med det litterära rummet: Bourdieu med Blanchot? Christophe Premat

Transkript

1 Att blanda det litterära fältet med det litterära rummet: Bourdieu med Blanchot? Christophe Premat

2 Maurice Blanchot ( )

3 Pierre Bourdieu ( )

4 Bourdieu/Blanchot Vi har en antinomi mellan det litterära fältet och det litterära rummet Det litterära fältet berör relationen mellan olika sociala krafter. Det finns ingen neutralitet när man skriver, det litterära fältet återspeglar den sociala skillnaden mellan de individerna. Inom det konstnärliga fältet gör man skillnad mellan institutionen (Akademin ), agenterna (de som representerar institutionen) och författarna För Bourdieu, Litteratur kan inte vara en plats där en ren form av konst kan uttrycka sig För Blanchot är det tvärtom. Det finns en djup kraft som tvingar författarna att uttrycka sig, det är l expérience littéraire

5 Plan 1) Den biografiska illusionen 2) Författaren: en förmedlare? 3) Hur är litteratur möjlig?

6 1) Den biografiska illusionen Oavsett olika politiska bakgrunder, hittar man en stark gemensam drag om skrivakten. Ingen självbiografi Bourdieu (entretiens France Culture 1988). Vi föds utan frihet och vi dör med lite mer frihet. Det finns en social medvetslöshet som sociologi avslöjar. Blanchot Använder brevkorrespondens som ett litterärt rum. Maurice Blanchot (2009), Lettresà Vadim Kozovoï. De tror inte på en subjektivitet som uttrycker sig genom skrivandet.

7 2) Författaren: en förmedlare? Bourdieu, en litteratur sociolog som fokuserar på ett fält som reflekterar olika krafter mellan institutioner och konst (relation mellan litteratur och måleri). En marknad, olika aktörer och förmedlare (agent, bokförlag och en publik). Han beskriver hur en författare når en form av konsekration. Det finns förhållanden som kan studeras och som kan bli en förklaringsmodell för att förstå skapandets magi (den litterära illusionen). Blanchot visar en extrem vision av konstnär som försvinner bakom skapandet (dialektik mellan dehors / dedans )

8 2) Författaren: en förmedlare? L oeuvre exige de l écrivain qu il perde toute nature, tout caractère, et que, cessant de se rapporter aux autres et à lui- même par la décision qui le fait moi, il devienne le lieu vide où s annonce l affirmation impersonnelle (Blanchot, 1955: 61). Kravet som är inget krav men mer en form av vakuum Det litterära fältet definierar en struktur medan det litterära rummet beskriver en process från det skapandet till vakuum (en form av regression till en urform) Båda Bourdieu och Blanchot analyserar konst och måleri i slutet av talet

9 2) Författaren: en förmedlare? Distans vis- à- vis estetik hos Bourdieu och Blanchot För Blanchot finns det en risk att hämna i en falsk inriktning ( le beau ) medan för Bourdieu finns det en kamp mellan olika genrer (exempel med Parnassisterna) Differentiering mellan genrerna. Båda visar att poesin når en hög grad av konsekration. Cf det litterära fältet i slutet av talet. Inom fältet ska en författare försöka synas med ett nytt projekt som kan säljas. Dominique Maingueneau pratar om paratopie = en diskurs som tenderar att förändra ett fält). Exempel: Le nouveau roman. Littérature migrante. Blanchot hänvisar till exil som en plats där författaren kan uttrycka en ren litterär kraft

10 2) Författaren: en förmedlare? Querelle des Anciens et des Modernes (Det nya mot det gamla ) (kombination mellan det sociala kapitalet och det kulturella kapitalet). Kamp mellan avantgardet och det konsekrerade avantgardet. En revolution kan uppstå när en stil har nått den konsekrerande punkten. Bourdieu hänvisar till Poeternas kongress i Paris den 27 maj 1901 där det fanns en mångfald av skolor Jean de la Hire (syntetism), Adolphe Lacuzon (integralism), Florian/Parmentier (impulsivism), Lacaze- Duthiers (aristokratism), Jules Romains (unanimism), Louis Nazz (sincerism), Han Ryners (subjektivism), Max Jacob (druidism), Marinetti (futurism), Charles de Saint- Cyr (intensism), Lucien Rolmer (floralism), Henri, Martin Barzuns, Divoire (simultanism), henri Guilbeaux (dynamism)

11 2) Författaren: en förmedlare? Alla dessa författare vill nå distinktionsprincipen. Vi noterar en uppkomst av litterära cirklar (communautés littéraires) Exempel med Jules Romains (unanimism). Unanimism: författaren bör beskriva bara individer inom de sociala förhållanden. Individen är en social produkt. Jules Romains delade sin vision av det litterära skapandet inom en grupp som hette Le groupe de l abbaye (René Arcos, Henri- Martin Barzun, Georges Duhamel ) Jules Romains (1926). La vie unanime. Paris: Gallimard. L on sait bien qu en France, nous sommes terriblement férus de distinction (s. 18)

12 2) Författaren: en förmedlare? Olika konstnärliga tendenser som fungerar som religiösa sekter. Polarisering av det konstnärliga fältet (en kamp om monopol på legitimitet). Stöd från författare till konstnärer (Zola med Courbet till exempel). Ett listigt sätt att nå konsekrationsprincipen (objektiv allians). Relationen till kritik (med Salon des refusés). Hur en författare når en form av självständighet (befrielsekamp) Blanchot, författaren, en förmedlare mellan läsare och verk (ingen interaktion mellan författare och läsare). Han hänvisar till Hölderlin, Rilke och Cézanne La statue glorifie le marbre (statyn förhärligar marmor). Verken reflekterar verkligheten inom de elementen som författaren använder av sig. (Derrida, 1978)

13 3) Hur är litteratur möjlig? Verken avslöjar en essens (författaren försvinner). Författaren konsekrerar verken som avslöjar en grundläggande smärta. Det litterära rummet återspeglar en form av social alienation. Verken går över världen (utanför), cf. Mallarmé. Blanchot (s. 304): Dans le temps usuel de la vérité en cours, (l oeuvre) surgit comme l inaccoutumé, l insolite, ce qui n a pas de rapport avec ce monde ni avec ce temps. Det litterära fältet (en förändring av det sociala systemet som påverkar stilen och författarskapet). Det litterära rummet: att vara nära det heliga (essens), l expérience originelle

14 3) Hur är litteratur möjlig? L expérience originelle: en risk för konst som förklarar en form av exil. Författaren gömmer sig inom det skapandet, hen kan inte förlora sig i världen (cf Rimbaud som inte erkänner sitt verk). Myt av den vandrande poeten. Struktur/omständigheter (konsekrationsprincip). Skapandet syns när en stil har nått sitt maximala värde. Sedan har vi en konkurrens mellan författare/konstnär och arenan där sådana konstnärer uttrycker sig. Avant- gardet och de efterföljarna. För Bourdieu, det är falskt att skilja den ekonomiska aspekten från den konstnärliga aspekten. Ett fält avslöjar en objektiv relation mellan institutioner (skolan, Akademien), agenter (bokförlag) och aktörer (författare som vill synas inom det litterära rummet). En kritik av Blanchot från Bourdieu (illusion av det rena skapandet). Man kan inte isolera processen, Blanchot är en filosofisk kritik av litteraturen.

15 En metod för att blanda det litterära fältet med det litterära rummet Möjlighet att studera det intellektuella kapitalet för att introducera ett litterärt verk. När en författare känner sig hotad, kan hen försöka uppfinna en stil för att överleva (relationen mellan struktur och process). Viktigt att analysera positionen inom ett litterärt fält, ramen av det här fältet och hur en aktör producerar ett kulturellt verk Det är också möjligt att studera antologierna och kritiken som en aspekt av den värderande makten. Man kan också studera konsekrationsmakt och olika gränser (litterära teorier, fält ) Det litterära rummet kan också var en plats där skapandet kan försvaras. Mellan konsekrationsmakt (position av verket inom ett fält) och det heliga värdet (som en motpol)

16 Referenser - Blanchot, M. (1955). L expérience littéraire. Paris: Gallimard. - Blanchot, M. (2009). Lettres à Vadim Kozovoï. Paris: Manucius. - Boltanski, L.(1975). Le fétichisme de la langue, Actes de la recherche en sciences sociales, vol. 1, 4: Bourdieu, P. (1992). Les règles de l art. Genèse et structure du champ littéraire. Paris: Seuil. - Bourdieu, P. (2000). Konstens regler. 2. Det litterära fältets uppkomst och struktur. Ågerup: Symposion. - Bridet, G. (2002). De quelques dérèglements dans les Règles de l art, Les Temps Modernes (618): Derrida, J. (1978). La vérité en peinture. Paris: Flammarion. - Maingueneau, D. (2007). Le discours littéraire. Paratopie et scène d énonciation. Paris: Armand Colin. Romains, J. (1926). La vie unanime. Paris: Gallimard.