Makrillvadfisket. Bröderna Rune och Tore lurpassar på ett makrillstim..vilket gav resultat.

Transkript

1 Makrillvadfisket En händelse som särskilt klart finns kvar i mitt minne är, när jag som femåring var med om mitt första kast efter makrill med landvad. Vi som var födda ute i skärgården var inriktade på fiske på ett helt annat sätt än andra barn och var också tvingade att delta i de aktiviteter som förekom. Det makrillkast som jag nu skall försöka skildra hade ett fiskelag som såväl till ålder och krafter var minst sagt blandat. Det var i slutet av juli Min far låg borta på fiske någonstans. Kvar på ön var endast min mor, min bror som var närmare åtta år, jag själv fem år, min mormor som var 73 år och morfar som var 70 år. Solen lyste så vackert och en stilla sydvästlig vind fläktade över ön. Allt andades stillhet och ro. På eftermiddagen fick min morfar se ett makrillstim på ett lämpligt avstånd från land i Hålan på nordsidan av ön. En sommar som denna när ingen makrill på länge varit synlig i skärgården var ett makrillstim en händelse som fick hjärtat att klappa fortare hos en gammal fiskare. Ett makrillstim var en chans till förtjänst som vi inte fick försumma. Nu var landvadarna på den tiden hårt stenade och tunga att hantera. Med andan i halsen kom morfar och frågade min mor om hon trodde att vi skulle orka få iland vaden gemensamt. Hon trodde att det skulle gå bra och vi rodde iväg till Vabuskäret, ett litet skär där vaden förvarades i en vadbod. Vi fick snart ner den i en kostersnäcka som i vanliga fall låg förtöjd i en vrage. Sedan började rodden ut till vadkastet där makrillen snällt Ett ovanligt vadlag. Från vänster till höger: Arvid Sandmark, Tore Johnsson, Augusta Sandmark, Mamma Dagny Juliusson, Gunborg Lycke, och författaren som femåring. Vadkastet gjordes i Hålan, viken på Hästvoms nordsida. I bakgrunden skymtar August Remals vedbod. Bröderna Rune och Tore lurpassar på ett makrillstim..vilket gav resultat. väntade på oss. Det i sammanhanget lätaste arbetet, att passa stödarmslinan anförtroddes åt den äldsta och den yngsta i fiskelaget, nämligen min mormor och mig. Min mor rodde vadbåten och min morfar och bror kastade vaden. När stimmet väl var inringat började det besvärligaste arbetet för det i kroppskrafter underdimensionerade vadlaget. Men vad som fattades i krafter uppvägdes av intresse och entusiasm. Efter åtskillig tid var vaden indragen och makrillen törad (torrrad, dvs vadpåsen så långt uppdragen att vattnet runnit av och det bara fanns fisk i vaden). Genom en 48 49

2 Sjöfynd På väg mot nya fångster. Författaren vid rodret och Tore Johnsson i vadekan. lycklig tillfällighet kom just då två släktingar till mor på besök. Dessa hade med sig en lådkamera varför vadkastet blev förevigat. Jag har många gånger när jag tittat på detta gamla kort återupplevt femåringens stolthet och glädje över det första lyckade makrillkastet. När makrillen långt om länge var bärgad upp i vadbåten var denna så tungt lastad att man inte kunde ro eller segla med den. Eftersom min far var på fiske med öns enda motorbåt måste vi ro in till Fjällbacka med den makrillastade båten på släp för att där avyttra fångsten. Som en parentes kan nämnas att vi för halva lasten fick 35 öre tjoget och för den andra halvan 20 öre tjoget. Ett öre styck för färsk makrill! När vi låg vid bryggan som var ganska hög och lossade makrillen var det många intresserade sommargäster som tog tillfället i akt att få se sprattlande färsk makrill. Det underligt sammansatta fiskelaget gav väl en speciell färg åt händelsen. Ett av sommargästernas barn, en pojke i min egen ålder, blev till och med så intresserad att han dråsade på huvudet från bryggan rätt ner i makrillasten. Min morfars ansiktsuttryck när han bland åror, makrillkorgar och annan bråte fick se en livligt sprattlande och gastande badgästpojke hade också varit värd en fotobild! Pojken hamnade emellertid lyckligt i makrillen och klarade sig utan skador. Hemresan minns jag inte så mycket av. Vad jag däremot minns mycket tydligt var påföljande lördag. Min morfar hade då hämtat likviden för fångsten och jag var med om mitt livs första bytte. Jag fick då min lott fem kronor en svindlande summa för en femåring i Bohusläns skärgård Under Andra världskriget fick Sverige efter överenskommelse med Tyskland och England möjlighet att med långa mellanrum befrakta ett par s.k. lejdbåtar med varor från USA. Dessa båtar hade då som huvudsaklig last foderkakor, vilka användes som kraftfoder till kor. Detta för att man skulle kunna hålla mjölkproduktionen igång och undvika undernäring av barnen. Små mängder med kaffe och tobak kom också till Sverige med dessa båtar, vilka var målade med svenska flaggor på sidorna och på taket till hytter och överbyggnad. Sjöfarten var helt mörklagd. Alla fartyg gick med släckta lanternor för att inte bli upptäckta av fientligt flyg. De enda som gick fullt belysta var lejdbåtarna som belyste de svenska flaggorna på sidorna. Fyrarna var också släckta i åratal och navigation i mörker och dimma blev besvärlig och farofylld. Utöver ubåtar som lurade i havet på alla fartyg fanns det tiotusentals minor utlagda längs kusterna och i stora områden av Nordsjön, Skagerak och Kattegatt. Tyska ubåtar och övervattensfartyg patrullerade utanför Sveriges tremilsgräns och tyska handelsfartyg gick inne på svenskt vatten för att inte bli sänkta av engelsk flotta och flyg, som låg längre ut i havsområdet. När tyskarna intog Norge pågick stora sjöslag utanför Bohusläns kust och vi kunde Hästvoms vragstrand. Bilden tagen från öns högsta punkt, vid sjömärket och norrut

3 Nutida sjöfynd. Idag behöver man inte längre samla drivveden till uppvärmning. Plastföremålen blir tyvärr också allt fler. från berget hemma på ön följa konvojernas försök att komma undan fienden Vid horisonten kunde vi se stora linjer av rök från fartyg på väg norrut mot Norge, många fartyg hade fortfarande ångmaskiner. Vi kunde också se spårljusen från fartygen, när de försökte fånga in bombplanen som attackerade dem. Många av de större lastfartygen hade luftvärnskanoner ombord, för att skydda sig. Ibland störtade ett bombplan i havet, men oftare talade ett fruktansvärt dån och stor rökutveckling om att ett plan fått in en fullträff på ett fartyg så det började sjunka. När dessa eldstrider pågått i några timmar kunde vi se att konvojen, som ofta skyddades av mindre båtar ur den egna örlogsflottan, fått order att vända. Vi såg det när röken plötsligt vände söderut igen. Det var händelser vi fick uppleva många gånger under åren fram till krigsslutet Ofta var det ett hemskt skådespel vi kunde bevittna när vi låg ute i Väderöarna på nätterna med våra sillvadar. Spårljus och muller från luftvärnet pågick hela nätterna. Ofta kulminerade det i en våldsam detonation när ett plan fick in en fullträff och fartyget sjönk. Någon gång följdes en kraftig detonation av ett starkt rött eldsken som färgade himlen röd i nästan en minut efter smällen. Det var fullträffar i ammunitionslastade fartyg, vilket man kunde bekräfta någon dag senare, när söndersprängda ammunitionslådor drev iland på stränderna. Något jag minns särskilt väl var när Tyskland kapitulerade. Tore låg då inkallad och jag var med pappa ute och fiskade hummer i Väderöarna på våren. En dag när vi låg och drog hummertinorna söder om Skårholmen kom tre stora tyska transportplan på låg höjd med kurs mot Norge. Planen var helt omålade och fula, till skillnad mot de tyska plan vi sett tidigare under kriget, och pappa sade: Jag undrar vad de nu har hittat på? På eftermiddagen när vi kommit hem satte jag mig vid radion och sökte efter olika radiostationer som spelade musik. En station som sände fin dansmusik var tysk och hette Atlantic och var stationerad i Calais. Nu var soldatsändaren tyst av naturliga skäl, men en annan sändare fortsatte in i det sista. Plötsligt bröts musiken av ett viktigt meddelande, där en upprörd röst berättade att ett viktigt telegram just anlänt från högkvarteret. Adolf Hitler är död. Vi satte detta i samband med de flygplan vi sett över Väderöfjorden och det visade sig vara riktigt. Delar av den tyska staben i Danmark hade bestämt att fortsätta kriget från Norge när de hört om Hitlers död. Det blev som bättre var inget av med det, utan även de tyska styrkorna i Norge kapitulerade efter amiral Dönitz order den 8 maj. Efter kapitulationen satte man mycket snart igång med förstörelse av vapen. Tyvärr var man sämre på att avrusta än på att upprusta. Hela skeppslaster vapen och ammunition transporterades ut och vräktes i havet i Skagerak och Nordsjön, många gånger i attraktiva fångstområden där fiskebåtarna ännu idag 60 år efter krigets slut får redskap och fångster förstörda av dessa kvarlevor från kriget. Senast vintern 2005 landade en trålare en mina i Göteborg. Vi fick ingen information om att man dumpade krigsmaterial och en dag när pappa och jag gick ut för att dörja makrill kom en mycket fin järnbeslagen låda drivande, alldeles i vattenytan, så att endast locket syntes. Vi trodde att den kanske innehöll något värdefullt. Med järnbeslag, handtag och låsanordningar såg den ut som en riktig skattkista. När vi fått upp den på däck och jag öppnade låset var den full med träull och överst låg ett papper på vilket det stod med stora bokstäver: Achtung, vierundzwanzig Sprengladungen 24 sprängladdningar var inget vidare roligt fynd. Vi gick till en plats där vi var säkra på att ingen skulle få dem i fiskeredskapen, och jag lyfte dem över bord en och en med stor försiktighet. Lådan av bastant plank använde vi sedan i många år till förvaring

4 Sjöfynd eller vrak har alltid varit ett av mina stora intressen och jag minns en annan gång under kriget när kafferansonen för länge sedan var uppdrucken och det enda som fanns var det dåliga kaffesurrogatet Maboa. Det var en söndagseftermiddag och mamma satt och drömde om en kopp riktigt kaffe. Hon tyckte det var synd att vi inte hade några släktingar i Amerika, som kunde skicka över en burk ibland. Var inte ledsen, sade jag. Jag ska gå ut och leta upp en burk åt dig i stranden och gick iväg. Mamma trodde ju inte så mycket på det, för kaffe hittades nästan aldrig. Jag gick i alla fall iväg min vana trogen längs den största väststranden ut mot Getryggen, och gick där och sparkade i tången. Rätt som det var flög det upp något gult, en välhållen burk med finmalet kaffe från Sydamerika. Jag torkade av den och gick hem och ställde burken på köksbordet, medan jag leende sa: Här mamma, är kaffet jag lovade att vraka åt dig. Hon tittade skeptiskt på mig och svarade: Man kan inte säga att man ska gå ut och vraka kaffe och sedan gå ut och göra det. Den måste du haft gömd. Burken kom troligtvis från någon minsprängd lejdbåt från Argentina. Jag minns ännu den goda doften när vi öppnade burken och inte minst mammas glädje över att äntligen få en kopp riktigt kaffe efter så lång tid. Andra, mindre välkomna strandfynd var minorna som strandade med jämna mellanrum. Vid ett par tillfällen drev det iland minor även hos oss, men också sprängbojar som varit förankrade i minfältens utkanter för att spränga av minsveparnas vajrar under svepning. När minor sprängdes uppstod också en mycket kraftig tryckvåg som splittrade fönster på ganska stora avstånd från detonationsplatsen, om denna var en strand, eller hade hårt underlag. Om en mina sprängdes i havet gick en stor del av tryckvågen ner i vattnet och tappade därmed en del av kraften. I början av kriget försökte marinen att desarmera minorna genom att skruva isär dem, men när de blev fler hanns inte det med längre, utan man fick spränga dem direkt. Många fiskebåtar blev inhyrda av marinen, målades grå och utrustades med en liten kanon. De bemannades med ett befäl och 5 6 värnpliktiga. Båtens ägare hyrdes in som motorskötare och kunde på så sätt kontrollera att båten inte for alltför illa i den svåra hanteringen. Ett annat problem vi hade var bristen på brännolja. Ibland kunde vi byta till oss drivmedel från norska sjömän och fiskare. Deras ransoner var mycket större, däremot saknade de kläder och andra livsmedel. Vi försökte också hushålla så gott det gick. Pappa hade en arton fots snäcka och en tjugofem fots däckad båt, och vi använde den lilla snäckan så mycket som möjligt. Tilldelningen till snäckan var, om jag minns rätt, 40 liter motyl 85 (ett träspritsbränsle) och 15 liter motyl 50 (uppblandat med bensin för start och varmkörning) för en tvåmånaders period. Detta räckte naturligtvis inte så långt, så vi köpte vanlig rödsprit, vilken egendomligt nog inte var ransonerad. Man kunde köra motorn med rödsprit, som dock saknade några av andra drivmedels egenskaper, varför motorn ofta blev snabbt varm och torr. När inte längre smörjoljan räckte till fick vi börja använda fisklevertran till smörjmedel. Detta gick bra om vi lät lever från torsk, bleka och andra fiskslag stå i solen och smälta, och sedan skumma av den råa tranen. En snabbare metod var att koka levern till tran, men det visade sig att motorn beckade och fastnade om man försökte använda den kokta tranen till smörjolja. Eftersom Livsmedelskommissionen köpte måsägg, var det en populär bisyssla för fiskarna ute i Väderöarna att samla sådana, när de var klara med dagens fiske. Konkurrenter om äggen var flottister som låg i beredskap på Norra Väderöarna. Dessa hade en fyrmästare som chef och hade en liten inhyrd fiskebåt som proviant- och fiskebåt. Den använde de också för att ta sig ut till småskären för att samla måsägg. Ett annat attraktivt vrakgods var rågummi, som kunde komma drivande med strömmen. Det kunde vara gamla stövlar, sulor, regnkläder eller hela balar som blåst i sjön från lastfartyg. Man kunde få upp till 20 kronor kilot för rågummi, vilket förstås var mycket bra. En dag när flottisterna från Väderöarna var på väg i land hittade de en stor klump som kom drivande. De tog upp den på däcket och undersökte den, men eftersom de trodde att det var en bal pappersmassa så kastade de tillbaka den. En fiskare från Dyngö kom strax efter dem och tog med sig balen hem. Han fick 1800 kronor för den, eftersom det var rent rågummi. För pengarna kunde han köpa en ny snäcka med en helt ny 3 hästkrafters Albinmotor. Priserna hade då inte hunnit stiga från förkrigsnivån. Tore beställde en ny snäcka, 21 fot lång, med en 4 hästkrafters Solo 1944 för 1500 kronor beställde jag en lika stor snäcka och då kostade bara skrovet 1500 kronor skulle en liknande snäcka kosta minst , om den var byggd på samma sätt. Hummerfisket Pappa och Tore fiskade i Södra Väderöarna på en fjärdedel. Pappa hade en åttondel själv, och arrenderade en annan åttondel från avlägsna släktingar i Fiskebäckskil. De öar som vår släkt fiskade runt var Skårholmen, Rågstutarna, Klåvskärsfluet, Majskär och Guleskär, samt grunden Blinde fluet och Skäle

5 grund. Vår del låg alltså i den för alla stormar värst exponerade södra delen av Söröarna. Det var ett blåshål, när hela Soten låg på, med ofta stark ström och kraftig sjöhävning. Kort sagt, ett tufft område, men alltid gott om hummer. Man uppehöll sig på Hamnerö, som hade en skyddad vik där man kunde förtöja de mindre roddbåtarna, som man använde när man drog hummertinorna. Än idag kan man se borrhål i berget på båda sidor av viken, där man hade satt fast ringar att förtöja roddbåtarna med. Man var tvungen att förtöja dem tvärs över viken, och ta ur allt som var löst, ifall det skulle börja blåsa och bli dyning som rullade in i viken. De större däckade båtarna låg för ankar i Gåshålet, söder om Hamnerö. Den hummer de fick förvarades i s.k. säcketinor, vilka var förankrade väl i båtarna, och hade sänkts ned nästan till botten, för att de inte skulle slås sönder mot båten, eller spolas upp på land. Gabriel Sandmark, min morfars farfar, byggde den västliga av de båda stugorna. Den andra byggdes samtidigt av fiskare från Kalvö, Dyngö och Gåsö, av dem som var delägare, eller hade arrenderade fiskerättigheter, på 1830-talet. Sandmarkarnas stuga brann ned till grunden en gång på 1870-talet, men byggdes upp igen av Gabriel och hans söner. Fram till nittonhundratjugotalet, när motorerna kom, bodde de ute på Hamnerö under veckorna och seglade hem med hummern på lördag. När motorerna kom slapp man ligga ute i stugorna och kunde köra hem när man hade dragit sina tinor. När brännoljan började ransoneras under Andra världskriget började man använda stugorna igen för vårfisket. Jag hade väldigt ont av sjösjuka, så med undantag av ålfiske, backefiske och vadfiske fiskade jag mestadels i skärgården medan Tore och pappa fiskade hummer i Väderöarna och dörjade makrill långt ute till havs, i lannsäckinge, som man kallade det stället där de yttersta skären precis försvinner under horisonten i öster. Som jag tidigare nämnt fick jag hoppa in, när Tore gjorde militärtjänst och repövningar. Jag var tvungen att använda kraftiga tabletter mot sjösjukan och förstörde på så sätt magen så att jag senare fick magsår. Det var förfärligt att arbeta och kräkas dagarna i ända, när det var dåligt väder. Det var med lättnad jag lämnade pappas båt och fortsatte att fiska i min egen snäcka. På vadfisket var jag som tidigare med Tore och pappa, men jag dörjade och fiskade hummer själv. Jag kunde då gå ut de dagar vädret var hyggligt. Hummerfisket bedrev jag i skärgården runt Hästvom, och innanför Väderöfjorden. Jag hade fyrtio hummertinor vilka jag skötte ganska omsorgsfullt. Jag har alltid gillat hummerfisket med tinor, så jag kunde ligga ute hela dagarna och loda upp nya stenar och försökte att systematiskt hitta hummerns vägar under de olika fa- Förberedelser inför hummerfisket. Nya tinor spikas i sjöboden. Inför premiären lastas tinorna i båten dagen innan, för att man snabbt ska kunna vara på plats vid hummergrunden klockan sju på morgonen