RAÄ 30, Fresta socken, Uppland

Transkript

1 Gravar från vendel- och vikingatid i Grimsta RAÄ 30, Fresta socken, Uppland Anna Hed Jakobsson Särskild arkeologisk undersökning Rapporter från Arkeologikonsult 2010:2204

2

3 Gravar från vendel- och vikingatid i Grimsta RAÄ 30, Fresta socken, Uppland Anna Hed Jakobsson Särskild arkeologisk undersökning Rapporter från Arkeologikonsult 2010:2204

4 Allmänt kartmaterial: Lantmäteriet Gävle Medgivande I 2010/0136. Ar k e o l o g i k o n s u lt Optimusvägen 12 B Upplands Väsby Tel Fax

5 Innehållsförteckning Sammanfattning... 5 Inledning... 7 Förutsättningar...7 Rapportens upplägg... 9 Gravfältet och dess omgivning... 9 Den arkeologiska undersökningen...11 Målsättningar...11 Metod och genomförande...11 Resultat Undersökningsområdets karaktär och skador på gravfältet Sammanfattande resultat Gravarna, de gravlagda och föremålen i gravarna Gravfältets kronologi Gravfältets korologi Gravfältet i sitt lokala sammanhang Grav- och anläggningsbeskrivningar A1 Grav A2 Obestämd anläggning A3 Grav A4 Grav A5 Grav A6 Grav A7 Grav A9 Grav A10 Grav A11 Grav A12 Grav A13 Grav A 14 Grav A15 Obestämd anläggning A16 Grav A17 Grav A19 Grav Slutsatser och utvärdering Referenser

6 In n e h å l l s f ö r t e c k n i n g, f o r t s. Tekniska och administrativa uppgifter Bilaga 1 Osteologisk rapport Bilaga 2 Konserveringsrapport Bilaga 3 Fyndlista Bilaga 4 Vedartsrapport Bilaga 5 Okalibrerade 14 C-värden

7 Sammanfattning Arkeologikonsult utförde under april maj 2008 en särskild arkeologisk undersökning av fornlämning RAÄ 30 i Fresta socken, Upplands Väsby kommun, Uppland. Gravfältet dateras till vendeltid vikingatid med tyngdpunkten i 700- till 900-talen. Sammanlagt undersöktes 19 förmodade gravar, varav 15 konstaterades vara gravar genom dokumenterat innehåll av människoben. Samtliga var brandgravar. De flesta var skadade i någon mån, tre stycken så pass att de endast utgjordes av brandlager- eller brandgropsrester. Bland övervägande enkelt utrustade gravar fanns också två rikare gravar. En av dessa var senvendeltida och hade uppförts över en medelålders kvinna som fått med sig en rik pärluppsättning med ametister och förgyllda bronspärlor. 5

8 6

9 Figur 1. Undersökningsområdet markerat på Terrängkartan. Skala 1: Inledning Förutsättningar Arkeologikonsult utförde under april maj 2008 en särskild arkeologisk undersökning av fornlämning RAÄ 30 i Fresta socken, Upplands Väsby kommun, Uppland. Slutundersökningen föranleddes av att fastighetsägaren Mats Forslund planerade en avstyckning och försäljning av den del av fastigheten, Grimsta 67:1, som fornlämningen var belägen på. Kostnaderna för slutundersökningen har bestridits av fastighetsägaren. Förundersökningen gjordes av Riksantikvarieämbetet UV Mitt i oktober Tio gravar dokumenterades i de delar av fornlämningen som var aktuella för undersökning, men man antog att området kunde rymma ett femtontal gravar (Andersson 2008). Flertalet gravar bedömdes som mer eller mindre skadade. Utifrån gravarnas former och i ett fall innehåll antogs gravfältet vara från folkvandringstid och tidig vendeltid, ca e.kr. Några spår av förhistoriska bebyggelselämningar iakttogs inte. 7

10 RAÄ 146:1 RAÄ 16:1 RAÄ 146:1 RAÄ 17:1 RAÄ 144:6 RAÄ 145:1 RAÄ 144:1 RAÄ 144:1 RAÄ 144:2 RAÄ 144:3 RAÄ 155:1 RAÄ 144:5 RAÄ 144:4 RAÄ 158:1 RAÄ 266:1 RAÄ 156:1 RAÄ 119:1 RAÄ 119:2 RAÄ 157:1 RAÄ 106:1 RAÄ 30:3 RAÄ 31:1 RAÄ 117:1 RAÄ 30:1 RAÄ 117:2-3 RAÄ 30:2 RAÄ 123:2 RAÄ 123:1 RAÄ 122:1 RAÄ 121:1 RAÄ 34:1 RAÄ 33:1 RAÄ 32:1 RAÄ 83:2 RAÄ 83:1 RAÄ 83:3-6 Fast fornlämning Undersökt och borttagen Övrig kulturhistorisk lämning Meter Bevakningsobjekt Ej kulturhistorisk lämning Figur 2. RAÄ 30 och närliggande fornlämningar markerade på Fastighetskartan. Skala 1:

11 Figur 3. Vy mot Norrviken från gravfältet. Bilden är tagen från den kran som användes vid lodfotograferingen. Strax bortom tallarna till höger i bild låg Grimsta by. Rapportens upplägg Inledningskapitlet omfattar förutsättningarna för undersökningen samt en kortfattad introduktion av gravfältet och dess omgivning, fornlämningar i närområdet samt tidigare undersökningar. I nästa avsnitt presenteras målsättningarna för undersökningen och de metoder som använts. Därefter behandlas undersökningens resultat. Den delen av rapporten har delats in i två delar. Först görs en sammanfattande analys av gravfältet. Därefter presenteras de individuella gravarna/anläggningarna. Analysdelen inleds med en schaktplan och omfattar därefter en sammanfattande redogörelse för gravfältets gravformer, inre gravskick, de gravlagda (könsfördelning, ålder etc.), djuren i gravarna, föremålen i gravarna samt kronologi och korologi på gravfältet. Vidare sätts gravfältet in i ett kulturhistoriskt sammanhang med fokus på den lokala omgivningen och tidigare undersökningar i området. Därefter kommer en beskrivning av samtliga undersökta anläggningar. Gravarna presenteras individuellt med lodfoto och planritning, i de flesta fall kompletterad med en matris samt i ett fall med en sektion, samt beskrivande text. Varje beskrivning och tolkning av gravens (eller anläggningens) uppbyggnad avslutas med en genomgång av benmaterial och föremålsfynd. I förekommande fall presenteras resultatet av utförd 14 C-analys och en datering av graven/anläggningen föreslås. Därefter förs en diskussion om måluppfyllelsen. Rapporten avslutas med en bilagedel. Gravfältet och dess omgivning Gravfältet RAÄ 30 var beläget på en villatomt i Grimsta, Bollstanäs. Platsen ligger meter över havet, ca 300 m nordväst om Norrviken i sydvästsluttande moränmark använd som trädgård. Villaområdet har vuxit fram under 1900-talet och förtätats alltmer. I äldre tid var området en del av Grimsta bys inägomark med åkrar och ängar (LMV , 1636; LMV 28-9:1, 1708). Själva byn (bytomten) låg ca 250 m sydväst om RAÄ 30 (fig 3). Till ytan är gravfältet litet (fig 4). I FMIS har fornlämningen varit registrerad som ca 25x30 meter stor och omfattande elva stensättningar. Gravfältet utgör emellertid endast en del av en större fornlämning, som ursprungligen har sträckt sig även norr om fastig heten. Dessa delar av fornlämningen har under årens lopp omfattats av en rad arkeologiska delundersökningar och antikvariska kontroller i samband med att villaområdet vuxit fram (Hedman 1987; Appelgren 1988, 1989; Foghammar 1991). Vid dessa tillfällen har både gravar och bebyggelselämningar dokumenterats. Sammanlagt har sex gravar undersökts. Ett par av gravarna har genom föremål och 14 C-analyser daterats till sen vendeltid, två har endast kunnat dateras till yngre järnålder, och en har pga gravskicket med spridda brända ben föreslagits vara från äldre järnålder. Bebyggelselämningarna (kulturlager och härdar) har daterats till äldre järnålder (Appelgren 1998:10). RAÄ 30 ingår i en omfattande och komplex järnåldersmiljö i den kuperade terrängen strax nordväst om Norrviken. Sjön var under järnåldern och 9

12 Figur 4. Gravfältet fotograferat strax efter avtorvning och rensning. vikingatiden sammanbunden med Sigtunafjärden genom Edssjön och Oxsundasjön och utgjorde en viktig transportled från Östersjön vidare norrut mot Sigtuna och Uppsala. Järnåldersbebyggelsen har varit lokaliserad till två höjdryggar som sträcker sig i nordväst-sydostlig riktning fram emot sjön (jfr fig 2). Den norra höjden, strax öster om det nu undersökta gravfältet, domineras av en välexponerad, inhägnad gård med platå- och terrasshus (RAÄ 117). Gården kan utifrån jämförelser med liknande platser beskrivas som en folkvandringstida stormannamiljö, där kontroll över den viktiga vattenleden troligen varit avgörande för gårdens status och lokalisering. I anslutning till gården finns rester av stensträngssystem (RAÄ 156, 157). Inga av dessa lämningar har undersökts, men flera andra fornlämningar i området har genom åren grävts ut i samband med att den moderna bebyggelsen expanderat. På östsidan av den södra höjden, med utblick mot den förmodade storgården, har åttiotalet gravar från romersk järnålder fram till och med vikingatid undersökts (RAÄ 106; Edenmo 1991). Överlagrade av de yngre gravarna fanns boplatslämningar från äldre järnålder folkvandringstid, vilka bör representera en gård som varit samtida med de äldre gravarna inom fornlämningen. På den sydvästra sidan av höjdryggen har gravfältet RAÄ undersökts. Det omfattade 24 gravar från tidig vendeltid till sen vikingatid, och har blivit särskilt känt för en brandgrav för en man, där man ovanpå brandlagret placerat skeletten efter två halshuggna män (Hemmendorff 1979). Nära stranden har ett mindre gravfält från 900-talet undersökts i omgångar (RAÄ 83; Magnusson & Wigren 1978; Svensson & Fors 2004). Gravarna låg på en terrass där metallhantverk har bedrivits under folkvandringstid vendeltid. Det finns sålunda i närområdet en rad olika lämningar som visar att trakten under järnåldern har varit tätt befolkad och att flera olika slags bebyggelser har funnits, både större och mindre gårdar samt hantverksområden. Till gårdarna har hört ett stort antal gravfält och ett odlingslandskap som varit präglat av ett med tiden mycket omfattande stensträngssystem. Någonstans i denna miljö har RAÄ 30 passat in. 10

13 Den arkeologiska undersökningen Målsättningar Målsättningarna för slutundersökningen utgick från förundersökningens resultat och Länsstyrelsens kravspecifikation. Gravfältet antogs vara anlagt under folkvandringstid och tidig vendeltid. I förfrågningsunderlaget lyfte man fram den sammansatta järnåldersmiljön i området samt att de tidigare utförda delundersökningarna av RAÄ 30 indikerade att yngre gravar skulle kunna överlagra äldre boplatslämningar. Vidare menade man att fornlämningens största potential låg i närheten till gården RAÄ 117. Det var dock inte aktuellt med någon fördjupad bearbetning av detta förhållande utan målsättningen för undersökningen skulle vara att undersöka och dokumentera gravformer, gravskick, fyndmaterial samt att datera fornlämningen. I undersökningsplanen tog vi fasta på de indikationer om ett förändrat markutnyttjande under folkvandringstid vendeltid som Grimstaområdet, liksom många områden i östra Mälardalen, verkar visa på. Utifrån fornlämningsbilden och äldre undersökningar formulerades en hypotes om att stensträngsorganisationen och äldre grav- och gårdsplatser (bl a RAÄ 117) började överges vid denna tid, och att ny bebyggelse istället etablerades vid den historiskt kända bytomten Grimsta. I samband med denna förändring inrättades nya gravplatser (RAÄ 32 34) vilket ibland också innebar att gravar placerades på äldre boplatser, vilket är belagt på RAÄ 106 och möjligen skulle kunna vara fallet även på RAÄ 30. Frågan väcktes också om hur stabil den nya ordningen egentligen blev, eftersom förändringar även kan ses i sen vikingatid avspeglade i nya gravfält (RAÄ 83, 85) och att skelettgravar grävs ned i äldre gravar (RAÄ 106). I förundersökningen antogs att gravarna som skulle undersökas var folkvandringstida, och därmed troligen samtida med storgården RAÄ 117, men också med andra bebyggelser (bl a inom RAÄ 106). Var gravarna även samtida med de bebyggelselämningar som tidigare påträffats i den norra delen av RAÄ 30? Eller var de yngre, och i så fall kanske överlagrande äldre bebyggelse? Frågorna ställde krav på en noggrann datering av gravarna. En viktig målsättning blev därför att klarlägga hela gravfältets användningstid och att omsorgsfullt datera de enskilda gravarna, samt eventuella andra framkommande (boplats-)lämningar. Om gravarna skulle visa sig vara samtida med den förmodade aristokratiska miljön på gården RAÄ 117, vore en intressant fråga om detta på något vis avspeglades i gravarna. Och om det inte gjorde det, berodde det i så fall på att gravarna representerade en annan eller särskild befolkningsgrupp? Utifrån denna frågeställning formulerades undersökningens andra målsättning att klargöra de gravlagdas sociala status. Men eftersom det inte var aktuellt med jämförande studier inom Grimsta, eller inom ett vidare område, blev målsättningen att grundligt redovisa gravskick och fynd och på så vis göra materialet tillgängligt för vidare analyser. Metod och genomförande Undersökningen inleddes med att gravfältet banades av med maskin. Detta arbete blev tidskrävande eftersom dumpmassor måste flyttas i flera steg på den snäva ytan, och det dessutom framkom en gjuten husgrund, omfattande schaktmassor och vägfyllnadsmaterial i ytans nordvästra del, vilka fick avlägsnas. För att undersöka om det fanns lämningar, t ex bebyggelsespår, som föregått gravarna banades ytorna mellan gravarna försiktigt ned till orörd marknivå. Inga andra lämningar än gravar påträffades. Efter avbaningen rensades gravarna, och hela gravfältet samt de enskilda gravarna lodfotograferades digitalt. Efter detta moment undersöktes varje grav ner till anläggningsnivå. Generellt användes en stratigrafisk undersökningsmetod med plandokumentation. Varje urskiljd kontext mättes in med totalstation, fotograferades och beskrevs. Sektion användes och dokumenterades i två mer komplexa anläggningar. Samtliga brandlager vattensållades. Föremål och osteologiskt material i brandlager mättes generellt in med insamlingspunkter, medan vissa föremålsfynd som t ex urnor mättes in med exakt lägesangivelse. Inmätningar, foton och beskrivningar har i samband med rapportarbetet förts in och bearbetats i Arkeologikonsults GIS-baserade dokumentationssystem SiteWorks. Analyser Prover av förkolnat material (träkol) i säkra/oskadade kontexter i gravarna samlades in för 14 C-analys. De prover som sedan valts för analys har först ge- 11

14 Figur 5. Stor maskin på liten tomt var knepigt men tack vare skickliga maskinisten Peter Jönsson löstes uppgiften på ett bra sätt. Figur 6. Vid lodfotograferingen fick vi vänlig hjälp av brandkåren i utbyte mot guidning och fika. nomgått vedartsbestämning (bilaga 4). Analysen genomfördes vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala (bilaga 3). I enlighet med Länsstyrelsens direktiv togs däremot inga prover för makrofossilanalys. Beträffande osteologiskt material antogs i Länsstyrelsens förfrågningsunderlag att gravfältets datering borde medföra ett gravskick med benansamlingar och mindre brandlager. Den osteologiska analysen skulle därför koncentreras på en översiktlig bedömning för att därefter övergå i en bestämning i de fall detta var möjligt. Då det visade sig att förutsättningar fanns valde vi att göra en analys på hela materialet, i syfte att kunna redovisa köns- och ålderssammansättning hos de gravlagda och studera artsammansättningen bland djuren som de gravlagda fått med sig. Analysen utfördes av Leif Jonsson, LJ Osteology, och finns redovisad i bilaga 1. Konservering Innan beslut om konservering fattades gjordes en bedömning av fyndens informations- och bevarandepotential. Tretton föremål från graven A1 valdes slutligen ut för konservering. Föremålen utgjordes av tolv pärlor av (förgylld) brons och silver samt en dräktnål av järn (fnr 132:1153/1 13). Konserveringen utfördes av Margaretha Klockhoff vid Arkeologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet. Rapporten presenteras i bilaga 2. 12

15 Resultat Undersökningsområdets karaktär och skador på gravfältet Fastigheten med gravfältet tillhör en av de äldsta villatomterna i området, med bostadshus uppfört omkring 1910 (muntl. medd. Mats Forslund). Fastigheten har styckats, bebyggts och markplanerats i omgångar, och det är möjligt att gravfältet tidigare har haft en större utbredning. I söder är tomten kraftigt omgestaltad, medan den yta som varit registrerad som fornlämning har legat mera orörd. I norr begränsas fornlämningen av tomtgränsen/gatan och i öster av en asfalterad infart till det befintliga boningshuset. Asfaltsplanen ligger endast ett par meter från närmaste grav. Längs tomtgränsen har ett Gunnebostängsel förankrats med gjutna stolpar och intill staketet har en tujahäck planterats som numera är kraftig och högvuxen. Minst två gravar har skadats när dessa arbeten utförts. I NV är området markplanerat och var före undersökningen delvis täckt av en gjuten betongplatta till ett numera rivet garage. Infarten till fastigheten har tidigare funnits här, och en grusad väg har gått från tomtens hörn i en sydöstlig båge fram emot bostadshuset. Vägen har skadat flera gravar (se fig. 7). Utöver dessa större markarbeten har skador på gravfältet också uppstått genom att man satt upp en flaggstång med kraftigt betongfundament mitt i en grav, samt att man har anlagt diverse planteringar där gravar fått utgöra stommen för buskage och blomsterrabatter. Sammanfattande resultat Sammanlagt undersöktes 19 förmodade gravar. Två av dessa (A8, A18) bedömdes efter undersökning som naturbildningar och resultat av sentida verksamheter och utgick. Två anläggningar (A2 och A15) uppfattades som gravliknande stensättningar/ blockgravar men fick i slutbearbetningen beteckningen obestämd anläggning. A15 saknade alla tecken på en begravning (ben, föremål etc.) och de fåtal benfragment som påträffades i A2 var sannolikt djurben. Återstoden av de undersökta anläggningarna var gravar och totalt kom således 16 gravanläggningar att dokumenteras. A13 innehöll två separata urnor med ben, men i den ena bedömdes benen som härrörande från människa eller däggdjur varför det är tveksamt om den ska betraktas som en begravning eller resultat av någon annan handling. Följaktligen undersöktes sammanlagt 15 gravar med dokumenterat innehåll av människoben. De flesta var skadade i någon mån, sju endast marginellt medan tre (A5, A16 och A19) hade mycket stora skador och endast utgjordes av brandlager-/ brandgropsrester. A1 A7 A9 A19 A2 A11 A10 A6 A4 A12 A5 A3 A13 A15 A17 Väg Sten Undersökningsområde A16 A14 Figur 7. Schaktplan över gravfältet. Skala 1: Meter 13

16 Figur 8. A6 var försedd med ett fint äggformat gravklot, t h om den blå pinnen i bild. Gravfältet dateras till vendeltid vikingatid. Baserat på föremåls- och 14 C-analyser kan nio gravar dateras närmare. Sex av dessa är vikingatida (800- eller 900-tal) och tre är vendeltida (700-tal, en möjligen 600-tal). Fem gravar är så anonyma till sitt innehåll att de endast kan sägas vara vendel- eller vikingatida. En grav (A19) var så förstörd att den inte kunnat dateras. Gravarna, de gravlagda och föremålen i gravarna Gravarnas yttre Skadorna på gravfältet innebar att flera gravar saknade intakt överbyggnad. Två gravar (A5 och A19) var så förstörda att det varit omöjligt att avgöra överbyggnadens form och karaktär. Alla gravar har emellertid uppfattats som stensättningar. Samtliga stensättningar var runda eller rundade, den skadade A9 möjligen rektangulär. De flesta var små, ca 2,3 5 meter i diam, medan två var påtagligt större, ca 8 8,5 m i diam. I profil var de flesta anläggningar flacka eller svagt välvda med stenpackningar som oftast var lagda i ett enda skikt, ibland i två. I flera fall låg stenmaterialet utplacerat i koncentriska cirklar. Endast tre stensättningar hade stenpackningar i flera skikt varav två (A1 och A13) utgjordes av de ytmässigt största gravarna och den tredje (A4) en grav som var förbunden med A1. Dessa var också betydligt mer välvda i profil. Mellan stenarna i stenpackningarna fanns som regel silt, i de två större anläggningarna (A1 och A13) var jorden påtagligt hårt packad (cementerad) och lerinblandad. Kantkedjor förekom i sju av de runda gravarna (A3, 6, 10, 13, 14, 16, 17). I A13 var kantkedjan delvis skadad men verkade vara utplacerad som en oktogon. I A6 var kantkedjan ovanligt utformad med fyra regelbundet placerade stenar och mellan dem strängar med småsten. Gravklot fanns i en, kanske tre, gravar (A6, möjligen i A1 och A13). Mittmarkeringar i form av stenblock eller större stenar fanns i tre gravar (A4, A7 och A9), i A11 markerade fyra fem större stenar mitten. Till gravarnas yttre konstruktion (eller avslutande byggnadsfas?) ska möjligen också räknas att knivar påträffades i tre gravars överbyggnader, bland stenarna i stenpackningen på gravarnas norrsida (A1, A6 och A9). Söder om A1 och delvis över dess i övrigt klart avgränsade stenpackning fanns en stenpackningsliknande ansamling av stenar kring ett par större block, 14

17 Figur 9. A2 av obestämd karaktär. Den kan möjligen tolkas som en kraftigt störd grav, eller har anläggningen haft en annan obekant funktion på gravfältet. som närmast skapade en rektangulär brygga mellan denna grav och A4 (fig 16). Möjligen ska den tolkas som en slags förbindelse mellan gravarna eller en s k sydport på A1. Anläggningen var fyndtom. Två anläggningar, A2 och A15, utgjordes av stenpackningar kring större markfasta block. Vid A2 fanns även en skärvstenssamling. De saknade i övrigt attribut som gör en tolkning som grav sannolik, det gäller särskilt den helt fyndtomma A15. Inre gravskick Endast brandgravar förekom. Samtliga gravar representerar en begravd individ. I A13 kan möjligen två individer ha gravlagts, en i det centrala brandlagret och en i en urna placerad i kantkedjan. Den osteologiska bedömningen av den senare var osäker och urnan kan ha innehållit ben av ett däggdjur. Oavsett detta ska den nog helst betraktas som en sekundärgrav (brandgravar för bl a hundar förekommer; Dardel, Hed Jakobsson, Lindblom, Runer & Svensson 2009). Gravskicket utgjordes huvudsakligen av brandlager eller rester av brandlager. I några (särskilt i de två största gravarna A1 och A13) var jorden kraftigt sotoch kolbemängd, men de flesta brandlagren innehöll endast lite sot och kol och föreföll närmast urlakade, med de brända benen och föremålsresterna uppblandade med gråaktig jord. I de flesta fall har bålresterna bretts ut direkt på marken, men i två gravar (A5 och A7) har man först grävt en grop som bålresterna har deponerats i. Inte i något säkert fall verkar bålet ha bränts på plats men de mäktiga brandlagren i A1 och A13 kan möjligen indikera att så skett i de fallen. I A16 var hällen under graven eldpåverkad och även för denna grav är tolkningen att bålet stått på platsen möjlig, dock var graven skadad och bålresterna delvis avlägsnade varför det måste betraktas som osäkert. Brandlagren var generellt små, de flesta omkring 0,5 1 meter till ytan och 0,05 0,1 m tjocka. Endast de två större stensättningarna A1 och A13 hade mäktigare brandlager, båda var ca 2 m i diam och 0,2 0,25 m tjocka. Brandgroparna, dvs nedgrävningar fyllda med bålrester, i A5 och A7 var en knapp halvmeter i diam och 0,15 respektive 0,3 m djupa. Brandlagren var oftast mer eller mindre centralt placerade i anläggningen och hade markerats i gravens yttre med en större sten, ett gravklot eller dylikt. I minst sju gravar var brandlagren kompletterade med en urna där delar av bålresterna hade deponerats 15

18 (i A13 två separata urnor, jfr ovan). Ytterligare ett par gravar med urnor har antagligen funnits, men keramiken var så fragmentarisk att det inte säkert kunde avgöras vad för slags kärl skärvorna representerat. A16 innehöll tre keramikkoncentrationer i utkanten av graven som kan ha varit bikärl. Om en gravurna funnits i graven är oklart pga gravens omfattande skador. Samtliga gravar med urnor som har varit möjliga att datera närmare har varit vikingatida. Den större graven A13 hade även försetts med en torshammarring och med bröd. Fynden är resultatet av två traditioner som varit kopplade till det vikingatida brandgravskicket och som särskilt tycks ha respekterats i sydöstra Uppland. Tidsmässigt sammanfaller inte dessa traditioner helt. Seden med bröd förekommer något tidigare under vendeltid och äldre vikingatid (Bergström 2007:63), medan torshammarringar blir vanligare under 900-talet (Ström 1984; Andersson 2005). Traditionerna (traditionen?) har dock samma geografiska förankring. A13 var den enda grav där bröd påträffades. Det tycks regelmässigt vara så att bröd bara påträffas i någon enstaka eller i ett fåtal gravar på ett gravfält (Bergström 2007:51). Gravgömmorna i form av brandlager eller brandgropar har i flera fall varit markerade och/eller täckta på något vis. Inre kantkedjor som avgränsade brandlagret fanns i A3, A10 och A14, i den senare var brandlager och inre kantkedja även täckt av en locksten. I A1 var delar av brandlagret täckt av ett stort stenblock. Spår av olika handhavanden när man placerat ut urna och bålrester iakttogs också: i A1 föreföll pärlor ha varit placerade ovanpå urnan eller kring urnans hals. I A9 har ett litet brandlager placerats ut och urnan ställts ned bredvid; den ringa mängden bålrester tolkades som att dessa möjligen har transporterats till graven i urnan. De gravlagda osteologisk och arkeologisk analys Sammanlagt identifierades femton gravlagda personer i femton av de undersökta anläggningarna. Ingen grav innehöll fler än en gravlagd person, med reservation för A13 där en sekundär urna i kantkedjan innehöll en liten mängd ben som inte kunde bestämmas närmare än som människa eller däggdjur. Det kan därför handla om ytterligare en begravd person, men detta kan inte säkert beläggas. De flesta gravlagda kunde åldersbestämmas genom osteologisk analys, i tre gravar dock inte närmare än som vuxen. En grav, A9, innehöll ett spädbarn. Två gravar (A10 och A11) var anlagda för unga personer, avlidna vid års ålder. I övrigt var alla de gravlagda medelålders eller äldre. Endast sex av gravarna innehöll ett benmaterial som tillät osteologisk könsbedömning. Fyra individer bedömdes som män (A7, 12, 13 och 17) och två som kvinnor (A10 och A11). Den osteologiska analysen gjordes oberoende av arkeologin, dvs utan att benen kunde relateras till gravarnas föremålsuppsättningar. I endast tre gravar, A10, 11 och 13, kunde den osteologiska könsbedömningen senare jämföras med en könsbedömning på arkeologisk grund. De könsindikerande föremålen på gravfältet var generellt få, men pärluppsättningar om minst fyra pärlor har på traditionellt sätt uppfattats som kvinnliga, likaså gravklot, medan pilspets och spelbrickor har uppfattats som manliga (jfr t ex Petré 1984/4:191ff och 1993; Bennet 1987:98ff; Fahlander 1995:18f; Rundkvist 2003:36ff). Med ett sådant val blev resultatet att den osteologiska och den arkeologiska analysen överensstämde i graven A10. Här hade den anatomiska kvinnan fått med sig nio pärlor. I de andra två gravarna blev resultatet däremot motsägelsefullt. I den stora och rikt utrustade graven A13, som bl a innehöll åtta pärlor, bedömdes den gravlagda osteologiskt som man. I A11 som innehöll en pilspets (och en pärla) bedömdes den gravlagda osteologiskt som en ung kvinna. Tre av de gravar som osteologiskt föreslagits vara män (A7, 12 och 17) innehöll endast få och neutrala föremål, som till synes inte har använts för att ange de gravlagdas kön. Brynen har dock ibland uppfattats som manliga objekt, och brynet i A12 motsäger inte den slutsatsen. I fyra av gravarna har könsbedömningen endast kunnat utgå från arkeologiska kriterier. Individen i A1 kan på grundval av den omfångsrika pärluppsättningen och en nål i graven uppfattas som kvinna, medan den gravlagde i A3 kan uppfattas som en man eftersom graven innehöll spelbrickor. Personen i A4 som fick med sig fyra pärlor kan enligt uppställda kriterier också uppfattas som kvinna. Även gravklotet i A6 kan föreslås vara kvinnoindikerande. På så vis har sammanlagt elva personer kunnat könsbedömas men i flera fall med osäkerhet. Fyra kan uppfattas som kvinnor (A1, 4, 6 och 10) och fem 16

19 som män (A3, 7, 12 och 17). I två gravar kan könsidentiteten hos de gravlagda uppfattas som ambivalent. I A11 kan detta möjligen förklaras med att den gravlagda, som fått med sig en pilspets, var ung och därför hade en gracil kroppsbyggnad. I A13, en grav som utifrån föremålen traditionellt skulle ses som kvinnlig, var den osteologiska analysen däremot tydlig med att de morfologiska dragen hos både kraniedelar och överarmsdiafys var manliga. Det skulle föra för långt att i detta sammanhang ta upp en längre diskussion om könsbedömning av brandgravar. Ett par sammanfattande reflektioner kan dock vara på sin plats: Närmare hälften av gravarna har inte kunnat könsbedömas vare sig på osteologiska eller arkeologiska grunder. Både benen och föremålen har varit för få eller, utifrån gängse kriterier, könsneutrala. Fenomenet är frekvent på gravfält med brandgravar. Är detta endast ett källkritiskt problem eller är det resultatet av ett medvetet val att avpersonifiera och avköna dessa avlidna? Den osteologiska och den arkeologiska könsbedömningen är motsägelsefull i ett par fall. Är det den osteologiska bedömningen som är tveksam (robusta kvinnor och gracila män förekommer ju) eller är det de arkeologiska kriterierna som är fördomsfulla? Djuren i gravarna Av de sammanlagt 15 anläggningar (brandgropar, brandlager etc) som har innehållit människoben och som därför har definierats som gravar, var det tre som inte innehöll något djur. En av dessa (A19) var dock så svårt skadad att det inte kan uteslutas att djur har funnits i brandlagret. Att en femtedel av gravarna på gravfält saknar djur är en genomsnittlig siffra, om man utgår från de analyser som Berit Sigvallius har utfört på gravmaterialet från Järvafältet (Sigvallius 1994:84). En av de djurlösa gravarna är uppförd för ett spädbarn (A9), vilket också överensstämmer med Sigvallius iakttagelse att barn och unga som regel inte har fått djur med i graven (ibid:81). Den tredje djurlösa graven (A6) var troligen en kvinnograv från sen vendeltid. Den innehöll dock en obränd tand av får eller get. Fyra gravar innehöll bara ett djur, med reservation för de gravar som hade skadade brandlager (A16 och A17). Där arten kunde bestämmas var det i två gravar en hund (A12 och A17), i en grav en häst (A16) och i en grav ett får (A11). Fem gravar innehöll två djur (åter med förbehåll då A5 var mycket skadad). I samtliga gravar där båda djuren kunde artbestämmas utgjordes dessa av en hund i kombination med ett annat djur, vanligast får (A7, 10 och 14). Det fanns också exempel på hund och höns (A4) samt hund och svin (A5). Det är ett tydligt mönster under yngre järnålder att det i gravar med två djur nästan alltid handlar om en hund i kombination med en annan djurart. De gravlagda var vuxna, troligen var två kvinnor (A4 och A10) och en man (A7), medan två inte kunde bedömas till kön. En grav (A3) innehöll tre djur. Graven var den äldsta på gravfältet, troligen från tidig vendeltid, och innehöll en hund, en häst och ett får. Dessutom fanns i graven en obränd tand av nöt. Föremålen i graven var få, men spelpjäser indikerar ändå en viss status hos den gravlagde, som förmodligen var en man i en ålder av år. Enligt Sigvallius är det oftast män som fått med sig fler än två djur i graven (ibid:107). De två gravar som innehöll flest djur var de två största och också på andra sätt rikare utrustade anläggningarna. A1 var en rikt utrustad grav för en år gammal person, sannolikt en kvinna. I graven, som var uppförd omkring år 800, fanns lämningar efter sex eller sju kremerade djur: två hundar, en häst, ett får, en höna samt ytterligare en större fågel. Möjligen fanns ytterligare ett får. Djuren var sannolikt hela med undantag för hästen, där de köttrika delarna saknades och endast huvud, ben och svans lagts i graven. Dessutom innehöll graven en obränd tand av nöt. Den andra djurrika graven var A13, som innehöll sex djur: två hundar, en häst, en get, ytterligare ett däggdjur av obestämd art samt en fågel av obestämd art. I denna grav fanns dock hela hästen representerad. Som i A1 fanns även obrända djurtänder, här av får/get samt häst. Graven var anlagd omkring hundra år senare än A1. Den gravlagda var ca år. Den osteologiska analysen visade på en man, men samtidigt innehöll graven åtta pärlor vilket brukar anses indikera en kvinna. Mönstret att rikare utrustade gravar också innehåller fler djur och att det är i de djurrika gravarna som obrända djurdelar (som regel tänder) oftast förekommer känns igen från andra gravmaterial (t ex Hjulsta i Spånga; Dardel, Hed Jakobsson, Lindblom, Runer 17

20 & Svensson 2009). Ingen regel utan undantag dock, då A6 innehöll en obränd kindtand av får eller get men i övrigt inga djur. Det vanligast förekommande djuret på RAÄ 30 var, liksom på de flesta gravfält från vendel- och vikingatid, hund. Sammanlagt kunde tolv hundar i tio gravar beläggas. Därnäst var får det djur man mest frekvent lagt i graven. Totalt påträffades sex får i lika många gravar. I två av dessa (A11 och 14, båda vikingatida) handlade det möjligen om att man lagt ned mat, då det var de köttrika benen (fårfiolen) som lagts i graven. De fyra hästarna hade också behandlats på skilda sätt. I A1 och eventuellt också i A3 saknades de köttrika delarna och endast kranium, hals, ben och svans fanns i gravarna. I A13 var däremot hela hästen representerad. A16 var så pass skadad att det är vanskligt att uttala sig om huruvida en hel häst eller endast delar av den har funnits med. Någon förändring över tid kan inte urskiljas vad gäller artsammansättning, antal djur eller förekomst av obrända djurben i gravarna. Föremålen i gravarna Det fanns en stor spännvidd i antalet föremål och föremålens kvalitet bland gravarna på gravfältet. Två gravar var påtagligt mycket rikare utrustade än övriga gravar; detta var de två gravar som också avvek genom att vara märkbart större än de övriga och hade utrustats med flest djur. Majoriteten av de andra gravarna var anspråkslösa och innehöll utöver en urna ofta bara några kamfragment eller enklare järnföremål som nitar/spikar. Föremålen redovisas närmare och med fotografier i respektive gravbeskrivning nedan. Keramiken var genomgående av enklare lokalproducerad AIV-karaktär. Den vanligast förekommande urnan på gravfältet var av Sellings typ AIV:3a1 (åtminstone fyra sådana kunde identifieras bland skärvorna), men det förekom även andra typer (AIV:4a, 4b; AIV1b; för indelningen se Selling 1955). Kvaliteten hos keramiken varierade från grovmagrad och dåligt bränd till finmagrad och välbränd. Flera av de finmagrade hade magring av glimmer och var glättade utvändigt. Alla var tillverkade för hand. Inga kärl var ornerade. Något särskilt spridningsmönster för de olika kärlen har inte kunnat urskiljas. Kammar fanns i elva gravar, en kam i varje grav, men de förelåg oftast i mycket små och få bitar. Alla är s k sammansatta enkelkammar. Samtliga urskiljbara kamtyper är sådana som förekommer under 700-, 800- och 900-talen (en Petrés typ M3S6; tre A-kammar varav en A2-kam; fyra B-kammar varav åtminstone två B1:2-kammar; för definitionerna se Ambrosiani 1981; Petré 1984/4). A-kammarna är i två fall osäkert bestämda eftersom de är så fragmentariska. Pärlor fanns i sex gravar (A1, 4, 10, 11, 13 och 14). A1 utmärkte sig särskilt med en mycket rik pärluppsättning med fyra pärlor av förgylld brons, två silverpärlor, sex spiralpärlor av brons, tre droppformiga ametistpärlor och omkring 33 pärlor av koboltblått, blått, grönt och ofärgat glas. Både enfärgade och mönstrade pärlor ingår i pärluppsättningen som utifrån de ingående pärltyperna kan dateras till perioden ca e.kr (se gravbeskrivningen för en närmare redogörelse för de olika pärlorna). De övriga gravarna med pärlor innehöll mellan 1 och 9 stycken. A10 innehöll nio pärlor. Uppsättningen gick i blått (koboltblått, blågrönt) med åtta enfärgade och en polykrom pärla, den senare med rödvita ögon på blå botten. Även denna pärluppsättning kan dateras till sen vendeltid äldre vikingatid. A13 innehöll åtta pärlor, tre enfärgade blå och fem polykroma blå pärlor med vita, gulgröna, gulröda och vit-gul-röda mönster. Pärltyperna förekommer under hela vikingatiden men en kam i graven (och en torshammarring) daterar den till 900-talet. Till pärluppsättningen hör eventuellt också en liten bronsspiral och två bronsfragment. I A4 fanns fyra pärlor av typer som var vanliga under vendeltid äldre vikingatid. Två är opaka, röd respektive vit, en är transparant blå och en är försmält blå eller svart. Möjligen hör också en liten bronsring till uppsättningen. I A14 fanns två pärlor, en röd tunnformig opak och en mörkblå genomskinlig. Graven dateras till 900-talets andra hälft. I A11 (kvinno- eller mansgrav? Se avsnittet De gravlagda) fanns bara en enda mörkblå, försmält pärla. Graven dateras till 900-talet. Samtliga pärlor har påträffats spridda i brandlagren utom pärlorna i A1, där de låg samlade intill urnan. En redskapsnål av järn fanns i graven med den rika pärluppsättningen, A1. Nålen motsvarar Wallers typ B9 (Waller 1984:185). Liknande har även påträffats i en 700-talsgrav på Lovö (Petré 1984/2) varför nåltypen verkar förekomma under en längre period. Vissa likheter finns också med äldre (folkvandringstida/vendeltida) dräktnålar. Nålar av det här slaget 18

21 påträffas ofta tillsammans med sylar, örslevar, pincetter och liknande redskap (Waller 1984:188). Den har sannolikt via en ring i nålhuvudet suttit fästad i ett snöre eller spänne och burits på dräkten. Torshammarringen i A13 var mycket fragmentarisk och utgjordes av ett hammarhänge av B-typ och ett lås av A-typ (Ström 1984). En del av de obestämbara järntenar som fanns spridda i lagret kan möjligen utgöra en del av halsringen, men det är osäkert eftersom inga torderade delar har påträffats. Torshammarringen verkar oavsett det ha varit i delar och utspridd i brandlagret. Detta förekommer men är mer ovanligt än att torshammarringen ligger på eller i urnan. Spelbrickor av ben framkom i A3. Endast tre fragment hittades. De förefaller komma från tre olika pjäser som haft halvsfärisk form. Vapen fanns i form av en pilspets i A11. Pilspetsen är av typ A1, som är allmänt förekommande under vikingatiden (Wegraeus 1973). En B1:2-kam daterar graven till 900-talet. Knivar påträffades i tre gravar. Samtliga framkom intressant nog i respektive gravs överbyggnad, bland stenarna i stenpackningen på gravens norra sida. I två av gravarna, A6 och A9, var knivarna av järn. A6 har anlagts under 700-talet medan A9 inte kunnat dateras närmare än vendel- eller vikingatid. I den stora graven A1, från sent 700-tal/tidigt 800-tal, var kniven av flinta, vilket gör den till ett ganska udda fynd. Endast ett bryne påträffades (A12) medan broddar fanns i två gravar (A5 och A13). I den senare fanns sammanlagt 4 broddar som nog kan kopplas till hästen i graven. Nitar, spikar, nubb, krampor och beslag förekom i åtta gravar varav hälften endast innehöll ett fåtal nitar och/eller spikar, medan fyra gravar innehöll från ett trettiotal till upp emot hundra exemplar. Största mängden fanns i A13 med ett 60-tal nitar, 80 nubb samt ett större antal spikar och järntenar. Vilket eller vilka föremål som har hållits ihop och/ eller har dekorerats med dessa nitar och nubbar kan inte sägas. I A1 fanns två vinklade järnbeslag som kan härröra från ett mindre skrin. Bröd påträffades i A13 i form av en liten (ca 1,5x1,2 cm) förkolnad bit, med skorpa på ena sidan. I flera gravar fanns också klumpar av bränd lera och bitar av obearbetad kvarts i brandlagren. Gravfältets kronologi Gravfältet är anlagt under vendeltid och vikingatid. Dateringen baseras på en sammanvägning av föremålsdateringar samt utförda 14 C-dateringar. Artefaktkronologin har bland annat hämtats från Bo Petrés bearbetningar av föremålsfynd från Lovö socken i Uppland (Petré 1984). Den där upprättade kronologin har visat sig möjlig att tillämpa för stora delar av Mälardalen vad gäller framför allt kammar och pärlor (Petré 1999). Bearbetningarna av gravmaterialet från Birka (publikationerna Birka II:1 3, Kristina Ambrosianis arbete om vikingatida kammar 1981) har också använts liksom Johan Callmers arbete om pärlor (1977) och Dagmar Sellings keramikstudie (1955). Samtliga 14 C-analyser utfördes på vedartsbestämt träkol från brandlager. Vedartsbestämningen utfördes av Thomas Bartholin. 14 C-analyserna utfördes vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala. Nio gravar av femton kunde dateras närmare. För de gravar där daterande fynd och 14 C-analyser saknas kan en liknande datering (vendel- och vikingatid) ändå förordas utifrån gravskick och sammanhang. Detsamma föreslås för de två obestämda anläggningarna. Äldre vendeltid(?) Den äldsta graven (A3) dateras med viss tvekan till äldre vendeltid, ca e.kr. Föremålen och gravskicket ger endast en generell datering till yngre järnålder och dateringen baseras därför på 14 C-analysen, som utfördes på förkolnat ekvirke från brandlagret (Ua-37779) med en egenålder av max 40 år. Graven är något av en solitär bland de daterade gravarna eftersom övriga är anlagda tidigast under 700-talet. Det kan emellertid inte uteslutas att några av de gravar som inte har kunnat dateras närmare också är äldrevendeltida, även om de utifrån gravfältets korologi med större sannolikhet kan föras till vikingatid (jfr avsnittet Gravfältets korologi). 700-tal eller ca e.kr. Fyra gravar (A1, 4, 6 och 10) har daterats till 700-talet eller ca e.kr. I graven A1 stämde 14 C-analysen på förkolnat ekvirke med max 40 års egenålder (Ua-37778) väl med föremålsanalysens resultat: sen vendeltid, eller slutet av 700-talet vid inledningen av vikingatiden. De daterande föremålen bestod bl a av 19

22 ametistpärlor, dekorerade och förgyllda bronspärlor, glaspärlor, dräktnål och kam. I graven A4 sammanföll 14 C-analysen (Ua-37780), på förkolnat ekvirke med max 40 års egenålder, också med föremålen pärlor från perioden vendeltid äldre vikingatid och fragment av en A-kam. I A6 gav 14 C-analysen (Ua ) på tall med max 30 års egenålder en datering till sent 600-tal till och med sent 700-tal/tidigaste 800-tal. Den naturvetenskapliga dateringen varken motsades eller bekräftades av de enkla föremålen eller gravskicket i övrigt. Graven A10 har endast daterats utifrån föremålen. Pärlmaterialet och en enkel sammansatt kam av A2-typ daterar graven till ca e.kr. 900-tal e.kr. De yngsta gravarna (A11, 12, 13 och 14) är anlagda under 900-talet. I A11 fanns en pilspets och en pärla av vikingatida typ samt fragment av en B1:2-kam som snävar in dateringen till 900-talet. Naturvetenskaplig datering utfördes inte i denna grav, ej heller i A12 eller A13. I A12 baseras dateringen på en enkel sammansatt kam av B-typ med elementen M4S7. I A13 utgjordes föremålen bl a av en torshammarring, pärlor samt en kam av B1:2-typ. Pärlsorterna är vanliga dels vid ingången av vikingatiden, ca e.kr, dels ett drygt sekel senare ca e.kr. Kammen gör det sannolikt att graven anlagts under 900-talets första hälft även om gravens uppbyggnad, storlek och rika fyndmaterial gör att man gärna sett en mera direkt kontinuitet med graven A1, som den på många sätt liknar. I grav A14 fanns fragment av en B1-kam. 14 C-analysen (Ua-37782), på förkolnat björkvirke med max 30 års egenålder, resulterade i en sannolik datering till 900-talet. Dateringen överensstämmer med gängse kamkronologi. Vendel- och vikingatid Underrubriken syftar på de gravar på gravfältet som saknade daterande föremål och där 14 C-analys inte utfördes. De måste därför lämnas utan närmare datering. Både gravskicket och sammanhanget på gravfältet, där samtliga daterade gravar kan hänföras till vendel- och vikingatid, talar dock för att även dessa (A5, 7, 9, 16, 17 och 19) har blivit anlagda under perioden. Detsamma kan hävdas för de obestämda anläggningarna A2 och A15, där den senare var helt fyndtom medan A2 innehöll en nit och en keramikskärva som antyder en datering till yngre järnålder. Gravfältets korologi En ganska tydlig horisontell stratigrafi kan iakttas på gravfältet, med de äldsta gravarna i nordöst och de yngsta i sydväst. Gravfältet förefaller alltså ha växt till med början i de högre belägna nordöstra delarna för att expandera i sluttningen mot söder och väster. De gravar som inte kunnat tidfästas närmare ligger relativt väl samlade i de mellersta partierna av gravfältet. Stämmer tolkningen att gravfältet har växt till mot sydväst torde dessa mera anonyma gravar vara anlagda under 800-talet. Antagandet kan dock inte bli mer än en gissning. Gravfältet i sitt lokala sammanhang De nu undersökta gravarna är därmed samtida med de gravar som har undersökts tidigare inom fornlämningen (jfr avsnittet Gravfältet och dess omgivning). Gravfältet är också helt eller delvis samtida med de övriga gravfält som finns inom Grimsta bys ägor såsom de var arronderade på 1600-talet: RAÄ och de yngre delarna av RAÄ 106. De yngsta gravarna inom RAÄ 30 är samtida med RAÄ 83. Gravfälten förefaller därmed inte ha avlöst varandra, vilket tyder på att Grimsta möjligen redan under vendel- och vikingatid kan ha omfattat flera gårdar, dvs fungerat som flerkärnig by. Givetvis kan man också tänka sig andra förklaringar till gårdar med flera gravfält, såsom flera olika befolkningsgrupper eller familjer knutna till samma enhet. Ett annat scenario är att RAÄ 30 och eventuellt också RAÄ 106 snarare ska kopplas till storgården RAÄ 117. Den senare gården har inte undersökts och även om dess karaktär är folkvandringstida kan det inte uteslutas att den haft kontinuitet längre fram i tid och fungerat ännu under vendel- och vikingatid. Figur 10. Diagram över kalibrerade 14 C-värden. 20

23 A1 Grav Grav- och anläggningsbeskrivningar STENSÄTTNING, rund-oval, välvd, 8 8,5 m i diameter och 0,8 m hög. BRANDLAGER, urna Graven låg i en svag syd-sydvästsluttning i undersökningsytans nordöstra hörn, alldeles intill tomtgränsen. Den syntes före undersökningen som en övertorvad rund till oval förhöjning i gräsmattan med enstaka framskymtande stenar. I nordvästra delen fanns en kraftig stubbe. Den karterades i FU som A205. Vid avtorvningen framkom en rund till oval stensättning, påtagligt välvd, 8 8,5 m i diam och 0,8 m hög. Den saknade kantkedja men var klart avgränsad och lagd med större stenar i utkanten av stenpackningen. Överbyggnaden (KX119, KX127) utgjordes av en kraftig stenpackning, tätt lagd av rundade och kantiga stenar i olika storlekar, från små stenar ca 0,1 0,15 m st till stenar/block i storleken 0,5 0,8 m. De flesta var 0,15 0,25 m. N och NV delarna av stenpackningen var lagda på en uppstickande berghäll och några markfasta stenblock, medan de S delarna av stenpackningen var lagda på marken intill hällen. Stenarna var lagda i upp till fyra skikt, flest i den centrala delen. Mellan stenarna fanns gråbeige, hårt packad och lerhaltig silt. Mitt i/på stenpackningen låg en 0,65x0,6 m stor rundad sten (KX168). Den tolkades som en mittmarkering eller ett gravklot. Under stenpackningens SV del, i en svacka mellan hällen och lermarken, framkom ett brandlager (KX132=KX161=KX165), ca 2 m i diam och 0,15 0,2 m tjockt. Den NÖ delen av brandlagret var täckt av ett stort stenblock, 1,0x0,9 m stort och 0,55 m högt (KX169). Här var också stenpackningen som tätast. Centralt i brandlagret fanns de övre delarna av en urna som innehöll brända ben. Kring urnan låg glas- och bronspärlor utspridda, vilket vid undersökningen tolkades som att pärlorna varit placerade ovanpå urnan eller kring urnans mynning innan den gick sönder. De nedre delarna av urnan påträffades under det stora stenblocket, tillsammans med rikliga mängder brända ben och bränt trä. Troligen krossades urnan när stenblocket placerades över brandlagret. Under anläggningen vidtog berg och orörd lerjord. S om graven och delvis över dess SV i övrigt klart avgränsade stenpackning fanns en stenpackningsliknande ansamling av stenar som närmast skapade en rektangulär brygga till graven A4. Stenpackningen var oregelbunden, ca 3x2 m (N-S), och lagd kring två markfasta stenblock samt delvis över stenpackningen KX119=KX127 i A1. Stenpackningen bestod av ett till två skikt naturligt rundade och kantiga ca 0,25 0,7 m stora stenar. Möjligen ska den tolkas som en slags förbindelse mellan gravarna eller en s k sydport på A1. Anläggningen var fyndtom. Figur 11. Urnbotten i A1. Upptill i bild syns det stenblock som täckte delar av brandlagret, t v stenpackningen i sektionen och den kraftiga stubben som stod på graven. Figur 12. Stenpackningen ( bryggan ) mellan A1 och A4. I bakgrunden t h ses A4 under utgrävning. 21

24 Î Î Î Meter Figur 13. Lodfoto över A1. Skala 1:60. 22

25 Meter Stubbe Mittsten Sten Urna Brandlager KX132 Jord- och stenpackning KX127 Figur 14. Plan över A1. Skala 1:60. Figur 15. Sektion från söder. 23

26 Vegatationslager 170 Stenpackning (Påbyggnad) 168 Mittsten Gravklot 119=127 Sten och jordpackning 169 Stenblock 131=161=165 Brandlager Orörd mark Figur 16. Matris över kontexterna i A1. Benen I brandlagret tillvaratogs och analyserades sammanlagt 3,2 liter (2630 g) delvis ofullständigt brända och sotiga ben. Den gravlagda bedömdes som år, könet kunde inte avgöras osteologiskt. Djuren i graven utgjordes av en häst (delar från huvud, hals, svans och ben), två medelstora hundar (hela), ett får (behornat), en höna, en större fågel av obestämd art samt ytterligare ett däggdjur av obestämd art (möjligen fåret). Vidare fanns, i brandlagret, en obränd kindtand (del av kranium?) av nöt. Föremålen I stenpackningen KX119: Järnföremål (stämjärn?), 77x14x0,8 1,0 mm stort (fnr 119:951/1). Redskap av flinta (kniv) med slagspår, 84 mm lång, 2 14 mm tjock (fnr 119:952/1). I brandlagret KX132: Bronspärlor, 2 st (fnr 1153/1 2), runda gjutna, den ena förgylld (troligen från början även den andra) mm stora, något tillplattade vid hålen. Den ena (1153/1) ornerad med slingdekor i olika fält, svårtolkad pga korrosion, den andra (1153/2) har förgylld dekor i form av fyra fält avdelade med tre parallella linjer från hål till hål, i fälten finns flätmönster. Runt hålen finns två koncentriska linjer. Gjutna bronspärlor är enligt Bo Petré vanligast i pärlhorisont P3 som omfattar 500-talet och det tidiga 600-talet (Petré 1984:66). Bronspärlor, 2 st tunnformiga med förgyllt spiralmönster (trådimitation), 13x14 mm stora (fnr 1153/3, 5). Bronspärlor, 4 st hela och 2 st fragmentariska s k spiralpärlor, tunnformade (fnr 1153/6 12). Bronsfragment, bandformigt, 2 mm brett och ca 1 cm långt, kan möjligen vara en del av en pärla (fnr 1153/46). Silverpärla, klotformad, 1,1 cm i diam med en enkel horisontell list (fnr 1153/4). Silverpärla, fragmenterad, rund och slät (fnr 1153/11). Ametistpärlor, 3 st droppformiga, mm långa, en lila och två vita (bleknade pga eldpåverkan) (fnr 1153/14 16). Ametistpärlor förekommer under vendeltid och fram till ca 820 e.kr, men även sporadiskt fram till vikingatidens mitt (Callmer 1977:91; Arrhenius 1960:75f). Glaspärlor, ca 33 st (fnr 1153/17 35), varav ett femtontal är starkt försmälta och antalet därför inte är exakt. Både polykroma och enfärgade pär- 24

27 Figur 17. Järnföremålet från stenpackningen är möjligen ett stämjärn? Figur 18. I stenpackningen, på norra sidan, låg ett redskap (kniv) av flinta. Figur 19. Två av de ursprungligen lila ametistpärlorna har blekts av hettan vid gravbålet. Figur 20. Pärluppsättningen gick i blått och blågrönt vilket är typiskt för perioden sent 700-tal/tidigt 800-tal. Figur 21. Pärlorna av förgylld brons och silver i A1. Figur 22. Närbild på den förgyllda bronspärlan. 25

28 lor förekommer. De enfärgade är både opaka och transparanta. De föreligger som en cylindrisk vit (fnr 1153/26, Callmers typ A024, grupp Ac), en tunnformad röd (fnr 1153/24, grupp Ak) och två blå tunnformiga (fnr 1153/33 34, grupp Ao). De genomskinliga finns som en koboltblå rund/ringformig (fnr 1153/32; grupp Ao), två koboltblå facetterade (fnr 1153/28 29; typ A183, grupp An), och två gröna/ofärgade ringformiga (fnr 1153/17, 24; ung Callmers typ A341, grupp Av). Dessutom finns en ofärgad melonpärla (fnr 1153/18). De åtta polykroma pärlorna finns med slingmönster, zigzag och ögon vilka ingår i Callmers pärlgrupper Bc, Bd, Bf och Bn. Alla utom en har blå eller koboltblå botten, en är ofärgad/grönaktig (fnr 1153/23). Mönstren går i rödvitt, rödgult och vitgult. Dessutom finns ett 15-tal försmälta pärlor (fnr 1153/35) som förefaller vara blå och gröna med rödvita slingmönster. De flesta pärlorna är kronologiskt relevanta och ingår i grupper som är vanligast i Callmers pärlperioder BP I till BP III, dvs ca e.kr. Pärluppsättningen är även typisk för Bo Petrés pärlhorisont P5, som dominerar i sen vendeltid. Sammansatt enkelkam (fnr 1153/36 37), 19 fragment, hopfogad med järnnitar, dekorerad med tre kantföljande linjer och dubbelkoniska punktcirklar. Kammen motsvarar typ M3S6 enligt Petrés typologi (Petré 1984/4:70ff) vilken förekommer i sen vendeltid. Tre kantföljande linjer är ett typiskt vendeltida element som upphör i vikingatid (ibid:75). Beslag av järn (fnr 1153/47), ca 2 3 cm långa och 0,5 cm breda, vinklade, eventuellt till ett skrin? Nitar, järn (fnr 1153/38, 40), ca 50 st fragmenterade. Krampa, järn (fnr 1153/39), 32 mm lång. Spik, järn (fnr 1153/41), 34 mm lång. Urna av lergods (fnr 132:1153/43 45; 161:2155/1 2), hel men fragmenterad i närmare hundrafemtio buk-, botten- och mynningdelar. Krukans bottendiameter är ca 10 cm, godset är grått och välbränt med magring och spår av att ha tummats. Formen motsvarar snarast Sellings AIV:4a med rak bottenkant och rak eller svagt inåtböjd mynning. Bottenbitarna innehåller organiska rester. Dateringen 14 C-analys av kolprov från brandlagret (Ua-37778) gav som resultat med två sigma (82,8 % sannolikhet) e.kr, med ett sigma (68,2 % sannolikhet) e.kr. Dateringen hamnar således i sent 700-tal till och med 800-talet. Den naturvetenskapliga dateringen stämmer väl med föremålsanalysens resultat: sen vendeltid, eller slutet av 700-talet vid inledningen av vikingatiden. Figur 23. Nål av järn med upphängningsanordning. Nål av järn (fnr 1153/13), 25 mm lång och 3 mm tjock med runt tvärsnitt, facetterad övre del (mittparti) och en avrundad platta med upphängningshål. I hålet sitter en oval järnring, 8x7 mm i diam. Nålen motsvarar Wallers typ B9, baserat på Birkamaterial (Waller 1984:185). En nästan identisk nål har påträffats i en Lovö-grav från 700-talet (Petré 1984/2:321:3). Kedjelänk av järn (fnr 1153/42), del av, bestående av två 7 mm stora ringar. Länken kan höra ihop med nålen. Figur 24. Kammen har tre kantföljande linjer vilket är ett typiskt vendeltida element som upphör i vikingatid. 26

29 A2 Obestämd anläggning STENPACKNING KRING BLOCK, oregelbunden och flack, ca 4,5x2,5 m (N-S) och 0,2 m hög. Skadad. SPRIDDA BRÄNDA BEN Anläggningen låg i undersökningsytans nordöstra del, i en svag sydvästsluttning invid den asfalterade delen av tomten. Före undersökningen syntes den som ett stenblock som stack upp ur gräsmattan omgivet av ett fåtal stenar, trädgårdsväxter och buskar. Anläggningen var inte noterad i FU. Efter avtorvning framkom kring stenblocket en oregelbunden stenpackning (KX104) med oklar begränsning. Blocket låg relativt centralt men med dragning mot SÖ i förhållande till större delen av stenpackningen. Stenblocket var markfast och kluvet i två delar (KX102, 103). Stenpackningen var huvudsakligen enskiktad, relativt gles, och bestod av 0,2 0,3 m stora samt enstaka Î 0,4 0,6 m stora naturligt rundade och kantiga stenar. Tre stenar intill stenblockets nordvästra sida mättes in som egen kontext (KX105) men tillhörde stenpackningen. En möjlig tolkning är att stenpackningen har blivit ditkastad och stenarna hämtade från intilliggande A1. Vid rensning framkom rikligt med skörbränd och skärvig sten mellan stenarna i stenpackningen. Dessa tillhörde ett skärvstenslager (KX114; se fig. 9), ca 3,2 2,5 m stort (N-S) och 0,04 0,14 m tjockt, som huvudsakligen fanns under de större stenarna och var blandat med siltig gråbeige jord. Skärvstenarna var ca 0,02 0,08 m stora och låg i 1 3 skikt. I lagret fanns S om stenblocket tre små brända ben, en järnnit samt en bottenkantbit av grov keramik. Spritt i lagret fanns även en del kvartsbitar, även dessa huvudsakligen S om blocket. Under Î skärvstenslagret vidtog orörd moräninblandad lerjord Benen 0 1 Meter De tre brända benfragmenten (0,8 g) härrör från ett däggdjur. Benen var inte sotiga. Föremålen I skärvstenslagret KX114: Ring, järn (fnr 471/1), 1 st, 42 mm i diam. Oklar funktion. Nit, järn (fnr 484/1), 44 mm lång. Keramik (fnr 483/11), 1 st kantfragment av krukbotten (11,64 g). Grovt, grått lergods (AIV?). Figur 25. Lodfoto över A2. Skala 1: Î

30 Bränd lera (fnr 484/2), 2 st små bitar (1,08 g). Harts (fnr 484/3), 1 klump (2,07 g). Kvarts (fnr 472/1), 5 st bitar, obearbetade (39,3 g). Dateringen Anläggningen är inte naturvetenskapligt daterad. Niten och keramikskärvan antyder en datering till yngre järnålder. Vegatationslager 104=105 Stenpackning 114 Skärvstenslager 102/103 Stenblock Figur 26. Matris över A2. Orörd Mark Sten Skärvstens- och jordlager KX114 Stenpackning KX Meter Figur 27. Plan över A2. Skala 1:40. 28

31 A3 Grav STENSÄTTNING, rund, ca 5 m i diam och 0,3 m hög. Kantkedja. Delundersökt. BRANDLAGER, urna Anläggningen utgjordes av en övertorvad rund stensättning där endast drygt hälften kom att undersökas då resterande del av graven fanns utanför undersökningsområdet, under en asfalterad väg och gräsmatta som skulle bevaras. Hela brandlagret kunde dock tillvaratas. Graven var i förundersökningen karterad som en möjlig stensättning (A396). Gravens överbyggnad utgjordes av en stenpackning samt en yttre och en inre kantkedja. Stenpackningen (KX153) var (synligt) ca 5 m i diam och 0,2 0,3 m hög och bestod av naturligt kantiga jämnstora ca 0,5x0,3x0,3 m stenar, tätt lagda i ett skikt. Mellan stenarna fanns gråbrun silt av samma karaktär som i omgivande mark. Stenpackningen låg på några ställen upp emot (över) kantkedjornas stenar, som även stack djupare ned i marken än övrig stenpackning, således har stenpackningen kommit på plats efter att kantkedjorna placerats ut. Stenpackningen var tydligt arrangerad i koncentriska ringar, med den minsta över brandlagret. Den yttre kantkedjan, KX158, utgjordes av tätt lagda Î ,35x0,3x0,3 m stora stenar. Den bör ha varit ca 5 m i diam. Den inre kantkedjan (KX159) av stenar i storleken 0,4x0,3x0,3 m var ca 1,15 m i diam. Den inre kantkedjan begränsade brandlagret men det kunde inte avgöras om kantkedjan eller bålresterna kommit på plats först. På och i brandlagret fanns ytterligare 8 9 stenar, sannolikt en del av stenpackningen. Brandlagret (KX163) syntes inte i sin helhet i plan, men föreföll närmast runt, ca 1,3 m i diam och ca 0,2 m tjockt. Det bestod Î av sotig, delvis lerig silt och innehöll rikligt med brända ben samt kol och enstaka föremål. Under brandlagret vidtog orörd morän Benen I brandlagret tillvaratogs och analyserades sammanlagt 2,9 liter (2287 g) mestadels helt brända ben, vita-gråvita med lite sot. Den gravlagde var vuxen, medelålders/äldre (40 60 år), med åldersförändringar i skelettet. Könet kunde ej avgöras. Med i graven fanns flera djur, med minst en individ vardera av häst (vuxet djur), hund (medelstor, vuxen) och får. I graven fanns också en obränd tand av nöt (del av deponerat kalvarium?). Föremålen I brandlagret KX163: Spelbrickor av ben (fnr 2420/8), 3 st fragmentariska, halvsfäriska, ca 2,4 cm i diam. Nitar, järn (fnr 2420/2 3), 1 st 28 mm lång, 2 st fragmentariska. Spik, järn (fnr 2420/4), 1 st 34 mm lång. Figur 28. Lodfoto över A3. Skala 1: Î Meter 29

32 Keramik (fnr 2420/5 7), en närmast hel men krossad urna (988 g), av ljusbrunt, magrat och dåligt bränt gods. Krukan har rak fot och tunn, rak mynning och motsvarar närmast Sellings typ AIV:4b. Bränd lera (fnr 2420/1), en bit (3,90 g). Vegatationslager Dateringen 14 C-analys på träkol från brandlagret (Ua-37779) gav som resultat med två sigma (86,4 % sannolikhet) e.kr, med ett sigma (68,2 % sannolikhet) e.kr. Dateringen varken motsägs eller bekräftas av föremålen eller gravskicket. Graven dateras därmed till äldre vendeltid, eller ca e.kr. 158 Yttre kantkedja 153 Stenpackning 159 Inre Kantkedja 163 Brandlager Orörd mark Figur 29. Matris över A3. Figur 30. Fragment av tre stycken spelbrickor från A Sten Brandlager KX163 Inre kantkedja Yttre kantkedja Jord- och stenpackning KX Meter Figur 31. Plan över A3. Skala 1:40. 30

33 A4 Grav STENSÄTTNING, rund, ca 3,5 3,8 m i diam och 0,3 0,5 m hög. BRANDLAGER Graven låg i sydvästsluttningen strax söder om A1. Den var övertorvad, i FU karterad som en stensättning (A227) med kantkedja av större block. Efter avtorvning konstaterades att stenblocken dels låg ytligt på stenpackningen, dels var markfasta block mellan A4 och A1. Här, norr om den egentliga stensättningen, fanns en stenpackningsliknande ansamling av stenar kring blocken som närmast skapade en rektangulär brygga mellan de båda gravarna. Den mättes initialt in som en del av graven men tolkades efter undersökning som en slags förbindelse mellan gravarna, eller möjligen en s k sydport på A1 (närmare beskrivning finns under A1). Gravens överbyggnad utgjordes av en svagt välvd stenpackning (KX151), med delvis otydlig avgränsning, sannolikt till följd av senare skador särskilt i V. Stenpackningen var tät, byggd av 0,15 0,6 m stora naturligt kantiga stenar lagda i upp till fyra skift. Ett stenblock (KX151:1789) fanns centralt i stenpackningen och utgör möjligen en mittmarkering. Stenpackningen var lagd i koncentriska men något ojämna cirklar, varav en mättes in som en (inre) kantkedja men utgjorde en Î del av stenpackningen. Under stenpackningen, centralt i graven med viss dragning mot norr, framkom ett brandlager (KX160), närmast runt, ca 0,8 1,0 m i diam och ca 0,08 m tjockt. Lagret var diffust och svåravgränsat och innehöll till största delen sand med inslag av sten, grus, silt och lera. Det var inte särskilt sotigt och innehöll endast lite kol. Under stenpackning och brandlager vidtog orörd sandig morän. Benen I brandlagret fanns 0,2 liter (159 g) mest helt brända ben, vita-gråvita och leriga med lite sot. Den osteologiska analysen visade att den gravlagde var en vuxen individ, könet kunde inte bestämmas. I graven fanns även en storvuxen hund samt en höna. Föremålen I brandlagret KX160: Glaspärlor, 4 st, varav en röd opak cylindrisk (fnr 2246/1, Callmers grupp Ak), en gråvit (bränd) opak rundad (fnr 2246/3; grupp Ac), en blå transparent tunnformig (fnr 2246/2; grupp An) samt en svart (?) och försmält pärla (fnr 2246/4). Bronsring (fnr 2246/5), 10 mm i diam. Hör eventuellt till pärluppsättningen. Sammansatt enkelkam (fnr 2246/6), två fragment av en stödskena dekorerad med en kantföljande linje, samt en avbruten kraftig tand. Troligen delar av en vikingatida A-kam. Spikar, järn (fnr 2246/8), 2 st, mm långa. Keramik (fnr 2246/7), åtta rödaktiga krukskärvor (6,46 g). Î Figur 32. Lodfoto över A4. Skala 1:40. Î Meter 31

34 Dateringen 14 C-analys på träkol från brandlagret (Ua-37780) gav som resultat med två sigma (95,4 % sannolikhet) e.kr, med ett sigma (62 % sannolikhet) /810 e.kr. Dateringen hamnar således i yngre vendeltid äldre vikingatid (sent 600-tal till ett stycke in i 800-talet). Pärlorna tillhör likaså perioden vendeltid äldre vikingatid. Kamfragmenten är små men tillhör troligen en A-kam, vilka tillverkades under 800-talet. Sammantaget blir en trolig datering av graven decennierna omkring sekelskiftet 800 e.kr. Figur 33. Samtliga föremål (föremålsrester) från brandlagret i A Vegatationslager ES 151 Mittsten 151 Stenpackning Brandlager Mittsten Sten Brandlager KX160 Jord- och stenpackning KX Meter Orörd mark Figur 34. Plan över A4. Skala 1:40. Figur 34. Matris över A4. 32

35 A5 Grav STENSÄTTNING (?), REST AV. BRANDLAGER, REST AV. Urna (?). Anläggningen utgjordes av en i det närmaste helt förstörd grav, med endast en liten del av en stenpackning samt delar av ett brandlager bevarade. Graven har helt ramponerats av ett kraftigt flaggstångsfundament av betong och andra sentida markarbeten. Vid undersökningen skadades gravresten ytterligare då flaggstångsfundamentet drogs upp och visade sig vara betydligt större än beräknat. Det som återstod av graven var resten av en oregelbunden stenpackning (KX147) ca 1,4x1,3 m stor och 0,2 m hög, bestående av ett tiotal kantiga stenar med måtten ca 0,3x0,25x0,15 m och 0,2x0,15x0,1 m. Mellan stenarna fanns sotig jord. Under stenpackningen framkom en brandgrop, ca 0,4 m i diam och 0,3 m djup. I den övre delen var brandgropen störd och fyllningen innehöll betong. Ca 15 cm ned upphörde kontamineringen. Bålresterna (KX148) i gropen utgjordes av sotig svart silt med inslag av lera, sten, grus, sot, kol och brända ben. Gropen hade ojämn, stenig botten och var grävd ned i orörd morän. Benen I bålresterna tillvaratogs 0,22 liter (205 g) delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta ben, jordiga med lite sot. Den osteologiska analysen konstaterade att graven innehållit en vuxen individ av obestämt kön, som med i graven fått en hund och ett svin. Î Î Vegatationslager/ Flaggstångsfund. 151 Stenpackning (rest av) 160 Brandgrop 0 1 Meter Orörd mark Figur 35. Lodfoto över A5. Skala 1:40. Figur 36. Matris över A Meter Sten Brandgrop KX148 Jord- och stenpackning KX147 Figur 37. Plan över A5. Skala 1:40. 33

36 Föremålen I gropen med bålrester, KX148: Sammansatt enkelkam (fnr 2421/7), 2 st fragment bestående av en bit av en mellanskiva med nithål samt en bit av en stödskena med dekor av två kantföljande linjer. Troligen delar av en vikingatida A- kam. Brodd, järn (fnr 2421/1), en s k hästbrodd. Nitar, järn (fnr 2421/2 3), varav en 30 mm lång och en nitbricka. Spik, järn (fnr 2421/4), 31 mm lång. Keramik (fnr 2421/5 6), skärvor (348,47 g) av en kruka med inåtlutande mynning motsvarande Sellings grupp AIV:1a, av ljusbrun och grovmagrad lera. Skärvorna har spår av ytbehandling. Dateringen Ifall bestämningen av kammen är korrekt är graven från äldre vikingatid, 800-talet. Figur 38. Föremål (föremålsrester) från brandlagret i A5. 34

37 A6 Grav STENSÄTTNING, rund, ca 3 m i diam och 0,4 0,5 m hög. Kantkedja. Gravklot. BRANDLAGER Graven var en välbevarad, övertorvad rund stensättning som även iakttagits i ett av förundersökningsschakten (A396). Överbyggnaden utgjordes av en vällagd, klart avgränsad stenpackning (KX117) ca 3 m i diam och 0,4 0,5 m hög, av naturligt kantiga ca 0,15 0,45 m stora stenar, tätt lagda i ett skikt med gråbrun silt emellan. Stenarna var lagda i koncentriska cirklar innanför varandra. Centralt på stenpackningen, något förskjutet mot sydöst, fanns ett välformat ovalt ca 0,25 m stort gravklot (KX118). Fyra stenar rakt i respektive nordväst, nordöst, sydöst samt sydväst i utkanten av stenpackningen avvek genom att de placerats med ett tomrum omkring. Mellan dessa stenar fanns en sträng med mindre stenar, ställvis gles och något otydlig, som formade en yttre kantkedja (KX138), vilken delvis doldes av stenpackningen. I stenpackningens norra hälft påträffades en liten järnkniv. Under stenpackningen och centralt i anläggningen (under gravklotet) framkom ett brandlager (KX130), ovalt i plan, 0,9x0,6 m (Ö-V) och ca 0,15 m tjockt, diffust mot botten. Brandlagret bestod av silt och lera med inslag av sot, kol, enstaka skärvstenar samt spridda brända ben. Under brandlagret vidtog orörd morän. Benen I brandlagret tillvaratogs och analyserades 0,15 liter (91 g) delvis ofullständigt brända ben, vita-svarta, jordiga med lite sot (kolbitar). Analysen visade att den gravlagda var en äldre individ ( år), könet kunde inte avgöras. I brandlagret fanns också en obränd kindtand av får/get. Föremålen I stenpackningen KX117: Kniv av järn (fnr 976/1), tunnbladig med tånge, 83 mm lång. I brandlagret KX130: Sammansatt enkelkam (fnr 2426/1), två fragment, en bit av stödskena och en tandplatta. På stödskenan finns en svagt synlig dekor av smala parallella ellipser. Dateringen 14 C-analys på träkol från brandlagret (Ua-37780) gav som resultat med två sigma (92,3 % sannolikhet) e.kr, med ett sigma (68,2 % sannolikhet) e.kr. Dateringen hamnar således i sen vendeltid, sent 600-tal till och med sent 700-tal/tidigaste 800-tal. Den naturvetenskapliga dateringen varken motsägs eller bekräftas av föremålen i graven eller gravskicket i övrigt. Graven dateras därmed till sen vendeltid (700-talet). Figur 39. Kniven påträffades i stenpackningen, på norra sidan av graven. Figur 40. Kamfragment från brandlagret. 35

38 Î Vegatationslager 118 Gravklot Stenpackning 0 1 Meter Figur 41. Lodfoto över A6. Skala 1: Kantkedja 130 Brandlager Orörd mark Figur 42. Matris över A Gravklot Kantsten Kantkedja Sten Brandlager KX130 Jord- och stenpackning KX Meter Figur 43. Plan över A6. Skala 1:40. 36

39 Figur 44. A6 under utgrävning. Gulpinnarna markerar brandlagret. Figur 45. Den yttre kantkedjan i A6. 37

40 A7 Grav STENSÄTTNING, oregelbundet rund, ca 2 2,3 m i diam och 0,2 0,4 m hög. BRANDGROP, urna. Graven utgjordes av en övertorvad rund stensättning, som var synlig ovan mark och även hade iakttagits i förundersökningen (A432). Överbyggnaden utgjordes av en klart avgränsad men gles stenpackning (KX106), ca 3 m i diam och 0,2 0,4 m hög, av naturligt kantiga ca 0,15 0,35 m stora stenar lagda i ett skikt med gråbrun silt emellan. En något större sten (ca 0,4x0,5 m) fanns centralt i packningen. Under stenpackningen fanns en väldefinierad nedgrävning med bålrester (KX109), ca 0,5 m i diam och 0,15 m djup, u-formad i profil. Endast lite sot fanns i fyllningen som i övrigt bestod av sand, silt Î och grus i lika delar samt rikligt med brända ben. I norra delen av gropen samt strax öster om gropen fanns delar av en krossad urna. Under graven vidtog orörd sandig morän. Benen I brandgropen tillvaratogs sammanlagt 0,6 liter (566,4 g) mest helt brända, vita-vitgrå, jordiga ben med lite sot. Den gravlagde var en äldre man. I bålresterna fanns även ben av en medelstor mindre hund samt ett får. Föremålen I och strax Ö om brandgropen KX109: Keramik (fnr 2424/1 3; 2425/1 2), en kruka, krossad (659,84 g), av ett välbränt och endast något magrat grått lergods, ca 0,4 0,8 cm tjockt i kärlväggen. Krukan har fot och utåtböjd mynning och tillhör Sellings grupp AIV:1b. Mynningsdiametern har rekonstruerats till ca 13 cm. Kvarts (fnr 2425/3), 1 bit (1,35g). Dateringen Î Meter Figur 46. Lodfoto över A7. Skala 1:40. Î Ingen naturvetenskaplig datering har gjorts. Keramiken kan endast ge en datering till vendeltid/ vikingatid. Vegatationslager 106 Stenpackning Brandgrop Orörd mark Figur 47. Matris över A7. Sten Urna keramik Brandlager KX109 Jord- och stenpackning KX Meter Figur 48. Plan över A7. Skala 1:40. 38

41 A8 Utgår A9 Grav STENSÄTTNING, oval/rektangulär, ca 2,3x1,8 m och 0,35 m hög. Skadad. BRANDLAGER, urna Graven utgjordes av en övertorvad stensättning som var synlig ovan mark. Överbyggnaden var skadad av ett stängsel och en kraftig tujahäck. Kvar fanns en klart avgränsad tät stenpackning (KX101), närmast oval eller svagt rektangulär, ca 2,3x1,8 m stor (NÖ- SV) och 0,35 m hög. Stenarna var naturligt kantiga och ca 0,2 0,3 m stora, lagda i ett till två skikt. Ställvis var stenarna travade mot varandra ungefär som takpannor. Stenarna var lagda i gråbrun silt. En större sten (KX171), ca 0,6x0,4x0,5 m stor, fanns i stensättningens sydvästra del och har markerat gravgömman. I NV delen av stenpackningen påträffades en liten kniv av järn. Gravgömman var intakt. Under den större stenen i stenpackningen fanns ett litet brandlager (KX110), närmast runt i plan, 0,25 m i diam samt 0,05 m tjockt. Lagret bestod av sotig sand med inslag av silt och lera och ett fåtal tunna brända ben. I lagret fanns också fyra knytnävstora stenar samt ett tiotal ca 0,05 m stora stenar. 0,15 m S om brandlagret fanns en krossad urna. Vid undersökningen tolkades förhållandet som att innehållet i urnan hällts ut och bildat brandlagerfläcken, och att krukan sedan placerats där de flesta av krukskärvorna låg. Intill urnan fanns tre 0,2 0,3 m stora stenar (KX112) vilka tolkades som en liten stenpackning som omgärdat eller stöttat urnan. Under anläggningen vidtog orörd sandig morän. Benen I brandlagret och intill urnan tillvaratogs sammanlagt 55 vitbrända benfragment (5,3 g) härrörande från ett litet barn/spädbarn. Vidare fanns ett diafysfragment, vikt 0,1 g, från däggdjur. Föremålen I stenpackningen KX101: Kniv, järn (fnr 441/1), 71 mm lång, något böjd, med tånge och avbrutet blad, korroderad. I brandlagret KX110: Keramik (fnr 2422/1 3), en fragmenterad urna (298,7 g) av välbränt, finmagrat gods, gråbrun, med tendens till fot och inåtlutande mynning motsvarande Sellings typ AIV:3a1. Dateringen Ingen naturvetenskaplig datering har gjorts. Keramiken och kniven kan endast ge en generell datering till vendeltid/vikingatid. Figur 49. Kniven påträffades i stenpackningen, i nordvästra delen. Figur 50. A9 med den rödaktiga större sten som markerade brandlagret. 39

42 Î Î Vegatationslager 171 Mittsten Î 0 1 Meter 109 Stenpackning 112 Stenpackning Figur 51. Lodfoto över A9. Skala 1: Brandlager Orörd mark Figur 52. Matris över A Mittsten Sten Urna Brandlager KX110 Sten KX112 Jord- och stenpackning KX Meter Figur 53. Plan över A9. Skala 1:40. 40

43 A10 Grav STENSÄTTNING, rund, ca 2 m i diam och 0,3 m hög. Kantkedjor. Skadad. BRANDLAGER, urna. Graven utgjordes av en övertorvad rund stensättning som inte syntes före avbaning. Den utgjordes av en yttre och en inre kantkedja samt ett blottat brandlager. En stensamling V om graven bör vara utkastade stenar från en stenpackning som ursprungligen täckt brandlagret (och kantkedjan/-orna?). Den yttre kantkedjan (KX143) var ca 3 m i diam och 0,3 m hög, uppförd av tjugo 0,2 0,4 m stora naturligt kantiga stenar. Den inre kantkedjan (KX141) var 1,1 m i diam och 0,3 m hög, byggd av sju ca 0,4 m st kantiga stenar. Dessa hade placerats i en cirkel, vari brandlagret därefter placerats. Mellan kantkedjorna Î Vegatationslager 140 Utkastlager 141 Inre kantkedja 143 Yttre Kantkedja 150 Brandlager Meter Orörd mark Figur 54. Lodfoto över A10. Figur 55. Matris över A10. Skala 1: Sten Yttre kantkedja Inre kantkedja Urna Brandlager Jord- och stenpackning 0 1 Meter Figur 56. Plan över A10. Skala 1:40. 41

44 fanns mindre stensamlingar, vilka troligen var bevarade rester av stenpackningen. Brandlagret (KX150) var närmast ovalt, 0,7x0,5 m stort (Ö-V) och 0,15 m tjockt. Det bestod av sotig sand med inslag av lika delar grus och silt samt småsten, kolbitar och brända ben. I norra delen av brandlagret stod en urnebotten. Figur 57. Grav A10 under utgrävning. Pinnarna markerar brandlagret. I bakgrunden syns de utkastade delarna av stenpackningen. Foto från Ö. Figur 58. Pärlorna i A10. Stensamlingen V om graven (KX140) utgjordes av ett 30-tal stenar i storleken 0,1 0,4 m. De låg på orörd sandig morän. Benen I urnan insamlades och analyserades 0,03 liter (35 g) helt brända, vita-gråvita och sotiga ben. I brandlagret bestämdes 100,9 g ben. Den gravlagda var en ung kvinna, troligen under 20 år. I graven fanns även en medelstor hund samt ett får. Föremålen I brandlagret KX150: Glaspärlor, sammanlagt nio st, varav två försmälta. Fem pärlor (fnr 1884/3 7) är blå/blågröna och transparanta, tre tunnformiga och två rundade. De ingår i Callmers grupp Ao. En pärla är koboltblå och facetterad av genomskinligt glas (typ A183, grupp An; fnr 1884/2), och en flerfärgad pärla är rektangulär och facetterad, med blå botten och ett rödvitt öga på varje sida (fnr 1884/1; Callmers grupp Bo). Två hopsmälta glaspärlor (fnr 1884/13) var närmast förslaggade och kan inte bestämmas till färg eller form. Den polykroma pärlan är vanligast i BP I men förekommer även i BP IV och VII. Den blå facetterade pärlan tillhör främst BP I III, men kan förekomma även senare (BP VII IX). Även de andra blå pärlorna tillhör, enligt Callmer (1977:78ff), främst äldre vikingatid. Sammansatt enkelkam (fnr 1884/8), 14 fragment, av A2-typ. Stödskenan har en kantföljande linje och dekoren utgörs av enkla punktcirklar sammanbundna med linjer i rombfigurer. Tvärsnittet på stödskenan är plankonvext och mittskenan rak. Spikar (fnr 1884/9), 4 st fragmenterade. Keramik (fnr 1884/10 11), ett fragmentariskt kärl (43,7 g) av ljusbrunt fint magrat (med glimmer) gods, med inåtlutande mynning, sannolikt av Sellings AIV:3a1-typ. Bränd lera (fnr 1884/12), 3 bitar (2,77 g), varav en innehåller kvartsmagring. Dateringen Naturvetenskaplig datering har inte gjorts. Pärlorna och kammen daterar graven till ca e.kr. Figur 59. Kammen i A10. 42

45 A11 Grav STENSÄTTNING, närmast oval, ca 3x2,4 m (NÖ-SV) och 0,3 m hög. BRANDLAGER, urna. Graven låg i undersökningsområdets nordvästra del och hade påträffats i ett av förundersökningsschakten (A467). Anläggningen utgjordes av en svagt oval stensättning, klart avgränsad med tät vällagd stenpackning (KX134) av 0,2 0,5 m stora, naturligt kantiga och rundade stenar lagda i ett skikt. Stenarna var koncentriskt placerade med fyra fem större stenar, ca 0,4 0,5 m stora, lagda i centrum av graven och några större i den yttre kanten, däremellan var stenarna något mindre (jfr lodfoto). Mellan stenarna fanns gråbrun, sandig silt. Under stenpackningen och helt centralt i anläggningen framkom ett tunt brandlager (KX135), ovalt i plan, 0,65x0,6 m i diam (NV-SÖ) och 0,01 0,05 m tjockt av silt och lera med inslag av sand, småsten, sot, kol och förhållandevis mycket brända ben. Under detta vidtog orörd sandig morän. Benen I brandlagret tillvaratogs 0,55 liter (435 g) helt brända, vita-grå ben. Den gravlagda var enligt den osteologiska analysen troligen en ung kvinna, möj- ligen tonårig. Med i graven fanns även ett får i form av höger underben av ett ungdjur (utstyckad stek?), men även revben och kraniedelar. Föremålen I brandlagret KX135: Glaspärla (fnr 2419/1), deformerad, av genomskinlig mörkblå glasfluss (Callmers grupp An). Pilspets av järn (fnr 1402/1), 10,3 cm lång, lansettformad av typ A1. Typen är allmänt förekommande under vikingatiden (Wegraeus 1973). Sammansatt enkelkam (fnr 1401/1), 30 fragment av typ B1:2 med halvrunt tvärsnitt, järnnitar och kryssornering. Keramik (fnr 2419/2), 3 st krukskärvor (7,94 g) av gråbrunt, delvis rödaktigt gods. Dateringen Naturvetenskaplig datering har inte utförts. Pilspetsen är vikingatida, pärlan förekommer ofta dels i tidig vikingatid, dels under andra hälften av 900-talet (Callmer 1977:80). Kammen daterar graven till 900-talet. Figur 60. Föremålen från brandlagret i A11. En pilspets har, på ett ganska vanligt sätt i brandgravar från vikingatiden, kombinerats med en enda pärla samt en kam. 43

46 Î Î 0 1 Meter Figur 61. Lodfoto över A11. Skala 1: Sten Brandlager KX135 Jord- och stenpackning KX134 Figur 62. Plan över A11. Skala 1: Meter Vegatationslager 134 Stenpackning 135 Brandlager Orörd mark Figur 63. Matris över A11. Figur 64. A11 framrensad. 44

47 A12 Grav STENSÄTTNING, rund, 2,2 m i diam och 0,2 0,3 m hög. BRANDLAGER, urna. Graven låg i gravfältets västra del och hade påträffats i ett av förundersökningsschakten (A476). Den var belägen i en sydvästsluttning och hade skadats ytligt vid anläggningsarbeten på tomten. Den var bl a övertäckt av grusmassor med inslag av recent glas, och några stenar ur stenpackningen har förmodligen kastats ut mot söder. Anläggningen utgjordes av en rund flack stensättning, klart avgränsad med tät stenpackning (KX133) av 0,1 0,35 m stora, naturligt kantiga stenar lagda i ett skikt utan särskild ordning. Mellan stenarna fanns gråbrun, sandig silt. Stenpackningens utkant var lagd med något större stenar och mättes in som en kantkedja (KX136), dock otydlig/tveksam. Under stenpackningen och något förskjutet mot SV framkom ett tunt brandlager (KX137), 0,8 m i diam och 0,1 m tjockt, huvudsakligen av sotig sand med inslag av silt, småsten, kol, brända ben och föremål. En krossad urna fanns i lagret, dess ursprungsplats (om sådan funnits) kunde inte identifieras. Under anläggningen vidtog orörd sandig morän. Föremålen I brandlagret KX137: Sammansatt enkelkam (fnr 1886/1 2), 9 fragment, av B-typ med elementen M4S7 enligt Petrés definition (Petré 1984/4:70ff). Stödskenan är prydd med en kombinerad dekor av både kryssornering och dubbla punktcirklar, som delvis är förbundna och bildar ett löpande hund-mönster. Bryne (fnr 1886/3) av skiffer, två fragment (16,0 g). Nitar/spikar av järn(fnr 1886/4, 6), cirka 29 st fragmenterade (85,3 g). Spikar av järn (fnr 1886/5), 4 st mm långa. Keramik (fnr 1886/7 9), en urna motsvarande Sellings grupp AIV:3a1, hel men krossad i ett 50-tal skärvor (317,75 g). Bottendiametern är ca 13 cm. Dateringen Naturvetenskaplig datering har inte utförts. Kamfragmenten ger en datering till 900-talet e.kr. Benen I brandlagret tillvaratogs 0,55 liter (505 g) helt brända, vita, jordiga ben. Analysen visade att den gravlagde var en ca år gammal man. Med i graven fanns även en medelstor mindre hund. Figur 65. Gravfältets enda bryne fanns i A12, som var en mansgrav enligt den osteologiska analysen. Figur 66. Kammen i A12. 45

48 Î Vegatationslager 133 Stenpackning 136 Kantkedja 137 Brandlager Î Î 0 1 Meter Figur 67. Lodfoto över A12. Skala 1: Orörd mark Figur 68. Matris över A Sten Kantkedja Brandlager KX137 Jord- och stenpackning KX Meter Figur 69. Plan över A12. Skala 1:40. 46

49 A13 Grav STENSÄTTNING, rund, ca 7,5 8,5 m i diam och 0,3 0,6 m hög. Kantkedja. Delvis skadad. BRANDLAGER, urna. Graven låg i undersökningsytans västligaste del i en svag sydvästsluttning. Den syntes före undersökningen som en övermossad rund-oval förhöjning i gräsmattan/ett igenlagt förundersökningsschakt, med enstaka framskymtande stenar. Graven hade i FU (A615) bedömts som betydligt mindre än den verkligen var. I V delen var den beväxt med ett kraftigt buskage. Efter avlägsnande av buskar, småträd och vegetationslager framkom en rund, svagt välvd stensättning, 7,5 8,5 m i diam (NV-SÖ) och 0,3 0,6 m hög med gropig yta. Den var klart avgränsad och hade kantkedja i NV-NÖ samt SÖ, men var skadad i SV-V av en äldre grusad väg. I Ö kanten fanns ett större markfast block som var införlivat med kantkedjan och som stenfyllningen var lagd upp emot. Överbyggnaden (KX146) utgjordes av en tät stenpackning av blandat stenmaterial, lagd i tre skikt. Stenarna var delvis kilade mot varandra och även inkilade mot uppstickande markfasta stenar. De ingående stenarna var både rundade och kantiga och varierade i storlek mellan ca 0,15 och 0,5 meter, majoriteten var 0,25 0,35 m. I den södra delen, vilken låg närmast den grusväg som löpte i södra delen av undersökningsområdet och som skadat graven, var stenpackningen omplockad och med stenar sannolikt borttagna. I denna del påträffades recent glas, murbruk och tegel ända ned till steril nivå. Här fanns även ett par ytligt liggande stenblock, ca 0,5x0,9 m stora, som torde vara sekundära. Mellan stenarna i stenpackningen fanns hårt packad och lerhaltig gråbeige silt. Någorlunda centralt men förskjutet mot S låg en rund sten av granit, ca 0,45x0,5 m stor (KX145), som möjligen kan ha utgjort ett gravklot som rubbats ur ursprungligt läge. I centrala norra delen, och över brandlagret, saknades stenpackningen på en ca 1x1 m stor yta. Detta var ett resultat av sentida aktiviteter och ytligt i brandlagret fanns recent glas, fajans och tegel. Stenpackningen omgärdades i NV-NÖ samt SÖ av en kantkedja (KX ), ställvis avbruten genom att stenar saknades. Sammanlagt var den ca 12,5 m lång och uppbyggd av 0,2 0,35 m stora stenar. Kantkedjan bröt av i vinklar på jämna avstånd, så att den (om den varit fullständig) hade bildat en oktogon. Nu fanns endast fyra knän bevarade, möjligen fem om man räknar det stora blocket i öster som ett. Mellan knäna var kantkedjedelarna 2 3 meter långa. Kantkedjan har konstruerats innan stenpackningen lades på plats. Relativt centralt i graven men förskjutet mot NÖ i förhållande till centrum, fanns under stenpackningen ett brandlager (KX149), närmast runt i plan, ca 2 m i diam och 0,25 m tjockt, bestående av svart, sotig silt med inslag av kolbitar, rikligt (närmare 10 liter) med brända ben samt enstaka obrända småstenar. Brandlagret låg delvis blottat och stenar ur stenpackningen hade sjunkit ned i lagret. Mitt i brandlagret stod en tämligen välbevarad urna fylld med bålrester, vilken in situ mättes till cm i diameter. Under brandlagret och stenpackningen vidtog orörd sandig morän. Vid borttagande av kantkedjan (KX154) SÖ om stenblocket påträffades ytterligare en urna. Intill stenblocket föreföll en av kantkedjans stenar (ES154:1943) rubbad genom att ligga något högre än de övriga. När denna lyftes bort framkom urnan nedställd alldeles intill och delvis inskjuten under stenblocket. Urnan var krossad och vid den fanns ett fåtal brända ben. Urnan var ställd på en småstenspackning (KX157), ca 0,35 m i diam, av 8 10 knytnävstora (0,05 0,15 m) stenar lagda i ett skikt. Anläggningen tolkas som sekundär till det centrala brandlagret, men rent stratigrafiskt kan det inte avgöras vilken urna som är äldst då det inte finns fysisk kontakt mellan brandlager och kantkedja. Benen Vid rensning av stenpackningen KX146: Sammanlagt 3,1 g av människa, en vuxen individ, bedömd som ca år, samt ben av ett medelstort däggdjur. I brandlagret KX149: Här tillvaratogs sammanlagt 9,9 liter (8210 g) delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta/bruna och sotiga ben. 47

50 Î Î Î Meter Î Figur 70. Lodfoto över A13. Skala 1:60. Vegatationslager 145 Gravklot 146 Stenpackning 149 Brandlager 159=155=156 Kantkedja ES154 Sten 157 Stenkrets Orörd mark Figur 71. Matris över A13. 48

51 0 0,5 Meter Gravklot Sten Kantkedja Urna 1 Brandlager KX149 Jord- och stenpackning KX146 Urna 2 Sten under urna Meter Figur 72. Plan över A13. Skala 1:60. 49

52 Figur 73. Den sekundära gravgömman intill stenblocket i östra kanten av anläggningen. Krukan var krossad av stenen i kantkedjan. Notera de små stenar som krukan placerats på. Enligt den osteologiska analysen var den gravlagda en äldre man, ca år. I graven fanns också flera djur; minst två hundar, vuxna och medelstora, en häst (hela kroppen), en get, ytterligare ett medelstort däggdjur av obestämd art, samt en fågel av obestämd art. Dessutom fanns obrända tänder av häst och får/ get i brandlagret. I urnan fanns 1,0 liter (715 g) brända ben, bl a skalltaksfragment och käkdelar från samma individ som i brandlagret. Här fanns även brända ben av häst (delar från hela kroppen) samt ett obränt kindtandsfragment av häst. Från urnan vid stenblocket, i kantkedjan, fanns endast 12 brända vita benfragment (1,3 g), som inte kunde bestämmas närmare än som däggdjur och/ eller människa. Föremålen Rensfynd i stenpackningen KX146: Brodd (fnr 13:1713/1), s k hästbrodd. I brandlagret KX149: Glaspärlor, åtta stycken, tre enfärgade och fem polykroma. De enfärgade utgjordes av en koboltblå facetterad pärla (fnr 2323/12; typ A183, grupp An enligt Callmer 1977) och två små (ca 0,5 cm i diam) blå, ringformiga transparanta pärlor (fnr 2323/14, 15; grupp Ao). De polykroma pärlorna utgjordes av två små (0,6 0,8 cm) cylindriska pärlor, blå med gulgröna ögon (fnr 1750/7 och 2323/13; Callmers grupp Bn), en blå ringformig/cylindrisk med gulrött flätmönster/ögon (fnr 2323/11; grupp Bm), en dubbelkonisk koboltblå med vita parallella linjer vid ändarna och ett band med gulröda vågmönster i mitten (fnr 2323/10; grupp Bf), samt en större blå facetterad pärla med vitt rutmönster som delvis följer facettkanterna (fnr 2323/16). En likadan pärla påträffades på Lundagravfältet på Lovö (Petré 1984/2:322). Enligt Petrés kronologi hör pärlan till pärlhorisont 5 som dateras till 700-talet (Petré 1984/4:64f). Pärltypen är dock även känd från gravar i Staraja Ladoga och andra östeuropeiska platser, där den daterats till 900-talet (Lvova 1968:78, fig. 3:45, grupp IV:3). Samtliga pärlor förekommer under en större del av vikingatiden men med två markanta toppar, dels i BP I (ca e.kr), dels i BP VIII (ca e.kr). Bronsspiral (fnr 1750/9), ca 0,5x0,35 0,5 cm, hör möjligen till pärluppsättningen. Bronsfragment (fnr 2323/18), 0,07 g, härrör möjligen från pärluppsättningen. Glasfragment, varav ett av klart glas, knappt centimeterstort med en pålagd tråd också av klart glas (fnr 1750/10), samt en centimeterstor tunn skärva av gult glas (fnr 2323/17). Sammansatt enkelkam (fnr 1750/8, 2246/4, 2323/1), av typ B1:2, fyra fragment av mellanskiva med nithål samt delar av en stödskena dekorerad med kryssmönster och lodräta parallella linjer. Torshammarring av järn (fnr 1750/6), fragmentarisk i form av ett hammarhänge av typ B och ett lås av typ A (enligt Ström 1984, Abb.15:1). Järnföremål (fnr 2323/20) i form av en ca 6 cm lång och 4 mm tjock, rak ten med fyrkantigt tvärsnitt och en fastsittande drygt centimeterstor järnplatta. Kan eventuellt utgöra en del av torshammarringen. Broddar (fnr 2323/8), 3 st, åtminstone två är s k hästbroddar. Med den brodd som påträffades i stenpackningen fanns således fyra broddar i graven. Nitar av järn (fnr 1750/1, 4, 5; 2323/4, 7; 2246/3), fragmentariska men uppskattningsvis närmare sextio stycken av varierande längd och tjocklek. Spikar av järn (fnr 2246/2; 2323/6), två st 38 mm och en 50 mm lång. Järntenar (fnr 1750/2), ca 26 st av varierande längd som kan vara nitar/spikar, möjligen kan några vara 50

53 en del av den annars saknade torshammarringen inga tenar är dock torderade. Nubb av järn (fnr 1750/3; 2323/5; 2246/1), drygt 80 st varav de flesta fragmenterade. Keramik (fnr 2312/1; 2323/9, 19) i form av en urna (1139 g) av ljusbrunt, grovmagrat lergods. Kärlets diameter var ca 18 cm och mynningen rak, godset centimetertjockt. Bränt bröd (fnr 2246/5), brödbiten ca 1,6x1,2x0,4 cm stor med tydlig skorpa på ena sidan. Bränd lera (fnr 2323/2), fyra rundade klumpar (51,77 g). Kvarts (fnr 2323/3) i form av nio obearbetade stenar (144,48 g). Under kantkedjan KX154: Keramik (fnr 1954/1) i form av en krossad urna (440 g), omkring 20 cm i diam av ljusbrun välbränd lera med glättad utsida. Leran är finmagrad med glimmer. Skärvtjockleken är ca 5 6 mm. Typen är antingen Sellings AIV:1a eller AIV:3a1. Dateringen Naturvetenskaplig datering har inte utförts. Torshammarringen visar att graven är anlagd under vikingatid. Generellt antas att torshammarringar är vanligare under 900-talet än under 800-talet (Ström 1984; Andersson 2005). Att bröd förekom i graven är också en indikation, då seden med bröd i gravar långsamt upphör under den sena vikingatiden (Bergström 2007). Pärltyperna är vanliga dels vid ingången av vikingatiden ca e.kr, dels ett drygt sekel senare ca e.kr. Kammen är en 900-talstyp (B1:2). Sammantaget ger detta en sannolik datering av graven till 900-talets första hälft. Figur 74. Pärlorna i A13. Figur 76. Två små glasfragment från brandlagret i A13. Figur 75. Kammen i A13 av typ B1:2. Figur 77. Hammarhänget samt rester av halsringen från en torshammarring. Figur 78. Spritt i brandlagret fanns de här rundade lerklumparna, som förefaller tillverkade för ändamålet. Har de haft en symbolisk funktion? 51

54 A 14 Grav STENSÄTTNING, oval-rund, 3,3x2,5 m och 0,4 m hög. Kantkedja. Skadad. BRANDLAGER, urna. Graven låg i en svag sydsluttning i undersökningsområdets södra utkant och var delvis täckt av trädgårdsväxter. I N var den något skadad av en grusad äldre väg och framstod därför som oval, men har ursprungligen varit rund. Överbyggnaden utgjordes av en flack stenpackning (KX120) av blandat stenmaterial, med 0,1 0,5 m stora naturligt kantiga och rundade stenar lagda i ett två skikt. Mellan stenarna fanns gråbrun silt. Graven avgränsades av en kantkedja (KX121), 0,4 m hög av 0,15 0,4 m stora stenar. Stenar saknades i hela partier i söder och i norr. Stenarna i stenpackningen var lagda i koncentriska cirklar (fig 80). I mitten av graven och under stenpackningen fanns en inre stenkrets (KX124), 0,7 m i diam och 0,15 m hög av fem 0,15 0,20 m stora stenar. Över dessa låg en kantig flat locksten (KX126), 0,4x0,35 m stor och 0,05 m tjock (fig 84). Under lockstenen och innanför/delvis över den inre stenkretsen fanns ett brandlager (KX125), 0,7 m i diam och 0,1 0,15 m tjockt, huvudsakligen av silt med inslag av sot, kol, sand och grus samt brända ben och föremål. I brandlagret fanns en krossad urna. Under anläggningen vidtog orörd sandig morän. Î Î Meter Figur 79. Lodfoto över A14. Skala 1:40. Vegatationslager Î Î Benen I brandlagret tillvaratogs 0,8 liter (602 g) delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta, sotiga ben. Den gravlagda var vuxen, troligen år, könet kunde inte bestämmas. Med i graven fanns även en medelstor hund samt ett får, sannolikt bakbenet ( fårfiolen ) av ett ungdjur. Ytterligare ett medelstort däggdjur kunde inte bestämmas närmare. Föremålen I brandlagret KX125: Glaspärlor i form av en röd tunnformig opak pärla (fnr 2418/4; Callmers grupp Ak) och en mörkblå genomskinlig försmält pärla (fnr 2418/5; grupp An?). Sammansatt enkelkam (fnr 2418/6), sju fragment av en kam av B1-typ med kryssornering och med en järnnit bevarad. 121 Kantkedja 120 Stenpackning Orörd mark Figur 80. Matris över A Locksten 125 Brandlager 124 Inre stenkrets 52

55 Sten Kantkedja Locksten Inre stenkrets Brandlager KX125 Jord- och stenpackning KX Meter Figur 81. Plan över A14. Skala 1:40. Järnföremål (fnr 2418/11), platt och rektangulärt, ca 8,8 cm långt, kan möjligen tolkas som ett trasigt stämjärn. Nitar/spikar av järn (fnr 2418/7, 9, 10), 47 st mer eller mindre fragmenterade. Nubb av järn (fnr 2418/8), ca 25 st fragmenterade. Keramik (fnr 2418/1 3), en trasig urna (262,6 g) av mörkgrått, välbränt finmagrat gods, kärlet har inåtböjd mynning och motsvarar Sellings grupp AIV:1a eller AIV:3a1. Bränd flinta (fnr 2418/12), 2,03 g. Kvarts, en obearbetad bit, 21,23 g. Dateringen 14 C-analys på träkol från brandlagret (Ua-37782) gav som resultat med två sigma (95,4 % sannolikhet) e.kr, med ett sigma (68,2 % sannolikhet) e.kr. Dateringen bekräftas av föremålen, i synnerhet kamfragmenten. Graven dateras därmed till 900-talet e.kr. Figur 82. Grav A14 framrensad. Foto från N. 53

56 Figur 83. Lockstenen över gravgömman i mitten av graven, foto från NÖ. Figur 84. Två pärlor fanns i brandlagret. Figur 85. Kamfragmenten i graven är av en kam av B1-typ. Figur 86. Järnföremålet är kanske ett stämjärn? 54

57 A15 Obestämd anläggning STENPACKNING KRING BLOCK FYNDTOM Anläggningen låg relativt centralt i undersökningsområdets södra del. Före undersökningen syntes den som ett stenblock som stack upp ur gräsmattan, omgivet av ett fåtal stenar. Endast stenblocket var noterat i FU. Efter avtorvning framkom kring stenblocket och särskilt på dess norra sida en oregelbunden stenpackning (KX15) med oklar begränsning. Stenblocket var markfast. Stenpackningen var huvudsakligen enskiktad och av varierad täthet. Stenarna var 0,1 0,25 m och enstaka 0,4 0,5 m stora och kantiga, en del av de mindre var skärviga. Stenpackningen föreföll medvetet anlagd men varken avvikelser i jordfärg, anläggningar eller fynd fanns. Under stenpackningen vidtog orörd sandig och grusig morän. Dateringen Anläggningen är inte möjlig att datera men en generell samtidighet med gravfältet föreslås. Î Î Î 0 1 Meter Figur 87. Lodfoto över A15. Skala 1: Î 55

58 ± Sten 0 1 Meter Figur 88. Plan över A15. Skala 1:40. A16 Grav STENSÄTTNING, närmast rund, ca 4 m i diam och 0,2 m hög. Kantkedja. Skadad. BRANDLAGER Graven låg i en svag sydsluttning i undersökningsområdets södra del och var anlagd på en uppskjutande berghäll. Den var starkt skadad i centrala, Ö samt S delen pga att man i sen tid grävt bort dessa delar och i gropen (KN128) eldat sopor, som sedan även dragits omkring. Sopgropen var ca 1,45 m i diam och 0,15 m djup, grävd genom graven ned till berghällen. Graven var delvis täckt av ett sandigt, bränt gruslager med förslaggat material och med rester av recent glas, järnstift, spik, knappar osv (samt en 5-krona från 1982). Samtliga sentida föremål kastades. Vid undersökningen konstaterades stenpackningen (KX116) vara huvudsakligen enskiktad, möjligen fanns två skikt i den södra, lägre belägna delen. Stenarna var tätt lagda och utgjordes av rundade och kantiga 0,15 0,25 m stora stenar. I S delen fanns enhetligt rundade och 0,15 m stora stenar av röd granit. Delar av en kantkedja (KX115) fanns kvar i norra delen av graven, bevarad till en längd av 3,3 m och tätt lagd av kantiga 0,15 0,25 m stora stenar. Det var tydligt att stenarna i kantkedjan hade travats mot varandra i medsols riktning. Stenpackningen låg delvis upp emot kantkedjan, som därför bör ha lagts på plats först. Både stenpackningen och kantkedjan var lagda på ett lerhaltigt siltlager (KX129), ca 3 m i diam och 0,02 0,11 m tjockt, men bortgrävt i mitten. Lagret tolkas som en del av överbyggnaden, troligen anlagt för att hålla stenar och kantkedja på plats vilka annars skulle ha legat direkt på berghällen. I lagret framkom keramikkoncentrationer på tre ställen, i gravens S samt NÖ del. De tolkas som krossade kärl, vilka satts ned i graven i samband med att jordlagret påfördes och stenpackningen lades på plats. Två av koncentrationerna förefaller vara från samma kärl. Rester av ett brandlager (KX131) framkom i gravens V del där det hade bevarats i en skreva 56

59 Vegatationslager 128 Recent Sopgrop Î Î Stenpackning 115 Kantkedja 129 Jordpackning 131 Brandlager Î Meter Î Orörd mark Figur 89. Lodfoto över A16. Skala 1:40. Figur 90. Matris över A Sten Kantkedja Recent nedgrävning Jordpackning KX Keramikkoncentration 1 Keramikkoncentration 2 Keramikkoncentration 3 Brandlager KX131 Jord- och stenpackning KX116 Figur 91. Plan över A16. Skala 1: Meter 57

60 i berghällen. Stora delar av dess NÖ och Ö del har grävts bort i samband med anläggandet av sopgropen, och återfanns antagligen som den brandlagerrest mellan A16 och A14, som omnämns i förundersökningsrapporten. I skrevan fanns tämligen rikligt med brända ben samt enstaka föremål i ett siltigt, sotigt lager. Någon urna påträffades inte. I brandlagret fanns även en del skärvig och skörbränd sten. Hällen under lagret var eldpåverkad. Bålresterna bör ha varit heta vid anläggandet, såvida inte bålet stått på platsen. Benen Som rensfynd tillvaratogs 0,03 liter (20 g) helt brända, vita ben av häst samt 5 fragment (3,8 g) helt brända, vita, sotiga ben av större däggdjur (hästen?). I brandlagerresten tillvaratogs 0,46 liter (384 g) delvis ofullständigt brända, vita-svarta (bruna) sotiga ben. Människa konstaterades (1,4 g), samt ett medelstort djur och/eller en häst. Föremålen I stenpackningen KX116 Keramik (1053/1, 1054/1), en buk- och en bottenbit, AIV-gods (sammanlagt 35 g). I jordlager KX129: Keramik (fnr 129:968/1 2), en krossad, fragmentarisk kruka (213,8 g) med svagt utåtböjd mynning och tendens till fot av gråbrunt, grovmagrat och tummat gods, ca 0,8 cm tjockt. Keramik (fnr 129:1037/1 2; 129:1045/1), en krossad, fragmentarisk kruka (181,25 g) med utåtböjd mynning av mörkgrått, välbränt, finmagrat (med glimmer) AIV-gods, 0,6 0,9 cm tjockt. Spik av järn (fnr 129:975/1) böjd (8,56 g). Nit av järn (fnr 129:1055/1), 44 mm, skalle och bricka. I brandlager KX131: Sammansatt enkelkam (fnr 1206/6), ett fragment (tandplatta). Keramik (fnr 1052/1, 1206/5), 7 st krukskärvor (19,9 g) av ett ljusbrunt gods, varav en skärva med rak eller svagt inåtböjd mynningskant. Spikar av järn (fnr 1052/2, 1206/1), 3 4 st delvis fragmentariska. Nitar av järn (fnr 1206/2), 3 st fragmentariska. Dateringen Naturvetenskaplig datering var inte möjlig pga kontaminering. Föremålen kan endast ge en generell datering till vendel- eller vikingatid. Figur 92. Graven A16 var mycket skadad av att någon hade grävt en grop och eldat sopor mitt i anläggningen. 58

61 A17 Grav STENSÄTTNING, närmast rund, ca 3,6 m i diam och 0,25 m hög. Kantkedja. Skadad. BRANDLAGER. Graven låg i undersökningsområdets södra del och hade använts för att anlägga ett stenparti med planteringar kring en kraftig björk. Av björken fanns en omfångsrik stubbe kvar mitt i graven. Ett syrenbuskage hade skadat gravens södra delar. Stenpackningen (KX152) var ca 3,6x2,3 m (NÖ- SV) och 0,15 0,25 m hög med flack kurvatur, och tätt lagd där björkstubben inte hade ramponerat stenläggningen. Stenarna i stenpackningen var 0,15 0,35 m stora och naturligt kantiga. Mellan dem fanns gråbrun sandblandad silt. Delar av en kantkedja (KX164) fanns kvar i den norra delen av graven, bevarad till en längd av ca 5 meter och uppförd av 0,2 0,3 m stora kantiga stenar. Många var lagda med en flat sida upp. Sannolikt har kantkedjan lagts på plats innan den fyllts av stenpackningen. Vid avlägsnandet av stenpackningen framkom rakt under den kraftiga stubben ett brandlager (KX167), ca 0,7 m i diam och 0,05 0,1 m tjockt, av sotig silt med inslag av grus, sand, kolbitar och brända ben. Det var inte möjligt att avlägsna stubben och en mindre del av brandlagret kan ha blivit kvar vid undersökningen. Under anläggningen fanns orörd sandig morän. Benen I brandlagret tillvaratogs 0,1 liter (83 g) helt brända, vita-gråvita, sotiga ben. Analysen visade att den gravlagde var en vuxen man. Med i graven fanns även en medelstor hund. Figur 93. Kamfragmenten är från en kam av troligen vikingatida typ. Î Î Î 0 1 Meter Figur 94. Lodfoto över A17. Skala 1:40. 59

62 Föremålen I brandlager KX167: Sammansatt enkelkam (fnr 2416/3), fem fragment bestående av en mellanskiva med nithål samt delar av stödskena med dekor av snedstreck och raka parallella streck (kryssmönster?) samt en otydlig kantföljande linje. Mellanskivan har rakt tvärsnitt. Kammen är troligen av vikingatida typ. Ring av järn (fnr 2416/1), 2,6 cm i diam av en 0,35 cm tjock ten. Oklar funktion. Nitskalle av järn (fnr 2416/2). 164 Kantkedja Vegatationslager 152 Stenpackning 167 Brandlager Dateringen Naturvetenskaplig datering har inte gjorts. Kammen ger en trolig datering till vikingatid (800- eller 900- tal). Orörd mark Figur 95. Matris över A Sten Kantkedja Stubbe Brandlager KX167 Jord- och stenpackning KX Meter Figur 96. Plan över A17. Skala 1:40. 60

63 A18 Utgår A19 Grav STENSÄTTNING, REST AV BRANDLAGER (?), REST AV Strax V om A1 påträffades inom en yta om ca 2x2 m ett femtontal kantiga stenar, 0,1 0,2 m stora, och bland dessa ett fåtal brända ben. Lämningarna tolkades som en kraftigt förstörd grav. Gravresten låg på orörd lerig morän. Benen Î Î Invid stenarna påträffades 3 st ben (3,6 g), helt brända och vita. De diagnostiserades som människa av okänd ålder och kön. Dateringen Datering är inte möjlig, men en generell samtidighet med övriga gravar (vendel vikingatid) föreslås Î 0 1 Meter Figur 97. Lodfoto över A19. Skala 1: Stenpackningar Jord- och stenpackning KX Meter Figur 98. Plan över A19. Skala 1:40. 61

64 Slutsatser och utvärdering Förundersökningens resultat tydde på att det skulle finnas mellan 10 och 15 stensättningar på gravfältet, varav en del skadade. De antogs vara från perioden folkvandringstid tidig vendeltid, ca e.kr. Antalet anläggningar som krävde undersökning blev dock fler än beräknat, sammanlagt 19 stycken. Av dessa bedömdes 15 som säkra gravar och två som obestämda anläggningar eftersom inga människoben påträffades. Samtliga konstaterade gravar var brandgravar. Två anläggningar utgick. Av de 15 säkra grav anläggningarna var det en som (möjligen) innehöll två gravgömmor. Antalet begravningar uppgick således till totalt 15, möjligen 16. En av anläggningarna som fick benämningen obestämd innehöll i en skärvstenspackning ett fåtal enkla föremål samt ett fåtal brända djurben. Möjligen kan denna tolkas som en förstörd grav. Många gravar var kraftigt skadade eftersom gravfältet låg på tomtmark som genomgått ett antal förändringar med konstruktioner som en infartsväg, ett garage, en flaggstång med kraftigt betongfundament, ett fastgjutet stängsel samt diverse planteringar där en del gravar fått utgöra stomme för rabatter. Möjligen har någon grav helt försvunnit, särskilt sannolikt i områdets västra-nordvästra del, men svinnet är knappast särskilt omfattande. Gravfältet dateras till vendeltid vikingatid. Baserat på utförda föremåls- och 14 C-analyser, vilka sinsemellan var påfallande samstämmiga, kan nio gravar ges en närmare datering. Sex av dessa är vikingatida (800- eller 900-tal), tre är vendeltida. Fem gravar är så anonyma till sitt innehåll att de endast kan dateras till antingen vendel- eller vikingatid. En grav (A19) var så förstörd att den inte kunnat dateras alls. Dateringarna som nu erhållits ligger därmed i linje med de gravar som tidigare har undersökts inom fornlämningen (se avsnittet Gravfältet och dess omgivning). Därmed faller en del av de frågeställningar som utgick från förundersökningens antagande att gravfältet är folkvandringstida tidigvendeltida. Om den inhägnade gården med platåhus, RAÄ 17, verkligen är folkvandringstida föreligger ingen samtidighet mellan detta gravfält och storgården. Det är dock tveksamt om en utförligare förundersökning hade klarlagt gravfältets datering. Eftersom flera gravar var så pass anonyma till sitt innehåll är det inte säkert att fler undersökta gravar redan i förundersökningen hade gett ett pålitligare besked om gravfältets tidsställning. 62

65 Referenser Kartor Ekonomiska kartan 1952, blad 10I 9e Bollstanäs LMV Akt A28-9:A10:125, Geometrisk avmätning 1636 LMV Akt A28-9:1, Ägomätning 1708 Litteratur Ambrosiani, K Viking Age Combs, Comb Making and Comb Makers in the light of finds from Birka and Ribe. Stockholm Studies in Archaeology 2. Stockholm. Andersson, G Gravspråk som religiös strategi: Valsta och Skälby i Attundaland under vikingatid och tidig medeltid. Riksantikvarieämbetet. Stockholm Folkvandringstida gravar i Grimsta. Uppland, Fresta socken, Grimsta 67:1, RAÄ 30. Arkeologisk förundersökning. UV Mitt, Rapport 2008:9. Appelgren, K Järnåldersgravar utgrävda i Grimsta. Arkeologisk undersökning Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Rapport UV 1988:17. Stockholm. Arrhenius, B En vendeltida smyckeuppsättning. I: Fornvännen S Arwidsson, G. (red.) Birka II:1, Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. Bennet, A Graven, religiös och social symbol. Strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Thesis and papers in north-european Archaeology 18. Stockholm. Bergström, L Gräddat: brödkultur under järnåldern i östra Mälardalen. Theses and Papers in Scientific Archaeology 9. Stockholm. Callmer, J Trade beads and bead trade in Scandinavia ca A.D. Acta Archaeologica Lundensia Series in 4. Nr 11. Bonn & Lund. Dardel, E., Hed Jakobsson, A., Lindblom, C., Runder, J. Svensson, K (manus). Hjulsta. En gård från vikingatid och medeltid och ett gravfält från vendel- och vikingatid. RAÄ 249 och 285, Särskild undersökning, Spånga sn, Uppland. Rapporter från Arkeologikonsult 2009:2157. Fahlander, F Att kasta pärlor för män? Om dolda gendergrupper i gravmaterialet. C-uppsats vid Göteborgs universitet. Foghammar, M Antikvarisk kontroll. Uppland, Fresta socken, Grimsta 5:3. Fornlämningarna 30 och 117. Riksantikvarieämbetet. Byrån för Arkeologiska Undersökningar. Hemmendorff, O Arkeologisk undersökning: Fornlämningarna Grimsta, Fresta sn, Uppland. Rapport, Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museer, Uppdragsverksamheten 1979:35. Stockholm. Lvova, Z.A Stekljannye busy Staroj Ladogi. Cast I. Sposoby izgotovlenija, areal I vremja rasprostranenija. I: Arheologiceskij sbornik Gosudarstvennogo Ermitaza. Vyp.10. Leningrad, s Magnusson, G. & Wigren, S Fornlämning 83, gravfält, vikingatid, Grimsta 99:1, Fresta sn, Uppland. RAÄ & SHMM, Rapport Uppdragsverksamheten 1978:44. Petré, B. 1984/2. Arkeologiska undersökningar på Lovö, Del 2. Fornlämning RAÄ 27, Lunda. Stockholm. 1984/4. Arkeologiska undersökningar på Lovö, Del 4. Bebyggelsearkeologisk analys. Stockholm Male and Female Finds and Symbols in Germanic Iron Age Graves. I: Current Swedish Archaeology Vol. I The Swedish Archaeology Society, Solna, s Gravfältet RAÄ 13 Söderby, Lovö sn, Uppland. Ett gravfält med två familjer från yngre järnålder. Rapport analys tolkning. Lovö Archaeological Reports and Studies Nr Department of Archaeology, Stockholm University. 63

66 Rundkvist, M Barshalder 2. Studies of Late Iron Age Gotland. Stockholm. Selling, D Wikingerzeitliche und frühmittelaterliche keramik in Schweden. Stockholm. Sigvallius, B Funeral pyres. Iron Age cremations in North Spånga. Theses and papers in Osteology, 1. Stockholms universitet. Ström, K Thorshammerringe und andere Gegenstände des heidnischen Kults. I: Arwidsson (red.) Birka II:1, Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. Svensson, K. & Fors, T Grimsta 100:4. Gravar och bebyggelselämningar i Bollstanäs. Särskild arkeologisk undersökning. RAÄ 83, Fresta sn, Uppland. Rapporter från Arkeologikonsult 2004:2005. Waller, J Nadeln/Pfrieme und Pinzetten. I: Arwidsson (red.) Birka II:1, Systematische Analysen der Gräberfunde. Stockholm. s Otryckta källor Appelgren, K. 1989a. Otryckt rapport. Antikvarisk kontroll vid återställningsarbeten. Uppland, Fresta socken, Upplands Väsby kommun, Grimsta 67:1, intill Fornlämning b. Otryckt rapport. Provundersökning. Uppland, Fresta socken, Upplands Väsby kommun, Grimsta 5:500, intill Fornlämning 30. Edenmo, R Otryckt rapport. Arkeologisk undersökning. Uppland, Fresta socken, Grimsta 5:29, fornlämning 106. Hedman, A Otryckt rapport. Delundersökning samt provundersökning. Källvägen/Grimsta 68:1 6; fornl 30, Fresta socken, Upplands-Väsby kommun, Uppland. Muntligt meddelande Mats Forslund, fastighetsägare. Wegraeus, E Pilspetsar under vikingatid. I: TOR Tidskrift för nordisk fornkunskap Vol. XV , Uppsala, s

67 Tekniska och administrativa uppgifter Arkeologikonsults projektnummer: 2008:2204 Länsstyrelsens diarienummer: Uppdragsgivare: Mats Forslund Socken: Fresta socken Kommun: Upplands Väsby kommun Landskap: Uppland Län: Stockholm Fastighetskartans blad: 10I9e Bollstanäs Typ av undersökning: Särskild arkeologisk undersökning Utförandetid: 13/4 12/ Koordinatsystem: ST 74 Höjdsystem: RH 00 Projektledare: Grävande arkeologer: Rapportansvarig: Rapporttext: Fyndbearbetning: Planer och kartor: Fyndfoton: Layout: Underkonsulter: Anna Hed Jakobsson Fedir Androsjtjuk, Tove Björk, Toralf Fors, Anna Hed Jakobsson Anna Hed Jakobsson Anna Hed Jakobsson Fedir Androsjtjuk, Anna Hed Jakobsson Medea Huuva Nicklas Blidmo, Anna Hed Jakobsson Samuel Björklund Margaretha Klockhoff, Arkeologiska forsk ningslaboratoriet, Stockholms univer si tet Ångströmlaboratoriet, avd. för jonfysik, 14 C-lab, Uppsala universitet Thomas Bartholin, Hamburg, Tyskland Leif Jonsson, Leif Jonsson Osteology, Göteborg Ramirent Leica Geosystems AB, Sollentuna 65

68 66

69 Bilaga 1 Osteologisk rapport Leif Jo n s s o n / LJ Os t e o l o g y Benen från gravfältet i Grimsta, fornlämning 30 i Fresta socken i Uppland. Undersökning 2008 av Arkeologikonsult. Inledning Undersökningen omfattar ben från 16 gravar daterade till yngre järnålder. Benen är brända med undantag av ett fåtal tandfragment av häst, nöt och får. Analysmetod Initialt uppmättes benens samlade volym med hjälp av ett mätglas till närmaste 0,1 liter. Benen har vägts till närmaste gram. Största fragmentet mättes och ungefärlig genomsnittlig fragmentstorlek uppskattades. Benens förbränningsgrad dokumenterades genom att ett antal fragment bröts itu för att granska färg och homogenitet. Helt genombrända ben har en vit grundfärg medan lätt brända ben kan variera från svart till brunsvart. Grad av sotighet noterades och likaså färgning av jord eller lera. I vissa fall noterades rostfärgning i leders spongiösa vävnad hos människa, möjligen från järn i hemoblobin? Varje fyndenhet har genomletats minst två gånger varvid alla identifierbara fragment har sorterats ut. Identifieringen till art, skelettelement, anatomisk del, kroppssida, ålder och kön har gjorts med hjälp av den osteologiska referenssamlingen vid Göteborgs Naturhistoriska Museum. Vid åldersbedömningen har skelettets tillväxt och mognadsgrad observerats. För förekommande brända djur innebär detta att man i stort kan klassa ett djur som icke färdigvuxet (ungdjur) respektive färdigvuxet. För människa har förutom skelettets epifyssammanväxning även benens allmänna utseende använts vid bedömning av unga/späda barn. Förekomst av bevarade tandkronor av tänder som inte frambrutit kan användas för individer under år. Vuxna individer har åldersbedömts på sammanväxningen av skalltakets suturer och graden av förminskning av tändernas pulpahålor och pålagringen av rotcement. För individer över 20 års ålder innebär detta att åldern bara kan uppskattas till grövre intervall. Anatomiska mått har tagits när så varit möjligt och ansetts relevant. Måtten kan för människa komplettera morfologiska drag som används för könsbedömning. Ben krymper i varierande grad vid bränning och mått på djurben kan inte direkt jämföras med mått från obrända ben. Här har måtten tagits för att ge en relativ bedömning av storleken på hundarna och för att möjliggöra jämförelser med andra undersökta material. Måtten anges med beteckningar enligt von den Driesch (1976). Resultat Alla identifieringar, volymer och vikter redovisas i den nedanstående bestämningskatalogen. Först ges grunddata om varje bensamling varpå följer en sammanfattning för varje art med en diagnos. En redovisning av alla identifierade fragments anatomiska fördelning per art och fyndenhet ges tabellariskt i slutet av rapporten. Anatomiska mått på djurben redovisas också i tabellform. 67

70 Bestämningskatalog Grav 1, fnr 132:1153, brandlager 3,2 liter, 2630 g. Maximalt 51 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-gråvita (brunvita spongiösa delar hos Homo), sotiga. Människa: höger klippben (petrosum), 2 skalltak (spjälkade genom diploë, sutur sluten invändigt), 1 diafysfragment. Vikt 11,6 g. Diagnos: vuxen, medelålders (30 50 år) Häst: delar från huvud, tänder, hals, svans och nedre extremiteter. Vikt 151,0 g. Diagnos: vuxet djur, huvud-, hals- och fotskelett. Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Människa: delar av kranium, revben och extremiteter. Överkäke med frambrutna framtänder, hörntand och falska kindtänder. Fingerled med utvecklade sen- och muskelfästen. Vikt 20,2 g. Diagnos: vuxen individ, över 20 år, kön? Häst: lateral stråle av mellanfotsben ( stilettben ) och distal kant av hov (tåled 3). Vikt 3,6 g. Häst?: 2 kraniefragment. 5,3 g. Nötkreatur: 1 höger obränd övre kindtand (molar 1 eller 2) sliten till 10 mm ovan rot. Vikt 9,8 g. Diagnos: äldre vuxet djur. Del av deponerat kalvarium?. Hund: delar från hela kroppen, två individer (2 vänster sidas höftledgrop, 2 höger hälben) varav den ena hanne (penisben). Vikt 35,7 g. Diagnos: 2 hundar, medelstora, den ena hanhund. Får: delar av kranium (tinningben och hornkvicke), knäskål, skenben (v+h), språngben (v). Vikt 9,1 g. Diagnos: vuxet djur, behornat, kön? Medelstort djur: bålkotor (epifyser lösa), diafysfragment av överarmsben och lårben?. Vikt 4,0 g. Diagnos: kotor av ungdjur? (kan vara av fåret ovan), rörben (ålder?). Nötkreatur: obränd kindtand (molar). Vikt 0,6 g. Diagnos: kan utgöra rest av deponerat kranium (helt eller del av), ålder? Höns: skulderblad, lårben, skenben. Vikt 1,7 g. Diagnos: vuxet djur, kön? Fågel: 2 diafysfragment (överarmsben?) av fågel som är större än höns. Vikt 0,7 g. Grav 2, fnr 114:2420, jord- och stenpackning Däggdjur: 2 brända fragment. Vikt 0,8 g. Grav 3, fnr 163:2420, brandlager 0,6 liter, 450 g. Maximalt 40 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Mestadels helt brända, vitagråvita med lite sot. Får: vänster språngben. Vikt 0,3 g. Medelstort djur: 1 metafysfragment med öppen epifysfog; 1 löst epifysfragment (ungdjur). Vikt 0,6 g. Medelstort djur: 2 diafysfragment av överarmsben; 7 övriga diafysfragment. Vikt 4,6 g. Människa/hund/häst: 5 tandrotsfragment. Vikt 0,8 g. Grav 3, fnr 163:2420, brandlager 2,3 liter, 1837 g. Maximalt 52 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Mestadels helt brända, vitagråvita med lite sot. Människa: delar av kranium, hals, ländrygg, överarm och finger. 6 skalltaksfragment varav 3 med suturer (2 slutna invändigt). 1 rot av helt nedsliten kindtand. Kotkroppar med åldersförändringar. Tumled med utvecklade sen- och muskelfästen. Vikt 35,5 g. Diagnos: vuxen individ, medelålder/äldre, cirka år. Hund: delar av huvud, tänder, revben och extremiteter. Fasta epifyser. Vikt 4,4 g. Diagnos: vuxen individ, medelstor. Häst: delar av kranium, tänder, hals, ländrygg, svans, skenben och nedre extremiteter. Fasta epifyser i kotorna. Vikt 72,6 g. Diagnos: vuxet djur. 68

71 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Häst?: 2 fragment av höftbenets ledgrop. Vikt 8,8 g. Större däggdjur: 1 öppen epifysfog; 1 ledhuvud av överarmsben eller lårben; 4 övriga. 4,3 g. Får: knäskål. Vikt 1,0 g. Grav 4, fnr 160:2246, brandlager 0,2 liter, 159 g. Maximalt 34 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Mest helt brända, vita-gråvita, leriga med lite sot. Människa: 2 skalltakfragment; 1 tandrot; fragment av kotor, skulderblad och rörben. Vikt 7,9 g. Diagnos: vuxen individ, kön? Hund: 3 svanskotor (lösa epifyser) och 1 mellanfotsdiafys. Vikt 1,6 g. Diagnos: ung individ, storvuxen typ. Höns: 1 tarsben av vuxet? djur. Vikt 0,2 g. Grav 5, fnr 148:2421, brandgrop 0,22 liter, 205 g. Maximalt 46 mm, i medeltal mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta, jordiga med lite sot. Människa: fragment av kranium och hals. Vikt 9,7 g. Diagnos: vuxen individ, kön? Hund: delar av nedre extremiterer, fasta epifyser. Vikt 5,9 g. Diagnos: vuxet djur av medelstor typ. Svin: delar av kranium (krona av undre framtand (I2) ej frambruten). Vikt 0,9 g. Diagnos: ungt djur (6 10 månader) Medelstort djur: delar av överarmsben (lös distal epifys) och lårben av juvenil karaktär; diafysfragment. Vikt 4,8 g. Diagnos: ungt djur, kan komma från svinet ovan. Grav 6, fnr 130:2426, brandlager 0,15 liter, 91 g. Maximalt 25 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-svarta, jordiga med lite sot (kolbitar). Människa:19 skalltaksfragment varav mång spjälkade genom diploë (inga suturer synliga). Vikt 9,0 g. Diagnos: äldre individ, år. Får/get: 1 obränd kindtand (molar). Vikt 0,1 g. Grav 7, fnr 7:2427, rensfynd 9 vitbrända fragment, 15,4 g. Människa: diafysdelar av överarmsben?, lårben och skenben (vuxen karaktär). Grav 7, fnr 109:2425, brandgrop 0,6 liter, 551 g. Maximalt 41 mm, i medeltal mm stora fragment. Mest helt brända, vitavitgrå, jordiga med lite sot. Människa: 26 skalltaksfragment varav 4 spjälkade genom diploë (suturer slutna); övre kant av vänster ögonhåla (margo supraorbitale) av manlig typ; delar av underkäke, tandrötter, atlaskota, axiskota (tandutskottets bredd 9,0 mm); kotor, revben och rörbensdiafyser (lårben med bred pilaster, linea aspera). Vikt 77,6 g. Diagnos: äldre individ, man. Hund: delar från hela kroppen, fasta kotepifyser. Vikt 21,2 g. Diagnos: vuxet djur, medelstor-mindre typ. Får: övre delar av strålben och armbågsben av vuxet djur. Vikt 1,1 g. Får?: övre del av skenben av vuxet djur; kindtandrot. Vikt 1,4 g. 69

72 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Grav 9, fnr 110:480, brandlagerfläck 32 fragment, 5 10 mm stora. Vitbrända med jord och lite sot. Människa: tunna skalltaks- och diafysfragment. Vikt 2,5 g. Diagnos: litet barn/spädbarn. Grav 9, fnr 112:482, stenpackning 33 fragment, 5 10 mm stora. Vitbrända med jord och lite sot. Människa: tunna skalltaks- och diafysfragment; 1 lös epifysfog. Vikt 2,8 g. Diagndos: litet barn/spädbarn. Däggdjur: 1 diafysfragment, vikt 0,1 g. Grav 10, fnr 150:1760, brandlager 0,03 liter, 35 g. Maximalt 44 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Helt brända, vita-gråvita, sotiga. Människa: 1 diafysfragment av skenben. Vikt 6,5 g. Diagnos: vuxen (?). Hund: 1 ländkota med fasta epifyser. Vikt 1,0 g. Diagnos: vuxen hund, medelstor typ. Grav 10, fnr 150:1884, brandlager Människa: 21 skalltaksfragment, relativt tunna, 4 spjälkade genom diploë och 12 med halvslutna suturer; margo supraorbitalis av kvinnlig typ, gracilt okben. Underkäke med svagt utbildad spina mentalis. Rot av visdomstand, rot ej helt fullbildad. Lårben med smal pilaster (väggtjocklek 3,5 mm). Vikt 73,4 g. Diagnos: yngre individ, under 20 år?, kvinna. Hund: delar från hela kroppen, Kraftig nackkam, fasta epifyser. Vikt 25,3 g. Diagnos: vuxet medelstort djur, hane?. Får: distal diafysdel av skenben med tillhörande lös epifys. Vikt 1,9 g. Diagnos: ungt djur. Grav 11, fnr 135:2419, brandlager 0,55 liter, 435 g. maximalt 40 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. helt brända, vita-grå med jord och lite sot. Människa: 55 skalltaksfragment varav 27 med öppen sutur, max 3,6 mm tjocka. Tinningben, okben och underkäksled gracila. 9 tandrötter med vida pulpor och tydliga öppningar i apex; krona av visdomstand med påbörjad rot. Metafys- och epifysdelar utan sammanväxning. Finger-tåleder av juvenil karaktär.vikt 94,0 g. Diagnos: yngre individ, övre tonår?, kvinna? Får: höger skenben, språngben och hälben, epifyser och tuber lösa. Vikt 7,2 g. Diagnos: Höger underben av ungdjur, utstyckad stek?. Får?: 2 klippbensfragment (kranium) och 3 revben. Vikt 3,3 g. Grav 12, fnr 137:1886, brandlager 0,55 liter, 505 g. Maximalt 45 mm, i medeltal mm stora fragment. Helt brända, vita, jordiga. Människa: 18 skalltaksfragment varav 5 med invändigt igenväxande suturer och 2 spjälkade i diploë. Margo supraorbitalis av manlig typ. Dens axis 8,7 mm bred. Överarmens ledkula 42 mm diameter. Halskota med betydande åldersförändring. Vikt 51,7 g. Diagnos: vuxen individ, medelålders (40 60 år), man. Hund: delar från hela kroppen. epifyser fasta. Diagnos: vuxet djur, medelstor/mindre typ. 70

73 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Grav 13, fnr 13:1714, rensfynd Däggdjur/människa: 1 bränt revbensfragment?. Vikt 1,0 g. Grav 13, fnr 13:1715, rensfynd Människa: 1 skalltaksfragment, sutur som är sluten invändigt. Vikt 2,0 g. Diagnos: vuxen individ (30 50 år). Medelstort däggdjur: 1 diafysfragment. Vikt 0,1 g. Grav 13, fnr 149:1749, brandlager Däggdjur: 5 brända fragment. 2,3 g. Grav 13, fnr 149:1750, brandlager 8,2 liter, 7005 g. Maximalt 60 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta(-bruna), sotiga. Människa: 10 skalltaksfragment, margo supraorbitalis av manlig? typ. Ledhuvuden av underkäke av manlig? typ. 11 tandrötter. Extremitetsfragment, fingerleder med utvecklade sen- och muskelfästen. Vikt 53,0 g. Diagnos: vuxen, äldre individ (40 60 år), man? Hund: delar från hela kroppen. Fasta epifyser. 2 vänster språngben. Vikt 35,5 g. Diagnos: 2 individer, vuxna, medelstora. Häst: delar från hela kroppen, fasta epifyser. Vikt 152,6 g. Diagnos: vuxet djur. Get: höger språngben och hälben. Vikt 3,3 g. Får/get: 1 obränt fragment av kindtand. Vikt 0,1 g. Medelstort däggdjur: 1 diafysfragment. Vikt 1,1 g Fågel?: 3 diafysfragment. Vikt 0,4 g. Grav 13, fnr 149:2246, brandlager 0,9 liter, 650 g. Maximalt 37 mm, i medeltal mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-gråvita, sotiga. Människa: vänster överkäke med intakt I1, rotabcess I2, intakt C1, rotabcess P1, P2 tappad intra vitam, M1 intakt, M2 och M3 tappade intra vitam; höger överkäksfragment med abcesser i P/m-rötter. Näshålans botten normal. Litet mastoidutskott, men i övrigt robust. Höger underkäksdel med alveol av visdomstand men M1 och M2 tappade intra vitam. Rot av visdomstand, sliten till halva kronhöjden. Vikt 24,4 g. Diagnos: vuxen, äldre individ (40 60 år), man? Hund: delar från hela kroppen. Fasta epifyser. Vikt 20,5 g. Diagnos: vuxet djur, medelstor typ. Häst: 1 obränt kindtandsfragment. Vikt 5,9 g. Häst: 5 brända fragment; halskota, vrist, språngben och hov. Vikt 5,3 g. Grav 13, fnr 149:2321, i urna 1,0 liter, 715 g. Maximalt 66 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-svarta/bruna, sotiga. Människa: skalltaksfragment; underkäke med kraftig spina mentalis (passning till käkdel i 149:62323); robust överarmsdiafys. Vikt 17,3 g. Diagnos: vuxen individ, man. Häst: delar från hela kroppen. Fasta epifyser. Sammanväxning mellan tarsale 3 och metatarsale (s.k. spatt, fel- eller överbelastningsskada?). Vikt 132,5 g. Diagnos: vuxet djur, skada i vänster bakfot spatt. Grav 13, fnr 149:2323, brandlager 0,8 liter, 555 g. Maximalt 50 mm, i medeltal 20 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-svarta, sotiga. 71

74 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Människa: Pannben och skalltak delvis spjälkade i diploë; underkäksfragment (framtandsalveoler) med passning till fragment i 149:2321. Vikt 20,8 g. Diagnos: vuxen, man? Hund: delar av kranium och extremiteter. Fasta epifyser. Vikt 7,6 g. Diagnos: vuxet djur, medelstor. Häst: Fragment av bål och extremiteter. Fasta epifyser. Vikt 31,0 g. Diagnos: vuxet djur. Grav 13B, fnr154:2044, i urna Däggdjur/människa: 12 brända fragment, vita, jordiga. Vikt 1,3 g. Grav 14, fnr 125:2418, brandlager 0,8 liter, 602 g. Maximalt 35 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-gråsvarta, sotiga. Människa: 17 skalltaksfragment varav 1 sutur (sluten invändigt) och 4 spjälkade i diploë. 1 margo supraorbitalis, ej könsbedömbar. Vikt 41,1 g. Diagnos: vuxen individ (40 60 år?), kön? Hund: delar från hela kroppen. Fasta epifyser. Vikt 20,3 g. Diagnos: vuxet djur, medelstor. Får: 2 vänster handlovsben; lårben (löst ledhuvud), vänster skenben (lös distal epifys), vänster vadben, vänster språngben, vänster hälben. Vikt 8,6 g. Diagnos: del av vänster framfot, del av vänster bakben ( fårfiol ) av ungdjur. Medelstort djur: 4 diafysfragment. Vikt 3,4 g. Grav 16, fnr 131:1206, brandlager 0,4 liter, 331 g. Maximalt 33 mm, i medeltal mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-svarta(bruna). Människa: diafys av överarmsben? Vikt 1,4 g. Häst?: fragment av rörben, sesamben och revben. vikt 13 g. Medelstort djur: fragment av diafyser och leder. Vikt 7,1 g. Grav 16, fnr 131:1052, brandlager 0,06 liter, 53 g. Maximalt 38 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Delvis ofullständigt brända, vita-grå, jord och sot. Större däggdjur: diafys- och ledfragment. Grav 16, fnr 16:2429, IF 500, rensfynd 0,03 liter, 20 g. Helt brända, vita, ärg? på spongiösa fragment. Häst: fragment av mellanfotsdiafyser samt leder. Grav 16, fnr 16:2429, IF 499, rensfynd 5 fragment, 3,8 g. Helt brända, vita, sot. Större däggdjur: diafysfragment. Grav 17, fnr 167:2416, brandlager 0,1 liter, 83 g. Maximalt 27 mm, i medeltal 15 mm stora fragment. Helt brända, vita-gråvita, sotiga. Människa: Vänster + höger okben, robusta; margo supraorbitalis av manlig typ; kraniedelar och tandrot. Vikt 7,3 g. Diagnos: vuxen individ, man. Hund: delar av kranium och extremiterer. Fasta epifyser. Vikt 8,5 g. Diagnos: vuxet djur, medelstor. 72

75 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Grav 19, fnr 19: brända fragment, 3,6 g. Helt brända, vita. Människa: 1 fragment av nackben, 2 diafyser. Diagnos: vuxen? individ, kön? Mått på brända djurben Får och get Språngben Får Lateral längd GLl Medial längd GLm Distal bredd Grav 1, 132: ,9 mm 22,9 mm 14,8 mm Grav 11, 135:2419 Grav 14, 125: ,0 mm 23,7 mm Get Lateral längd GLl Medial längd GLm Distal bredd Grav 13 23,1 mm 22,3 mm 14,4 mm Hund Grav G1 132:1153 G10 150:1884 G12 137:1886 Nackkondyl GL 16,9 mm 18,5 mm 16,0 mm Ländkota GL centrum Carpale assessorium GL x Bp G5 148:2421 G13 149: ,4 x 12 mm 13,8 x 9,0 mm 19 x 10,2 mm G13 149:1750 Caput femur diam 11,9 mm 16,0 mm 20,0 mm Patella GL Astragalus GL Calcaneus GL 22 mm 38 mm Metapodia Bd 8,1 mm 7,6 mm Höns G17 167: ,0 mm G7 109:2425 G10 150: ,2 mm 20 mm Höns Grav 1 132:1153 Medial längd GLm Distal bredd Tibitarsus Bd 7,3 mm 22,3 mm 14,4 mm Måttens definitioner enligt A guide to the measurements of animal bones from archaeological sites av Angela von den Driesch, Peabody Museum Bulletin 1, Harvard University, Cambridge, Massachusetts. 73

76 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Anatomisk fördelning av identifierade fragment per art och fyndenhet. Up.Fresta 30 Häst Grav 1 Grav 3 Grav 3 Grav 13 Grav 13 Grav 13 Grav 13 Grav 16 Grav : : : : : : : : : ? 3 8 kalvarium underkäke obränd tänder halskota 1 bröstkota ländkota korskota svanskota 17 1 kotor 1 revben bröstben skulderblad 2 överarm strålben armbågsben handlov mellanhand 2? 2 höftben 1 lårben knäskål 2 skenben vadben 1 1 språngben 1 hälben vrist 1 mellanfot handlov/vrist mellanhand/fot tåled tåled tåled sesamben 1 1 sesamben diafys övrigt vikt g 74

77 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Up.Fresta 30 Hund Grav 1 Grav 3 Grav 4 Grav 5 Grav 7 Grav 10 Grav 10 Grav 12 Grav : : : : : : : : :1750 kalvarium underkäke tungben 1 tänder halskota bröstkota 1 9 ländkota korskota 1 1 svanskota kotor revben bröstben 1 skulderblad 1 1 överarmsben strålben 2 2 armbågsben handlov 1 1 mellanhand höftben lårben knäskål 1 1 skenben vadben språngben 1 3 hälben vrist 1 1 mellanfot 3 1 handlov/vrist mellanhand/fot tåled tåled tåled 3 1 sesamben diafys 20 penisben 1 övrigt vikt g

78 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Up. Fresta 30 Hund Grav 13 Grav 13 Grav 14 Grav : : : :246 Kalvarium Underkäke 1 1 Tungben Tänder 3 Halskota Bröstkota 1 Ländkota Korskota Svanskota 1 Kotor 1 Revben 1 Bröstben Skulderblad Överarmsben 1 2 Strålben Armbågsben 1 1 Handlov 1 Mellanhand Höftben 1 Lårben 1 Knäskål 1 1 Skenben 1 Vadben Språngben Hälben 1 Vrist 1 Mellanfot 2 2 handlov/vrist mellanhand/fot 3 1 tåled tåled tåled Sesamben Diafys 1 2 Penisben Övrigt vikt g

79 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Up.Fresta 30 Människa Grav 1 Grav 3 Grav 3 Grav 4 Grav 5 Grav 6 Grav 7 Grav 7 132: : : : : : :2425 7:2427 kalvarium underkäke tänder halskota bröstkota ländkota 2 korskota svanskota kotor 2 revben 1 2 bröstben skulderblad 2 överarmsben 1 1 strålben armbågsben handlov 1 mellanhand fingerled höftben lårben 2 2 knäskål skenben vadben 1 språngben hälben vrist mellanfot handlov/vrist mellanhand/fot tåled sesamben diafys övrigt 1 vikt g

80 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Up.Fresta 30 Människa Grav 9 Grav 9 Grav 10 Grav 10 Grav 11 Grav 12 Grav 13 Grav : : : : : : : :2323 kalvarium underkäke tänder halskota bröstkota 4 ländkota 1 korskota svanskota kotor revben 1 bröstben skulderblad överarmsben 1 strålben armbågsben 1 handlov mellanhand fingerled höftben lårben knäskål skenben vadben språngben hälben vrist mellanfot handlov/vrist mellanhand/fot tåled 1 sesamben diafys övrigt 4 1 vikt g

81 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Up.Fresta 30 Människa Grav 13 Grav 13 Grav 13 Grav 14 Grav 16 Grav 17 Grav : :2321 Fy : : : :2428 kalvarium underkäke tänder halskota bröstkota ländkota korskota svanskota kotor revben bröstben skulderblad överarmsben 1 strålben armbågsben handlov mellanhand fingerled 2 1 höftben lårben knäskål 1 skenben 3 vadben språngben hälben vrist mellanfot handlov/vrist mellanhand/fot tåled sesamben diafys övrigt 1 vikt g

82 Bi l a g a 1 Os t e o l o g i s k rapport Up.Fresta 30 Får (+get) Grav 1 Grav 3 Grav 3 Grav 6 Grav 7 Grav 10 Grav 11 Grav 13 Grav : : : : : : : : :2418 kalvarium 2 2 underkäke 2 tänder revben 3 strålben 1 armbågsben 1 handlov 2 lårben 1 knäskål 1 1 skenben vadben 1 språngben (get) 1 hälben mellanfot 4 vikt g Up. Fresta 30 Svin Grav 5 148:2421 kalvarium 2 tänder 1 vikt g 1 Up. Fresta 30 Medelstort djur Grav 1 Grav 3 Grav 5 Grav 6 Grav 13 Grav : : : : : :2418 tänder 1 obränd kota 3 diafys övrigt vikt g Up. Fresta 30 Höns Grav 1 Grav 4 Up. Fresta 30 Fågel Grav 1 Grav : :2246 skulderblad 1 lårben 2 skenben 1 tars 1 diafys vikt g : :1750 diafys 2 3 vikt g

83 Bilaga 2 Konserveringsrapport Uppdragsrapport nr 129 Konserveringsrapport Grimsta, RAÄ 30, Fresta sn, Uppland Margaretha Klockhoff Stockholms Universitet Maj