SALTMAGASINET på Kvarnholmen, Nacka Antikvarisk dokumentation inför rivning juni 2012

Transkript

1 juni 2012

2 Beställare: KUAB genom Jan H Jansson Dokumentation utförd av Nyréns arkitektkontor genom: Marcus Åhgren, byggnadsantikvarie Urban Nilsson, byggnadsantikvarie Omslagsbild: Saltmagasinet från söder. Fotot är taget från andra sidan Svindlersviken Flygbild som visar Kvarnholmens östra delar. Saltamagasinet är markerat med rött fält och syns till höger i bild. Byggnaden ligger vid den s. k. Sillkajen. Källa: Nacka kommun 2

3 Innehåll Bakgrund Historik Kooperativa förbundets Kvarnholmen Statens lagerhållning Saltmagasinet på Kvarnholmen Senare användning Fotodokumentation Interiör Exteriör Källor Bilagor Ursprungsritningar från 1938 (KF arkitektkontor) Ombyggnadsritningar från 1982 (OK-Lantmännens smörjoljeproduktion AB) 3

4 Bakgrund Historik Uppdraget Denna antikvariska dokumentation har tagits fram på uppdrag av KUAB i samarbete med Nacka kommun. Dokumentationen är ett kompletterande underlag i arbetet med en ny detaljplan för bostadshus utmed Kvarnholmens sydöstra strand. Här ligger den s.k. Sillkajen som fått sitt namn av förbundets sillindustri som fanns här under 1900-talets mitt. Dokumentationen inleds med en kortfattad historik och avslutas med en fotodokumentation. Ritningar av magasinet från 1938 och från 1982 finns som bilagor. De förstnämnda ritningarna återfinns i Statens Reservförrådsnämnd i Riksarkivet. Kooperativa förbundets Kvarnholmen I början av 1920-talet beslöt Kooperativa förbundet (KF) att starta kvarnverksamhet för att på så sätt bryta kartellbildningar bland de svenska kvarnarna inköptes kvarnen Tre Kronor som låg belägen på Hästholmen norr om Sicklaön mellan Mälaren och Saltsjön, på en ö som tidigare utgjort betesmark. Kvarnen hade uppförts av grosshandlaren August Engström åren Fram till 1920-talet hade ytterligare några byggnader uppförts intill kvarnbyggnaden så som ett magasin och en spannmålssilo. År 1923 inköpte KF hela Hästholmen. Holmens läge vid Stockholms inlopp och goda möjligheter att expandera på ön var avgörande för inköpet. Redan samma år byggde förbundet en bro över Hästholmssundet. Under nästföljande årtionde, i samband med att KF tog allt större delar av ön i anspråk för kvarnverksamheten, döptes den om till Kvarnholmen. Mellan 1926 och 1935 uppförde KF ett flertal större byggnader på norra Kvarnholmen byggdes en silobyggnad för spannmål och året efter uppfördes en havregrynskvarn. Arkitekturen fick en tydlig modernistisk prägel som återspeglade byggnadernas funktion. I början av 1930-talet uppfördes bland annat en makaronifabrik, en spisbrödsfabrik, ett butikshus och ett radhusområde för de anställda. Under följande årtionden tillkom ytterligare några byggnader, bland annat huvudkontoret Munspelet Statens lagerhållning Införandet av en statlig lagerhållning skedde på skilda grunder. Vid mitten av 1930-talet gynnades den svenska exporten av en allmän konjunkturförbättring. Försäljningen kunde ske till högre priser och avsättningen ökade. Dessutom ökade inkomsterna från frakten. Som ett resultat av överskottet fick riksbankens stora tillgångar på guld och valutor. För att mildra de statsfinansiella risker som detta innebar för Sverige uppkom önskemål att öka importen av varor från utlandet. En sådan import skulle ske via svenska företag och varorna skulle lagras för framtida behov. Det penningpolitiska skälet till lagerhållningen sammanföll med en oro inför ett förestående krig. Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap utredde frågan och yttrade sig i en promemoria. Risken för krig kunde enligt kommissionen innebära att länder lagrade sina viktigaste varor för egen räkning och att makten över dessa varor kunde användas som påtryckningsmedel. Det fanns även risk för att andra länder skulle påbörja lagring av viktiga importvaror. Kommissionen ville motverka konsekvenserna av en sådan utveckling genom att i god tid upprätta reservlager. De varor som skulle 4

5 komma i fråga var sådana importvaror som behövdes i näringslivet, för folkförsörjning och i jordbruket. Totalt kom nämnden att lagra runt 500 olika varuslag allt från matfetter till flytande bränslen och olika metaller - varav 200 var läkemedel. Reserven av varje vara skulle motsvara mellan ett halvt och ett års förbrukning i fredstid. I juni 1937 inrättades således Statens Reservförrådsnämnd efter ett beslut i riksdagen. Genom förskott ställde Riksgäldskontoret och riksbanken medel till nämndens förfogande. Från sommaren 1935 och fram till januari 1941 satt nämnden i Svenska tändsticksbolagets hus på Västra Trädgårdsgatan 15. Därefter flyttade den till Smålandsgatan 12 vid Norrmalmstorg. De anställda var från början relativt få. Utöver den verkställande direktören fanns en sekreterare, en kamrer och en stenograf och maskinskriverska. Efter krigsutbrottet anställdes ytterligare ett par personer, bland annat en kontrollant som reste runt i landet och övervakade lagerbyggnaderna. Nämndens lager uppfördes på ett stort antal orter runt om i landet, bland annat i Malmö, Göteborg, Karlshamn, Landskrona, Södertälje, Finspång, Hudiksvall och Skellefteå. Totalt lagrades varor på omkring 1000 platser. Avtal träffades med aktörer på den privata marknaden som uppförde lagerbyggnader, helt eller delvis finansierat av nämnden, och fyllde dem med importerade varor för nämndens räkning. Ett fåtal varuslag såsom vissa kemikalier och gödningsmedel inköpte och lagrade nämnden i egen regi. Från krigsutbrottet och fram till 9 april 1940 kunde importen av varor ske på normala vägar. Därefter fick fraktvägarna anpassas. Samtidigt påbörjades en inhemsk försäljning av varorna. Försäljningen skedde till återanskaffningspris direkt till allmänna instruktioner, producentföretag och grossister lades Reservförrådsnämnden ner och verksamheten övertogs av Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Nämndens totala omsättning på varor mellan åren 1937 och 1948 uppgick i runda tal till miljoner kronor. Saltmagasinet på Kvarnholmen I maj 1938 slöt Statens Reservförrådsnämnd ett avtal med KF om ett saltlager på förbundets kaj på Kvarnholmen. Salt var en viktig råvara inom industrin liksom för folkförsörjningen. Saltmagasinet skulle enligt avtalet fyllas med 5000 till 5600 ton stensalt som nämnden köpte från Tyskland via KF. Förbundet skötte uppförandet av byggnaden och inläggningen i magasinet. För detta fick KF en engångssumma på kronor plus 2 kronor och 70 öre per ton salt. Förbundet fick även ersättning för försäkringar och underhåll. Byggnaden uppfördes under sommaren 1938 och efter tio år övergick ägandet till KF i enlighet med kontraktet. Saltmagasinet ritades av Kooperativa förbundets egna arkitektkontor som hade upprättats Kring 1930 ledde kontoret den funktionalistiska utvecklingen i Sverige hade det blivit landets största med 70 anställda under ledning av arkitekten Eskil Sundahl. Från början hade kontoret endast uppdraget att rita butiker för KF men mycket snart breddades verksamheten till att omfatta fabriker, bostäder, stadsplaner, Folkets Hus, möbler och husgeråd. Kontoret blev genom detta en vägröjare för funktionalismens utbredning i Sverige. Byggnadsprojekten på Kvarnholmen, och då främst Spannmålssilon från och radhusen från 1930, rönte internationell uppmärksamhet. Arkitekturen skulle vara ändamålsenlig, hygienisk, effektiv, ekonomisk och estetisk. Till saltmagasinet på Kvarnholmen användes så kallade törebodabågar, d.v.s. en bärande konstruktion av böjt limträ som tillverkades av AB Fribärande Takkonstruktioner i Töreboda i Västergötland. Konstruktionen var vanlig under 1900-talet och användes flitigt i flyghangarer, idrottshallar, lagerbyggnader, järnvägsbyggnader m.fl. Utöver det på Kvarnholmen hade Reservförrådsnämnden ett antal saltmagasin runt om i landet. Nämnden hade även avtal med KF om magasinering av bland annat matfett i Karlshamn. 1949, efter det att Reservförrådsnämnden lagts ner, avtalade KF med Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap om ett nytt saltmagasin i Köping. Även detta ritades av förbundets arkitektkontor och fick en utformning liknande magasinet på Kvarnholmen. I magasinet förvarades saltet löst. Möjligen förvarades saltet på samma sätt i magasinet på Kvarnholmen. Senare användning Efter 1948 inlemmades saltmagasinet i Kooperativa förbundets sill- och lutindustri bildade OK och Lantmännen ett gemensamt smörjoljeproduktionsbolag som förlades till Kvarnholmens sydöstra delar. I samband med detta byggdes saltmagasinet om och anpassades till den nya verksamheten. Ett mellanbjälklag byggdes i magasinet och två rörledningar drogs mellan magasinet och den intilliggande byggnaden i väster, där det fanns behållare för smörjoljan. Saltmagasinet användes till lagring och den intilliggande byggnaden i öster användes till packetering. Under senare år har magasinet använts av företaget Stockholm marina för vinterförvaring av båtar. 5

6 Fotodokumentation Interiör Magasinets interiör utgörs av ett enda rum. De rundade väggarna består av limbalkar, s.k. törebodabågar, på vilka reglar vilar. På reglarna sitter en spontad 1 tum tjock träpanel. De vertikala kortsidorna är uppbyggda enligt samma princip men med raka limträpelare. Väggarnas nedre delar har en bröstning av stående träpanel. Magasinets södra vägg och törebodabågarna. Penelen har reparerats i omgångar. 6

7 Den norra vertikala kortsidan med stående pelare av limträ. I magasinets södra kortsida fi nns två portöppningar. Portöppningen till höger i bild motsvarade ursprungligen den vänstra i storlek. Någon gång har portöppningen gjorts större. Portarna är idag av aluminium, ursprungligen var de av trä. Från 1982 och en tid framåt fanns ett mellanbjälklag i byggnaden när den brukades av OK-Lantmännens Smörjoljeproduktion AB. Idag fi nns fl era spår efter bjälklaget, bland annat en utrymningsdörr högt uppe på den norra kortsidan. 7

8 I taket finns en längsgående, två meter hög, lanternin med luckor mot söder. I lanterninen fanns från början ett transportband varifrån magasinet fylldes på salt. Väggarnas träkonstruktion står på en betongsockel som i sin tur vilar på en betongplatta som utgör golv i magasinet. Hela byggnaden upptar en yta på 25x35 meter. Till vänster i bild syns den större porten i byggnadens södra kortsida. 8

9 Exteriör Magasinet från andra sidan Svindlersviken (från söder). Byggnadens norra fasad ligger nära en bergvägg och den södra ansluter till kajkanten. Byggnaderna väster (till vänster i bild) och öster (till höger i bild) om magasinet ingick i smörjoljefabriken som fanns här från Den östra byggnaden benämns Nya saltmagasinet vilket antyder att den uppfördes innan Magasinet från sydost. De rundade väggarna är täckta med slät papp. Lanterninen har ett fl ackt sadeltak som är täckt med trapetskorrugerad plåt. Luckan mitt på den södra fasaden är ej ursprunglig utan tillkom

10 Magasinet från sydväst. De rundade väggarna avslutas nedåt i en stående träpanel och en betongsockel. Två rörledningar sammanbinder magasinets västra vägg med den intilliggande lägre byggnaden. Läget på rören motsvarar läget på det nu borttagna mellanbjälklaget. Bjälklaget liksom ledningarna tillkom

11 Närbild på lanterninen och den västra väggen. Mot väster och öster fi nns mindre fönsterband. Magasinets norra vägg som har förstärkande reglar på utsidan. Virket är här målat med en ljusgrå färg. 11

12 Källor Litteratur Brunnström Lisa, Den rationella fabriken, Dokuma, Umeå (1990) Byggindustriens handbok 3, Bygghandböcker, Stockholm (1951) Arkiv Riksarkivet: Statens Reservförrådsnämnd KF bibliotek och arkiv Rapporter Kvarnholmen - antikvarisk förundersökning. Nyréns arkitektkontor genom Urban Nilsson, KF Fastigheter AB (2004) Informanter Göran Klemets, tidigare anställd på KF Fastigheter AB Nytagna foton: Nyréns 12

13 13

14

15