CORNELIS. bladet. Cornelisdag med nytt recept och succé! ÅRGÅNG Nr 3 4 UTGIVET AV CORNELIS VREESWIJKSÄLLSKAPET

Transkript

1 ÅRGÅNG 18 CORNELIS bladet UTGIVET AV CORNELIS VREESWIJKSÄLLSKAPET 2017 Nr 3 4 Cornelisdag med nytt recept och succé! Jack Vreeswijk FOTO: Lasse Jansson

2 ORDFÖRANDEN SJUNGER UT 2 Om Cornelis Vreeswijksällskapet Kontaktuppgifter Postadress: Cornelis Vreeswijk Sällskapet Långa gatan Stockholm Telefon: E-post: sallskapet@cornelis.se Webbplats: Bankgiro: Org Nr: Styrelse Martin Tode (ordförande) Mikael Röhstö (vice ordförande) Hasse Nilsson (sekreterare) Christina Hellberg Monica Åberg (kassör) Jerker Larsson (suppleant) AnnChristin Wennerström (suppl.) Hedersordförande: Silas Bäckström Cornelisbladet Ansvarig utgivare Martin Tode Redaktion Martin Tode, Lasse Jansson och Rolf Janelm Form & layout Jens Design Sthlm Kontakta redaktionen på e-post: redaktionen@cornelis.se Bästa medlemmar! Jubileumsåret närmar sig sitt slut och vi kan summera ett fantastiskt år. Nya grepp, stora och små framgångsrika konserter och ett ökande medlemsantal bland annat kan vi skryta med. Cornelis musik har spelats i mängder av sammanhang. Cornelisdagen, som i år tog en helt ny form, blev en praktfull succé. Ni som var där vet att vi delade upp den i två skilda arrangemang. På dagen körde vi ett gratisevenemang med Cornelisscen på Mosebacke torg med en lång rad artister som tolkade Cornelis. Vi bjöd in konst närer som riggade upp sina stafflier, målade och visade upp sin konst. Solen sken och allt var så bra som vi någonsin kunnat drömma om på vårt nya Mosemartre. Sällan har vi nått ut till så många med så mycket Cornelismusik och konst! Kvällens arrangemang på Rival blev en framgång såväl ekonomiskt som publikmässigt. Mer om det längre fram i bladet. Minneskonserten i Katarina kyrka var musikalisk magi med slutsålda bänkar. Vi har jobbat vidare med vår månat liga öppna scen på Monks Wine Room i Gamla stan. Det har varit ett mycket fint inslag i vårt jobb med att hålla visan högt, och vi hoppas återkomma med den verksamheten framöver. Dansikalen Dansa samba med mig har turnerat runt i Sverige och vi har givetvis varit på plats med frivilliga som visat upp sällskapet, sålt affischer med mera och värvat nya medlemmar. Vi är så tack samma mot framför allt Tobias Karlsson och Lena Schulte som har skapat denna dansanta Cornelishyllning. Nu jobbar vi vidare med nya idéer men först firar vi jul! Så återstår bara att tacka för ett fantastiskt jubileumsår och att önska er ett riktigt Gott Nytt! /Martin Tode Ordförande Cornelis Vreeswijksällskapet En jublande ny Cornelisdag en ordförandes betraktelse Många undrade vad som var på gång med Cornelisdagen i år. Hade styrelsen blivit spritt språngande eller var det kanske något roligt på lut? Buden var många innan dagen var där. Vi delade i år upp Cornelisdagen i två helt skilda arrangemang. Den kraftigt vikande publiken på Mosebacketerrassen låg bakom detta. Nu tog vi nya tag. Så jubileumsår det var ville vi ha maximal folklighet, följa traditionerna så mycket vi kunde samt erbjuda en maxad föreställning med några av de allra bästa artisterna men den musikaliska biten lämnar jag till Lasse att berätta om. Första etappen var att arrangera det vi kallade Mosemartre på Mosebacke torg. Mosemartre sprang fram ur en dröm om att skapa ett Montmartre i Stockholm. Levande konst och musik. Vad kunde vara bättre än att göra detta i Cornelis anda på Mosebacke? Alla var på när idén presenterades. Tillstånd söktes och artister kontaktades. Tillställningen skulle vara helt öppen och förstås utan inträdesavgifter. Intresset från konstnärer och artister blev genast stort. Mo s emartre Fram mot lunch strömmade inbjudna konstnärer in. Anlouice Silverwitt, Armand Gutheim, Joakim Ericsson, Camilla Ringquist och många fler. Nyfikna människor flockades och till slut stod vi där mitt uppe i det vi fantiserat om vårt Mosemartre. Det var underbar känsla och något av det häftigaste jag varit med om att skapa. Cornelis Mosemartre blev en succé. Tusentals människor tog del av händelserna under dagen. Man kunde gå och käka på närbelägna restauranger och ta något att dricka för att sedan komma tillbaka till vår eftermiddagslånga föreställning. Vi satsade för att alla oavsett ekonomiska förutsättningar skulle få möjlighet att njuta av vårt Cornelisjubileum, och vi lyckades över förväntan! I och med detta vill jag rikta ett riktigt stort tack till alla våra volontärer, starkt brinnande eldsjälar, artister och konstnärer som gjorde detta möjligt. Tack! /Martin Tode

3 Cornelisdagen Cornelisdag med nytt recept och succé! Tänk om det här kunde bli en ny tradition Cornelisdagen 2017 blev en annorlunda upplevelse. För en del av oss började dagen som vanligt redan vid 8-tiden på morgonen. Scen och ljud skulle byggas och installeras på Mosebacke torg för första delen av jubileumsårets Cornelisdag. Som traditionen bjuder sken solen från en molnfri himmel och stämningen var redan från början den rätta. Vi har ju gjort det här i 30 år nu! Och vi gör det för att vi älskar visan och speciellt den man som blivit en av vårt lands största på området: Cornelis Vreeswijk! Förra årets stipendiat Thorsten Flinck FOTO: Lasse Jansson 3

4 Cornelisdagen Mosemartre ser dagen ljus FOTO: Lasse Jansson Scenbyggare och producenter Martin Tode, Mikael Röhstö, Alex Andrell FOTO: Lasse Jansson Anlouice Silverwitt FOTO: Martin Tode Scenen blev klar liksom ljudet. Nu började nyheterna komma på plats. Ordförande Martin Tode och styrelsen hade ju funnit på en massa fräscha idéer som skulle komma att göra Cornelis dagen till någonting alldeles nytt. Även tidigare år har det funnits försäljningsbord där delar av medlemskadern bjudit ut cd-skivor, affischer och böcker, men nu strömmade även andra personer till. Tält restes och tavlor plockades fram ur parkerade bilar. Gräsmattorna runt torget fylldes med konstnärer som visade sina målningar, många med Cornelis som delar av motiven, och den fantastiska Edith Piaf-tolkaren Camilla Ringquist, som även framträdde på sångscenen, visade och sålde sina romantiska smycken. Ett par konstnärer utförde även, som ordförande Martin uttryckte det, livemålning på plats, i det att de kunde betraktas under framställning av målningar inspirerade av stunden. Artistparad i topp Publik började ta plats på gratisbänkarna och kontroll av mikrofoner och högtalare, soundcheck på artistsvenska, skulle göra att det blev en njutbar upplevelse. Samma sak utfördes samtidigt uppe på Mosebacke-terrassen och vi oroades av tanken på att deras konsert skulle störa vår, men deras konsert skulle inte börja förrän kl 17 så det gick vägen, de slutade i tid. Sedan fick vi uppleva en så fantastiskt trevlig eftermiddag att styrelsen måste få mitt fulla godkännande. Hur Martin och hans gäng hittat dessa artister vet jag inte. Ett par av dem Jenny Almsenius och Anders Lago var bekanta från tidigare evenemang, men många var åtminstone för mig nyheter. Cosmetic Heesvijk från Göteborg med nytolkningar av kända Cornelisvisor men även egna tonsättningar av tidigare osjungna Vreesvijkdikter. Camilla Ringquist och hennes fenomenala tolkningar av Edith Piafs chansons. Lisa och Herr C får vi förhoppningsvis också höra mer av, ett samspelt och finstämt vispar. Och så gruppen Torbjörn Solstad! Vilket röj, som en i publiken uttryckte saken. Frontmannen lät oss tidvis höra en röst som, i de för övrigt spännande tolkningarna Joakim Ericsson FOTO: Lasse Jansson Armand Gutheim FOTO: Lasse Jansson Camilla Ringquists romantiska smycken FOTO: Martin Tode 4

5 Cornelisdagen Jenny Almsenius FOTO: Lasse Jansson Lisa Fridén & Christer Lagerkvist FOTO: Lasse Jansson Torbjörn Solstad FOTO: Lasse Jansson av Cees visor, ordentligt påminde om Cornelis egen. Att lyssna till den ljuva Jenny Almsenius är alltid en upplevelse, och att Anders Lago är en jävel på gitarr visste vi förut. Men det är varje gång en överraskning att han får fingrarna på rätt ställe på greppbrädan när han river av Blues till Fatumeh. Säker Jack, virtuos Love och rivig samba En lika fantastisk gitarrdomptör fick vi uppleva efter förflyttningen till salongen på Hotel Rival vid Mariatorget. Ja, det var ännu en nyhet i genomförandet av Cornelisdagen. Vi hade ju inte behövt oroa oss för regn, men eftersom årets Cornelisdag inträffade drygt en månad senare än annars kändes det alldeles riktigt att få krypa inomhus för andra delen av 30-årsfirandet. Och där fick vi alltså träffa Love Tholin som kompade en Jack Vreeswijk i högform. Jack förvaltar arvet efter pappa Cornelis väl. Han har mognat i rösten och han berättar delvis om sin barndoms upplevelser av en del visor med en distans som känns alldeles äkta. Han behöver inte alls presenteras som Cornelis son, Jack är en självständig och säker artist som det är härligt att få ta del av. Innan Jack intog scenen fick vi ett litet smakprov på dansikalen Dansa samba med mig byggd på Cornelissånger. Tobias Karlsson med flera gav oss både ett och flera exempel på vad hans dansföreställning kommer att innehålla. Vi blev faktiskt de första som fick se dansikalen från publikplats, premiären var först senare på hösten! Anders Lago FOTO: Lasse Jansson Camilla Ringquist FOTO: Lasse Jansson Jack Vreeswijk FOTO: Lasse Jansson Tobias Karlsson med Jeanette Karlsson FOTO: Lasse Jansson 5

6 Cornelisdagen Bo Kaspers-sångaren Bo Sundström tillsammans med ett blandat gäng musiker FOTO: Inger Eklund Evelina Schönberg Olsén Thorsten Flinck FOTO: Lasse Jansson Stipendiat Svante Thuresson FOTO: Lasse Jansson Sofia Karlsson och Martin Hederos FOTO: Martin Tode Barfotaartist som lyfter publiken Och sedan kom Thorsten!!! 2016 års Cornelisstipendiat Thorsten Flinck är svår att beskriva. Att han är en begåvad skådespelare vet vi. Vi vet också att han är en sångare och tolkare av visor och dikter. Men sedan då? Han kommer in på scenen barfota och till synes omedveten om vad som pågår. Hälsar lite förstrött på publiken som vore det några grannar i huset där han bor som han passerar på väg till sopnedkastet. Och sedan brakar det loss. Han lyfter från scengolvet och han låter oss i publiken följa med. Han tar oss med på en resa som tar andan ur oss, han lever sig in i texterna och han bjuder på sig själv. Den förvirrade barfotapojken som kom in från början är som bortblåst. Thorsten Flinck är i varje bokstav av det han framför fullt medveten om vad som pågår, och han vet exakt hur han skall ta var och i en publik för att få den att känna att det är just DIG jag gör det här för. Att också Kalle Linds presentation av Thorsten Flinck var något alldeles utöver det vanliga är en annan sak. Silas om livet med Cornelis Som kvällens conferencier kunde Kalle styra vad som skedde på scenen, vilket han också gjorde med den äran. Han är påläst och kunnig ( det är ju mitt jobb som han sa) men också oerhört rolig på ett underfundigt och finstämt sätt. Nu bjöd Kalle även upp sällskapets tidigare ordförande, numera hedersdito, Silas Bäckström att ta plats i en av de röda fåtöljerna till höger på scenen. Silas var ju Cees sista producent, och när Kalle intervjuade honom fick vi höra en del berättelser om samarbetet med Cornelis, sanna historier ur levande livet. Silas berättade också att det var Anders Pethrus som förvaltat pengarna i Stiftelsen Cornelis Vreeswijks Minne så till den milda grad att det numera finns ca 50 miljoner svenska kronor i potten. I och med den berättelsen fann man det lämpligt att dels bjuda upp Anders (medförande en enorm blomkvast som undertecknad letat reda på i gömmorna bakom kulisserna) samtidigt som man presenterade årets stipendiat. Jubel för folkkär veteran Några hade säkert smygläst på nätet eller i någon kvällstidning vem det gällde, men om stämningen var hög innan så visste den inga gränser nu när Åsa Linderborg från Aftonbladet förkunnade att 2017 års Cornelis Vreeswijk-stipendiat är SVANTE THURESSON! Taket på lokalen hos Rival vid Mariatorget är säkerligen fast förankrat, men det kändes som att det skulle lyfta när jublet välkomnade stipendiaten ut på scenen. Där fick han den stora blombuketten och Jeanette Roséns fina byst av Cornelis med inskriptionen om årets vinnare av Cornelisstipendiet, som i år uppgår till hela svenska kronor, skattade och klara rätt ner i fickan, som Silas brukar uttrycka saken. Folkton, evergreens och hopp om ny tradition Innan hela konserten avslutades med traditionsenlig allsång i I natt jag drömde, ledd av ordförande Martin, fick publiken avnjuta två andra stora artister Sofia Karlsson med alltid lika säker och mjuk viskonst i folkton och Bo Sundström som med musiker bjöd på ett jazzknippe amerikanska evergreens i nya svenska tolkningar. I pausen pratade jag med ett par i publiken som menade att: Tänk om det här kunde bli den nya traditionen. Först utomhus i solen, och sedan när det börjar kvällas och bli lite svalare, kunna gå in på den här mysiga teatern för kvällspasset. Idealiskt! Vi får väl se hur det går, årets Cornelisdag får i alla fall ses som en succé och den nya styrelsen har all heder av det lyckade arrangemanget. /Lasse Jansson 6

7 Cornelisdagen Bilden visar undertecknad framför gänget som såg till att Mosebacke Etablissemang fungerade. Från vänster Bosse Stenhammar, Git Magnusson, bartendern och visdiktaren Alex Gutes. Fotograf okänd. Marie Bergman Så föddes Cornelisdagen: En konkurs, två telefonlistor och artister utan gage Det började för 30 år sedan. Jag promenerade runt i Stockholm, ledig, stället jag jobbat på de senaste två åren hade gått i konkurs och jag avlönades några månader av statliga garantier. En promenad tog mig till Mosebacke torg, och jag slank in för att hälsa på Git Magnusson som ägde etablissemanget tillsammans med Bosse Stenhammar. Hon satt med huvudet i händerna och flög inte alls upp och kramades som hon brukade. I stället tittade hon upp mellan fingrarna med ett slappt hej du. Inget mer. På min fråga om vad som egentligen hänt svarade hon att det var meningen att hon tillsammans med Sid Jansson skulle arrangera en minnesdag för Cornelis Vreeswijk. Och nu hade Sid tvingats hoppa av på grund av ett stort reklamjobb som han måste klara. Eftersom jag var tillfällig friherre undrade jag om det fanns något jag kunde göra. Git lyste upp och la fram sin idé om att hon skulle ta hand om killarna och jag fick tjejerna! Hur då, undrade jag, menar du? Jo, sa Git, jag ringer runt till manliga artister och du ringer till de kvinnliga, det blir väl bra, så drar vi ihop ett gäng som kan hylla Cornelis en hel dag här på Mosebacke. Första samtalet: Marie Så blev det, jag fick en lista med telefonnummer till kvinnliga artister som borde passa in en sådan dag. Jag kände en viss tvekan inför att ringa till kända, men för mig okända privat sett, kvinnor. Men det gick bra. Jag började med Marie Bergman för henne hade jag pratat med under en träff med Visans vänner i Hässleholm 1972 då jag arbetade där nere. Vi uppträdde i samma program hos källarmästare Krigström på Hotell Göingehof, så jag tyckte nästan att jag kände henne. Sedan gick resten av bara farten, vi fick ihop varsin artistlista och vi kunde genomföra den första Cornelisdagen. Då var det inte alls tänkt att bli mer än just den dagen. Ingen av artisterna fick något gage utan alla pengar som kom in från inträdet gick till Cornelis minnesfond. Varför inte en gång till? Dagen blev lyckad - mycket lyckad - och när vi hade släppt iväg den sista i publiken och satt där och sammanfattade så sa vi att tänk om vi skulle försöka nästa år igen, det vore väl skoj om det här kunde bli en tradition. Vid några senare träffar bestämdes dels att artisterna nu skulle få betalt och dels att dagen skulle hållas söndagen närmast Cornelis födelsedag den 8 augusti. Den allra första Cornelisdagen hölls dock så sent som den 4 september, eftersom vi kom igång lite långsamt på grund av Sids avhopp och min oerfarenhet i artistraggning. Nu hade också Git fått med en del av sina bekanta, några riktigt tunga namn inom nöjesindustrin, på tåget så det kändes bra att i början på nästa år ta tag i uppföljaren till det där första trevande försöket. Silas greppade rodret Gänget som därpå träffades innehöll Agneta Brunius som blev vår presskontakt, Bertil Bertilson fick rollen som ceremonimästare, som kassör installerades Hayati Kafe och själv blev jag utsedd till sekreterare. Viktigast var dock att Silas Bäckström blev vår ordförande. Utan hans iver, kontaktnät och arbetsförmåga hade måhända Cornelisdagen aldrig blivit mer än en enstaka minnes dag och kanske hade Cornelis Vreeswijksällskapet inte heller blivit vad det nu är. Resten är, som det brukar heta, historia. Text och bild: Lasse Jansson 7

8 MINNESKONSERTEN Sång och tal, allvar och skämt vid minnesstund under valven Så satt vi där igen. I en fullsatt kyrka. Katarina kyrka. Varje år den 12 november gör vi det, sitter där och väntar, väntar oss något extra. Och vi har fått det varje år, i trettio års tid. Vi fick det i år också. En minneskonsert för Cornelis Vreeswijk. En konsert som, efter det att Gregory Lloyd kramat det mesta ur kyrkans orgel, i år 2017 bjöd på en inledning med Jakob Själander och Telegram för en bombad by, veteranen Claes Janson med pianisten Leo Lindberg och en rad andra artistiska storheter. Lill Lindfors kompades av de eminenta musikerna gitarristen Mats Norrefalk och basisten Johan Granström i fyra Cornelisalster, ett småtrevligt mellansnack bjöd hon också på. Tre minnestal och sonen Jack på egen hand Lennart Koskinen talade på vers om Cornelis liv och leverne, och Åsa Linderborg fokuserade i sitt tal på paci fist en och krigsmotståndaren Cornelis. Kalle Lind var som vanligt. Pricksäker i sina kommentarer och rolig på ett passande sätt, stunden var ju trots allt av allvarlig karaktär. Cornelis son Jack skulle ha haft sin vapen dragare Love Tholin med sig på

9 MINNESKONSERTEN gitarr. Men eftersom Love hade fått förhinder så får jag väl köra lite på egen hand, som Jack uttryckte sig strax innan det var dags att äntra scenen. Han gjorde det bra. Mycket bra! Ljuvligt av CajsaStina Tillsammans med den ljuva CajsaStina Åkerström framträdde han också i två låtar av pappa Cornelis och en av Fred Åkerström, CajsaStinas pappa. Deras röster passade väl ihop och syskonen syntes trivas tillsammans. Syskon? Ja, nästan så det verkar så. I två visor av Cornelis fick vi också höra CajsaStinas solosång till kompet av Peter Kvint och Jacob Ellerstedt. Ett säkert framträdande, en röst så ljuvlig som en vacker och solig sommardag. Fullkomligt underbar denna kvinna. TEXT OCH FOTO: Lasse Jansson 1 Claes Janson 2 Åsa Linderborg 3 Lill Lindfors, Mats Norrefalk, Johan Granström 4 Lennart Koskinen 5 Kalle Lind 6 Hela gänget 7 Jakob Själander 8 CajsaStina Åkerström, Peter Kvint 8 9

10 Cornelis med Conny och Ove Cornelis Vreeswijk på Nya Komediteatern, Gröna Lund, i juli Foto: Rolf Janelm Få toner men med tyngd och enastående tajming Han sprätte lite grann på strängarna så där, det var aldrig tal om att dra hela ackord utan det kunde vara bara en ton som betydde väldigt mycket. Men det fanns tyngd bakom den tonen, och ihop med hans fantastiska rösttajming så blev det enormt bra. En samspelt trio på omslaget till albumet Bananer bland annat: Ove Gustafsson, Cornelis och Conny Söderlund. Foto: Ronnie Eriksson Janne Schaffer, en av landets mest uppburna gitarrister, spelade ihop med Cornelis Vreeswijk vid åtskilliga tillfällen, exempelvis på skivorna I stället för vykort, Getinghonung och Cornelis sjunger Victor Jara. Och han ger klart godkänt åt hur Cornelis hanterade klanglådan på magen. Jag tyckte att han var otroligt bra på att spela gitarr, han hade en helt egen spelstil som inte liknade nånting annat. Med sina små korta trubbiga fingrar sprätte han iväg toner på gitarren, oerhört effektivt. Han satt ju aldrig och kompade sig själv med en massa ackord och så utan tog bara vissa toner som betydde något. Och så oerhört rytmiskt Toner som lyfte När Cornelis slog genom på 1960-talet stod förstås hans visor, nyskapande texter och lätt kaxiga attityd i centrum. Men lika viktig var gitarren. Den knarrade och sjöng under hans sparsmakade lite aviga spel, som låg mycket närmare blues än klassisk trubadurstil och kom att nästan bilda egen skola för hur en samhällskritisk, uppkäftig vismakare skulle låta. Själv berättade Cornelis att han i tonåren lyssnat mycket på jazz, bl a Charlie Parker. Gitarr köpte han efter att ha hört den amerikanske folkbluesartisten Josh White under dennes första Sverigebesök för det tyckte jag var toppen. En annan tidig och stor bluesinfluens var Leadbelly. Schaffer igen: Det var nog inte lätt att försöka efterlikna Cornelis. Han hade en tajming och ett sväng som var unikt. Lika mycket blues som jazz. Jag vill nog karakterisera honom som virtuos på ett sätt; att spela så få toner och få dem så betydelsefulla, det är en konst. Om de inte var så många så satt de ändå på rätt ställe, lyfte hela melodin som han sjöng. Det är inte lätt att spela så, kan jag säga. Han hade hittat en egen teknik, och den funkade väldigt bra. Anders Burman på Metronome var den som först såg Cornelis särart och kunde lyfta fram den på skiva. Sedan, på kommande produktioner, följer ett pärlband av ädelmusikanter som spelade med och backade upp Cornelis: Rune Gustafsson, Sture Åkerberg, Jan Johansson, Sture Nordin, Georg Wadenius, Egil Johansen, Schaffer, Björn J:son Lindh, Red Mitchell och Jan Allan för att bara nämna några. Rytmduon Conny och Ove Från 1978 arbetade Cornelis allt närmare ihop med gitarristen Conny Söderlund och basisten Ove Gustafsson (på skivor m m ofta stavad Owe Gustavsson). Från en TV-inspelning på Mosebacke 1976: Cornelis uppbackad av bl a Bo Blixten Dahlman, Janne Schaffer och Sture Åkerberg. Conny och Ove, med bakgrund i både latin amerikanskt och jazz, var ett redan samspelt rytmpaket som kompletterade Cornelis utmärkt. Enligt Jack Vreeswijk hade de båda stor del i den nytändning som Cornelis fick under 1980-talet. Samarbetet resulterade i skivorna Bananer bland annat, En spjutkastares visor och Hommager & pamfletter på svenska, ett album inspelat i Holland med Cornelislåtar på holländska samt en rad turnéer i Sverige, Finland, Danmark och Norge. I augusti i år gick Conny Söderlund bort efter en tids sjukdom. Men före sommaren hann han ge Cornelisbladet sin syn på mästarens handlag med gitarren. Även han lyfte fram Cornelis särpräglade stil: Någon virtuos var han inte; dålig på gitarr på ett sätt, men det han gjorde till 10

11 sina texter var helt genialt. Inte så många ackord, ofta samma stuk, mer som att höra någon svart blueskille nere i New Orleans. Lite halvslarvigt, härligt. Ibland under en spelning kunde man undra hur i ska han få in det här i den här takten?, men han vred och vände på det så att det blev så jäkla bra. Jag var mera finlirare, kan man säga, men det passade ihop väl. Tajming i särklass Cornelis gav sina medmusiker stor frihet. Blev det ibland lite för avancerat i ackorden sa han du Conny, det är väl bäst att du tar det här själv. Då trummade han på gitarren i stället, spelade bongos på locket. Om jag nån gång frågade hur jag skulle göra på en viss låt så svarade han spela hur fan du vill men gör det bra!. Alla musiker var intresserade av att arbeta med honom just för att han var så äkta. Jag lärde mig att spela mellan rader na, kan man säga, att inte störa texten. Och så begreppet som kommer igen: Hans tajming på gitarren var verkligen speciell, något som ingen annan hade. Ove Gustafsson håller med och lyfter fram flera av vismakarens förebilder: Josh White, Muddy Waters, andra av bluesens stora. Samma rytmik, samma precision i tid som hos jazz- och bluesmusiker. fräste till med naglarna Samtidigt som Cornelis var mycket noga med hur det skulle låta hände det att det gnisslade. Ove beskriver parentetiskt mästarens lättvindiga bruk av capodastro (barréklämma) på gitarren: Han hade ingen riktig pejl på hur det funkade. Ibland satte han det på andra bandet och då hamnade en vanlig enkel låt i fiss-dur; en rätt jobbig tonart för en basist. Eller så stämde han gitarren, tryckte på capot och om det då inte blev bra så flyttade han det utan att lossa på det, bara drog. Och då blev det ostämt i alla fall Sådant löste sig för det mesta. För Ove blev det ibland en utmaning att hänga på när basen emellanåt var Cornelis enda komp, ljudet var dåligt och gitarren inte riktigt gick fram. Men han hade en sådan rytmisk frasering när han sjöng så det brukade ordna sig ändå. Rytmiskt sett var allt väldigt självklart. Också Ove understryker det starkt personliga i den vreeswijkska gitarrhanteringen och kallar den både högst egen och lätt burdus: Jag kan inte beskriva rent tekniskt hur han bar sig åt. Han körde ju fingerspel, det liksom fräste till med naglarna. Cornelis hade absolut ett eget sound. Det kunde se ganska primitivt ut när han spelade, men han fick alltid till det på något vis. /Rolf Janelm Godafton ungdomar! Kalle Lind heter jag och jag kände inte Cornelis. Träffade honom aldrig. Idag för trettio år sen var jag tolv år gammal och bodde i Eslöv. Där träffade man aldrig Cornelis. Min mor träffade honom visserligen i just Eslöv ytterligare tjugo år tidigare, Då hade han nyligen släppt Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Och min mor råkar heta Cecilia Lind och var just fyllda sjutton. Detta ledde på något vis till att hon fick gå på Eslövs stadshotell med Cornelis, Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. Jag har pumpat henne mycket på vad som sades, men hon kan inte minnas annat än att min morfar försökte hindra henne att gå dit. Och jag har också suttit och räknat och lagt till och dragit ifrån, men hur jag än vridit och vänt så är jag född åtta år senare så nej tyvärr, jag kan omöjligt ha något holländskt påbrå. Men det är egentligen min enda personliga koppling till Cornelis, förutom att min förstfödde förstås heter Cornelis i andranamn. Och att jag periodvis lyssnat så mycket på honom att jag börjat kalla mina vänner för medborgare. Eftersom jag inte kände honom har jag ingen åsikt om människan Cornelis. Sångpoeten och artisten har jag desto fler åsikter om. Den första och viktigaste åsikten är att han var bäst. Cornelis var något speciellt. Något särdeles. Det säger man ju ofta om folk, men Cornelis var ett unikum. Han var invandrare i en tid när Sverige fortfarande hade fler utvandrare. Han hade erfarenheter som ingen annan hade: han hade sett krig. Han hade hört bomber falla. Därför framhärdade han i att sjunga om bomber och skyddsrum och den bruna byxans bleka herremän när andra ville glömma och se framåt. Äh, det där är väl inte aktuellt nu! Cornelis kom från sidan och såg Sverige utifrån och såg det bigotta, småborgerliga, inkrökta, förljugna. Cornelis sjöng aldrig om hur det borde vara. Han sjöng om hur det var. Han sjöng om att jultomten faktiskt är död och att fullmånen är ett lik som lyser på oss i natten. Han var slaven på triumfvagnen som viskade till oss att vi var dödliga och han gjorde det med ett bluesdarr som heller ingen annan hade. En av mina favoritlåtar heter Ballad om en gammal knarkare. Den har jag vyssat mina söner till sängs med många gånger. Det kommer de att få ta många gånger med sina terapeuter. I den berättar Cornelis om knarkaren som skådade bland alla stackars jävlar som åker i fil och bor och dör och äter i en låda, som offrade sina skor för det gröna ljuset, som bytte bort sitt vackra slott mot amfetamin, som gav upp allt sitt vackra sken och därför ska evinnerligen vara. När man står i en kyrka är det lätt att koppla detta till Jesus. Och när man står i en kyrka och pratar om Cornelis är det lätt att koppla det till Cornelis. Jag vill inte häda visst var Cornelis bäst, men det är klart att Jesus var ännu bästaste men detta var faktiskt vad Cornelis nånstans gjorde. Han offrade sig för oss. Han gav sig in i mörkret och tog sig till de osaligas ängder för att kunna rapportera till oss, oss stackars jävlar som bor och dör och äter i en låda. Och han gav upp allt sitt vackra sken och ska därför evinnerligen vara. Eller kanske inte evinnerligen, det kan vi inte veta, men vi kan konstatera att Cornelis vid det här laget har haft en längre och ännu framgångsrikare karriär som död än som levande. Och så länge jag lever, och så länge mina barn lever, särskilt han som heter Cornelis, så kommer han att finnas kvar och påminna oss om att jultomten är död och att fullmånen är ett lik och att kvinnan kan vara en man och att om man dricker det ädla vinet utan sans så förlorar det sin forna glans. Han berättade för oss att vi är små och skenheliga men att vi ändå har rätt att få vår berättelse berättad och för det ska vi vara honom evinnerligen tacksamma. Tack för mig. 11

12 ETT CORNELISMINNE Jag och Toots och en holländare till Som tekniker på Operakällaren träffade jag under mina år där en hel del artister. Det var orkestrar som spelade dans musik och solister som uppträdde. De flesta blev det ingen kontakt med eftersom jag mestadels jobbade med köksmaskinerna, men under en period fungerade jag också som ljudtekniker och då blev det ju ett närmare samarbete med underhållarna. Vid ett tillfälle framträdde den holländske gitarristen och munspelsvirtuosen Toots Thielemans där och samtidigt även en annan känd person. Eftersom jag själv kommer från Holland så ville jag prata med Toots som jag dessutom träffat tidigare, och när han satt vid ett bord i en paus gick jag fram för att hälsa. Han bad mig sitta ner och vänta på en annan holländare så kunde vi prata på vårt hemlands tungomål. Goede avond! Fram kommer en bekant person, slår sig ner med ett Goede avond (god afton) och sträcker fram handen mot mig. Det var Cornelis Vreeswijk. När man bott i ett annat land än sitt eget känns det befriande att få tala sitt modersmål, och tydligen tyckte Cornelis samma sak för han pratade och berättade om sina visor och turnéer, en del om kvinnor han uppskattat och mycket annat. Det kändes precis som om vi känt varandra i flera år. Nöjd med ljudet Sen blev det dags för honom att gå upp på scenen och när han förstod att det var jag som skulle sköta om ljudet sa han i mikrofonen i kväll kommer ni att få vara med om en verkligt välljudande konsert eftersom min vän Jacques från Eindhoven i Holland sköter spakarna på högtalaranläggningen. Så började han sitt program, och jag kände att självförtroendet fick en extra skjuts när han nickade åt mig att han var nöjd med mitt jobb. Jacques Heiligers (berättat för vännen Lasse Jansson) Läsvärt om Fred Åkerström Sällskapet har fått ett antal exemplar av boken Ingenstans fri som en fågel av Peter Mosskin. Det är hans biografi över Fred Åkerström. Köper du den får du inte bara en riktigt bra bok, du stöder också Cornelissällskapet, vilket var tanken med gåvan. Stort tack Peter! Boken kostar 190 kr inklusive frakt inom Sverige. Sätt in beloppet på vårt bankgiro och skriv i meddelandefältet Biogr Fred plus ditt namn och din adress. Lika bra går att sända samma belopp via Swish till Skriv då som meddelande Biogr Fred plus din adress (namn och tel nr kommer med automatiskt). Så snart vi ser att betalningen är framme skickar vi boken till dig. Du kan också mejla din beställning till bestallning@cornelis.se 190 kr inkl frakt Köp Geddas fina Cornelisporträtt 299 kr inkl frakt Vår Cornelisaffisch, baserad på mästerfotografen Hans Geddas tunga foto, finns åter att köpa för endast 299 kr inkl frakt! Sätt in 299 kr på vårt bankgiro och skriv i meddelandefältet Affisch plus ditt namn och din adress. Lika bra går att sända samma belopp via Swish till nr Skriv då som meddelande Affisch plus din adress (namn och tel nr kommer med automatiskt). Så snart vi ser att betalningen är framme skickar vi affischen till dig. Du kan också mejla din beställning till bestallning@cornelis.se Mått 70 x 100 cm. Levereras utan ram. 12

13 I somras avled journalisten, författaren och TV-producenten Agneta Brunius efter en tids sjukdom. Hon stod Cornelis Vreeswijk nära och skrev en bok om vänskapen med honom. Hon målade också det porträtt av Cornelis som nu ingår i Gripsholms slotts stora porträttsamling, och hennes bild av honom har genom åren varit Cornelissällskapets signum. Vännen och medarbetaren Lasse Jansson berättar om den obändigt glada och osjälviska Agneta som han lärde känna: En vän och kollega har lämnat oss Agneta Brunius är död Det började för så där en tre decennier sedan. Jag hälsade på hos Git Magnusson på Mosebacke. Hon var förtvivlad över att Sid Jansson tvingats hoppa av ett projekt om en dag till minne av Cornelis. Eftersom jag just blivit friställd blev jag henne behjälplig, och på så sätt fick jag också lära känna en del andra människor som visade sig viktiga i arbetet med det som skulle komma att bli en, hittills, trettio årig tradition: Cornelisdagen. En av de viktigaste personerna var Agneta Brunius, som dels gjort en uppmärksammad dokumentärfilm om Cornelis och dels varit en av hans närmaste vänner i såväl med- som motgång. När vi så småningom bildade styrelsen för Cornelis Vreeswijksällskapet blev Agneta den naturliga länken mellan oss, i styrelsen, och pressen. Hon hade ju en journalistisk bakgrund och hon hade varit nära Cornelis i både artist- och privatliv. Delade med sig Agneta var en mycket viktig person vid bildandet av Cornelis Vreeswijksällskapet och i dess första år, där hon kunde styra upp oss andra när det gällde att presentera oss och vår verksamhet för allmänheten. Hon kände verkligen Cornelis och osjälviskt lät hon oss andra ta del av sina erfarenheter av honom och hans olika sidor, som vän, förtrogen och givetvis som artist. Att i backspegeln minnas stunder när jag satt ensam med Agneta i bilen - jag körde vid några tillfällen hem henne till Lidingö - och höra hennes berättelser om sina kontakter och upplevelser med Cornelis känns stort, men också märkligt nu när hon är borta. En stor tomhet fyllde mig när Silas ringde och berättade om hennes bortgång. Men en lika stor, om inte större, glädje känner jag över att ha fått lära känna henne. En räddad bild Och jag är extra tacksam över att ha fått restaurera den bild av Cornelis som vi i Sällskapet lånat av henne för att sedan i vår tur låna ut till Abba-museet, där den tyvärr blev så illa skadad att den så när inte gick att rädda. Några dagars lapp- och lagande, några timmars fotografering och photoshoppande och ett besök på ett fotolabb räddade bilden och jag kunde leverera den till Agneta, som sedan en tid visade sig bo nära granne med mitt nya jobb på Östermalm. Hon kunde inte komma till dörren när jag lämnade bilden utan jag ställde den i trappuppgången, där någon släkting sedan bar upp den uppför den sista trappan. Vid en senare försiktig förfrågan om hennes åsikt om resultatet fick jag höra hennes vanliga skrattfyllda glittrande röst säga att vilken underbar överraskning, den är ju till och med bättre än originalet. Saken var den att den ursprungliga bilden var alldeles för stor för att hänga i en normal lägenhet, min reproduktion var halva storleken och naturligtvis mer hanterbar. Sista mötet Senare mötte jag Agneta vid några tillfällen utanför mitt jobb på Karlavägen. Hon gick med rullator, senare med två käppar. Sista gången vi sågs gick hon till synes helt utan besvär, fysiskt märkt av sjukdom men som alltid tidigare med ett leende och en röst fylld av glädje över att ha tagit sig igenom en svår sjukdomstid med livet i behåll, som hon uttryckte sig. Goa rara Agneta, tack för att jag har fått vara din vän i 30 år och tack för alla dina skratt i telefon och öga mot öga i alla möjliga andra sammanhang! TEXT OCH FOTO: LASSE JANSSON En stor artist bortryckt alldeles för tidigt Nyheten om hans bortgång kom inte som en överraskning, sa Sven Wollter i tv. Hans sjukdom hade ju varit känd en längre tid. För mig blev dödsbudet ändå chockartat när jag satt framför tv:n i köket. Jag kände inte alls Rikard Wolff, träffade honom bara två gånger dels på Mosebacke den gången 2008 då han mottog Cornelis Vreeswijkstipendiet, och dels några dagar senare i hans hem när jag överlämnade en cd-skiva med bilderna från händelsen. Endast 59 år gammal lämnade en stor artist oss långt i förtid. Han gav oss så mycket under sin karriär och hade så mycket kvar att ge på olika kulturscener. Teater, sång, filmskåde speleri, ja han kunde ju allt. Och så rycks han bara bort, plötsligt trots vetskapen om hans sjukdom, alldeles för tidigt i livet och alldeles onödigt. Tack Rikard för allt du gett oss; Ängla gård förstås, franska chansons, Pojken på månen ja, så mycket har vi att tacka dig för. En så stor saknad och tomhet kommer över mig när jag går igenom bilderna för att illustrera de här orden med ett passande fotografi, en bild som visar dig så som många av oss minns dig. Jag kommer ihåg hur stolt din mamma var där hon satt strax nedanför scenen när du fick Cornelisstipendiet, och just så här lycklig såg du själv ut när du visade henne och alla oss där på Mosebacketerrassen hur du fick pengachecken av advokat Anders Pethrus. Jag minns också din varma handtryckning i dörren till din bostad när jag lämnade bilderna som visar en lycklig stipendiat och en publik som bara älskar dig. Tack än en gång, ditt minne är levande och du är djupt saknad. TEXT OCH FOTO: LASSE JANSSON 13

14 En liten historia om huset som inrymmer vårt kansli Lasse Eriksson är nog känd hos de flesta som sysslar med visor. Han fyller 90 i februari 2018 och nu skriver han en bok om sina minnen från, bland annat, visans värld. Lasse har byggt gitarrer och diverse andra stränginstrument, balalajkor, cittror och domror, ett annat ryskt instrument. Han var också under en period ordförande i Visans Vänner och initiativtagare till Stiftelsen Visans Vänners stipendiefond. Under mitt arbete med hans bilder till boken om sitt liv kom jag att besöka hans hem i Eriksberg, och på en av väggarna i vardags- och arbetsrummet fick jag syn på en tavla med ett motiv som jag tyckte mig känna igen. Mycket riktigt det var en målning av huset på Långa Gatan bakom Gröna Lund där Cornelis Vreeswijksällskapet numera har sitt kansli. Namnet kvar Lasse berättar att morbror Bertil, som var musiker, gifte sig med en Ella Schultheis, dotter till Jacob Schultheis, Gröna Lunds grundare. Familjen Schultheis bodde i det hus vid Långa Gatan som numera alltså inrymmer vårt kansli, och om man tittar noga på väggen utanför kansliet kan man fortfarande se namnet Schultheis. Fönstret i vårt kanslikontor är samma fönster som familjen Schultheis kunde titta ut genom i början av förra seklet. Fika ombord Lasse, som också är en ytterst skicklig snickare med en fantastisk verkstad inrymd i ett utrymme under Hallundas tunnelbanestation, berättar vidare att han varit mycket intresserad av båtar, givetvis av trä. Hans båt, vars inredning han förstås skapat med sina egna händer, låg förtöjd vid Strandvägen, kajplats 27, alldeles vid Djurgårdsbron. Stockholmarna promenerade förbi och vännerna klev ibland ombord för en pratstund och en fika. Efter en Evert Taubeafton på Gröna Lund en varm sommardag kom en annan vismänniska förbi. Det var Cornelis Vreeswijk; även han bordade Lasses båt. Utsliten favorit Vid den här tiden var Cornelis också båtägare så det fanns det en hel del, förutom visor, att prata om. Cornelis hade favoritplagget, en stor skinnväst, på sig och eftersom det var så varmt tog han av sig västen och bad Lasse ta hand om den tills de sågs nästa gång. De träffades sedan flera gånger, inte minst på Vispråmen Storken under Västerbron ute i Marieberg, men Lasse hade aldrig västen med sig. Till slut sa Cornelis att du kan slänga den där gamla västen, den är i alla fall utsliten. Lasses bok kommer från trycket i februari Text: Lasse Jansson Konstnär: Okänd 14

15 Volontärer sökes till Dansa samba med mig Den kritikerhyllade succédansikalen Dansa samba med mig kommer att fortsätta i en ny turné Efterhand som turnéplanen publiceras, också på vår hemsida kan alla intresserade Cornelis-hjälpare anmäla sig direkt till mig. Du/ni som hjälper till får liksom tidigare max 2 gratisbiljetter till föreställningen. I höst har det varit ett väldigt stort intresse från medlemmar i Cornelissällskapet att ställa upp. Vi hörs efterhand nästa Cornelisår! Cornelis - Dansa samba saludos! Hasse Nilsson Tel musiclover.hasse@gmail.com LionDub går Cornelis! LionDub finns med i sällskapets stödverksamhet, och vi har därför fått köpa ett gäng skivor till ett bra pris. Här hittar du sköna tolkningar av låtar som Min Polare Pär, Lasse Liten Blues, Ågren och Visa I Vinden. Ni som minns Liondub från de två senaste Cornelisdagarna vet precis viken glädjeskapande platta detta är. Medborgarna tolkar Cornelis! Du har väl inte missat att köpa ett ex? Vi har förstås skaffat ett gäng av dessa grymma plattor! Sätt in 139 kr på sällskapets Swish med meddelandet Medborgarna och din adress i meddelanderutan så har du din cd inom kort. Sätt in 139 kr på sällskapets Swish och skriv LionDub och din adress i meddelanderutan så skickar vi dig skivan. Nu kan du scanna QR-koden nedan när du swishar till oss SÅ HÄR BLIR DEN OINVIGDE MEDLEM Medlemskapet gäller per kalenderår. Ordinarie medlemsavgift 250 kr Barn/ungdom (upp till 25 år) 100 kr Fr o m 2017 har vi återinfört familjemedlemskap 375 kr. Familjemedlemmar ska bo/vara skrivna på en och samma adress. Betala till bankgiro nr För betalning utanför Sverige: IBAN No: SE , SWIFT/BIC CODE: SWEDSESS Enklast att swisha till: Skriv Medlemsavgift och din adress som meddelande. Namn och telefonnummer kommer med automatiskt. Om du ska betala för fler personer ska du mejla in information om namn, adress samt telefonnummer till sallskapet@cornelis.se. 15

16 B Ett minnestal: Kalevala för Cornelis Tretti år har nu förflutit sen Cornelis flög till himlen vi satt sorgsna här i kyrkan stirra på den trista kistan med gitarren där på locket kände tomheten i världen och fråga Gud vad menar du med att ta Cornelis från oss. Han var så sjuk; - det vet vi väl men hör nu Gud och var så snäll och förklara för oss gåtan; varför ofta de som skulle bäst behövas här på jorden blir de första att försvinna Är det kanske för att himlen utan dem är alltför tråkig och att du och dina änglar själva vill bli underhållna Då förstår vi men kan tycka att ni lite själviskt tänker Ni har evigheten för er vi blott några korta nätter Gärna hade vi med Vreeswijk delat några glas och sjungit vissa visor som förvisso knappast sjungs i himlens rymder men som präglat våra minnen några får idag vi höra. Just i år han hade blivit åtti år, tänk vilka sånger världen har gått miste om För Gud du kan väl inte tycka att vår värld ej mer behöver någon som ger röst åt dessa som ej syns i statistiken över duktighet och tillväxt Hade för mig att han Jesus också kände för den gruppen Och Gud vi väntar än på svaret på Cornelis svåra fråga om hur det kan vara möjligt att du låter nog så många gå omkring helt utan skor eller också är den trasig! Är det kanske att du sover sött och ingenting vill märka eller värre, inte bryr dig Nu jag hoppas du har hunnit ge ett svar på livets gåtor för jag vet Cornelis undra. Det vi ändå tackar dig för är de odödliga figurer som Cornelis åt oss skänkte dem kan ingen sjukdom drabba de glöms inte bort med tiden Många kvinnor hann han nämna Ännu flera också lämna AnnLouise och liten Karin Fatumeh och rara Ellen många fler han överlämna åt historiens visskatt varligt. Agda var väl ingen kvinna men en höna som så många andra också utan fjädrar Henne kom han snart att avsky ville inte sången sjunga om hur hon blev allting avklädd blott för kärleks skull av tuppen Men ett mästarrim på Agda fann han på i ovansagda Rimsmed kan man honom kalla rimmen hans var överlagda Ingen kan väl honom härma må hans fans sig nu beskärma men vi får oss ännu värma med att hans figurer närma En AnnKatarin den sköna är långtifrån bara en skröna nej AnnKatarin den väna gav riktiga skavsår på knäna Fredrik Åkare bland andra inte kan man honom klandra För hur han och Cecilia Lind inte bara kysstes på kind. Felicia, hon som försvann är inte försvunnen mera Hon hittade sig nog en man eller om det kanske blev flera Polaren Pär finns på riktigt vänner för alla är viktigt Med Cornelis han dela det mesta tillsammans de älska sin nästa På Gyllene Freden de satt dock oftast helt utan kravatt om sånt de ej brydde ett skvatt Viktigare var det med skratt Faktiskt mer väsentligt än skatt. Vem har lädret ikväll kan man tro Cornelis fråga i godan ro ville sedan ta in något mera frågar: kan ni mig informera Vilken drink är den mest beställda av vad slag är den mest upphällda är det rom eller kanske genever som säkrast tar död på min lever Nej min herre för att ej bli utskällda vi måste veta vad kunderna kräver det vi oftast på Freden serverar är helt enkelt En-Lika-dan håll till godo din rika fan. En figur vi ej får glömma en som jämt var snabb att döma och bak paragrafer sig gömma när till Cornelis pengar strömma det var assistenten Sniken han var påtagligt nog lik en fogde som snart blev en rik en Och Mördare Anders är död den enas nöd för vinning snöd till slut blev bödelns levebröd berättar Cornelis med sedvanlig glöd. Jag återvänder nu till vår Herre och säger de kunde va värre han kunde va glömd och förgäten Hans sångskatt grå och maläten och dikterna helt bortglömda på poesikyrkogården gömda men i afton vi visar nåt mera och jag tror att vi här nog är flera som inte bara minns hans person utan kanske än mer en vision om en värld inatt vi drömde om där inte bara statsmän kom med assistenter många och ordkaskader långa Utan där vi alla tillsamman knarkaren, horan och mamman fattiga, fula i gamman kan sjunga och ta oss ett glas göra livet till Corneliskt kalas Lennart Koskinen 12/