Naturvårdsverkets, Swecos och WSP:s rapporter angående strandskyddet

Transkript

1 Till Naturvårdsverket och Boverket Naturvårdsverkets, Swecos och WSP:s rapporter angående strandskyddet Tiden för en mer ingående granskning av rapporterna och för en god förankring av kommentarer till dessa har varit begränsad, särskilt som vecka 23 endast innehållit tre arbetsdagar. Svenskt Friluftsliv får emellertid anföra följande synpunkter. WSP:s rapport WSP:s rapport innehåller en välgjord analys, som är värd stort beaktande. Ett huvudsakligt syfte med 2009 års reform av strandskyddet var att minska dispenserna i högexploaterade områden men möjliggöra en ökning i glesbygder. Syftet verkar inte ha förverkligats. Av WSP:s rapport framgår att de flesta dispenserna meddelades i Stockholms län samt att Värmdö, Norrtälje och Österåkers kommuner (3 av 266) står för 15 % av alla dispenser, samtidigt som redovisningen från Västra Götaland, Skåne och Gotland inte varit fullständig (s. 74 och 95 f. samt tabell 14 och 20) vilket annars kunnat förstärka bilden av att dispenser främst ges i högexploaterade områden. (Jfr även Swecos rapport s. 11.) I Naturvårdsverkets utvärdering av strandskyddet år 2002 påtalades den låga kvaliteten i kommunernas dispensgivning. Enligt WSP kvarstår bristen. Endast 15 % av kommunernas dispensbeslut bedöms, generöst, som formellt korrekta i den meningen att besluten ska grundas bl.a. på en tydlig MEDLEMSORGANISATIONER: Cykelfrämjandet, Friluftsfrämjandet, Korpen Svenska Motionsidrottsförbundet, Riksförbundet Hälsofrämjandet, Riksförbundet Sveriges 4H, Sportfiskarna, Svenska Brukshundsklubben, Svenska Båtunionen, Svenska Cykelsällskapet, Svenska Fjällklubben, Svenska Folksportförbundet, Svenska Frisksportförbundet, Svenska Gång- och Vandrarförbundet, Svenska Jägareförbundet, Svenska Kanotförbundet, Svenska Kennelklubben, Svenska Klätterförbundet, Svenska Kryssarklubben, Svenska Livräddningssällskapet, Svenska Orienteringsförbundet, Svenska Scoutrådet, Svenska Skridskoförbundet och Svenska Turistföreningen.

2 dispensgrund, att syftena med strandskyddet ska ha beaktats och att en tomtplats och fri passage ska ha angetts där det är aktuellt (s. 91). Särskilt besvärande är att kommunerna inte redovisar en ingående bedömning av dispensens långsiktiga verkningar för strandskyddets syften. Likaså framgår det sällan av beslutsunderlagen om det aktuella området är ett naturreservat, ett Natura 2000-område eller av riksintresse enligt MB. Mot denna bakgrund är WSP:s förslag (s. 125) om att i 7 kap. 18 c erinra om att en förekommande dispensgrund måste prövas mot 26 väl motiverad (fastän en sådan erinran för kompetenta och mot lagen lojala beslutsfattare är överflödig). Frilufts- och miljöorganisationerna har länge varit negativa till att kommuner över huvud taget har dispensrätt i områden av riksintresse, eftersom kommunerna typiskt sett har andra intressen än riksintressena vid sin dispensgivning. WSP:s undersökning ändrar inte denna inställning. Eftersom länsstyrelserna ska överpröva alla beslut där brist i ärendets handläggning kan ha påverkat utgången är det förvånande att länsstyrelserna överprövar kommunernas dispensbeslut i endast % av dispenserna, varefter drygt 50 % av dessa beslut upphävs (s. 96; detta avsnitt är något svårläst och kan ha föranlett missförstånd). Enligt WSP är kommunernas beslut att med stöd av 4 kap. 17 PBL upphäva strandskyddet genom detaljplan behäftade med liknande brister som vid dispensbeslut (s. 55 ff.) och k0mmunernas utpekande av LISområden luftiga (s. 23 ff.). Det förtjänar att understrykas att just ett strandnära läge ska främja landsbygdsutvecklingen. Även om en exploatering av stränderna på kort sikt kan bidra till befolkningsutveckling och 2

3 därmed serviceunderlaget, är en sådan exploatering på längre sikt ett hinder mot fortsatt befolkningsutveckling (jfr s. 147). Detta gäller i varje fall om inte strandzonen hålls tillgänglig för allmänheten. Vi instämmer i WSP:s förslag (s. 124) att sista meningen i 7 kap. 18 d ( Om prövningen gäller en dispens för att uppföra enstaka en- eller tvåbostadshus med tillhörande komplementbyggnader och andra åtgärder får man i stället beakta om huset eller husen avses att uppföras i anslutning till ett befintligt bostadshus ) bör utgå. Det bör krävas att alla åtgärder inom ett LIS-område bidrar till landsbygdsutveckling. WSP har i begränsad utsträckning redovisat domar från framför allt MÖD (s. 113 ff.). Eftersom MÖD är den enda instans som kan skapa en enhetlig praxis för hela landet (i motsats till länsstyrelserna) borde särskild vikt läggas vid dessa domar. Det är även angeläget att prejudikatbildning genom MÖD främjas. Ett sätt är att ge Naturvårdsverket rätt att överklaga alla strandskyddsdispenser av kommuner och länsstyrelser (särskilt som även länsstyrelsebesluten enligt WSP i stor utsträckning är behäftade med formella brister, s. 9). Även bevakningen genom miljö- och friluftsorganisationer bör främjas genom att beslut kungörs och genom att organisationer som begärt att få bli underrättade om beslut får sådan underrättelse. Genom MÖD:s dom 2012:4 (s. 117) gäller f.n. strandskydd även kring mindre vattendrag, även om de periodvis kan vara torrlagda. Det är klart att ett så omfattande strandskydd leder till omfattande hinder för bebyggelse och att det kan minska respekten för strandskyddet. Det är naturligtvis frestande att genom en schablon inskränka strandskyddet till vattendrag på 3

4 minst en meters bredd och sjöar på minst en ha (jfr s. 152 och 154). Som ingående beskrivs av WSP i avsnitt 9 har emellertid även mindre vattendrag och sjöar betydelse och ibland stor betydelse för strandskyddets syften. En kraftig schabloniserande begränsning framkallar därför betänkligheter, även om vissa områden kan skyddas som biotopområden. Det är önskvärt att en viss prövning alltid sker (och en överprövning alltid blir möjlig) inför en inskränkning. Kravet i 7 kap på att området uppenbarligen ska sakna betydelse för att tillgodose strandskyddets syften är väl strängt. En lösning vore att komplettera den nämnda bestämmelsen med en bestämmelse om att strandskyddet också kan upphävas om ett mindre vattendrag eller en mindre sjö (som får preciseras) har liten betydelse för strandskyddets syften. Beträffande WSP:s förslag till förbättringar på s. 124 ff. tillstyrker vi utan avståndstagande från andra förslag särskilt att det i 7 kap. 18 c görs en hänvisning till den prövning som alltid måste göras enligt 26, att kraven på denna prövning jämförs med en MKB, att andra stycket av 7 kap. 18 d upphävs, att det regleras vilket beslutsunderlag som måste föreligga och vilka moment som ska ingå i beslutet och dess motivering, att organisationers överklaganderätt underlättas (och Naturvårdsverket får ovan nämnd överklaganderätt) samt att lucktomter inte införs som en dispensgrund. På ett mer övergripande plan kan man undra om kravet på utpekande av landsbygdsutvecklingsområden i en översiktsplan är ett lämpligt instrument för att öka dispensgivningen rörande enstaka byggnader i områden där det finns riklig tillgång på fria stränder och där en dispens med beaktande av ett enskilt intresse skulle ha mycket liten betydelse för strandskyddets syften. 4

5 Man kan också undra om inte det diffusa begreppet landsbygdsutveckling skulle kunna inrymmas i den utsträckning det alls bör beaktas i 7 kap. 18 c 5, alltså under angeläget allmänt intresse som inte kan tillgodoses utanför området. Övrigt Av Naturvårdsverkets rapport framgår (s. 31 ff.) att såväl kommunerna som länsstyrelserna inte alls eller i ytterst liten utsträckning utövar tillsyn av strandskyddet på eget initiativ. Det är givet att det förekommer svartbyggen i stor omfattning. Respekten för avslag på dispensansökningar blir svår att upprätthålla, liksom respekten för systemet i stort, om tillsynen främst bygger på anmälningar från grannar, som ofta tycker att sådana anmälningar är obehagliga och som kanske själva inte vill inbjuda till framtida anmälningar rörande egna olovliga byggnader. Den självinitierade tillsynen måste öka. Det är också tydligt att förordnanden om fri passage blir effektiva (sammanhängande) bara i områden där det inte tidigare finns byggnader med hemfridszoner utan fri passage ända ner till strandlinjen (jfr s. 37 f.). Härtill kommer att ett förordnande om fri passage i samband med en strandskyddsdispens sällan syns på platsen. Vill man främja fri passage krävs det att en regel om detta införs generellt. Ulf Silvander / Torgny Håstad 5