SVERIGES GEOLOGISKA UNDERSÖKNING BESKRIFNING KARTBLADET "LATORP" (N2, 55) G. LINNAHSSON. Pris nie(l karta 2 ln onol',

Transkript

1 SVERIGES GEOLOGISKA UNDERSÖKNING BESKRIFNING KARTBLADET "LATORP" (N2, 55) AF G LINNAHSSON Pris nie(l karta 2 ln onol',

2

3 SVERIGES GEOLOGISKA UNDERSÖKNING BESKRIFNING TILL K A R T B L A D E T "L A T O R P" (N 55) AF G LINNARSSON STOCKHOLM:, 1875 P A NORSTEDT & SÖNER XONOL BOKTRYCKARE

4

5 D et område, hvars geologiska beskaffenhet kartbladet»la torp>> framställer, omfattar delar af landskapen Nerike, Vest manland och Vermland, men tillhör i administrativt hän seende h elt o ch hållet Örebro län In om områd et falla föl jande socknar och sockendelar : a) af Orel-wo hämd h ela Gräfve, större delarn e af Kils, Ekers och Tysslinge ock n ar, samt mindre delar af Axberg, Hofsta, L ängbro, Ansta och Vinteråsa (Vintrosa); b) af Edsbergs hä1 ad norra delarn e af Hi dinge och K ni sta socknar ; c) af Karlsko ga härad östligaste delen af Karlskoga socken ; d) af Nora härad delar af Nora socken ; e) af Pellingsbro härad en ytterst obetydlig del af Ervalla socken Landets Det ifrågavarande området kan sägas sönderfalla i två allmänna delar, som till sin naturbeskaffenhet hafva ett alldeles olika be ':: nskaplynn e, hvilket ger sig tillkänna vid första blick p å en het karta, vare sig topografisk, geologisk eller ekonomisk Den sydöstra delen, som upptager omkring en fj erdedel af kart bladet, är en slätt, hvars höj d öfver hafvet i allmän het är från 150 till 200 fot Omkring sj ö n Tysslingen och dess utlopp är höjden ännu mindre, vid pass 130 fot och d erunder Den ringa höj den h ar gjort, att denna trakt under slutet af den glaciala och börj an af den p ostglaciala tiden länge stod under vatten, hvilket åter haft till följ d, att den till större delen är betäckt af betydliga, sammanhängande ler- och sandlager Den jemna, till större delen af lättbrukade jordarter b estående grunden har slutligen gjort, att denna trakt, liksom hel a den dermed i sammanhang stående

6 4 Nerikesslätten, blifvit tidigt och samt tätt bebygd stor omfattning odl:: d En helt annan naturbeskaffenhet har den öfriga delen af det på kartbladet framställda området I vester begränsas slätten af Kilsbergen, en rad af höga och branta berg, som från kartområdets nordöstra hörn i närheten af Skärmarboda i en ternligen rät linea stri1cka sig i ungefiir sydvesdig riktning förbi Klock harnmar, Garphyttan och Svens hyttan till Lekhyttari Hela trakten vestej' och nordvest om denna bergsträcka är starkt kupera d, bergig och högl änd Endast på några få ställen i utkanterna, kring Elftången, Svarte1fven och Våtsjön samt troligen omkring den ej afvägda Elgsimrnen, är höjden mellan 400 och 500 fot; fö r öfrigt understiger den ej 500 fot men uppgår på stora sträckor till öfver 700 fot Den största uppmätta höjd n är 905',1 {en kulle vid Israelsberg mellan Sånnaboda och Annaboda i Tysslinge socken), men i trakten mellan Ymningen och Hofmantorpssjön, der inga afvägningar skett, finnas måhilnda ännu betydligare Flera omständigheter utvisa, att hafvet i dessa trak_ter under den qvartära tiden stått omkring 500 fo t öfver sin nuvarande nivå ; men vid större höjd hafva inga i hafvet afsatta jordlager påträffats, och sådana saknas derför i hela området vester om Kilsbergen, med undantag af trakterna närmast omkring de fö rut nämnda sjöarne I följ d häraf hafva oj emnheterna i markens relief här förblifvit jemförelsevis oförhndrade sedan istidens första skeden och ej förmildrats genom ler- och sandlager, som eljest ofta till en del uppfylla sänkena m ellan vårt lands berg och grushöjder Här äro dessa blott skiljda genom talrika, ödsliga mossar Marken är således i allmänhet oländig och föga lämpad för odling Den odlingsbara marken utgöres öfverhufvud blott af en och annan gruskulle, som är jemförelsevis fri från större stenblock Också visar en blick på kartan att dessa trakter äro ganska glest bebyggda Ä f-

7 5 ven p å floran h a r den jemförelsevis stora h öj d en öfver haf vet, måhända i förening med d e talrika, frostalstrande mos Så före k o m m a här ymn igt dverg sarna, u töfvat inflytande bj örk o c h åtskjlliga n ordl iga starrarter, som p å slättbygden lemnat rum för sydligare växtformer Ett egendomligt s k aply n n e har -äfven kalktrakten m e l l an Tyssli ngen o c h Kilsberge n, h v i lken m e d temligen brant sl utt n i ng terrassformigt Ehu ru höj er sig öfver dan egentliga till större delen gru stäckt, slätten utmärker den sig gen om sin j e mnhet oeh sin rika växtligh et, o mständigheter som stå i s amband med den und e rliggan d e berggr u n d e n s b e skaffen h et, h varorn mera längre fram I vestra delen af kartområ d e t Land höj de n, vattendelaren mellan nersbäckn et, s åledes mellan hafvets grä n s fär v attensyste m o ckså Den riktning, men gör k Mälareb äcknet o c h V e O stersj öns o ch V ester öfverskrider mel l a n Svartelfven och sydlig framstryker d en s områd ets norra Elflånge n, går först i u nge sedan en större b u gt ät öster, k r i ng Rösimm e n, Stora Stråsj ön, Holrnsj ö n, G i l såssjön fl m vester vester rätt sj öar till S öder om Gilsåssj ön böjer den sig åter m ot sjön K ärrneu, som har a flopp båd e åt öste r och S öder orn Kär men går vatten delaren åt er i n ästan sydlig riktning o ch öfverskrider o mrådets s ö dra gräns något öster om St Holmsj ö n i all mänh et vara omkring D ess h öjd öfver h afvet torde 600 eller 700 fot, men är stun dom n ågot större eller mindre - En s e k u ndär va-ttend elare utgår från och den sträcker sig föregå e n d e nära n ordspetse n af Ynmingen derifrån i ungefär o stn ordostlig riktning D ess h öj d håller sig länge o m krin g 800 fot, tills den i nord ö stra delen af kartområdet hastigt aftager Vattendragen S om den n a vatten delare utfalla, s m liga efte r gan ska långa omvägar, i Hj elmaren; de p å norra s i dan s ö k a sig, utan att passera Hj elrnaren, en längre eller kortare väg till Mälaren, i h vilken de utfalla genom A rboga å Vatten delm e

8 6 Sjöar och vatten drag På slättlandet finnes blott en enda sjö, Tysslingen l storlek öfverträffar han alla andra sjöar inom kartområdet, men djupet är ringa, så att tufvor af gräs eller starr ses u ppskj uta äfven i midten Han öfversvämmade ofta de kring liggand e låglända trakterna, till dess för några år sedan vatten h öj den reglerades genom en större kanal Genom denna kanal samt genom Svartån uttömmer han sitt vatten i Hjelmaren För sin uppkomst h ar Tysslingen säkerligen att tacka en moränbank, som åstadkommit en u ppdämning Liksom i så mycket annat skilj er sig den h öglända delen af området i afseende på mängden af sj öar samt dessas bild ningssätt från slättlandet Höglandet är nämligen uppfyldt af större och mindre sj öar, och dessas u p pkomst och form är, åtminstone med ytterst få undantag, i väsentlig mon beroende af oj emnh eterna i sjelfva berggrunden, om också många af dem blifvit mer eller mindre förminskade genom torfbildni ngar, som gjort större eller mindre intrång p å deras ursprungliga områd e Höglandets sj öar äro d essutom dj u pare och utmärka sig äfven genom den ymniga förekornsten af flottholrnar Sj öarn e p å vestra sidan om den stora vatten d elaren u ttömma sig alla, vester om kartområdet, i Möckeln, och derifrån genom Letelfve n i Skagern Svartelfven står genom ån med samrna namn i ornedelbar förbindelse med Möckeln Till Svartcifven flyter vidare genom Arnån Holm sj öns (i Vinteråsa socken), St Stråsj öns, Elgsirnmens ( i Karl skoga socken), Rösirnmens, Fogelsjöns m fl mindre sj öars vatten Genom Valån uttömma sig Gilsåssjön, Kärmen, Noren, Våtsj ö n m fl i Möckeln Kärrnen, som äfven upp tager Gilsässj öns vatten, har dessutom ett annat utlopp, genom Leken och Svartån till Hj elmaren ; det är dock en d ast vid högt vattenstånd som en del af dess vatten tager denna väg Vattendragen på östra sidan om Landhöjden hafva ett mera vexlande lopp Af de på norra sidll>n om den sekun-

9 7 dära vattendelaren befintliga utfalla Grytsj öarne och Elf lången, Hertsl;wdasjön och Hofmanstorpssj ön, Fagerbosjön och Sibbosj ön samt Boxb odasj ö n m fl i Vikern, hvars vatten genom Norasjön och Järleån, af hvilken en liten bugt afskär kartbladets nordöstra hörn, samt dennas fortsättning Arbogaån söker sig en väg till Mälaren Till Norasj ö n rinna vidare Stensjön (i N o ra socken), Treh örningen, E m ten och Ramsj ö n m fl Bland d e mera betydande sj öarne på sö dra sidan om den sekundära vattendel aren äro Damsj ö arne, o Gålsj öarne, Göljan, Vestra och Östra Annabodasjöarne, som alla genom ett gemensamt utlopp, den förbi Frösvidal fly tande ån, utfalla i Tysslingen, samt Y mningen, Stensjön, Långtj ärn, Axsjöarna, Svart järn, Legårdstj ärn, Södra Ånna bodasj ön, Falkasj ön och Bj örktj ärn, hvilkas vatten genom den å som drifver Garphyttans bruk flyter först till Svartån och sedan genom denna till Hjelmaren I -8vartån uttöm mer sig äfven Leken, hvilken, såsom ofvan n ämnts, stundom upptager en del af Kärmens vatten - Källor förekornrna på slättlandet temligen talrikt, och ofta med rikt vattenflöde, isynnerhet vi d foten af Carlslu ndsåsen Temligen sällsynta äro d e deremot i h ögtrakten isyn nerhet i dennes inre delar, der nästan allt vatten kommer från mossar och d erför h ar en mer eller mindre brunaktig färg, förorsakad af upplösta h u musartade ämnen Berggrundens beskaffenhet Den fasta berggrunden utgöres inom det ifrågavarand e området till aldra största delen af kristalliniska bildningar, til lhörande det s k u rberget eller urformati onen Endast Ktmor

10 8 på ett mindre fält omkri ng sj ön Tysslingen betäckas dessa, af yngre afl agringar, tillh öran d e den kambriska och den siluriska formationen, eller, såsörn de med ett sedan gam malt bekant, gemensamt namn kunna kallas, öfvergångsfor mationen Urformationen Urformationen utgöres dels af lagrade, dels af massfor rniga b ergarter Mest betydande blan d d e förra äro röd och grå gneis och gran atgneis samt eurit, glimmerskiffer, h ällefli nta och kornig kalksten Qvartsit h ar träffats endast p å n ågra få enstaka ställen Af de massforrniga bergarterna har endast graniten en större utbredning Diabas förekom mer visserligen på åtskilliga ställen men endast som gångar och mi ndre bergku llar Äfven d iorit träffas på åskilliga ställen ; i de flesta fall är det osäkert, om d en bör räknas till de massfortniga bergarterna Röet gneis, Den röda gneisen bildar ett bälte öfver kartbladets mi dt Från trakten mellan Ramshyttan och sj ön Emten vid o m råd ets norra gräns sträcker sig detta gneisb älte åt söder och sydsydvest öfver Boxboda, Gålsj öarne, Sånnaboda, Garp h yttan oeh Svenshyttan m fl ställen till kartområdets södra gräns mellan Hällshyttan och Mårtenstorp I norr deltager den röda gneisen i bildandet af bergstraktens hufvudmassa ; längre söderut u ppträder h an n ästan blott i bergstraktens afsl uttning mot slättlandet och nedanför foten af den n a slutt ning, såsom förhållalldet till större d elen är söder om Garp hyttan, der en mängd h ällar och mindre kullar af röd gneis föreko m ma Det är hufvudsakligen i den nordligaste och sydligaste delen af detta b älte som den röda gneisen har en mera tydligt skiffrig struktur I rn id t e n är hans utseende mera

11 !) granitiskt, liksom h an der också förekommer blan d ad med granit, mot hvilken d et ofta ä r svårt, o m ej omöj ligt, att u ppd raga några bestämda gränser Längst söderut, i trakten o mkring G arphyttan, och der ifrån till områd ets södra gr ä ns, är den rörla gneisen i all mä n h et temligen finkornig och mörk Han är der äfven utmärkt genom sin s t ora benägenhet för förklyftning, h vil ken ger en ege n domlig prägel åt d e berg, som äro bildade af denna gneisvarietet Deras yta sönd erfaller n ä m li g e n i större och m indre, skarpkantiga sty c ken, som ofta gi)ra d e m bes v ärli g a att passera, äfven då d e r as h öj d ej lir betydlig Någon gång äro de stycken, i h vilka bergarten sönd e rfa ller, mycket s m å, n ästan tärningslika På några ställen, såsom i en och annan b e rgkulle i trakten af Hällshyttan och Svens boda, b lir denna röda gneis, genom upptagande af klorit, protoginartad, och på ett p a r ställen har kloriten t agit så öfverhand, att bergarten kan b eteeknas som klo r i t s k iffe r, h vilken dock bildar så obetydliga i nlligringar, att den ej kunnat s ä r skildt u t märkas p å k artan Norr och vester o m G arp h yttan blir gneisen s m åningo m lj usare och finkorn igare, och på samma gång blir d ess skift ri ng mer och mer oty dl i g, så att bergarten stu n dom antager en n ästan rent granitisk struktur Så är t ex fallet i trakten af Gäl sjöa r ne o ch Damsj ö n, der denna gneis och gr an i t uppträda om hvarandra o ch så lika h varan dra att det ofta måste bero på subj e k ti v uppfattning a tt bestämma h vad som s kall betecknas som g u e i s eller som g ra n i t Den lj u sare, rödlätta gneisen har ieke den nyssnämttdas ben ägen het för förklyftning och bild a r derför mer a fru n d ade, men ofta ganska stora och h öga ber g Den är ofta h o rnblende förande, dels så att h o rnbl en de likformigt ingår som bestånds del i hela b ergarten, dels så att ho r nblende - eller rätta re dioritartade körtlar, vanl igen af gan ska oregelb u n d en form,

12 lo utan bestämd anordning äro inlagrade h är och d er Sådan hornblondeförande rödlätt gneis träffas t ex kring Stora Axsj ön och norr om Moshyttan Längst norrut, från trakten omkring Boxboda till Emten, Stensjön och Ramsj ö n, uppträder en gneisvarietet olik de föregående Den h ar en vanligen blekt röd fältspat samt mörk glitnmer, 'i riklig mängd och ofta ordnad i utpräglade lameller, h varige n o m bergarten erhåller en tydlig skiffring Egentlig ski ktning är deremot k nappt att urskilja, då berg arten öfverhufvud alltigen om är af ett ytterst likformigt u t seende och ej afdelad i olikartade hvarf I synn erhet aldra längst i n orr är denna enformighet i bergartens samman s ättning rådande - Öster o m Ramsjön uppträder emeller tid en röd gneis af annat u tseende Den är mörkare och glimmerfattigare än den nyss n ämnda samt mera li k den röda gneisen i södra d elen af kartområdet Röd gneis bildar slu tligen en och annan enstaka b erg kulle i kartornråd ets vestra del, i trakten n ärmast öster om Svartelfven Den h ar der ve1:dande karakterer och kan knappast betraktas som en sj elfständig länk af lagerserien, utan snarare som en varietet, än af en, än af en annan af de i trakten u ppträdan de bergarterna GrÄ gneis,qneis uppträder inom flera delar af kartområdet, med temligen olika utseende p å olika ställen Grå L ngs kartområdets östra gräns, från Rörbraket och Låckenkil till inemot Ekers kyrka, d er gran it möter, råder en medelkornig, ej synnerligen glimm errik, grå gneis, icke sällan m er eller mi ndre rödlätt, ofta med föga utpräglad skiffring En m era gli mmerrik och tyd ligt skiffrig, grå gneis förekommer i östra kanten af bergstrakten s ydvest o m Skär-

13 11 marboda Äfven den är stundom rödlätt, och öfvergår utan skarp gräns i röd gneis I kartområdets södra del u ppträder, söder och sydost o m Gilsåssjön, e n temligen grof, grå gneis, som vanligen inn e h åller en större eller mindre m ängd granater och der för till större d elen kan betecknas som granatgneis På flera ställen, såsom t ex i det stora berget S om Svensboda, kan man se huru den röd a gneisen u pptill småningom öfver går till grå granatgneis Bådas strykning är u ngefär paral lej med bergkanten, och då man går inemot bergstrakten, vinkelrätt emot strykningsriktninge n, kommer m an, att döma af stupningens riktning, till allt yngre och yngre lager D e n röda gneisen ä r nederst öfverhufvu d temligen m örk och fin kornig Högre upp blir den småningom ljusare rödlätt och upptager granater Slu tligen försvinnet' den af fältspaten betingade rödlätta färgen, och e n typisk, grå granatgneis uppstår På ett och annat ställe saknas emellertid granater, utan att bergartens beskaffenhet i öfrigt är i väsentlig mån förändrad L ängre mot nordvest, i trakten af Elgsimmen, F ågelsj ön och Kärmen, blir bergarten mera finkorn ig och närmar sig i afseende på strukturen ofta till eurit eller glimmerskiffer Granat gncis En enda isolerad bergkulle af gran atgn eis förekommer, p å alla sidor omgifven af andra bergarter, öster om Marken Kils socken trakten n ärmast öster o m Svartelfven, d e r förhållan dena emellan bergarterna i allmänh et äro ganska invecklad e, finner man slutligen en och annan h äll a f grå gneis af vex lande beskaffenhet, än till utseendet n ärman d e sig till gra niten, än till euriten I Eurit och glimmerskiffe r, h vilka så ofta öfvergå i hvar andra att de på en karta svårligen kunna särsk i lj as, bilda Burit och glimmer ;-;kitfcr

14 12 längs kartom rådets norra grän s ett fält, som sträcker sig från Svartcifven i'1 terut öfver Elilången till trakten omkring Skri karhyttan, M on och Hofmantorp Ofver midten af eurit fältet framstryker e n bildning af h älleflinta och kornig kalk sten, h varigenom det d elas i två hälfter Öster ut b egrän sas det af grå eller rödl ätt gneis, söder och vester ut huf vudsakligen af granit Mot syd vest ti llstöter dock äfven grå gneis Bergarternas utseen de är ganska vexlahde, och som berggrunden på stora sträcker är dold af lösa j ordlager, är det ofta svårt att utreda d e olika vr ri etetern as förh ålla n de till hvarandra O om Svartcifven finner man i n ärh eten a f San dvik n ågra h ällar af e n eurit, som består af en finkornig, grå eller rödlätt grundmassa, i hvilken på vissa ytor en grön aktig glimmer är utskilj d, stundo m med stj ernformig anord ning L ängre öster ut blir bergarten af ett mera jernnt korn, än glimmerskifferartad, än euriti sk, till färgen vanligen mörk grå, och öfvergår slu tligen småni ngom i h ällefli nta af samma färg Såsom en helt lokal bildning förekommer norr om Sandviksgrufvorna e n hvitaktig, talkig glimmerskiffer, som använ des till ställsten vi d Carlsdals masugn L ängre S ut, omkring Elf:mabben, Myrhult och Svensbo är bergarten än en mörkgrå till svartaktig glimmerskiffer, ell er mer eller min d re glimmerrik eu rit, än en gli mmerfattig, hvitaktig eller rödlätt, stundom qvartsitlik eurit Ett n ågot annat utseen de hafva dessa bergarter på andru sidan om Elflången Kring Dalkarlsbergets gr u fv e f i l t och i trakten söder dermn till Hofmantorpssjön uppträder dels en typiskt u tvecklad glimmerskiffer, m erendels med lj us, grå hvit glimmer, d els en grof, gneislik enrit Längre norrut, omkring Mölbergsgru fvan, är bergartens grundmassa tern Iigen tät och hälleflintlik; i denna ligga ofullkomligt utveck lade, smut igt gula individer af fältspat, sann olikt oligoklas;

15 13 dessa fältspatsindivider hafva M otydlig begränsning och visa sällan släta genomgångsytor ; n ågon gång innehåller gru n d massan äfven spridda korn af qvarts Ett isoleradt, litet fält af glimmerskiffer -- grönaktig, klori tisk - uppträder i trakten af Rådeh ult om der Slutligen ilr en enda häll af gli mmerskiffer träffad vester Svartclfven, vid landsvägen n ära Brotorpet, i en trakt, elj est granit är ensam rådande De glim merski fferartade band, som n ågon gång träffas i n om deu röda gneisen i södra delen af kartområdet, äro för obetydliga att u tmärkas på kartan Hälleflinta förekommer en dast i trakten omkring sj ön Elfl ången, hufvudsakligen på dess vestra sida Euri ten blir der mot öster all tmer finkorn ig och öfvergår slutligen i en m örkgrå h älleflinta, i h v i lken vanligen korn af mjölkblå qvarts äro in strödda Denna vari etet af h älleflinta fö rekom mer t ex vid Pungrensa, Elfiångbaeken och Enbergsäng Längre öster ut blir b ergartens färg öfverh ufvu d lj usare, än grå, än vaxgul, n ågon gång äfven grön ; qvartskorn före komma fortfarande ymnigt inströdda Dessa lj usare h älle flintvari eteter vexellagra upprepade gånger med kornig kalk sten De föreko mma isynnerhet längs Elilångens vestra strand, men äfven vid d e n n orra, n ära Vikersbäcken, samt, såsom tunna band, i kalklagren på sj öns östra sida En isolerad bergkulle bestående af gulaktig h älleflinta med qvartskorn förekom mer längre österut under en gård nordost om skri karhyttans masugn Äfven SV derom, omkring Mölbergs grufvorna, är bergarten fläckvis så tät, att den m öj ligen till en del skulle k unn a betraktas som hälleflinta, men det h ar ej synts m öjligt att särskilja dessa hälleflintlika partier från den omgifvande e u riten Vid Getabacken, nära kartom rådets HiUie flinta

16 14 norra gräns, mellan Elilången och Svartelfven, uppträda jem väl, inuti euritfältet, obetydliga hälleflintartade inlagringar Huruvida dessa, såsom förhållandet utan tvifvel är med den stora hälleflintbildningen, äro yngre än euriten, kan för när varan de ej med säkerhet afgöras, ehuru det synes sannolikt Kornig kalksten Korni,r7 kalksten uppträder p å åtskilliga ställen inom om- rådet, m en är i det närmaste bunden vid två andra bergarter, den röda gneisen och hälleflintan den röda gneisen bildar kalken inga sammanhängande lager af större utsräckning Mindre inlagringar träffas åter gan ska talrikt, t ex i trakten kring Garphyttan och Lanna fors samt SV om dessa ställen Den mest betydande före k ommer på Lannafors mark, V om NV och torpet Dykärrs hagen Den ljusröda, glimmerrika gneisen i kartområdets n orra del synes sakna kalkinlagringar, och äfven derigenom antydes dess olikhet med den röda gneisen i områdets syd ligare delar Den i den röda gneisen inlagrade kalkstenen ä r vanligen temligen starkt förorenad af främmande mine ralier I Mera b etydand e äro de kalklager som åtfölj a hälleflint bildningen kring Elflången De bilda p å båda sid orna om d enna sjö talrika, mer eller mindre parallela ryggar, och norr o m sj ön sträcka sig motsvarand e bildningar långt utom kartområdets gräns Kalken i denna trakt är i allmänhet temligen finkornig och ofta ovanligt fri från främmande in blandningar D å härtill kommer att färgen ej sällan är sär deles klar, hvit till vackert rosenröd, torde bergarten, såsom redan Professor Erdm ann påpekat, förtjena en närmare upp märksamhet af arkitekter och konstnärer Nära kartområdets östra gräns förekomma ett par kalk inlagri ngar på båda sidorna om Svartelfven De synas vara

17 15 omslu tna af granit och således u tgöra ett undantag från den ofvan anförda regeln Qvartsit har träffats endast på högst få ställen och med Qvartsit ringa utbredning samt ej som någon sj elfständig bildning, hvarför den ej kunnat u tmärkas p å kartan I röd gneis förekornmer ett tunnt lager af tät, gråhvit qvartsit i ett berg SV om Hammarboda I euriten förekomma qvart sitiska partier SV om Elflången Slutligen finner man stun dom grani ten p å mindre fläckar antaga qvartsitiskt utseende Så är t ex fallet vid Rlflångens sydöstra del o c h norr om Algu tstorp i Kils socken Malrnfyndi,qheter hafva mom flera delar a f kartområdet påträffats och gifvit anledning till grufvedrift De malmer som hufvudsakligen bearbetats äro j ernmalmer, d els svart malm, dels blodsten Derj emte har man brutit silfverhaltig blyglans och rnagnetkis 1 Jernmalrnen förekommer dels euriten o ch glimmerskiffern den röda gne1sen, dels Malmförekomsterna i den röda gneisen äro ganska tal ri ka och spridda öfver en stor sträcka i östra delen af bergs trakten, men af ringa betydelse Malmen är mest svartmalm, gångarten - om man med detta mindre adeqvata uttryck får, enligt det gamla bruket, beteckna det eller de mine ral, som hufvudsakligen åtfölj a den Iagerformigt uppträdande malmen - än företrädesvis qvarts, än hornblende Den mest betydande grufva inom den röda gneisen är Löfåsgrufvan, vid Löfåsen i Kils socken, men äfven i denna h ar malmen på sista tiden börj at tryta I närheten af Garphyttan har man under de senare åren ånyo börjat b earbeta ett par af d e s k Klintgrufvorna Dessutom finnas en mängd mindre skärpningar m ellan Gålsj öarne, vid Småsjöarne Ö om Falka - Malmfyn digheter

18 lfj sjön, vid Eskilstorp och Qvarntorp m fl ställen I den glimmerrika, lj u st röda gneisen i norra delen af kartområdet synes j ernmalmen, liksom förut anmärkts om den korniga kalkstenen, saknas Af vida större betydelse äro j ernmalmsinlagringarna i euriten och glimmerskiffern Det största jern malmsfältet är det sedan urminnes tider arbetade Dalkarlsbergsfältet En ej obetydlig m ängd malm uppfordras äfven ur den n ärbelägna Mogrufvan För öfrigt hafva mind re grufvor upptagits på Skrikarhyttans, Elfhyttans och angränsande byars och hem mans områden De flesta af d essa äro d ock nu ej under arbete Då Dalkarlsbergs j ernmalmsfält blifvit i d etalj under sökt och besk:rifvet af Professor A Erd mann *), och d å ny ligen en undersökning icke blott af detta malmfält utan äfven af grufvorna i den omgifvande trakten verkställts af Dr T h Nord ström, af hvilken en beskrifning med åtfölj an d e kartor o c h profiler torde vara att sn art förvänta, s å synes det onöd igt att på d etta ställe ingå i en utförligare redo görelse för j e rn m alrnsfyndigh eterna i denna trakt Mal m en är dels svartmalm dels blodsten I många grufvor före k omrna de tillsammans, än som vexlande ban d, än med mera regellös anordning Gångarten är hufvudsakligen klo rit och h ornblend e Malmen är i allmänhet godartad, i vissa grufvor dock, isynnerhet i öfre delen, kisig Silfverhaltig blyglans har man fordom bru tit i den s k Garphytte silfvergrufva vid vestra stranden af Ormtjärn, N V om Hj ulåsen i Tysslinge socken Malmen förekommer in sprängd i kornig kalksten Magnetki s har brutits vid vestra sidan af Fagerbosjön, östra kanten af ett brant granitberg Den förekommer der ' ) Beskrifning öfver Dalkarlsbergs jernmalmsfält uti län (i K Vet-A kadcmiens Handlingar för år 1855, O re bro Nora socken och tr1 ck t 18fi8)

19 17 en qvartsitisk eurit, hvilken sj elf torde vara att betrakta blott som en inneslutning i graniten Äfven på n ågra andra ställen i samma trakt finn as obetydliga skärpningar på mag netkis i En större utbredning än n ågon ann a n bergart har här Han förekornmer i två varieteter, en grafkornig och en finkornig, hvilka i allmänhet äro väl skilj da, om ock s å på ett och annat ställe m ellanformer förekomma 7raniten Den grafkorniga graniten, eller Orebrograniten, såsom denna granitvarietet i sen are ti d blifvit kallad, bildar berg grunden p å slätten från trakten af Kils kyrka söderut till Tysslingen och Eker ; i kartområdets nordöstra del i e n tern Iigen smal rand från Ramshyttan till Skärmarboda ; i den sydvestra omkring sj öarne N oren och Våtsjön ; i den n ord vestra vester o m Svartcifven och Rösimmen, samt slutligen mellan Elt1ången, Rösimm ens n orra del, Grytsj öarne och Herts bodasj ö n Bergarten består af en vanligen mörkare eller lj u sare röd, mera sällan grå, ortboklas med n ågot gulgrå oligo klas samt svart gli mmer och färglös eller blåaktig qvarts På slätten u ppträder den grofva graniten blott i form af små l åga hällar, i de öfriga trakterna bildar den höga och branta berg, ofta beströdda med stora, rundade block, uppkomna på stället genom bergartens förvittring Bergarten s sammansätt ning och utseende är i det stora hela temligen enahanda inom de olika fälten, mera vexlande är d ess förhållande till d e an gränsande bergarterna Den grofva graniten i kartområd ets nordvestra h örn får i n ärheten af Svartelfven på flera stäl len, t ex vid K u tter b o, Kortfors, Brattforsen, småningom e n skiffrig s t r u kt u r o c h tyckes utan n ågon skarp gräns öfver gå i gneis, hvilken åter i sin ordning snart öfvergår i eurit eller gli m merskiffer Örebrograniten i kartområdets nord östra del synes dere mot vara skarpt skiljd från den finkor niga granit, af hvi lken den på södra sidan begränsas I syd sv Geol Unders Bladet "Latorp" 2 Granit

20 l!; vestra delen af kartområdet sträcker sig den grofkorniga graniten österut till Kärmen och Leken, vid hvilkas östra sid a finkornig granit möter ; i nord ost gränsar den till en grå euritisk gneis, af hvilken brottstycken ofta träffas i gra niten, t ex i n ärheten af Lötbråten ; iifven här antager gra niten vi sserligen någon gång en skifferli k struktur, men är alltid skarpt skiljd från den egentliga gneisen Graniten S om Elflången är öfverhufvud något min dre grafkornig än den vanliga Örebrograniten Den är skarpt begränsad mot euriten, mindre skarpt mot den finkorniga granit, so,m upp träder längre i sydost P å slättlandet finnas af Örebrogra niten så få och spridda h ällar, att man svårligen kan utröna dess förhållande till den angränsande gneisen Den finkorniga graniten har sin största utbredning i kartområdets midt, söder om Grytsj öarn e, Hertsbodasjön och Sibbosjön, på hvilken sistnämndes norra sida den dock äfven går, änd a till torpet Mossen Norrut stöter den med skarp gräns till e uriten och glimmerskiffern Nära gränsen ser man dessa genomsvärmad e af talrika gångar af granit, un der det att graniten innehåller talrika brottstycken af eurit och glimmerskiffer I söder och öster är det deremot svårt att u ppdraga n ågra skarpa griinser mellan graniten oeh d en angränsande gneisen Till färg och korn likna de hvar andra nära, och i strukturen finnas omärkliga öfvergångar - Mellan Ramshyttan och Skärmarboda begränsas den grof korniga graniten i söder af en finkornig, grå eller svagt röd lätt granit, hvilken åter i sin ordning söderut begränsas af grå gneis Den massformiga graniten och den skiffriga gnei sen äro här skarpt skilj da genom olikheten i struktur, men man kan dock m ången gång råka i villrådighet, om ett berg bör betecknas som granit eller gneis Närmast gränsen är det nämligen ofta svårt att afgöra, om bergarten snarast är att betrakta som en gneis, genom dragen af granitådror, eller som en granit, uppfylld med gneispartier- Öster om K är-

21 19 men och Leken uppträder, som förut nämnts; en finkornig granit Den är närmast dessa sj öar temligen m örkt röd Längre å t öster b l i r d e n småningo m lj usare och p å samma gång något gröfre ; tillika upptager d en gran ater och n är mar sig slutligen i hela sitt utseende så till den h är mö tande granatgneisen, att det är svårt att draga n ågon b e stämd gräns dem emellan - Nära östra kanten af bergs trakten, i grannskapet af Klockarhyttan, Tornasboda, Blacksta hyttan m fl ställen, råder en oredig vexling af finkornig granit och röd gneis, hvi lken bidrager till att försvåra be stämmandet af förhållandet mellan den röda gn'eisen i den norra och den södra delen af kartområd et - För öfrigt förekomma mindre partier af den finkorniga graniten på spridda ställen, som synas af kartan Diorit har träffats här och der, i olika delar af kartområdet och tillsammans med olika bergarter På i ntet ställe h ar den med säkerhet visat si g gångformigt afskära de omgifvand e lagren Åtminstone på många ställen torde den vara likformigt inlagrad i d e m Den är dock aldrig utbredd öfver större sträckor, uta n dess lager kila vanligen snart ut Strukturen är sallan tydligt skiffrig Bestånds delarue - i allmänhet grå, sällan röd, plagiokl as samt svartgrönt horu blende - äro oftast utb ildade så att de k u n n a tydligt urskiljas m e d blotta ögat Någo n gång, såsom i e n d el h ällar N om Skri karboda i Kils socken, ä r d ock bergarten så finkornig, att d e särskilda min eralbeståndsdelarn a ej kunna urskiljas utan förstoring V ester om Ramshytta n och i närheten af Karth älleö bestå några b ergkullar af e n oredig blandning a f granitiska o c h dioritiska p arti er Trappartade bergarter, diabas och m ölligen äjven hyp ej föreko mma som gångar eller m indre massiv på åtski lliga ställen D å inga mikroskopiska undersökningar än nu bli fvit anställda, kan d et för n ärvarande ej afgöras, om allt är dia J'it, D i orit D i aba och h n ent

22 2U bas, eller o m de1j e mte äfven hyperit föreko m m er Den största trapp bildningen förekommer söder om sj ö n Leken, der bland annat det branta berg, som är kändt under namnet Lekhytte klin t, b estår a f denna bergart ; mindre kullar och gångar finn as spridda inom skilj d a d elar af kartområdet struk turen är i d essa trakters trap p vanligen iinkornig, mera säl lan afanitisk En trappgång, som träffas vi d sydspetsen af Legårdstj ärn och söder o m sj ö n Emten utmärker sig d er igenom, att h an i östra sidan är p orfyr - eller breccieartad och innehåller stora kristaller eller korn af fäl tspat och q v arts Öfvergångsformatiouen Nerikes slättlan d upptages till en stor del af uffag ringar tillhörande öfvergångsformati onen, men inom detta kartblads område h afva d e ringa utbredning De intaga omkrin g sj ön Tysslingen i bladets syd östra del ett fält af, som det synes, u ngefär tri angulär form N ordspetsen af detta fält tord e ligga n ära n orra ändan af Tysslingen Den vestra gränsen sammanfaller antagligen i det n ärmaste med den å som flyter förbi Ga r p hyttan och Lannafors Den östrn kan ej med någon säkerh et bestämmas, emedan berggru nden så sällan kommer i d age n Söd erut fortsätta öfvergångs bildningarna inpå området för bladet»risebcrga» Öfvergångsbildningarna u tgöras här af sandsten, a l u n skiffer med orsten, och kalkste n De ligga i det n ärmaste vågrätt och skilja sig derigen om, såväl som i afseen de på bergarternas beskaffe n h et, skarpt i från u rformation en, h vars lager alltid äro starkt u ppresta, ofta nästan lodräta Man kan häraf sluta, dels att stora rubbningar i j ordskorpan h är egt ru m före öfvergångslagrens bildning, dels att de långa

23 21 tid rymder som förflutit efter deras bildning jemförelsevis varit utmärkta genom lugn Visserligen visa åtskilliga o m ständigheter, att äfven i en senare tid h öj n i ngar och sänk ningar egt rum, men d e hafva varit mycket jenma och lik formiga, hvarför de ej åstadkommit n ågra veckningar och brytningar i lagren De veckningar som m an h är på ett och annat ställe finner i öfvergängslagren äro helt och hål let ytliga samt h afva i ntet att skaffa med oscillati oner i h ela berggrun d e n O tvifvelaktigt är, att öfvergångslagren ur sprungligen haft en större u tbredning öster ut än den när varande ; antagligen bet äckte d e hela den lågländ a trakten i sydöstra delen af k artområdet Deremot synes det ej osanno li kt, att d e ras vestra gräns städse varit n ästan den samma och att Kilsberge n, vid hvilkas fot d e n u ligga, redan vid öfvergångsformationens bild ning hade u ngefär sin n u varande for m, ehuru d e då änn u icke h öj t sig så mycket Ö fvergångslagren i Nerike öfverensstä mma nära med dem, som förekomma i åtskilliga af våra öfriga lan dskap, sär skild t i Vestergötland, och framför allt p å Falbygden Äfven der afsattes u n el er öfvergångsperiodens tidigare skeden sand sten, alunskiffer och kalksten D å i V estergötlan d de olika afdel ningarna af dessa aflagri ngar i allmänhet äro lätta re att i d etalj lära känna, kan man af en j emförelse med V es ter götlands lager vinna m ånga upplysningar o m d e Nerki ska Fast lager af sandsten h a r i n o m d etta område påträffats blott på ett enda ställe, i skogskanten S om Backa, i Ånsta socken Sannolikt bildar den berggrunden under h ela låg t rakten närmast o mkri ng Tysslingen, men dju p a lösa j ordlager dölj a der den p å dj u pet liggande fa$lta h ällen Berg arten är gulaktigt grå, har ett j ernn t och fint korn och är temligen lös Några försteni n gar h afva här ej träffats För öfrigt liknar sandstenen i denna trakt i alla afseenelen den, som länge varit känd frå n V estergötland och andra landskap sand ten

24 22 under ben ämningen Fuocidsandsten, och som t ex p å Ki nne kulle brytes för arkitektoniska o ch andra ändamål Huru dant un derlaget för F ucoidsandstenen h är är, h ar ej kun nat genom direkta observationer utrönas ; men sannolikt är, att han hvilar på en m era hård och qvartsitisk sandsten, m otsvarand e V estergötlands Eophytonsandsten, och att denna återigen hvilar på granit eller gneis V ester om Tyssli ngen, p å östra sid an om den väg, som går förbi Bäcketorp, Latorp, Hakelyckan och O Tomta, höj er sig mark e n terrassformigt Denna h öjning står i samband med u p pträd a n d et af nya lager, alunskiffer och kalksten, ofvan på sandstenen Terrassens sluttning, åtminstone dess nedre del, u tgöres af alunskiffer Den temligen jemna platån o fvanför denna sluttning u tgöres af kalk, hvilken dock öfver hufvud ej är tillgänglig mer än i n ärheten af kanten V ester ut sänker sig marken ånyo n ågot mot den å, som flyter förbi Garphyttan och Lannafors ; men denna s änkning är jemförelse vis obetydlig, och sannolikt täckes alunskiffern h är öfverallt af kalk, hvilket d o ck ej kan styrkas genom direkta iaktta gelser, i a n seende till d e dj upa j ordlager, som dölja den fasta berggrunden Alun skiffer Alunskifferns lägsta d el är h är ingenstädes tillgänglig, men, att d öma af förhållandena i andra delar af Nerike, be täckes sandstenen af en blågrön skifferlera, med inlagrad kalk af samma färg, och denna åter af al!lnskiffer Den öfre d elen af alu nskiffern är deremot tillgänglig på åtskilliga ställen i den förut nämnda terassformiga sluttningen, der en mängd brott blifvit upptagna Bergarten är öfverallt tunnskif v g, till färgen svart, med svartaktigt, glän sand e streck Halten af bitu m en är så stor, att alunskiffern är användbar som brännmaterial Svafvelkisen, som jernte d e bituminösa äm n e n a är alu nskifferns mest u tmärkan de beståndsdel, förekom mer i allmänhet så fint insprängd, att den ej är synlig fö r

25 23 ögat - Såsom u n elerord n ade lager o c h sås o m lins- eller klotformiga konkretioner förekommer i alunskiffern bituminös kalk eller orsten Dess färg är m ö rkgrå till s vart Struk turen är vexlande, än tät, än kristallinisk Orstenen är ofta u p p fy l ld af försteni ngar, hvilka d ock tillhöra ett ringa an tal arter Mera sällan träffas sådana i sj e l fva skiffern, och de som förekom m a i den äro alltid starkt h o p pr e s s ade samt derför vanligen g a n sk a ot y dl ig a Till det största dju pet har alunskiffern blifvit genom bru ten i det stora skifferbrottet vid L a t orp I öfversta de len af skifferlagret, vanligen omedelbart betäckt af kalklag ret, l i gg e r der ett n ästan sam man h ängande hvarf af orste n Ett annat sådant finnes n ärmare brottets botten E t t tredj e framträder s l u t li g e n i kanterna af ett dike, som går genom miclten af brottets södra d el * ) Spridda b ollar af orsten finnas för ö fr i gt vid olika höj d I lägsta delen af b rott e t i n n e h åller o rstenen Olenus gibbvsus W AHLENB och A,qnostus p isifor rnis LIN, i de öfre d elarne Pettura sca r a b ceo ides W AH LENE och Sph cerophth a lrnus alatus BoECK I de flesta ö frig a brott finner man blott d e båda s i s t n ämnda försteningarna, och man kan deraf sluta, att i de m en större del af skiffer lagret ännu är ogeno mbruten I ett temligen stort brott 8yd vest om Qv a rn t or p är skiffern vågformigt b öj d D en n a b öj ning h ar utan tvifvel förorsakats af d e t istäcke, som for d o m framglidit ö fver trakten En änn u större r u bb ning har i sen åstad k ommit p å ett ställe midt emellan Räcketor p och Qvarntorp Der har ett större skifferparti, med inneliggande orsten sbollar, blifvit skj utet ifrån sin u rsprungliga plats, hvar vid det blifvit starkt upprest, och grus i n pressadt uneler d en u pplyfta d e delen Denna skiffermassas betyd l iga storlek och sammanh ang hafva gj ort, a t t den till o c h med b li fvi t fö re m ål för brytning *) M a n uppgifver, a t t för e n längre t i d tillb a k a e t t borrhål n e d s l agits i bottnen af Latorps brott, och att härvid m ötte först kalk och s e d a n s a n d st e n ; på men d e n n a u p p gi ft t o r d e a n d ra ställen i Nerike r j få t i l l m ätas a l l t för s t o r t r o värdigh e t, d ft s k i ffe rl e r a a l l t i d l igger n ä r m a s t u n der al u n s k iffern

26 24 Alunskifferns användning ä r flerfaldig Vid Latorp har den i öfver år brutits för aluntillverkning Sj elfva alun bruket, som anlades , låg först vid Garphyttan, men flyttad es till Latorp, der det n u är förla gdt i sj elfva skifferbrottet Tillverkningen har p å senare tiden geno m för sämrade konjunktu rer blifvit mindre lönan d e och derför in skränkts Såsom biprodukter vinnas vid alunbruket jern vitriol och rödfärg Sin största betydelse h ar alu nskiffern litl in era såsom brännmaterial, dels vid alunbruket, d els i kalk ugnarn e, i hvilka h an n ästan enbart användes för detta än da mål Den kalk som brännes h emtas d els från det ofvan al u n skiffern liggan d e stora kalklagret, dels från de inuti skiffern liggan de lagren och körtlarne af orsten, hvilken sistnämnda anses gi fva den b ästa p rodukten Sl u tl igen a nvändes d e n brän da skiffern, i fören ing m ed kal k, till cemen ttillverkning Det b ästa cementet fås af h årdbrända, n ågot samm ansintrade S k llrusorll Kalkste n öfre delen af den förut nämnda terrassformiga slutt n ingen vid tager ofvan p å alunskiffern ka lk, ten Vesterut sträc ker sig denne, efter all san n olikhet, oafbrutet ända till ur bergets gräns, ehuru d old af lösa j o rdlager Den fasta häl len är i vestra d elen af kal k området ej blottad mer än i ån vid Lannafors' qvarn G e n o m sitt läge, sin p etrografiska be skaffenhet och s i n a försteningar visar sig det h är uppträdande k alkstenslagret fullkomligt öfverensstämma med Orthoceratit kalken i våra öfriga provinser, särsk ildt med den p å Fal bygden i Vestergötlan d I Gränsen mellan alunskifferlagret och kalklagret har man tillfäll e att iakttaga i brotten vid Latorp och Norra Holms torp D e t aldra nedersta kalkstcnshvarfvet, som va nligen hvilar o medelbart p å ett orstenshvarf med Peltura och Sphm rophthalmus, är uppfylldt af åtskilliga främ mande ämnen, g[,, ukonit, i form af små svartgröna korn, fosforit, i form af s t örre och mindre, oregelbu n dna, vanligen brunaktiga knö-

27 25 lar, samt s vafv e lk is D e t liknar fullkomligt den på samma nivå uppträdande glaukonitka lken p å Falbygden Fosfo-r iten är vanligen i nskränkt till den ned ersta delen af glau konit kalken, så att den fosforitföran de d elen i allmänhet ej!tar mer än ett eller två tums m äktighet Stundom finner man doek äfven i glaukonitkalkens öfre del spri d d a knölar af fos forit - Ofvan glaukonitkalken ligger en renare kalk m e d jernnt och fi n t korn, till färgen grå, n edtill vanligen med bhlgrön, u p ptill m ed svagt röda ktig anstrykn ing I Latorps brott ä r d e n n a kalk genombru ten till ett ej o betydligt dj u p -- L n,ngre inåt kalkområdet, t ex n orelvest o m Bäcketorp, finner m an e n grönaktigt grå kalk med leraktiga aflossnin gar, som utan tvifvel intager en h ögre n ivå Det är det yngsta fasta lager, som är kti n d t i denna trakt oeh i Neri ke öfverh u fv ud kalkstenslagret fö rekomrna försteningar ej i så stora massor som i alunskifferlagrets orsten, men arternas antal är större G laukonitkalken är ytterst fattig p å försteningar lera talrikt förek o m m a de i den n ärm ast öfverliggan d e blc\ grönaktiga kalkste n en Ymnigast är Jfegalaspis pla nilimbata ANG, m era sparsamt förekom m a andra trilobiter af slägtena Nitens, Nio h e och Ha rpes s a m t mollusker af slägte n a O rtlw O fverh nfvud samma former ceras, Eu o mplwlns och O rthis förekomma i den röda ktiga kalken, men m era sällsynt I den grönaktiga kalken norelvest om Bileketorp har jag fu n n i t Illamus crassica u da W A H L E N B, Sy mp hysu r u s p a lpeb ros u s DALM, Ptychopyge a ngustifrons D AL:Vr s a m t arter af O tth o ce ras, Leptce n a och Orthis I Kalkstenen brytes på ett och annat ställe, h ufvu dsakli gen i de öfre delarue af lagret, till golfstenar och dylikt, men i ringa omfång Den som användes för sådant ända mål är h är i trakten mest k än d unel e r benämningen tälg sten I större m ängd brytes stenen för kalkbränning, som

28 26 här ä r e n ganska lötuncle industri Härtill användas mest d e l ägre delarne af lagret, d o ck ej den aldra l il gsta, eller glaukonitkalke n, hvilken är för o ren och d e rför kastas på varphögarne Då fosforiten har ett stort värde för j ord bru ket, skulle glankonitkalken gen o m sin h alt af detta mi neral vara af vigt, om mäktighete n voro större, och fosfo riten förekomme ymnigare Att enkom bryta den kan, så dana förhållandena n u äro, ej i frågasättas Deremot skulle möjligen den fosforitförande kalk, som nu brytes för att lem na tillträde till d en underliggande orstenen och alun skiffern, men såsom oduglig bortkastas, kun n a på ett eller annat sätt tillgodogöras för j o rdbru kets beh of Halten af fosforsyra i den fosforitförande gl aukonitkalken torde ej mycket ö fverstiga 2 procent D r L Palmgren har i ett prof från Latorp funnit 2, 22 procent *) I sjelfva fosforit knölarne från sarruna ställe h ar han fun nit e n fosforsyrehalt vexlande mellan 2 3,6H och 2 8,!13 procent **) De lösa jordlagrens beskaffenhet De lösa j ordarter som h är u ppträda äro : krosstens_q?'us, rullstensprus, lwmj'vig lera, åkerlera, rnosand,,qyttja, torfdy, mosstorj, svämlera och svämsrmd Af dessa komma d ock den hvarfviga leran och gyttj an ej i dagen, eller åtminstone p å så s m å fläckar, att d e ej k u n nat utm ärkas p å kartan Endast p å slätten i kartområdets östra d el förete de lösa j ordlagren en större o mvexling I bergstrakten träffas, med få undantag, endast grus, rnosstorf och torfdy K rosstens grus Krosstens,qruset har af alla de lösa aflagringarna elen utan j emförelse stö rsta utbred ningen I elen sydöstra delen ) L Palmgren, Om S v e n s k a fo s foritföra n d e kongl o m e rat S v Vet-A k a d Handl, B d l, N : o 6 ), sic\ 2 8 ) Anf st, s i d 2 1 (Bihang till k

29 27 a f kartområdet ä r det ofta d oldt, ä n a f torfbildni ngar, än af mer eller mindre m äktiga afiagringar af lera och sand Längre vesterut är d et deremot s ällan betäckt af annat än torfbildningar Krosstensgru sets sammansätt n i ng är i väsen tlig mån be roende af den u nd erliggande berggrunden, isynn erh et på ställen der grusets mäktighet ej är betydlig Der b erggru n den u tgöres af urformati o n ens bergarter, består gruset nii stan uteslutande af brottstycken a f sådana Så är fallet öfverallt i b ergstrakten och äfven längs större delen af kartbladets östra gräns Det bildar i dessa trakter i allmän het en ste ril j ordmån, som föga l ämpar sig till o dling, isynn erh et som ytan ofta är tätt b eströdd med stora block Några dj u pare genomskärningar, som visa grusets beskaffenhet vi d störrt dj u p, fi nnas ej En helt annan sammansättning har det krosstensgrus, som betäcker öfvergångslagren, isynn erhet kalkstenen och alunskiffern längs den terassformiga sluttningen vester o m Tysslingen Här har m a n i stenbrotten talrika tillfällen att studera detsamma Dj upast ned består gruset ofta n ä stan u teslutan de af brottstycken af den u n derliggand e bergarten, föga rubbade u r sitt ursprungliga läge och derför ännu kan tiga och j e mförelsevis stora Till och med sammanhängande större p artier af den fasta bergarten hafva stundom förts med gruset vid inlandisens framryckan de Ett exempel h är på har ofvan anförts ( sid 2 3) I vestra väggen af Latorps brott ser m an, huru på vissa ställe n delar af de ö fversta kalkhvarfven blifvit af isen u ppresta i n ästan lodrät ställ ni ng, utan att brista, en företeelse, som redan ådrog sig ffisingers uppmärksamhet Högre u p p blifva d e brottstyc ken, af hvilka gru set består, mindre och mera ru n d ade, och äfven kristalliniska bergarter uppträda ymnigt j emte öfver gångsbergarterna

30 28 Sådana äro förh ällaodena i östra kanten a f d e t stora krossten sfält, som b etäcker öfvergångsform ationens k alk- och skifferlager I i nre delarne af detta fält finnas inga djupare ge nomskärningar af gruset ; i ytan hestår det i allmänhet nästan enbart af kristalliniska bergarter Öfvergångstraktens vestliga d el är täckt af dj u p san d Ur denn a reser sig S o m Lannafors en krossgru sk ulle, i hvilken g ruset till större delen består af fint sön dersm ulad kalksten och d erför använ des till mergling Der k rossgruset till väsentlig del består af kalk och alun skiffer, är det vida börd igare ii n elj est, och derför h ar det också i trakten af Lato rp, Hakelyckan, Holmstorp m fl ställen blifvit i ej ringa om fång uppodladt Äfven den oupp o dlade m arken är h är utmärkt för si n ri ka växtlighet Så äro t ex Hökerkulla ängar> för botanistern a v äl bekanta för' sina talrik a sällsynta växter Der san dstenen bildar krossgru sets hufvu d m assa, sås o m förhållan det ä r p å e n del ställen längst i sydost, ä r der emot m arken ganska steril På det område, der berggrun den antagligen utgöres a f sandsten, k o m m er e mellertid kross gruset j e rnförelsevis sällan i d agen Det är der mest doldt a f lera och san d Från krosstensgru set hafva ej p å kartan skilj ts vissa af lagringar af ett mera run dadt och rensköljdt samt ofta hvar vigt grus, hvilket till sin sammansättning likn a r det vanliga rullstensgruset m e n torde hafva ett annat bild n ingsätt än d P-t S ärdeles an m ärkningsvärd är den aflagring af renskölj d t och r ulladt grus, s o m, längs sluttningen a f Kilsbergen, sträc ker sig snedt öfver hela kartområdet, förbi Garphyttan, Mos hyttan, Blacks tahyttan, Klockarhyttan, Lockhyttan m fl st il letl Till storleken vexla d e stenar, so m bilda detta grus,

31 29 ganska betydligt Än äro d e hufvudstora eller än n u större, än åter h elt små Ofta äro de, isynnerhet d e min dre, synnerligen väl afrundade På många ställen bildar detta grus tydligt markerade, ofta nästan på all vegetati on blottade, p aralleja terrasser, i trakten k än d a u nder namnet stenåk rar De öfre af dessa terrasser bestå ofta enbart af större sten ar, och h varj e lägre terrass inneh åller allt mindre sådana Der sluttn ingen är brant, är denna grusaflagrings bre d d ternligen obetydlig, der sluttningen är mera flack, sås o m t ex i skogs m a rken sydvest o m Blackstahytt a n, breder den u t sig öfver större fält Grusterrassernas höj d öfver h afvet synes, efter afväg ning å flera p unkter, såsom t ex vid Garp hyttan s skog vaktareboställe och n orr om Lock hyttan vid afvägen till Hammarb o d a, vara ganska konstant, omkring 500 fot, sna rare n ågot mer än mindre D e t rullad e grusets förekomst vid en bestämd h öj d och d ess u ppträdan de i form af paral lela terrasser visa, att det är att betrakta som en samman hängand e stra nd vallsbil dning D å man vid större h öj d ej ii nner n ågra spår af Yattnets inverkan på gruset, ej heller några i vatten afsatta sand - eller lerlager, är det sann olikt, att det rullade gru set utmärker den h ögsta nivå hafvet i dessa trakter intog under glacialtiden När h afvet n ått denna nivå, egde antagligen under en längre ti d ett relativt stilla stående rum, ty gruset skulle svårligen hu n nit att blifva så väl renskölj dt och rulladt, om ej stra n d konturen temligen länge varit oförändrad A tt derem o t h afvets stigning före och falland e efter d en n a tid af hvila skett jernförelsevis h a stigt, göres san nolikt deraf att det rullade gruset, åtmin stone p å många ställen, är t e m ligen skarpt begränsadt nedåt och der efterträdes af krosstensgru s, som ej visar sig sy n ner ligen p åverkadt af vatten, hvilket a ntyder, att strandlinieu ej så länge varit oföränd rad, att vågsvallet fått tid att i m era m ärkb ar m ån bearbeta gruset En annan aflagring af rulladt och skiktadt grus af ej rmga m äktighet, men med obetydlig utbredning, förekom-

32 30 mer i h öj dsluttningen S om Elfhyttans by Den torde in taga ungefär samma nivå och vara bildad p å samm a sätt som den föregåen d e beskrifningen till bladet >>Ö rebro» omnämner O Gum::e lius, att ett liknand e renskölj dt och rulladt samt delvis skik tadt grus (svallgrus) h ar stor utbredning i Götlunda, Lill kyrka, Ö deby o ch Axbergs socknar Det skall dock i all m änhet ligga vid en höj d af blott omkring 250 till 27 5 fot öfver hafvet, och det är derför ej sannolikt, att dess bild ning, såsom Gummlius antagit, stått i samb a n d med bild ningen af strandterasserna i Kilsbergens sluttning * ) I Äfven p å en omkring 1 50 eller 200 fot lä g re nivå vid gränsen mellan krossgruset och det stora sandfält som sträc ker sig längs b ergens fot, är krossgruset ofta i n ågon mån rensköljdt, dock vid a mindre än det förut omnämnda De deri ingående stenarue h afva i allmänhet ännu tydliga, om o ckså n ågot afrundade k anter Re fflor Liksom krosstensgruset äro de reiflor, som m an h är och der finner p å berghällarne, bildade genom den fordna inlan ds isens m edverkan De äro inom detta område sällan bibe h ållna Ett undantag h ärifrån gör blott det af eurit och glim merskiffe r beståend e fält, som uppträder omkring Elf lången ; nästan öfverallt d er berggrunden utgöres af d essa bergarter finner man mycket talrik a och tydliga reffior Deras riktning är i allmänhet N 5 V- S 5 O I vestligaste d elen af kartområdet hafva dock på ett par ställen anmärkts reffior med r i k t n i n g e n N 5 0-S 5 V Observationerna äro för fåtaliga att afgöra, om denna olikhet i refflornas rikt*) Då beskrifningen till bladet " Ö rebro» utgafs, hade ännu inga afv äg ningar egt rum i n o m bladet»latorp", och den betydliga höj d s kilnaden m el lan strandterra sserna i Kilsbergen och de ifrågavaran de grusafiagrin game inom området för bladet " O rebro» var derför obekant Gum reli us antog t ill och med, e fter uppskattn i n g, att de intogo ungefår sam m a n i v å

33 31 ning ä r konstant o c h m öjligen orsakad a f d e n h är framstry kande l>landhöj den " a f vanlig beskaffenhet, bildande m er eller mindre utpräglade åsar, finnes h är p å åtskilliga ställen, d o ck mest i om rådets utkanter, der h öj d en öfver h afvet ej myc ket öfverstiger fot I d en m ellersta och högländaste delen saknas d et, äfvensom i hela den sydvestra d elen Rullstensqrus ' Den betydligaste och bäst utbildade af de h är u ppträ dande åsarne är Ca rlslundsåsen Den inkommer på kart området vid Skärmarboda, hvarifrån den i ett sammanhanz sträcker sig i sydsydvestlig riktning till Kils kyrka Några 100 fot söder om denna kyrka afskäres den af en bäck, m e n fortsätter sedan utan afbrott i ungefär sydsydostlig ri ktning, tills den h elt n ära Carlslund går utom kartområdets gräns Längst norrut stöder sig åsen mot b ergsluttningen o ch sak nar helt och hållet ryggform Först inemot Hillerstorp bör j ar d enna framträd a, men är redan vid Kils kyrka väl ut präglad Hela den sydligare d el en af åsen h ar tydlig rygg form och uppnår på sina ställen en rätt betydlig h öj d L- Något östligare ä r e n annan, mindre ås, representerad af en l ängre rygg vid Norra Billinge och en mindre k ulle några fot längre åt SSO, vid sj elfva gränsen för kart området På o mråd et för bladet Örebro fortsätter sam m a å s i form a f spridda kullar o c h h a r d e r af Gum mlius blifvit benämnd Drebergsåsen På Romboslätten, S om Tysslingen, reser sig en rad af kullar med typiskt rullstensgrus, skilj da af obetydliga mellan rum De utgöra delar af en ås, som söderut antager större dimensioner och der fått namn af Ha rde m o åsen Till samma åsbildning h öra måhän d a tre små, n u till en stor del bort gräfd a kullar n ära Tysslingens n orra sida, n ordvest om El gesta Rullsten s grus

34 32 Längre å t vester, ej l ån gt från K i l s b ergens fot, fi n n as n ågra s p rid d a aflagringar a f ru llsten sgru s D e n n o rdligaste, vi d S l ätåsen, har e n ej obetydlig u ts träckning, m e n h öj er sig föga öfv e r det bredvid ligga n d e kro ssgru sfältet Sydvest dero m finnas n ågra m i n dre p a rtier, äfven d e m est u tan tyd l i g ryggfor m o c h ofta icke u tan svårigh e t skilj bara från det i n ågon m ån rullade och ren s k ö lj d a krossgrus, som u p p trä d e r i n ärh eten D essa rullste n s a flagringar s t å u tan tvifvel i s a m b a n d m e d en å s, s o m p å o m rådet för bladet Ri s e b e rga" fra m stryker gen o m E d s bergs o c h V i by sockn ar Alla de nn n ä m n d a åsarne till h öra l ågtrakt e n l b e rgs tra k t e n, h vars u tsträckning dock är flera gånger större, fi n n as e n d ast t v å åsar, Mogr u fveås e n o c h C arl s d a l s åsen, båda n o rra d elen af k artområd e t i11ogrufveåsen strä cker öfver Storbackatorp ann at ställe och afbruten o m h ärad sgrän s e n sig från Mon s Li sterängen Den gård åt sydo s t är p å e tt o c h och fö rsvi n n e r sl utl igen n ågot s ö d e r E n d ast i n ärh eten a f M o n fi n n a s geno m s k itrningar, i hvilka man h ar tillfälle att närm are lära k än n a grusets n är m a s t beskaffenhet S ö d e r u t b l i r d essutom å sfo r m e n, s o m M o n ä r ganska utprägl a d, p å m ån ga s t ällen oty d l i g, så a t t d et är s vårt a t t m e d s äkerhet 1 1 p p d raga grän s e n mellan rullstensgruset o c h k rosste n sgruset I allmän h et är d o c k r ullstensgr u s et t e mligen fri tt från större b l o c k, u n d e 1 det att s å d a n a fö re k o m m a i stor m ängd p å krosstensgru se t En n o rd l i g fortsättni n g af d e n n a ås fi n n e s, p å n ågot afstån d n o r d o st o m M o n D e n h a r p å s o mliga s t ä l l en bra n t sluttande sidor, m e n p l attas p å a n dra u t Inga grustag finnas I det s t o r a s an d fältet s ö d e r o m Skri k arhyttan fi n n a s äfven p å e t t och a n n at ställe grusiga p arti e r, h v i l k a d o c k på karta n ej kunnat s k i lj as från mosanden V ester o m S vartelfven fra m stry k e r Cm sldalsåsen Den h a r e n m vcket vexl a n d e bre d d o c h är h ä r och d e r a fbruten

35 33 Åsformen är i allmänhet ej synnerligen utpräglad Materialet är än medelgroft, än fint och sandigt, det senare isynnerhet der åsen har en större bredd, såsom t ex närmast omkring Carlsdal Rullstensgrusets mäktighet är vexlande Så har det straxt söder om Kortfors station blifvit genomgräfdt till ett betydligt dj up, utan att bottnen träffats, under det att på flera andra ställen vid jernvägen, äfven i helt grunda skärningar, det underliggande krossgruset blifvit blottadt stundom är rullstensgruset så tunnt, att de stora block, som betäcka krossgrusets yta, sticka upp genom detsamma Gränsen mellan rullstensgruset och krossgruset är i allmänhet rätt skarp Såsom åsgropar äro att betrakta de stora insänkningar, i hvilka O defallstjärnarne ligga Hvarfvi_q lem kommer ej i dagen annat än såsom små fläckar eller ränder vid en och annan höjd, och har derför ej kunnat utmärkas på kartan Från åkerleran skiljer den sig i allmänhet genom en rödaktig färg, ofta äfven genom sandränder Inga fossila lemningar hafva träffats i henne Sj elfva leran tyckes öfverallt sakna kalkhalt, äfven på större dj up ; men under ett mäktigt ler lager, h vars undre del antagligen utgjordes af hvarfvig lera, träffades på Romboslät ten vid borrning, på omkring 20 fots dj up, en sand, som med saltsyra fräste mer eller mindre starkt Denna sand torde vara att räkna till den s k glacialsanden, en bildning, som i allmänhet står i nära samband med den hvarfviga leran eller glacialleran Den kunde ej genomträngas i sin helhet, så att underlagets' beskaffenhet kunde utrönas ; på ett ställe borrades i d en 4 fot, på ett annat 6 fot, då den blef så hårdt packad att borrningen ej kunde fortsättas På den hvarfviga leran h vilar vanligen åkerlera ; på ett och annat ställe, såsom i trakten af Garphyttan och Lannafors, betäckes den omedelbart af sand I-h arl\ ig ]C'nl Med undantag af några få fläckar i närheten af Svartelfven, är åkerleran inskränkt till den östligaste delen af Sv Geol Unders Bindet "l-ntm p " 3

36 kartområdet, der den utgör större delen af den odlade marken Den torde der ej uppstiga till en höjd af mycket mer iin 150 fot Lerbildningarne vid Svartelfven - som dock måhända till en del utgöras af hvarfvig lera - ligga deremot vid en höjd af fot De mäktigaste lerlager hafva tr-äffats på Romboslätten, der borrning visade 16 till 20 fot lera Det kunde dock ej afgöras, huru stor del häraf som iir åkerlera Till färgen är åkerleran på sanka ställen blåaktig, annars vanligen grå med gulaktig eller brunaktig anstrykning Mosanct Mosand har en ej ringa utbredning Den följ er, som ett bredare eller smalare bälte, nästan utan afbrott, Kilsbergens fot, och upptager äfven betydande områden på sidorna om Carlslundsåsen För öfrigt finner man större och mindre fält af mosand här och der inom lågtraktens ler- och krossgrusmarker, äfvensom ett mindre antal sådana i bergstrakten, dels i kartområdets norra del omkring Skrikarhyttan, dels i den vestra i närheten af Svartelfven Mäktigheten är ofta ganska betydlig, såsom man kan se af det stora djup, till hvilket vattendragen på många ställen, t ex i närheten af Skrikarkyttan, Frösvidal, Garphyttan och Lannafors, genomskurit sanden Öfverhufvud förekomma de djupaste sandlagren närmast rullstensåsarue och bergssluttningarne Längre utåt slätten tunnar sanden i allmänhet ut, så att den blott bildar ett tunnt täcke öfver åkerleran Der sanden har ett större dj up, är den i allmänhet tern Iigen oblandad Der den med ringa mäktighet hvilar på lera, är den ofta lerblandad, så att det mången gång är svårt att afgöra, om en afiagring snarast bör räknas för en sandig lera eller fö r en lerig sand Ä fven de tunna sandlager som betäcka åkerleran äro dock stundom skarpt begränsade från denn a och oblandade Under det att den mosand, som på slätten hvilar på åkerlera, är en jemförelsevis ganska ung bildning, torde de

37 35 m äktiga sandlager, som hvila omedelbart på k rosste n sg r u s, rullstensgru eller hvarfvig lera till en b e ty dl ig del h är stamma från en m era aflägsen tid I n ärheten af h öj d ern o, som e n gäng utgj ort strän d er, har s ä k e rlige n san d bildats, äfve n un der de t att l era afsatts på längre afs t å nd och p ä större djup Gyttja ej anmärkts i dagytan, men den träffas ofta i bottn en af rnossarne, isynnerhet p å slätten Si n största u t bredning h ar den p å Romboslättc n, der den vanligen fö re kom mer mellan det tunna t or fdyl agr e t och äkerlcran, stu n d o m äfven under svämlera Dess m äktigh e t är dock h är, liksom på de flesta andra ställen, o b e tydli g, i all m änhet ej u p pgåend e till mer än n ågra t u m En borr n ing i s ö d r a d e len a f Romboshitten visad e följande l ag e r fö lj d : har G yttj a T orfdy 1 fot Gyttj a 0, 2 " 1,2» S vämlera 0, 2 " " Blågrå lera 20 Sand Gyttja E n o v a nlig mäktighet u p pn år gyttj an i den stora m os sen sydost om Latorp Den är der le fv e rbr u n, elastisk och betydligt dyblan dad I ett tor ft a g i n o rra delen af denn a m osse hade man fö lj an de genomskärning Mosstorf fot Torfdy 6 " Dyblandad Gyttj a 3 " Rlå lera To rfdy och mosstorf hafva, krossgruset, af d e lösa 'I; t fu: h aflagringarne den största utbredningen I bergstrakten är mosstorf rådande, isynnerhet i de större m ossarne, och den torfdy, som der fö re k o m m e r, ä r i a l l m än h e t ej sy n n e rligen väl förmultnad På slätten, isynn erhet der u n d erlaget u tgöres af lera, är deremot torfdy öfverv äga n d e, och b i l d a r j e rnte

38 26 flera bety d l i ga mossar, a f hvilka Rornboslätten ä r d e n största T o rfdy n h ar d o ek der en ringa m äktighet af blott e n till två fo t, så att d e n ej l ä m p a r sig fö r torftägt, men i stället, s e d an Tysslingens vattenstånd blifvit regleradt, bildar e n o va n l i gt gifvandc o d li ngs m ark An dra dyrnossar hafva vis serligen d e torde d o ck öfverh u fvud ett s t ö rre dj u p, men m e ra egn a sig til l o d ling än till torftägt Vid sj östränd e m a i högtrakten fi n n e r m an o fta torfbild n i ngarna fortsätta o fvan vattenytan ett ::;törre eller m i nd re s tycke u t i sj ö arn e Då d essa flytande torfp arti er lösryekas, 11 p p k o m m a fl o tth o l rn ar Sådana förekornrna gen, L cgår dstj ärn, Bj örktj ärn o c h : n t;':;_ san d Sv ämlera o c h b eten svämsand N oren torfd y ::;and eller u pp ti l l hvilka om i Ymnin ex förekorn rn a hufv u d s akligen i n är- af Tyssli n gen, hvars orngifning for d o m, före aflopps k a n alens gräfning, o fta ö fversväm m a d e s på t de gyttj a, ofta M äktigh eten afsatt är De hvila vanligen så att lera ligger n edtill och n ärmast de sig, ofta rätt betydlig vattendrag, S å b orrades ur SO Frösvid a l 1 1 fo t i sväm sand, utan a t t b o ttnen n å d d e s U tefter S vartån ett har s v ä m b i l d ningarn es mäktigh et befu n n i ts Att svärn s a n d e n, åtminstone p å vissa ställen, afsatt sig mycket hastigt och i en ganska sen tid, kan m a n sluta d eraf att växtdelar u p pgå från par fot till 12 fo t och derutöfver som u p p h emtas m ed b orret, äfven från ett b etydligt dj up, ofta äro nästan h e l t och h ållet o förändrade K ill or Kiillor Vid h afva 84 den geol ogis k a u ndersökni ngen af bladet»latorp>l källor blifvit an märkta 2 b efunnits h afva en tem p fr och 7 Af dessa hafva m och u nder + 5 6

39 37 9 befu n n i ts h afva en tem p fr o c h l l Såsom K ällan O + m 70 so ) o rikt fl ö d a n d e förtj e n a särskild t o m n äm n as : K äl l O I' n! Nl rikt tl n d e o m Vallby i Kils s o c k e n, vi d östra foten af rullsten s åsen ( ternperaturen bestämd K ällan S invid Listerängen i Kils socken Källan / 7 1 ) + 6, ( /7 7 4) + 6, :> C >> N V o m K äll h u lt i K i l s s o c k e n, S invid v ägen Källan SSO o m N a d d e b o d a v i d östra åkanten, Tysslinge s o c k e n K ällan NO om Garp hyttan s gård åka n ten, Tysslinge socken Källan a vid O invid vägen mellan A n n a b o d a Höghult, Tysslinge s o ck e n ( /6 7 3 ) + 5, 0 o Ä S V o m rntorpet, N o ra socken ( 1 8 3/7 7 4) + s,,, >> och K ä llan Mineralkätlo1, " m e d j er n h altigt vatten, ställen : afs ätter sig, hafva anm ärkts på följ an d e I vestra kanten af Vid rullstensåsen, NV o m ( 1 8 6/ ) + 7,0 1 S Runnaby, Ekers s o ck e n om Hillerstorp, Kils socken V o m Gri n dtorp, Kils s o cken O S C sj östranden, S O o m Norra Sval n äs, K i l s socken N ur hvilket o ckra om Algutstorp, Kils s o cken om föregående, K i ls s o cken ( 1 1il/6 7 1 ) + 8,o 7 ( /7 7 4) + 7,0 ( /7 7 4) + 7,5 ( /7 7 4) + 7,;, ( / ) + 9,0 " >> n >> >> l\1 i u cral k:ill o r

40 38 M ellan Latarp och Tysslinge kyrka, S om vägen N O o m Gräsfallet, Hidi nge socken Ro m boslätten, S o m Ängh olmen, Vintrosa socken Mellan O Elgsimmen och Hällsjön, TyssIinge socken N o m Svartbäcken vi d torpet Källtorp, Karlskoga socken ( 1 8 6/6 7 1 ) + 7,U C ( 1 8 3/6 7 1 ) + Ö0,0 >> ( /5 7 1 ) + 5,5» ( /9 7 2) + 7,0 ( /7 7 2 ) + 8,0» >> Äfven af minera lkäl lorna äro flera ga nska starkt fl ö d a n d e Såsom sådana k u n n a särskildt fram h ållas k ällorna vid Gri n d tor p, Algutstorp och Hillers torp i Kils socken llöjdbeståmmelser Afvä,qda fixpunktet Ekers socken : Ekers kyrku, + i u h ugget i gru ndsten under kyrkans SV:ra h örn Gräfve socken : Gräfve kyrka, + i n h ugget i gru ndsten under SV:ra h örnet Kil , L 1 55,5 socken : K ils kyrka, + inhugget i norra dörrtröskeln 1 8 3,: + inhugget i Falkbergets östligaste tvpp, N om torp et Falkebergsdal 4 5 9, < + inh u gget i låg, jordfast sten i Elgesta by O om vägknäet 1 4 2, 1 + i n h u gget i stenblock N o m Lockhytta n, i V:ra kanten af nya vägen till Ramshyttan 6 1 1,1:

41 39 + i n h u gget i sten S O v i d v ägk o rset N o m K l o ckh armn ar 2 6 5,7 + i n h u gget i löst b l o ck O invid v ä gen N o m Marken 4 7 0, 1 + i n hugget i bergh äll i Ö : a k anten a f v ägen v i d No rra Boxboda 8 6 7, 1 + inhugget i h ögs,ta platån af Skogstorpsklinten N om Skogen 8 8 6,4 1'ysslin,qe socken : + i n h u gget i p o rttröskeln på tor- Tyssli nge kyrka, n ets n o rra si d a 1 9 2,84 + i n h u gget i j ordfast sten i ö stra vägkanten S om Osvalla 1 5 6,o + i n h ugget i j ord fas t sten i östra vägk anten vid vägk orset N om L atorp 2 9 1, : + i n h ugget p å Garp hytteklints h ögsta platå, u n d e r d en der u ppförda altanen 6 5 5,3 + i n h ugget p å Sånnab o d a signalbergs h ögsta platå, N O om Israelsb erg 9 0 5, 4 + i n h ugge t i j o rdfa st s t e n i vestra vägk an ten N V om S Å n naboda 805,6 + i n h ugget i en bergh äll p å gatan m e l l a n båda går d arue i A x sj ö b o d a + inhugget Talstorp i j o r d fast sten 8 1 2,9 S V i n vid v ägkn äet om 6 8 5,5 + i n h u gget i berghäll S invid N Talsb o d a 7 2 5,4 Vintrosa socken : + in h ugget i l åg gru n d sten u tskj u tande från sten- O Tomta muren i n orra v ägkorset S o m 2 9 0, 5 + i n h ugget i en b ergh äll i östra vägkanten vid Berga 7 7 6,8 Ridinge socken : + i n h ugget i j ord fast sten i nordvestra l a n d s v ägs k orset, V o m Tovetorp 3 1 \:l, -

42 40 + i n h u gge t på högsta platån af Lekhytte klint 7 5 2,3 + inhugget i be rgh äll N O o m torpet Utloppet 5 3 4,o + inh ugget i l å g b e rg h äll S om R u n s t o r p V o m vägen + inhugget i l åg V i ll in g s b er g j ordfast sten i O vägkniiet S o m Nor a 5 20, 9 socken : + inhugget i j o r d fa s t sten, S i vägk o rs e t S o m Skri k a r h yt tan + inh ugget i j o r d fast sten N O vid v ägk o rset S om Dalkarlsberget + i nh u gg et i stenblock o m kr i n g 50 steg N o m HofmanstorpsJ'ö n + inhugget i b e r gh äl l i vestra vägkanten v i d He r t s b o da + inh ugget i j o r d fas t sten N vid väg k orse t O om S S a n d v ik 7 2 3,s 4 50,R 6 1 7, ,R ,! ,7 Fornlemningar Forn lem ningar Fo rnlemningar förekomma i n o m kurtområdet i myck e t ringa antal Under den förhistoriska tiden var anta gli g en endast slätten befolkad Attehögar och Tysslinge socken : VN V om k y rk an, tre o v anligt stora vackra Dessutom uppgifver H Hofberg (Förteckni ng ö fver Ne rikes fasta fornlemningar, Ö rebro ) från Kils socken : >>På Vallby mark, S O o m byn på ö mse s i d o r om Ö rebro vägen 9 stycken ätteh ögar, m estadels öfv er v ä xt a m e d b u skar och ungskog :

43 41 Bo1,q lemningar Tysslinge socken : a) SV om G arp h ytt a n, på gränsen Vintrosa socken, en med två ringmu rar b) O om Gilsåssj ö n, en Ridinge socken : OSO o m Klunkhyttan, K l u n k hytte skans>>, Kils socken : på Ullaviklint V S V om Klock h a mmar, en Dessutom skall, e n li gt Hofberg, e n finnas på Klockh am mars skog, n ågra h u ndra steg V om gården till Sv Geol Unders Bladet "Lato p " 4

44 Från Byrån för Sveriges Geologislut Undersökning hittills utgifna publikationer äro: A Geologiska Kartbladen, i skalan l: 50000, med beskrifningar: \\' esterås (N:o l), Arboga (N:o 2), Skultuna (N :o 3), Södertelgc (K:o 4), K>kilstuna (N:o 5), Stock!1olm (N:o 6), Enköping N:o 7), Fånö (N:o 8), Säfstaholm (N:o 9), Ängsö (N:o lo), Köping (N:o ll), Hellefors (N:o 12), Lindholm (N:o 1:3), Lindsbro (N:o 14), Skattmansö (N:o 15), Sigtuna (N :o 16), Malml öpin (N :o 17), Strengniis (K:o 18 ), Ramnils (N:o 19), vv årgård:l (N :o 20), Ulricehamn (N:o 21), Eriksberg (N:o 22), Nyköping (K:o 2: ), T irna (N:o 24), Siim,;holm (N:o 25), Sala (N :o 26), luniis (N:o 27), Bor:'!,; f':o 28), Leufsta (N :o 29), E g gegrund ( :o 30), U p sala (N:o :H), Orbylms (N:o 32), Svenljunga (N:o 3:3), Amål (N:o :H), Baldcr"niis (N:o 35), \Vingershamn (N:o 36), U ppernd (N: o :-37), Dcgebcrg (N:o 38), Råelanefors (N:o 39), Wenersborg (N:o 40), vvisknfors (N:o 41), Engel8berg (N:o 42), Salsta (Ko 43), Ryd boholm (N:o 44); Hörningsholrn (N:o 45 ), Rid(1arhyttan (N:o 46), Linde (N:o 47), O re bro (N:o 48), Scg-ersjö (N:o 49), Arsta (N:o 50), Nyniis (N:o 51), Trosa (N:o 52), BjGrksuntl (if:o 5: och l iseberga ( :o 5-!) PTis: för kartbladen N:o 30 och 36 med bes!n-ifning l:1o lldr " 34, 38,51 och 5B l,'> O Udr alla öfriga blad 2,oo Rtlr B ( j'cersigtskm ta f'ver Glaeiallemns utbj Nining inom södnt delen 1(,/ Sun ige af AxEL EnmiANN Skala l : Pris 2 Rdr C Bladindelning för det Geologiska Kartve1 ket, jemte betydelsen af alla derå använda tecken Pris O,:, o Rdr D Bich ag till lcä tneclomen om Sve1 iges Qvartänt Bildningar, af Ax L EIW:MANN, med atlas innehållande 14 kartor Pris 8 Rclr Exposd des fonuat_lons qtitttternaites de la Suhte, accompagn6 cl'un atlas, par AxEL ERDMANK Edition abregee pour l'etrangcr Pris 8 Hclr E Geologisk öfrersigts!wj ta öfter be?gar te1 1w pä östra Dal Skala l : Pris 1,5 o Rdr F Besl r fning fver Sk:ånes stenlwl fonmde formation, af EDVAHD Enn :lian"n, med karta och 4 tnflor N edsatt pris 6 Rdr Samma arbete, åtföljclt af en Resume på franska, af EDvARD ERDMANN Pris 10 Rdr G Besb fning j'cer Besie1 -Eclcsteins Kr-ornolitogmfi och Litotypogmji, af ALGERNON BöRTZELL Pris l,50 Rclr H Geognostislc profil o;'ver den slwndinav i8lca fjelltyggen mel( m Östersund och Levanpe1 af A E TönNEBORlii Artryck ur Ofvers af K Vet Akacl Förh 1871 Pris 0,50 H-dr L Bidrag till kännedomen 9m Sre1 ige8 e1"näiska bildningar, samlade å geologiska kartbladet "Orcbro" af O TTO GuliiJELIUS, med 4 taflor Aftryck ur Ofvers af K Vet Akacl Förh 1871 Pris 0,75 Rch J Ofvers igt af de,c;eologiska forllcwarulfna vid Ilallandsås, af DAVID HUlliMEL, med 2 Utflor A ftryck m Ofvers af K V et Akad FGrh 187l Pris 0,75 Hdr K Ueber die Geognosie der Selnue&ischen Hochgebirge von A E TönNEBOHlIL Mit einer Km-te Aftryck ur Bihang till K V et Akad Handlingar Band l N:o 12 Pris 1,5o Rdr L Om några jörsteninga1 fdm Sveriges och Norges ''P1:,im01 dial:::on", af J G O LINNARSSON, metl l tnfla Aftryck m Ofvers af K V et Akad Förhand! 1871 Pt is 0,2 5 Rclr L Om mellersta St eriges glaciala bildningw' Pris O, 7 5 Rdr N Om 1'ullstensbildningar Pris 0,7 r; Rdr

45 Öfversigtskarta utvisande Geologiska Kartverkets Ståndpunkt vid utgifvandet af detta häfte Vnck1 arl;ete varantl _Blad Se omslagets insida