Rallare entreprenörer i industrialismens anda

Transkript

1 Rallare entreprenörer i industrialismens anda Endast hundra år har passerat sedan rallarna bröt ny mark och lade grunden för viktig Matz Jörgensen kommunikation. Tusentals kilometer räls vittnar om den närmast obegripliga insats som rallarna med endast handkraft en gång utförde. Idag ligger många spår öde, eller så har rälsen rivits upp och lämnat plats för annan verksamhet. Rallarens betydande insatser lever idag vidare i närmast legendomspunnen form och för nutidsmänniskan kan det vara svårt att föreställa sig alla de vedermödor dessa människor genomlevde för att föra den nymornade industrialismen vidare. Det styva arbetet att anlägga landets järnväg föll på rallarna. Vid 1800-talets slut uppgick antalet rallare i Sverige till Anläggningsarbetet ca Rallaren har ofta utmålats som en kringresande vagabond i jakt på pengar, frihet och äventyr. Detta är en många gånger felaktig och skönmålande framställning av rallarens hårda vardag. Hårt slit, nära intill det outhärdliga, väntade den vars liv vigdes åt järnvägsanläggandet. Rallaren var av allmänheten en ofta illa sedd gestalt då de bröt ny mark genom ödelandskap och sedan drev från bygd till bygd i jakt på nya uppdrag. Rallarnas ursprung stod ofta att finna bland statare, torpare och andra obesuttna grupper i samhället. Deras arbete kom att förse vårt avlånga land med järnväg för att uppnå en möjlig kommunikation med orter som tidigare varit helt avskurna från byar och städer. Detta bidrog till helt nya ekonomiska möjligheter för de stora delar av landet som tidigare legat isolerade. Några utspridda gårdar vid ett viktigt geografiskt vägskäl, fick sin järnväg, och växte kanske till en ort eller knutpunkt. Detta fick till följd att en hel mängd verksamheter tillkom. På några decennier kunde en betydande handel etableras på dessa orter. Att arbeta som rallare var ett tungt arbete som innebar 12 timmars arbete om dagen, sex dagar i veckan. Som mest uppgick rälslängden i Sverige till kilometer. Det var under 1930-talet. Arbetssysslorna var indelade i jordschaktare, stenarbetare, bergssprängare och rälsläggare. När underlaget var klart var det rälsläggaren som bar fram sliprar och räls. På 1850-talet använde man sig av vignolräls, vars upphovsman var den engelske ingenjören Charles Vignoles. Rälstypen var lätt att fästa i slipers, stod stadigt och tålde hög belastning. Vikten på rälsen var ca 31 kilo per meter. Från början var all räls av järn, men sedan fick rälsen ett stålmantlat huvud för att bättre stå emot slitage. Länge importerade man räls. Först en bit in på 1900-talet blev Sverige självförsörjande på räls. Längden på rälsen har successivt ökat och numera tillverkar man räls som uppnår en längd av 108 meter. Dagens räls väger ca 60 kilo per meter, vilket är nästan dubbelt 16

2 upp mot 1855-års räls. Innan maskiner fanns att tillgå fick rallarna själva bära rälsen. En räl, rälsbit, kunde väga över 400 kg och bars då av fem man. De spikade, klotsade och skarvade spåret. Vid anläggningsarbetet användes spadar och skyfflar. De var först tillverkade av trä, sedan försedda med plåtskoning, för att sedan helt tillverkas i järn. De redskap som vanligtvis användes var korp, spett, hacka och skyffel. Man använde sig av en hävstång för att lyfta hela spåret med och hålla emot under sliprar när dessa skulle spikas fast. Med hjälp av stopphacka och stoppspade, stoppade man grus och sand under sliprarna. Före maskinernas tid var detta enda sättet att komprimera ballasten under spåret. 16 man lade i genomsnitt 1 kilometer räls per dag. Att såga till slipers skedde helt för hand och trädstammen lades mellan två stora bockar och därefter sågade två man av stocken. Rallarna använde även yxor vid tillverkning av syllar. Sliprarna var ofta av fur och man köpte in dem av lokala skogsägare. Från början var syllarna oimpregnerade, men vid sekelskiftet började man att dränka in syllarna i kreosotolja, därmed förlängdes träets hållbarhet med det dubbla. Efter att syllen var på plats, kom rälsläggarna och avslutade arbetet. Det var det tyngsta jobbet, men också det mest välbetalda. Man arbetade med Livet och Lätten. Det förstnämnda var en brottpall och det senare var en våg, med vars hjälp man kunde lyfta syllens ändar för att fylla på med mer grus så att den fixerades i ett så fast läge som möjligt. Gruset hade också en dränerande verkan för att skydda syllen mot röta. Det hela kontrollerades noga av förmännen. Det var viktigt att anläggningsarbetet bestod naturens ständiga nötningar. Rallarna hade vid anläggandet av järnvägen att beakta hur vegetationen var längs sträckningen. Trädtätheten ställde onekligen till problem och berghällar och vattendrag krävde sina insatser för att komma vidare med rälsen. Var det sank mark där järnvägen drog fram, fick man först preparera med timmer och ris innan man tillförde grus. När väl sliprarna var på plats, lades rälsen ut och spikades på plats. Efter att rälsen var spikad, justerades spåret och man fyllde på med grus mellan sliprarna. Terrängen kunde vara väl så nyckfull och rallarna visste aldrig hur mycket arbete som väntade dem. För att ta sig genom berg användes sprängmedel. Rallaren använde spett, hacka och korp, borr och borrhammare. Borrhålen vid de tidiga järnvägsbyggena togs upp med enkla borr. Två man slog på borret, medan den tredje mannen höll i borret. Det gällde att vara säker på handen när man slog med släggan. Sedan fylldes hålet med krut och dynamit. Dynamitvärmaren höll dynamiten varm under vintertid. Värmaren fylls med varmt vatten. Kall dynamit var farlig att hantera. Orädda rallare värmde dynamiten under skjortan. Hela kruthanteringen var ett farligt företag och krävde sina offer. Många rallare mötte döden då de skulle spränga om vintern när det var halt. Arbetarna trillade och det kunde hända att sprängmedlet detonerade. Ett bergsprängarlag avlöste den arbetare som grävde och körde ut sten och grus. Man 17

3 använde en kil för att bända isär spräckta stenblock. Ett lag arbetade med utförandet av banvallen och sedan lät man grusbetäcka hela banken. Rälsläggarlaget lade ut rälsen och spikade den. En smed såg till att materialet var i gott skick. I arbetet med själva borrningen skiftades man om för att råda bot på det ensidiga arbetet. Efter att hålet var borrat fyllde man det med dynamit och ibland kunde så mycket som 20 kilo sprängmedel gå åt. Det var strängeligen förbjudet att använda frusen dynamit, men ändå inträffade åtskilliga dödsfall i denna farliga hantering. Vid stark köld fick man hälla saltvatten i de uppborrade hålen för att förhindra att borren frös fast. Då man skulle schakta bort jordmassor skedde detta med olika kärror. Det var ett mycket styvt arbete och även här inträffade olyckor när kärran halkade av landgången och arbetaren trillade ner. Den som hamnade på sjukstuga fick själv betala omkostnaderna. Rallaren fick ingen hjälp av arbetsgivaren om en olycka inträffade och kunde då endast vänta hjälp från det egna rallarlaget. Inom rallarskrået hade man en mycket solidarisk inställning till varandra och den som blev meddellös stöttades hjälpligt av de andra rallarna. Detta gällde även de änkor som förlorat sina män i arbetet. Det fanns en hederskodex att någon utvald bland rallarna skulle lämna det tragiska beskedet till änkan och samtidigt ombesörja att det fanns pengar till begravning samt ett mindre underhåll. Detta var i en tid då inga social skyddsnät fanns att tillgå. Lagandan rallare emellan framtvingade oskrivna lagar som ingen självmant bröt mot. Den rallare som vandrade runt med sin knotiga rallarpåk av alrot, som var något av en symbol för dessa arbetare och som inte hade något arbete, togs sålunda omhand av rallarlaget. Man solidari serade sig med varandras öde. Sin ringa ekonomi till trots, bjöd man arbetslösa rallare att bo och äta i stugan. Nästa gång kunde det vara någon annan i rallarlaget som i brist på arbete vandrade runt med rallarpåken. För att råda bot på det många gånger ensidiga jobbet, hade rallarna olika sånger att ta till. Sångerna användes också rent praktiskt för att hålla takten när flera man slog med släggan eller tog upp hål inför sprängning. Några verser ur en av dessa sånger återges här: Här kommer ettan, sjung faderi å hala på, ettan slår och sjung faderi å hala på. Så kommer tvåan, sjung faderi å hala på, Tvåan slår å sjung faderi å hala på Antalet verser fortsätter in i det oändliga utan någon större variation. Rallaren var ständigt på flytt. I folkrika trakter som Skåne tog de in på bondgårdarna. I det fattiga bondesamhället inbringade en sådan inkvartering ett mindre belopp till hushållet. Mat och boende I glesbygd var det svårare att ordna förplägnad och det blev istället baracker som kom att gälla. I barackerna bodde 12 man som sov i 6 dubbelbäddar. Ibland loger ade rallarna i dragiga skjul och då 18

4 kunde vara upp till 40 personer. Man sov på våningsbritsar med en bädd av granris. Av bolager erhöll man två filtar. Stugan hade en liten spis i rummets mitt och röken fick leta sig ut genom ett hål i taket. Man kan föreställa sig det kvalmiga förhållande som rådde i stugan. Trots den enkla levnadsstilen var sjukdomar ovanliga. Kanske valde rallarna att inte röja sin krankhet bland sina hårdhudade kamrater. Vissa rallare hade familj och ibland följde fru och barn med till de olika järnvägsbyggena. Lönen var satt till ett par kronor om dagen och för halva den penningen fick rallaren tre mål mat. De rallare som tog in på bondgårdarna fick inkluderat i hyran, kaffe morgon och kväll. Arbetsdagen började klockan sex på morgonen och man arbetade till sju på kvällen. En halv timma var satt till frukost och en timma hade man lunch. Den som inte fullföljde sitt arbete fick heller inte ut sin lön. För att klara av det hårda arbetet var man tvungen att äta näringsrik mat. Vanligt i rallarköket var kolbullen, som bestod av vetemjöl, salt och vatten. Den stektes i fläskflott och förtärdes med havrevatten som serverades ur stora krus. Det var en stav med havre som placerats i kruset och som skänkte vattnet viss näring. Det bjöds också sill, kött och fläsk. Maten var mycket ensidig och var inte alltid färskt. De handelsmän som reste runt med varor hade inte lätt att hitta ut till rallarna och fick ta ut dyra priser därefter. Det tog också tid att hitta ut till järnvägsbyggarna och under sommarmånaderna hann maten bli härsken. Det var en förtrytelse att behöva betala överpris för ett stycke skämt kött. När tillfälle gavs så förtärde man naturligtvis även starkvaror som öl och snaps. Ibland fick rallarna hjälp av en kokerska, som då levde i avskildhet från männen. Detta privatliv begränsades dock till ett enkelt draperi. Det var inte ovanligt att kokerskan efter en tid tog sig en av rallarna till man. En historia från rallarbarackens fattiga värld förtjänar att återges. Det var en rallare, allmänt känd för sin snålhet, som ställde sig utanför matlaget och den ringa betalning som det innebar. Mannen kokte sin egen gröt vid veckans början och kokte då för hela veckan. Mot slutet av veckan hade gröten surnat och det blev svårt för den ekonomiskt sinnade rallaren att få i sig gröten. Rallaren löste problemet genom att bestämma sig för att om måltiden förtärdes skulle belöningen bli en väl tilltagen sup. När väl den sura gröten kommit i magen, så slog den sparsamme rallaren supen tillbaka i pluntan med orden Nu lurte jag dej allt din jäkel. Ohyran var en ständigt närvarande plåga för rallarna. Man försökte emellanåt att avlusa både rallare och stugor, men snart var de bitande vägglössen tillbaka. Under vintertid tog man ut filtarna och skakade dem varvid snön blev grå av ohyran. Detta skall ses mot de hygieniska förhållanden som rådde vid tiden. Oftast tvättade man sig aldrig och såväl underkläder som ytterplagg var på dag och natt året runt. Doften av utsöndringar, snus, svett och annan orenlighet skapade en närmast outhärdlig stank och många är vittnesmå- 19

5 len om hur det doftade i rallarens boning. Rallarna själva vande sig efter en tid med odören. Alla i stugan luktade ju lika illa. Rallarna förde mellan uppdragen ett vagabondliv och kunde då bo under en trägren eller bakom en stor sten. Själva namnet rallare lär vara bildat till rallväg, vilket står för väg med räls. Förleden är troligtvis hämtat ur engelskans rail. Rallaren hade ett moraliskt dåligt rykte och har i vissa avseenden blivit till en halvt mytisk figur. Drömmen om Rallarmyten resor och äventyr gjorde att rallarna upplevdes som exotiska och äventyrliga bland traktens kvinnor och avskydda av de bondpojkar på orten som kom till korta. Det enformiga och farliga arbetet gjorde att rallarna efter avslutat värv slog sig samman kring de öppnade buteljerna. Det uppstod ibland handgemäng med ortens drängar som i rallarna såg en rival om pigorna. Rallaren har också fått omnämnandet som Svångremmens, snusets, brännvinets, slagsmålets och de vidbrättade hattarnas män. De flesta som valde yrket kom från ett fattigt förflutet där hunger och svält var ständigt närvarande. Den tidens stora barnkullar var svåra att föda i ett hem, där man redan led svårt i armod och fattigdom. När en ny rallare skulle ingå i gemenskapen, så fick buteljen komma fram och laget skulle bjudas runt. Om så inte skedde kunde rallaren räkna med viss bestraffning. När det åter var dags att arbeta, drev de andra rallarna upp tempot och den ogine fick känna på vad det innebär att hålla på litern. Det var ofta rallarbasen som förhandlade fram lönen för laget. Om rallarna inte var nöjda med den lön som erbjöds, kunde basen och hela laget lämna platsen och söka sig till andra anläggningsarbeten. Rallarna var inte heller skyldiga att stanna kvar om de ville sluta och kunde därmed lämna arbetsplatsen omedelbart. I det gamla bondesamhället var drängarna ofta stadgade vid den gård där släkten sedan urminnes tider brukat sin jord. Rallarna vistades en tid i trakten och gav sig sedan vidare. Kanske gav dessa ambulerande rallare näring åt drömmen om världen bortom sockengränsen. Även Stångby har skänkt sitt bidrag till järnvägsanläggandet. Christian E. Nilsson var född i Stångby Han kom som tjugoåring att arbeta vid stambanebygget. Sedermera avancerade han i graderna och hamnade slutligen i närbelägna Eslöv. Där stod han bakom uppförandet av ett flertal byggnader i järnvägens närhet. Idag finns ett antal intervjuer med rallarebevarade på Nordiska museet i Stockholm. De utgör ett viktigt dokument över en tid och ett yrke och visar på vad dessa hårdhudade människor fick utstå för att skänka samtiden ett väl fungerande järnvägsnät. 20