Johannes Heikkonen. Likvärdighet och människorättsfrågor i trossamfund

Transkript

1 Johannes Heikkonen Likvärdighet och människorättsfrågor i trossamfund Frågan om likvärdighet och mänskliga rättigheter inom trossamfund, kan granskas som en fråga om de konkreta problem som finns i förverkligande av jämställdheten och mänskliga rättigheter inom religiösa samfund. Sådana problem kan uppstå som enskilda fall eller som mera systematiska konflikter mellan verksamhet i trossamfund och mänskliga rättigheter. Jag vill i det här presentationen koncentrera mig närmast på de systematiska spänningarna, men före jag går in på det, och för att kunna kontextualisera frågan på rätt sätt, så måste vi inleda med en aningen mera abstrakt synvinkel på frågan. Att vi specifikt vill ställa frågan om hur likvärdighet och människorättsfrågor förverkligas i trossamfund, pekar på faktumet, att vi anser att frågan om likvärdighet och människorättsfrågor bör ställas på ett speciellt sätt i förhållande till religiösa samfund. Det finns en speciell form av normativitet inom religiösa samfund, som kan komma i konflikt med de generella normerna i vårt samhälle. Med tanke på specifikt mänskliga rättigheter och jämställdhet betyder detta att religiösa samfund inte nödvändigtvis har samma uppfattning, dvs. samma tolkning som övriga samhället av det krav de mänskliga rättigheterna ställer på oss. Att det finns olika, även starkt motstridiga uppfattningar, om hur de mänskliga rättigheterna bör tolkas är inte längre helt ovanligt kanske snarare tvärtom allt vanligare. Efter Sovjetunionens fall har det under en historiskt sett kort tidsperiod funnits ett starkt konsensus kring mänskliga rättigheter. Under de senaste decennium har vi trots allt gått mot en period av både växande kritik och kanske helt enkelt en större polyfoni av olika uppfattningar i diskussionen kring mänskliga rättigheter. Trots att kritiken i sig själv visar hur viktiga de mänskliga rättigheterna har blivit, går det inte att undvika att den samtidigt har frambringat många svårlösliga frågor. Bara ett exempel är en förhållandevis nedgången betydelse av den europeiska människorättsdomstolen. Även inom den nya, mer kritiska diskussionen kring mänskliga rättigheter, är den kanske mest omstridda och betydelsefulla frågan fortsättningsvis jämställdhet. Det är inte en slump att rubriken jag fått för den här föreläsningen av organisatörerna handlar om likvärdighet i förhållande till

2 religiösa samfund, för det är just inom detta området vi sett de mest betydelsefulla splittringarna eller autonomiseringarna av olika uppfattning av mänskliga rättigheter. Speciellt i frågan om jämställdhet och likvärdighet har den demokratiska majoriteten och trossamfunden (och jag menar här på ett väldigt allmänt plan) gått skilda vägar efter andra världskrigen. Den här splittringen syns på ett grundläggande sätt i alla de viktigaste jämställdhetsinstrumenten. I alla dessa står religion och religiös verksamhet bland dom få undantag från det allmänna kravet om jämställdhet (t.ex. jämställdhetsdirektiven och finskan jämställdhetslagen). I så gott som alla de största trossamfunden finns det någon form av konflikt gällande jämställdhet och nästan alla samfund använder i någon form sin autonomin för att definiera rollen och formen för jämställdhetuppfattningen inom trossamfundet. Bland de mest betydelsefull och aktuella undantagen står frågan om jämställdhet i olika arbetspositioner inom trossamfund och könsneutralitet inom äktenskap. Paradoxen här är att de här fenomenen eller konflikterna, på sätt och vis uppstått ur de principer de samtidigt hotar. Det är nämligen en mänsklig rättighet och mera specifikt religionsfriheten, som idag normativt legitimerar och möjliggör de undantagen från mänskliga rättigheter religiösa samfund utnyttjar och frambringar. Legitimeringen för att vi har speciella lösningar gällande mänskliga rättigheter inom trossamfund är att den här verksamhet skyddas av religionsfrihet. Då vi talar om likvärdighet och människorättsfrågor i allmänhet inom trossamfund, måste vi alltid se på de här frågorna utifrån religionsfriheten och den autonomi denna garanterar religiösa samfund. Detta är inte alltid så lätt, speciellt inom en skandinavisk kontext. Den normativa pluralismen som mänskliga rättigheter och religionsfrihet har fört med sig är nånting relativt nytt för Skandinavien. Den lutherska, skandinaviska modellen har traditionellt lagt större vikt vid det allmänna, generella kraven för både religiösa och icke-religiösa samfund. Reformationens förhållande till kanonisk lag är det mest grundläggande exemplet på uppfattningen av normativ pluralism. Skandinaviska länder har med andra ord tidigare haft ett ganska annorlunda syn på att hur man ska betrakta autonomin av religiösa samfund. Kraven på normativt pluralism har kommit till Norden från USA, som har en helt annorlunda konstitutionell historia. Den förändrade juridiska kontexten kommer att kräva mera av de nordiska staterna med tanke på hur de ska balansera både jämlikhetsfrågor och allmänna människorättsfrågor inom trossamfund, och hurdant normativt spelrum de kommer att bevilja dessa samfund.

3 Med tanke på religionens roll i samhället och de religiösa samfundens spelrum, går det med andra ord inte att underskatta hur religionsfriheten har förändrat diskussionen och kommit att dominera all diskussion om normer kring religion. Den kritiska frågan med tanke på den ökande pluralismen gällande människorättsfrågor inom trossamfund är huruvida detta har lett till någonting positivt och fram för allt: för vem denna förändring är någonting positivt, vem eller vilka har vunnit på den? Man kan påstå, att den utveckling som skett med religionsfrihet och autonomiseringen av religiösa samfund dels har lett till en växande bild av starkt kontextbundna mänskliga rättigheter, och dels till en växande motstånd till en universell uppfattning av dessa rättigheter. Den här relativiseringen och kontextualiseringen har inte gynnat endast minoriteter eller man skulle till och med kunna påstå att den nästan inte alls gynnat dem, eller gynnat dem relativt lite. I stället har religionsfrihet mera framgångsrikt använts som en argument för majoritetsreligioner i syftet att skydda sig från olika reformationskrav. Ett intressant exempel på den växande autonomin inom trossamfund är skillnaden mellan sättet på vilket Finska evangelisk-lutherska kyrkan accepterade kvinnliga präster och hur kyrkan i Finland har förhållit sig till den jämställda äktenskapslagen. Då jämställdhetslagen trädde i kraft valde kyrkan att relativt samtidigt även införa acceptans av kvinnliga präster. De båda initiativen kopplades på så sätt ihop. Dessutom kontrollerades lagstiftningen och dess tillämpning i kyrkan av riksdagens ombudsman. Detta vittnar om en annorlunda bild av förhållandet mellan staten och kyrkan i jämförelse med hurudan ställning kyrkan har tagit till lagen om det jämställda äktenskapet. Det senare exemplet vittnar om en förhållandevis större grad av verkställd autonomi. Riksdagens ombudsmans roll i att övervaka verksamheten i religiösa samfund har också förändrats. Jag skulle tro att det är närmast omöjligt att tänka sig att riksdagens ombudsman skulle ha samma övervakande roll idag som denna hade med tanke på frågan om kvinnliga präster. Jag påstår att det är den allt starkare uppfattningen om de religiösa samfundens autonomi, den nya förståelsen om vilka krav människliga rättigheter ställer för trossamfund, och hurudan roll religionsfrihet spelar i denna helhet, som har lett till den här situationen. En annan viktig aspekt av denna förändringen är en förskjutning i hur vi ser på uppdelning mellan privat och offentligt i förhållande till religion. Många aspekter som förut ansågs bara vara viktiga, eller skyddade i den

4 privat sfären har idag blivit möjliga även i det offentliga, och på samma sätt vissa frågor som har ansetts vara privata och inte i offentlig intresse har blivit mera offentligt diskuterat. Med andra ord kan man säga att offentliga rättsliga konflikter gällande skillnader mellan normer inom trossamfund och samhället i övrigt har blivit vanligare under det senaste decennier. Vi kan tänka på några exempel: Jämställdhet Jämställdhet har blivit det kanske viktigaste området inom vilket religiösa samfund kan ha väldigt olika autonoma uppfattningar. Som jag redan påpekat, har det här skillnader också tagits i beaktande i lagstiftning, där religion existerar som en av de få områdena som är exkluderade från vanliga jämställdhetskrav. Samtidigt är jämställdhet det område där det uppstår mest konflikter. Detta beror på att samhällets egna uppfattningar dels är så annorlunda i jämförelse med vissa trossamfund (specifikt med tanke på minoritetsreligioner) och dels på att frågor om jämställdhet är så omstridda inom samhället överlag. I dessa konflikter kan man se kyrkornas åsikter som en spegling av de olika åsikter som de facto finns i samhället och den pluralismen som är möjligt inom samhället. Konflikten handlar till stor del om gränserna för denna pluralism, dvs. hur långt vi kan acceptera olika uppfattningar med tanke på jämställdheten. Religionsfrihet inom trossamfund Religionsfriheten är ett principiellt skydd för religiöst utövande som traditionellt har betraktats som en del av individens privata sfär. Frågan blir då hur religiösa samfund hanterar konflikterna mellan olika religionsuppfattningar inom sig. D.v.s. hur man balanserar individuell religionsfrihet inom religiösa samfund med samfundets självstyrelse och autonomi i frågor som gäller samfundets medlemmar. I den frågan har det så kallade opt-out möjligheten varit det traditionella slutgiltiga skyddet för religionsfrihet: dvs. individuell religionsfrihet skydds genom möjligheten att avgå från samfunden. Men även den frågan har blivit allt mer omstridd. Vi måste i högre grad fråga hur långt endast det skyddet räcker, eller behövs det mera effektiva skydd för de individuella medlemmarnas position inom religiösa samfund? Op-out-modellen baserar sig på en liberal förståelse av individernas

5 möjligheter att välja det samfund man hör till: en bild som kanske aldrig direkt har motsvarat verkligheten med tanke på religion. Omskärelse Frågan speciellt om manlig omskärelse hör också till en av de mest betydelsefulla och klara juridiska konflikter mellan religiösa normer och sekulär lag. Att lösa konflikten har försökts i många olika länder på många olika sätt, men en gemensam hållbar lösning, till exempel på europeisk nivå, har inte hittats. I Finland har man haft rätt varierande rättspraxis i frågan, i vilket religionsfrihet också har haft en väldigt stor betydelse. Samtidigt som frågan om manlig omskärelse inte är enkel att lösa, är konflikten med de existerande lagarna ändå relativ enkel att känna igen. Mycket mera komplexa och nyanserade problem uppstår i och med icke-jämställda strukturer som, inte angriper exempelvis direkt kroppslig integritet. I Finland har man till exempel aktivt diskuterat sådana strukturer som interna domstolar inom de Laestadianska religiös samfunden och uteslutandet av medlemmar inom Jehovas vittnen. Juridiska medel, och speciellt mänskliga rättigheter är inte nödvändigtvis det mest effektiva principer då man försöker åtgärda mera komplexa former av problematisk maktutövande. Kyrkans offentliga tjänster och autonomi i Konflikt? I alla Nordiska länder (fast på olika sätt) uppstår det problem av att kyrkan har en position både som ett privat religiöst samfund och samtidigt som en del av staten i formen av ett offentligt ämbete. Det betyder att kyrkan med tanke på mänskliga rättigheter existerar i en anomali på ett sätt som egentligen inte borde vara möjligt. Kyrkan är en organisation som bygger på principen av en subjektiv mänsklig rättighet, men som samtidigt är förpliktad att förverkliga principerna för sin verksamhet på en kollektiv nivå i all dess verksamhet. Ett exempel på dessa problematiska position är ett nytt beslut från Finska Diskriminerings- och jämställdhetsnämnden om användande av ett kapell vid begravning av en icke-religiös person. Frågan i detta fall gällde hur långt kyrkans autonomi att tacka nej till att erbjuda sina utrymmen till icke-religiösa människor sträcker sig. Push-Back: Gränser av Normativ Pluralism

6 Under den här presentationen har jag starkt betonat frågan om hur vi bör ställa oss till den växande autonomi trossamfund uppnått. Men jag vill betona att behandlingen av de här frågorna måste ske i ett tydligt förhållande till andra mänskliga rättigheter, med betoning på inklusion. Burkha-förbjudet till exempel, är ett juridisk verktyg, som kanske snarare speglar en politiskt vilja att fördöma ett fenomen, än ett försök att verkligen hitta ett sätt att både främja mänskliga rättigheter och stöda inklusion av potentiellt marginalisera individer. Man kan tolka dessa förbud mera som försök att offentligt kommunicera gränser för normativ pluralism, än effektiva medel för att kämpa för mänskliga rättigheter. Men det finns såklart också mera komplicerade exempel på samma fenomen. Som exempel kan kriminalisering av FGM nämnas. Här handlar det om normer som redan är klara (FGM är redan förbjudet under alla omständigheter ) men som man försöker uttrycka i ett form som gör normernas förverkligande, och på det sättet också skyddet av mänskliga rättigheter, mera effektivt. I detta fall handlar det främst om att tydligare kommunicera redan bestämda gränser för normativ pluralism. Religionsfriheten: sista rymdplats eller effektiv rättskydd Risken, som jag ser det, med att betona religionsfriheten och autonomin av religiösa samfund är att detta som ett juridiskt argument, kan bli det sista stället där rasism och xenofobi kan figurera. Fast vi inte, enligt mitt omdöme, kan se en sådan situation idag i de nordiska länder, är det speciellt utvecklingar i USA som påvisar en risk för en sådan utveckling. Det amerikanska systemet är såklart väldigt olikt de nordiska. I USA finns idéen om en stark neutralitet från statens håll det vill säga en uttalad distans till religiösa frågor. Autonomin i dessa område är från början mycket bredare än i de flesta europeiska länder. I USA har frågan om möjligheten att neka till att följa de krav som gäller samhället i övrigt diskuterats mycket. Till exempel erbjudande av tjänster och att inte följa förväntning som annars gäller till exempel arbetsgivaren. Hobby lobby, det vill säga rättighet att neka till betalningen för preventiva medel som en del av sjukförsäkring, eller Masterpiece cupcake, som handla om rättighet att neka service till samkönade par, är två tydliga fenomen som den religiösa autonomin gett upphov till i USA. Slutsats:

7 Hur borde vi då försöka hantera potentiella jämlikhets- och människorättsfrågor som uppstår av trossamfundens verksamhet? Hur mycket betydelse borde vi ge religionsfriheten för dessa samfund? Kritiskt måst man också fråga sig om människorättssystemet i sig själv överhuvudtaget ger oss medel att hantera sådana frågor? Vi måste tolka religionsfrihet som en del av en systematisk helhet av mänskliga rättigheter. Autonomin och religionsfriheten bör inte överdrivas, fast dessa principer givetvis bör ha sin plats. Speciellt med tanke på jämställdhet tror jag personligen att den relativt kategoriska utgångspunkten som har tagits i Europa med tanke jämställdhetslagar och utövande av religion, kommer att behöva evalueras ännu på nytt.