UV MITT, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2005:15

Transkript

1 UV MITT, DOKUMENTATION AV FÄLTARBETSFASEN 2005:15 ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING Valla En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid Norrortsleden Uppland, Täby socken, Valla 8:1, RAÄ 411 Dnr Christina Lindgren

2 Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Mitt Instrumentvägen Hägersten Tel Fax Kartor ur allmänt kartmaterial, Lantmäteriverket, Gävle. Dnr L1999/ Riksantikvarieämbetet ISSN Utskrift Birger Gustafsson Digital AB, Stockholm Norrortsleden RAÄ 411

3 Innehåll Inledning... 5 Upplägg och innehåll... 5 Förutsättningar... 5 Områdesbeskrivning... 5 Förundersökningen... 6 Antikvariska förutsättningar... 6 Arkeologiska förutsättningar... 6 Mål och metodval... 7 Genomförande... 8 Resultat... 8 Husen... 9 Hus 1 (A2)... 9 Hus 2 (A3)... 9 Hus 3 (A4)... 9 Hus 4 (A5) Hus 5 (A6) Hus 6 (A7) Härdar Kulturlager, skärvstensflak och skärvstenskoncentrationer Övriga anläggningar Fynd Järn Keramik Bergart Naturvetenskapliga analyser Osteologi Makrofossil Vedart Dateringar Utvärdering Jämförelse med förundersökningens resultat Gårdens användningstid En gårds karaktär vad är det? Valla under förromersk romersk järnålder Valla under romersk järnålder folkvandringstid Stabilitet och förändring Valla i relation till omgivande stensträngslandskap, samtida grannboplatser och gravfält Potential Sammanfattning Referenser Administrativa uppgifter Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 3

4 Bilagor Bilaga 1. Anläggningstabell Bilaga 2. Fyndtabell Bilaga 3. Osteologisk analys av Agneta Ohlsson, UV Mitt Bilaga 4. Makrofossilanalys av Håkan Ranheden, UV Mitt Bilaga 5. Vedartsanalys av Ulf Strucke, UV Mitt Tabellförteckning Figurbilaga Figurförteckning Norrortsleden RAÄ 411

5 Inledning Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Mitt har i samverkan med Societas Archaeologica Upsaliensis (SAU), Arkeologikonsult (AK) samt Stockholms läns museum utfört arkeologiska undersökningar inför byggandet av Norrortsleden mellan Häggvik och Rosenkälla. Kostnadsansvarig uppdragsgivare var Vägverket, region Stockholm. En av fornlämningarna som undersöktes inom ramen för projektet Norrortsleden var boplatsen RAÄ 411 vid Valla, i Täby socken som undersöktes under försommaren 2004 (fig. 1). Undersökningen utfördes av Riksantikvarieämbetet, UV Mitt. Ansvarig för fältarbetet och rapporten var Christina Lindgren. I undersökningen deltog även Helena Günther, Camilla Grön, John Hamilton, Gundela Lindman, Ann-Lili Nielsen, Niklas Stjerna och Eva Vedin. Grovarbetare var Björn Karlsson och Cecilia Rettig. Rapporten har utarbetats av Christina Lindgren, Niklas Stjerna och Eva Vedin. Undersökningen omfattade ett gårdskomplex från romersk järnålder folkvandringstid med sex hus. Gården anläggs redan under sen förromersk järnålder/början av romersk järnålder. Cirka 300 e.kr. sker en omstrukturering av gården och nya hus anläggs. Omstruktureringen kommer till uttryck i det arkeologiska materialet genom förändrade produktionsoch konsumtionsmönster. Under tidig folkvandringstid upphör gården. Upplägg och innehåll Denna daff (dokumentation av fältarbetsfasen) utgör den första delen av avrapporteringen. Den är en kortfattad beskrivande presentation av undersökningsresultaten utan vidare analyser eller bearbetningar. Inledningsvis presenteras förutsättningarna för undersökningen och de målsättningar och metodval som låg till grund för undersökningens genomförande. Därefter presenteras undersökningsresultaten med kortfattade beskrivningar av anläggningar, strukturer, fynd och analyser. Avslutningsvis görs en avstämning och utvärdering av de uppnådda resultaten med de inledande målformuleringarna. Figurer, listor och analysrapporter redovisas i bilagor. Under försommaren 2004 undersökte Riksantikvarieämbetet, avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Mitt, en boplats från äldre järnålder vid Valla, i Täby socken, Uppland. Undersökningen föranleddes av utbyggnaden av Norrortsleden. Boplatsen omfattade en gårdsbebyggelse med sex hus anlagda någon gång under förromersk järnålder. Boplatsen var belägen i åkermark och merparten av anläggningarna var sönderplöjda och kulturlager förekom endast fläckvis. Gården var en så kallad ensamgård med ett boningshus och ekonomibyggnader. Intill ett av husen framkom också ett fyndrikt avfallslager med bland annat keramik och slagg. Omkring 300 e.kr. sker en omstrukturering av gården och nya hus anläggs, makrofossilanalysen och den osteologiska analysen pekar på att det även sker en ekonomisk förändring mot mer utpräglad spannmålsodling. Under folkvandringstid upphör gården. Förutsättningar Områdesbeskrivning Boplatsen är belägen i ett uppodlat område mellan Vallentunasjön i norr och Valla gård i söder (fig. 2). Området utgörs av svagt kuperad åkermark med flera impediment. Norrortsleden kommer att löpa genom området i öst västlig riktning. Boplatsen är belägen i åkermark på en svag höjd cirka 15 meter över havet mellan Hagby och Broby, strax söder om väg 265. Mellan boplatsen och Valla gård löper ett dike i öst västlig riktning. Exploateringsområdet skär tvärs genom boplatsen i öst västlig riktning. I söder sträcker sig boplatsområdet cirka 50 meter utanför exploateringsområdet och i norr drygt 20 meter. Inom undersökningsområdet finns ett impediment, bemängt med sentida odlingssten och beväxt med slånbärsbuskage (fig. 3). Genom undersökningsområdet löper också Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 5

6 en mindre brukningsväg från väg 265 ner mot Valla gård och Vallatorpsområdet. Fornlämningarna i närområdet, samtliga i Täby socken, utgörs främst av gravfälten RAÄ 85, RAÄ 60, RAÄ 82, RAÄ 88, RAÄ 69 och RAÄ 313:2 stensättningarna RAÄ 157 och RAÄ 199 samt stensträngarna, RAÄ 314, RAÄ 313:1, RAÄ 313:3 och RAÄ 200 belägna på impedimenten omkring Valla. Dessutom finns en runhäll, RAÄ 54, invid väg 265. Närmast RAÄ 411 är en 60 meter lång stensträng, RAÄ 388, belägen på ett mindre impediment strax norr om boplatsen (fig. 2). Förundersökningen På försommaren 2002 förundersöktes boplatsen av UV Mitt. Förundersökningen visade att det inom området fanns ett flertal anläggningar av boplatskaraktär som stolphål, härdar med mera. Flera av anläggningarna var sönderplöjda, och bara bottnarna fanns kvar. Dessutom saknades kulturlager i någon nämnvärd omfattning. Stolphålen i förundersökningsschakten bildade delar av minst två separata hus, förmodligen en mindre ekonomibyggnad och ett större långhus. Ett av husen låg delvis på impedimentet, eventuellt med en terrassering längs ena sidan. Fynden var fåtaliga och bestod av malstenslöpare, krukskärvor, slagen flinta bränd lera och brända och obrända ben (Hamilton 2002). Kolprov från ett av stolphålen gav en datering till cirka e.kr. Antikvariska förutsättningar Undersökningen av boplatsen vid Valla är en av flera undersökningar längs Norrortsleden. Inför undersökningarna formulerade Länsstyrelsen i Stockholms län en vetenskaplig kravspecifikation i vilken det angavs att det övergripande temat för undersökningarna bör vara Landskap, gods och samhällsförändringar från äldre järnålder till historisk tid. För äldre järnålderns boplatser betonas behovet av att studera gårdarnas roll i de dåtida hägnadslagen utifrån termer som beroende eller dominerande, det vill säga med en betoning på ägande- och nyttjanderätt. I det projektprogram för undersökningarna inom Norrortsleden som formulerades av de utförande institutionerna utvecklades denna problematik genom att man betonade att de boplatser som var aktuella för undersökningar sågs som differentierade genom till exempel storlek, innehåll och närhet till gravfält. Dessa begrepp skulle kunna ligga till grund för en diskussion kring de olika boplatsernas roll i den dåtida samhällsstrukturen. Arkeologiska förutsättningar Vid utredningen inför den planerade vägsträckningen uppmärksammades ett boplatsläge vilket vid utredningsgrävning visade sig innehålla störhål, skärvsten och ett flintavslag (Brunstedt 1993, Jakobsson 1995). I samband med den kompletterande utredningen noterades också att boplatsen var belägen i mynningen till vad som kunde vara en fägata med delvis samma sträckning som den nutida brukningsvägen till Valla gård. Eventuellt ingick också stensträngen (RAÄ 388) norr om boplatsen i denna 6 Norrortsleden RAÄ 411

7 fägata. På en ägodelningskarta från 1719 är området markerat som stenigt med flera små impediment och röjningsrösen (A108 33:1) (fig. 4). Strax söder om Valla gård gjordes 1998 en arkeologisk utredning i samband med utbyggnad av Vallatorpsskolan. Utredningen syftade till att undersöka om en förhistorisk boplats fanns i området strax söder om gravfältet RAÄ 85. Vid sökschaktsgrävningen hittades inga spår efter någon förhistorisk boplats (Sander 1998a och b). Boplatsen vid Valla ligger omgiven av gravfält och stensträngar. Den vanligaste gravformen på gravfälten är runda stensättningar, ibland tillsammans med resta stenar, till exempel RAÄ 52, eller högar, rektangulära stensättningar och treuddar som på RAÄ 85. Redan före undersökningen av boplatsen vid Valla noterades att denna boplats inte hade något eget gravfält, på något av de närliggande impedimenten. Detta avvek från fornlämningsbilden kring till exempel boplatsen RAÄ 271, Kocktorp, i Upplands Väsby socken. Detta sågs som ett exempel på hur olika boplatser kan tillskrivas olika status (UV Mitts projektprogram). Sambandet mellan järnålderns boplatser och intilliggande gravfält har varit en viktig del i den så kallade bebyggelsearkeologiska skolan. Ett exempel är utredningen vid Vallatorpsskolan 1998 där man aktivt sökte en boplats som skulle tillhöra gravfältet RAÄ 85 (Sander 1988b:7). Även om den nu undersökta gården i Valla ligger i ett område rikt på stensträngar finns det få stensträngar bevarade i de uppodlade markerna kring Valla. I Stefan Höglins artikel om Gårdar och gärdesgårdar i Markim nämner han flera möjliga bebyggelselägen inom Hagby hägnadslag (Höglin 1990). Området kring Valla finns dock inte med, troligen på grund av avsaknaden av stensträngar i den närmaste omgivningen. Mål och metodval Undersökningens målsättning var att bestämma boplatsens övergripande karaktär och användningstid. Som en grund borde boplatsens struktur med hustyper, aktivitetsytor, fyndmaterial och ekofakter kartläggas i detalj. I nästa led värderades boplatsen i relation till omgivande stensträngslandskap, samtida grannboplatser och gravfält. Ett mål var också att söka verifiera spår av en fägata inom boplatsområdet. Hela boplatsområdet avbanades maskinellt. Merparten av det avbanade området var beläget öster om brukningsvägen medan endast ett mindre område banades av väster om vägen. Ytligt liggande odlingsstenar på impedimenten togs bort för att söka eventuella överlagrade boplatslämningar. Anläggningar och kulturlager ytrensades och mättes in i plan med totalstation. Flertalet anläggningar sektionsgrävdes medan ett komplex med kulturlagerrester, skärvstensflak och skärvstenskoncentrationer undersöktes genom så kallad single kontext-metod. I några fall tillämpades även sektionsgrävning och dokumentation genom profilritning. I enstaka fall undersöktes endast ena halvan av anläggningar, framför allt i de fall då man var tveksam till deras status som anläggning. Jordprover togs i första hand i husens stolphål samt i härdarna där avsikten var att få ett makrofossilmaterial som kan relateras dels till boplatsstruktur och hustyp, men även mer generellt till tidsperiodens omgivande odlingslandskap. Som ett led i att bedöma härkomsten av husens stolphålsfyllningar analyserades de även på sitt innehåll av Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 7

8 vedarter. Kolprover togs i ett urval anläggningar för att få ett kompletterande dateringsunderlag. Som ett källkritiskt moment inför dateringar av träkol utfördes vedartsbestämningar av kolprover. Makrofossilanalysen gjordes av Håkan Ranheden, UV Mitt. Vedartsanalysen gjordes av Ulf Strucke, UV Mitt. Konservator Sara Fritsch, UV Mitt, har deltagit i bedömningen av järnföremålen. 14 C-analyser har utförts vid Ångströmlaboratoriet i Uppsala och Centrum voor Isotopen Onderzoek i Groningen. Genomförande Den inledande avbaningen visade sig vara mer tidskrävande än beräknat då marken ställvis var stenig vilket försvårade dels borttagandet av ploglagret, och dels identifierandet av enskilda anläggningar (fig. 5). Vissa delytor fick också banas av två gånger, andra finrensades, för att kontrollera förekomsten av anläggningar. Sammantaget framkom dock färre anläggningar än vad som antagits inledningsvis, vilket medförde att alla anläggningar undersöktes och dokumenterades inom de givna tidsramarna. Kulturlager var endast fläckvis bevarat och de innehöll förhållandevis få fynd. Det lilla impedimentet inom området visade sig innehålla betydligt mer komplexa lämningar i form av olika lager och anläggningar än vad som antogs inledningsvis. Resultat Sammanlagt dokumenterades över 200 kontexter, varav cirka 190 undersöktes. Eftersom området var brukad åkermark var de flesta anläggningarna skadade av plogen. Oftast var endast bottnar av stolphål och härdar kvar. De flesta kontexter tolkades som stolphål (102 stycken) (tabell 1). Tabell 1. Antal undersökta anläggningar. Anläggningstyp Antal Stolphål 102 Grop 33 Härd/kokgrop 24 Skärvstenskoncentration 7 Käpphål 2 Förutom stolphål fanns även 24 härdar/kokgropar, 33 gropar samt ett mindre antal käpphål och skärvstensflak/-koncentrationer. I bilaga 1 redovisas i första hand de kontexter som bedömdes vara relevanta för boplatsen. Boplatslämningar framkom främst inom den östra delen av undersökningsområdet medan endast några få lämningar framkom väster om brukningsvägen (fig. 6). Flera av dessa bedömdes dessutom vara sentida. Vid undersökningen framkom inga lämningar som kunde belysa frågan om den potentiella fägatan. 8 Norrortsleden RAÄ 411

9 Husen Sammanlagt identifierades sex hus på boplatsen (fig. 7). Tre av husen var treskeppiga långhus med varierad spannlängd. Ett av långhusen hade rester av en härd centralt i det längsta spannet (Hus 1). I allmänhet saknades dock härdar som kunde knytas till husen. Husen identifierades genom stolphål som antogs vara takbärande. Andra konstruktionsdetaljer som väggrännor, väggstolpar och golvbeläggningar saknades oftast. Två andra hus var små fyrstolpshus, varav ett kvadratiskt och ett rektangulärt. Slutligen identifierades ett mindre eventuellt treskeppigt hus som antas vara det äldsta huset. Hus 1 (A2) Hus 1 var ett treskeppigt långhus beläget i boplatsens centrala del. Huset var minst 15 meter långt, och orienterat i sydväst nordöst. Det bestod av fem bockar, A642 A634, A742 A625, A1050 A4369, A615 A4257 och A3515 A3576. Bockbredden var 2,0 meter medan spannlängden varierade mellan 2,3 och 5,7 meter. De mest intakta stolphålen var i regel 0,5 0,8 meter i diameter och 0,2 0,3 meter djupa. Utöver dessa fanns det andra, mindre välbevarade, stolphål som var mindre och grundare. Tre av stolphålen, A742, A1050 och A4254 hade en tydlig stenskoning av 0,1 0,3 meter stora stenar varav flera var skärviga. Tre av stolphålen, A625, A1050 och A4257 innehöll rikligt med obränt trä vilket tolkades som rester av stolpar. I ett fall, A4257, fanns träresterna tydligt innanför skoningen. Trä från två av stolphålen (A625, PV4029; A4257, PV4278) kunde vid analys bestämmas till tall. I A642 påträffades en underliggare och i A615 en malstenslöpare (F108). Centralt i huset fanns en grop, en meter i diameter och 0,25 meter djup med en fyllning liknande den som fanns i många stolphål med skärvsten och obränt trä (A1037). I gropen påträffades även en löpare (F110). I husets östra del, i mitten av det längsta spannet, fanns en härd (A3559) med sot och kol i fyllningen och en större sten i norra kanten. Två av stolphålen, A625 och A4257, har daterats. A625 gav en datering till 1715 ±30 BP, och även A4257 daterades till 1715 ±20 BP. Kalibrerat med två sigma ger detta en datering till e.kr. respektive e.kr., det vill säga yngre romersk järnålder. Hus 2 (A3) Hus 2 var ett kvadratiskt fyrstolpshus beläget i boplatsens norra del. Huset bestod av fyra stolphål, A2529, A2517, A1540 och A2506. Stolphålen var 0,4 0,5 meter i diameter och 0,09 0,14 meter djupa, och två av dem var stenskodda. Avståndet mellan stolparna var 2,4 meter. Hus 3 (A4) Hus 3 var ett treskeppigt långhus beläget i boplatsens södra del. Huset var cirka 14,5 meter långt, orienterat i ordväst sydost. Huset bestod av fem bockar, A , A , A , A och A Stolphålet A7177 var dock indraget i förhållande till linjen mellan de takbärande stolparna. Stolphålen var 0,3 0,5 meter i diameter och 0,1 0,2 meter djupa. Bockbredden var cirka 1,5 1,8 meter och Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 9

10 spannlängden varierade mellan cirka 2,0 och 5,0 meter. Träkol från ett stolphål (A3022, PK6950), som dock inte hörde till de takbärande stolparna, kunde vid analys bestämmas till tall som 14 C-daterades till 2030 ±45 BP (Ua-27135). Kalibrerat med två sigma gav detta en datering som låg i intervallet 170 f.kr. 70 e.kr., det vill säga i övergången mellan förromersk och romersk järnålder. Hus 4 (A5) Hus 4 var ett rektangulärt fyrstolpshus, alternativt ett mindre treskeppigt hus, beläget i boplatsens västra del, orienterat i nord syd. Avståndet mellan stolparna var i längdriktningen 6,3 meter och tvärs över 2,5 meter. Huset bestod av A430, A312, A274 och A264. Eventuellt kan de två stolphålen A295 och A247 även ha ingått, kanske i någon form av gavelkonstruktion. Stolphålen är alla stenskodda. I ett av stolphålen påträffades en del av en överkäke från nöt (bilaga 3). Träkol från ett av stolphålen, A274, 14 C-daterades till 1740 ±40 BP (Ua-27361). Kalibrerat med två sigma gav detta en datering som med 94,4 procents sannolikhet låg i intervallet e.kr., det vill säga yngre romersk järnålder. Hus 5 (A6) Hus 5 var ett mindre treskeppigt eller enskeppigt hus beläget i boplatsens norra del, invid det lilla impedimentet. Huset var 10 meter långt och sex meter brett, orienterat i öst väst. Huset bestod av tre bockar, A , A och A Tre av stolphålen var stenskodda, A7072, A1293 och A6967. Bockbredden var 2,9 3,1 meter och spannens längd var 3 respektive 5 meter. Eventuellt kan stolphålen A7037 och A5712 även ha ingått i konstruktionen, dessa två stolphål ligger dock något indraget i förhållande till den tänkta raden med takbärande stolpar. Även A1312 skulle kunna höra till huset. Träkol från ett av stolphålen, A6967, 14 C-daterades till 1995 ±40 BP (Ua-27424). Kalibrerat med två sigma gav detta en datering som med 93,2 procents sannolikhet låg i intervallet 100 f.kr. 90 e.kr., det vill säga i övergången mellan förromersk och romersk järnålder. Hus 6 (A7) Hus 6 var ett treskeppigt långhus beläget i boplatsens norra del. Huset var minst 20 meter långt och uppskattningsvis cirka 6 meter brett, orienterat i sydsydväst nordnordöst. Det bestod av fem bockar, A1191 A1345, A4649 A1112, A4604 A7315, A7282 A1155, A7295 A5628. Bockbredden var 1,8 2,3 meter och spannlängden varierade mellan drygt 2 och nästan 7 meter. I öster fanns även två stolpar som skulle kunna ha utgjort hörnstolpar, A2478 och A6490. Fyra anläggningar utmed husets södra långsida tolkas som väggstolpar: A555, A1004, A4571 och A6549. I fyllningen till en av stolparna (A555) hittades ett sandstensbryne (F106). Härdar Inom undersökningsområdet undersöktes 21 härdar. Härdarna var i allmänhet oregelbundna och grunda, 0,1 0,2 meter djupa. Troligtvis var flera sönderplöjda. 10 Norrortsleden RAÄ 411

11 Två härdar, A3176 och A6649, i områdets östra respektive västra del, avvek från de övriga härdarna genom att de var något djupare (cirka 0,3 meter). Fyllningen var skiktad med rikligt med skärvsten i ytan och därunder ett lager med sot och kol. Dessa två härdar innehöll också avsevärt mer fynd än övriga härdar, framför allt brända ben och bränd lera, men A3176 innehöll även rikligt med keramik. Träkol från A3176 (PK5539) kunde vid analys bestämmas till tall som 14 C-daterades till 2240 ±40 BP (Grn-29012). Kalibrerat med två sigma gav detta en datering till f.kr., det vill säga äldre förromersk järnålder. I områdets västra del påträffades dessutom tre stycken rektangulära härdar (A324, A358 och A390), cirka 2 1 meter stora och 0,2 meter djupa (fig. 8). Den omgivande leran intill fyllningen var ofta rödbränd. I ett fall (A324) syntes även rödbränd lera i toppen på anläggningen vilket tyder på att anläggningen inte blivit sönderplöjd utan att det är den ursprungliga ytan. Kanske har härdarna varit täckta med lera medan de fortfarande varit upphettade. De rektangulära härdarna innehöll alla rikligt med träkol, ofta i form av liggande stycken, troligen plankor eller liknande. Träkol från en av härdarna (A390, PK5192) kunde vid analys bestämmas till björk som 14 C-daterats till 1550 ±45 BP. Kalibrerat med två sigma gav detta en datering till e.kr., det vill säga folkvandringstid tidig vendeltid. Ingen av de rektangulära härdarna innehöll några fynd. Övriga härdar inom området var sönderplöjda och syntes som grunda fläckar med sot/kol och skärvig sten. Kulturlager, skärvstensflak och skärvstenskoncentrationer Det lilla impediment som låg i områdets norra del bestod till stor del av ytligt liggande odlingssten som uppfattades som sentida. Under odlingsstenen framkom ett komplex av olika lager och anläggningar kring ett par större markfasta block (fig. 9). Anläggningarna utgjordes främst av olika skärvstensamlingar samt kulturlager (fig. 10). Underst framkom två härdar (A6871 och A5456) och två stolphål (A6985 och A6846). För att få en uppfattning om tidsintervallet för anläggningskomplexet valdes träkol från två av dessa anläggningar dels en härd, A5456, dels ett stolphål A6985. Provet från härden misslyckades dock på grund av ett tekniskt fel i en värmeugn i laboratoriet. Provet från stolphålet gav en datering till 1975 ±45. Kalibrerat med två sigma motsvarar det en datering till 50 f.kr. 130 e.kr., det vill säga sen förromersk järnålder. Dessa anläggningar täcktes av ett sammanhängande kulturlager (A4154). Detta lager har troligtvis tillkommit successivt och har en heterogen sammansättning med bland annat flera skärvstensflak (A6433, A7103, A5150, A5131, A6517, A4217 och A4280). Slutligen har en härd (A4308) och ett stolphål (A5196) grävts ner genom kulturlagret. Träkol från härden (PK4468) kunde vid analys bestämmas till tall som 14 C-daterades till 2070 ±30 BP. Kalibrerat med två sigma gav detta en datering som motsvarade 180 f.kr. 10 e.kr. Denna datering kan sägas representera slutet på användningstiden för kulturlagret. Jämför man dateringen av det understa stolphålet med dateringen av den övre härden överlappar dessa varandra. Man kan därför anta att anläggnings- Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 11

12 komplexet på det lilla impedimentet har anlagts under en relativt begränsad tid omkring år 0. Kulturlagret med sina olika beståndsdelar innehöll en hel del fynd jämfört med andra undersökta lämningar inom boplatsen. De olika skärvstensflaken har delvis olika fyndsammansättning, i vissa förekommer slagg, i andra rikligt med keramik, lerklining, brända ben med mera. Den heterogena fyndfördelningen på impedimentet stöder tolkningen att lämningarna tillkommit successivt och representerar olika mindre händelser. Förutom de bevarade kulturlagren på impedimentet fanns även kulturlager bevarade inom ett 8 12 meter stort område i undersökningsområdets västra del, intill ett par rektangulära härdar (A4472). Denna kulturlagerrest rensades, därefter undersöktes 2 kvadratmeter med skärslev för att få en uppfattning om fyndinnehåll. Kulturlagret innehöll endast små fragment av keramik och bränd lera. Övriga anläggningar Övriga anläggningar utgjordes främst av olika typer av gropar. Bland groparna har ett tiotal bedömts vara sentida utifrån antingen lucker fyllning eller sentida fynd som tegel och sprängsten. På västra sidan framkom ett träklätt dike från vilket ett prov för 14 C-datering togs. Provet visade en ålder på 115 ±15 BP, det vill säga sentida. Fynd Vid undersökningen påträffades keramik, bränd lera, brända och obrända ben, slagg, löpare, slipstenar och brynen samt några enstaka flintföremål (tabell 2, bilaga 2). Merparten av fynden påträffades i anläggningar, framför allt stolphål, härdar och i de olika kulturlagren på impedimentet. Ploglagret var förhållandevis fyndfattigt, inga fynd kunde ses i markytan före avbaning, vid schaktningen kom också få rensfynd. Tabell 2. Fyndsammanställning. Sakord Material Antal Vikt, g Nål Järn 2 3 Nit m bricka Järn 1 15 Beslag Järn 4 41 Obestämda fragment Järn 5 70 Krukskärvor Keramik Avfall Flinta 2 9 Kniv? Flinta 1 1 Löpare Bergart Knacksten Bergart Glättsten Bergart 1 35 Bryne Bergart Lerklining Bränd lera Bränd lera Bränd lera Harts Organiskt 4 26 Slagg Slagg Norrortsleden RAÄ 411

13 Järn Merparten av järnfynden har bedömts vara sentida, framför allt spikar, nitar och hästskosömmar. Tolv fynd har dock bedömts vara äldre (Fritsch, muntlig uppgift). Dessa fynd är till största delen obestämbara men bland dem finns en nit med nitbricka, två nålfragment varav en förmodligen från ett spänne och fyra delar av olika typer av beslag. Keramik Keramiken är relativt enhetlig med avsikt på kärlformer, magring och bränningsteknik. Keramiken är magrad med grovt krossad bergart. De sju mynningsbitar som hittades verkar alla komma från relativt stora kärl. En skärva avviker dock från de övriga (F160). Denna skärva är tunnare och mörkare i färgen än de övriga, den är också finare magrad än de övriga. Bergart Övriga fynd utgörs främst av löpare och slipstenar, tio stycken, samt tre flintföremål, ett avfall, en eventuell eldslagningsflinta samt ett mindre tunt spån med en fin retusch längs ena kanten (F99). Det sistnämnda fyndet avviker från vad som brukar förekomma på järnåldersboplatser. Fyndet påträffades i ett kulturlager på det lilla impedimentet vilket gör att man kan anta att det deponerats där under äldre järnålder. Föremålets ursprungliga kontext får dock anses vara oklart. Naturvetenskapliga analyser Osteologi Sammanlagt 666 gram ben påträffades vid undersökningen (bilaga 3). Merparten var obrända ben och en mindre del var brända. De bestämda benen, mestadels tänder, är framför allt från nötboskap. Dessutom förekommer ben från får/get samt häst i kulturlagren på det lilla impedimentet. Makrofossil Sammanlagt 28 prover har analyserats för makrofossil (bilaga 4). Proverna kommer främst från stolphål (16 stycken) och från olika delar på det lilla impedimentet (6 stycken) samt några härdar (tabell 3). Proverna innehåller som förväntat olika typer av sädesslag, främst olika typer av vete, samt några förekomster av ängsgräs och åkerogräs. Tretton prover innehöll inga brända fröer eller frukter. De artrikaste proverna kommer från olika delar på det lilla impedimentet medan prover från stolphål oftast är tomma på makrofossil eller endast innehåller enstaka arter. Proverna från Hus 5 uppvisar den största artrikedomen med fröer av emmervete, en, säd (ospec.), timotej samt ett kottefjäll av tall. Det kan också noteras att proverna från det mindre fyrstolpshuset, hus 2, var tomma vilket kan tyckas anmärkningsvärt då denna hustyp ofta tolkas som förrådshus bland annat för säd (Göthberg 2000:86f). Det är dock inte ovanligt att så kallade ekonomibyggnader saknar förkolnat material i stolphålen (Hamilton 2000:126). Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 13

14 Tabell 3. Resultat från makrofossilprov. Anr Anläggningstyp Provnr Resultat 274 Stolphål PM 4470 Mycket obränd ved 312 Stolphål PM 8048 Småsnärjmåra, säd (ospec.) 430 Stolphål PM 7944 Vete 625 Stolphål PM 4028 Mycket obränd ved 634 Stolphål PM 4027 Inga brända frön/frukter 697 Stolphål PM 8038 Inga brända frön/frukter 742 Stolphål PM 2194 Korn 1293 Stolphål PM 4861 Kottefjäll av tall 1312 Stolphål PM 5117 Emmervete 1328 Stolphål PM 5124 Inga brända frön/frukter 2517 Stolphål PM 4279 Inga brända frön/frukter 2506 Stolphål PM 4153 Inga brända frön/frukter 3176 Härd PM 5650 Inga brända frön/frukter 3631 Stolphål PM 5375 En 4154 Kulturlager PM 5123 Kubbvete, vanligt vete, säd (ospec.) 4154 Kulturlager PM 6429 Kubbvete, vicker, näva, vanligt vete säd (ospec.) 4154 Kulturlager PM 6891 Inga brända frön/frukter 4154 Kulturlager PM 6892 Korn 4217 Skärvstensflak PM 4840 Korn, säd (ospec.) 4308 Härd PM 4461 Vanligt vete, säd (ospec.) 4472 Kulturlager PM 6643 Inga brända frön/frukter 4906 Härd PM 7460 Korn, säd (ospec.) 5061 Härd PM 6472 Inga brända frön/frukter 5376 Skärvstenskoncentration PM 6889 Säd (ospec.) 5469 Kulturlager PM 6890 Inga brända frön/frukter 6967 Stolphål PM 6984 Timotej, säd (ospec.) 6985 Stolphål PM 7102 Korn, vete, losta, säd, (ospec.) 7177 Stolphål PM 8040 Inga brända frön/frukter Vedart Vedartsanalys utfördes på 17 prover (bilaga 5). Målsättningen var främst att få ett underlag för urval för 14 C-datering, men två fall gjordes även vedartsanalys på prover från stolphål för att undersöka om de rester av obränt trä som påträffades i hus 1 verkligen var av sådan karaktär att det kunde vara rester av de takbärande stolparna. Dessa prover innehöll stamved av tall vilket troligen varit materialet i de takbärande stolparna. I övrigt innehöll proverna från stolphålen mestadels tall eller ek (tabell 4). Tabell 4. Resultat från vedartsanalysen. Anr Anläggningstyp Analys ID Material 274 Stolphål 5059 Ek, tall 390 Härd 4545 Björk 615 Stolphål 5166 Ek 625 Stolphål 4540 Tall 697 Stolphål 5246 Tall 742 Stolphål 5142 Ek 14 Norrortsleden RAÄ 411

15 Anr Anläggningstyp Analys ID Material 848 Stolphål 3191 Tall 1050 Stolphål 5145 Ek 3022 Stolphål 4533 Tall 3176 Härd 4535 Tall 3302 Dike 4543 Gran 4257 Skärvstenflak 4541 Tall 4308 Härd 4534 Tall 5453 Härd 4544 Salix sp 7177 Stolphål 5245 Tall 7214 Stolphål 4542 Tall Dateringar Tretton prover lämnades in för 14 C-datering (tabell 5, fig. 11). Resultaten spänner över en period av cirka kalenderår, från förromersk järnålder till folkvandringstid/vendeltid. Dateringarna tenderar att hamna i två grupper, en äldre från förromersk järnålder till början av romersk järnålder, och en yngre från romersk järnålder till folkvandringstid/vendeltid. Till den äldre fasen hör dateringarna från hus 5 och hus 3 samt kulturlagren på det lilla impedimentet samt en härd. Dateringarna från den yngre fasen kommer från hus 1 och hus 4 samt en av de rektangulära härdarna. Dateringen av diket (A3302) som framkom väster om brukningsvägen gav en datering till efterreformatorisk tid. 14 Tabell 5. C-dateringar. Lab. nr 14 C- ålder BP Kalibrerad ålder 2 σ Anr Anläggningstyp Material Period GrN ± BC 200 BC (95,4 %) 3176 Härd Träkol av tall Förromersk järnålder GrN ± BC 10 AD (95,4 %) 4308 Härd Träkol av tall Förromersk Ua ± BC 70 AD (95,4 %) 3022 Hus 3 (?) Träkol av tall romersk järnålder Ua ± BC 90 AD (93,2 %) 6967 Hus 5 Ceralia 100 AD 130 AD (2,2 %) Ua ±40 50 BC 130 AD (95,4 %) 6985 Stolphål Ceralia Ua ± AD 420 AD (94,4 %) 274 Hus 4 Träkol av tall Romersk järnålder 170 AD 200 AD (1,0 %) GrN ± AD 410 AD (95,4 %) 625 Hus 1 Trä av tall GrN ± AD 410 AD (95,4 %) 4257 Hus 1 Trä av tall GrN ± AD 420 AD (84,0 %) 260 AD 280 AD (11,4 %) 7214 Stolphål Träkol av tall Ua ± AD 570 AD (95,4 %) 848 Stolphål Träkol av tall Folkvandringstid Ua ± AD 620 AD (95,4 %) 390 Rektangulär härd Träkol av björk vendeltid GrN ± AD 1740 AD (27,7 %) 1800 AD 1930 AD (66,4 %) 1940 AD 1960 AD (1,4 %) 3302 Dike Trä Modern tid Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 15

16 Utvärdering Undersökningen vid Valla avlöpte utan alltför stora avvikelser mot undersökningsplanen. Det relativt sett begränsade antalet anläggningar gjorde att merparten av alla anläggningar undersöktes och dokumenterades. Detta underlättade det senare arbetet med att identifiera strukturer som hus och aktivitetsytor. Den mindre brukningsväg som löpte genom området uppfattades under fältarbetet som delvis försvårande för tolkningen av aktivitetsytan kring de rektangulära härdarna och det eventuella hus som antogs ligga där. I nuläget är det dock tveksamt om undersökningsresultaten väsentligt hade förändrats om man undersökt ytan under vägen. Merparten av de lämningar som framkom på västra sidan om vägen har tolkats som sentida. Under fältarbetet uppfattade vi boplatsen som kronologiskt begränsad till sen romersk järnålder folkvandringstid, framför allt utifrån dateringen från förundersökningen. Boplatsen föreföll även vara rumsligt avgränsad och inte innehålla flera hus från skilda tidsperioder. Det var först efter de inledande resultaten från 14 C-analysen som vi fick tecken på att gården anlagts redan under förromersk järnålder. Med fler 14 C-prover i ett tidigt skede hade kanske fler strukturer kunnat dateras och den kronologiska upplösningen blivit bättre. Detta hade kunnat leda till mer detaljerade frågeställningar. Vi bedömer dock att det resultat som redovisats här ger tillräcklig information för att kunna belysa undersökningsplanens frågeställningar. Genom att kombinera förekomst/icke förekomst av såväl fynd som resultaten från de naturvetenskapliga analyserna kunde vi få en fylligare bild av boplatsens karaktär över tiden. Utvärderingen av undersökningsresultaten görs nedan i tre delar: en jämförelse med förundersökningsresultaten, boplatsens användningstid, och boplatsens karaktär. Jämförelse med förundersökningens resultat Förundersökningens övergripande resultat visade sig stämma väl överens med vad som sedan framkom under undersökningen. Boplatsen antogs efter förundersökningen att vara daterad till senare delen av äldre järnålder och omfattade ett gårdskomplex med minst två byggnader. Större ytor med kulturlager saknades och flera av framför allt härdarna föreföll vara sönderplöjda (Hamilton 2002:31). I två fall har dock undersökningen gett avvikande resultat. Det hus som man i förundersökningen antog skulle ligga i nordöstra delen av boplatsen har inte kunnat bekräftas. De stolphål man noterat i förundersökningen hittades också vid slutundersökningen och ytterligare enstaka stolphål och gropar framkom i anslutning till dessa. Området rensades noggrant för att söka fler stolphål men inga sådana framkom. Området innehöll ett antal stolphål men inga tydliga bockpar kunde identifieras. I förundersökningen nämndes också att det intill huset kan finnas en uppbyggd stenkant, terrassering. Vid undersökningen rensades området just i syfte att avgöra om någon sådan konstruktion fanns men ingen sådan konstruktion kunde ses. Istället tolkades stenarna som utgörande den östliga begränsningen av det steniga område som sträckte sig över boplatsens centrala delar och inom vilket merparten av husen varit belägna. 16 Norrortsleden RAÄ 411

17 Ett annat fall där förundersökningsresultaten kunnat kompletteras är gårdens användningstid. Från förundersökningen gjordes endast en datering, vilket gav en datering till sen romersk järnålder. Hade man haft fler dateringar från förundersökningen hade kanske gårdens hela användningstid blivit tydligare och man därmed hade kunnat rikta undersökningen mot att förtydliga gårdens karaktär under olika perioder. Gårdens användningstid Med utgångspunkt från de 14 C-dateringar som gjorts kunde fyra hus grupperas kronologiskt i två huvudfaser. Dateringarna ligger i intervallen 400 f.kr. 130 e.kr. för fas 1 och e.kr. för fas 2 (tabell 5). En generell kommentar till dateringen av husen är att vi oftast daterat material från stolphål, vilket enligt vedartsanalysen ibland utgjort välväxt stamved, det vill säga material med relativt hög egenålder. Hus 3 och 5 daterades till övergången förromersk romersk järnålder (fas 1), och hus 1 och 4 daterades till romersk järnålder (fas 2). Hus 2 och 6 har dock inte 14 C-daterats. Hus 2 var ett kvadratiskt fyrstolpshus eller en så kallad stacklada som är svår att datera typologiskt. Kanske är detta fyrstolpshus samtida med hus 6, som var ett treskeppigt långhus med varierad spannlängd. I väster hade hus 6 två långa spann på cirka 6 meter vardera, i mitten fanns ett kort spann på cirka 2,5 meter och längst i öster ett spann på 4 meter. I öster fanns även två hörnstolpar. Hustypen brukar vanligen dateras till romersk järnålder folkvandringstid vilket motsvarar boplatsens andra fas (Göthberg 2000:62ff). Dateringar av en härd och ett stolphål knutna till det fyndrika kulturlagret på impedimentet gjorde att detta daterades till förromersk romersk järnålder (fas 1). En stor härd med fynd i form av keramik och ben 14 C-daterades till förromersk järnålder, det vill säga fas 1. Med ledning av detta antogs även en liknande härd höra till fas 1. Den daterade härden var förvisso cirka 200 år äldre än husen, som daterats till övergången förromersk romersk järnålder, men detta bedömdes ändå ha en begränsad relevans för boplatsens övergripande karaktär. Denna diskrepans skulle dock kunna vara en indikation på att det funnits äldre hus som inte identifierats. En rektangulär härd i det södra härdområdet daterades till folkvandringstid vendeltid, vilket således representerar slutet på fas 2. Utifrån dateringarna av härdområdet samt hus 4 antogs även kulturlagret (A4472) höra till fas 2. Mot bakgrund av denna kronologiska gruppering kunde sedan kontexter, fynd och provanalyser från de två faserna jämföras. Resultaten från 14 C-dateringarna visar att gården anlagts någon gång under förromersk järnålder och att den sedan mer eller mindre kontinuerligt bebotts och brukats fram till slutet av folkvandringstid, det vill säga en period av nästan 600 år. Under denna tid sker en omstrukturering av gården omkring 300 e.kr. De yngsta dateringarna, till cirka e.kr. kommer från Hus 1. Detta hus är också det i vilka flera av stolphålen innehöll obränt trä, vilket tolkades som rester av de takbärande stolparna. Dateringarna från Valla visar att om man vill tala om boplatsens karaktär ur ett samtidighetsperspektiv får detta göras i två Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 17

18 omgångar då omstruktureringen under 300-talet delvis förefaller ändra boplatsens karaktär. En gårds karaktär vad är det? I undersökningsplanen fastslås att ett syfte med undersökningen är att bestämma boplatsens karaktär. Vad menas då med begreppet karaktär? Det kan handla om ett samtidighetsperspektiv, det vill säga hur boplatsen tett sig under en given punkt i tiden. Samtidighetsperspektivet på en boplats kan göras utifrån två olika skalnivåer, en inom gården, det vill säga hur människorna som levde och brukade gården uppfattade sitt hem. En annan skalnivå på samtidighetsperspektivet är att studera hur gården förhåller sig till det samhälle den vid den givna tidpunkten var en del av. Valla under förromersk romersk järnålder Gården som anläggs någon gång under förromersk järnålder är vad man kan kalla en ensamgård. Byggnaderna har bestått av ett långhus som haft funktionen av boningshus samt en eller flera mindre ekonomibyggnader. När gården etablerades, hade den en öppen struktur med två hus (hus 3 och 5) relativt långt från varandra (cirka 30 meter). Hus 5 var troligen ett mindre treskeppigt hus. Parallellerna till hustypen är dock inte entydiga och det bedöms därför som svårt att helt utesluta möjligheten att huset varit enskeppigt. Bockbredden på 2,9 3,1 meter antyder dock att det rör sig om en mindre treskeppig balanserad konstruktion, vilket också ligger i linje med dateringen till förromerskromersk järnålder (Göthberg 2000:45 47). Husets storlek kan med ledning av detta uppskattas till 6 9 meter. Gården får dock inte sin karaktär endast av sina byggnader utan även av andra spår som dess invånare lämnade. Sådana spår i den äldsta fasen är anläggandet och skapandet av de avfallslager som deponerats på det lilla impedimentet strax norr om hus 5. Vid flera tillfällen har man här deponerat skräp från olika aktiviteter, bland annat slagg, trasiga kärl och utrensade härdar. Samtidigt har man utanför husen haft minst två större härdar i vilka man också lämnat keramik och brända ben. Gårdens ekonomi har troligen varit baserad på jordbruk/djurhållning. Odling har skett av flera olika sädesslag som emmervete, vanligt vete och korn. Djuren på gården har varit nötboskap, får/get och häst. Valla under romersk järnålder folkvandringstid Under 300-talet sker så en omstrukturering av gården. Den har fortfarande karaktären av en ensamgård men nya hus anläggs. Under romersk järnålder fick gården en halvsluten struktur genom att byggnaderna placerades i vinkel (hus 1 och 4). Ett senare härdområde daterat till folkvandringstid vendeltid och ett större långhus (hus 6) kan indikera att gården omstrukturerades ytterligare en gång och att den kanske expanderade. En tänkbar möjlighet är även att hus 2 varit samtida med hus 6. Osäkerheten rörande denna datering gjorde emellertid att den generella uppdelningen i två faser fick bli vägledande för kartläggningen av boplatsens struktur. Hus 2 och 6 hänförs därför till fas 2. Med en längd på meter var det förmodat yngsta huset (hus 6) dock betydligt större än de två tidigare 18 Norrortsleden RAÄ 411

19 (hus 1 och 3) som hade en längd på cirka 15 meter. Långhusets kapacitet blev således betydligt större under folkvandringstid. Under denna tid finns inga spår av någon organiserad avfallshantering som sophögen under den tidigare fasen. Avsaknaden av kulturlager och en allmän fyndfattighet i anläggningar och ploglager kan tolkas som att invånarna under denna tid faktiskt haft färre föremål eller föremål av mer nedbrytbara material. En fyndkategori som dock påträffas i stolphålen från husen i fas 2 är löpare och underliggare. En tydlig aktivitetsyta syns i anslutning till hus 4, där flera rektangulära härdar finns. Ekonomin under fas 2 förefaller vara mer specialiserad där vetet får en ökad betydelse medan andelen korn minskar. Likaså förefaller nötboskap bli den vanligaste djurarten. Stabilitet och förändring Trots att undersökningsresultaten visar på att gården förändras under 300- talet så finns det flera saker som förekommer i båda faserna och som man därmed kan beteckna som icke-tidsbundna. Den övergripande strukturen på gården som ensamgård förefaller inte ändras, om man med ensamgård menar att gården bebotts av en familj, i flera släktled. Familjens huvudsakliga utkomst har varit baserad på jordbruk/boskapsskötsel. Gården har varit uppbyggd med minst ett boningshus och ett antal ekonomibyggnader. Trots att vi ovan betraktar gården som till karaktären en ensamgård under hela dess brukningstid så kan vissa variationer iakttas mellan faserna. Dessa variationer får ses som variationer i invånarnas levnadsmönster utan att vara statistiskt säkerställda. Variationerna kan sammanfattas under begreppen produktion och konsumtion. Produktionen på gården har till största delen varit inriktad mot jordbruk/boskapsskötsel. Under den äldre fasen förefaller dock denna produktion varit mer varierad, med ett flertal olika sädesslag och djurarter. Man kan se en tendens till att gården under den yngre fasen får en minskad variation i såväl sädesslag som djurarter, kanske blir produktionen mer inriktad på odling av vete samt djurhållningen mer kommer att omfatta nötboskap. En annan aspekt av vad som producerats under de olika faserna är de fåtal fynd av slagg som återfanns i lagren på det lilla impedimentet. Kanske är detta rester av smide för gårdens eget husbehov under den äldre fasen. Några indikationer på smide har inte kunnat föras till fas 2. Till fas 2 förefaller däremot bruket att deponera löpare och malstensunderliggare i stolphål. Sammanfattningsvis kan man se en tendens till att gårdens produktion varit mer varierad under den äldre fasen för att senare bli mer ensartad. Konsumtionen på gården speglas främst i fyndmaterialet och hur detta deponerats. Här intar avfallslagren på det lilla impedimentet en särställning. Hela detta komplex förefaller vara anlagt under den äldsta fasen och platsen har uppenbarligen inte haft samma funktion under den yngre fasen. Här har kasserade krukor, järnföremål och mycket annat kastats. Till den yngre fasen finns inga tydliga lämningar av avfallskaraktär, kulturlagerrester är få och även ploglagret var förhållandevis fyndfattigt. Detta kan tolkas på två sätt, antingen har avfallshanteringen ändrat Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 19

20 karaktär så att gårdens avfall inte deponerats på ett sådant sätt att det inte lämnat några spår, till exempel bränts, eller så har det faktiskt funnits mindre avfall att göra sig av med. Precis som gårdens produktion förefaller ha ändrats har sannolikt även konsumtionen också gjort det. Gården vid Valla förefaller upphöra någon gång under folkvandringstid/vendeltid. Två aspekter av undersökningsresultaten kan belysa själva övergivandet. Mängden lerklining i anslutning till de yngre husen är försvinnande liten och flera av stolphålen i det yngre huset, hus 1, innehöll obränt trä vilket tolkas som rester av de takbärande stolparna. Kanske är det så att gården inte övergivits genom att den brunnit ner utan att man medvetet rivit gården för att flytta till någon annan plats. Valla i relation till omgivande stensträngslandskap, samtida grannboplatser och gravfält Karakteristiskt för boplatserna i södra Uppland är att de oftast sätts i samband med två andra fornlämningskategorier, gravfält och stensträngar. Sambanden mellan de tre kategorierna utgör ofta grunden för diskussioner kring äldre järnålderns samhällsstruktur. I fallet med Valla saknas två komponenter, boplatsen har inte något eget gravfält och i den uppodlade marken runt boplatsen finns få stensträngar bevarade. Den hypotetiska fägata som antogs i utredningen har inte gått att verifiera genom några lämningar inom undersökningsområdet. Eftersom gården förefaller vara en mindre ensamgård och dessutom ligger inom en så kallad stensträngsbygd kan man dock anta att gården ingått i någon form av samverkan i till exempel hägnadslag med andra gårdar. Resultaten från den arkeologiska undersökningen ger dock inte någon möjlighet att rekonstruera någon sådan samverkansform. Avsaknaden av gravfält i boplatsens omedelbara närhet kan ha två hypotetiska förklaringar. Antingen så finns det ett mindre gravfält, kanske med omarkerade gravar i boplatsens närhet, till exempel på något av de impedimenten som inte omfattades av undersökningen, eller så har gården inte haft ett eget gravfält utan gravlagt sina döda på någon annan plats. Oavsett vilket av alternativen som man anser som mest trovärdigt så leder båda alternativen diskussionen till frågan om fria och ofria gårdar. I detta sammanhang kan man notera skillnaderna mellan å ena sidan gården vid Valla och boplatsen vid Kocktorp där boplatsens topografiska läge, närhet till gravfält och stensträngar ger en helt annan bild. Husen i Kocktorp läggs på uppbyggda terrasseringar på en höjdrygg. Gravarna i boplatsens omedelbara närhet är delvis monumentala. Vid Valla däremot är boplatsen anlagd på en flack yta utan uppbyggda terrasser. Inga synliga gravar finns heller i boplatsens omedelbara närhet. Medan man vid Kocktorp lagt ner mycket möda på att synliggöra gårdens närvaro i området har man uppenbarligen inte ansett detta lika viktigt vid Valla. I detta sammanhang kan man dock lyfta fram gravfältet vid Vallatorpsskolan, RAÄ 85 vilket är beläget i ett mer topografiskt markerat läge med flera mindre höjder, här finns också flera delar av ett stensträngssystem bevarat. Miljön här påminner till viss del om miljön kring Kocktorpsboplatsen och det är därför inte otroligt att det här kan finnas en med Valla samtida boplats, men med en mer synlig närvaro. Kanske kan man tänka sig att Valla ingått någon form av samverkan med Vallatorpskomplexet. 20 Norrortsleden RAÄ 411

21 Potential Den arkeologiska undersökningen av boplatsen vid Valla ger oss möjlighet att följa en ensamgård under större delen av äldre järnålder. Resultaten visar på att det omkring 300 e.kr. skedde flera förändringar, både i form av anläggandet av nya hus men också förändringar i invånarnas handlingsmönster. Förändringen kan ses som ett exempel på hur gårdsbegreppet omformuleras under senare delen av äldre järnåldern i Mälardalen (Olausson 1997:111). Man kan fråga sig hur dessa förändringar relaterar till till exempel ägoförhållanden. Är förändringarna ett resultat av att gårdens status som fri/ofri ändras? Gården vid Valla förefaller ha övergivits, inte genom våldsamma omständigheter som till exempel brand utan kanske genom politiska beslut som resulterat i att gården övergivits. Kanske har man flyttat några hundra meter söder ut där Valla bytomt återfinns idag. Det är inte omöjligt att flera gårdar funnits i området runt Valla och att bebyggelsen blivit mer koncentrerad vid vendel/vikingatid. Är denna bebyggelseförflyttning ett resultat av att politiska strukturer och ägorättsliga förhållanden förändrats eller av förändringar i produktionsmönstret? Om man i begreppet ensamgård lägger att enheten brukats av en familj, ett hushåll, innebär det att det på gården funnits olika sociala kategorier definierade utifrån genus och ålder, som till exempel mänkvinnor, barn gamla, gifta ogifta. Det rika fyndmaterialet från avfallshögen på Valla ger en möjlighet att utveckla diskussionen kring invånarnas produktions- och konsumtionsmönster under en relativt begränsad tid. I samband med detta bör man också försöka fördjupa förståelsen av bruket att lägga löpare/malstensunderliggare i stolphål vilket förefaller vara en ny sedvänja på Valla under fas 2. Fenomenet har uppmärksammats tidigare bland annat i Arlandstadsundersökningarna (Andersson 1999:91 98) och då satts i samband med reproduktionsritualer. Även andra kategorier av människor kan ha funnits. Bilden av äldre järnålderns ensamgårdar som representativa för den självägande bonden har under senare år ifrågasatts och man måste vara öppen för möjligheten att det även funnits en social hierarki på gården. Förekomsten av trälar under äldre järnålder har diskuterats (Widgren 1998:285). Man kan fråga sig om omstruktureringen omkring år 300 e.kr. på Valla, vilken bland annat tar sig uttryck i en ekonomisk intensifiering, medfört att man i större utsträckning blivit beroende av ofri arbetskraft. Hus 4 på Valla, vilket tolkats som en ekonomibyggnad från den senare fasen, har i ett av stolphålen en nedlagd kokäke precis som löpare/underliggare förekom i långhusets stolphål från samma tid. Är det vi kallar ekonomibyggnader även hem för någon? I det fallet kan man också jämföra gården vid Valla med boplatsen vid Lilla Sylta, RAÄ 87:3, där man också ställer frågan om husens funktion (Pettersson & Eklund 2005). Undersökningsresultaten från Valla kan enligt ovan belysa olika aspekter av sociala handlingsmönster i det lilla och deras relation till samhällsförändringarna under äldre järnålder. Tillsammans med de andra boplatsundersökningarna i Norrortsleden ger undersökningsresultaten en grund för diskussionen kring differentierade boplatser och deras roller i det dåtida samhället. Valla. En boplats från förromersk järnålder folkvandringstid 21