Bilaga 6. Analys av flintan från Åbrunna

Transkript

1 Av Jan Apel Fig återfinns sist i denna bilaga. Flinta I den följande texten redovisas först flintmaterialet från Åbrunna. Därefter följer en diskussion kring de teknologiska aspekter som dokumenterats i materialet. Denna diskussion inbegriper även resultaten från ett praktiskt experiment som genomfördes i samband med det internationella seminariet The Lejre seminars i det historiska försökscentret i Lejre i Danmark under maj Sammanlagt består flintmaterialet från Åbrunna av 40 flintor med en sammanlagd vikt av 293,9 g. Längdmåttet på avslag med bevarad plattform är taget vinkelrätt mot plattformen och bredden vinkelrätt mot längdmåttet. På andra typer av fragment och redskap är längdmåttet taget på styckets längsta yta och breddmåttet på det bredaste stället vinkelrätt mot längdmåttet. Som råmaterial betraktat tyder allt på att flintan från Åbrunna härstammar från Sydskandinavien, dvs någonstans i Danmark, Skåne eller västkusten. Det finns dock ett undantag (se F1388). För en beskrivning av de flinttyper som nämnts i beskrivningarna hänvisas till Becker (1988). F465 F466 F467 F468 F481 Eggparti av bifacialt tillhuggen skära i vit, eldpåverkad senonflinta. Brottytorna avslöjar att skäran åtminstone delvis fragmenterats av värme. Eggen är uppenbart starkt uppskärpt av någon som inte till fullo behärskat bifacial uppskärpning. Skäran uppvisar sk kiselblänk som sannolikt bildats vid skärande av silikathaltiga växter, som t ex olika typer av säd, vass, löv osv (Juel Jensen 1994:29ff). V = 18, 3 g, l = 61 mm, b = 34 mm. Splitter i mörkgrå senonflinta. V = 0,4 g, l = 10 mm, b = 0,8 mm. Plattformsavslag i grå senonflinta. Avslaget uppvisar en minimal plattformsrest och är mycket tunt. Sannolikt skall det betraktas som resultatet även bifacial reduktion. V = 1,2 g, l = 22 mm, b = 2 mm. Fragment av plattformsavslag i grå danienflinta. Uppvisar slagbuleärr på utsidan. V = 0,8g, l = 15 mm, b = 19 mm. Del av redskap i grå senonflinta. Den delvis bifacialt tillformade eggen antyder att redskapet skall ses som ett förarbete till ett bifacialt redskap av något slag som brutits av under tillverkningen. Uppvisar även en liten facett täckt av kalkkrusta. Den slarvige teknologin antyder att det kan röra sig om ett lokalt arbete. V = 36,1 g, l = 66 mm, b = 36 mm. Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 1

2 F482 F483 Avslagsfragment i ljusgrå, eldpåverkad flinta. Proximaldel av ett bipolärt avslag vars utsida täcks av kalkkrusta. V = 9,1 g, b = 28 mm, b = 33 mm. Plattformsavslag i grå senonflinta. En radial fraktur löper från plattformsresten och ner i avslaget. Detta tyder på att det avskilts med stor kraft och/eller med en hård, direkt teknik. Avslagets distala ände utgörs av naturslipad kalkkrusta. V = 2,9 g, b = 24 mm, l = 22 mm. F486 Bipolär kärna i grå senonflinta (fig. 99). V = 1,1 g, l = 21 mm, b = 19 mm. F495 F503 F507 F508 F515 F516 F521 F522 Bearbetat stycke i vit eldpåverkad senonflinta. V = 2,6 g, l = 20 mm, b =13 mm. Plattformsavslag i grå senonflinta. Avslagets nedre utsida täcks av naturslipad kalkkrusta. Plattformsresten uppvisar fin preparering. Ett slagbuleärr på avslagets utsida. V = 5,2 g, l = 29 mm, b = 29 mm. Eldslagningssten. Retuscherat och fragmenterat avslag i ljusgrå senonflinta. Sannolikt har avslaget ursprungligen varit ett spån som avsiktligt brutits.hela avslaget uppvisar en glänsande patina som antyder att det använts mycket. V = 4,3 g, l = 16 mm, b = 17 mm. Plattformsavslag i ljusgrå senonflinta. Uppvisar lattformspreparering och avslutas i ett gångjärnsbrott. V = 0,2 g, l = 11 mm, b = 11 mm. Fragmenterat avslag i grå senonflinta. Fragmentets utsida täcks av kalkkrusta. V = 0,1 g, l = 9 mm, b = 5 mm. Fragmenterat avslag i grå senonflinta. V = 0,3 g, l = 10 mm, b = 10 mm. Bruksretuscherat avslag i grå senonflinta. Dess nedre utsida täcks av en naturligt slipad kalkkrusta. Plattformsrestens utsida uppvisar en noggrann plattformspreparering. Längs avslagets ena laterala sida löper en egg som uppvisar tydliga spår av användning i form av små negativa avspaltningsärr. Möjligen har det använts som ett skär-, eller skrapverktyg. V = 4,1 g, l = 35 mm, B = 20 mm. Plattformsavslag i ljusgrå senonflinta. Utgör möjligen ett uppskärpningsavslag, från exempelvis en skrapegg, som avskilts med tryckteknik. V = 0,1 g, l = 6 mm, b = 9 mm. 2 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna

3 F524 F525 F532 F542 F543 F545 F549 F564 F582 F584 F585 Plattformsavslag i ljusgrå, eldpåverkad senonflinta. Avslaget avslutas i ett s.k. gångjärnsbrott. Sannolikt ett uppskärpningsavslag ev ett bifacialt redskap, t ex en skära. V = 0,2 g, l = 12 mm, b = 10 mm. Plattformsavslag i ljusgrå senonflinta (fig. 100). Avslagets utsida täcks till största delen av naturslipad kalkkrusta, insidan uppvisar en tydlig kon och ett bulärr. V = 69,4 g, l = 75 mm, b = 56 mm. Fragmenterat avslag i vit/ljusgrå, eldpåverkad senonflinta. Plattformen har sannolikt kollapsat i slagögonblicket. V= 0,1 g, l = 10 mm, b = 14 mm. Avslagsfragment i ljusgrå senonflinta. Uppvisar sprickbildningar som uppkommer vid eldpåverkan. V = 0,5 g, l = 18 mm, b = 13 mm. Plattformsavslag i gråbrun senonflinta. Större delen av utsidan täcks av kalkkrusta. Plattformsresten uppvisar på utsidan spår av preparering. Slagbulan uppvisar ett mindre slagbuleärr. V = 0,3 g, l = 10 mm, b = 13 mm. Fragmenterat avslag i grå senonflinta. Utsidan och plattformsresten är helt täckt av en kalkkrusta som visar att ämnet varit en strandslipad nodul. Två stora slagbuleärr uppträder på avslagets insida. Flera negativa avspaltningar visar att avslaget använts som ämne efter att de avskildes från kärnan. V = 49,4 g, l = 30 mm, b = 64 mm. Litet stycke vit, eldpåverkad flinta. Det ursprungliga ämnet har sannolikt fragmenterats starkt av eldpåverkan. Den enda av styckets ursprungliga yta uppvisar vad som till synes är en delvis täckande kalkkrusta. V = 1,0 g, l = 13 mm, b = 9 mm. Fragmenterat avslag i grå senonflinta. Plattformen har kollapsat och endast avslagets distaldel är bevarad. Utsidan täcks till viss del av en naturslipad kalkkrusta. V = 2,7 g, l = 21 mm, b = 18 mm. Plattformsavslag i grå senonflinta. Avslagets utsida uppvisar plattformspreparering. V = 0,4 g, l = 12 mm, b = 15 mm. Plattformsavslag i ljusgrå, eldpåverkad senonflinta. V = 1,5 g, l = 13 mm, b = 21 mm. Fragmenterat avslag i ljusgrå, eldpåverkad flinta. V = 0,1 g, l = 11 mm, b = 6 mm. Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 3

4 F586 F592 F620 F623 F624 F625 F627 F628 F631 F988 Bipolärt avslag i ljusgrå senonflinta. Avslaget har sannolikt skapats av att ett bifacialt redskap kluvits sekundärt med bipolär metod. V = 12,8 g, l = 40 mm, b = 41 mm. Avslag i grå senonflinta. Krackeleringar och s k potlids (Price et al 1982:469) visar att avslaget är eldpåverkat. V = 5,4 g, l = 30 mm, b = 35 mm. Fragmenterat avslag i grå senonflinta.. V = 2,0 g, l = 24 mm, b = 12 mm. Plattformsavslag i mörkgrå senonflinta. En mindre del av baksidan täcks av kalkkrusta. Plattformsrestens baksida uppvisar spår av preparering. V = 1,7 g, l = 23 mm, b = 17 mm. Avslag i mörkgrå senonflinta. Avslaget har avskilts med stor kraft. Detta har resulterat i en krossad plattform och i tydliga slagvågor. Avslaget uppvisar ställvis små krackeleringar som tyder på att det har utsatts för eldpåverkan. V = 1,1 g, l = 15mm, b = 23 mm. Stycke i ljusgrå senonflinta. Uppvisar krackeleringar som tyder på att den är eldpåverkad. V = 5,0 g, l = 22 mm, b = 21 mm. Fragment av avslag i grå senonflinta. Plattformen har kollapsat, förmodligen p g a applicerandet av en alltför stor kraft vid avskiljningen. Fragmentet är mycket tunt och är på sannolika grunder ett resultat av en bifacial teknologi. V = 0,7g, l = 18 mm, b = 22 mm. Plattformsavslag i grå senonflinta. Uppvisar preparering på plattformsrestens utsida. V = 0,2 g, l = 11 mm, b = 8 mm. Retuscherat avslag i grå senonflinta. Avslagets utsida är naturslipad. Sannolikt rör det sig om en eldslagningssten. V = 3,1 g, l = 19 mm, b = 25 mm. Fragmenterat avslag i grå senonflinta. Avslagets krossade plattform och de accentuerade slagvågor som kan iakttas på dess insida visar att det avskilts med en mycket enkel teknik och med stor styrka, möjligen bipolärt. V = 0,6 g, l = 15 mm, b = 16 mm. F990 4 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna Fragment av bifacialt föremål i ljusgrå senonflinta. Föremålet tycks ha bearbetats sekundärt med bipolär metod, något som tydligast syns på krosskador på eggen samt på accentuerade slagvågor i några av de negativa avspaltningsytor som syns på föremålet. V = 6,9 g, l = 25 mm, b = 24 mm.

5 F1211 Fragment av bifacialt föremål i ljusgrå senonflinta. Det rör sig om en medialdel av ett avlångt, flathugget föremål. Fragmentets två parallella eggpartier har utsatts för en omfattande uppskärpning av en person som inte fullt ut behärskat bifacial uppskärpningsteknologi (se även F465). Vid en okulär besiktning syns ingen kiselglans men vid en mikroskopisk undersökning upptäcktes kiselglans. Det är med andra ord sannolikt att det rör sig om en skära från senare delen av senneolitikum eller bronsålder. V = 12 g, l = 36 mm, b = 28 mm. F1388 Regelbundet, bearbetat, rektangulärt avslag i grå flinta. Avslaget uppvisar en spånliknande regelbundenhet. En unifacial retusch löper längs avslagets distala ände och vidare längs en av de två laterala eggarna. Den andra eggen är till synes obearbetad. Avslagets plattformsrest är bevarad och visar en tydlig plattformspreparation. Ett mindre avslagsärr löper över avslagets slagbula och har avskilts från plattformsresten, antingen när avslaget avskildes, som ett sk multiple fake removal, eller efter det att avslaget avskilts. Avslaget utgör med allra största sannolikhet ett förarbete till en bössflinta och det rör sig i så fall om en systematisk tillverkad produkt av den typen som tillverkades, t ex vid Brandon i England. I den bemärkelsen skiljer den sig från de bössflintor som vanligtvis hittas i östra Mellansverige och som ofta tycks ha tillverkats lokalt. V = 30 g, l = 63 mm, b = 37 mm. Tolkning I flintmaterialet från Åbrunna går det att ur ett typologiskt och ett kronologiskt perspektiv urskilja två teknologiska traditioner som även kan separeras kronologiskt. Först har vi de bifaciala föremålen och det avfall som kan knytas till en planerad (bifacial?) teknologi. Föremålen i denna horisont består av de fragmenterade skärorna och ett antal plattformsavslag som uppvisar små plattformar vars kant preparerats för att tillåta att slagpunkten förläggs nära plattformskanten, av Bradley 1978 kallade marginal flakes (Callahan 1987:31 och där anförd litteratur). Några av de små plattformspreparerade avslagen utgör sannolikt uppskärpningsavslag från uppskärpningen av bifaciala verktyg som t ex skäror. Följande 12 flintor från Åbrunna har varit möjliga att hänföra till denna horisont: F465, F467, F503, F508, F521, F522, F524, F543, F582, F623, F628 och F1211. Kronologiskt kan denna horisont placeras i senneolitikum eller bronsålder. Den andra horisonten består dels av de eldslagningsflintor som tillvaratagits på lokalen, dels av de avslag och fragment som bär spår av en hård, primitiv och direkt teknik som manifesterat sig i krossade plattformar, radiala brott och accentuerade slagvågor på avslagens insidor. Dessa avslag har avskilts från strandplockade noduler och dessutom från äldre bifaciala redskap. Några av de bifaciala redskapen som sekundärbearbetats har delats med bipolär metod, och detta antyder att även övriga bipolära inslag på lokalen bör hänvisas till denna horisont. Det är sannolikt att åtminstone de bifaciala redskapen utgjorde rester av den tidigare lokalen Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 5

6 och att de tillvaratagits på platsen. Följande 15 flintor tillhör denna horisont: F468, F482, F483, F486, F507, F525, F532, F545, F564, F586, F624, F627, F631, F988 och F990. Kronologiskt kan inte horisonten placeras närmare än att den bör härstamma någonstans från tidig järnålder till historisk tid. F1388 är ett förarbete till en bössfinta från historisk tid som sannolikt inte tillverkats på platsen. Flintan från Åbrunna ett arkeologiskt problem En del av avslagsmaterialet från Åbrunna uppvisar kalkkrusta på utsidan, och den eller de reduktionsmetoder som använts vid delningen av materialet är med skandinaviska mått mätt mycket grov. Detta faktum manifesteras av den stora andelen avslag med krossade plattformsrester, slagbuleärr och andra karaktäristiska spår av en direkt teknik (kraftöverföring) utförd med ett hårt verktyg. Dessa indicier fick mig till att börja misstänka att flinta reducerats på lokalen och av människor med en relativt liten kunskap om flinthantverk. Faktum är att vid en första anblick, och ur ett teknologiskt perspektiv, har flintan från Åbrunna mycket gemensamt med de kvartsindustrier som finns dokumenterade från neolitikum i Mellansverige (Callahan 1987), där en hård direkt teknik ofta kan skönjas i materialen. Den bipolära kärnresten i flinta från Åbrunna (fig. 99) påvisar även den en likhet med de mellansvenska neolitiska kvartsindustrierna. Det är dessutom så, att den lokala neolitiska flintbearbetningen i Mellansverige även den ibland tycks ha varit av ett enkelt och primitivt slag (Se t ex Apel et al. 1997, Apel 2001). Slutsatsen av detta resonemang tycktes alltså bli, att det produktionsavfall i flinta som tillvaratagits på Åbrunnalokalen mycket väl kunde anses vara ett resultat av en neolitisk bearbetning av materialet. Det finns dock två problem med denna preliminära bedömning av material som bekymrade mig. I jämförelse med andra flintmaterial från Mellansvenska, neolitiska lokaler som jag kommit i kontakt med, uppvisade Åbrunna ett antal större avslag. Detta är under neolitikum ovanligt så pass långt ifrån naturliga flintförekomsten. I dessa trakter består flintmaterialen på boplatserna vanligen främst av fragmenterade verktyg och avslag som inte varit möjliga att reducera ytterligare. För att få synpunkter på materialet visades det runt på institutionen för arkeologi i Uppsala. Doc. Kjel Knutsson föreslog så att speciellt ett av avslagen (fig. 100) såg ut att ha avskilts med någon typ av metallverktyg. Avslagets slagpunkt är mycket liten och dess insida uppvisar en uttalad konbildning från slagpunkten och nedåt. En tydlig ringspricka omger slagpunkten. Det har sedan länge varit känt ibland erfarna flintsmeder, som t ex Errett Callahan, Peter Kelterborn, Mark Newcomer, J B Sollberger och Jaques Tixier, att dessa drag är resultat av reduktioner med någon typ av metallhammare (Callahan muntlig uppgift, Kelterborn muntlig uppgift, Knutsson 1988:68). Dessa karaktäristiska drag har även använts som kronologiska hjälpmedel vid dateringar av flintmaterial från järnålder (Knarrström 2000) och historik tid (Knutsson 1988). Det har dock saknats en beskrivning av dessa särdrag i litteraturen, och det framstod därför som en god idé att arbeta med detta problem när jag deltog i Lejre seminariet för experimentell arkeologi under två veckor i maj Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna

7 Hypotes Någon typ av metallverktyg har använts vid reduktionen av en stor del av den flinta som tillvaratagits på Åbrunnalokalen. Reduktionsmönstren avslöjar en enkel, expedient teknologi vars mål möjligen har varit att producera enkla flintavslag för att göra upp eld tillsammans med eldslagningsjärn. Experiment För att ha en möjlighet att styrka eller avfärda den ovan beskrivna hypotesen genomfördes en serie experiment med flinta och järnhammare under Lejreseminariet. Det fanns främst tre målsättningar med dessa experiment. Att dokumentera diagnostiska drag på den avslag som avskiljs med metallhammare, speciellt de som berör slagpunktens och konens storlek och morfologi. Att utröna hur dessa diagnostiska drag korresponderar till storleken på slagverktygets kontaktyta. Att jämföra de diagnostiska drag som identifierats i experimenten med materialet från Åbrunna, och, om möjligt försöka avgöra vilken typ av metallverktyg som användes vid reduktionen av Åbrunnaflintan. Under planeringen av experimenten drogs slutsatsen, att det inte var någon idé att försöka gissa oss till vilken typ av metallverktyg som kunde ha använts på Åbrunnalokalen. För att ha en möjlighet att lyckas med experimenten var det nödvändigt att vi begränsade antalet variabler. Järnsmeden på Lejre var vänlig nog att smida en järnhammare med en avsmalnande stålspets efter mina ritningar. Det färdiga verktyget vägde 481 g och var konstruerat på ett sätt som möjliggjorde att den kunde användas på samma sätt som en knacksten. Två kärnor av dansk senonflinta användes som råmaterial vid experimenten. Båda var plockade på ön Falster söder om Själland. En var ljusgrå med insprängda blåa band en flinttyp som är typisk för Falster (Vagn Petersen 1993). Den andra var mörkgrå. Under experimenten slogs avslag från en kärna som vägde mellan 1100 och 500 g. Slagvinkeln, plattformsvinkeln i förhållande till avspaltningsytan på kärnan, vikten på slagverktyget och slagets kraft hölls konstant genom experimenten. Den enda variabel i experimentet var diametern på metallhammarens kontaktyta. Fem slag slogs i varje serie och dokumenterades (tabell 28). Tabell 28. Resultaten av de fyra experimentserierna A D. Observera att fem avslag slogs under var och en av de fyra serierna. Experiment serie Kontakt-d iameter (mm) Uttalad ringspricka (%) Uttalad konrest (%) Slagbuleärr (%) A 1, B C 5, D 7, Järnrester på slagpunkt (%) Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 7

8 En sammanfattande diskussion av experimentresultaten Samtliga experimentserier delade följande karaktäristika: en tydlig och smal slagpunkt syns på alla plattformsrester. En liten med tydlig kon är synlig på insidan av samtliga avslag (fig. 101), och på plattformsresten där den framträder som en ljus spricka runt slagpunkten. Spår av järn syns tydligt på alla slagpunkter. Slagpunktens storlek varierar med diametern på slagverktygets kontaktyta och andelen slagbuleärr tycks öka med samma diameter. Cirka en tredjedel av avslagen uppvisade någon typ av slagbuleärr. Tillbaka till flintan från Åbrunna Det är sannolikt att åtminstone en del av flintan från Åbrunna har bearbetats med någon typ av metallhammare. Karaktäristiska drag på plattformsrester och insidor på avslagen korresponderar till experimentmaterialet (fig. 99). Slagpunkten tycks, i de fall den är synlig, vara liten och det antyder att ett smalt och spetsigt metallföremål användes som verktyg vid reduktionen. Kanske en liten hammare av något slag. Experimenten har alltså visat att en del av flintmaterialet från Åbrunna kan ha avskiljts med en järnhammare. Det återstår dock att se om en bronshammare kan producera liknande mönster. Det skulle i så fall ändra den antropologiska och/eller den kronologiska tolkningen av materialet. Möjligen kan en mikroskopisk undersökning av slagpunkterna på förhistoriska avslag avslöja vilken typ av metall slagverktyget var tillverkat av. En sådan undersökning återstår dock att göra. Referenser Apel, J., Hadevik, C. & Sundström, L Burning Down the House. The transformational use of fire and other aspects of an Early Neolithic TRB site in eastern central Sweden. TOR 29:5 47. Apel, J Daggers, Knowledge and Power. The Social Aspects of Flint-Dagger Technology in Scandinavia cal BC. Coast to coast books 3. Uppsala. Becker, C.J Sydskandinavisk flint i nordsvenske fund fra mellenog senneolitisk tid. Iskos 7: Callahan, E An Evaluation of the Lithic Technology in Middle Sweden during the Mesolithicand Neolithic. Aun 8. Uppsala. Juel Jensen, H Flint tools and plant working. Hidden traces of stone age technology. Aarhus university press. Aarhus. Knarrström, B Flinta i sydöstra Skåne. En diakron studie av råmaterial, production och function med fokus på boplatskronologi och metalltida flintutnyttjande. Acta Archaeologica Lundensia. Series in 8, No. 33. Lund. Knutsson, K Making and using stone tools. Aun 11. Uppsala. Price, T.D., Chappel, S. & Ives, D.J Thermal Alteration in Mesolithic Assemblages. Proceedings of the Prehistoric Society 48: Vang Petersen, P Flint fra Danmark. H(danskt-ö)st & s(danskt-ö)n. Köpenhamn. 8 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna

9 Muntlig uppgift Errett Callahan, flintsmed, Lynchburg, Virginia. Peter Kelterborn, flintsmed, Meilen, Schweiz. Kjel Knutson, universitetslektor, Inst. för arkeologi och antik historia, Uppsala Universitet. Fig. 99. Bipolärt bearbetad kärnrest från Åbrunnalokalen (F486). Foto Jan Apel. Fig Den proximala delen av F525 från Åbrunnalokalen. Notera den lilla slagpunkten och den markerade konen. Foto Jan Apel. Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna 9

10 Fig Den proximala änden av ett flintavslag från experimentserierna a d. Foto Jan Apel. 10 Järn och brons metallhantverk och boende vid Åbrunna