alldeles oskickliga att sköta affärer och nog äro många af oss tacksamma för att slippa det?! Det enda jag önskar är att fattiga fruntimmer finge flera vägar öppna att försörja sig än de nu hafva, då det finnes många 31 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 30/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 32 Ibid. 16

17 17 (22) hvilkas anlag ligga åt andra håll än att blifva gouvernanter eller hushållerskor m.m. 33 Intressant är att Carl Yngve i sitt svar på detta brev uttrycker en långt positivare syn på kvinnans förmågor och kapaciteter, än vad Maria gör. Hennes antydningar om att kvinnan saknar duglighet tillbakavisas av Carl Yngve, som skriver följande: Din åsigt att fattiga fruntimmer böra få flere tillfällen att försörja sig, än de nu hafva, delar jag fullkomligt. Äfven de, som icke äro fattiga, böra enligt min tanke få frihet att idka handel och näringar. Då böra de äfven kunna blifva myndiga, om de det önska. Jag tror icke att de äro odugliga att sköta affärer. Många kunna det utan tvifvel ganska bra, och egennyttan uteblifver nog icke. Snarare är det skäl att frukta för stark tillsats af det slaget. I allmänhet tror jag att alla menskliga anlag finnas hos qvinnan., och att hon således icke egentligen kan förklaras oduglig till något slags mensklig verksamhet. Jag ser intet skäl, hvarföre icke en qvinna skulle kunna befatta sig äfven med allmänna angelägenheter. Men en helt annan sak är, om en sådan sysselsättning öfverensstämmer med hennes särskilda bestämmelse såsom qvinna. I det afseendet har jag den alldeles bestämda öfvertygelsen, att verksamheten inom den husliga kretsen och inom det andliga och offentliga äro af så olika slag och fordra utveckling af så skilda förmögenheter, att det är rent nödvändigt för en menniska att lida i det ena afseendet, när hon gör det andra till sin hufvudsak. Visserligen kunna omständigheter gifvas, hvilka i så hög grad styra menniskans förmåga, att hon inom ett annars för henne fremmande område gör märkvärdiga saker, men detta hörer till undantagen och gäller dessutom blott för någon kortare tid, aldrig, så vidt jag vet, för ett helt lif. Dessutom är det ett annat förhållande inom de lägsta stånden. Der är i allmänheten verksamhet mest riktad på det enskilda, och der framträder då skilnaden mindre stark. Der är äfven det ekonomiska af den beskaffenhet, att det lättare kan öfvertagas af qvinnan. Likväl tror jag knappt att myndigheten i eknonomiskt afseende skulle medföra någon egentlig fördel för den klassens qvinnor. De, som äga något, äro nog säkra på att blifva gifta och lära väl icke sjelfva önska att lefva ogifta. Annorlunda äf förhållandet inom de högre klasserna. Der är det tänkbart, att ett större eller 33 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 3/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 17

18 18 (22) mindre antal damer heldre lefva ogifta, än gifta sig med någon af dem, som vilja hafva dem, och äfvenså att de som äga något ehuru icke särdeles mycket, blifva utan friare. Där finns ock många, som icke ega något, men behöfva förtjena utan att derföre vilja träda i annans tjenst, hvilket jag annars för min del anser vara det naturligaste för dem, ehuru det aldrig kan af dem fordras. De böra då blifva myndiga. 34 Några dagar senare skriver Maria att hennes far avser att köpa aktier i Jönköpings bank. Själv har hon svårt att sätta sig i hur allting fungerar, och det hela kompliceras av att hon och hennes syster skall få en aktie var: Jag märker tydligt att jag inte har något affärshufvud. [ ] Gud ske lof att jag inte är myndig. 35 MAURITZ REINHOLD SAHLINS DÖD Carl Yngve Sahlins far var född 1790 och hette Mauritz Reinhold Sahlin. Efter en tids sjukdom han led bl.a. av svår reumatism som bröt ned hälsan avled han på familjegodset Christinedal i mars Sonen Carl Yngve befann sig då i Uppsala, och kunde således inte vara med vid faderns dödsbädd. I stället oroades han av brev hemifrån, där det talades om en allvarligt tilltagande ohälsa. Mycket bekymrad skrev han därför till fästmön den 12 mars 1856: I går hade hade jag bref från Mamma och från Christoffer 36, hvari de underrätta mig, att Pappa varit illa sjuk, men att han nu tycktes hafva öfverstått en kris i sjukdomen, och då plågorna derefter mildrats, hoppas de, att han nu skall blifva bättre. Krafterna äro dock efter detta nya anfall mycket uttömda. Denna underrättelse smärtar mig djupt och oroar mig på det högsta. Det är så svårt att veta min älskade Far vara så hårdt plågad, och det kännes så tungt och mörkt, när jag tänker på den fara, som hotar oss. Det är mig så påkostande att under sådana förhållanden vara så långt skild från de mina. Mamma och syskonen hafva varit 34 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 9/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 35 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 15/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 36 Christoffer Sahlin ( ) var Carl Yngve Sahlins två år äldre bror. 18

19 19 (22) högst oroliga, men det ser ut af brefven, som de nu skulle hoppas på förbättring. Gud gifve att så vore. 37 Några dagar senare mottager Sahlin ett brev från fästmön. Brevet är avsänt från Motala, där hon vistas i syfte att bli botad från en ögonsjukdom. Hon skriver: Af allt hjerta delar jag med dig oron öfver din älskade Fars sjukdom, och innerligt och varmt beder jag Gud för honom och eder alla! Sedan jag sist fick underrättelser från honom, har jag så ofta tänkt på honom och bedt Gud, att vi ännu länge måtte få glädja oss åt att ega honom ibland oss, jag kan icke neka att hans tillstånd redan då bekymrade mig. 38 Men hoppet om ett tillfrisknande övergick i sorg. I ett brev från den 17 mars berättar Carl Yngve att han har mottagit ett brev från sin bror Christoffer: Djupt nedtryckt går jag att gifva dig del af den bittra sorg, som hvilar tungt öfver oss. Jag hade i går bref ifrån Christoffer, hvari han gifver mig den smärtsamma underrättelsen, att vår outsägligt älskade Far är död. Han dog i dag 8 dagar sedan på morgonen. Han hade svåra plågor i synnerhet de sista 7 dagarne, men bibehöll sans och själsstyrka intill sista ögonblicket. Det var i högsta grad smärtsamt att mottaga denna underrättelse, men vi måste bära vår sorg med undergifvenhet och bedja Gud om nåd och kraft dertill. Hemma äro de naturligtvis mycket nedslagna. Mamma håller sig uppe så mycket, som man kan begära, skrifver Christoffer. Jag vet väl, min innerligt älskade, att du, likasom vi, bittert saknar den älskade hädangångne, och att det äfve för dig är uppskakande att mottaga din del i vår gemensamma sorg. Jag beder Gud, att han måtte lindra den smärta du dervid skall erfara. 39 Efter sorgebeskedet reste Carl Yngve omgående till familjegodset Christinedal, och därifrån skrev han den 21 mars följande i ett brev till Maria: 37 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 12/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 38 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 16/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 39 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 17/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 19

20 20 (22) Min mor är stark i att uthärda sin djupa och bittra sorg. Jag hoppas, att jag skall kunna vara henne till någon tröst. Hon gripes stundom af mörka tankar, som vilja skymma blicken öfver det eviga lifvet. [ ] Egentligen är detta mörker ingenting annat än en naturlig följd deraf, att känslan af smärta stundom blifver öfvermäktig och nedtrycker det klara medvetandet. [ ] Christoffer sörjer djupt. Han är så känslig och varm och så innerligt vänlig mot oss alla. Han har den tunga pligten att under sin sorg vårda de yttre angelägenheterna. Han är oss ett godt stöd, och utan honom skulle vi hafva stora svårigheter att öfvervinna. Måtte han komma till lugn och frid i sitt sinne. 40 I de ovan citerade raderna om modern skymtar man den filosofiska idealism, som genomsyrade Sahlins tänkande, och som även kommer till uttryck i de många skrifter han författade som yrkesman och professor i filosofi. Han talar här om hur moderns mörka tankar skymmer det eviga livet, och hur smärtan trycker ned det klara medvetandet. Samma religiösa idealism framträder för övrigt i Maria Nordenfelts svar på detta brev: Ack den arma Tante Stina, hvad det gör mig ondt om henne! Jag kan så väl förstå att en så djup sorg skall utbreda mörker öfver allt hvad tanken och blicken faller på, till dess själen reser sig förädlad och ljus ur striden, och varmare och klarare än förr fattar Guds kärlek och det eviga lifvet. 41 Sahlins idealistiska och religiösa åskådning är också tydliga i följande rader, där han beskriver upplevelsen att stå inför den älskade faderns lik: Jag hade nästan fruktat den stunden, då jag skulle se min Fars lik, men det var icke så bittert, som jag hade föreställt mig. Jag kände så varmt och lifligt, att han icke var der, utan är uppstånden. Den redan började förvandlingen var mig ej svår att se, ty den stofthydda, som låg der död, erinrade mig om den ande, som förr beherrskade henne, och som med ovanlig styrka bar alla de lidanden och plågor, som voro bundna vid denna jordiska boning. Djupt gripande är det dock att se 40 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 21/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 41 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 12/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 20

21 21 (22) förgängelsens magt öfver den jordiska delen af våra älskade, ty vi äro dock så vana att se denna jordiska del vara ett uttryck för de ädlaste känslor och de klaraste tankar. Men det lyfter själen attt se en sådan syn utan fruktan och fasa och att besinna, huru den själ, som icke mera är i denna jordiska hydda, hade den klaraste och ljusaste blick utöfver stoftets verld. 42 Till fästmön riktar Sahlin särskilt följande rader, där han skildrar den avlidne faderns stora uppskattning av den blivande svärdottern: Det var i hög grad lugnande och lindrande att få skrifva till dig, min egen älskade. Då liksom många, många gånger under dessa sorgens dagar har det varit mig en innerlig glädje att tänka på den stund, då han, den älskade hädangångne slöt dig och mig till sitt kärleksfulla bröst. Du vet med hvilket varmt fadershjerta man mottog dig såsom sin dotter. Det är mig så kärt att vår förening blifvit välsignad af honom. Han gladde sig under de sista månaderna så mycket åt hoppet att få ega dig och mig här under någon del af sommaren. Han önskade så mycket, att du skulle vara länge här. [ ] I dag bisätta vi Pappas lik, och måndagen, Annandag påsk fira vi hans begrafning. Det är sorgliga dagar. Måtte de gå med frid. 43 I ett brev från den 25 mars ger Sahlin följande skildring av hur det gick till då hans far lämnade jordelivet: Pappa hade under den sista veckan oafbrutet svåra plågor, men att slutet var så nära anade ingen af hans närmaste förr än två dagar innan han dog. Läkarne trodde det icke heller. Ekelund yttrade sig undvikande, men det är vanligt. Om Pappa trodde döden var nära, veta vi icke med säkerhet. Att han kort före det sista ögonblicket kände, att det då var slut, tro vi, emedan han då hastigt frågade efter Mamma och syskonen. När han dog lutade han sitt hufvud mot Mammas arm. Något afsked af de sina tog han icke med ord. Att han tänkte på oss, det veta vi. Väl hade han talat om att denna sjukdom snart skulle taga hans sista lifskraft, men 42 Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 21/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 43 Ibid. 21

22 22 (22) det innebar kanske icke någon bestämd tanke, att nu skulle han dö. I allmänhet ville han just aldrig på något sätt söka utforska huru nära döden kunde vara honom. Hans tankar gingo i stället ut på att vara beredd att gå, när Herren skulle kalla honom, och att så länge han var här i verlden verka med kraft och lida med tålamod. 44 Från Motala skriver Maria den 27 mars, och hon uttrycker här sitt djupa deltagande i sorgen: Att mina tankar och böner följt dig hela denna sorgliga tid, behöfver jag ej säga. Vid samma tid som du skref till mig från Carlstad, fick jag hemifrån del af det hårda slaget, och jag måste erkänna att jag i början ej kunde taga det undergifvet jag tyckte att det var så mycket tyngre än jag kunde bära, och det gjorde mig så ondt om eder alla, att jag var nära förtvifvlad. Sedan har jag med Guds hjelp lärt mig att tänka på vår outsägligt älskade Far, och välsigna hans minne, väl icke utan djup sorg, men utan bitter smärta och med innerlig tacksamhet och förtröstan Brev från C.Y. Sahlin till M. Nordenfelt, 25/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 45 Brev från M. Nordenfelt till C.Y. Sahlin, 27/ (i Margit Sahlins kvarlåtenskap). 22