Limfrö på järnvägsområdet i Vindeln

Transkript

1 Natur i Norr, Umeå Årgång 25 (2006), häfte 1:xx-xx Limfrö på järnvägsområdet i Vindeln LAGE SANDGREN Vid järnvägsstationen i Vindeln har det under några år funnits en lokal för limfrö Collomia linearis, en växt som endast blivit funnen på ca 10 lokaler i Sverige. Jag berättar här närmare om denna för de flesta rätt okända växt, och bifogar några bilder som jag tog på stationsområdet 24 juli Huvudbry bland spåren Under några år i början på 1980-talet letade jag bland järnvägsskenor, stolpar och slänter på bangården i Vindeln (Vb, Degerfors s:n) efter gullkrage Anthemis tinctoria och annat som rapporterats under tidigare år. Inte mycket fanns kvar av de gamla fynden. Men småsporre Chaenorhinum minus var det i alla fall gott om (Fig. 1). Vid ett besök en sensommardag 1987 var det en oansenlig liten planta som drog blicken till sig. Eftersom jag inte hade den blekaste aning om vad jag hade hittat fick jag ta hjälp av expertis. Jag samlade in något exemplar och ganska snabbt kom Stefan Ericssons besked att namnet på den lilla blomman var limfrö Collomia linearis. Belägg finns i Herbarium UME. Limfrö Limfrö Collomia linearis är en ettårig växt från Nordamerika tillhörande familjen Polemoniaceae, blågullsväxter. Namnet Collomia kommer av grekiskans κολλα (kolla), dvs lim. Fröna blir nämligen mycket klibbiga i väta. Det latinska linearis betyder linjär och syftar på bladens långsmala form. Limfrö kan bli upp till 40 cm hög på sina naturliga växtplatser, men de största exemplaren i Vindeln har varit ca 15 cm, de flesta bara ca 4 6 cm. Utseendet påminner i viss mån om ett litet årsskott av rallarros. Blomman är blå, rödaktig eller vit och hela växten är mycket oansenlig (Fig. 2 & 3). På grund av detta kan den lätt förbises. Limfrö är ganska allmän över stora delar av USA utom i de sydöstra staterna, samt i Kanada utom de nordliga delarna. Den växer på torra eller lätt fuktiga ängar eller Fig. 1. Småsporre Chaenorhinum minus uppträdde 2005 i kollossala mängder på Vindelns bangård. Denna ettåriga, starkt körtelhåriga lejongapsväxt är i Sverige i det närmaste helt bunden till järnvägsområden. Foto: L. Sandgren.

2 2 Limfrö i Vindeln gärna längs stigar i sådana ängar. Den påverkas inte negativt av bete utan gynnas snarast av en viss störning i marken. Fröna är små och sprids lätt (NPWRC 2006). Att döma av utvecklingen för limfrö i Vindeln så kan fröna ligga åtskilliga år i vila och sedan gro när man rör om i marktäcket. En inkomling i Sverige... Limfröets tidiga uppträdande i Sverige beskrivs av Erik Almquist i en artikel om järnvägsfloran (Almquist 1957). Han nämner för åren sex fynd från Småland i söder till Västerbotten i norr. Det västerbottniska fyndet, som finns belagt i Herbarium UME, gjordes å järnvägens område i Umeå stad i september 1925 av Lennart Wahlberg. Almquist missade dock det första fyndet i Sverige, Kristianstad i Skåne 1912 (Hylander 1970). Vidare finns i Naturhistoriska riksmuseet ett pressat ark från Sandskär i Ornö s:n Södermanland daterat 1933 (NRM 2006). I hamnområdet i Kristinehamn i Värmland sågs limfrö 1948 och under flera år därefter. Den planterades då också in i en rabatt (Almquist 1963) men föll sedan i glömska. Återupptäckten skedde 1991 (P. Edquist, Kristinehamn, pers. kom.) och efter ca 1998 har limfrö setts där troligen varje år. Lokalen är ett vanligt exkursionsmål för botanister. Slutligen finns i Stockholm ett par rika lokaler nära varandra intill Karlbergs slott. Den förekomsten upptäcktes 2005 (E. Emanuelsson, Naturhistoriska riksmuseet, pers. kom.). På 1950-talet antogs att limfrö möjligen kunde vara på invandring i Sverige men det har alltså inte infriats, vad vi vet. Växtens egna förutsättningar kanske dock finns, för vid universitetet i Bayreuth i Tyskland har man vid studier sett att limfrö är en växt med egenskaper som är positiva för spridning (Univ. Bayreuth 2006).... och i andra länder I Flora Europea nämns att den ofta uppträtt som tillfällig i Fennoskandien (Tutin 1972). I Norge är dock fynden få; Lid & Lid (1994) nämner den bara från två floraprovinser (fylken) och endast från perioden , då den sågs vid kvarnar och i åkrar. I Finland finns emellertid fynd från sex floraprovinser, och i tre av dessa har den också setts efter 1950 (Hämet-Ahti m fl 1998). De finska fynden har gjorts vid kvarnar, på järnvägar och på tippar. I övriga Västeuropa tycks limfrö ha setts bara i norra Italien nära Belluno. Den växer där på en älvstrand som är delvis uttorkad på sommaren (Pignatti Wikus 1973). Fynd från tre vitt skilda delar av fd Sovjetunionen finns också (Tupitsina 1983). Det handlar om trakten av Krasnojarsk i Sibirien, där den 1981 växte på tidigare ängsmark, troligen inkommen med Transsibiriska järnvägen som går alldeles intill. Det allra första fyndet är från 1939 i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe nära Afghanistan. Åren 1943 till 1946 sågs limfrö i ett naturreservat i södra Ural och i närbelägna Basjkirien (jodå, därifrån kommer Basjkirhästen). I flera områden väster om södra Ural beskrivs limfrö som ogräs. Nyckfullt uppträdande i Vindeln På stationsområdet i Vindeln har limfrö nu setts under 8 år av 19. Under de närmaste åren efter 1987 var den ganska talrik men minskade sedan. Under några år var den borta helt. Konkurrensen från andra växter

3 Lage Sandgren 3 Fig. 2. Limfrö Collomia lineraris i blom. Blommorna, som är små och vita, svagt blå eller rosa, sitter samlade i täta knippen i grenspetsarna. Foto: L. Sandgren.

4 4 Limfrö i Vindeln har ökat hela tiden. Små vårtbjörksplantor Betula pendula, rallarros Epilobium angustifolium och annat har tagit över. Sensommaren 2004 gjorde Banverket en grävning på bangården. Man flyttade sand och spred ut och flyttade runt. Det var med spänning och visst hopp som jag i juli 2005 besökte bangården. Sandytorna var öppna, småsporre Chaenorhinum minus fanns i aldrig tidigare skådade mängder. Och visst, limfröet hade återkommit. Fröbanken i marken hade blivit omrörd och nu fanns det summa 14 exemplar, varav två stycken på ett nytt område något hundratal meter söder om det ursprungliga. Plantorna var också genomgående större och blomningen rikligare än vad jag tidigare sett. Antalet exemplar av limfrö har varierat starkt mellan åren: , , , , , , , & , , , Växtlokalen i Vindeln Lokalen i Vindeln skiljer sig nog något från de naturliga nordamerikanska. I Vindeln är det grov sand till ett djup av åtminstone ett par decimeter, så växtplatsen är alltså mycket torr. Igenväxningen på lokalen har accelererat och limfröet kan på sikt få svårt att hävda sig. Limfröets fortlevande kan möjligen också hotas av att användningen av spårområdet ändras. Vanliga växter på lokalen är blåklocka Campanula rotundifolia, rallarros (mjölke) Epilobium angustifolium, gatkamomill Chamomilla suaveolens, sandtrav Cardaminopsis arenosa, små björkplantor Betula pendula m m. Vidare finns strimsporre Linaria repens (Fig. 4; ca 50 ex; inkommen ca 1990 och ökar), småsporre Chaenorhinum minus (ca ex!), norsk fingerört Potentilla norvegica, gråbo Artemisia vulgaris (ca 50 ex), foderlosta Bromopsis inermis (användes tidigt som markbindare vid banbyggen) och smällglim Silene vulgaris. Andra intressanta arter som noterats under åren men som numera är försvunna är t ex: färgkulla Anthemis tinctoria, bankrassing Lepidium densiflorum, hamnsenap Sisymbrium altissimum, stillfrö Descurainia sophia och gulmåra Galium verum. Kul att hålla koll Människans påverkan genom spridning av växter är en ganska spännande del av floran Fig. 3. Limfröets täta fruktsamlingar är mycket karaktäristiska.. Bladen liknar närmast de hos mjölke Epilobium angustifolium, men saknar de små knutar som den senare har i bladkanten (lupp!). Dessutom är limfrö ettårig, mjölke är en rotskottsperenn.

5 Lage Sandgren 5 och soptippsbotanik har blivit ett populärt område. Det finns många exkursionsrapporter från tippar för sopor, bark och slam. Och man vet i sanning aldrig vad som kan dyka upp på dessa ställen. Även i Natur i Norr har vi kunnat läsa om en del liknande fynd. Man kan alltid ha synpunkter på soptippsbotanik, men det är svårt att motsätta sig att denna flora dokumenteras. För vad som är märkliga och udda fynd i dag kan vara inledningen på en invandring av en art som sedan visar sig bli allmän. Tack Tack till Banverket i Vännäs som så fint rörde om i sanden! Och till Stefan Ericsson som bestämde limfröet och gav värdefulla synpunkter till artikeln. Citerad litteratur Almquist, E. 1957: Järnvägsfloristiska notiser. Svensk Bot. Tidskr. 51: Almquist, E. 1963: Kompletteringar till Värmlands kärlväxtflora. Svensk Bot. Tidskr. 57: Hylander, N. 1970: Prima loca plantarum vascularium Sueciae. Svensk Bot. Tidskr. 64: Supplement. Hämet-Ahti, L., Suominen, J., Ulvinen, T. & Uotila, P. (red.) 1998: Retkeilykasvio. 3 uppl. Helsingfors. Lid, J. & Lid, D. T. 1994: Norsk flora. 6 uppl. utgiven av R. Elven. Oslo. NPWRC 2006: Northern Prairie Wildlife Research Center. Internet: usgs.gov/resource/plants/wildflwr/species/ collline.htm ( ). NRM 2006: Nordiska herbariets samlingar, Naturhistoriska riksmuseet. Internet: www2.nrm.se/fbo/data/nordart. html.se ( ). Pignatti Wikus, E., 1973: Collomia linearis Nutt. Una Polemoniacea nordamericana avventizia nel Bellunese. Giorn. Bot. Ital. 107: Tupitsina, N. N. 1983: Collomia linearis (Polemoniaceae) v Sibiri. Bot. Zhurn. 69: Tutin, T. G. 1972: Collomia. I Tutin, T. G. m. fl. (red.) Flora Europea 3: 74. Cambridge. Univ. Bayreuth 2006: Universität in Bayreuth. Internet: pdfs_neophyten/25_obg.pdf ( ). Författarens adress: lage.sandgren@telia.com Stjärnvägen Kvissleby Fig. 4. Strimsporre Linaria repens sprider sig nu längs länets järnvägar. Till Vindeln kom den kring Bladen är smalare än gulsporrens, och blommorna är pyjamasrandiga i vitt och blått.