Priset för assistans Att tillgodose behov eller att spara pengar

Transkript

1 PRISET FÖR ASSISTANS Detta är Humanas juridiska årsbok. Den innehåller en uppdaterad bild av betydelsefulla händelser och trender inom rättsområdet personlig assistans. I år belyser vi särskilt frågan om kostnaderna för assistansen. Flera viktiga perspektiv saknas i den debatt som förs om kostnader, och syftet med LSS riskerar att glömmas bort. I boken diskuterar vi hur kostnaderna utvecklas och varför, och går igenom de alternativ som lyfts fram i diskussionen. Priset för assistans Att tillgodose behov eller att spara pengar Humanas juridiska årsbok 2013 Vi vänder oss med denna årsbok till beslutsfattare, myndigheter, domstolar, brukarorganisationer och jurister. Genom att dela med oss av våra erfarenheter och kunskaper vill vi bidra till en debatt som syftar till en mer human och rättsäker tillämpning inom rättsområdet som rör personlig assistans. Alla människor har rätt till ett bra liv och goda levnadsvillkor. Har du frågor kring personlig assistans eller behöver juridisk rådgivning, ring Humana på

2 Innehåll Förord...6 Kostnaderna i fokus i debatten om personlig assistans...8 Varför ökar kostnaden för personlig assistans?... 8 Vad kostar alternativen och är de aktuella?... 9 Övervältring av kostnader från stat till kommun...10 Många får inte den hjälp de behöver Domslut bidrar till att kostnaderna har minskat Kommunerna vill minska ersättningen för utförd assistans Fortsatta problem med rätten till assistans för tillsyn...14 Fortsatt oklara kriterier för att ingå i personkrets Positiva initiativ kring föräldraansvaret...17 Ändring av jourbegreppet i Försäkringskassans vägledning...18 Goda levnadsvillkor uppnås inte men positiva initiativ finns...19 Många nekas rätten att resa utomlands...23 Lagändringar vid halvårsskiftet Utvecklingsförslag...26 Humana och stöd i rättsprocesser...27 Om Humanas jurister

3 Förord Bland partierna i Sverige finns en enighet om att personer med grava funktionsnedsättningar ska få sådan hjälp att de kan leva som andra. Den politiken ligger fast och den lagstiftning som ger personer med olika behov rätt till assistans har ett starkt stöd. Under det senaste året har dock en debatt om kostnaderna och hur de har utvecklats tagit fart. En bidragande orsak till detta var utredningen Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning (SOU 2012:6) som publicerades i början av Humana tar självklart starkt avstånd från alla former av fusk och ser positivt på att initiativ nu tas för att få bort oseriösa aktörer och oegentligheter. Detta är avgörande för assistansens framtid och för de som har assistans. Men i diskussionen som förts under året har inte bara oegentligheter stått i fokus. På flera håll har kostnaderna för assistansen som helhet ifrågasatts. Många medier har skrivit om frågan och bland annat ifrågasatte flera ledarskribenter priset för assistans, och menade att ribban har satts för högt. Flera centrala perspektiv på frågan om kostnaden har dock uteblivit i diskussionen. Några av dessa behandlas i årets juridiska årsbok. För många brukare är det förstås provocerande att kostnaderna får så stort utrymme när assistans debatteras. Särskilt för alla de som tvingas ta hjälp av jurister för att få tillgång till det stöd från samhället de har rätt till enligt lag och som gör det möjligt för dem att leva ett bra liv. Eller för de som får sin assistans minskad, eller i värsta fall helt indragen. Denna rapport är ett led i att sprida vår kunskap till personer som på olika sätt påverkar eller påverkas av de beslut som fattas och den utveckling som sker inom området. I rapporten pekar vi bland annat på behovet av ökad rättssäkerhet och minskad godtycklighet när det gäller bedömningar av rätten till personlig assistans och vi beskriver pågående trender inom juridikområdet. Genom bättre kunskaper på området kan enskilda individer bättre tillvarata sina rättigheter och få tillgång till ett stöd som kan ge alla rätten till ett bra liv. Christian Källström chefsjurist Humana 5 6

4 Kostnaderna i fokus i debatten om personlig assistans Under det senaste året har det förts en off entlig debatt om kostnaderna för personlig assistans. Men diskussioner om vilka samhällsvinster assistansen ger och vad utebliven assistans skulle kosta lyser med sin frånvaro. Hur alternativen skulle se ut och vad de skulle kosta har inte heller lyfts. Men många människor har idag inte det stöd de är i behov av, till exempel att de inte kan ta sig toaletten när de behöver eller inte kommer ut så ofta de skulle önska. Samtidigt driver myndigheter och kommuner genom sina tolkningar på för att minska kostnaderna, och det har också blivit svårare för människor att få assistans. Varför ökar kostnaden för personlig assistans? Regeringen fastställer varje år ett schablonbelopp för assistansersättningen. I år är beloppet satt till 275 kronor per utförd assistanstimma, och 2012 var det 267 kronor. I den summan ska samtliga kostnader för personlig assistans rymmas. Det ska alltså täcka lön och sociala avgifter till den personliga assistenten. Därutöver ska summan täcka utbildningskostnader, arbetsmiljökostnader, kvalitetssäkring, garantilöner, uppsägningslöner, personalmöten, administrationskostnader och andra omkostnader. Priset per timma kan inte på något vis anses vara högt. Det är få servicebranscher där 275 kronor täcker en hel timmes tjänst. Något som ständigt återkommer är den påstått skenande kostnadsutvecklingen för personlig assistans. Gång på gång kommer larmrapporter om att assistansersättningen nått nya rekordhöjder. Att kostnaderna för personlig assistans ökar är helt korrekt. Frågan som borde ställas är vad detta beror på. Först därefter kan man ta ställning till om kostnadsökningen är rimlig eller inte. En viktig förklaring till kostnadsökningen är effekten av att man numera får behålla sin personliga assistans efter 65 års ålder. I enlighet med den ursprungliga lagstiftningen upphörde rätten till personlig assistans vid 65 års ålder. En enig riksdag beslutade år 2001 att personer med assistans skulle ha rätt att behålla assistansen även efter fyllda 65 år. Andelen 65-åringar med personlig assistans växer eftersom det varje år tillkommer fler personer än vad som faller bort. Enligt Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) har gruppen 65-åringar mer än trefaldigats under perioden En stor andel av det senaste decenniets kostnadsökning kan alltså förklaras med en naturlig följd av ett enhälligt riksdagsbeslut. En annan orsak till kostnadsökningarna är att assistansreformen verkligen fått avsedd effekt. Syftet med Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är att människor med omfattande funktionsnedsättning ska kunna leva sina liv så likt andra människor som möjligt. När lagstiftningen var ny och de flesta med omfattande funktionsnedsättning fram till dess fått klara sig med hemtjänst, ledsagning och den hjälp som anhöriga och vänner kunde erbjuda var det många som ansökte om och beviljades relativt lite personlig assistans. Med tiden blev det tydligt hur nära att leva som andra man kunde komma om man bara hade assistans i tillräcklig omfattning. Detta har fått till följd att många ansökt om utökad personlig assistans. Det genomsnittliga antalet timmar per assistansberättigad, och därmed också kostnaderna, har därför 7 8

5 Av förarbetena till LSS framgår att kontinuitetsprincipen är en av grunderna till lagstiftningen. Kontinuitetsprincipen innebär att den som har beviljats en insats ska kunna lita på att stödet inte plötsligt upphör eller förändökat. Ökningen är således varken oförklarlig eller oskälig utan en naturlig effekt av att lagstiftarens intentioner gått i uppfyllelse. I sammanhanget kan det också vara värt att nämna att om intentionerna med LSS hade följts så hade en mycket stor grupp med psykiska svårigheter också fått hjälp, något som alltså hade gjort gruppen berättigade väsentligt större än idag. Vad kostar alternativen och är de aktuella? I debatten om kostnaden för personlig assistans förekommer sällan diskussion om alternativen. Om assistans inte finns att tillgå för personer med omfattande funktionsnedsättning, måste de få sina behov tillgodosedda på annat sätt. Dessa andra sätt är naturligtvis också förknippade med kostnader. Hemtjänst är ett dyrare alternativ Som alternativ till personlig assistans finns hemtjänst och grupp- eller servicebostad. Hemtjänst borde egentligen helt falla bort ur diskussionen utifrån att en av grundorsakerna till att personlig assistans överhuvudtaget skapades var att man såg att personer med omfattande funktionsnedsättning inte kunde få sina hjälpbehov tillgodosedda genom hemtjänst. Om man bortser från detta faktum, och istället för att fokusera på att behoven ska bli tillgodosedda, enbart tittar på kostnaderna för hemtjänst visar det sig att hemtjänst ofta är en för samhället dyrare insats än personlig assistans. Sveriges kommuner och landsting (SKL) har gjort en genomgång av de ersättningssystem som kommunerna fastställt för hemtjänsten 1. Det visar sig att den genomsnittliga kostnaden per hemtjänsttimme år 2012 uppgår till 352 kronor per timma, något som dock inkluderar transporter mellan olika personer. Detta kan jämföras med den statliga assistansersättningen som år 2012 uppgick till 267 kronor per assistanstimma. Många personer som förlorar sina assistansbeslut blir hänvisade till hemtjänst ett alternativ som man redan på förhand vet inte kan tillgodose behoven, eftersom det oftast handlar om punktinsatser. Detta till en kostnad som alltså sannolikt blir högre per utförd timme. Gruppbostäder spar inte pengar och är olämpliga för många människor Gruppbostad och servicebostad är två boendeformer som kan beviljas beroende på stödbehovets omfattning. I en servicebostad behöver det inte, till skillnad från en gruppbostad, finnas personal tillgänglig dygnet runt. Om man utgår från att lagstiftarens syfte att insatsen ska säkerställa goda levnadsvillkor och möjlighet att leva som andra, innebär det att servicebostad i många fall inte tillgodoser behoven. Detta eftersom många personer delar på samma personal samt att personalen endast finns på plats vissa tider under dygnet. Personen måste därför vänta på att gå på toaletten, klia sig på örat, rätta till sittställningen, eller bläddra blad i sin bok till dess personalen har tid vilket varken motsvarar goda levnadsvillkor eller möjlighet att leva som andra. Man får därför utgå från att servicebostad inte skulle kunna tillgodose hjälpbehoven för många personer som egentligen har behov av personlig assistans. Om en servicebostad ska tillgodose samma behov som en assistent behövs det uppenbart samma bemanning varför kostnaden inte kan bli lägre. I en gruppbostad ska det finnas personal tillgänglig under dygnets alla timmar. Det ska också finnas gemensamhetsutrymmen och i princip ska den boendes hela behov av stöd, service, fritid och kulturella aktiviteter kunna tillgodoses inom ramen för boendet. Syftet med insatser enligt LSS är att personer med omfattande funktionsnedsättning ska kunna leva så likt andra människor som möjligt. Detta är naturligtvis inte möjligt om det enda alternativet är att flytta in i ett kollektiv tillsammans med människor som man inte själv valt att leva tillsammans med. Det passar också väldigt dåligt om man har tänkt sig att bilda familj eftersom gruppbostaden i sig inte är anpassad för samboende. Om man bortser från att gruppbostad oftast inte är ett rimligt alternativ för personer som har behov av personlig assistans utan endast undersöker själva kostnaden för olika stödformer visar det sig att även gruppbostad ofta är en dyrare form av insats. Föreningen JAG har under flera år, med stöd av medel från Allmänna Arvsfonden, bedrivit ett kunskapsprojekt. En av delrapporterna behandlar just kostnader för personlig assistans i relation till gruppbostad 2. Kostnaden för gruppbostäder i fyra kommuner jämfördes med den genomsnittlige assistansberättigade och i så gott som samtliga fall var kostnaden för gruppbostaden högre än för den genomsnittlige assistansanvändaren. Avslutningsvis är olika boenden inte alltid lämpliga, såvida de inte bemannas på ett sätt som gör att behoven kan tillgodoses, vilket i sin tur innebär att detta alternativ blir dyrare. Övervältring av kostnader från stat till kommun I takt med Försäkringskassans allt snävare bedömning av vad som ingår i grundläggande och övriga assistansbehov är det allt fler som förlorar sin statliga assistansersättning. Försäkringskassans egna siffror visar att drygt tio procent får sina beslut helt indragna i samband med 2-årsomprövning. Försäkringskassans beslut att dra in assistansersättningen grundas antingen på att personen inte längre anses ha grundläggande behov som överstiger 20 timmar per vecka alternativt att personen inte längre anses tillhöra LSS personkrets. Den som får sin assistansersättning indragen kan istället ansöka om personlig assistans enligt LSS från kommunen. Kommunen ska göra en självständig bedömning av såväl personkretstillhörighet som grundläggande och övriga hjälpbehov. Detta leder många gånger till att en person som av Försäkringskassan inte anses tillhöra LSS personkrets av kommunen ändå anses tillhöra personkretsen. Det leder också så gott som undantagslöst till att kommunen kommer fram till helt annan tidsåtgång för grundläggande och övriga hjälpbehov. Det spelar ingen roll att handläggare från kommun och försäkringskassa träffat personen vid samma tillfälle och har tagit del av samma medicinska underlag. 1) 2) les/priset.pdf 9 10

6 ras. Trots detta innebär varje 2-årsomprövning att den assistansberättigade riskerar att förlora hela eller delar av sitt beslut utan att något förändrats i personen hjälpbehov. Det enda som ändrats är Försäkringskassans sätt att bedöma behoven. Detta förfarande rimmar illa med den lagstiftade kontinuitetsprincipen. En grundläggande rättsprincip är dessutom att lagstiftningen ska vara förutsebar. Den enskilde ska kunna utgå från att lika fall behandlas lika och att det inte ska ha någon betydelse om det är kommunen eller Försäkringskassan som utreder hjälpbehovet. Även mot bakgrund av denna princip lämnar assistansutredningarna mycket att önska. De allt snävare bedömningarna av rätten till assistansersättning innebär att kommunen istället får ansvar för att tillgodose hjälpbehoven. Detta medför naturligtvis stora kostnader för kommunerna. Särskilt som många utredningar visar att alternativen till personlig assistans ofta är dyrare. Kommunerna får således ansvar för fler personer till en högre kostnad per person. Många får inte den hjälp de behöver Trots att ambitionerna i lagstiftningen är höga och att stora summor satsas på assistans och andra LSS- insatser är det fortfarande långt kvar för många personer med funktionsnedsättningar att få möjligheter till goda levnadsvillkor och en chans att leva som andra. Och att assistans är resurskrävande är inte märkligt när man ser till omfattningen av hjälpbehoven, eller tittar närmare på innebörden av begreppet att leva som andra. Det senare är en central princip, och det som hjälpen ytterst ska ge möjligheter till. De personer som omfattas av LSS har ofta stora behov. I personkrets ett och två ingår personer med autism, utvecklingsstörning och begåvningsmässig nedsättning på grund av hjärnskador. Detta är problem som ofta leder till omfattande hjälp och tillsynsbehov. En person som exempelvis inte kan ta sig till toaletten själv eller som kanske inte förstår att hen ska till toaletten behöver uppenbart någon som ser till att personen kommer till toaletten. Detta verkar vara ett behov av hjälp och tillsyn som den som uppskattat kostnaderna för assistans inte tycks ha beaktat, något som gör att kostnaderna utvecklats på ett sätt som beslutsfattare och andra inte räknat med. Viktigt är också att betona att en stor del av insatserna till personer med funktionsnedsättningar fortfarande utförs av anhöriga utan ersättning, eftersom myndigheterna menar att ansvaret för exempelvis tillsyn ligger hos anhöriga. Domslut bidrar till att kostnaderna har minskat Ett annat viktigt perspektiv som saknas i debatten är vilken effekt minskade kostnader för personlig assistans får såväl för personer med omfattande funktionsnedsättning som för samhället i övrigt. På senare år har HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) inskränkt rätten till assistans genom otydliga regler om vilka hjälpbehov som ger rätt till assistans och vilka hjälpbehov som ger upphov till personkretstillhörighet. RÅ 2009 ref 57 inskränker rätten till assistans genom införandet av skönsmässiga bedömningar av huruvida behovet av hjälp med de grundläggande behoven är integritetskänsliga eller inte. Införandet av 9a LSS avsåg att komma bort från de subjektiva bedömningarna av vad som är grundläggande behov. Personlig hygien, av- och påklädning, måltider, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade ansågs vara av integritetskänslig karaktär varför behov av hjälp med dessa moment skulle falla under grundläggande hjälpbehov. I och med RÅ 2009 ref. 57 har Högsta förvaltningsdomstolen återinfört de subjektiva behovsbedömningarna eftersom behov av hjälp med dessa moment nu åter ska bedömas utifrån hur integritetskänsliga de (enligt handläggaren) kan anses vara. HFD har i ytterligare ett mål (mål nr ) även begränsat personkretstillhörigheten till LSS personkrets 3. Se närmare om effekterna av detta rättsfall nedan. Dessa domar har reducerat antalet personer som kan få hjälp via assistans och LSS. Den alternativa kostnaden för detta torde vara ökade kostnader för SoL- insatser, en stor överföring av statens ansvar till anhöriga eller kommunen, samt en betydande minskning av den enskildes möjligheter till att leva som andra. När den enskilde nekas assistans försvinner bland annat ofta möjligheten till att komma ut på aktiviteter eftersom varken hemtjänst eller eventuell boendepersonal kan hjälpa till med detta. De ledsagarinsatser som eventuellt kan beviljas är inte sällan begränsade i tid. Kommunerna vill minska ersättningen för utförd assistans Det schablonbelopp som FK betalar styrs av regeringen och uppgår i år till 275 kr per timme. I den grupp som hjälper Regeringen att hitta rätt nivå ingår SKL (Sveriges Kommuner och Landsting). Organisationen har vi flertalet tillfällen påtalat att ersättningen är för låg. Då kommunerna utför nästan hälften av all assistans skulle givetvis en höjning av schablonen bli ett välkommet tillskott till kommunala budgetar. Det bör även påpekas att kommunen sällan eller aldrig redovisar hur de använder ersättningen från FK, och det är således svårt att ta reda på vilka kostnader kommunerna har för att utföra assistans. Flera kommuner har också lagt ut assistansen på entreprenad, och i så gott som samtliga fall har svag ekonomi angetts som det främsta skälet till att man inte längre vill driva assistansen. Det blir då mycket märkligt när vissa kommuner vill sänka den ersättning de betalar ut (när beslutet om assistans är taget av kommunen). De kommuner som sänkt eller avser att sänka sin ersättning till privata anordnare hänvisar till att deras kostnader för att utföra assistans är betydligt lägre än 275 kr per timme. Lyckligtvis finns det dock ett avgörande från HFD som anger att kommunen ska utge faktiska och skäliga kostnader. Att beräkna den faktiska kostnaden är inte ett problem, men att beräkna den skäliga kostnaden kan skapa vissa problem. Ledning kan dock fås av schablonbeloppets storlek och det faktum att SKL år efter år ger sitt förslag på schablon, vilket i stort sett alltid överstiger den schablon som beslutas. SKL:s uppfattning verkar således 11 12

7 I förarbetet till LSS framgår att assistans bör kunna beviljas istället för boende på en institution. LSS har infört en tämligen oöverträffad valfrihet och ett fantastiskt medbestämmande för den enskilde. Detta är dock på väg att urholkas, eftersom det inte beviljas assistans för alla behov av hjälp. De som nekas assistans för alla sina behov har sällan något annat val än att låta anhöriga ansvara för hjälpen eller flytta till ett boende. Därför är det av avgövara att kommunernas kostnader överstiger den schablon som faktiskt lämnas. I förlängningen riskerar sänkta schablonbelopp leda till svårigheter för privata anordnare att få tag på kompetent personal, och brukarna kan gå miste om resor eller föreningsaktiviteter eftersom ersättningen inte räcker till assistenternas kostnader vid resor som kan bidra till att de mår bättre 3. Det senare är inte minst viktigt, det innebär också en vinst för samhället då en aktiv person ofta är en friskare person. Kommunernas ambition är att spara pengar, men erfarenheter från några kommuner visar att snålheten riskerar att bedra visheten. Framöver kommer kommunerna att behöva utreda schablonersättningen för varje person som har rätt till stöd, något som kommer att ta tid för kommunens tjänstemän. Det statliga schablonbeloppet skapades just för att minska administrationskostnaderna. Sammanfattningsvis behövs framöver en seriösare diskussion kring kostnaderna för assistansen, som tar hänsyn till helheten och de alternativ som står till buds. LSS är en reform som ger många människor helt andra förutsättningar än tidigare, och konsekvensen av en ensidig diskussion riskerar att ytterligare försvåra för människor att få stöd att leva sina liv så likt andra människor som möjligt. Förvaringen på institutioner eller inlåsning och undangömmande i hemmet är något som tillhör historien och bör stanna där. 3) Genom att inte låta brukare resa sparar kommunen in på kostnaderna eftersom de då inte behöver bekosta assistentens lön eller uppehälle under en resa. Kostnaderna för brukarens resa betalas av denne själv och belastar således inte kommunens budget. Fortsatta problem med rätten till assistans för tillsyn En del personer med funktionsnedsättning har behov av tillsyn, vilket innebär att de behöver någon som finns vid deras sida så att de inte skadar sig. Även inom detta område verkar myndigheter och domstolar i en riktning som innebär att den enskildes möjligheter att få nödvändig hjälp urholkas. Strävan att spara pengar är drivande även här, samtidigt som mycket talar för att den alternativa lösningen boenden i själva verket blir minst lika dyrt om en god kvalitet ska uppnås. Samtidigt blir bördan tyngre för anhöriga. Få föräldrar skulle komma på tanken att lämna små barn ensamma. Även ett litet barn som kanske bara ligger och leker på golvet utan att kunna förflytta sig lämnas sällan ensam, även om risken för eventuella skador är små. Det räcker således med en mycket liten risk för skada för att det ska anses motiverat att alltid ha ett barn under tillsyn. När det gäller personer med funktionsnedsättningar ställs det betydligt högre krav på risken för skada. Detta även om personens funktionsnedsättning, exempelvis autism, utvecklingstörning eller en kombination av dessa, medför att personen fungerar på ett barns nivå. Förutom att kraven är höga för att få tillsyn så är det också vanligt att personer inte får tillräckligt med övrigt stöd för sina behov. Det finns flera fall där unga personer som bor hos föräldrarna nekas assistans för tillsyn, trots att det torde vara uppenbart att de, på grund av exempelvis autism eller utvecklingsstörningar, inte borde lämnas ensamma. I ett fall från Förvaltningsrätten i Stockholm 2012 nekades en 17-åring assistans för tillsyn all vaken tid eftersom Förvaltningsrätten ansett att det inte fanns behov av aktiv tillsyn hela tiden och att det inte fanns behov av mer tillsyn än vad som beviljats. Problemet här är att det är omöjligt att veta när behovet av aktiva insatser, för att lugna ner någon eller hindra en person ifrån att skada sig själv, uppstår. Eftersom personen i fråga bodde kvar i föräldrahemmet, läggs ansvaret för tillsyn resterande timmar på anhöriga. Det blir därmed en form av utökat föräldraansvar. I ett annat mål från samma år, från Förvaltningsrätten i Göteborg, har en ung person med bland annat autism och utvecklingsstörning beviljats assistans med strax över 40 timmar. Då personen i fråga, enligt intyg, fungerar på en sexårings nivå fanns det behov av tillsyn all vaken tid (ca 140 timmar). Trots att det tydligt framgick att personen hade autism och en utvecklingsstörning ansåg Förvaltningsrätten inte att det fanns ett större behov av tillsyn. Det torde dock vara uppenbart att en person med dessa diagnoser inte borde lämnas ensam. Även denna person bodde hos sina föräldrar och ansvaret för tillsynen de resterande timmarna lämnas till föräldrarna

8 rande betydelse för valfriheten och medbestämmandet att det beviljas assistans för alla behov av hjälp. Kostnaderna blir inte lägre på boenden särskilt inte för kommunerna Som tidigare nämnts finns studier som visar att kostnaderna för olika boenden är ungefär lika stora eller större än för assistansen. För kommunerna blir boendealternativet sannolikt klart dyrare eftersom de ska stå för hela kostnaden, utan något bidrag från Försäkringskassan. Om en person istället får assistans betalar ofta Försäkringskassan allt över 20 timmar. Behöver en person tillsyn så måste det givetvis finnas personal som tillgodoser detta behov. Den enda möjligheten att spara är att minska ner på personalen, vilket medför att kvaliteten riskerar att bli lidande och skapar en risk för skador. Möjligheterna till hjälp i tid och vid behov minskar och hjälp med aktiviteter utanför ett boende minskar. Det senare är också något som personer på olika boenden klagar på, och detta är ofta en anledning som anges när en person på ett boende vill söka assistans istället. Ett problem som egentligen är större än ekonomin handlar om de anhöriga. Finns det barn i familjen kan dessa drabbas av att föräldrar åläggs ett omfattande ansvar för att tillgodose tillsynsbehoven för ett syskon med funktionsnedsättning. Fortsatt oklara kriterier för att ingå i personkrets 3 För att någon ska anses tillhöra personkrets 3 i LSS, måste behoven av hjälp vara stora och varaktiga. De måste också ge upphov till betydande svårigheter i vardagen och ett omfattande behov av hjälp. Idag är det otydligt vilka kriterier som ska gälla för att någon ska ingå i personkretsen och aktuella domslut talar för att det kommer att fortsätta att vara det. Rätten till insatser enligt LSS borde vara ett politiskt beslut och inte ligga i avgörandet hos domstolarna. HFD prövade frågan om omfattande hjälpbehov i mål (HFD 2012 ref 8). Avgörandet kan tolkas som en skärpning av kriterierna för att någon ska anses tillhöra personkrets 3. Det är dock oklart om detta faktiskt var avsikten och det är också oklart om beslutet faktiskt innebär en skärpning. Det enda som går att utläsa är egentligen att det fortfarande är oklart vilka kriterier som måste uppfyllas för att behovet av hjälp ska anses vara omfattande. Den sista meningen är mycket viktig för barns rätt till hjälp enligt LSS. Det behöver uppenbart inte styrkas att hjälpbehovet kommer att föreligga för all framtid, utan det räcker med att visa att det inte upphör inom en snar framtid. Både kommuner och enskilda är förlorare när det gäller personkrets 3 4. Trelleborgs kommun, som drev ärendet om personkretstillhörighet till HFD (mål ), är fortfarande ansvariga för att personens behov av hjälp tillgodoses. Kostnaderna för de insatser som behövs torde fortfarande vara omfattande. Sammantaget skapar de otydligheterna en rättsosäkerhet. Istället för att politiska beslut ligger till grund för vilka insatser som ska gälla för vissa behov är det nu istället domstolarna som avgör frågan. För samhället är kostnaden i många fall densamma, och om inte till exempel kommuner bistår med stöd hamnar ett orimligt stort ansvar på anhöriga. Då det får antas vara självklart att samhället ska hjälpa dessa personer saknas det egentligen anledning att begränsa en insats till fördel för andra insatser. Assistans är inte dyrare än ett boende med kvalitet, och assistans skapar förutsättningar för mer inflytande över den hjälp som ges. Det är givetvis bra att det är möjligt att välja mellan boende med särskilt stöd och assistans, eftersom vissa personer gärna vill bo i ett kollektiv med allt vad det innebär, samtidigt som många personer inte klarar detta och hellre vill ha assistans. När det gäller varaktigheten av hjälpbehoven har Kammarrätten i Stockholm (mål ) nyligen avgjort ett ärende avseende ett barn. Av domen framgår följande: YY har haft sitt funktionshinder sedan födseln. Enligt läkarutlåtandena och övrig utredning i målet är det ovisst hur länge hennes tillstånd kommer att bestå. Det kan röra sig om allt från något år till ett livslångt funktionshinder. Vad som framkommit talar dock inte för att funktionshindret är av tillfällig eller mer övergående natur. 4) Kommunen ansvarar fortfarande för insatserna men kan inte få ersättning från Försäkringskassan eftersom det inte kan beviljas 15 assistansersättning på grund av personkretsbedömningen. 16

9 Positiva initiativ kring föräldraansvaret I tidigare årsböcker har vi behandlat föräldraansvaret. Föräldrar som söker assistans till sina barn får ofta begäran avslagen med hänvisning till att behoven de söker för ingår i det ansvar som föräldrar normalt sett har för sina barn. Bedömningarna görs dock skönsmässigt och vad ett normalt föräldraansvar egentligen omfattar utreds inte. På detta sätt har det varit i många år, men nu finns tecken på att bedömningarna kan komma att bli mer enhetliga och rättsäkra. I snart 20 år har Försäkringskassans och kommunernas bedömningar av föräldraansvaret varit baserade på handläggarnas subjektiva bedömningar. Det har enbart i enstaka fall inhämtats objektiv information avseende barns normala hjälpbehov. Då förvaltningsdomstolarna i mångt och mycket har baserat sina avgöranden på vad myndigheterna angett har det sannolikt funnits ett mycket stort antal barn som inte fått den assistans de har rätt till. Detta är ett problem som Humana har tagit upp i tidigare årsböcker, och även Riksrevisionen har uppmärksammat frågan. Under ett seminarium som Humana genomförde hösten 2012 meddelade dock Försäkringskassans rättschef Eva Nordqvist att myndigheten arbetar på att ta fram en mall för bedömningen av föräldraansvarets omfattning. Inspektionen för Socialförsäkringen (ISF) har också på egen hand initierat en undersökning av bedömningarna kring föräldraansvaret. Deras syfte är att undersöka om Försäkringskassans bedömningar är enhetliga och rättssäkra. När det gäller det senaste årets domstolsavgöranden på detta område är det dock inte en lika ljus bild. Avgörandena är fortfarande godtyckliga och ordentliga faktaunderlag saknas i de flesta fall. Det som är anmärkningsvärt är att de flesta jurister som avkunnar dessa domar inte har haft några invändningar mot att en myndighet inskränker ett barns rätt till assistans utifrån godtyckliga och ofta helt påhittade påståenden. Detta kan inte ses som annat än djupt problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det finns dock ljusglimtar. Kammarrätten i Stockholm angav nyligen i mål att det i stort sett saknas föräldraansvar för ett barn i års ålder. Detta var tydligen inte uppenbart för Förvaltningsrätten som nekade barnet assistans. Förvaltningsrätten i Växjö bedömde att ett barn i fyraårsåldern hade ett hjälpbehov som gick utöver vad barn normalt sett har. Trots detta ansåg domstolen att hjälpbehoven rymdes inom det normala föräldraansvaret. Tyvärr är denna tämligen motsägelsefulla bedömning inte ovanlig och den återfinns vid jämna mellanrum i beslut från kommunen. Lyckligtvis prövade Kammarrätten i Jönköping ärendet (mål ) och de beviljade assistans. Att Försäkringskassan och ISF har tagit tag i frågan är mycket positivt. Det finns även tecken på att domstolarna har börjat ändra sin hållning. Förhoppningsvis blir 2013 det år då barns rättigheter enligt LSS respekteras fullt ut. Ändring av jourbegreppet i Försäkringskassans vägledning I 2012 års juridiska årsbok tog Humana upp problemet med Försäkringskassans sätt att hantera jour i assistansersättningen. Under året genomförde Försäkringskassan en förändring i sin bedömning som innebär klara förbättringar. Försäkringskassans tolkning av jour har inneburit att den beräknade assistansen ofta inte kunde verkställas utan att den som skulle utföra assistansen tvingades bryta mot arbetsrättsliga regler. Det förekom till exempel att Försäkringskassan jämställde tillsyn med att den personliga assistenten inte utförde någon aktiv arbetsinsats och beslutade om assistansersättning med en fjärdedels tid. I december 2012 ändrades Försäkringskassans bedömning av jour. Begreppet jour har tagits bort och ersatts med begreppet väntetid. Väntetid kan endast beviljas under dygnsvila och förutsätter att den personliga assistenten rent faktiskt inte utför något arbete. Om det finns behov av tillsyn ska det ersättas med hel assistansersättning. När det gäller innebörden av begreppet väntetid i relation till det som tidigare gällde för beräkning av jour har Försäkringskassan även ändrat villkoret att assistenten ska finnas i den assistansberättigades omedelbara närhet till att assistenten ska finnas i den försäkrades hem eller på den plats där den försäkrade vistas. Anledningen till denna ändring är att omedelbar närhet tyder på att det finns ett tillsynsbehov och sådant ska ersättas på vanligt sätt. Humana är positiva till Försäkringskassans nya tolkning av väntetid som bättre beskriver såväl assistansbehovet som det arbete som den personliga assistenten utför

10 Goda levnadsvillkor uppnås inte men positiva initiativ finns Goda levnadsvillkor är en rättighet enligt LSS 7, men vad det exakt innebär är oklart. Att det är en förbättring i jämförelse med skäliga levnadsvillkor som återfinns i SoL borde dock vara givet. LSS mål och syfte anges i 5 och 6, och här kan man läsa att insatserna i LSS ska främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället. Den enskildes självbestämmanderätt ska respekteras och den enskilde ska i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmanderätt. Enligt 7 ska insatserna anpassas till mottagens individuella behov. När LSS syfte uppnås och den enskilde får sina behov tillgodosedda och kan vara fullt delaktig i samhällslivet, samt när självbestämmanderätten respekteras kan det också antagligen anses att det föreligger goda levnadsvillkor. Självbestämmande offras till förmån för ekonomi Tyvärr verkar ekonomi gå före självbestämmande. Ett exempel på detta är HFD:s avgörande i mål (HFD 2012 ref. 59). I det här fallet tvångsförflyttade kommunen en kvinna från ett särskilt boende till ett annat. Boendena var belägna i olika kommuner och kvinnan i fråga ville inte flytta. Kommunen hade placerat kvinnan på ett boende i grannkommunen i avvaktan på att man skulle bygga ett eget boende. Det tog mer än sex år innan kommunens egna boende var klart. Kommunen hävdade bland annat: En annan konsekvens är att en utbyggnad av gruppboenden, vilket är mycket kostsamt och tidskrävande, blir svår att planera. Det tar oftast fl era år och innebär stora investeringar för en liten kommun att planera och färdigställa boenden av detta slag. Här har uppenbart kommunen ansett att deras ekonomi var viktigare än kvinnans rätt att själv välja boende. HFD gick helt på kommunens linje och menade att ekonomin är viktigare. HFD menade i detta ärende att de besvär som en flytt kan medföra kan minskas genom god framförhållning och adekvata förberedelser. Goda levnadsvillkor kan också uppnås i det nya boendet. Det är ett genomgående problem, med domstolarnas bedömningar, att de sällan tar ställning till eller diskuterar LSS syfte. HFD bortser helt från kvinnans (eller hennes företrädares) vilja. Att kvinnan inte ville flytta ignoreras helt och hennes möjlighet till självbestämmande respekteras inte alls. Goda levnadsvillkor kan enligt HFD tydligen uppnås trots att självbestämmandet ignoreras. Möjligheten att leva som andra är uppenbart betydligt inskränkt eftersom det är få andra personer i samhället som tvångsförflyttas. Problem med att utföra beslutad assistans Ett annat problem är att varken FK eller domstol verkar ta hänsyn till om det är möjligt att utföra den beviljade assistansen. Om det saknas möjlighet att genomföra insatsen blir det uppenbara problem med de goda levnadsvillkoren. Nu verkar dock åtminstone Kammarrätten i Göteborg insett detta. Kammarrätten anger följande: Av detta följer att XY inte på egen hand kan genomföra exempelvis ett toalettbesök. Redan av detta skäl anser kammarrätten att det fi nns ett behov av tillsyn all vaken tid. Kammarrätten har således insett att om person inte kan ta sig till toaletten vid behov så måste det finnas någon till hands som kan hjälpa denne. Att kunna ta sig till toaletten vid behov torde uppenbart vara att leva som andra. Det torde vara lika uppenbart att det inte kan anses vara goda levnadsvillkor att inte kunna ta sig till toaletten vid behov. Detta borde också gälla andra saker. Såsom att komma ut när man vill, såsom att få äta och dricka när man vill, såsom hjälp med vändningar i sängen eller komma ur sängen. Tyvärr har framför allt FK intagit inställningen att enbart aktiva insatser ska beviljas, något vi skrivit om i den förra Årsboken. Detta gäller kanske framför allt insatser i form av dubbelassistans. Här har dock FK nu ändrat i sin vägledning och det kan nu beviljas dubbelassistans (om det behövs för punktinsatser under vistelser utan för hemmet) för hela den tid aktiviteten tar. Detta framsteg är bland annat baserat på en dom från Kammarrätten i Göteborg där en av Humanas jurister var ombud. Då det också förefaller logiskt att båda assistenterna måste finnas med hela tiden för att kunna hjälpa till vid behov är det anmärkningsvärt att det tagit nästan 20 år innan FK medgett att det ska vara på detta sätt. Det beviljas dock fortfarande punktinsatser i hemmet, och framför allt på natten kan dessa vara svåra att utföra, eftersom ersättningen inte medger att det finns en assistent på plats hela tiden. Detta har ofta kunnat lösas genom att kommunens hemtjänst/nattpatruller har anlitats mot ersättning. Försäkringskassan har dock ansett att detta är ett problem. Försäkringskassan anger bland annat följande i remissyttrande (Dnr ) till Socialdepartementet avseende SOU 2012:6 Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning. Försäkringskassan vill framföra att det är ett växande problem att brukare ofta har ett fl ertal olika assistenter på olika tider på dygnet. Insatser som sker på natten kan i vissa fall tillgodoses av hemtjänstens nattpatrull, genom att anordnaren köper tjänst av en underleverantör. Syftet med lagstiftningen att ha ett begränsat antal personliga assistenter håller därmed på att urholkas. Genom bestämmelsen om skyldigheten att tillhandahålla all assistans stärks intentionen med lagstiftningen om ett begränsat antal personer. Givetvis är det önskvärt att begränsa antalet assistenter som den enskilde har men än viktigare är det att behoven av hjälp tillgodoses. Det gäller således att hitta lösningar som den enskilde önskar och som fungerar i verkligheten. Om FK beviljar assistans i punktform blir det svårt att ha samma assistent som kommer under flera tillfällen per dag för att utföra 5 minuters arbete här och 5 minuters arbete där. Det är inte heller realistiskt att en anordnare ska bekosta lön för en assistent att alltid finnas till hands om detta inte ingår i beslutet

11 Lösningen är således att anordna egna nattpatruller eller att anlita kommunens. FK verkar dock vara helt emot dessa lösningar, utan att presentera alternativa lösningar till hur hjälpbehoven ska kunna tillgodoses. En lösning är exempelvis att bevilja assistans hela natten, men detta medför omfattande kostnader för staten även om det är den kanske bästa lösningen för den enskilde. Olika nattpatruller förefaller således vara den lösning som åtminstone är mest samhällsekonomisk. Kommunens ansvar att utföra delar av assistansen HFD anser att kommunen inte har något ansvar för att utföra delar av assistansen och det går således inte för den enskilde att begära att kommunen utför vissa punktinsatser. HFD anger i mål följande: Den enskilde ska som nämnts i största möjliga utsträckning ges infl ytande och medbestämmande över insatser enligt LSS. Det fi nns dock inget i förarbetena som tyder på att lagstiftaren som främst såg framför sig att kommunen, av den enskilde själv anställd personal eller ett brukarkollektiv skulle svara för insatsen föreställt sig annat än att en enda anordnare skulle ansvara för insatsen. Detta innebär också att när vissa kommuner nekar den enskilde att anlita nattpatruller finns det inget tvångsmedel för att få kommunen att hjälpa till. Går det inte att utföra assistansen är det sannolikt att denne väljer en annan anordnare. De enda som kan tillföra resurser för att utföra assistans är kommunen och valet faller således ofta på kommunen. Kommunen står då inför valet att tillföra resurser för att lösa assistansen (att ha personal på plats hela natten) eller att anlita sin egen hemtjänst/nattpatrull. Problemet som FK anser föreligga kommer således även fortsättningsvis att finnas kvar om kommunen inte väljer att tillföra resurser. Att kommunen tillför resurser medför dock ett problem ur konkurrenshänsyn. Kommunen har det yttersta ansvaret och måste givetvis kunna tillföra resurser för att kunna tillgodose alla hjälpbehov, men det kan inte vara meningen att FK ska ta sådana beslut som medför att kommunen måste tillföra extra resurser för att lösa den normala assistansen. Det bör vidare beaktas att hemtjänst /nattpatrull är en insats enligt SoL och att den således är skattefinansierad. Om kommunen använder denna kommunala verksamhet för att tillgodose hjälpbehoven hos personer med LSS beslut, borde denna möjlighet även vara öppen för en enskild som anlitat en privat anordnare. Det torde annars vara ett uppenbart fall av diskriminering. Lyckligtvis har lagstiftaren insett detta och i förarbetet till den lagändring som träder i kraft den 1 juli 2013 framgår det att kommunen har ansvaret för att utföra delar av insatserna på den enskildes begäran. I och med lagändringen och utifrån lagstiftarens tydliga ställningstagande för att det kan förekomma mer än en anordnare, att kommunen kan åläggas ansvar för delar av assistansen och för den enskildes valfrihet, är grunden för HFD:s avgörande ändrad, varför domen inte kan anses gälla efter lagändringen. Detta medför den något udda juridiska situationen (som beskrivs i en analys från JP Socialnet) Paradoxal situation Genom Högsta förvaltningsdomstolens avgörande har, såvitt gäller domens bäst-före-datum, en nästan absurd och paradoxal rättslägessituation uppstått. Domen torde innebära att kommunen kan tvingas träda in som anordnare vid sidan av huvudanordnaren, om assistansanordnaren nekar den enskilde assistans på vissa tider. I annat fall får ju inte den enskilde assistans i sådan omfattning att han eller hon tillförsäkras goda levnadsvillkor. Om det däremot är den enskilde som begär att kommunen varaktigt ska träda in som anordnare på vissa tider och kommunen erbjuder sig att axla hela assistansen har kommunen uppfyllt sitt yttersta ansvar och behöver inte träda in. Den 1 juli 2013 blir situationen den omvända, dvs. anordnaren kommer med hänsyn till 26 g andra stycket inte att neka assistans under vissa tider. Däremot kan den enskilde själv begära att kommunen varaktigt träder in som sidoanordnare varvid situationen i praktiken är densamma som följer av Kammarrättens i Göteborg ovannämnda dom i mål Vi ska komma ihåg att fallet med en anordnare som formellt nekar assistans vissa tider på dygnet är ovanligt. Det vanliga fallet är att det är den enskilde som, normalt visserligen i samförstånd med huvudanordnaren, begär en sådan lösning. En sådan lösning gagnar både huvudanordnaren och den enskilde, framförallt genom nöjdare personliga assistenter. Kommunen kan inte ta ut större avgift per timme än det timbelopp med vilket den enskilde uppbär assistansersättning. Kortfattat innebär detta att kommunen för närvarande har ansvaret om anordnaren nekar att utföra delar av assistansen och att kommunen efter lagändringen ska utföra delar av assistansen på den enskildes begäran

12 Många nekas rätten att resa utomlands Den som har rätt till assistans kan ansöka hos sin kommun om att få utökat stöd för resor. Problemet är att systemet inte är rättvist. Den som reser regelbundet, och får det utökade behovet tillgodosett redan i grundbeslutet, kan resa utan att få behovet bedömt vid varje enskilt tillfälle. Den som har mindre assistans måste ansöka om tillfälligt ökad personlig assistans från kommunen för att resan ska vara möjlig att genomföra. Kommunen bedömer då behovet av själva resan, och inte hjälpbehovet. På grund av detta nekas många personer med funktionsnedsättning möjligheten att resa. Den som är beviljad statlig assistansersättning ska genom denna ersättning få sina varaktiga hjälpbehov tillgodosedda. Om hjälpbehovet tillfälligt ökar vid vissa tillfällen är det kommunen som enligt 9 2 LSS ska besluta om tillfälligt utökad assistans. Behov av tillfälligt utökad personlig assistans kan till exempel uppstå vid semesterresa. Resmålet kanske saknar de individuella anpassningar som finns i den assistansberättigades hem vilket gör att hjälpbehovet tillfälligt blir större. Den som reser på en charterresa behöver kanske mer hjälp vid förflyttning till exempel i och ur bassäng flera gånger per dag och det behövs kanske hjälp för flera klädombyten varje dag. Alla sådana tillfälligt utökade behov ska alltså kommunen svara för. Den som regelbundet åker på en resa kan få det utökade behovet bedömt som varaktigt och därmed beräknas i det ordinarie beslutet från Försäkringskassan. Den som däremot bara vissa år åker på en resa är hänvisad till att ansöka om tillfälligt utökad personlig assistans från kommunen. För personer som redan är beviljade assistansersättning för stora delar eller hela dygnet behövs ofta ingen tillfälligt utökad assistans eftersom de tillfälliga behoven kan tillgodoses inom ramen för den redan beviljade assistansen. Den som ansöker om tillfälligt utökad personlig assistans enligt LSS ansöker således om stöd för att tillgodose sina hjälpbehov vid vistelse på annan ort. Trots detta beslutar ofta kommunen att avslå ansökan med hänvisning till att den enskilde inte har behov av att åka någonstans för att uppnå goda levnadsvillkor. Den enskilde har emellertid inte ansökt om att få göra en resa. Den enskilde har ansökt om personlig assistans för att resan ska vara möjlig att genomföra. Detta är en väsentlig skillnad. Syftet med personlig assistans är att personer med omfattande funktionsnedsättning ska ha möjlighet att leva som andra. Människor med omfattande funktionsnedsättning ska alltså ha samma möjligheter och begränsas av samma saker som människor utan funktionsnedsättning. De insatser som lagstiftningen erbjuder ska i möjligaste mån avhjälpa de hinder som funktionsnedsättningen förorsakar. Den som har sparat ihop pengar till en semesterresa och dessutom har tid att göra en resa ska kunna göra det oavsett om personen har en funktionsnedsättning eller inte. Människor utan funktionsnedsättning behöver inte ansöka om att få göra en resa och det ska naturligtvis inte heller personer med behov av personlig assistans behöva göra. Trots detta avslås regelmässigt ansökningar om tillfälligt utökad personlig assistans med hänvisning till att personen inte har behov av en resa för att uppnå goda levnadsvillkor. Förvaltningsdomstolen fastställer ofta kommunernas avslagsbeslut med samma motivering. Intressant att notera i detta sammanhang är att förvaltningsdomstolarna har en vidare tolkning av rätten till hemtjänst under semestern. Hemtjänst regleras under socialtjänstlagen. Enligt socialtjänstlagen ska den enskilde genom bistånd tillförsäkras skälig levnadsnivå vilket alltså är en lägre nivå än de goda levnadsvillkor som LSS syftar till att tillförsäkra. Kammarrätten i Jönköping har i mål nr angett följande: En person ansökte om hemtjänst i annan kommun för att vistas i sin sommarstuga under fem månaders tid. Vistelsekommunen avslog och hänvisade till att personen uppnådde skälig levnadsnivå med fyra veckors vistelse i sommarstugan vilket motsvarar en normal semester. Kammarrätten konstaterar att personen inte ansöker om bistånd för en semestervistelse och anger därefter att det är ostridigt att personen har ett omfattande hjälpbehov och att eftersom personen planerade att vistas i sommarstugan under fem månaders tid var det vistelsekommunen som hade ansvaret för att tillgodose behovet. Det orimliga i att bedöma behovet av själva resan istället för att bedöma hjälpbehovet blir även tydligt när man jämför personer med omfattande assistansbehov med personer som har mindre assistansbehov. Den som redan är beviljad assistansersättning dygnet runt kan ta med sig sin assistans på i teorin hur många resor som helst, medan den med ett mindre assistansbehov på hemmaplan måste finna sig i att få sitt behov av själva resan bedömt vid varje enskilt tillfälle. Den som reser regelbundet, och alltså får det utökade behovet tillgodosett redan i grundbeslutet, är också fri att resa utan att få behovet av själva resan bedömt vid varje enskilt tillfälle. Kommunernas agerande visar på en bristande förståelse om att rätten till självbestämmande, vilket rätten att resa ytterst handlar om, är en viktig del av jämlika och goda levnadsvillkor. Då även HFD och övriga domstolar har liknande åsikter kommer det att dröja innan personer som är beroende av LSS insatser verkligen kan få leva som andra

13 Lagändringar vid halvårsskiftet 2013 Den 1 juli 2013 kommer en rad ändringar och tillägg att göras i LSS och SFB. Det främsta syftet med dessa är att motverka fusk och det som benämnts som överutnyttjande av assistansen. Att åtgärder vidtas är positivt och flera av förslagen innehåller förändringar som kommer att ha effekt. Förändringar i korthet Beslutet om assistans ska utredas ordentligt. Initiativet är mycket positivt. Samtidigt finns en risk att vissa krävande undersökningar kan upplevas som integritetskänsliga, och det är viktigt att hänsyn tas till detta. Några resurser är inte tilldelade med anledning av förändringen, varken till Försäkringskassan eller till landstingen, något som borde vara en förutsättning för mer noggranna utredningar och rättsäkerhet. Det införs en anmälningsskyldighet för anordnaren avseende förändringar (hos den ersättningsberättigade) som påverkar rätten till assistans eller omfattningen av den. Denna informationsskyldighet kopplas också till en utökad möjlighet att återkräva ersättning från anordnaren. Möjlighet till hembesök för att göra kontroll. Det införs en möjlighet för Försäkringskassan, Kommunen och Socialstyrelsen (senare Inspektionen för vård och Omsorg, IVO) att göra hembesök hos den assistansberättigade när denne anställt närstående assistenter. Om myndigheten nekas tillträde kan ersättning sättas ned eller dras in. Det är Humanas uppfattning att rätten till hembesök för IVO strider mot Europakonventionens rättigheter om skydd för hem och privatliv, eftersom deras hembesök avser tillsyn av kvaliteten i assistansen. Denna anledning (kvalitetsgranskning) återfinns inte i Europakonventionens undantag, utan där framgår det att reglerna enbart kan inskränkas för att förhindra eller förebygga brott. Utvecklingsförslag Utifrån våra erfarenheter av att möta människor i behov av personlig assistans och de myndigheter och domstolar som tillämpar lagen har vi sammanställt ett antal utvecklingsförslag. Förslagen riktar sig till såväl tjänstemän som politiker på kommunal och nationell nivå samt till myndigheter och domstolar. Se över bevisvärdering. Domstolarna borde se över hur bevisvärderingen fungerar i praktiken och det behöver även klargöras hos vem bevisbördan bör ligga. I dag accepteras ogrundade påståenden från myndigheter, till exempel när det gäller föräldraansvaret. Säkerställ barnets bästa. Enligt FN-konventioner och svensk lag ska barnets bästa beaktas i alla beslut och utredningar som rör barn. Vi har i denna rapport visat hur barnets bästa fortfarande åsidosätts hos Försäkringskassan och i domstol, till exempel när det gäller ogrundade avslag med hänvisning till föräldraansvaret. Tillgängliggör beslut. Humana anser fortfarande att samtliga beslut om assistansersättning borde tillgängliggöras (avidentifierade) för att utomstående bättre ska få en uppfattning om hur Försäkringskassan verkligen beslutar. I dagsläget blir enbart överklagade beslut offentliga vilket medför en bristande insyn i hur Försäkringskassan faktiskt avgör ärenden. Förutsägbarheten i myndighetsbedömningar uteblir vilket är en signal om bristande rättssäkerhet. Återinför icke subjektiv bedömning av grundläggande behov i 9a LSS. RÅ 2009 ref. 57 har rubbat grunden för hela assistansreformen. Riksdagen måste omgående återskapa rätten till personlig assistans för personer med grundläggande hjälpbehov såsom lagstiftaren ursprungligen åsyftade. Klargör vad som krävs för tillhörighet till LSS personkrets 3. HFD mål nr har flyttat gränsen för vad som krävs för tillhörighet till LSS personkrets 3. Detta har fått till följd att personer med omfattande grundläggande hjälpbehov inte längre anses tillhöra LSS personkrets och därmed inte längre har rätt till personlig assistans eller någon annan av de insatser som faller under LSS. Konsekvensen blir en överflyttning av kostnader från stat till kommun och en betydande inskränkning i möjligheten att leva som andra

14 Humana och stöd i rättsprocesser Humanas jurister hjälper brukare att försöka få det stöd och timmar de har rätt till och har gett stöd i ungefär 1800 ärenden gentemot Försäkringskassan och kommunerna. Därutöver har Humanas jurister bistått ett stort antal kunder med att driva sina ärenden i domstol. Juristerna har deltagit i över 400 processer i Förvaltningsrätt och Kammarrätterna. Bifallsfrekvensen i Förvaltningsrätt är ca 33 procent och 60 procent i Kammarrätten. Skillnaden mellan ärenden enligt LSS (kommunen) och SFB (FK) är någon enstaka procent, där bifallsfrekvensen gentemot FK är lägre. När det gäller överklagan av beslut om tillfälliga utökningar, vilka är undantagna statistiken ovan, är bifallsfrekvensen ca 20 procent. Detta beror bland annat på kommunernas och Förvaltningsrätternas inställning att de ska bedöma om det ingår i goda levnadsvillkor att företa en resa utomlands. Denna inställning till den enskildes frihet är vi på Humana helt emot, och vi driver dessa ärenden av principskäl. Det är vår inställning att kommunen enbart borde bedöma behovet av hjälp vid en resa utan att bedöma den enskildes behov av att resa. Ärendetyperna gentemot FK handlar mest om föräldraansvar, skälighetsbedömningar av antalet timmar och förekomsten av grundläggande behov. Gentemot kommunen är ärendetyperna fler beroende på att kommunen inte sällan hittar på egna regler, men även här beror en stor del av processerna på godtyckliga bedömningar av bland annat föräldraansvarets omfattning och förekomst samt rätten till assistans, det vill säga huruvida det finns några grundläggande behov och om dessa är tillräckligt omfattande för att det ska beviljas assistans. I samtliga dessa typer av ärenden har HFD:s avgöranden lett till mer godtycklighet i bedömningarna, vilket får ses som ett allvarligt misslyckande eftersom domstolens roll är att förtydliga rättsläget. Det är fortfarande något oklart om hur omfattande hjälpbehoven måste vara innan det beviljas assistans, men Kammarrätten i Stockholm har i mål ansett att det räcker med hjälpbehov inom ett av de grundläggande behoven för att det ska kunna beviljas assistans. Kammarrätten har vidare inte diskuterat den tidsmässiga omfattningen av hjälpbehovet, utan enbart konstaterat att det finns ett hjälpbehov. Kammarrättens tolkning av 9a LSS får anses vara den som ligger närmast lagens faktiska utformning och lagstiftarens avsikt. Under året har processer i domstol kunnat undvikas genom träffar med Försäkringskassan, något som blivit möjligt genom att vägledningen blivit tydligare. Detta är en positiv utveckling. Det spar kostnader och utdragna processer kan undvikas. Humana önskar en motsvarande dialog med kommunerna. Om Humanas jurister Bred sammansättning Humana har med all säkerhet branschens största juridiska avdelning och även den med mest samlade kompetensen. Flera av juristerna har tidigare varit aktiva inom bland annat Röda Korset, Amnesty, Autism och Aspergerförbundet samt Riksförbundet FUB och det finns ett genuint intresse för att arbete för rättvisa för utsatta personer. Det finns jurister med utbildningar från olika fakulteter. Merparten av juristerna kommer från Örebro Universitet och det Rättsvetenskapliga programmet, men de flesta stora universitet är representerade bland juristerna. Humana hade under 2012 drygt 20 jurister. Humanas jurister har också en bred språkkompetens och har kunskap i sju olika språk (engelska, franska, spanska, ungerska, arabiska, kurdiska (sorani) och persiska), vilket verkligen kommer till användning i kontakt med kunderna. Många kommer från olika länder och olika kulturer och juristernas språkkunskaper och kulturella kunskaper gör att de kan möta kunderna på ett sätt som uppskattas. I hela landet och i alla delar av rättsprocessen Juristerna arbetar med att hjälpa kunderna att få korrekta och rättvisa beslut avseende personlig assistans, så att målen med LSS kan uppnås. Det konkreta arbetet som juristerna utför är att hjälpa kunden med allt från att ansöka om uppdaterade beslut om personlig assistans, till att driva en eventuell rättslig process mot Försäkringskassan eller en kommun. Under ansökningsprocessen finns juristen med i den utsträckning som kunden önskar, vilket innebär att juristen oftast deltar på möten med Försäkringskassan och kommunen alternativ finns som juridiskt stöd innan mötet om kunden har för avsikt att sköta mötet själv. Vissa av juristerna föreläser även ute hos olika intresseorganisationer. Humanas jurister arbetar med kunder i hela landet

15 Årsbokens författare ORDFÖRKLARING Christian Källström Chefsjurist Christian är Humanas chefsjurist och har en jur. kand. från juridiska fakulteten vid Lunds Universitet. Efter era vinster i Kammarrätt och Regeringsrätt (nuvarande HFD) ansvarar han, nu som chefsjurist, för den juridiska utvecklingen på Humana och för att den samlade kompetensen ska höjas ytterligare. Josefin Mikaelsson Josefin har en jur. kand. från juridiska institutionen vid Umeå universitet. Josefin har varit engagerad i handikapprörelsen sedan 1990-talet och har även jobbat professionellt med rättighetslagstiftning på Brukarstödcentra Västerbotten. Föräldraansvar Något som myndigheter ofta hänvisar till för att beskriva vad som är att anses som ett normalt ansvar för en förälder, och därmed inte assistansberättigande. LSS Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade Personkretsar De personer som har rätt att söka insatser för särskilt stöd och service beskrivna i LSS delas i lagstiftningen in i tre grupper, ofta kallade personkretsar. RÅ Regeringsrättens Årsbok. Här samlas och publiceras de viktigaste avgörandena från Regeringsrätten Grundläggande behov Enligt 9 a LSS är de grundläggande behoven måltider, personlig hygien, av och påklädning, kommunikation och annan hjälp som förutsätter ingående kunskap. Regeringsrätten/Högsta Förvaltningsdomstolen Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, hette fram till sista december 2010 Regeringsrätten men bytte då namn. HFDs viktigaste uppgift är att genom sina avgöranden i konkreta mål skapa prejudikat, som kan vara till ledning för domstolar och andra som har att tillämpa gällande rätt. Tillsyn och aktiv tillsyn Aktiv tillsyn innebär att någon aktivt ingriper (fysiskt förhindrar) att den enskilde skadar sig själv, andra eller föremål. När det även behövs ingående kunskaper om den enskilde har detta ofta ansetts vara ett grundläggande behov. Tillsyn är ännu inte definierat i lag eller praxis men enligt RÅ 2010 ref 17 är tillsyn som inte är aktiv, assistansberättigande som ett övrigt behov. Tillsyn inkluderar således all annan övervakning. Övrigt behov Det saknas en enhetlig definition, men vi anser att detta är alla andra personliga hjälpbehov som beror på funktionshindret. Personlig assistans kontra assistansersättning Avser samma sak men personlig assistans enligt LSS beviljas av kommunen emedan assistansersättning beviljas av Försäkringskassan

16 31 32