Kriminologiska institutionen

Transkript

1 Kriminologiska institutionen STÖLDER AV KULTURFÖREMÅL I FINLAND Each culture has its own intrinsic worth which must be respected and preserved (O`Keefe 1997:126) D-uppsats i kriminologi Vårterminen 2007 Johanna Sundholm

2

3 Sammanfattning Stölder av kulturföremål har fått mer och mer uppmärksamhet under de senaste åren. Globalisering och den allmänt ökade levnadsstandarden har förändrat människornas intresse av kultur och kulturföremål. Detta har lett till att kulturföremål blivit allt viktigare investerings- och spekulationsobjekt för människor, vilket ökat stölderna av kulturföremål. Därmed har det blivit allt viktigare att skydda dessa föremål mot brott. Att skydda och bevara kulturföremål tar inte bara sikte på stölder. Att skydda och bevara kulturföremål handlar först och främst om att skydda och bevara ländernas kulturidentitet och kulturarv; det är föremålen som berättar historien om olika nationer. Syftet med denna uppsats är att undersöka stölder av kulturföremål i Finland. Fokus ligger på vad, när och varifrån kulturobjekt försvinner genom brott. Studien har genomförts med enkätmetod där materialet består av 408 besvarade enkäter. För att få en fördjupad förståelse av resultatet av enkätmaterialet har två intervjuer genomförts hos Museiverket i Helsingfors. Intervjuerna baserar sig på enkätmaterialets resultat. Studiens teoretiska ram baserar sig på rutinaktivitetsteorin. Studiens enkätmaterial har också använts i en delstudie av en större undersökning, Cultural Heritage Crime the Nordic Dimension (Brå 2006:2), som genomförts av Brottsförebyggandet rådet i Sverige. Studiens resultat visar att kulturföremål försvinner mest från museer, som också är den plats där de flesta kulturföremål förvars. De intervjuade var överraskade över att det inträffar så pass få stölder från kyrkor. Vad gäller antalet stölder av kulturföremål jämfört med antal tillfällen av stölder av kulturföremål, visar det sig att stölderna har blivit mer organiserade mellan år 2002 och Föremål som försvinner mest är böcker och dokument. Vapen, mynt, svärd och krigsmedaljer är också attraktiva för stölder och försvinnande. Skälet till detta ligger säkert i att dess värde som samlarobjekt. Den största delen av försvinnanden av kulturföremål sker under dagtid på vardagar när verksamheter är bemannade. Ett antagande är därför att en stor del av kulturföremål stölds som souvenirer. Stölder av kulturföremål är ett nytt undersökningsområde för kriminologerna. Därför finns det bara ett fåtal studier och undersökningar om dessa brott. Därmed önskar jag att denna studie ska leda till mer forskning på området, speciellt i Finland.

4

5 Innehållsförteckning 1. Inledning Syfte och frågeställning Definitioner och begrepp Disposition Bakgrund Stölder av kulturföremål och illegal handel med kulturföremål Lagstiftning Finland Teori och tidigare forskning Rutinaktivitetsteorin Tidigare forskning om stölder av kulturföremål Metod Material och urval Val av metod Tillvägagångssätt Enkätens utforming Avgränsning av material Analys av statistiken Reliabilitet och validitet Resultat Uppdelning av försvinnande av kulturföremål i Finland Antal kulturföremål som försvunnit Varifrån försvinner kulturföremål? Vilka sorts föremål har försvunnit/stulits? Omständigheterna under försvinnande av kulturföremål Förhållande till tid vid försvinnandet av kulturföremål Diskussion Kulturföremålens ökade uppmärksamhet och värde Stölder av kulturföremål i Finland Framtid...37 Referenser...40 Bilaga Bilaga

6

7 1. Inledning Cultural diversity is no less important than biological diversity. The diversity and richness arising from the continuous process of cultural history are sources of great depth and a treasure beyond price. (O`Keefe, 1997:125) Varje land har sin historia, sin kultur och sin sociala ordning, vilka speglas av ländernas kulturidentitet och kulturföremål. Dessa är unika och oersättliga för nationen och därför bevaras och skyddas kulturföremål, som berättar om ländernas kulturminne och identitet. Det kan konstateras att konst alltid reflekterat kulturella, sociala och politiska aspekter i alla samhällen (Greenfield, 1995:209; James, 2000:2). Detta leder till att kulturobjekt vidareberättar dessa historier om olika samhällen och nationer. Med hjälp av kulturobjekt förmedlas därmed nationernas historier till senare generationer ens historiska, ekonomiska och sociala kontext (Guillotreau, 1999). I dagens läge finns emellertid ett antal olika hot mot kulturföremål. Flera försök har gjorts för att sortera hur olika hotbilder mot kulturföremål och kulturarv ser ut. Tyvärr är dessa hot mot kulturföremål och kulturarv närmast oändliga och ser olika ut beroende på föremålets art, den omgivande miljön och också på vilka som definierar hoten. Till exempel delar Bernard M. Feilden (1979:10) in orsakerna till förstörelse av kulturarvet i externa, interna och antropogena orsaker. De externa hoten innebär klimatologiska orsaker, som årstider och biologiska, som djur. Till de interna hoten räknar Feilden skador som förorsakas av strukturell nedbrytning inifrån; fukt, luftföroreningar och ljus. De antropogena hoten utgörs i stället av orsaker som beror på människan, som vanvård, krig, vandalism och stöld. Det sistnämnda kommer att behandlas i denna uppsats. Att skydda och bevara kulturföremål mot stölder är dock inte ett nytt fenomen. Berättelser om förfalskade och stulna kulturföremål och kulturobjekt under seklernas lopp har varit en del av världshistorien (Greenfield, 1995: ). Men särskilt under de senare åren har välkända institutioner, som berömda museer i Norden, drabbats av allt fler stölder. Dessa stölder har riktat sig mot de dyrbaraste föremålen, som exempel kan nämnas de stulna Munchtavlorna i Oslo och det stulna självporträttet av Rembrandt i Stockholm, vilka nu är återfunna. Ett flertal värdefulla kulturföremål har också blivit stulna från kyrkor, museer, utgrävningsplatser och 1

8 privata hem. Många av dessa föremål är ovärderliga ur kulturhistorisk synpunkt och stölder av dessa kulturföremål hotar därmed ländernas kulturminne och identitet. 1.1 Syfte och frågeställning Under den senare tiden har det allmänt ökade intresset för kultur och kulturföremål gjort brottsforskningen som riktats mot kulturföremål ännu viktigare (se O`Keefy 1997). Då vår kunskap om dessa brott är mycket begränsad, blir det allt mer relevant att undersöka och öka vår kunskap om brott som riktats mot kulturarvet och kulturföremålen. Det finns också bara ett fåtal studier på området, vilket utgör forskningen som riktats mot försvinnande av kulturföremål allt mer viktig. Ett annat skäl för att undersöka brottslighet riktad mot kulturföremål är att bekämpa den omfattande handeln av illegala kulturobjekt som sker internationellt på grund av de öppna gränserna samt globaliseringen. (se Brå 2006:2) Denna studie syftar därmed till att undersöka stölder och försvinnande av kulturföremål i Finland. Meningen är att öka vår kunskap inom området vad gäller problemens storlek och brottets struktur i Finland. Studien ska undersöka vad, varifrån och när kulturföremål har försvunnit och hur detta kan förklaras från ett kriminologiskt perspektiv. Samtidigt syftar denna studie att skapa en generell bild av dessa brott i Finland och vägleda till mer omfattande forskning på området. Därmed blir frågeställningarna: Hur många kulturföremål har stulits under åren 2002, 2003 och 2004? Vid hur många tillfällen har kulturföremål stulits under åren 2002, 2003 och 2004? Vad är det för kulturföremål som stjäls? När stjäls kulturföremålen? Varifrån stjäls kulturföremålen? Hur kan dessa brott förklaras från ett kriminologiskt perspektiv? 2

9 1.2 Begrepp och definitioner Enligt UNESCO konventionen (1972) definieras kulturföremål som property which, on religious or secular grounds, is specifically designated by each State as being of importance for archaeology, prehistory, literature, art or science. (UNESCO) Med kulturföremål avses i denna studie, precis som i Brå-rapport 2006:2, föremål av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde oavsett ålder. (Bilaga 1) Exempel på dessa kulturföremål är konst, arkivhandlingar, böcker, fornfynd, glas, keramik, kyrkliga föremål, mynt, möbler, silver och textilier (Bilaga 1). I Finland definieras kulturarv enligt Museiverket som vetenskapligt, artistiskt och historiskt värdefulla kulturella objekt i allmänna kollektioner, i historiska monument och kyrkor (Museiverket) Som framgår ligger studiens definition nära definitionen i UNESCO -konventionen, vilket underlättar definitionsproblematiken kring kulturföremål. Den finska definitionen av kulturarv liknar också definitionerna ovan eftersom Finland har ratificerat UNESCO -konventionen. Då det i denna studie används samma enkätmaterial som i Brottsförebyggande rådets (Brå) projekt Cultural Heritage Crime the Nordic Dimension (Brå 2006:2), används samma definition av kulturföremål som angetts i enkäten (se Bilaga 1). Definitioner behandlar många kulturföremål, vilket underlättar analyseringen på vilka specifika föremål möjligen ligger på en riskzon för stölder. En specifik definition av kulturföremål i början av enkäten har också underlättat respondenterna att svara på enkäten. Speciellt i enkätsdelen som handlar om stölder, och på vilket denna uppsats baserar sig, har objekt beskrivits enligt sin ålder och typ, vilket i stället möjliggör att utesluta mindre intressanta objekt utanför studien. Därmed undersökningens definition utesluter vissa geografiska områden och/eller byggnader som också kan skyddas och bevaras på grund av deras kulturella värd för nationen och därmed 3

10 uppfattas som kulturföremål. I denna studie koncentreras därmed bara på så kallade flyttbara/lösa kulturföremål. För att kunna använda studiens empiriska enkätmaterial på det mest relevanta sättet är det bättre att tala om försvinnande av kulturföremål i denna studie. Detta på grund av enkätens rekommendation att respondenterna ska svara på frågor om kulturföremål som antingen blivit stulna eller på annat sätt försvunnit från sina verksamheter (Bilaga1; fråga 2.). Även om denna studie handlar om stölder av kulturföremål kommer den även att ta upp illegal handel och illegal export av kulturföremål som bakgrund. Den illegala handeln med kulturföremål involverar såväl stöld som illegal export av kulturföremål (Brå 2006:2). Museiverket motsvaras av Riksantikvarieämbetet i Sverige och är en rådgivande och styrande tillståndsmyndighet i Finland vid utförseln av kulturföremål. Det finska tullverket övervakar den faktiska utförseln av kulturföremål (Museiverket). 1.3 Disposition I kapitel 1 beskrevs syftet och frågeställningar samt begrepp och avgränsningar för uppsatsen. I nästa kapitel beskrivs kortfattat vad denna studie handlar om utifrån ett internationellt perspektiv. Där beskrivs lite av Finlands historia och några centrala lagstiftningar gällande kulturföremål. I kapitel 3 behandlas rutinaktivitetsteorin och tidigare forskning om konststölder och kyrkostölder. Det fjärde kapitlet innehåller material, tillvägagångssätt, urval och metodval samt en diskussion om validitet och reliabilitet. I kapitel fem behandlas resultat och därefter, i kapitel sex, förs en diskussion. Uppsatsen avslutas med referenser och bilagor, där bilagorna utgörs av enkäten och urvalet för enkäterna samt respondenternas besvarande. 4

11 2. Bakgrund Detta kapitel avser att ge några utgångspunkter för vad denna studie handlar om. I början av kapitlet finns en kortfattad beskrivning av stölder av kulturföremål och illegal handel med kulturföremål. Därefter redogörs för den mest centrala lagstiftningen om stölder och illegal transport av kulturföremål. Kapitlet avslutas med en kortfattad beskrivning av Finlands historia och hur den påverkar Finlands kulturarv. Utgångspunkten för en beskrivning av Finlands historia är att ge en inblick i den finska kulturegendomen så att läsaren får en uppfattning om vilka händelser och faktorer som har påverkat Finlands samhällsstruktur och därmed påverkat Finlands kulturminne och kulturarv Stölder av kulturföremål och illegal handel med kulturföremål Den allmänt ökande levnadsstandarden i västvärlden i kombination med förbättrad privatekonomin har lett till att konst blivit allt viktigare investerings- och spekulationsobjekt för människor under de senaste åren (Burnham 1975, Conklin 1998). Denna utveckling har därmed väckt allmänhetens intresse och efterfråga för kulturella upplevelser och konst. Detta orsakar istället pris- och värdeökningar av konstföremål, och används som förklaring till det ökade antalet av stölder av kulturföremål; ju mer efterfrågat ett föremål är, desto större värde får det. Dessa pris- och värdeökningar ökar även den illegala handeln av konstföremål, till och med vandalism. Eftersom människors allmänna intresse för kulturella upplevelser har ökat, har också museibesökarnas karaktär och mängd ökats och förändrats, vilket i sin tur lett till ökade risker för stölder av kulturföremål (Greenfield, 1995:219). Med andra ord påverkas stölder av kulturföremål och illegal handel av kulturföremål först och främst på grund av efterfrågan av konstmarknaden. Internationalisering, öppna gränser, utvecklingen av transportsystem och politisk obalans i vissa länder underlättar illegal handel med kulturföremål (Greenfield 1995:208). Då försäljning av stulna kulturföremål är risktabellt i landet där de har stulits, transporteras dem oftast bort från sina ursprungsländer. Speciellt inom EU försvårar de öppna gränserna mellan medlemsländerna bevakning av illegal transport av kulturföremål. Därmed medför den omfattande internationella konsthandeln att kontrollen av konsthandel inte bara kan begränsas i ett land. Kontrollen av konsthandeln och transporten har därför blivit en viktig fråga i bekämpningen mot stölder av kulturföremål. 5

12 Hur mycket kulturföremål som varje år försvinner eller stjäls är svårt att veta. Enligt Interpol:s beräkning stjäls cirka kulturföremål varje år, varav 90 % från EU-medlemsländerna, mest från Italien och Frankrike 1 (Interpol, 2005). En allmän uppfattning är att handel med illegal konst och antikviteter är den andra största brottstypen i värde, direkt efter droghandeln (Conklin, 1994:14; Short, 1988; Eisen, 1991:1070; James, 2001:5; Greenfield, 1995; Morris, 1988:59). Vad gäller årliga förluster av stölder av konst och antikviteter uppskattas de till minst en miljard amerikanska dollar (ca 7,2 miljarder svenska kronor 2 ) av många experter (Conklin, 1994:4 och 119). International Foundation for Art Research (1995) har istället värderat de internationella konststölderna till mellan två och sex miljarder amerikanska dollar (ca mellan 14 och 43 miljarder svenska kronor 3 ). Det kan dock ifrågasättas hur man beräknar förluster av stölder av kulturföremål samt undra hur man jämför droghandel med stölder av kulturföremål. Vad gäller värdet av kulturföremål i allmänhet handlar det inte bara om objektens ekonomiska värde utan dess kulturella värde. Det ekonomiska värdet av ett föremål kan skilja sig mycket från dess kulturella värde (Conklin, 1994:16). Detta betyder att kulturföremål inte alltid behöver vara ekonomiskt värdefulla, i stället är de värdefulla på grund av dess kulturella egenskaper. Bonnie Burnham (1975:153) resonerar bland annat kring att bevarandet av kulturegendom ibland är viktigare på grund av dess politiska, ekonomiska och sociala funktioner än till följd av det konstnärliga värdet. Det ekonomiska värdet av kulturföremål blir därmed problematiskt och varierar mycket bland de personer som värdesätter dessa. Allmänt beror det ekonomiska värdet av ett kulturföremål på den gänga uppfattningen av dess värde än uppfattningen av utbud och efterfrågan (se Greenfield, 1995). Detta leder också till problematiken att jämföra värdet av stölder av kulturföremål med andra brott som illegal droghandel. En stor del av dessa stölder av kulturföremål blir inte ens upptäckta och jämförelser av värde av olika brott baseras på analyseringar och gissningar. Problemet med stölder av kulturföremål är dock inte enbart begränsat till kulturföremål. Handel med stulna konstföremål, precis som olaglig export av dessa föremål, har blivit en del av den organiserade brottsligheten, bland annat i samband med trafficking, droghandel och penningtvätt (Conklin, 1994:16; James, 2001:5). Speciellt anses den organiserade 1 De största problemen med stölder av kulturföremål finns i Italien, Grekland, Turkiet, Latin Amerika och sydväst Amerika. 2 Riksbanken (2004). En mittkurs för amerikanska dollar för år 2004 är 7,2493 (en amerikansk dollar motsvarar 7,2493 svenska kronor). 3 Riksbanken (2004). En mittkurs för amerikanska dollar för år 2004 är 7,2493 (en amerikansk dollar motsvarar 7,2493 svenska kronor). 6

13 brottsligheten vara djupt inblandad i traffiking av objekt och konst från Ryssland och de baltiska länderna. I detta sammanhang skulle man kunna anta att Finland precis som Sverige och Danmark kan ha en stor betydelse vad gäller bekämpning mot illegal transport av kulturföremål genom landet, då dessa länder är en väg till Europa från Ryssland och de baltiska länderna. I stort sätt är upptäckt av konststölder alltid svårt. Oftast upptäckts konststölder först när objektet blir igenkänt på den officiella konstmarknaden. Vissa föremål blir aldrig ens upptäckta som stulna eftersom museer och allmänt privata personer är dåliga att informera/rapportera sina försvinnanden. Interpol poängterar därmed att ländernas bristande rapportering till Interpol om försvunna föremål försvårar upptäckt, liksom en dålig anmälningsbenägenhet hos de privata personer som utsatts för stöld (Interpol, 2005). Ett skäl till bristande rapportering av stölder från museers och privata personers sidor, är att de inte vill få uppmärksamhet för deras sårbarhet att utsattas för brott. De vill inte heller att deras innehav ska uppmärksammas. Samtidigt ökar deras rädsla att skrämma bort donatorer och attrahera brottslingar eller vandaler till sina museer (Conklin, 1994:4). 2.2 Lagstiftning Syftet med lagstiftningen för kulturföremål är att bevara de mest värdefulla föremålen i sina ursprungsländer som en del av nationernas historia och kulturella identitet 4. Detta har man alltså velat säkerställa bland annat genom exportlagstiftningar som gäller kulturföremål, både på det internationella och nationella planet. Det internationella samarbetet har avgörande betydelse för en framgångsrik bekämpning av den illegala handeln med kulturföremål. UNESCO-konventionen (1972) fungerar som den viktigaste utgångspunkten i bevarande och skyddande av kulturföremål på den internationella nivån. Alla nordiska länder har ratificerat den 5. Huvudsyftet med konventionen är att organisera det internationella samarbetet för att skydda kulturarvet. I konventionen uppställs de allmänna ramarna för en stats kulturarv, vilka konventionsstaterna förbinder sig att respektera och att efterspaningen av stulna och illegalt exporterade kulturföremål samt återställandet av föremålen till den riktiga ägaren bör organiseras på statlig nivå. 4 Den illegala handeln med kulturföremål involverar såväl stöld som illegal export. 5 Finland som det första nordiska landet år

14 Konventionen gäller dock endast kulturegendom som härstammar från museer samt offentliga monument eller dylika platser som hör till det nationella kulturarvet. En stor del av kulturföremålen står därmed utanför konventionens tillämpningsområde, det vill säga de kulturföremål som ägs privat. Enligt konventionen är medlemsstaterna förpliktade att återlämna stulen kulturegendom till den stat i vilket föremålet blivit stulet. Medlemsstaterna måste också kontrollera inflödet av lös kulturegendom, vidta åtgärder att skydda kulturella lösa/flyttbara egendomar samt utbilda och informera om ländernas värdefulla kulturegendom. Konventionen slår också fast att staterna ska samarbeta och att samarbetet med andra stater ska stärkas. UNESCO-konventionen innehåller dock inte sådana regler om återställande av kulturföremål, vilka skulle omfatta alla stulna eller illegalt exporterade kulturföremål. Därmed har UNIDROIT -konventionen utfört som komplement till UNESCO-konventionen och innehåller därmed regler om återställande av kulturföremål, vilka omfattar alla stulna eller illegalt exporterade kulturföremål. Av de nordiska länderna är det hittills bara Finland och Norge som har ratificerat denna konvention. Finland har godkänt 1999 UNIDROIT- konventionen om stulna eller olagligt exporterade kulturföremål (1995). Utöver dessa internationella konventioner regleras dessutom utförseln av kulturföremål till länder utanför EU av EU-rådets förordning (EEG 3911/92) samt av kommissionen med förordningen (EEG 752/93) om export av kulturföremål. Medlemsstaterna inom EU tillämpar gemenskapens lagstiftning i sina inbördes relationer. Trots den fria rörligheten av varor inom gemenskapens område gäller de nationella bestämmelserna om kulturföremål i alla medlemsstater. På den nationella nivån tillämpas i Finland en lag och förordning om begränsning av utförsel av kulturföremål (115/1999) på all transport av kulturföremål över Finlands gränser. Utförseltillstånd krävs för vetenskapligt, konstnärligt och historiskt värdefulla kulturföremål oberoende av föremålets ekonomiska värde. Lagen tillämpas på föremål som är framställda i Finland och på sådana utomlands framställda föremål som under de senaste 100 åren har varit minst 50 år i Finland. Tillämpning av denna lag gäller även på sådana utomlands framställda föremål, vilka är av särskilt värde med tanke på Finlands nationella historia, oavsett av hur länge de har funnits i Finland. Lagen tillämpas inte på sådana föremål som innehas av 8

15 upphovsmannen eller av en fysisk person som har skapat föremålet. De föremålsgrupper, för vilka man ansöker om utförseltillstånd, har i detalj räknats upp i lagen. De övriga centrala nationella speciallagarna som styr skyddet av kulturarvet, vilket hör till Museiverkets verksamhetsområde i Finland, är lagen om fornminnen och byggnadsskyddslagen. Bestämmelser som gäller skydd av det materiella kulturarvet finns även i markanvändningsoch bygglagen samt i kyrkolagen. Arkivlag och hittegodslagen innehåller också vissa bestämmelser gällande kulturarvet. Naturligtvis tillämpas det också de allmänna finska reglarna och lagar om stöld och häleri. 2.3 Finland Finland var en del av Sverige till år Under Sveriges makt transporterades en del av Finlands kulturföremål till Sverige. Bland annat under 1500-talet förflyttades kyrkornas egendom till Sverige på grund av avskaffande av den kyrkliga makten. Under den svenska tiden flyttade också många finska adelsmän till Sverige och tog sin egendom med sig, som i dagsläget skulle innehålla värdefulla kulturföremål. Under åren utkämpades det finska kriget mellan Sverige och Ryssland 6. Kriget resulterade i att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Därefter var Finland en del av Ryssland och förlorad sin egen autonomi tills den 6 december 1917 då Finland blev självständigt. Direkt efter självständigheten bröt det finska inbördeskriget ut år 1918 i samband med det ryska tsarrikets sammanbrott, den ryska revolutionen och det första världskriget. Detta krig pågick i fyra månader. (Jutikkala & Pirinen, 2002) År 1939 anföll Sovjetunionen Finland vilket var inledningen till det finska vinterkriget. Efter ett hårt motstånd tvingades Finland att sluta fred och göra stora landavträdelser. Freden höll bara lite längre än ett år innan det finska fortsättningskrigets utbrott. Fortsättningskriget var en väpnad konflikt mellan åren 1941 och 1944 som utgjorde en del av andra världskriget. Huvudmotståndarna var Finland, som kämpade på axelmakternas sida och Sovjetunionen, som i stället var på de allierades sida. (Jutikkala & Pirinen, 2002) Finlands kulturhistoriska bakgrund har därmed influenser från både Sverige och Ryssland. Detta gör Finlands kulturhistoria både rikt och fattigt. Finland har inte någon lång självständig kulturhistoria, vilket kan anses minska mängden av kulturföremål som är viktiga för Finlands 6 Ryssland stöddes av Danmark och Sverige av England. 9

16 kulturarv. Det kan sägas att Finland har förlorat en viss mängd av kulturföremål under sina tider tillsammans med Sverige och Ryssland samt att krigen har påverkat den kulturella utvecklingen negativt. Samtidigt ökar dessa kulturhistoriska värden på de föremål som ursprungligen är finska. På grund av Finlands historia finns det bland annat mycket vapen och krigsmedaljer som är viktiga och ekonomiskt värdefulla som kulturarv. Jämfört med Sverige saknar Finland slott och herrgårdar. Utgångspunkten för den största delen av finska kulturföremål är att de härstammar från 1900-talet. Det måste också konstateras att Finland, som samhälle, har alltid varit ett mer homogent land än Sverige speciellt när det gäller ekonomiska skillnader i samhället. Detta beror bland annat på att Finland har haft fattigare adelsmän och landet har varit en del av Sverige och Ryssland. Naturligtvis har krigen haft sin påverkan på den finska statens och samhällets ekonomi. 10

17 3. Teori och tidigare forskning I detta kapitel behandlas rutinaktivitetsteorin som utgångspunkt för att förklara varför stölder av kulturföremål sker. I kapitlet beskrivs också tidigare forskning av stölder av kulturföremål och konst. Både teoretiska utgångspunkter och tidigare forskning kopplas med resultat i den senare diskussionsdelen. 3.1 Rutinaktivitetsteorin Rutinaktivitetsteorin är en av de mest använda teorierna inom kriminologin och den har främst tillämpats för att försöka förklara den moderna brottsutvecklingen i samhällen. Teorin fokuserar på hur variationen i människors vardagliga rutinaktiviteter påverkar brottstillfällena. Enligt teorin kan uppkomsten av brott förklaras genom ökade tillfällen till brott vilket beror på att kriminalitet utvecklas i en social kontext i vardagslivet. Rutinaktivitetsteorin svarar bland annat på frågorna hur kriminogena situationer uppstår, varför de uppstår på vissa platser vid vissa tidpunkter och varför mängden kriminogena situationer förändras över tid (Cohen & Felson, 1979:598). Rutinaktivitetsteorin, eller den så kallade tillfällesteorin, togs fram av Lawrence Cohen och Marcus Felson (1979). De hävdar att en stor del av den ökade eller minskade brottsligheten kan förklaras med förändrade rutinaktiviteter i vardagslivet. Det handlar om de samhällsförändringarna som skett i människornas vardagliga rutiner, levnadsvanor och levnadsvillkor, det vill säga arbete, skola, fritidsaktiviteter, transport, inköp och så vidare. Brottslighetens variation mellan olika platser och på olika tidpunkter förklaras med skillnader i rutinaktiviteter som försiggår på dessa platser vid olika klockslag. Därmed utgår Cohen och Felson från att tre faktorer måste vara uppfyllda för att ett brott skall kunna begås; det måste finnas en motiverad gärningsman, ett lämpligt offer och avsaknad av kapabla väktare (Cohen & Felson, 1979:598) Rutinaktivitetsteorin utgår från att om ovannämnda faktorer inte sammanfaller i tid och rum, är det inte heller troligt att ett brott kommer att äga rum. Om däremot samtliga faktorer sammanfaller ökar risken för brott. För att förebygga brott, enligt rutinaktivitetsansatsen, bör följaktligen sannolikheten för gynnsamma brottstillfällen minimeras. Åtgärderna att förebygga brott bör därför inriktas på att 11

18 hålla motiverade gärningsmän borta från attraktiva och lämpliga brottsobjekt samt att kapabla väktare måste finnas närvarande i dessa objekts närhet. Rutinaktivitetsteorin går inte närmare in på orsaker till individuella skillnader i brottsbenägenhet utan utgår enbart från att sådana finns. Vad gäller begreppet kapabla väktare utgörs de dock sällan av poliser eller säkerhetsvakter, eftersom de oftast inte är på plats exakt när brottet begås. I stället rör det sig vanligtvis om människor i allmänhet som är ute på sina dagliga rutiner (Clarke & Felson, 1993:3; Felson & Clarke, 1998:4; Felson, 1998:53). Kapabla väktare kan också anses vara säkerhetsordningar och skydd, som exempelvis alarm och lås (se Torstensson & Wikström, 1995). Enligt Felson och Clarke (1998) är det tillfället som ger upphov till brott och de menar därmed att tillfället har en stor betydelse för samtliga brottstyper. Felson och Clarke gör gällande att brottstillfällen är mycket specifika, då varje brott har sin särskilda karaktär. Omständigheterna som leder till brott varierar mellan olika typer av brott. De anser också att brottstillfällena är koncentrerade i tid och rum och att detta bland annat beror på att vissa personer och några objekt helt enkelt är mera intressanta från gärningspersonens synpunkt. De tar också hänsyn till att det är ofördelaktigt att begå brott på några platser. Platsens ofördelaktighet kan dock variera över tid vilket innebär att det kan vara lämpligt att begå brott på platsen vid ett tillfälle, men inte vid ett annat. Felson och Clarke påpekar också att det hypotetiska brottet behöver en gärningsperson och dessa finns inte överallt. Felson (1998:5) har vidareutvecklat rutinaktivitetsteorin, där utgångspunkten är att minska tillgången på objekt som är mål för brottsligt aktivitet. Enligt Felson karaktäriseras objektets lämplighet för brott av fyra egenskaper, som på engelska förkortas med bokstäverna VIVA: Value; objektets värde sett utifrån gärningspersonens subjektiva bedömning. Inertia; fysiska egenskaper hos objektet som påverkar dess lämplighet som stöldobjekt, till exempel storlek, vikt och därmed flyttbarhet. Visibility; i vilken mån personen eller objektet som ska angripas är lätt att urskilja av andra (så kallade synlighet). Accessibility; i vilken mån objektet är lättillkomligt, något som förstås ökar sannolikhet för angrepp. 12

19 Felson (1998:54) betonar att presumtiva gärningsmän inte alltid inser när det finns ett lämpligt brottsobjekt eller brottsoffer eller att kapabla väktare är frånvarande. Orsaken är att gärningsmännen inte tänker på brott hela tiden. Felson anser att de flesta gärningsmän har en ganska god uppfattning om vilka uttänkta brott som är möjliga att utföra. 3.2 Tidigare forskning om stölder av kulturföremål Stölder av konst och kulturföremål är ett nytt studieområde, även om fenomenet långt ifrån är nytt. Detta innebär att det bara finns ett fåtal tillgängliga studier och annat material på området (se till exempel Burnham, 1975; Conklin, 1994; Gamboni, 1997). John E. Conklins (1994) och Bonnie Burnhams (1975) verk fungerar som grundlitteratur i undersökning av kriminalitet kring konst samt diskussion kring skyddande och bevarande av kulturföremål. Conklin (1994) undersöker i sin bok Art Crime kriminalitet kring förfalskningar, bedrägerier, stölder, smuggling och vandalism av konst ur kriminologisk synvinkel. Hur dessa förseelser är bundna till sociala organisationer i konstvärlden, vilka motiv som finns bakom denna brottslighet, hur den är organiserad samt vad som kan göras för att minska problemen? Burnham (1975) tar istället upp i sin bok The Art Crisis olika hotbilder mot konst, med betoning på kulturföremål, och hur man kan bevara, skydda och arbeta mot dessa hotbilder. Syftet med boken är att visa hur olika element/faktorer av konstsamling samt marknadsförning av konst, både legal och illegal, bidrar till dessa kriser. Där tas det upp om de svarta marknaderna av konst, vinstmarginaler vid handel av konst samt orsaker till konststölder. Enligt Burnham genomförs den största delen av stölder under museers öppettider. Burnham kommer också fram till att kyrkorna är en bra plats för nybörjare. De är oftast tysta, mörka och dåligt bevakade. Det är också många kyrkobesökare som tar föremål med sig som souvenirer. Dessa stölder kan jämföras med snatteri. Enligt Burnham har kyrkorna blivit museer och museer har blivit kyrkor. Med detta menar Burnham att tidigare var kyrkorna heliga platser och museer drabbade av stölder av kulturföremål men i dagens läge är det tvärtom. Burnham tar också upp moralaspekter i boken och behandlar konststölder utifrån museers, samlares och olika nationers sidor. 13

20 Undersökningar om stölder av kulturföremål har bland annat genomförts av Truc-Nhu Ho (1998), Bonnie Burnham (1978) och Barelli (1986). Ho (1998) har studerat preventiva åtgärder mot konststölder på olika gallerier i New York. Bonnie Burnham (1978) har koncentrerat sig på konststölder i Norra Amerika och Barelli (1986) har studerat konst- och antikstölder i England 7. Som tidigare nämnts har Brå nyligen studerat stölder av kulturföremål i Norden (Brå 2006) samt kyrkostölder i Sverige (Brå 2005). Det finns också en studie till från Sverige där Anna Opperud (2003) studerar brottspreventiva åtgärder mot kyrkostölder. Tyvärr finns det inga undersökningar om kulturföremål i Finland. Ho (1998) studerar de prevention av konststölder på gallerier i New York i sin studie Prevention of art theft at commercial art galleries. Studien syftar till att utveckla kvalitativa metoder för beslutsfattandet, för att använda dem mot konststölder som genomförts som snatteri och inbrott i gallerier. Studien har genomförts genom användning av både officiell och inofficiell information. Materialet består av 229 anmälda misstänkta konststölder och tolv avslutade förundersökningar hos New York-polisen mellan januari 1985 och december Studien innehåller också 45 intervjuer av gallerichefer i New York City. (Ho, 1998:214) Undersökningen resulterar i att konststölder av inbrott och snatteri till övervägande del är planerat brott (Ibid:213). Snatteri genomförs där det finns en heterogenisk population, som utanför gallerier på livliga gator. Dessa gallerier ligger i gatunivå, där det inte finns kameraövervakning. Objekt som blir stulna vid snatterier är tavlor, gamla kulturföremål, skulpturer och små teckningar. Inbrott genomförs istället i villaområden, affärsområden där det finns få aktiviteter under nattetid och gator med mycket träd som döljer brott. Inbrott sker oftast på gallerier på gatunivå i gamla affärsbyggnader, vilka har stora fönster och glasdörrar. Vid inbrott stjäls tavlor, gamla konstobjekt, skulpturer och teckningar precis som vid snatteri, men i detta fall undviks enbart mycket stora objekt. Sammanfattningsvis kan sägas att det finns ett samband mellan olika typer av konststölder och karaktären av mål och plats (Ibid:217). Problematiken kring Hos studie och dess metodik är dock många. Bortfallet i studien är för stort vilket minskar validiteten; 20 % av de 229 anmälda misstänkt stulna föremål var fortfarande försvunna när studien genomfördes och bara 50 % av de tillfrågade ville medverka i undersökningen (Ibid:220). Därmed kan konstateras att resultatet bara på sätt och vis har ett 7 Tyvärr är dessa undersökningar svårtillgängliga och kan inte beskrivas i denna uppsats. 14

21 hypotetiskt värde. Informationen om kulturstölder baseras på frivilliga uppfattningar hos handlare och undersökarens egna observationer på fältet samtidigt då svarsfrekvens är låg. Den skandinaviska undersökningen Cultural Heritage Crime the Nordic Dimension resulterar i sin helhet att mest kulturföremål stjäls från nordiska museer, bibliotek, antikvariat och antikhandlare (Brå-rapport 2006:2). Varje år under år 2002, 2003 och 2004 har cirka 10 procent av museer drabbats av försvinnande av kulturföremål. Även kyrkor, arkiv och hembygdsföreningar har drabbats av försvinnande av kulturföremål. Av antik- och konsthandlare, precis som av antikvariat, har cirka 12 procent drabbats av stölder av kulturföremål årligen under år Föremål som har försvunnit enligt resultatet, är historiska vardagsobjekt som köksföremål. Dessa föremål är inte ekonomiskt värdefulla och därför oftast oskyddade. Det kulturhistoriska värdet kan dock vara stort. Bibliotek skiljer sig från de andra verksamhetsområden då de få böcker, kartor och dokument, som de har förlorat, har också varit ekonomiskt värdefulla. Dessa försvinnanden kan förväntas vara planerade och väldigt genomtänkta. Det är objekt som har urskilts på en internationell marknad. Stölderna av kulturföremål från kyrkor skiljer sig avsevärt mellan Sverige och de andra tre nordiska länderna, där mest stölder har rapporterats i Sverige. Hela undersökningen visar också att en stor del av alla försvinnande av kulturföremål i Norden händer dagtid och är stölder, speciellt när det gäller hembygdsföreningar. Eftersom Sverige har drabbats av en våg av kyrkostölder, har Brå (2005) genomfört en delstudie, kallad Brottplast kyrkan, där används det svenska enkätmaterialet från Bråprojektet (2006:2) Cultural Heritage Crime the Nordic Dimension. Studien syftar till att kartlägga stölder av kulturföremål ur svenska kyrkor. Studien resulterar i att det stjäls mest kyrksilver och ljusstakar (34 % av alla kyrkostölder) från kyrkor. Stölder av ljuskronor och lampetter (18 %) förekommer också i samma mängd som stölder av skulpturer och altartavlor (15 %) (Brå 2005:15). Vad gäller omständigheterna kring stölderna visar undersökningen att stölderna äger rum under dagen och natten i ungefär samma utsträckning, vilket korrigerar en allmän missuppfattning att risken för stölder ur kyrkor är störst på nattetid. Huvuddelen av stölderna äger rum under veckodagar, vilket kan förklaras av att kyrkorna är mer välbesökta under helgerna. Undersökningen visar också att en stor del av stölder har ägt rum när kyrkorna har varit obemannade. Kyrkstölder i Sverige beskrivs ofta som ett norrlandsfenomen. Brå:s studie visar emellertid att kyrkor i hela Sverige är utsatta för stölder. 15

22 4. Metod I detta kapitel beskriver jag materialet för studien, urvalet och metodvalet samt resonemangen om reliabiliteten och validiteten. Jag förklarar också närmare hur jag har analyserat statistiken och beskriver tillvägagångssättet Material och urval Denna studie baserar sig på enkäter som använts som en delstudie i ett Brå-projekt (Brå 2005 & 2006). Projektet avsåg att undersöka stölder och illegal handel med värdefulla kulturföremål i Norden 8. Utöver stöld av kulturobjekt omfattar arbetet även illegal utförsel av kulturobjekt samt handel med illegala kulturobjekt. Samtidigt syftar projektet att ta fram en brottsförebyggande handlingsplan. Detta EU-finansierade projekt, som Brå initierat, skedde i samarbete med Riksantikvarieämbetet och dess motsvarigheter i Danmark, Finland och Norge. För Finlands del skedde samarbetet med Museiverket i Helsingfors. Projektet bedrevs också i samarbete med Polisen och Tullverket i respektive land samt den europeiska polismyndigheten Europol. Det empiriska materialet består i denna uppsats av 408 postenkäter 9 samt två intervjuer hos Museiverket i Helsingfors. Som sagt är syftet är att undersöka omfattningen av stölder av kulturföremål i Finland. Fokus ligger på vad som stjäls, när det stjäls och varifrån det stjäls kulturföremål i Finland samt hur detta kan förklaras med hjälp av rutinaktivitetsteorin. För att få en mer fördjupad förståelse av problematiken kring stölder och försvinnande av kulturföremål har två personer på Museiverket intervjuats för studien. Intervjuerna handlar om resultatet av det empiriska enkätmaterialet som redovisades till de intervjuade vid intervjutillfällena. För övrigt är denna studie en fördjupning av Brå -studien, som ger mer övergripande skandinaviskt perspektiv. Urvalsramen är bestämd av Museiverket i samarbete med Brå. Sammanlagt skickades 556 postenkäter ut till olika verksamheter som hanterar kulturföremål i Finland och det var Museiverket som var ansvarig för utskickandet och insamlingen av enkäter. Eftersom Museiverket är en rådgivande och styrande tillståndsmyndighet vid utförsel av kulturföremål i 8 Danmark, Finland, Norge och Sverige. 9 Samlade i Finland. 16

23 Finland (Museiverket) kan jag konstatera att urvalsramens representativitet ligger på hög nivå. Den stora urvalsramen anser jag också representerar verkligheten på ett trovärdigt sätt (jmf Jan Trost 2001:36). Det negativa med detta enkätmaterial är att jag inte har haft möjlighet att samla material själv och på det sättet påverkas urvalsramen och planeringen av enkäten. Jag har dock själv kodat enkäterna med hjälp av dataprogrammet SPSS, version (se Aronsson 1999). Att jag har själv kodat materialet har hjälpt till i analysarbetet och i bearbetningen av både materialet och resultatet. Vad gäller intervjuerna har det bara använts två personer som intervjukällor. Det kan dock ifrågasättas som källmaterial, men tanken med intervjuerna är att få kommentarer till resultatet av det empiriska materialet. 4.2 Val av metod Uppsatsen baseras alltså på en postenkätstudie, vilket är ett bra metodval när ett nytt område med stora populationer undersöks. Enkätundersökningen kan genomföras med relativt låga kostnader med tanke på populations storlek och dess geografiska spridning. För denna studie har kostnader och tid i insamlingen av enkätmaterialet inte varit något metodologiskt hinder då materialet är insamlat av Museiverket i samarbete med Brå och hör till ett stort EUfinansierat projekt. I användningen av enkätmetoden betraktas anonymiteten också vara hög, då ingen ansikte-mot-ansikte situation föreligger. Andra fördelar med enkätstudierna är att de inte blir påverkade av någon intervjuareffekt; respondenterna kan svara och fundera på frågorna i lugn och ro utan tidspress.(esaiasson 2003 s.260f; Frankfort-Nachmias & Nachmias 1996 s.225). Det finns naturligtvis nackdelar med enkätundersökningar: Att en respondent inte har någon att fråga om han eller hon inte förstår frågan. Detta hade dock rättats till med kontaktuppgifter av anställda vid Museiverket som var knutna till projektet i början av enkäten. Och även om respondenten förstår frågan och uppfattar den precis som forskaren har tänkt sig, kan det hända, att respondenten har glömt hur det var, inte vill minnas eller svarar som han/hon tror är brukligt. (Frankfort-Nachmias & Nachmias, 1996:225f) Det är också svårt att kontrollera svarssituationen i enkätundersökningar, då vi inte kan vara helt säkra på vem som har besvarat enkäten samt under vilka ömständigheter detta skedde (Esaiasson, 2003:261). Att respondenterna inte besvarar alla frågor i en enkätundersökning orsakar också ett problem till eftersom det ökar risken att resultaten inte ger en korrekt bild av den grupp man ämnar att undersöka. Därför är ett bra förarbete i utformningen av enkäten viktigt, vilket inkluderar att urvalspopulationen väljs noggrant. Detta minskar risken för bortfall och ökar studiens validitet. 17

24 För att få en fördjupad förståelse av enkätsvar har också en semistruktruerad intervjumetod använts i denna studie. En semistrukturerad intervjumetod gjorde det möjligt för mig att förklara enkätsvar och diagram för de intervjuade under intervjun och därmed få de mest relevanta svaren från de intervjuade. Allmänt om kan sägas att intervju är en flexibel metod där intervjuare har kontroll över svarssituation. Det positiva med intervjumetod är också att vid sidan av en intervju fås mycket tilläggsinformation. När det gäller semistruktruerade intervjuer är risken dock stor att man får alldeles för mycket information och intervjun blir mer diskussion än intervju. Intervjumetod har också en risk för så kallade intervjuareffekt, vilket innebär att intervjuare inte får ställa ledande frågor vilka påverkar svar av den intervjuade personen. Det negativa med intervjumetod är också att den är tidskrävande och därmed dyr, vilket var också orsaken till att bara två personer blev intervjuade i denna studie. Anonymiteten i intervjumetod kan också ifrågasättas då ansikt-mot-ansikt situation existerar. (Frankfort-Nachmias & Nachmias, 1996:237ff) Problematiken kring anonymiteten kan dock rättas till genom att skriva resultat på ett sådant sätt att den intervjuade inte kan kännas igen Tillvägagångssättet Studien inleddes med att jag studerade Brå-projektets syfte och bakgrund. Därefter genomfördes en litteratursökning i bibliotekskatalogen Libris på Internet och på Internets sökmotorer med hjälp av vissa sökord: kulturminne, kulturföremål, stöldbrottslighet, art crimes, kulttuuriesineet 10. Eftersom detta ämne inte har utforskats inom kriminologin och inte heller inom andra forskningsområden, har det varit svårt att hitta material om tidigare forskning. Därför får jag nöja mig med några få studier som handlar om brottslighet kring konst och kulturföremål. Även i dessa studier, som hittats, finns det problem med att de kommer från olika delar av världen och de har genomförts med olika metoder och tider. För att veta hur Museiverket hade genomfört urvalet och skickandet av enkäter kontaktade jag den projektansvarige på Museiverket via e-post (se Bilaga 2). Därigenom fick jag information om urvalsramen, svarsfrekvensen på olika påminnelsegångar samt tidsplanen för projektet i Finland (Bilaga). Museiverket skickade de 556 enkäterna till respondenterna den 8 december Före den 5 januari 2005 hade Museiverket fått 159 svar innan den första påminnelsen skickades. Därefter kom ytterligare 110 svar. Efter den tredje och sista påminnelsen som 10 Kultuuriesineet betyder kulturföremål på finska 18

25 skickades den 21 januari 2005, fick Museiverket 139 svar tillbaka, vilket resulterar i att uppsatsens empiriska material baserar sig på sammanlagt 408 enkäter. Tjugo respondenter hade kontaktat Museiverket och anmält sin ovilja att medverka undersökningen. (E-post kontakt med Museiverket ). Dessa anmälningar gällde mest om att respondenterna inte hade något att göra med kulturföremål. Mitt arbete med det empiriska materialet började med kodningen av alla svarsenkäterna från Finland med hjälp av dataprogrammet SPSS. Under kodningens gång har varje frågeformulär givits ett löpnummer för att underlätta behandlingen av enkäterna. Det svåraste och mest tidskrävande i kodningen var översättningen av öppna svarsalternativ från finska till svenska. Att förstå respondenternas handstil samt vissa ord inom kulturföremål-/konstbranschen orsakade ibland svårigheter. I dessa fall fick jag hjälp av anställda vid Brå som var knutna till projektet. Efter kodningen av alla enkäter genomförde jag en rättning av det inlästa materialet. Om jag hittade något fel eller något jag undrade över var det lätt att gå tillbaka in i datamaterialet och rätta felet med hjälp av löpnummer som givits i början av kodningen. Efter dubbelkontrollen genomfördes några provkörningar för att underlätta analysarbetet med tanke på dataläsningen. När jag blev färdig med att analysera det empiriska materialet kontaktade jag en anställd på Museiverket via e-post. Där frågade jag om personen ville bli intervjuad för att ge sin kommentar på resultatet. I e-posten beskrevs studiens syfte och individernas anonymitet garanterades. Jag frågade även efter tips om någon annan person skulle kunna vara relevant för en intervju med tanke på uppsatsens innehåll. Efter denna kontakt fick jag tag på två personer hos Museiverket som blev intervjuade. Plats och tid för intervjuerna fick de intervjuade själva bestämma. Intervjuerna genomfördes därmed vid två olika tillfällen. Tidsmässigt tog var och en av intervjun lite mer än en timme. I början av intervjuerna informerades de intervjuade, en gång till, om syftet av studien och intervjun samt anonymitet karaterades. Intervjun genomfördes på finska och i samma ordning som resultatet visas i denna studie. Jag visade en diagram i taget och frågade de intervjuades kommentarer och synpunkter. Samspelet mellan mig och de båda intervjuade fungerade bra, enligt min uppfattning. De intervjuades kommentarer skrev jag ner i punktform under intervjun. Jag tyckte att det var det bästa sättet då intervjuerna var semistruktruerade och baserade på enkätsvar. Några timmar efter båda intervjuerna skrev jag intervju svar i satser under varje diagram vilket underlättade mitt analysarbete. 19

26 4.2.2 Enkätens utformning Enkäten (Bilaga 1) har utformats av Brå i samråd med Riksantikvarieämbetet och övriga tillståndsmyndigheter. På grund av de olika ländernas olika organisationsformer för hantering av kulturföremål varierar enkätens utformning på några enstaka punkter mellan länderna. På enkätens första sida finns en introducerande text. Den innehåller en presentation av undersökningen, som även innehåller uppgifter om den som ansvarar för och genomför den samt vilken typ av verksamheter som har valts ut för att vara med. Där finns en vädjan till svarspersonen att ställa upp och besvara frågorna, vilket även inkluderar ett tack på förhand. Respondenterna uppmanas också att svara eftersom de inte kan ersättas av någon annan samt att det inte tar mer än tjugo minuter att svara. Svarspersoners anonymitet garanteras, vilket betyder att resultaten av undersökningen kommer att framgå eller publiceras på ett sådant sätt att någon enskild person inte kan pekas ut. Texten innehåller också uppgifter om hur det konkreta besvarandet kommer att gå till. Det finns även uppgifter om hur svarspersonen enkelt kan komma i kontakt med undersökningsledningen om han eller hon vill fråga något. (se Esaiasson, 2003:264f; Frankfort-Nachmias & Nachmias, 1996:266f) Enkäten innehåller 53 frågor inklusive delfrågor som mest har strukturerade svarsalternativ. Vissa frågor är ostrukturerade där respondenterna har möjligheter att precisera sina svar bland annat om det inte finns något bra eller rätt svarsalternativ samt om det har frågats efter specificering av något svar. Enkätfrågorna har innehållsmässigt delats upp in i olika områden som handlar om bakgrund av verksamheter, stölder, säkerhetsrutiner, legal och illegal handel samt införsel och utförsel av kulturföremål. Denna uppdelning genomfördes för att underlätta respondenternas svarande på enkäten liksom kodningen av dem. I slutet av enkäten har respondenterna haft en möjlighet att lämna egna kommentarer avseende undersökningsområdet, undersökningen eller enkätfrågorna Avgränsningen av materialet På grund av det omfattande enkätmaterialet och studiens syfte har det empiriska enkätmaterialet avgränsats. Därmed används det 90 enkätsvar av de 408 genomförda enkäterna för att studera försvinnande och stölder av kulturföremål under de senaste fem åren, speciellt åren 2002, 2003 och Vad som har avgränsat, är således illegal in- och utförsel av kulturföremål samt fornminnesbrotten. Skälen till dessa avgränsningar är både tid- och 20

27 validitetsmässiga. Genom att fråga om saker och händelser som ligger långt tillbaka i tiden kan respondenterna ha svårt att komma ihåg hur saken eller händelserna egentligen var (Frankfort-Nachmias & Nachmias, 1996:225f). Det tidsmässiga skälet ligger i stället bakom att bara två personer har blivit intervjuade. 4.3 Analys av statistiken och intervjuerna Innan man kan påbörja analysarbetet av statistiken genomfördes en bortfallsanalys, som är rekommenderad (Trost 2001:13). Av de 556 utskickade enkäter, har respondenterna svarats på 408 enkäter vilket ger svarsprocent på 73 %. Av de 408 returnerade enkäterna är tre stycken inte ifyllda, vilket gör att det blir 405 enkäter som kan användas som material. Detta medför att bortfallet är 27 %. Enligt Esaiasson (2003:206) är ett bortfall med procent normalt vid individbaserade frågeundersökningar. Statistiken, som redovisas i nästa kapitel, tar sikte på åren gällande tillfällen för försvinnande av kulturföremål och antal för försvinnande av kulturföremål. Det är dock möjligt att alla försvinnanden samt tillfällen för försvinnanden inte har blivit upptäckta innan respondenterna svarade på frågorna. Det är också möjligt att försvinnanden och tillfällena för försvinnande har inträffat tidigare än dessa specifika år men de har blivit upptäcka under år och därmed har respondenterna angett dessa år i enkäten. Till exempel besvarandet av enkäten kan ha skett under år 2004 men man har inte upptäckt alla försvinnande som hänt under år 2004 och därmed finns inte dessa fall med i det empiriska materialet. En möjlighet är också att försvinnande av föremål har skett under år 2002 men det har blivit upptäckt under år 2003 och därmed har respondenterna angett år 2003 som svar. Vissa problem uppstod också i analysen vid frågor där respondenterna har haft möjlighet att ange flera svarsalternativ på en fråga. Ett exempel på en sådan fråga är frågan som gäller vilken tid på dygnet föremål har försvunnit (se Bilaga 1, fråga 9a.). Respondenterna kan ha därmed kryssat alla tre svarsalternativ (dagtid, nattid, vet ej) om alla alternativen är möjliga och respondenterna har inte vetat svaret. Sådana frågor blev problematiska i redovisningen av resultaten. Skulle jag använda procentenheter eller antal av svaren? Därmed kom jag fram till att det mest relevanta och representativa sättet för redovisningen av materialet och resultatet är att jag använder procentenheter när det gäller omständigheter kring försvinnande av kulturföremål, alltså annat sagt vid frågor där respondenterna hade möjlighet att ange mer än ett svarsalternativ. Vid andra frågor använder jag antal svaren. 21

28 Analysering av intervjuerna gick lätt till. Eftersom intervjuerna genomfördes enligt resultat (se kapitel 5) och varje diagram visades ett diagram i taget för de intervjuade, var det enkelt att skriva de intervjuades kommentarer under varje diagram. Därefter har intervjusvaren jämförts med varandra och med enkätsvar. Analysarbetet blev också lättare för mig då jag genomförde intervjuerna på finska, på mitt modersmål. Bearbetningen av statistiken samt intervjuerna ska också vara konfidentiell. Därför beskrivs resultatet på ett sådant sätt att man inte kan känna igen de som svarat på enkäten eller de intervjuade personerna eller känna igen något enstaka föremål som resultatet handlar om. Detta fyller konfideliatetskravet (Esaiasson m.fl., 2003:446; Frankfort-Nachmias & Nachmias, 1996:89f) som har garanterats i informationsbrevet samt i e-post kontakten med de intervjuade och i början av de två intervjutillfällen. 4.4 Reliabilitet och validitet Alla undersökningar kan innefatta både slumpmässiga och systematiska fel (Esaiasson 2003 s.67). För att utesluta dessa fel bör en hög reliabilitet och validitet garanteras för undersökningarnas relevans och giltighet. Reliabiliteten är ett mått på mätinstrumentets tillförlitlighet och påverkas bara av slumpmässiga fel. Med hög reliabilitet menas att upprepade mätningar av samma förhållanden ger samma resultat. Detta betyder att om någon annan person gör samma undersökning bör denna komma fram till samma resultat. En undersökning ska med andra ord inte ge skilda resultat om parametrarna är mätta vid samma tidpunkt, men av olika personer. Vad som är viktigt vid mätkonstruktionen är att måtten konstrueras så att de mäter det avsedda och inget därutöver. Reliabiliteten förbättras bland annat via enkla och korta frågor vilket bland annat ökar sannolikheten för att de svarande har förstått frågorna likadant. Till exempel att respondenterna själva har kryssat i rutorna och skrivit svaren ökar reliabiliteten jämfört med om en intervjuare skulle ha gjort det. Ytterligare mätfel, som påverkar reliabiliteten, kan ha skett vid kodningen av enkäten (Frankfort-Nachmias & Nachmias 1996 s.165). För att minimera dessa misstag har enkäterna numrerats vid kodningen. Det har genomförts dubbelkollning vid imatning av siffror. Vad gäller reliabiliteten av intervjuerna innebär det att intervjuaren ställer samma frågor på samma sätt i samma ordning. Då skulle situationen vara densamma för båda intervjuade. Detta har gjorts då intervjuerna baserade på enkätsvaren och 22

29 representerades för de intervjuade i samma ordning. Arbetet har också utförts av ett moment i taget. Dessa åtgärder har medfört att mätfelen förhoppningsvis minskat till en minimal nivå. En bra undersökning karaktäriseras också av hög validitet. Validitet är ett mått på om man undersöker det man vill undersöka och hur representativ populationen är, alltså i vilken utsträckning man mäter det som avses. Validiteten påverkas därmed av både systematiska och slumpmässiga fel. Detta innebär att hög validitet ger automatisk hög reliabilitet medan en hög reliabilitet inte nödvändigtvis innebär hög validitet (Trost 2001:61). Därmed kan validiteten skattas i många samhällsvetenskapliga undersökningar utifrån reliabiliteten (Frankfort- Nachmias & Nachmias, 1996:170). För att nå hög validitet måste variabler, som inkluderas i studien, vara relevanta och lämpliga mått på den undersökta egenskapen. Om validiteten är hög innehåller det bland annat att populationen är representativ samt att om materialet testats upprepade gånger nås nästan alltid samma resultat. Ett bra förarbete i utformningen av enkäten viktigt, vilket inkluderar att urvalspopulationen väljs noggrant. Detta minskar risken för bortfall och ökar studiens validitet. Vad gäller samling av enkätsvar från respondenterna har Museiverket använts upprepade påminnelser. Detta är viktigt för undersökningens kvalititet och därmed an central del i arbetet för att uppnå den högsta möjliga svarsfrekvensen (Esaiasson 2003 s.265) och därmed validiteten. Det största problemet gällande uppsatsens validitet handlar om definitionen på kulturföremål, anser jag. Respondenternas svar kan ibland ifrågasättas om de egentligen handlar om kulturföremål eller konst i allmänhet även om det finns en definition på kulturföremål i början av enkäten. Dessa svar har dock varit enkla att kontrollera då respondenterna skriftligt har specificerat de föremål som försvunnit. Validiteten med intervjuerna befinner jag högt då intervjuerna baserade på enkätsvaren och används bara för att ge tilläggsinformation för den egentliga analysen. 23

30 5. Resultat För att få en introducerad överblick över omfattning om försvinnande av kulturföremål representeras det hela empiriska enkätmaterialet i början av detta kapitel. Därefter representeras denna studies resultat. Diskussionen av resultatet står i nästa kapitel, där resultatet också kopplas med rutinaktivitetsteorin och den tidigare forskningen. 5.1 Uppdelningen av försvinnande av kulturföremål i Finland Diagram 1 visar uppdelningen mellan de 408 besvarade enkäterna gällande om det har försvunnit kulturföremål från respondenternas verksamheter (Bilaga 1; fråga 2). Av alla besvarade verksamheter har 22,1 procent drabbats av försvinnande av kulturföremål under de senaste fem åren 11. Längre tillbaka i tiden, alltså tidigare än under de senaste fem åren före år 2000, har 14,2 procent av de besvarade verksamheterna blivit av med kulturföremål. Försvinnande av kulturföremål har blivit vanligare under de senaste fem åren. Det kan dock ifrågasättas respondenternas kunskap om information före år 2000 eller om verksamheten i sig redan har existerat då. Lite mer än hälften, 53,7 procent, av de svarande verksamheterna har inte någon gång blivit av med kulturföremål och 8,8 procent av de besvarade verksamheterna vet inte om de har blivit av med kulturföremål. Bortfallet i denna fråga är 1,2 procent, fem stycken av 408. De intervjuade hos Museiverket var överraskade över hur många som besvarade och ville vara med och påverka undersökningen. Intressant med detta är att i den hela nordiska undersökningen (Brå 2006:2) har Finland den minsta svarsfrekvensen. 11 Dessa 22,1 procent motsvarar de 90 enkäter som används som det empiriska enkätmaterialet i denna uppsats. 24

31 Diagram 1. Uppdelning av försvinnande av kulturföremål i Finland. N=408 Har verksamhet drabbats av försvinnande av kulturföremål? 8,80 % 1,20 % 22,10 % 53,70 % 14,20 % Senaste fem år Längre tillbaka Nej Vet ej Inte svarat 5.2 Antalet kulturföremål som försvunnit Diagram 2 visar antal tillfällen när kulturföremål försvunnit och antalet kulturföremål som försvunnit under åren 2002, 2003 och Materialet visar att det sammanlagt har försvunnit 381 kulturföremål vid 258 olika tillfällen under år 2002, 2003 och Under år 2002 har 148 föremål försvunnit vid 96 olika tillfällen. Under år 2003 har 103 föremål försvunnit vid 80 olika tillfällen och under år 2004 har 130 föremål försvunnit vid 82 olika tillfällen. Anmärkningsvärt med dessa resultat är nedgången både vid antal kulturföremål som har försvunnit och vid antal tillfällen för försvinnande av kulturföremål under år Uppmärksamt är att antalet tillfällen för försvinnandet av kulturföremål inte har ökat särskilt mycket mellan år 2003 och 2004 jämfört antal försvunna kulturföremål. Det medför att under år 2004 har det försvunnit fler kulturföremål per tillfälle än under de tidigare två åren. Detta kan tyda på att försvinnande av kulturföremål har blivit mer systematiskt, planerat och genomtänkt, alltså mer organiserat. Resultatet kan dock bara tyda på en bristande statistisk rapportering av respondenter gällande hur många tillfällen kulturföremål har försvunnit per år (tillfälle/år). Det kan också spekuleras att under år 2002 och 2004 har det varit mer besökare vid platser där kulturföremål finns; stora utställningar, mer museibesökare. Det måste också noteras att alla försvinnande från år 2004 inte möjligtvis är med i undersökningen. Detta kan 25

32 bero på att respondenterna har svarat på enkäten i slutet av 2004 och alla försvinnande från åren inte ännu då har blivit upptäckta. För de intervjuade är detta resultat helt ny information om antalet tillfällen för försvinnande och antalet kulturföremål som försvunnit eftersom tidigare statistik om dessa inte existerar. Statistiken, som de intervjuade har på sina kännedomar, är några få polisanmälningar som istället kan ifrågasättas på grund av verksamheters dåliga rapporteringar av försvinnande av kulturföremål till polisen. Diagram 2. Antal tillfällen för försvinnande av kulturföremål och antal kulturföremål som försvunnit mellan år 2002 och

33 5.3 Varifrån försvinner föremål? Diagram 3 visar försvunna kulturföremål från olika verksamhetsområden som hanterar och försvarar kulturföremål. Det största antalet försvunna kulturföremål, 40 procent, har rapporterats av museer, vilket inte var någon överraskning för de intervjuade. Emellertid måste noteras att museer som urvalspopulation är överrepresenterade i hela undersökningsmaterialet, då museer bevarar den största delen av den finska kulturegendomen. Det kan dock ha hänt att vissa hembygdsföreningar har angett deras verksamhet som museum då de anses vara museer i Finland (se nedan). Detta har naturligtvis försökts rätta till under kodningen med hjälp av respondenternas svar gällande vad som har stulits. Vid denna fråga gällande museers möjliga överpresentation måste hänsyn tas till att museer kan tro att de har blivit av med kulturföremål, fastän föremål finns på museet men är missplacerade. En stor del av museers föremål tillhör till stora samlingar och det kan vara svårt att hålla ihop hela samlingen med tiotals olika föremål i lager enligt de intervjuade. Om museer jämförs med bibliotek, vet bibliotek i högre grad vad de har och vad de saknar. Antikvariat och antikhandeln har också blivit av med kulturföremål. Det är överraskande få rapporteringar från hembygdsföreningar, 9 procent, enligt de intervjuade, vilket möjligen kan förklaras med att hembygdsföreningar har angett museum i enkäten som verksamhetsområde. Hembygdsföreningar upplevs oftast som museum i Finland, fastän ICOM:s 12 definition av museer inte innehåller hembygdföreningar eftersom de saknar utbildad personal (ICOM 2005). Det är nämligen vanligt att hembygdsföreningar blir av med kulturföremål med tanke på att dessa museer ofta ligger utomhus och har så sagt öppet dygnet runt. De sprider också sig på stora och obevakade områden. Å andra sidan finns det inga värdefulla föremål på dessa platser, vilka skulle vara värda att stjäla. Att kyrkorna har blivit av med så få föremål, bara 6 procent, överraskade de intervjuade positivt. Under de senaste åren har det nämligen öppnats flera vägkyrkor som har öppet alla dagar och de är oftast utan bemanning. De intervjuade poängterar dock att en stor del av kyrkostölder i Finland handlar om nattvardsvin eller pengar som finns i kyrkorna, inte kulturföremål. Verksamheter som pantbanker, konservatorer, transportföretag, uppdragsarkeologier och universitet/högskolor har inte uppgett att de blivit av några kulturföremål under de senaste fem åren. Detta är intressant med tanke på att många universitet har en mängd värdefulla 12 International Counsil of Museums. 27

34 kulturföremål, som böcker och kartor, i sina samlingar. Det är dock anmärkningsvärd att de bara är få universitet med i undersökningen jämfört med andra verksamheter. Att transportföretag inte blivit bestulna var inte någon överraskning för de intervjuade, då de anses som hot för försvinnande av kulturföremål och blir därmed noggrant bevakade. Diagram 3. Försvunna kulturföremål enligt verksamhetsområden. Procent n = 90 Verksamhetsområde 40% 6% 9% 3% 10% 1% 14% 16% 1% Museum Kyrka Biblioteket Arkiv Hebygdsförbund Auktionsföretag Antikhandel Antikvariat Annat 5.4 Vilka sorts föremål har försvunnit/stulits? Diagram 4 visar att böcker, arkivhandlingar och dokument är de vanligaste föremålskategorierna som försvunnit om man inte tar hänsyn till svarsalternativet annat. Sammanlagt är det 23 procent av de försvunna kulturföremålen som inkluderar böcker, arkivhandlingar och dokument. Resultatet är intressant jämfört med vilket verksamhetsområde som oftast drabbas av försvinnande, alltså museer. Det är nämligen bibliotek som har mest böcker, arkivhandlingar och dokument i sina samlingar, inte museer. Kategorin annat är i alla fall den största kategorin som angetts som svar på denna fråga, med 36 procent. Enligt resultatet innehåller denna kategori föremål som vapen, svärd, gevär, krigsmedaljer och mynt. De intervjuade poängterar att precis dessa föremål, alltså vapen och 28

35 mynt, oftast är samlarobjekt och därmed mycket efterfrågade. En intressant poäng med detta är att samlare oftast vill ha hela samlingen till sig själv då museer nöjer sig med några enstaka föremål av samlingen. Samtidigt är dessa föremål små till sina storlekar då ett avgörande skäl till försvinnande av kulturföremål är enligt intervjuerna dess storlek. Ju mindre föremålet är desto lättare blir det stulen. Silver och ädelmetaller samt konst tillhör de kulturföremål som är attraktiva föremål för stölder. Båda kategorigrupperna resulterar i 14 procent. Dessa föremål är oftast ekonomisk värdefulla och därför blir de mål för stölder. Diagram 4. Olika sorter kulturföremål som försvunnit. Procent n = % 23 % 14 % 14 % 1 % 3 % 6 % 3 % Konst Fornfynd Skulptur Bok/Arkivh./Dokument Möbel/Spegel/Skrin Silver/Ädla metaller Kyrkliga inventarier Annat 5.5 Omständigheterna under försvinnande av kulturföremål Diagram 5 visar under vilka omständigheter kulturföremål har försvunnit. Stölder och inbrott är de vanligaste omständigheterna kring försvinnande av kulturföremål. Resultatet är förväntansfullt enligt de intervjuade. Nästan hälften av försvinnande, 46 procent, handlar om stölder. Att den största delen av kulturföremål försvinner i samband med stölder bevisar att en stor del av försvinnande av kulturföremål kan handla om att människor tar föremål med sig som souvenirer; med andra ord snatteri. Det gäller inbrott vid 21 procent av alla 29

36 försvinnanden av kulturföremål, vilket bevisar att försvinnande av kulturföremål kan antas vara planerat. Vad gäller svarsalternativet annat innehåller det exempelvis svar om försvinnande som har inträffat under mässor, i samband med renovering eller under en guidad runda på museet. Om föremål försvinner under museirundor tyder det på att människor tar dessa föremål med sig som souvenirer. De intervjuade inser också detta och poängterar att det är omöjligt för en guide att bevaka människor under guidade rundor på museer. Rån och plundring är väldigt ovanliga omständigheter kring föresvinnandet av kulturföremål. Det är också intressant att vid 8 procent av försvinnandet har omständigheterna varit oklara och vid 6 procent av fallen har respondenterna har inte vetat något av omständigheterna kring försvinnandet. Därmed kan sammanfattas att vid 14 procent av försvinnande av kulturföremål vet man inte någonting om omständigheterna kring försvinnanden, vilket i sig är ett stort procentantal om man utgår ifrån att kulturföremål måste skyddas och bevaras på grund av deras betydelse för nationen. Dessa 14 procent kan därmed tyda på att man inte har någon aning om när och hur föremål har försvunnit; vilket resulterar dålig bevakning och kontroll kring dessa föremål. Diagram 5. Omständigheter under försvinnande av kulturföremål. Procent n = 109 Omständighet Inbrott Rån Stöld Plundring Oklara omst. Annat Vet ej % 30

37 Diagram 6 visar från vilka platser kulturföremål har försvunnit i olika verksamheter. Mest kulturföremål, 41 procent, försvinner från utställningar, visningar och forskarsalar. Butiker är också ett vanligt ställe där föremål försvinner liksom svarsalternativet annat, vilket stöder resultatet i frågan om omständigheter kring försvinnande, alltså stölder. Svarsalternativet annat innehåller svar som tar sikte på platser och situationer, liksom under mässor eller i offentliga lokaler, dit olika myndigheter och institutioner har lånat kulturföremål. Bara nio procent av försvinnande har hänt i lager, förvaringar eller magasin, vilket skulle kunna ha förväntats vara vanligare ställen. Att det under transport endast har försvunnit ett föremål är inte något överraskande resultat då man har koll på transporter på grund av att de ses som hot för försvinnande av kulturföremål och därmed blir noggrant bevakade, enligt de intervjuade. Diagram 6. Typ av ställe där kulturföremål har försvunnit. Procent n = 107 Ställe Utställ./visning/forskar. 41 Lager/förvarning/mag. 9 Fornlämning 1 Butik 21,5 Transport 1 Kyrkorum/sakristia 2 Annat 21,5 Vet ej % 31

38 5.6 Förhållande till tid vid försvinnandet av kulturföremål Diagram 7 visar vid vilken tidpunkt försvinnandet av kulturföremål har skett. Resultatet överstämmer i stort sett med öppettider i olika verksamheter. Med tanke på skillnaderna mellan vardagar och helger samt vet ej svarsalternativet är skillnaderna tillräckligt stora för att dra en slutsats att under dagtid försvinner eller stjäls mest kulturföremål. När det jämförs med förluster av kulturföremål mellan vardagar, under veckoslut samt vet ej svar kommer man fram till att mest kulturföremål försvinner under vardagar. Detta kan bero på att det finns mer besökare på museer, kyrkor och så vidare under helger jämfört med vardagar. Vad gäller bemanning, vid försvinnande eller stölder av kulturföremål, är verksamheter oftast bemannade. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att flesta förluster eller stölder av kulturföremål sker när verksamheter har öppet och när de är bemannade. Diagram 7. Förhållande till tid vid försvinnandet av kulturföremål. Dygnet procent n = 101, veckan procent n = 111, förhållande till öppettider/bemanning procent n = % 54% 52% 32% 20% 20% 21% 25% 16% Dagtid Nattetid Vet ej Vardag Veckoslut Vet ej Bemannad tid Obemannad tid Vet ej Dygn Vecka Bemanning 32

39 6. Diskussion I detta kapitel genomförs en diskussion av resultatet där det kopplas med tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter. 6.1 Kulturföremålens ökade uppmärksamhet och värde Under senare år har kulturföremål i allmänhet fått allt mer uppmärksamhet både som investeringsobjekt och som kulturella upplevelser. Detta har lett till att kulturföremål har blivit en del av människornas vardagsrutiner och fritidsaktivitet i västerländska samhällen. Allmänhetens växande intresse för kultur och konst har ökat värden av kulturföremål, som oftast värdesätts via den sociala uppfattningen av föremålets värde; alltså den gemensamma uppfattningen av föremålet bland människor och allmänhet. Därmed kan sägas att ju mer människor intresserar sig av kulturföremål desto mer ökar dess värde. Denna utveckling har också börjat locka brottslingar kring konst och kulturföremål. Problematiken kring försvinnande och stölder av kulturföremål har därför blivit stor i dagens läge. Den allmänna bilden av kulturföremål är i att de är unika, värdefulla och oersättliga, vilket i sig är sant. Samtidigt utgörs dem ofta av lösöre som är förhållandevis lätta att stjäla eller smuggla (Conklin, 1994:9). Därför utgår också brottslingar ifrån att det är lätt att genomföra ett utbyte från kulturobjekt till pengar. Det vill säga att stjäla kulturföremål ger fördelar jämfört med kostnaderna. Sanningen är i alla fall oftast tvärtom speciell när det gäller kulturföremål som är kända och värdefulla. Dessa kan vara lätta att stjäla men väldigt svåra att sälja. (Greenfield, 1995:206) Ett bra exempel på ett sådant fall är när Rembrant blev stulen i Sverige och gärningsmännen inte lyckades sälja den vidare. Själva handlingen att genomföra en stöld var lätt för männen, men de misslyckades med försäljningen. Värdefulla stulna kulturföremål får nämligen uppmärksamhet i media vilket försvårar dess vidareförsäljning. Detta leder också till att brottslingar försöker föra bort stulna föremål från sina ursprungsländer (jmf Walsh 1977). Greenfield (1995:206) hävdar att ju mer värdefull föremålet är desto svårare är det att konvertera till pengar. Studiens resultat visar att stölder av kulturföremål har ökat mellan år Detta tyder för det första på att kulturföremål har blivit mer attraktiva för stölder och för det andra kan stölder anses ha blivit allt mer planerade. Det är dock svårt att dra några allmänna slutsatser 33

40 om detta. Olika faktorer som berömda föreställningars ökande effekt på antalet av museibesökare, olika verksamheters dåliga rapportering av försvinnande av kulturföremål samt inventeringar som inte genomförs varje år försvårar analysering av resultatet. Med tanke på rutinaktivitetsansatsen finns det därmed alltid ett lockande föremål för stölder eftersom man upplever kulturföremål ekonomiskt värdefulla. Stölder av kulturföremål samt andra brott mot dessa objekt kan därför uppfattas som rationella brott, där tanken bakom handlande är finansiellt (se Steffensmeier 1986). Andra motiv till varför man stjäl kulturföremål finns i deras kulturella värde, vilket betyder mycket för samlare av kulturföremål. Utifrån rutinaktivitetsteorin är kulturföremål därmed ett lämpligt objekt för stölder både på grund av deras ekonomiska och kulturella värde. Detta leder till att det alltid finns motiverade gärningsmän och därför blir skyddande samt bevarande av dessa objekt allt viktigare. Enligt rutinaktivitetsteorin inträffar brott också om det inte finns en kapabel vakt på plats. Studiens resultat visar dock att vid många försvinnanden av kulturföremål har verksamheterna varit bemannade. Med andra ord motsäger resultatet teorin. Personer som funderar på att stjäla kulturföremål verkar ta hänsyn till, enligt resultatet, deras förväntningar av föremålets ekonomiska värde fastän en stor del av föremålen inte är värdefulla. En del av stölder av kulturföremål i Finland har säkert genomförts av narkomaner eller alkoholister med tanke på dess byte mot droger eller alkohol. Även de intervjuade tar upp detta. Ett bra exempel på detta är att vid många inbrott till kyrkor har målet varit nattvardsvin, inte kulturföremål. När det gäller en väldigt planerad stöld kan det förväntas att brottslingen har räknat på föremålets ekonomiska värde och hur lätt det skulle vara sälja. Resultatet visar också att människor är allt mer spontana vid stölder med tanke på människors beteende att ta föremål med sig som souvenirer. Med andra ord kan sägas att tillfället gör tjuven. Ur brottspreventiv synvinkel gäller det att försöka påverka lagliga aktiviteter, så att de utformas på ett sådant sätt att de skapar så få attraktiva brottsobjekt som möjligt. (Conklin, 1994:123) Man kan alltså minska tillfällen till brott antingen genom ökad bevakning av kulturföremål eller genom teknisk prevention där syftet är att med olika medel påverka värdet, tröghet, synlighet och tillgänglighet hos objekt som riskerar att bli utsatta för brott (alltså VIVA). Den typen av brottsprevention ägnar de flesta sig dagligen åt genom att låsa dörren när man går ut eller att låsa bilen när man lämnar den på gatan. Den typen av brottsprevention är förmodligen lättast att genomföra och är vanligen tämligen framgångsrik. 34

41 Studien resulterar också att stölder och inbrott är de mest vanligaste omständigheterna kring försvinnande av kulturföremål. Därmed kan konstateras att brottspreventiva åtgärder måste riktas mot dessa. På lagstiftningsnivå handlar kontrollen av stölder och illegal transport av kulturföremål bara transport av kulturföremål ur ut sina ursprungsländer. 6.2 Stölder av kulturföremål i Finland Studien resulterar i att museer är verksamhetsområdet som blir mest av med kulturföremål i Finland. Detta är intressant att notera då museer oftast har bättre skydd mot stölder än privata personer, galleri och kyrkor. Museer har nämligen bättre möjligheter att ha anställda väktare eller skaffa alarmsystem, råd att satsa på brottsprevention. Det går dock inte att glömma att en stor del värdefulla kulturföremål bevaras av museer i Finland och därmed är de utsatta för stölder. Problematiken kring försvinnande av kulturföremål från museer är stor då museer har stora samlingar och det kan vara svårt att urskilja att något enstaka föremål har försvunnit. Museer, bibliotek, arkiv och andra institutioner vet säkert inte ens att de saknar föremål på grund av stora lager med många föremål, dåliga och få inventeringar. Det kan ta lång tid innan man förstår att man har blivit av med kulturföremål. Därmed kan man ifrågasätta resultatet av antalet försvinnande av kulturföremål. För bibliotek kan det dock vara lättare att notera försvinnandena då var och en av deras objekt är enskilt märkta. Vad gäller stölder av kulturföremål från privata hem går bara att gissa. Det är dock bra att komma ihåg att stölder av både ekonomiskt och kulturellt värdefulla kulturföremål sker väldigt sällan i Finland. Kyrkor, som verksamheter, attraherar nuförtiden människor mer med sina föremål än med sina religiösa verksamheter och får därmed allt mer besökare. Problematiken ligger därmed på att kyrkor fungerar enligt sina religiösa utgångspunkter samt kyrkliga sysslor men inte utifrån tanken som en plats dit människor kommer för att titta på föremål eller uppleva kultur. Många europeiska kyrkor har inte heller pengar att ordna säkerhet för sina föremål fastän de har värdefulla kulturföremål i sina lokaler (Conklin 1994:127). Med andra ord har kyrkorna inte alls råd att tänka på säkerhet kring sina lösa egendomar. Detta leder till att personal måste förstå att bevaka kyrkornas egendom under sin arbetstid fastän det inte är deras primära uppgifter. Precis som studiens resultat visar att det är svårt att ha koll på besökare och vad de gör under guidade rundor. Burnham (1975) hävdar att kyrkor är ett bra ställe för nybörjare, 35

42 vilket i sig kan vara sant. Men enligt denna studie är antalet stölder i kyrkorna väldigt låga i Finland och därmed kan det hävdas att kyrkorna inte är en plats för nybörjartjuven. Detta kan dock inte sägas i Sverige (Brå 2005 & 2006) där samma enkätmaterial som används i denna studie resulterar i mycket högre antal stölder av kulturföremål i kyrkor än i Finland samt de övriga nordiska länderna. Resultatet är väldigt intressant för Finlands del eftersom det under senare år har öppnats allt mer obemannade vägkyrkor som förbipasserande kan besöka. Men enligt resultatet av denna studie måste det betyda att det i dessa kyrkor inte finns kulturföremål tillgängliga för stölder, vilket också utesluter kyrkan som nybörjarplatsen. Annars skulle säkert dessa föremål ha försvunnit, speciellt om man utgår ifrån resultatet att människor tar med sig föremål som souvenirer. Föremål som försvinner från kyrkor i Finland överstämmer med den svenska undersökningen av kyrkostölder (Brå 2005). Föremålen, som försvinner, är ljusstakar och kyrkosilver men dock i mindre mängd än i Sverige. Att människor tar föremål som souvenirer med sig kan förklaras i dagens läge med ökade antal turister och därmed internationalisering. Detta resulterar också i människors okunskap av sitt handlande och att det är kulturföremål som stjäls eller med andra ord tas med som souvenirer. En stor del av försvinnandet av kulturföremål handlar om snatteri och att människor tar små föremål som souvenirer. Dessa föremål antas vara små och lätta att ta med sig, ett exempel av sådant föremål skulle vara mynt. Vissa egenskaper gör dock kulturföremål till oattraktivt mål; en hög likviditet. Hos (1998) studie tar också sikte på rörlighet av föremål vid stölder. Ho kommer också fram till i sin undersökning att det händer en del väldigt bra planerade stölder och inbrott, där det försvinner kulturföremål. Ho tar också upp rörlighet av dessa föremål som måste vara tillräckligt små. Vid stölder av kulturföremål är storleken och vikten mindre än vid inbrott. Detta kan dock antas också i denna studie; vid stöld försvinner mindre objekten än vid inbrott. Lämplighet som stöldobjekt utgås ifrån föremålets storlek (jmf VIVA). Detta ligger också bakom att några värdefulla kulturföremål inte stjäls. Dessa föremål kan vara stora och tunga att bära, vilket försvårar genomförandet av inbrott och stöld. Brottslingar vill inte tappa tid för transport. De försöker nämligen undvika användning av fordon för transport av de stulna föremål då risken att blir upptäckta vid transporter är alldeles för stor. (jmf Wahlin 1999) Angående transportföretag som verksamhetsområde i denna studie har de inte blivit av med 36

43 kulturföremål någon gång. Transporter av kulturföremål upplevs som hot och därför blir noggrant granskade samt bevakade. Studien ger också ett drag att en del av kulturföremålsstölderna är planerade, speciellt när det gäller samlarobjekten som vapen, mynt, krigsmedaljer och svärd. Samlare vill nämligen ha hela samlingen och blir inte nöjda med några enstaka föremål av samlingen. Man måste alltså skaffa alla föremål av samlingen hur som helst. En stor del av så kallade samlarobjekt är också attraktiva för stölder på grund av dess storlek. Till exempel mynt, böcker, dokument som inte är stora eller tunga och går lätt att gömma i väskor, fickor och så vidare. Allmänt kan sägas att kulturföremål som är attraktiva för brottslingar i Finland går ett sätt och vis hand i hand med Finlands krigiska historia. Med detta menas att föremål som krigsmedaljer och vapen med kulturellt värde försvinner från olika verksamhetsområden. Vad gäller synlighet av brottsobjekt spelar det en stor roll när en person bestämmer vad han eller hon kommer att stjäla (se Wahlin, 1999). Studien bevisar att det har försvunnit en del tavlor och konst från institutioner eller myndigheter där föremål har varit lånade. Detta kan tolkas som att ju synligare plats för föremålet desto större sannolikhet att det försvinner. Naturligtvis har myndigheter och institutioner inte lika stora möjlighet att bevaka dessa föremål jämfört med museer. Alltså avsaknad av en kapabel vakt är stort i dessa fall. Det samma gäller hembygdsförningar där bevakning verkar vara minimal på grund av att dessa verksamheter oftast är spridda på stora områden med få personal. Hembygdsföreningar har dock sällan ekonomiskt värdefulla föremål, men man får inte glömma att kulturföremål bevaras och skyddas på grund av dess kulturellt och historiskt värde för nation. 6.3 Framtid Det omfattande enkätmaterialet, som dels har använts i denna studie, kan användas till mer fördjupande och omfattande undersökningar om stölder av kulturföremål i Finland. Det skulle ha varit intressant att undersöka brottspreventiva åtgärder mot stölder av kulturföremål, men eftersom det inte finns tidigare forskning på området i Finland var det viktigt att börja undersökningen från början, alltså: vad, var och när kulturföremål försvinner. Det blev också intressant att få några kommentarer till enkätresultatet från personer som arbetar med kulturföremål. Själv upplevde jag att de två intervjuade i denna studie var väldigt intresserade 37

44 att se resultatet av enkätsvaren samt i viss mängd överraskade över resultatet. Intervjuerna ger därmed ett mer fördjupat perspektiv för denna studie och framtidsstudier. Att fortsätta undersökning av brottspreventiva åtgärder mot stölder av kulturföremål i Finland skulle därmed vara ett intressant projekt. Det skulle också vara intressant att studera var och en av de verksamheterna själva. Brå-projektet (2006:2) tar fram tanken om att undersöka kyrkostölder i Finland. Speciellt skulle man kunna undersöka hur man skulle kunna förhindra dessa brott, alltså vilka åtgärder man skulle kunna tillämpa mot stölder av kulturföremål från kyrkor. Att vidareutveckla forskning och kunskap om brottslighet kring kulturföremål skulle också det vara intressant och relevant att undersöka hur privata samlare upplever stölder av kulturföremål. Eller att man skulle genomföra intervjuer med personer som är dömda för stölder av kulturföremål. Naturligtvis skulle det vara metodologiskt svårt att genomföra sådana undersökningar då de dömda samt privata samlarna av kulturföremål kanske inte vill prata om dessa saker. Kretsarna inom konst, antik och kulturföremål är små i Finland, vilket skulle leda till att privata ägare inte skulle vilja medverka då deras anonymitet skulle vara hotade, precis som bland dem som har blivit dömda för stölder av kulturföremål. Ett problem till skulle vara att man inte vet vem som har stora privata samlingar av kulturföremål. Conklin (1994 s.6f) betonar att kriminologerna bör undersöka mer effektivt och omfattande stölder av kulturföremål samt stölder av konst. Conklin tar också upp tanken om arkivet som FBI, International Foundation Art Research och Interpol skulle upprätthålla. Att ha ett arkiv med information om stölder av kulturföremål skulle hjälpa till att förebygga dessa brott genom att veta vad som stjäls, varifrån kulturföremål stjäls samt omständigheterna kring dessa försvinnande. Burnham och Feldeman (1978:726) hävdar också att man måste skaffa ett offentligt internationellt arkiv för allmänheten där det skulle vara möjligt att se vilka föremål som har försvunnit. De anser att ett sådant arkiv skulle vara en bra lösning för det ökade problemet med stölder av kulturföremål. Genom arkivet skulle säljare, samlare, köpare samt statlig personal försäkra sina internationella investeringar av kulturföremål, speciellt om man köper kulturföremål från utlandet. I dagens läge har Interpol en internationell katalog om stulna kulturföremål och konst på webben men tyvärr fungerar den dåligt på grund av polisens, museernas och andra verksamheternas dåliga rapporteringar. 38

45 Ett annat sätt att ha koll på stölder av kulturföremål skulle vara att allmänt öka människornas kunskapsnivå om kulturföremål och betona dess betydelse för nationer. Detta leder dock till att allt fler kulturföremål kommer att besökas vilket i sig ökar risk för stölder av dem. Professionals shall contribute to making cultural forms accessible to as many persons as possible, while ensuring that respect for culture is maintained. (O`Keefy 1997:127) 39

46 Referenser Aronsson, Åke, SPSS. En introduktion till basmodulen. Lund: Studentlitteratur. Barelli, J, On the Business of Art and Antique Theft (Doctoral dissertation, Fordham University, 1985). Dissertation Abstract International. Brå, Brottsplats kyrkan. Webb-publikation. Brottsförebyggande rådet; Brå, 2006:2. Cultural Heritage Crime the Nordic Dimension. Stockholm: Edita Norstedts Tryckeri AB. Burnham, Bonnie, The art crisis. New York: St. Martin`s Press. Burnham, Bonnie, Art Theft: its scope, it s impact, and its control. New York: The Foundation for Art Research Burnham, Bonnie & Feldman, Franklin, An Art Theft Archieve: Principles and Realization. Connecticut Law Review Vol. 10: Clarke, Ronald V. & Felson, Marcus, Routine activity and rational choice Advances in Criminological Theory, Volume 5, New Brunswick; Transaction Publishers. Cohen, Lawrence E. & Felson, Marcus, Social Change and Crime Rate Trends: A Routine Activity Approach. American Sociological Review, Vol.44(4), Conklin, John E., Art Crime. Westport, Connecticut: Praeger Publishers. Conley, Sarah S., International Art Theft. International Law Journal Vol.13(2),

47 Eisen, Leah E., The Missing Piece: A Discussion of Theft, Statutes of Limitations, and Title Disputes in the Art World. The Journal of Criminal Law & Criminology, Vol. 81(4), Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarson, Henrik & Wängnerud Lena, Metodpraktikan Konsten att studera samhälle, individ och marknad. Stockholm: Norstedts Juridik AB. Feilden, Bernard M., (1979). An introduction to conservation of cultural property. Rome. Felson, Marcus, Crime & Everyday Life. 2 nd Edition, Thousand Oaks: Pine Forge Press. Felson, Marcus, Crime & Everyday Life. 3 rd Edition, Thousand Oaks: Sage Publications, Inc. Felson, Marcus & Clarke, Ronald V., Business and Crime Prevention. Monsey, New York: Willow Tree Press, Inc. Frankfort-Nachmias, Chava & Nachmias, David, Research Methods in the Social Science. London: St Martin`s Press, Inc. Greenfield, Jeanette, The Return of Cultural Treasures. Cambridge: Cambridge University Press. Guillotreau, G, Art et crime. La criminslité du monde artistique, sa repression. Paris: Presses Universitaires de France. Ho, Truc-Nhu, Prevention of art theft at commercial art galleries. Studies on Crime and Crime Prevention, 7(2), ICOM, International Counsil of Museums International Foundation for Art Research

48 Interpol, Art/Default.asp James, Marianne, Art Crime. Australian Institute of Criminology, Trends and Issues in Crime and Criminal Justice No.170. Jutikkala, Eino & Pirinen, Kauko, Suomen historia. Helsinki: WSOY. Lag och förordning (115/1999) om begränsning av utförsel av kulturföremål. Morris, Carol L., In Search of a Stolen Masterpiece: The Causes and Remedies of International Theft. Syracuse Journal of International Law Vol.15: Museiverket O`Keefe, Patrick J.,1997. Trade in Antiquities Reducing Destruction and Theft. UNESCO. Opperud, Anna, Öppen kyrka? stöldskyddsproblematik kring kyrkliga inventarier, Göteborg: Institutionen för miljövetenskap och kulturvård, Göteborgs universitet. Riksbanken Short, Kimberly, Preventing the Theft and Illegal Export of Art in a Europe Without Borders. Vanderbilt Journal of Transnational Law Vol. 26: Steffensmeier, D, The Fence: In the Shadow of Two Worlds. Totowa, NJ: Rowman and Littlefield. The Swedish National Heritage Board, Strategi ska stoppa illegal export av kulturföremål. Memo, Torstensson, Marie & Wikström, Per-Olof H., Brottsprevention och problemorienterat polisarbete. Stockholm: Rikspolisstyrelse. 42

49 Trost, Jan, Enkätboken. Lund: Studentlitteratur. UNESCO Convention Concerning the Protection of the World Cultural and Natural Heritage, UNIDROTT Convention on Stolen or Illegally Exported Cultural Objects, Wahlin, Lottie, Den rationella inbrottstjuven?. Lund: Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Walsh, Marie, The Fence. A new look at the world of property theft. Westport: Greenwood Press. Wright, Astri. Why the Art Market Needs Art History; Why It does not Pay to Steal Art E-post kontakt med projektansvarige hos Museiverket

50 Bilaga 1 Enkät om stölder, illegal utförsel och handel med kulturföremål Hot mot kulturarvet Under senare år har många värdefulla kulturföremål stulits från kyrkor, museer, utgrävningsplatser och privata hem. Många av dessa föremål är ovärderliga ur kulturhistorisk synpunkt. Samtidigt medför internationell handel att många kulturföremål förs ut ur sina ursprungsländer illegalt. Kunskapen om brottsligheten inom kulturarvsområdet är mycket begränsad. Brottsförebyggande rådet har därför initierat ett samarbetsprojekt med Riksantikvarieämbetet (Sv), Kulturarvsstyrelsen (Dk), Museiverket (Fi), ABM Utvikling. Statens senter for arkiv, bibliotek og museum (No), polis, tull och Europol. Projektet, som är finansierat av EU, syftar till att belysa den illegala handeln med värdefulla kulturföremål i Norden samt att utveckla brottsförebyggande åtgärder. Ert deltagande är viktigt för undersökningen Enkäten är ett steg i kartläggningen av brott mot kulturarvet och tar inte mer än 20 minuter att fylla i. För att motverka kriminaliteten är det viktigt att förstå hur utbyte av kulturföremål går till även på den legala marknaden. Enkäten sänds till verksamheter som hanterar kulturföremål och behandlar frågor om stölder, säkerhetsrutiner, legal och illegal handel samt in- och utförsel. Ert deltagande är av stor betydelse för det fortsatta brottsförebyggande arbetet inom området. Svaren behandlas konfidentiellt Deltagandet i undersökningen är frivilligt och enkäten besvaras helt anonymt. Ingen av oss som arbetar med undersökningen kommer att veta vem som svarar vad. Numreringen på svarskuverten används för att avgöra vilka som behöver påminnas om att returnera enkäten. När svaren kommer in omkodas de till siffror i ett statistikprogram varefter enkäterna makuleras. Enkäten har utformats av BRÅ i samråd med Riksantikvarieämbetet och övriga tillståndsmyndigheter. Svenska kommunförbundet, landstingsförbundet och näringslivets regelnämnd har granskat enkäten. Frågor om enkäten kan ställas till Sofia Elwér ( ). Tack för er medverkan! Inger Liliequist Riksantikvarie Jan Andersson Generaldirektör 44