Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom

Transkript

1 EU:s process för social trygghet och social integration Resultat från policystudier 10 ISSN Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom I Europeiska unionen (EU) löper 19 % av barnen risk att drabbas av fattigdom. I vissa länder lider mer än vart fjärde barn av fattigdom och avsaknad av resurser och möjligheter. I de flesta länder löper de dessutom större risk att drabbas av fattigdom än befolkningen i stort. Det är mindre sannolikt att barn som växer upp i fattigdom och social utslagning klarar sig bra i skolan, är friska eller senare får ett bra jobb. De kan fastna i en ond cirkel av social utslagning som i slutänden för problemen från en generation vidare till nästa. Det är därför EU och dess medlemsstater ger kampen mot barnfattigdom högsta prioritet. I början av 2006 anmodade Europeiska rådet vid sitt vårmöte medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att snabbt få till stånd en avsevärd minskning av antalet barn som lever i fattigdom och ge alla barn, oavsett social bakgrund, lika möjligheter. År 2008 publicerade kommittén för socialt skydd ( 1 ) en rapport ( 2 ) om barnfattigdom som diagnostiserar huvudorsakerna till barnfattigdom i respektive land. Rapporten innefattar även 15 rekommendationer för att bättre följa upp och bedöma barnfattigdom och barns välfärd. Varför finns barnfattigdom Trender rörande barnfattigdom Närmare var fjärde av de 78 miljoner EU-medborgare som lever under fattigdomsgränsen är barn. År 2005 löpte 19 % av barnen i åldern 0 17 år i EU:s 27 medlemsstater risk att drabbas av fattigdom, jämfört med 16 % för hela befolkningen. I de flesta EU-länder löper alltså barn större risk att drabbas av fattigdom än befolkningen i stort. Mellan 1996 och 2001 låg barnfattigdomen på en stabil nivå på omkring % för de gamla EU-medlemmarna, medan den tenderade att minska för den samlade befolkningen (från 17 % till 15 %). En OECD-rapport visar att barnfattigdomen mellan 1995 och 2005 bara minskade i Förenade kungariket, Spanien, Ungern, och Österrike ( 3 ). ( 1 ) Kommittén för socialt skydd består av en grupp tjänstemän på hög nivå som inrättades 2000 för att fungera som ett instrument för samarbete och utbyte mellan Europeiska kommissionen och medlemsstaterna kring modernisering och förbättring av sociala skyddssystem. ( 2 ) Child Poverty and Well-being in the EU: Current Status and Way Forward (Barnfattigdom och barns välfärd i EU: dagens situation och vägen framåt), Luxemburg, Byrån för Europeiska gemenskapernas officiella publikationer, ( 3 ) What works best in reducing child poverty? (Vad fungerar bäst för att minska barnfattigdomen?), OECD, Europeiska kommissionen

2 Hur fattigdom mäts EU använder en relativ definition av fattigdom: andelen personer med en disponibel inkomst under 60 % av den nationella disponibla medianinkomsten. Barnfattigdomen är lägst i de nordiska länderna Danmark och Finland (i båda länderna riskerar 10 % av barnen att hamna i fattigdom). Men i närmare hälften av EU:s länder löper mer än 20 % av barnen risk att drabbas av fattigdom. I Rumänien är andelen 25 %, i Lettland 27 %, och i Polen 29 %. Endast i ett fåtal länder är barnfattigdomen lika med eller lägre än nivån för fattigdom över lag i Belgien, Danmark, Tyskland, Cypern, Slovenien och Finland. Levnadsstandarden för fattiga barn varierar starkt inom EU. I elva av de 15 gamla medlemsstaterna varierar den månadsinkomst för ett hushåll med två vuxna och två barn under vilken hushållet anses löpa risk att drabbas av fattigdom mellan euro och euro, medan den är under 500 euro i nio av de tolv nya medlemsstaterna. Även om man justerar för skillnader i levnadskostnader är variationerna betydande: Luxemburg har en tröskelinkomst på euro, vilket är mer än tio gånger så mycket som Rumänien, landet med den lägsta tröskelinkomsten. Andel barn (0 17 år) som löper risk att drabbas av fattigdom och andel av hela befolkningen Procent av hela befolkningen Barn (0-17) Hela befolkningen 0 EU-25 DK FI CY DE SI FR NL BE AT SE BG CZ SK MT EE LU PT IE EL ES UK IT LT RO HU LV PL Källa: EU-SILC (2006); inkomstår 2005, utom för Förenade kungariket (inkomstår 2006) och för IE (rörlig referensperiod för inkomst ), BG och RO., Nationell enkät om hushållsbudget, Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom

3 De viktigaste faktorerna bakom barnfattigdom: hushållskarakteristika, föräldrarnas arbetsmarknadssituation och hur effektiva statliga insatser är Hushållskarakteristika: barn i hushåll med ensamstående föräldrar eller med stora familjer löper störst risk. Storlek, sammansättning och karakteristika (föräldrarnas ålder och utbildningsnivå) för det hushåll där ett barn växer upp påverkar barnets inkomstförhållanden. Barn i hushåll med ensamstående föräldrar eller med stora familjer tenderar att löpa störst risk att drabbas av fattigdom. I EU lever 22 % av de fattiga barnen i hushåll med ensamstående föräldrar, medan 25 % lever i stora familjer. I EU bor 13 % av barnen med en förälder; vart tredje av dessa löper risk att drabbas av fattigdom. I 90 % av fallen är modern den ensamstående föräldern, men de vanligaste orsakerna till att föräldern blir ensamstående (barn utom äktenskapet, separation) skiljer mellan länderna. Fler än 20 % av barnen lever i familjer med tre barn eller fler och löper en risk att drabbas av fattigdom på i genomsnitt 25 % i EU. Stora familjer är mest sällsynta i länder i söder och i vissa länder i öster, som Grekland, Spanien och Slovenien, men i dessa länder har risken att drabbas av fattigdom för barn som lever i stora familjer en tendens att vara som högst (omkring 30 %). Det motsatta gäller för de nordiska länderna och Benelux-länderna, där stora familjer är vanligare (26 33 % av samtliga), men risken att drabbas av fattigdom mindre. Barn som växer upp i invandrar- eller minoritetshushåll ställs också inför fler problem än andra barn. Detsamma gäller för hushåll där en eller båda föräldrarna lider av ett funktionshinder eller har problem med drogmissbruk. Ålder och utbildning: Barn vars föräldrar är yngre än 30 år löper väsentligt högre risk att drabbas av fattigdom än de som lever med äldre föräldrar: 27 % om modern är yngre än 30, jämfört med 19 % då modern är och 16 % om hon är år. Det hänger samman med att unga föräldrar tenderar att tjäna mindre än äldre: inkomsterna av arbete ökar stadigt med stigande ålder fram till omkring 55-årsåldern. Ungdomar är också oftare arbetslösa. Föräldrarnas utbildningsnivå påverkar också risken, eftersom den både påverkar förälderns arbets- och inkomstförhållanden och barnets egna möjligheter att klara sig bra i skolan. För 30 % av de fattiga barnen hade ingen av föräldrarna nått upp till utbildning på gymnasienivå (mot 16 % för alla barn). Andelen barn med lågutbildade föräldrar spänner från mindre än 10 % i närmare hälften av medlemsstaterna, till upp till 65 % i Malta och Portugal. För samtliga familjer är slutligen förmågan att kunna klara sig på egen hand beroende av tillgång till arbetsmarknaden (och därmed till arbetsinkomster), till en bostad till överkomlig kostnad, till sociala transfereringar och till tjänster som barnomsorg. Sysselsättningsförhållanden: Eftersom inkomster från arbete vanligtvis är familjers främsta inkomstkälla, är föräldrarnas sysselsättningsförhållanden en avgörande faktor för fattigdom. Arbetslöshet utgör den viktigaste riskfaktorn för att hushåll med barn ska drabbas av fattigdom: 62 % av arbetslösa hushåll med barn löper risk att drabbas av fattigdom. Nästan 10 % av alla barn i EU-25 lever i hushåll där ingen vuxen har något jobb. I de flesta länder har denna situation inte förbättrats i någon väsentlig mån sedan 2000, trots att arbetsmarknaden i EU generellt förbättrats. Arbetslöshet drabbar främst hushåll med ensamstående föräldrar, då dessa ställs inför större svårigheter att förena arbets- och familjeliv. Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom 3

4 Men alla barn vars föräldrar arbetar är inte skyddade från risken att drabbas av fattigdom; 13 % av barnen lever i hushåll där föräldrarna arbetar, men inte tjänar tillräckligt för att hålla sig över fattigdomsgränsen. Förekomsten av fattigdom bland förvärvsarbetande stiger till över 20 % i Spanien, Polen och Portugal. Föräldrarnas förmåga att få tillräcklig inkomst från arbete beror på lönenivå och hur mycket de vuxna i hushållet arbetar: den ena eller båda föräldrarna arbetar, hel- eller deltid och under hela eller en del av året. Fattigdom bland förvärvsarbetande är ett resultat av brister på arbetsmarknaden, som osäkra jobb, låga löner och ofrivilligt deltidsarbete samt särskilda hushållsstrukturer (som t.ex. för få vuxna som arbetar i förhållande till antalet familjemedlemmar). För hushåll där båda föräldrarna arbetar sjunker risken att drabbas av fattigdom till ett EU-genomsnitt på 7 %. Familjer med en inkomst (antingen det handlar om par eller ensamstående) riskerar i högre grad att drabbas av fattigdom. För två tredjedelar av alla barn i EU gäller modellen med två inkomsttagare. Att ha en förälder som jobbar deltid ökar inte, för EU i genomsnitt, risken att drabbas av fattigdom för barn som bor med båda föräldrarna. Konsekvenserna för ett hushålls inkomst av deltidsarbete beror på kompetensnivå, hur många timmar man arbetar och om barnomsorg och andra stödtjänster för föräldrar finns till överkomlig kostnad. Länder som satsar mest på sociala förmåner (utom pensioner) har tendens att ha den lägsta förekomsten av barnfattigdom (med undantag för Cypern och Slovenien) och tvärtom. I genomsnitt i EU minskar sociala transfereringar risken för barnfattigdom med 44 %. Förmåner som är särskilt riktade till barn är de som påverkar barnfattigdomen mest. I Tyskland, Cypern, Österrike och Finland minskar bidrag till familjer risken för barnfattigdom med en tredjedel eller mer. Men skillnaden i slutligt utfall i fråga om barnfattigdom beror delvis på de mycket olika nivåerna av fattigdom vid marknadsinkomst och beror följaktligen på förekomsten av arbetslöshet och fattigdom bland förvärvsarbetande i dessa länder. Huruvida det finns barnomsorg till överkomlig kostnad kan spela stor roll för att förbättra arbetsmarknadssituationen för familjer. Även när det gäller detta varierar förhållandena starkt inom EU, särskilt för barn under två års ålder. För låginkomsttagare utgör barnomsorgskostnader en betydande börda, både för andraförsörjaren och för en ensamstående förälder som börjar arbeta. Utfall i medlemsstaterna EU:s medlemsstater har bedömts utifrån sina relativa framgångar med att ta itu med barnfattigdom generellt och med att ta itu med de tre viktigaste faktorer som påverkar barnfattigdom: barn som lever i arbetslösa hushåll, barn som lever i hushåll som riskerar fattigdom trots förvärvsarbete och sociala transfereringars genomslag på barnfattigdom. Statliga insatser Statligt stöd spelar en viktig roll för att hålla barnfattigdomen tillbaka. En lång rad olika statliga politiska åtgärder påverkar levnadsstandarden för hushåll med barn. Skatte- och förmånssystem ger direkt stöd för familjers inkomster, exempelvis genom att ge dem utan avlönad sysselsättning en minimiinkomst (arbetslöshetsunderstöd, socialbidrag, bidrag till funktionshindrade) eller genom att komplettera inkomsterna för alla hushåll med barn, oavsett om man har sysselsättning eller inte. Politiken på områdena utbildning (gratis skolutbildning från unga år, skoldagens längd), hälsovård (tillgång till gratistjänster för barn), bostäder och barnomsorg spelar också en viktig roll. 4 Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom

5 Tabell 1: Relativt utfall för länder avseende risk för barnfattigdom och de viktigaste riskfaktorerna för barnfattigdom Utfall för risk för barnfattigdom Arbetslöshet: barn som lever i arbetslösa hushåll Fattigdom trots förvärvsarbete: barn som lever i hushåll som ställs inför fattigdom trots förvärvsarbete Genomslag för sociala transfereringar (kontanta bidrag utom pensioner) på barnfattigdom AT CY DK GRUPP A FI NL SE + ( ++) SI BE CZ DE GRUPP B EE FR IE SK HU GRUPP C MT UK EL ES IT GRUPP D LT LU LV PL PT Källa: SPC-rapport om barnfattigdom och barns välfärd data uppdaterade till och med 2006 LU ingår inte i analysen. Länderna har delats in beroende på vilka större utmaningar de står inför (där de får flest - ). Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom 5

6 Så uppnår man det bästa resultatet i fråga om barnfattigdom Utfallet i fråga om barnfattigdom är ett resultat av komplicerade samspel mellan arbetslöshet, fattigdom trots förvärvsarbete och genomslaget för transfereringar. De länder som når det bästa utfallet är de som lyckas bra på alla områden, genom att kombinera strategier inriktade på att främja tillgången till sysselsättning och stödtjänster (t.ex. barnomsorg) med inkomststöd. Grupp A: Denna grupp består av Cypern, Danmark, Finland, Nederländerna, Slovenien, Sverige och Österrike. Dessa länder har uppnått låg förekomst av barnfattigdom genom en kombination av bra arbetsmarknadsresultat för föräldrarna och effektiva sociala transfereringar. De nordiska länderna har uppnått detta trots hög andel hushåll med ensamstående föräldrar: tillgången till barnomsorg har här varit den avgörande faktorn. I Cypern är de sociala transfereringarna lägre, men effekten dämpas av starka familjestrukturer. Grupp B: Belgien, Estland, Frankrike, Irland, Slovakien, Tjeckien och Tyskland ingår i denna grupp. De når resultat i fråga om barnfattigdom som är relativt bra till under genomsnittet. Huvudbekymret i dessa länder är det stora antalet barn som lever i arbetslösa hushåll, något som berör mer än 8 % av barnen. Däremot upplever familjer med arbete lägre förekomst av fattigdom än i andra EU-länder. Tyskland och Frankrike har lyckats begränsa riskerna för fattigdom bland barn genom relativt höga och effektiva sociala transfereringar, men alla länder i Grupp B behöver förbättra tillgången till jobb. Grupp C: Denna grupp består av Ungern, Malta och Förenade kungariket. Dessa länder har ett utfall i fråga om barnfattigdom som ligger på genomsnittet eller strax under, med en kombination av höga förekomster av arbetslöshet och fattigdom trots förvärvsarbete bland föräldrarna. I Förenade kungariket påverkar arbetslösheten främst ensamstående föräldrar, medan den i andra länder främst påverkar par med barn. De viktigaste problemen är låg arbetsintensitet (t.ex. deltidsarbete) och låga löner. Förenade kungariket och Ungern lyckas dämpa risken något med hjälp av socialbidrag, medan det i Malta är starka familjestrukturer som skyddar barnen. Grupp D: Grekland, Italien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Polen, Portugal och Spanien noterar relativt höga andelar barnfattigdom. De har en låg andel barn som lever i arbetslösa hushåll, men upplever höga andelar arbetande fattiga bland familjerna. De viktigaste faktorerna bakom fattigdom trots förvärvsarbete i dessa länder är den låga arbetsintensiteten, i förening med låga löner. Nivån på och effektiviteten för de sociala utgifterna är också begränsade och bland de lägsta i EU. Familjestrukturer och solidaritet mellan generationer spelar en viktig roll för att dämpa dessa negativa verkningar. Det mest framgångsrika angreppssättet Barnfattigdom och att begränsa sådan är ett resultat av komplicerade samspel mellan hushållsstrukturer, arbetsmarknadsförhållanden, statligt stöd och andra faktorer. Den politik som lyckas bäst är därför den som tar itu med barnfattigdomen på flera fronter. De länder som lyckas bäst är dessutom de som med framgång förenat ett generellt angreppssätt (som inkomststöd för barn) med åtgärder som riktas till de mest utsatta (som barnomsorg i eftersatta områden). Framgångsrika länder tar också itu med barnfattigdom på alla fronter, främst genom att förena politik för att underlätta tillgång till arbetsmarknaden och olika tjänster (utbildning, hälsooch sjukvård) med inkomststöd. 6 Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom

7 Politik för att förebygga och ta itu med barnfattigdom Inom politiken för att utrota fattigdom och social utslagning inriktar man sig på barnfattigdom av två skäl: 1) barn hör till samhällets mest utsatta grupper och 2) genom att ta itu med barnfattigdom bryter man den onda cirkel där fattigdom förs vidare från en generation till nästa och bidrar därmed till att minska fattigdomen generellt. Medlemsstaterna har tillämpat olika politik. Mest verkningsfull är den som förenar generellt stöd för alla barn med politik som riktas till de mest utsatta. Säkerställa att familjer har tillräckliga resurser Stöd till hushållens inkomster Alla EU-länder ger på ett eller annat sätt stöd till barnfamiljers inkomster. Skatte- och bidragssystem omfördelar inkomster på olika sätt, exempelvis genom ordningar som beaktar familjens sammansättning (skatteavdrag, uppdelning av inkomster m.m.), kontanta bidrag (barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd m.m.) och naturaförmåner (tillgång till gratistjänster m.m.). De flesta länder kombinerar generella och riktade bidrag. Generella bidrag ges till alla barnfamiljer och beror ofta på familjens storlek. De viktigaste fördelarna med dessa system är att de bidrar till att skapa gynnsamma förutsättningar för barnfamiljer, är icke-diskriminerande och inte dras in om föräldrarna får ett jobb. Riktade bidrag är avsedda att stödja de mest utsatta familjerna (låg inkomst, ensamstående föräldrar, stora familjer, familjer med funktionshindrade barn osv.). Syftet är att omfördela sociala transfereringar till dem som har störst behov. Men för låginkomstfamiljer kan de ge upphov till negativa incitament mot att börja arbeta eller arbeta mer. Särskilda åtgärder kan vidtas för att hantera sådana inlåsningseffekter för föräldrar. Andra sociala förmåner ger också stöd till familjers inkomster och nivån beror i vissa fall på hur många barn som finns i hushållet: arbetslöshetsunderstöd, subventionerat boende, garanterad grundinkomst, minimilöner osv. Familjeförmåner står i genomsnitt för omkring hälften av de samlade kontantbidrag som ges till barnfamiljer. Sådana inbegriper stöd under mammaledighet och barnbidrag som är tänkta att delvis kompensera för kostnaden för att uppfostra ett barn ( 4 ). ( 4 ) Underlagsdokumentation till Gemensam rapport om social trygghet och social integration 2008, Bryssel Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom 7

8 Procent av alla barn Risk för barnfattigdom före och efter sociala transfereringar Före sociala transfereringar (exkl. pensioner) Efter sociala transfereringar 0 EU-25 BE BG CZ DK DE EE IE EL ES FR IT CY LV LT LU HU MT NL AT PL PT SI SK FI SE UK Källa: EU-SILC (2006); inkomstår 2005, utom för Förenade kungariket (inkomstår 2006) och för IE (rörlig referensperiod för inkomst ), BG. Nationell enkät om hushållsbudget, Tillhandahålla naturaförmåner Många medlemsstater ger stöd till familjer genom att tillhandahålla tjänster utan kostnad eller till starkt begränsad kostnad. Sådana tjänster är antingen generella eller riktade till de familjer som har störst behov. Vissa tjänster riktas direkt till barnen (t.ex. förebyggande hälso- och sjukvård i skolan, skolmat eller fritidsverksamhet), medan andra riktas till familjen (t.ex. subventionerat boende). Integrerade tjänster är oftast effektivast. Integrera föräldrarna bättre på arbetsmarknaden De flesta medlemsstaterna främjar högre delaktighet för föräldrarna på arbetsmarknaden genom att komplettera inkomststödet till familjer. Bland åtgärder som vidtas finns inkomstkompensering (skatteavdrag eller kontantbidrag till låginkomsttagare) och kostnadsfri eller subventionerad tillgång till barnomsorg (för att föräldrar ska få tid till avlönat arbete, utbildning eller för att söka arbete). Utbildningsprogram bidrar också till att hjälpa föräldrar att komma in på arbetsmarknaden eller att komma tillbaka till den efter avbrott i karriären. Sådana åtgärder kan vara inriktade på vissa kategorier av föräldrar, som ensamstående föräldrar, arbetslösa, föräldrar i hushåll med arbetslöshet eller andraförsörjare. Länderna lyfter fram vikten av att hitta en balans mellan arbets- och familjeliv. Att ordna tillgång till barnomsorg av hög kvalitet är avgörande. Vissa länder lyfter fram behovet av att utveckla relevant barnomsorg både för barn som inte börjat skolan och för tiden efter skoltid. Bland åtgärder som vidtas av medlemsstaterna finns ökad tillgång till barnomsorg både kvantitativt (t.ex. större tillgång på institutionell dagbarnvård) och kvalitativt (t.ex. mer och bättre kvalificerad personal och främjande av kvalitetsnormer). I vissa länder erbjuds föräldrarna fler alternativ genom att man ger stöd till en lång rad olika om- 8 Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom

9 sorgssystem. I andra länder ger man stöd till flexibel efterfrågestyrd barnomsorg (t.ex. barnomsorg dygnet runt alla veckans dagar), för att hantera problem som atypiska arbetstider och arbetssökandes särskilda behov. I Finland har alla barn personlig rätt till kommunal barnomsorg före skolåldern (7 år), oavsett föräldrarnas inkomst eller arbetsförhållanden. Omsorgen är gratis för låginkomstfamiljer. Det är också viktigt att bredda familjeanpassade arrangemang. Föräldrar kan exempelvis avstå från att ta ett jobb som medför atypiska arbetstider. Flexibla arbetstids- och ledighetsarrangemang gör det lättare för föräldrar att balansera arbets- och familjeliv. Hur effektiva system för föräldraledighet blir beror på om ledigheten är betald eller inte och på om man hittar den optimala längden på ledigheten. En ledighet som är för kort gör det svårt att förena arbete och familj, medan ett längre avbrott i karriären kan få negativa följder för föräldrarnas utsikter att komma tillbaka till arbetsmarknaden eller för under vilka förhållanden han eller hon kan hitta ett nytt jobb. Ett antal länder har åtgärder för att (i samarbete med facket) engagera arbetsgivare i att tillhandahålla företagsbaserad/subventionerad barnomsorg och arrangemang med flexibla arbetstider. Stödja barns utveckling För att minska risken för barnfattigdom är det avgörande att säkerställa att så många möjligheter som möjligt står öppna för barnen när de växer upp. Medlemsstaterna har skapat politik för att stödja och skydda barnen under deras utveckling. Tidiga insatser: Det finns belägg som pekar på att förskoleutbildning kan spela avgörande roll för att kompensera familjer som är socialt och ekonomiskt missgynnade och bereda vägen för att barnens framtida utveckling blir positiv. För att öka tillgången på utbildningstjänster i missgynnade stads- eller landsbygdsområden stärker vissa länder anslagen som ägnas förskoleutbildning (IE, UK, IT). Andra har satt upp mål för att öka antalet tillgängliga platser och lärare inom förskoleutbildningen. Att öka antalet platser och tidiga insatser är ett sätt att säkerställa lika möjligheter för resterande del av barnens framtida skolkarriär. Inriktningen på förskolan är nära kopplad till föräldrars möjligheter att arbeta. Genom att öka tillgången på och tillgängligheten till barnomsorg får föräldrar mer frihet att komma in på arbetsmarknaden. Förhindra att barn och ungdomar lämnar skolan i förtid: Ungdomar som lämnar skolan för tidigt löper högre risk att stängas ute från arbetsmarknaden och att få osäkra och lågt kvalificerade jobb. Att lämna skolan i förtid är ett utbrett socialt problem som inte bara förekommer bland missgynnade barn och ungdomar, utan också bland barn från välbeställda miljöer. Bland orsaker som leder till att barn och ungdomar lämnar skolan i förtid finns den svåra övergången till gymnasieskolan och familjers bristande förmåga att ta hand om sina barn. Insatser för att hantera barn och ungdomar som lämnar skolan i förtid borde inriktas på kvaliteten på de utbildningstjänster som erbjuds och på hur man förmår anpassa dessa tjänster till det moderna samhällets utmaningar. En nära samverkan mellan olika inblandade parter (lärare, socialarbetare, vårdspecialister och familjer) krävs och angreppssättet borde vara anpassat till individuella behov och förutsättningar. Bland några av de åtgärder som sätts in finns stödundervisning för elever som har problem, system som förenar skola och arbete, utbildningsstrukturer utanför skolan och samarbete mellan familjer. Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom 9

10 Rådgivning till föräldrar För att skapa bra miljö för barn krävs att familjer ges stöd i sin föräldraroll. Många länder ger därför stöd även till familjerådgivning. Genom att stimulera till trygg miljö inom vilken barn kan utvecklas får sådan rådgivning positiv verkan. Hälso- och sjukvård: På grund av bristande tillgång till hälso- och sjukvårdstjänster utvecklar barn som föds i låginkomstfamiljer med större sannolikhet bräckligare hälsa. Politiken inriktas därför på att säkerställa lika tillgång till hälsooch sjukvårdstjänster för små barn och deras familjer. Ett antal medlemsstater har lanserat nyskapande initiativ. Bland sådana finns förebyggande vård som regelbundna kontroller av barn och kostnadsfria mödravårds- och barnkliniker samt hälso- och sjukvårdspersonal på skolor som erbjuder vaccinationer, tandvård, råd kring mental hälsa, information om drogmissbruk, bidrar till sexual- och hälsoupplysning och främjar sunda matvanor Men för att sådana initiativ ska bli framgångsrika måste ekonomiska hinder övervinnas, och många länder inriktar sig på hur man ska hantera sådana utmaningar som inte täcks av sjukförsäkringen. Det finns också andra hinder än ekonomiska när det gäller hälso- och sjukvårdstjänster, exempelvis bristande information om vilka tjänster som finns, kulturella hinder eller bristande balans i fråga om yrkesmässig sakkunskap mellan regioner. Även då tjänster är generella krävs strategier för att främja effektiv tillgång till dem, eftersom utsatta personer ofta inte använder sig av de tjänster som finns om de förväntas göra det på eget initiativ. Bostäder: Ett allt större antal familjer ställs inför bostadsproblem, vilket får negativa konsekvenser för barnens hälsa, välfärd och utveckling. Många barn bor i undermåliga eller till och med hälsovådliga bostäder. Det finns därför ett behov av strategier som tar itu med bostadsbrist och stigande kostnader både för dem som hyr och för dem som köper. Att utrota slum, i högre grad subventionera bostäder och att använda mark effektivare utgör centrala prioriteringar för många länder. Strategier för att förhindra att barn vräks från sin bostad (Sverige) eller för att minska antalet hushåll med tillfälligt logi (Förenade kungariket) håller på att utvecklas. Att garantera ovillkorlig rätt till någonstans att bo för gatubarn eller barnfamiljer, ta fram subventionerade bostäder då efterfrågan är högre än tillgången, främja social mångfald för att förhindra att områden med social utslagning uppstår och underlätta en flexibel hyresmarknad är några av de mål som prioriteras. Riktade insatser för att nå de mest utsatta barnen och familjerna Barn i fosterhem och funktionshindrade barn Det råder allt större enighet om att fostervård är att föredra före institutionell vård, eftersom fosterhem uppfattas som en mer stödjande, stabil och familjeliknande miljö. Det finns därför behov av att rekrytera fler fosterföräldrar och att trygga kvaliteten på den vård de ger, så att barn inte upprepade gånger måste byta hem och familjer. Sådan politik tillämpas också som är inriktad på eftervård, för att förbereda barnen för självständigt boende, på att komma in på arbetsmarknaden eller på vidare utbildning när de väl blir vuxna. De flesta medlemsstater erbjuder också extra ekonomiskt stöd och bistånd till funktionshindrade barn, däribland rehabilitering och specialiserade utbildningsinstitutioner. Emellertid lägger man också vikt vid behovet av att ge barn med funktionshinder möjlighet att få tillgång till vanlig vård och omsorg, särskilt genom att säkerställa att all barnomsorg står öppen för barn med särskilda vårdbehov. 10 Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom

11 Barn och familjer i missgynnade områden (t.ex. fattiga stadsdelar eller avfolkade landsbygdsområden) löper större risk att drabbas av barnfattigdom. Utbildning och stads- eller landsbygdsförnyelse tillämpas därför som viktiga strategier på lång sikt. Familjer med invandrarbakgrund eller från etniska minoriteter har rätt till samma åtgärder som andra familjer. Ändå krävs ibland ett mer riktat angreppssätt för att trygga social integrering: t.ex. för romer i Slovakien, turkiska och romska barn i Bulgarien, resande i Irland och barn till asylsökande. Särskilda åtgärder för att ge stöd till invandrarfamiljer är ofta inriktade på att stärka integreringen (däribland språkundervisning). Andra barn och familjer i särskilt utsatta situationer Denna kategori innefattar barn som löper risk att drabbas av missbruk eller våld, gatubarn, ungdomsbrottslingar, drogmissbrukare, familjer som bor i undermåliga bostäder eller tillfälliga bostäder och familjer som förklarats vara oförmögna att ta hand om sina barn. I sådana situationer tenderar medlemsstaterna att efter sträva förebyggande åtgärder som minimerar riskerna (som att barn överges eller vräks från sitt hem). För dessa grupper är relevanta sociala tjänster avgörande, och sådana tjänster fungerar effektivast när de är väl finansierade och tillämpar ett integrerat angreppssätt. Stärkta styrelseformer för att nå större genomslag i fråga om barnfattigdom Politiken måste avspegla den flerdimensionella natur som kännetecknar fattigdom och utslagning och den måste tillhandahålla tjänster där dessa bäst behövs ute på fältet. Ett integrerat och samordnat angreppssätt vid genomförandet av politik för social integrering är viktigt för att säkerställa att detta blir verklighet. FN-konventionen om barnets rättigheter har bidragit till att öka medvetenheten om vikten av barns rättigheter. Flera medlemsstater skyddar också barns rättigheter genom lagstiftning eller administrativa beslut. Men i de flesta länder återstår fortfarande att skapa fler synergieffekter mellan strategier för fattigdomsbekämpning och politik för barns rättigheter. Rätten till tjänster och till en lägsta kvalitetsstandard behöver fortfarande utvecklas i flera medlemsstater. Temastudie om politiska åtgärder rörande barnfattigdom 11

12 KE SV-N Övriga upplysningar Den fullständiga rapporten finns på Europeiska kommissionens webbplats Social trygghet Social integration: Varken Europeiska kommissionen eller någon annan part som verkar i kommissionens namn kan ta ansvar för hur informationen i denna publikation används. Europeiska gemenskaperna, 2008 Kopiering tillåten med angivande av källan. DOI /50757