Klimatologisk studie av cyklonbanor över Europa med koppling till snöförhållanden i norra Sverige

Transkript

1 Examensarbete vid Institutionen för geovetenskaper ISSN Nr 172 Klimatologisk studie av cyklonbanor över Europa med koppling till snöförhållanden i norra Sverige Jakob Inghammar

2 Copyright Jakob Inghammar och institutionen för geovetenskaper, Luft-, vatten och landskapslära, Uppsala universitet. Tryckt hos Institutionen för geovetenskaper, Geotryckeriet, Uppsala universitet, Uppsala, 2009.

3

4 Referat Klimatologisk studie av cyklonbanor över Europa med koppling till snöförhållanden i norra Sverige Jakob Inghammar Under de senaste decennierna har temperaturen i atmosfären ökat. En sannolik effekt av detta är en förändring av förekomst och styrka för de utomtropiska cyklonerna. Deras uppträdande spelar en betydande roll för väder och klimat över de områden där de förekommer, därför är det relevant att undersöka om samvariationer för dem existerar med till exempel snöförhållanden och temperaturer. För att utforska detta har lågtryck över norra Atlanten och Europa identifierats ur återanalysdata (ERA-40) under månaderna oktober-mars för åren Denna studie visar på en signifikant ökning av lågtrycksförekomst norr om 60 N och ett signifikant avtagande söder om 60 N. För lågtryckens styrka påvisas en signifikant positiv trend för båda dessa områden. Vid en analys för var och en av månaderna oktober-mars visas att det är under framförallt månaderna januari och februari som lågtrycken med tiden förflyttats norrut och att ingen sådan trend finns för oktober och november. Mellan årens högsta uppmätta snödjup i norra Sverige och lågtrycksfrekvensen kring norra Skandinavien finns en positiv korrelation. För medeltemperaturen på norra halvklotet och över vilka breddgrader cykloner mestadels rör sig under december-mars finns en samvariation, vid varmare förhållanden förflyttas cyklonbanorna norrut. En positiv korrelation finns mellan antal lågtryck norr om 60 N och temperaturen i Abisko. För vintrar, som i Abisko hade vitt skilda snöförhållanden, märks en avvikelse för vilka månader som lågtrycksfrekvensen kring norra Skandinavien var hög. Då snötäcket innehöll många isiga lager var lågtrycksfrekvensen hög i början och i slutet av vintern medan den var låg för månaderna i mitten. Det omvända skedde då snötäcket istället var ovanligt poröst. En stark samvariation finns mellan den nordatlantiska oscillationen (NAO) och lågtrycksfrekvens i de olika delarna norr och söder om 60 N av det undersökta området. Vid höga NAO-index ökar frekvensen i det norra området medan det minskar i det södra. Vid låga NAO-index sker det omvända. Nyckelord: cykloner, lågtryck, återanalysdata, ERA-40, snö, Abisko Institutionen för Geovetenskaper, Uppsala universitet, Villavägen 6, Uppsala i

5 Abstract Climatologic study of cyclone tracks over Europe and linkage to snow conditions in northern Sweden Jakob Inghammar In the last decades the temperature in the atmosphere has been increasing. One plausible effect of this is a change in frequency and intensity of the extratropical cyclones. The appearance of the extratropical cyclones is crucial for the weather conditions and climate at the latitudes where they exist. Hence it is relevant to examine if the frequency of them are related to snow conditions and temperatures. This has been investigated over the north part of the Atlantic Ocean and Europe through detection of local minima in reanalysis data (ERA 40) regarding the sea level pressure for the months October-Mars for the years The result for cyclone frequency display a significant increase in the region north of 60 N and at the same time a significant decrease in the region south of 60 N. In both regions there is a significant increase for the cyclone intensity. This trend with shifting cyclone tracks to the north is most pronounced for the months January and February while no trend can be seen for the months October and November. The maximum snow depth in the northern part of Sweden every year and the frequency of cyclones around northern Scandinavia are positively correlated. The mean temperature of the northern hemisphere and at which latitudes the cyclone tracks mostly exist during December-Mars co-varies. For the same months a positive correlation exists for the number of cyclones in the region north of 60 N and the mean temperature in Abisko. Different winters in Abisko with very diverse snow conditions also experienced diverseness concerning cyclone frequency around northern Scandinavia. During the winters when the snow cover was holding many icy layers; the frequency was high in the beginning and in the end of the winter seasons while the cyclone frequency was low in the middle. When the snow cover instead was very porous, the cyclone frequency occurs in the opposite way. A strong covariance exists between the North Atlantic Oscillation (NAO) and the number of cyclones in each region north and south of 60 N of the examined area. When the NAO-index is positive the frequency of cyclones is elevated in the north region and at the same time reduced in the south region, when the NAO-index is negative the opposite occur. Keywords: cyclones, reanalysis data, ERA-40, snow, Abisko Institutionen för Geovetenskaper, Uppsala universitet, Villavägen 6, Uppsala ii

6 Innehåll Inledning... 1 Metod & Data... 4 Synoptisk klimatologi... 4 Återanalysdata & Lokalisering av lågtryck... 4 Data för snödjup och temperatur... 5 Nordatlantiska oscillationen (NAO)... 6 Sensitivitetstest... 6 Resultat... 7 Lågtryck över norra Atlanten och Europa... 7 Lågtryck kring norra Skandinavien Diskussion & Slutsatser Tack Referenser Appendix Appendix iii

7

8 Inledning Syftet med detta arbete har varit att undersöka om det skett förändringar i förekomst och styrka av de synoptiska vädersystemen över norra Atlanten och Europa under de senaste decennierna. För detta ändamål har återanalysdata för åren mellan 1960 och 1999 undersökts. Det undersöktes även om det går att se en koppling mellan dessa förändringar med variationer i andra variabler såsom snöförhållande i norra Sverige, temperatur och den Nordatlantiska oscillationen (NAO the North Atlantic Oscillation). De utomtropiska cyklonerna står för en väsentlig del av energitransporten mellan tropikerna och polarområdena [Bartholy et al., 2006]. Där de existerar spelar de en väsentlig roll för klimatet då de bland annat ger upphov till moln, nederbörd och vind. Cyklonerna skapar även ett högst variationsrikt väder. En förändring av denna variabilitet då främst i förekomst av extrema väderhändelser menar många är minst lika viktigt för klimatet som förändringar av medelvärden [Lambert 1995]. Ett rimligt antagande är att en ändring av jordens medeltemperatur skulle påverka förekomst och styrka hos utomtropiska cykloner. Det har visats i modeller att en ökad mängd växthusgaser i atmosfären leder till en generell avkylning av stratosfären medan det i troposfären sker en uppvärmning [Lambert 1995]. Om troposfären genomgår en allmän temperaturhöjning får den också en större utbredning vertikalt vilket förflyttar stratosfären till en högre höjd och då den adiabatiska avkylningen i troposfären får verka en längre sträcka blir temperaturen lägre i stratosfären. Temperaturhöjningen för troposfären blir mest framträdande på vintern och större vid polarområdena än i tropikerna. Dessa skillnader beror främst på den positiva återkoppling en temperaturökning får för den kalla årstiden vid höga latituder då snö och istäcke minskar och ger ett lägre albedo som resultat [Held 1993]. Den över latituderna ojämna temperaturökningen ger upphov till en reducerad temperaturgradient från norr till söder vilket bör ge en minskad aktivitet av cykloner då det i grunden är denna gradient som driver dem [Lambert et al., 2006]. Att cykloner till en hög grad påverkas av den mängd vattenånga luften innehåller är en mer komplicerande faktor. En generellt ökad fuktighet i atmosfären, till följd av en höjd medeltemperatur, kan tänkas få två påföljder för cyklonverksamheten som motverkar varandra. En påföljd kommer till då en förhöjd halt vattenånga i atmosfären ökar den latenta frigörelsen av energi i ett lågtryckssystem. Om den varma luften som glider upp över den kalla luften vid cyklonernas frontsystem innehåller en större mängd vattenånga kan mer latent värmeenergi frigöras vid kondensation. Temperaturavtagandet blir då för den varma luften när den stiger lägre vilket ger en större temperaturdifferens mellan de två luftmassorna. Med större temperaturskillnad ökar lågtryckssystemens lägesenergi och effekten av en varmare och således fuktigare atmosfär blir ur denna synvinkel ett intensivare lågtryckssystem. Det finns dock en annan påföljd som torde vara mer primär. Cyklonerna transporterar värmeenergi mot polerna genom att varm och fuktig luft förflyttas mot högre latituder medan kall och torr luft förflyttas mot lägre latituder. Den energi som går åt då vattenånga avdunstar i den varma luftens begynnelseområde frigörs då vattenångan kondenserar på högre latituder. En fuktigare atmosfär gör cyklonerna mer effektiva med den latenta värmetransporten då mer vattenånga 1

9 kan transporteras mot polerna av samma mängd luft. Det kommer då att krävas en mindre cyklonverksamhet för att upprätthålla samma nord-sydliga temperaturgradient [Held 1993]. Det har under de senaste decennierna gjorts en mängd undersökningar av hur en temperaturhöjning av jordytan och atmosfären förändrar förekomst och styrka för utomtropiska cykloner. Lambert et al., (2006) jämförde resultaten ur flera olika klimatmodeller när en ökad medeltemperatur orsakad av förhöjda växthusgaser i atmosfären ansattes. Alla modellerna visade på att en sådan förändring skulle ge en reduktion i antal utomtropiska cykloner men en tilltagen frekvens av intensiva cykloner. Vidare kunde från denna studie inte någon märkbar förändring i cyklonernas nord-sydliga läge påvisas. I de framträdande cyklonområdena av de norra delarna av Stilla havet och Atlanten har det i flera studier berörande återanalysdata, som till exempel Wang et al., (2006a), McCabe (2001) och Serreze et al., (1997), visats på en signifikant förskjutning av cyklonbanor mot högre latituder sedan 1960-talet. Det har skett en minskad frekvens av cykloner mellan 30 N - 60 N och en ökad frekvens mellan 60 N - 90 N. Över båda dessa latitudband fann alla samtidigt en positiv trend för intensiva cykloner under vintermånaderna. Sickmöller et al., (2000) fann över norra Atlanten för åren också en förskjutning av cyklonbanorna norrut men samtidigt en minskning av förekomst av starka lågtryck. NAO-index är ett mått på medeltryckskillnaden vid havsnivån mellan det azoriska högtrycket och det isländska lågtrycket. Ett positivt NAO-index innebär en större skillnad i trycket mellan dessa två områden än det normala medan ett negativt värde innebär det omvända. Perioder med positiva NAO-index är associerade med förstärkta västliga vindar över norra Atlanten som för med sig varmare och fuktigare luft än normalt mot Europa [Hurrell 1995]. Från en tidsperiod med mestadels negativa värden ändrades NAO-index från och med början av 70-talet mot högre värden. Efter 1980 har flera år haft höga positiva värden men variabiliteten mellan åren är stor [Serraze et al., 1997]. Det är därför av stort intresse att jämföra förekomst och intensitet av cykloner med NOA-index. En positiv korrelation mellan en nordlig förskjutning av cyklonverksamheten och NAO har visats av bland andra Sickmöller et al., (2000) och Serreze et al., (1997). Chen et al., (1999) fann en signifikant korrelation mellan NAO och temperaturen i Sverige och Hurrell (1995) visade att nederbörden över norra Europa är korrelerad med NAO. Snöförhållanden såsom antal snödagar, snödjup och snöns egenskaper påverkas när klimatet förändras. Med en varmare atmosfär har en riktnig mot ett nederbördsrikare förhållande över Skandinavien påvisats. På många håll innebär detta dock en minskad snömängd då snösmältningen ökar och en större del av nederbörden vid varmare förhållanden faller som regn. Men vid tillräckligt kalla områden på nordligare breddgrader och på hög höjd över havet blir effekten av ett nederbördsrikare klimat en ökad snömängd [Kohler et al., 2006]. Larsson (2004) undersökte bland annat hur det maximala snödjupet varje år i medeltal för olika regioner i Sverige har varierat under 1900-talet. För norra Norrland fann Larsson (2004) över hela århundradet och även över de fyra sista decennierna en positiv trend. För de fyra sista decennierna var dock inte ökningen av det maximala snödjupet signifikant. 2

10 I den här studien undersöks lågtrycksförekomsten och variationer av lågtrycksförekomsten över norra Atlanten och Europa för perioden genom en analys av återanalysdata. Även relation för lågtrycksförekomsten med snöförhållande i norra Sverige, temperatur och NAO undersöks för perioden Tre vintersäsonger då snöförhållanden i Abisko var speciella har studerats speciellt för att undersöka om relation mellan snöförhållande i Abisko och förekomst av lågtryck kring norra Skandinavien existerar. 3

11 Metod & Data Synoptisk klimatologi Med synoptisk klimatologi menas att undersöka klimatet med utgångspunkt från atmosfärens storskaliga cirkulation. I detta arbete undersöks variationer av den storskaliga cirkulationen utifrån förändring i förekomst och intensitet av utomtropiska cykloner över norra Atlanten och Europa. På de breddgrader där dessa existerar bestäms atmosfärens cirkulation till väsentlig del av cyklonverksamheten och relativt små omställningar av denna kan ge stora regionala förändringar i klimatet. Att för ett område dela in dagar under en period i olika klasser är ett annat mycket vanligt tillvägagångssätt för att arbeta utifrån ett synoptiskt klimatologiskt synsätt. Vilken klass en dag ska tillhöra bestäms av vädersituationen som för dagen råder i området. Vilka parametrar över atmosfärens tillstånd som det ska tas hänsyn av vid klassindelningen av dagarna väljs och sedan sorteras alla dagarna upp med en lämplig algoritm så att dagarna inom varje kategori är så lika som möjligt medan skillnaden mellan olika kategorier är så stor som möjlig [Kalkstein et al., 1987]. Hur många klasser som skapas avgörs av vad som i algoritmen anses lämpligast, alternativt så sätts ett fast antal klasser i förväg. För synoptisk klimatologi är en klassifikation baserad på typ av luftmassa mycket vanlig och då avgörs klassindelningen huvudsakligen av temperatur och fuktighet. Att studera trender i klimatet utifrån ett synoptiskt klimatologiskt synsätt har vissa fördelar jämfört med att undersöka klimatförändringar med hänseende av medelvärden. Till exempel så kan man finna att det skett förändring i frekvens av en viss kategori eller hitta trender inom den som är så små att de inte kan detekteras i ett medelvärde över alla kategorier [Kalkstein et al., 1998]. Återanalysdata & Lokalisering av lågtryck Vid studier om hur klimatet har varierat behövs data som beskriver atmosfärens tillstånd tillbaka i tiden. ERA-40 är en återanalys av meteorologiska observationer framtagen för perioden september 1957 till augusti 2002 av European Centre for Medium-Range Weather Forcasts (ECMWF) [Uppala et al., 2005]. I en återanalys beskrivs atmosfärens tillstånd för varje tidsteg av en numerisk modell där alla tillgängliga observationer vid var och en av tidstegen och den tillhörande senaste prognosen fungerar som indata. Den använda modellen för ERA-40 nyttjar reducerat gaussiskt gridnät där gridpunkterna är horisontellt jämnt fördelade över jorden med ett ungefärligt avstånd av 125 km (1,125 latitudgrader) på 60 vertikala nivåer. Tidsupplösningen i modellen är 6 timmar [Uppala et al., 2005]. Eftersom samma numeriska modell används över hela perioden i en återanalys blir inte resultaten påverkade av några förändringar i modellen. En återanalys berörs dock av den utveckling som med tiden förekommit för väderobservationer, till exempel då mätinstrument förbättras och antalet observationsplatser ändras. En betydande utveckling för observationsdata skedde i och med vädersatelliternas införande på 70-talet och för de år ERA-40 har data ökade observationer från flygplan och havsbojar medan en minskning skedde av radiosonderingar [Uppala et al., 2005]. ERA-40 data finns tillgängligt på internet. 4

12 För denna studie har ERA-40 data över atmosfärens tryck vid havsytans nivå använts som är representerat för hela jorden i ett gridnät av storleken Oberoende av latitud så är gridpunkternas avstånd 1,125 i båda riktningarna. Värdena för gridpunkterna skapas genom interpolation från återanalysens ursprungliga upplösning. I detta arbete har en metod utvecklats för att detektera lågtryck ur denna datamängd. Följande kriterier har satts för att ett lågtryckcentrum ska detekteras vid en gridpunkt. Gridpunkten ska ha ett tryckvärde som är lägre än tryckvärdet för alla de åtta närmast kringliggande gridpunkterna. Det vill säga ett lokalt minima i tryckfältet. Trycket ska i gridpunkten ej överstiga 1005 hpa. Det får inte vid samma tidpunkt detekteras ett annat lågtryck med ett lägre tryck inom avståndet 500 km från gridpunkten. Tryckgradienten ska överstiga 0.1 hpa/10 km i minst en riktning. Om alla dessa kriterier är uppfyllda vid ett tidssteg så detekteras ett lågtryckcentrum vid gridpunkten. Ett kvasistationärt eller långsamt förflyttande lågtryck kan bli räknat flera gånger i rad vid samma gridpunkt medans ett lågtryck som färdas snabbt kan passera en gridpunkt utan att där bli detekterat. Genom att jämföra lufttrycket mellan ett upptäckt tryckminima och de närliggande gridpunkterna räknas tryckgradienter ut i fyra riktningar, norr, söder, öster och väster. Med det ovan beskrivna tillvägagångssättet har alla lågtryck mellan åren 1960 och 1999 under månaderna oktober-mars lokaliserats. Data med värden för gridpunkt, tidpunkt, lufttryck, tryckgradienter och avstånd till närmaste lågtryck med ett lägre tryck är sparade för varje detekterat lågtryck. Med det ovan beskrivna förfarande blev resultatet av lågtrycksförekomst i denna studie högst märkligt. De lokaliserade tryckminimumen koncentrerades längs rader i longitudinell riktning. Oberoende över vilken tidsperiod av de 40 åren som undersöktes lämnades samma resultat. För att inte en fullkomligt randig fördelning skulle ges utfördes en utslätning av resultatet med följande tillvägagångssätt: En del av värdet på antalet detekterade lågtryck vid en gridpunkt fördelades ut över de närbelägna gridpunkterna. För att inte betydelsen av antalet detekterade lågtryck i en gridpunkt skulle mistas hölls summan av utslätningen från en punkt lika med det totala värdet i punkten från början. För vidare intresse om denna randighet se Appendix (Figur A1). Data för snödjup och temperatur Abisko ligger i nordvästra Sverige vid sjön Torneträsks södra strand. Strax väster om Abisko ligger den skandinaviska fjällkedjan vilket ger platsen nederbördskugga i den dominerande västliga vindriktningen så effektivt att den lägsta årsnederbörden i Sverige uppmäts där. I detta arbete har data över snödjup och temperatur från Abisko använts för åren mellan För snödjupet finns värden för ungefär var femte dag under den period av åren då snötäcke funnits. Data som används i detta arbete över Abiskos temperatur består av dygnsmedeltemperaturer där ett dygns medeltemperatur beskrivs från medelvärdet av 8 5

13 tidpunktsbestämda temperaturmätningar varje dygn. För att få mer omfattande information om snödjupsförhållanden mellan åren användes även data från 13 stationer i norra Norrland som redogör för högsta uppmätta snödjup per kalenderår. För mer utförlig förklaring av dessa data hänvisas till Larsson (2004). Nordatlantiska oscillationen (NAO) I detta arbete används värden på NAO för varje månad under åren som består av normaliserade månadsvärden av skillnaden i trycket vid havsytans nivå mellan Ponta Delgada (38 N, 26 W) på Azorerna och Akureyri (66 N, 18 W) på Island. Månadsmedelvärde och standardavvikelse för alla årets 12 månader är baserade på åren mellan Till exempel innebär indexvärdet -4,5 för januari 1963 att det över den månaden uppmättes en tryckskillnad mellan Ponta Delgada och Akureyri som var 4,5 standardavvikelser lägre än medelvärdet för denna tryckskillnad för alla januarimånader under åren Dessa NAO data har hämtats från internet, ( Sensitivitetstest För att granska hur känsliga utfallen i denna undersökning är för hur data behandlas har sensitivitetstest utförts. Det har varit relevant att kontrollera förändring av resultaten när gränserna som sätts för att ett tryckminimum ska betraktas som en cyklon ändras. När alla tryckminima, oberoende storlek på tryckgradient, betraktades som cykloner eller när gränsen för minimala avståndet till en annan cyklon med lägre tryck ströks ökade antalet lågtryck relativt lite och med båda dessa ändringar märktes ingen märkbar skillnad för något av de i arbetet presenterade resultaten. När gränsen för högsta tillåtna tryck för ett tryckminimum varierades märktes dock en påtaglig förändring. Om gränsen höjdes från 1005 hpa till 1010 hpa ökade antalet detekterade lågtryck markant, ökningen märktes dock enbart för lågtryck med svagare gradienter. Vid denna höjning syntes ökningen av antal lågtryck vara störst över området kring Medelhavet. För de slutsatser och resultat av trender som presenteras i detta arbete betydde en höjning av gränsen för högsta tryck för tryckminimum ingen avgörande skillnad. 6

14 Resultat Lågtryck över norra Atlanten och Europa Cykloner har undersökts över det område som visas i Figur 1. För att även få mer information om detta område har det delats upp i två delar. En del för den ytan av området norr om 60 N (höga latituder) och den andra delen för den ytan av området söder om 60 N (mellanlatituder). Figur 1. Området för vilket lågtryckscentrum undersökts (50 V-40 Ö, 30 N-90 N). Området är även uppdelat i två delar, en del norr om (höga latituder) och en del söder om (mellanlatituder) 60 N. Figur 2, 3 och 4 visar förekomsten av cykloncentrum över norra Atlanten och Europa under månaderna oktober-mars för vart och ett av 1900-talets fyra sista decennier. Färgskalan i kartorna beskriver följande: antal lågtryck detekterade i varje gridpunkt under en analysperiod (vintermånaderna i en 10 årsperiod) är dividerat med antalet tidssteg (6 timmar) i analysperioden, denna kvot är sedan normaliserad med den area representerad av respektive gridpunkt (arean är latitudberoende). Med detta visas resultatet för varje gridpunkt som antal lågtryck i medeltal vid varje tidssteg per areaenhet (1000² km²). Detta är sedan multiplicerat med 100 för att ge i procent hur ofta det i en gridpunkt skulle observeras ett lågtryckscentrum om storleken på den arean som gridpunkten representerar vore en areaenhet. Till exempel innebär 50 % för en gridpunkt att det där under hälften av observationstiden skulle observeras ett lågtryckscentrum om arean gridpunkten representerar vore 1000² km². Ett liknande förfarande görs i Sickmöller et al., (2000). För den projektion som används i dessa kartor är längdskalan latitudberoende, detta medför att ytor på olika latituder inte går att jämföra i storlek då områden på nordligare breddgrader ser större ut än vad de i vekligheten är. Exempelvis är Islands yta i verkligheten bara 4 gånger större än Siciliens. Observera också att färgskalorna i Figur 2-4 står för olika värden och att de inte ökar linjärt. 7

15 I Figur 2 visas resultatet för alla detekterade lågtryck. För alla decennier syns hur ett område med högre förekomst av cykloner sträcker sig över norra Atlanten från sydväst mot nordost, vilket är förväntat. Ett markant lokalt maximum för lågtrycksfrekvensen hittas strax söder om Danmarksundet sydost om Grönland vid det så kallade Islandslågtrycket, likaså utmed Norges nordliga kuster syns en hög frekvens av cykloner. Två mindre lokala maximum märks nära Bottniska viken och även vid Medelhavet med centrum kring det Liguriska havet. Över Grönland finns också ett par frekvenstoppar. För övrigt finns en stor skillnad mellan lågtrycksfrekvens över hav och land, framförallt märks denna skillnad längs Norges kust. Under de fyra decennierna har en generell ökning av antal lågtryckscentrum förekommit för alla regioner på de höga latituderna. Mest framträdande är utvecklingen av fler cykloner vid Islandslågtrycket. Över Bottniska viken ökade lågtrycksförekomsten fram till 80-talet, sedan skedde en svag tillbakagång till 90-talet. Över Barents hav syns under decennierna en förskjutning av cyklonfrekvensen västerut. För mellanlatituderna har det i motsatts skett en tillbakagång i antal lågtryckscentrum. Detta syns främst vid Medelhavet där förekomsten av lågtryck minskat. Figur 2. Procent av tiden som det detekteras ett lågtryck per areaenhet (1000² km²) under månaderna oktober-mars. (a) 60-talet, (b) 70-talet, (c) 80-talet, (d) 90-talet. 8

16 Figur 3. Som i Figur 2 fast för lågtryck med gradient under 0,4 hpa/10km. (a) 60-talet, (b) 70-talet, (c) 80-talet, (d) 90-talet. Figur 4. Som i Figur 2 fast för lågtryck med gradient över 0,4 hpa/10km. (a) 60-talet, (b) 70-talet, (c) 80-talet, (d) 90-talet. 9

17 Med samma tillvägagångssätt som i Figur 2 visas förekomst av utomtropiska cykloner i Figur 3 och 4, men för att åskådliggöra förekomsten av de svaga lågtrycken har bara lågtryck med gradienter under 0,4 hpa/10 km tagits med i beräkningen vid Figur 3. För de svaga lågtrycken märks en frekvensökning mellan 60 och 70-talet på den nordliga delen av kartorna. Vid Bottniska viken och över Finland var frekvensen av svaga lågtryck störst under 80-talet. Vid Medelhavet syns hur frekvensen av de svagare lågtrycken har avtagit under decennierna. I Figur 4 visas istället förekomst av intensiva lågtryck då enbart lågtrycken med tryckgradient över 0,4 hpa/10 km tagits med i beräkningen. På de höga latituderna förekommer fler intensiva lågtryck än på mellanlatituderna där de till största del påträffas över Atlanten strax söder om Islandslågtrycket. Under de fyra decennierna syns att förekomsten av lågtryck med hög tryckgradient ökat på de höga latituderna, framförallt syns en frekvensökning vid Islandslågtrycket. Vid Medelhavet har förekomsten varit låg under alla decennier. Antal lågtryck under månaderna oktober-mars på olika latituder mellan 50 V-40 Ö visas för de fyra olika decennierna i Figur 5. En förskjutning av lågtrycken mot högre breddgrader kan ses. Speciellt märks ett avtagande mellan 60 och 70-talet för de latituder Genoalågtrycket befinner sig på, N. På alla breddgrader norr om 60 N syns en ökning i lågtrycksfrekvens över decennierna. 10

18 I Figur 6 visas hur antalet lågtryck under säsongen oktober-mars för åren 1960 till 1999 har varierat. Figur 6a visar för de höga latituderna medan Figur 6b visar för mellanlatituderna. Antalet lågtryck varje säsong visas som avvikelsen från medelantalet per säsong under de undersökta åren. Samstämt med den förändring av lågtrycksförekomst som syntes för tioårsperioderna i Figur 2 påvisas en positiv trend för lågtrycksfrekvensen på de höga latituderna och en negativ trend på mellanlatituderna, båda dessa är signifikanta vid 99 % konfidensgrad. Lågtrycksförekomsten inom de olika områdena under oktober-mars varierar kraftigt från år till år och de lågtrycksrikaste åren har nästa dubbelt så hög förekomst av lågtryck jämfört med de lågtrycksfattigaste åren. Trenden för respektive område finns kvar även när 60 eller 90-talet inte tas med i beräkningen, då nås dock ingen signifikans vid 95 % konfidensgrad. När området vid Islandslågtrycket, där det detekteras många lågtryck, inte tas med vid beräkningen för de höga latituderna i Figur 6a så förändras inte trenden. I Figur 6c visas antalet cykloner för hela det undersökta området. Det uppvisas ingen signifikant trend under de fyra decennierna, dock kan cyklonantalet variera med över 10 % från ett år till ett annat. De 7 lågtrycksrikaste åren inträffade mellan 1967 och Figur 6. Avvikelsen av antalet detekterade lågtryck under månaderna oktober-mars för åren från medelantalet för alla dessa år. Inom 50 V-40 Ö och (a) N, (b) N och (c) N. 11

19 Figur 7 visar medelvärdet för cyklonernas tryckgradienter för samma månader och år som i Figur 6. Tryckgradienten för varje cyklon representeras vid denna beräkning av den högsta av de fyra för varje cyklon uträknade gradienter (se kapitel Metod & Data Återanalysdata & Lokalisering av lågtryck). I både området norr om och söder om 60 N påträffas en positiv trend för medelvärdet av tryckgradienten som är signifikant vid 99 % konfidensgrad. För de höga latituderna sker ingen märkbar förändring av trenden om området vid Islandslågtrycket inte tas med i beräkningen (Figur 7a). För mellanlatituderna märks flera år med höga värden under slutet av 80-talet (Figur 7b). Figur 7. Medelgradienten av lågtryck under oktober-mars för åren Inom 50 V-40 Ö och (a) N, (b) N och (c) N. 12

20 Figur 8 åskådliggör antalet lågtryck inom olika tryckgradientintervall under oktober-mars för var och en av de fyra tioårsperioderna. För både området norr om och söder om 60 N har ungefär hälften av alla cykloner en tryckgradient mellan 0,2 och 0,4 hpa/10km. I Figur 8a, som visar resultatet för de höga latituderna, märks för de svagaste gradienterna inte någon förändring med tiden. Däremot observeras att det under 60-talet förekom färre cykloner med tryckgradient mellan 0,2 och 0,4 hpa/10km än under de tre senare decennierna, och för alla gradientintervall över 0,4 hpa/10km följs en successiv ökning med varje decennium. Resultatet för mellanlatituderna visas i Figur 8b, och där minskade frekvensen av de svaga lågtrycken fram till 80-talet. Lågtryck med tryckgradienter mellan 0,2 och 0,4 hpa/10 km har minskat för varje årtionde med den största tillbakagången mellan 60 och 70-talet. Någon förändrad förekomst av cykloner med höga tryckgradienter går inte att observera. Totalt för båda områdena, Figur 8c, är trenden fler cykloner med höga tryckgradienter och färre cykloner med låga. Relativt mängden lågtryck i varje intervall är förändringen störst för de intervallen med starka tryckgradienter. Figur 8. Antal lågtryck inom olika intervall för tryckgradienten mellan månaderna oktober-mars under 60, 70, 80 och 90-talet. Inom 50 V-40 Ö och (a) N, (b) N och (c) 13

21 Cyklonantalet för var och en av månaderna oktober-mars under varje decennium visas i Figur 9. Resultatet presenteras som medelvärdet av antal cykloner detekterat vid varje tidsteg för var och en av de sex månaderna och även standardavvikelserna för dessa medelvärden visas. Månaderna för de olika decennierna är sinsemellan svagt förskjutna för att tydliggöra figuren. Standardavvikelserna visar att antal lågtryck för en bestämd månad varierade kraftigt mellan åren i de fyra tioårsperioderna. För alla decennierna, inom de olika områdena norr om och Figur 9. Antal lågtryck per tidsteg under månaderna oktober-mars för de fyra decennierna. Standardavvikelser för medelvärdena visas. Alla lågtryck (a-c), lågtryck med tryckgradient över 0,4 hpa/10 km (d-f). Inom 50 V-40 Ö och N (a) & (d), N (b) & (e) och N (c) & (f). Axlarna för månaderna är för de olika decennierna förskjutna för att tydligöra figuren. 14

22 söder om 60 N, varierar lågtrycksantalet för nästan alla de sex månaderna så pass mycket att antalet lågtryck under den frekvensrikaste månaden är mer än dubbelt så stort som under den frekvenssvagaste. Om man studerar månadsmedelvärdena av lågtrycksfrekvens för de olika decennierna vid de höga latituderna syns ökningen av antalet cykloner med tiden och att den vintermånad med högst cyklonfrekvens förskjutits till senare på säsongen (se Figur 9a). Störst förändring har skett för januari och februari. Av de sex undersökta månaderna var under 60-talet januari och februari i medeltal de månader med lägst antal cykloner, men under 80 och 90-talet var det istället under dessa som det i medeltal detekterades flest. På mellanlatituderna syns istället den med tiden minskade cyklonförekomsten och även här är det under de senare av de undersökta månaderna som den stora förändringen skett (se Figur 9b). Under hösten var lågtrycksförekomsten i stort sätt lika mellan årtiondena, för oktober till och med störst under 90-talet. Totalt för de båda områdena kan man inte urskönja någon trend av lågtrycksfrekvens över de fyra tioårsperioderna (se Figur 9c) men antalet lågtryck under både januari och februari varierade mest mellan åren på 60-talet. För alla årtionden har antalet cykloner i medeltal varit lägre under oktober och november och mellan resten av månaderna har antalet varit ganska jämnt fördelade (se Figur 9c). Utvecklingen som visas i Figur 6 med en ökad cyklonfrekvens på de höga latituderna och en minska frekvens på mellanlatituderna, har inte skett under hösten utan för månaderna januari-mars. I Figurerna 9d-f visas resultaten från respektive område i Figurerna 9a-c men för intensiva lågtryck som har tryckgradient över 0,4 hpa/10 km. Även då är variationen stor från år till år. På de höga latituderna syns ett ökat antal starka lågryck med störst förändring för januari och februari (se Figur 9d). På mellanlatituderna är frekvensen av starka lågtryck lägre än området norr om 60 N under alla månader (jämför Figur 9d och 9e) och det finns ingen trend för någon månad i antal starka lågtryck med årtiondena. Sammanlagt för båda områdena totalt sett syns ökningen i förekomst av intensiva cykloner främst för månaderna december-februari (se Figur 9f). Under samma år och månader som i Figur 9 har korrelationen med NAO-index för både cyklonfrekvens och cyklonernas medeltryckgradient undersökts. För de höga latituderna påträffades en positiv korrelation mellan NAO-index och antal cykloner på 0,84 och för mellanlatituderna en negativ korrelation på -0,79 (båda signifikanta vid 99,9 % konfidensgrad), se Figur 10a-b. Totalt över båda områdena blev korrelationen låg, 0,24 (ej signifikant). Vid höga NAO värden, när tryckskillnaden är hög mellan Island och Azorerna, förskjuts cyklonbanorna norrut och vid negativa NAO värden, när tryckskillnaden istället är låg mellan platserna, förskjuts de söderut. Detta samstämmer med resultat av bland andra Sickmöller et al., (2000) och Serreze et al., (1997). Vidare gynnas förekomst av intensiva lågtryck samtidigt som höga NAO-index påträffas, oberoende på latitud. Figur 10c-d visar en positiv korrelation för de både området norr om och söder om 60 N mellan medeltryckgradienten i lågtrycken och NAO-index. På höga latituder är korrelationen 0,38 och signifikant vid 95 % konfidensgrad. På mellanlatituderna är den 0,67 och signifikant vid 99,9 % konfidensgrad. Figur 10 visar att värdet på NAO samvarierar något mer med de starka lågtrycken på de höga latituderna och på mellanlatituderna främst med de svaga lågtrycken. 15

23 Figur 10. Figurer till vänster visar tidserier och till höger visas NAO-index mot (a-b) lågtrycksantal och (c-d) medelgradient, linjen visar linjär regression. Antal lågtryck och medelvärdet av NAO-index under månaderna oktober-mars för åren Inom 50 V-40 Ö och (a) N och (b) N. Medelvärde av tryckgradienten för cykloner under månaderna oktober-mars för åren mot medelvädret av NAO-index under samma period. Inom 50 V-40 Ö och (c) N och (d) N. 16

24 För åren har det undersökts hur väl medeltemperaturer korrelerar med antalet lågtryck under perioden december-mars (se Figur 11). För temperaturen i Abisko och lågtrycksfrekvensen på de höga latituderna är korrelationen 0,69 (signifikant vid 99,9 % konfidensgrad). För samma lågtrycksfrekvens och det norra halvklotets medeltemperatur är korrelationen 0,46 (signifikant vid 99 % konfidensgrad). Med lågtrycksfrekvensen för mellanlatituderna och norra halvklotets medeltemperatur är korrelationen -0,47 (signifikant vid 99 % konfidensgrad). De vintrar då temperaturen är över medelvärdet i Abisko sammanfaller ofta med att antalet lågtryck i området norr om 60 N också är över medelvärdet, det motsatta gäller när medeltemperaturen i Abisko är under medelvärdet. Även en positiv men något svagare samvariation finns för norra halvklotets temperatur och lågtrycksfrekvensen på de höga latituderna. Denna temperatur visar samtidigt en negativ korrelation med antal lågtryck på mellanlatituderna. 17

25 Figur 11. Figurer till vänster visar tidserier och till höger visas temperatur mot lågtrycksantal, linjen visar linjär regression. Antal lågtryck på höga latituder (60 N-90 N, 50 V-40 Ö) varje år under månaderna december-mars för åren och (a) medeltemperaturen i Abisko och (b) medeltemperaturen för norra halvklotet. (c) Antal lågtryck på mellanlatituder (30 N-60 N, 50 V-40 Ö) och medeltemperaturen för norra halvklotet. 18

26 Lågtryck kring norra Skandinavien Samvariation för snöförhållanden och temperaturer med lågtrycksantalet kring norra Skandinavien har undersökts. I Figur 12 visas det undersökta området och även Abiskos placering. Figur 12. Området kring norra Skandinavien (65 N-73 N, 3 Ö-27 Ö). Triangeln visar Abiskos placering. Samvariationen av lågtrycksfrekvens och snödjup för åren har undersökts. I Figur 13a beskrivs snödjupet av medelvärdet av de högsta uppmätta snödjupen för 13 stationer i norra Norrland och antal lågtryck avgörs av dem som observerats under månaderna december-mars kring norra Skandinavien. Under de 40 åren varierar lågtrycksantalet under dessa månader inom och medelvärdet av de högsta snödjupen skiftar inom cm. Korrelationen 0,63 (signifikant på 99,9 % konfidensgrad) visar att det maximala snödjupet för de 13 stationerna till viss del relaterar till antalet lågtryck kring detta område. Vidare har antalet lågtryck inom samma område och månader som ovan jämförts med det högsta uppmätta snödjupet i Abisko (Figur 13b). Då gavs en korrelation på 0,25 (ej signifikant). När hänsyn inte tas till en sådan viktig parameter vid fjällområden som lågtryckens rörelseriktning är en hög samvariation inte förväntad och speciellt när snödjupsdata bara hämtas från en station. För Abisko märktes en ökad korrelation när svaga lågtryck ej togs med i beräkningen (Figur 13c). Vid en höjning av lägsta gräns för tryckgradienten till 0,35 hpa/10 km visade korrelationen mellan högsta snödjup och antal lågtryck istället 0,57 (signifikant vid 99,9 % konfidensgrad). Till skillnad gav en likadan höjning av gränsen för tryckgradient ett resultat för de 13 stationerna i Figur 13a istället en något lägre korrelation (0,50) mellan antal lågtryck och högsta snödjup. Om antal lågtryck istället beräknades inom hela området över 60 N (höga latituderna) för varje säsong blev korrelationerna svagare (ingen figur visas över detta). 19

27 Figur 13. Figurer till vänster visar tidserier och till höger visas snödjup mot lågtrycksantal, linjen visar linjär regression. Antal lågtryck kring norra Skandinavien (65 N-73 N, 3 Ö-27 Ö) varje år under månaderna december-mars för åren och (a) medelvärdet av de högsta uppmätta snödjupen för 13 stationer i norra Norrland och (b) högsta snödjup i Abisko. (c) Antal lågtryck med tryckgradient över 0,35 hpa/10 km och högsta snödjup i Abisko. 20

28 Lågtrycksförekomsten kring norra Skandinavien har även studerats speciellt för tre olika vintersäsonger: 1972/1973, 1980/1981 och 1989/1990. Detta med anledning av att renägare med verksamhet kring Abisko beskrivit snöförhållandena under dessa vintrar som avvikande. De lokala renägarna klassar snöns egenskaper vintern 1980/1981 som mycket gynnsam för rennäringen medan snöegenskaperna vintrarna 1972/1973 och 1989/1990 klassas som extremt dåliga. Mätningar från Abisko under den gynnsamma vintern visar att snön var ovanligt porös och lättgenomtränglig. Under de två andra vintrarna var snötäcket istället hårdare och kompaktare än vanligt och det fanns många lager av is i snön. För dessa vintrar, som berörande snöegenskaper var relativt extrema åt två olika riktningar, har det undersökts om det går att finna skillnader i lågtrycksförekomst. I Figur 14 visas antal lågtryck kring norra Skandinavien och medeltemperaturen under var och en av månaderna oktober-mars för de tre undersökta vintrarna. För respektive månad visas också medelvärdet av antal lågtryck (Figur 14a) och temperatur (Figur 14b) från åren Standardavvikelse visas även för dessa medelvärden. De tre vintrarna innehöll ungefär lika många lågtryck totalt men det finns en skillnad för över vilka månader lågtrycken förekom. Under 1980/1981 var antalet lågtryck i december mycket över medelantalet för denna månad. För de andra månaderna under denna vinter var antalet mer likt respektive medelvärde, oktober hade ett lågtrycksantal något under medel. Det syns i Figur 14a att lågtrycksfrekvensen för denna vinters månader följer samma mönster som för de 40-åriga medelvärdena av månaderna med en frekvenstopp i december och en något svagare lågtrycksfrekvens i börja och slutet av vintern. Dock var värdet för december under denna vinter långt över månadens medelvärde (Figur 14a) och temperaturen var lägre än respektive medelvärdet för alla månader under denna vinter (Figur 14b). Under vintrarna 1972/1973 och 1989/1990 inträffade nästintill det omvända då månaderna i mitten av vintern, december och januari, hade ett lågt lågtrycksantal medan lågtrycksfrekvensen var hög för månaderna i början och slutet av dessa vintersäsonger (se Figur 14a). För dessa vintrar var temperaturen vid eller över respektive månadsmedelvärde. Speciellt varmt var det i Abisko under februari 1990, under ingen av de 40 vintrarna mellan var medeltemperaturen högre än februari denna vinter. Figur 14. (a) Antal lågtryck per tidssteg kring norra Skandinavien (65 N-73 N, 3 Ö-27 Ö) för olika månader, (b) medeltemperaturen i Abisko olika månader. Vintrarna 1972/1973 (grön), 1980/1981 (blå) och 1989/1990 (röd). Medelvärde per månad under åren med standardavvikelser för medelvärdena (svart). 21

29 För de tre vintrarna 1972/1973, 1980/1981 och 1989/1990 har det underökts om det i Abiskos närhet går att se någon skillnad i var lågtrycken förekom. I Figur 15 visas var lågtryckscentrum observerats kring norra Skandinavien under månaderna oktober-mars för var och en av de tre vintrarna. Ett lågtryckscentrum presenteras av en svart cirkel, fler detekterade lågtryck i samma punkt ger en större cirkel. Något fler lågtryckscentrum förekom nordost om Abisko under vintern 1980/1981 (Figur 15a), då temperaturen i Abisko var relativt låg, i jämförelse med vintrarna 1989/1990 och 1972/1973 (Figur 15b-c) då det var varmare än i medeltal (se Figur 14a-c). Under dessa vintrar hittas i jämförelse fler lågtryckscentrum väster om Abisko, framförallt under 1989/1990. Förekomst av lågtryckscentrum för starka lågtryck, för vilka tryckgradienten är över 0.4 hpa/10 km, visas i Figur 15d-f. Det märks att under den kalla vintern 1980/1981 (Figur 15d) så var förekomsten näsan uteslutande på breddgrader norr om Abisko medan förekomsten av starka lågtryck var störst på längdgrader väster om Abisko under de varmare vintrarna 1989/1990 och 1972/1973 (Figur 15e-f). Figur 15. Svarta ringar visar lågtryck under oktober-mars vintern (a) 1980/1981, (b) 1989/1990 och (c) 1972/1973. Lågtryck med tryckgradient över 0.4 hpa/10 km under oktober-mars vintern (d) 1980/1981, (e) 1989/1990 och (f) 1972/1973. De svarta ringarna växer med antalet lågtryck i punkten. Triangeln markerar Abisko. 22

30 Det har hittats vintrar där lågtrycksfrekvensen kring norra Skandinavien för de olika månaderna antingen följer samma mönster som vintrarna 1972/1973 och 1989/1990, med en hög lågtrycksfrekvens i början och slutet av vintersäsongen medan färre lågtryck förekommer för månaderna i mitten, eller vintrar där lågtrycksfrekvensen följer ett motsatt mönster som vintern 1980/1981. För dessa vintrar skulle en vidare undersökning kunna utröna mer ingående om de olika mönstren relaterar till olika snöförhållanden i Abisko. Om sådana signaler existerar skulle en bild av framtida snöegenskaper i norra Sverige kunna ges genom att undersöka resultat från klimatmodeller. Tabell 1. Vintrar där lågtrycksfrekvensen för de olika månaderna oktober-mars liknar vintern 1980/1981 eller vintrarna 1972/1973 och 1989/1990. Vintrar liknande 1980/1981 Vintrar liknande 1972/1973 och 1989/ / / / / / / / / / / /

31 Diskussion & Slutsatser I detta arbete har frekvens och intensitet av utomtropiska cykloner över norra Atlanten och Europa undersökts för månaderna oktober-mars under 1900-talets fyra sista decennier. För att identifiera cykloner har tryckminima sökts i återanalysdata (ERA-40) som beskriver lufttrycket vid havsytans nivå. Resultaten visar att mycket fler lågtryck förekommer över hav än över land, framförallt längs Norges kust märks denna skillnad tygligt. Sett till det hela undersökta området finns ingen trend för frekvensen av lågtryck, men förekomsten av cykloner har förskjutits norrut då lågtrycken på latituderna norr om 60 N har ökat i antal medan det samtidigt skett en minskning av antal lågtryck på latituderna mellan N. Vidare påvisas under perioden en positiv trend för medelvärdet av cyklonernas tryckgradienter. Detta genom att ökningen i lågtrycksfrekvens norr om 60 N främst berört starka lågtryck och minskningen på latituderna mellan N bara skett för svaga lågtryck. Dessa resultat samstämmer med andra studier som till exempel McCabe et al., (2001), där undersöktes dock lågtrycksförekomsten för jordens alla longituder i motsats till detta arbete där området mellan 50 V-40 Ö undersökts. Utvecklingen mot starkare tryckgradienter i lågtrycken kan vara relaterad till den uppvärmning som skett under den undersökta perioden. Vid ett varmare klimat ökar halten vattenånga i atmosfären och det ger möjlighet till att mer latent energi frigörs i lågtryckssystemen och att de på så sätt blir mer intensiva. Lambert et al., (2006) visar resultat och resonerar om att en uppvärmning av atmosfären leder till en lägre cyklonaktivitet, tankegången är att temperaturgradienten från norr till söder minskar vid en allmän uppvärmning av jorden. Detta då en ökning i temperaturen får en större effekt på nordliga bredgrader på grund av att det där skapas positiva återkopplingar av exempelvis ett lägre albedo vid minskade snö och istäcken. Med en lägre temperaturgradient borde behovet för den värmetransport de utomtropiska cyklonerna åstadkommer mot polerna i atmosfären minska och därav borde en nedgång i cyklonaktiviteten ske. Dock visar resultatet i detta arbete att antalet cykloner totalt inte har förändrats samtidigt som tryckgradienten för cyklonerna i medeltal blivit starkare. Detta tyder mer på en ökad cyklonaktivitet och att den del av värmeenergitransporten norrut som de utomtropiska cyklonerna över norra Atlanten står för har ökat. En förklaring till detta skulle kunna vara att samtidigt som temperaturen generellt har höjts de senaste årtiondena så har det skett en förändring av den storskaliga cirkulationen på ett sådant sätt att gränsen mellan de kalla och varma luftmassorna över norra Atlanten har skärpts. En annan möjlig förklaring är att även om lågtryckens tryckgradienter blivit starkare så har de inte blivit effektivare på att förflytta kall luft söderut och varm luft norrut då deras horisontella utbredning i medeltal blivit mindre och på så sätt har den mängd luft som berörs av lågtryckssystemen inte ökat. Då förekomst av cykloner i detta arbete representeras av antalet lokala minima i data över lufttrycket för var sjätte timma och att det inte görs någon sammankoppling mellan de i tid och rum efterföljande upptäckta lokala minima ges ingen information om exempelvis lågtryckssystemens livslängd och rörelsehastighet. Resultatet i denna studie med en ökad trend av lågtrycksminima inom latituderna norr om 60 N skulle till exempel kunna betyda att 24

32 antalet utomtropiska cykloner, i den bemärkelsen att en cyklon kan existera i flertalet dagar, är oförändrat inom området men att istället livslängden på dem förlängts. I medeltal över de 40 åren har lågtrycksfrekvensen inte varit lika för de 6 olika månaderna oktober-mars. Minst antal lågtryck förekom i oktober följt av november och för de resterande månaderna har förekomsten varit nästintill lika. I vart och ett av områdena norr om och söder om 60 N kan antalet lågtryck under en bestämd månad variera kraftigt från år till år och även för två efterföljande månader samma vinter kan antalet lågtryck vara mycket olika. En månad är en kort tidsrymd om frekvens av lågtryck ska beräknas för dessa områden då även en lågtrycksrik vinter genomgår perioder med högtrycksbetonade situationer med få lågtryck. Förskjutningen av lågtryck norrut har nästan enbart skett för månaderna januari och februari. För området norr om 60 N var till exempel av de undersökta månaderna januari och februari de med minst antal lågtyck under 60-talet medan det under 90-talet istället var under dessa månader som förekomsten var som störst. I stort sätt skedde det omvända i området mellan N. För lågtrycksfrekvensen under månaderna oktober och november finns ingen trend i något av de två områdena. En möjlig förklaring till varför en nordligare förekomst av lågtryck syns mest för de två kallaste månaderna, januari och februari, är att den temperaturökning som skett förskjutit gränsen mellan varma och kalla luftmassor norrut mest för dessa månader. NAO och över vilka latituder de utomtropiska cyklonerna förekommer över norra Atlanten är starkt kopplade till varandra. Vid höga NAO-index är cyklonförekomsten nordligare än vad den är i medeltal och det omvända gäller vid låga index. Men det går dock inte utifrån detta index att bedöma det totala antalet cykloner över hela det undersökta området. Indexvärdet på NAO kan ge upplysning om lågtryckens dominerande nord-sydliga läge men inte antalet totalt. Fördelar med en studie som denna där lågtrycken detekteras var för sig jämfört med att studera NAO är bland annat att mer exakt information kan ges om antal lågtryck för specifika områden och vid valda tidperioder, genom tryckgradienter går det även att få kunskap om lågtryckens intensiteter. Det finns en viss samvariation mellan antal lågtryck inom området norr om 60 N och medeltemperatur under december-mars för åren som undersökts. Med temperaturen i Abisko är korrelationen 0,69 (signifikant på 99,9 % konfidensgrad). De år då lågtrycken förskjuts norrut ökar förekomsten av varma luftmassor på nordligare breddgrader och detta märks antagligen i Abiskos temperatur. För lågtrycken norr om 60 N och medeltemperaturen på norra halvklotet under vintern är korrelationen 0,46 (signifikant på 99 % konfidensgrad) och för denna temperatur är korrelationen -0,47 (signifikant på 99 % konfidensgrad) med lågtryckantalet inom den del av det underökta området söder om 60 N. När temperaturen i allmänhet ökar i atmosfären flyttas gränsen mellan de kalla och varma luftmassorna norrut och antalet lågtryck ökar på så sätt i området norr om 60 N medan det minska söder därom. Detta resultat stödjer att en varmare atmosfär leder till en nordligare förekomst av de utomtropiska cyklonerna. 25