Järnvägens grundmiljöer

Transkript

1 Järnvägens grundmiljöer

2 Järnvägens grundmiljöer är framtagen av Rasmus Axelsson, Bra Kulturmiljö Örebro, på uppdrag av KMV forum År: av29

3 Innehåll Allmänt... 5 Gemensamt... 6 Husnummer... 6 Grundmiljöerna... 8 Stationer... 8 Förekomst/tidslinje... 9 Bakgrund... 9 Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på Trafikplatser Förekomst/tidslinje Bakgrund Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på Hållplatser Förekomst/tidslinje Bakgrund Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på av29

4 Lastplatser Förekomst/tidslinje Bakgrund Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på Fristående banvaktstugor...22 Förekomst/tidslinje...22 Bakgrund Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på Kombinationsplatser Bakgrund Förekomst/tidslinje Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på Resecentrum Förekomst/tidslinje Bakgrund Dagsläge Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Att tänka på Övriga anläggningar av29

5 Allmänt Järnvägar är och har varit sammanhängande system med flera ingående delar. Den grundläggande infrastrukturen utgörs av själva spåret med växlar, banvall och stängsel, broar och tunnlar, anläggningar för att styra tågens gång, kontaktledning, med mera. Vid i princip alla järnvägar i hela landet fanns det återkommande, tydligt avgränsade miljöer som hade mer eller mindre publik karaktär. Här hittade man bland annat majoriteten av järnvägsbyggnaderna, trädgårdar och grönområden, plattformar, lastkajer samt anordningar för att lasta och lossa det som tågen skulle transportera. I den här texten delas dessa platser in i mycket generaliserande grundmiljöer som i första hand utgår efter deras huvudsakliga uppbyggnad. I det här fallet ofta identifierat utifrån den bebyggelse som fanns i de olika grundmiljöerna. Grundmiljöerna är tänkta att användas i sorteringsmomentet av värdering i metodiken för Inventering av järnvägens kulturmiljö. Grundmiljöerna kallas här stationer, trafikplatser, hållplatser, lastplatser, fristående banvaktstugor, kombinationsplatser och resecentrum. En del av dessa benämningar har förekommit i järnvägens officiella nomenklatur, men deras betydelse kunde variera över tid och beroende på om de användes i organisatoriska eller säkerhetsmässiga sammanhang. Från det att en järnväg öppnades, var den stadd i mer eller mindre ständig förändring, och järnvägstrafikens utveckling påverkade även dess grundmiljöer på sikt. En fullt utvecklad station som fanns vid invigningen av en bana kunde visa sig vara en felsatsning och efter ett antal decennier hade platsen mer karaktär av en hållplats. En lastplats blev så framgångsrik att den kunde utvecklas till att bli en station. Nya resandemönster gjorde att flera hållplatser tillkom. Äldre stationer kunde genomgå en total omgestaltning och övergå till att fungera som resecentrum. I vissa fall kan indelningen mellan grundmiljöerna vara helt solklar, medan den i andra fall är svårare att avgöra. Kategoriseringen kan därför inte tillämpas utan att ta hänsyn till den specifika järnvägssträckans eller grundmiljöns historia, samt vad miljön ursprungligen utgjordes av, hur den används och vad som finns kvar idag. 5 av29

6 Gemensamt Det är lättare att identifiera och avgränsa grundmiljöerna om man kan följa järnvägens fastighetsgränser och/eller inhägnader. En järnvägsmiljö omfattas normalt av dessa, medan övriga miljöer omvänt stängs ute. Detta görs lättast utifrån ett historiskt perspektiv och är lite svårare om man tittar på dagens fastighetsgränser och/eller inhägnader. Järnvägens markinnehav omfattade nämligen även områden på var sida av spåren och runt byggnaderna. Järnvägsfastigheten kunde vara omfattande vid större banvallar eller skärningar men även där man ville reservera utrymme för framtida utbyggnader av infrastrukturen. Järnvägar var och är ännu skyldiga att inhägna delar av sitt område, och därför kan olika former av staket, stängsel eller stengärdsgårdar i närheten av spårområdet utgör tydliga gränser för den egentliga järnvägsmiljön. Under den huvudsakliga uppbyggnaden av järnvägssystemet fram till talet uppfördes järnvägsbyggnader normalt efter typritningar. Typritningarna skiljde sig i många fall åt beroende på vilket bolag som ursprungligen byggde banan, när platsen tillkom, vilken typ av grundmiljö det handlade om och vilken dignitet platsen var tänkt att ha. Vid järnvägssträckor som gick upp i andra bolag, kunde det övertagande bolagets typritningar börja användas vid ny- eller ombyggnader. Därför kan man som exempel hitta hus byggda efter SJs typritningar vid ursprungligen privata järnvägar. De flesta järnvägsbyggnader lades i nära anslutning till spåret och placeringen förhöll sig normalt så att nocken huvudsakligen orienterades i rät vinkel mot eller parallellt med spåren. De historiskt fullständiga järnvägsmiljöerna är oftare svåra att hitta på platser som har exploaterats mer, än vad som är fallet i mindre förändrade områden. Husnummer Under många år använde bland annat Statens järnvägar ett system med husnummer för att lättare kunna särskilja byggnadernas funktion från varandra på en viss plats. Numren förekom såväl i löpande text som på ritningar och i förteckningar, men även i form av ofta enkla skyltar på husen. 6 av29

7 Ett stationshus kunde exempelvis kallas»kvistbro hus 1«medan ett hus med tjänstebostäder benämndes som»kiruna hus 9K«. Fanns det flera byggnader med samma funktion på en plats, kunde man lägga till bokstäver efter siffran 9A, 9B, 9C och så vidare. Banvaktstugor och banmästarbostäder hade separata nummerserier i löpnummerordning som varierade mellan olika järnvägar och/eller bandistrikt. Skyltarna med husnummer kan än idag återfinnas på järnvägsbyggnadernas fasader och därmed berätta något om husets ursprung! Den följande tabellen visar ett exempel på hur SJ numrerade sina byggnader. Vid SJ tycks beteckningarna ha använts någorlunda lika genom åren även om vissa variationer tycks ha förekommit. 1 Stationshus 16 Hotell eller restaurang 2 Godsmagasin 17 Verkstadsanläggning 2B Omlastningsmagasin 18 Vagnhall 3 Avträde för allmänheten 19 Ångpannehus 4 Vattentorn 20 Gasverk 4A Friliggande pumphus 21 Gasklocka 4B Intagningsbrunn 22 Elektricitetsverk 5 Bod för ved, kol eller koks 23 Transformatorshus 6 Lokstall 24 Omkopplingshus 7 Ställverkshus och/eller relähus 25 Utarrenderat område 8 Överliggningshus 26 Fristående plattformshus 9 Bostadshus 27 Personalhus 10 Uthus för bostadshus 28 Omformarestation 11 Källare 29 Lokomotorstall 12 Övriga SJ tillhöriga hus 30 Garage för rälsbussar 13 Uthus för banmästarbostad eller 31 Garage för landsvägsbussar banvaktstuga 14 Expeditionshus 32 Skyddsrum 15 Förrådshus 33 Cykelställ 7 av29

8 Grundmiljöerna Stationer Stationen är en grundmiljö vid järnvägen där miljöns centrala byggnad uppfördes med syfte att både inrymma allmänna utrymmen med anknytning till järnvägstransporter samt expeditionslokaler för järnvägens operativa trafikpersonal. Brunna eller 8 av29

9 Brunna station 1933, fotograf: Carl Sunnegårdh Midsommarkransen. Källa: samlingsportalen.se Förekomst/tidslinje Stationer enligt denna definition har förekommit från järnvägens barndom i mitten av 1800-talet och fram till idag. Stationernas tillkomst är i stort parallell med den huvudsakliga uppbyggnaden av järnvägssystemet fram till 1930-talet. Stationens storhetstid kan sägas ha varat fram till mitten av 1900-talet, för att därefter långsamt minska i betydelse. Bakgrund De bemannade stationerna utgjorde länge hjärtat i järnvägstrafiken. Stationen hade en mycket viktig roll i såväl uppbyggnaden av de nya industrisamhällena, som i järnvägens direkta arbete med säkerhet, ekonomi och intern drift. Vid stationen kunde tåg mötas och järnvägslinjer delas, resande och gods kunde föras till och från tågen, och fordon kunde kopplas till och från. Stationer var ursprungligen avgörande för att kunna bedriva tågtrafik med mer än ett tåg åt gången på en järnväg. Tågklarerarna på stationerna var tvungna att hålla kontakt med varandra för att inte skicka iväg tåg mot varandra mellan sina respektive stationer. Detta kallades tåganmälan och var standard vid majoriteten av landets järnvägar fram till mitten av 1900-talet. Stationer som inte användes för tillfället kunde lämnas obemannade tills de behövdes igen härnäst. På stationen såldes biljetter och delar av godstransporterna administrerades där. Via stationerna kom en del av järnvägens intäkter och stationspersonalen utgjorde järnvägens ansikte utåt för gemene man. Vid strategiskt valda stationer byggde man verkstäder och lokstallar för reparation, underhåll och förvaring av järnvägsfordon. Kring järnvägen, och i synnerhet vid stationerna, byggdes särskilda järnvägssamhällen upp, medan andra redan etablerade orter fick ny fart. Läget för en station kunde väljas av många olika anledningar och de sammanföll ofta med en viss plats. Den kunde exempelvis byggas nära en hamn eller viktig farled, i en trakt med rik tillgång på råvaror, vid en redan etablerad näringsverksamhet eller stad, där det var lämpligt att låta tågen mötas, eller helt enkelt där någon av järnvägens finansiärer ställde krav på en station. Stationerna blev viktiga mötesplatser och kunde bilda navet för det lokala näringslivet, och på vissa orter även för det sociala livet. På många platser var 9 av29

10 även stationen bas för närområdets post. Sidospår drogs ibland direkt till företagen eller deras magasin och lastkajer. Industribanor med avvikande spårvidd kunde ansluta i närheten av stationerna. Om trafiken vid en station inte var tillräckligt omfattande, kunde dess status sänkas så att den till slut fick karaktären av en hållplats. Det kunde leda till att den manliga personalen ersättes med sämre betalda, kvinnliga platsvakter, medan spår som inte behövdes revs upp. När hela järnvägssträckor lades ned eller kunde fjärrstyras från ett ställe, försvann järnvägspersonalen och trafiken helt på många stationer. Då minskade även behovet av byggnader och dessa såldes eller revs. Minskad trafik och ökad storskalighet slog hårdast mot mindre byggnader och anläggningar i järnvägsmiljön. Fjärrstyrningen gav även upphov till så kallade ställverksområden som kunde få flera stationer och hållplatser att smälta samman till en större enhet. Dessa områden uppstod främst i närheten av större städer och gränserna emellan platserna kan vara svåra att skilja åt. Dagsläge Eftersom stationer enligt denna definition ska vara bemannade med operativ järnvägspersonal, för de idag en tynande tillvaro. Antingen har stationerna en så omfattande verksamhet att någon järnvägsoperatör har biljettexpedition på platsen, eller så ligger de vid järnvägssträckor som inte är fjärrstyrda och därför bemannas vissa stationer av lokala tågklarerare som dock inte arbetar med service till järnvägens kunder i någon större omfattning. En av de sista nyanlagda stationerna kan sägas vara Södertälje syd övre som byggdes med plats för både väntsal och biljettexpedition. På senare år har persontrafiken återuppstått vid tidigare stationer men då som regel utan bemanning. I arbetet med att identifiera järnvägens kulturvärden används definitionen station även om den inte är bemannad. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Stationens mittpunkt var utan tvivel stationshuset. Detta manifesterades i att stationshuset gavs ett framträdande uttryck i form av att vara den största och/eller den mest välgestaltade byggnaden på platsen. Ett stationshus hade tydlig namnskylt på fasaden och innehöll såväl publika som icke-publika utrymmen varav en särskild bostadsdel för stationens föreståndare inte var ovanlig. Med tiden försågs de flesta stationshus med stationsur, men även 10 av29

11 informationsskyltar för resenärerna, högtalare för utrop av trafikinformation och belysning av publika delar av stationsområdet blev vanliga. Spårområdets ytor av grus eller krossad sten kompletterades med grusgångar eller hårdgjorda ytor runt byggnader samt där allmänheten hade tillträde. I anslutning till bostadshusen kunde det finnas avgränsade nyttoträdgårdar, medan stationens publika ytor kunde prydas av gräsmattor och planteringar. Stationerna kan mycket grovt delas in efter storlek, och här används begreppen grundstation, mellanstation och storstation. Ju större en station var, desto fler och större var byggnaderna i regel. Grundstationen Vid en grundstation var stationshuset relativt enkelt, här fanns minst två spår i bredd med växlar, någon form av säkerhetsanläggning för att styra tågens in- och utfart till stationen samt flertalet byggnader av varierande storlek. Förutom stationshuset kan plattform, lastkaj, godsmagasin, avträde, jordkällare och något uthus räknas till det mest grundläggande vid en sådan plats. Tvätt- och bakstugor samt sidospår till verksamheter var inte ovanliga. Grundstationen förekom främst på landsbygden och drabbades ofta hårt av minskad järnvägstrafik. Mellanstationen Denna typ av station hade grundstationens ingående delar, men antalet spår i bredd uppgick till en handfull och kunde ha flera plattformar med skyddstak över, samt ett något mer påkostat stationshus. Från mellanstationen kunde det utgå flera järnvägslinjer. Här förekom separata tjänstebostäder för stationens personal, banmästarbostäder och banvaktstugor, lokstallar och verkstäder, vändskivor, vattentorn och kolgårdar. Mellanstationen lades såväl på landsbygden som vid platser där tätorter redan fanns, och de finns oftare kvar i drift än grundstationen. Storstationen I storstationen finns drag av de båda tidigare typerna men spåren och plattformarna var fler än vid de övriga och det kunde även finnas gångar eller broar mellan plattformarna. Stationshusen fick ofta ett mer storslagna uttryck. Här kunde det även finnas mer samlade områden med tjänstebostäder och särskilda ställverksbyggnader för styrningen av stationens säkerhetsanläggning. 11 av29

12 Vid storstationen var en eller flera särskilda bangårdar för växling av järnvägsfordon samt separata godsmagasin för exempelvis avgående och ankommande gods inte ovanliga. Att tänka på En stationsmiljö är starkt beroende av stationshuset som symbolbyggnad. Trots detta kan stationshuset omvänt inte ensamt utgöra en autentisk stationsmiljö utan kräver flera ingående delar för att bli en förståelig helhet. Många platser har haft karaktären av en station utan att järnvägen har räknat dem som fullvärdiga stationer. Som exempel kunde det som ibland kallades för en håll- och lastplats både ha flera spår i bredd och en byggnad med publika och icke-publika utrymmen i, samtidigt som platsen saknade möjligheter för tågmöten. På dessa platser kunde det förekomma att det som liknade ett stationshus, egentligen var en banvaktstuga som ursprungligen hade uppförts med en särskild väntsal. I den här texten anses dessa platser tillhöra grundmiljön stationer på grund av att platsens utformning närmast påminner om en station. 12 av29

13 Trafikplatser Trafikplatsen är en grundmiljö vid järnvägen som i huvudsak tillkom för att kunna styra tågens gång, utan att platsen var en station. Förekomst/tidslinje Trafikplatser förekom men var relativt ovanliga före senare delen av talet. Trafikplatsernas verkliga storhetstid började i och med järnvägsbyggena på 1990-talet och pågår än idag. Bakgrund Trafikplatser var till för att tåg skulle kunna mötas eller ändra inbördes ordning, utan att platsen innehöll publika inslag. Trafikplatser blev mer vanliga när man införde teknik för att kunna fjärrstyra hela järnvägssträckor från ett ställe. Fjärrstyrningen innebar att det direkta sambandet mellan styrning av tågtrafiken och lokalt stationerad personal upphörde. Därmed kunde trafikplatserna förläggas mer oberoende av förhållandena på platsen, exempelvis utan krav på bebyggelse i närområdet. På 1950-talet började man bygga ut fjärrstyrning i större skala över landet vilket torde gynnat tillkomsten av rena trafikplatser. De flesta platser som kom att fjärrstyras, var dock redan befintliga stationer som i samband med detta förlorade sin personal. I och med 1990-talets nybyggda järnvägar har antalet trafikplatser ökat och de har anlagts på platser där behoven enbart har varit trafiktekniska. Dagsläge Trafikplatser utgör idag självklara inslag, särskilt vid nybyggda järnvägar, och de ingår idag i det säkerhetsmässiga begreppet driftplats. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll En trafikplats saknar den publika funktion som stationen har, och kan därför i första hand räknas som järnvägens egen angelägenhet. Trafikplatsen kännetecknas även av en ytterst sparsmakad miljö som förutom själva spåret med signaler och eventuella växlar, enbart består av någon eller några få byggnader. Här finns inte heller några publika inslag såsom plattform eller lastkaj. Vid en trafikplats finns det ofta bara ett teknikhus som förutom utrustning för att kunna fjärrstyra platsen även kan innehålla ett mindre personalutrymme. Huset kan vara klätt med trä, plåt eller skivor av så kallad sjösten. 13 av29

14 Att tänka på Trafikplatsen kan lätt förväxlas med en plats som byggdes som station där alla anläggningar förutom teknikhuset har rivits. 14 av29

15 Hållplatser Hållplatsen är en grundmiljö vid järnvägen som tillkom för att resenärer skulle kunna stiga på och av tågen, utan att platsen var en station. Öråvallens hållplats Jpeg/Jvm1184_J1_-1441.jpg Valje hållplats Källa: samlingsportalen.se 15 av29

16 Luspebryggans hållplats Källa: samlingsportalen.se Förekomst/tidslinje Hållplatser har förekommit från 1800-talet och fram till idag. Storhetstiden började på 1940-talet i och med rälsbusstrafikens tillkomst. Bakgrund Vid hållplatserna fanns bara ett spår i bredd och de började förekomma redan när ångloksdragna tåg dominerade järnvägen. Hållplatserna kan sägas ha utgjort ett slags komplement till stationerna och de kom till nytta i de fall då de ekonomiska förutsättningarna inte var tillräckliga för att ha järnvägspersonal anställda på platsen enbart som hjälp för resenärerna. De som skulle resa från en hållplats fick antingen köpa biljetter i förväg eller av personalen ombord på tåget. Eftersom tågen ofta bara behövde stanna vid en hållplats när någon skulle på eller av, kunde dessa platser vara försedda med en vridbar skylt eller enklare signal som manövrerades av resenären och som signalerade att det fanns påstigande. På 1920-talet började bussarna göra sitt intåg i Sverige och för att möta konkurrensen från dem inrättades många hållplatser vid järnvägarna. Under de följande decennierna gjorde de driftsekonomiskt mer fördelaktiga rälsbussarna sitt intåg, och med dem ökade antalet hållplatser ytterligare. 16 av29

17 Medan en station kunde anläggas med syfte att ge upphov till efterfrågan av järnvägen på viss en plats, kan man generellt säga att hållplatser tillkom där man kunde anta att efterfrågan redan fanns. Järnvägens utveckling under andra halvan av 1900-talet ledde till att många tidigare stationer mer övergick till att fungera som hållplatser. Ännu idag anläggs nya hållplatser vid landets järnvägar. Dagsläge Hållplatser används ännu idag som ett komplement på banan mellan de platser där tågen kan mötas. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Hållplatser kunde variera från allt mellan bara en liten plattform av trä och en enkel skylt, till att ha en mer påkostad plattform av sten eller betong och en väntsalsbyggnad. Byggnaderna vid en hållplats var generellt mindre anspråkslösa än vid en station och ofta fanns det antingen bara en kur med någon sida öppen eller ett mindre hus med publika utrymmen i. Nyare hållplatskurar kan vara byggda med sidor av glas eller metall och ha ett enklare tak med bara ett takfall. Hållplatsens namn var normalt utmärkt med en skylt som antingen satt på någon byggnad eller var fristående på stolpar. Vid hållplatsen kunde det finnas någon anordning för att markera att påstigande väntade vid hållplatsen men även avträden och cykelställ förekom. Hållplatser kunde läggas i anslutning till befintlig bebyggelse och/eller med fördel nära en väg. Att tänka på Eftersom en hållplats kunde vara en mycket enkel miljö kan spåren av dem vara svåra att hitta. En station som har förlorat både byggnader och spår kan lätt förväxlas med en hållplats. 17 av29

18 Lastplatser Lastplatsen är en grundmiljö vid järnvägen som tillkom för att gods skulle kunna lastas på och lossas från tågen, utan att platsen var en station. Getå lastplats 18 av29

19 Vy mot Bråviken och järnvägen 1910-tal. Källa: samlingsportalen.se Lastplats någonstans utmed Göteborg-Borås Järnväg. Källa: samlingsportalen.se 19 av29

20 Förekomst/tidslinje Lastplatser förekommer från järnvägens barndom i mitten av 1800-talet fram till idag. Lastplatserna var vanligare före dess att lastbilstrafiken blev mer omfattande över landet. Bakgrund Liksom en hållplats, var lastplatserna enkla och kan sägas vara en ersättning för en station när det inte ansågs ekonomiskt möjligt att ha järnvägspersonal anställda på platsen enbart för den uppgiften. Själva lastplatsen bestod normalt bara av någon eller några få växlar i järnvägens huvudlinje. Växlarna kunde leda in till andra spår och växlar som låg skyddade vid sidan av huvudlinjen. Växlarna i huvudlinjen var i många fall låsta men kunde även vara manuellt bevakade så att de inte gick att lägga om när ett tåg passerade. Med tiden kunde lastplatserna förses med säkerhetsanläggningar med tillhörande signaler. Vagnar hämtades och lämnades vid lastplatsen när så behövdes. Under tiden däremellan kunde man arbeta med lastning och lossning av vagnarna utan att direkt påverka den övriga tågtrafiken. Eftersom varje lastplats i regel användes av en eller ett fåtal godskunder, var lastplatsernas fortbestånd direkt beroende av enstaka verksamheters utveckling och de transporter som krävdes. I de fall då lastplatserna tjänade behov som lätt kunde ersättas av lastbilar, försvann trafiken allt mer under andra halvan av 1900-talet. Samtidigt låg det ett visst värde i lastplatsens anläggning som gjorde att den inte omedelbart togs bort om underlaget för trafiken upphörde. Lastplatser användes även bland annat vid grusgropar eller gruvor, för beredskapslager av exempelvis olja samt för järnvägens omformarstationer. Dagsläge Lastplatser kallas idag för linjeplatser och vid statens spåranläggningar finns det drygt 180 sådana varav långt i från alla används regelbundet. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Lastplatsen bestod minst av en växel i huvudlinjen, men det kunde även finnas flera växlar och sidospår så att platsen närmast påminde om en station. Eftersom platsen var ämnad för godstrafik, förekom lastkajer, magasin och 20 av29

21 olika lastanordningar normalt vid platsen. Det kunde också finnas rastbyggnader för de som arbetade med lastning och lossning samt kurar för den tekniska säkerhetsanläggningen vid lastplatsen. Lastplatser kunde läggas där det inte förekom någon annan bebyggelse eller väg i närheten. Avståndet mellan huvudlinjen och de verksamheter som lastplatsen betjänade, kunde variera mellan att vara mycket kort till flera kilometer. Att tänka på Det kan vara svårt att skilja en lastplats från en tidigare station där byggnader och merparten av spåren har rivits. 21 av29

22 Fristående banvaktstugor Den fristående banvaktstugan är en grundmiljö vid järnvägen som utgjordes av banvaktens tjänstebostad, utan att vara del av någon annan grundmiljö. Sidan 106 från möjligen? Spannarboda banvaktstuga. Källa: samlingsportalen.se Förekomst/tidslinje Banvaktstugor förekom från järnvägens barndom i mitten av 1800-talet och som längst fram till omkring 1960-talet. I princip alla banvaktstugor byggdes i samband med den huvudsakliga uppbyggnaden av järnvägssystemet fram till 1930-talet. Banvaktstugornas storhetstid kan sägas ha varat fram till talet, för att därefter minska i betydelse. 22 av29

23 Bakgrund Underhållet av järnvägen baserades från början på att banvakter tog ansvar för en på förhand avgränsad del av banan. De utgick från banvaktstugan och skulle besikta sin sträcka för att avgöra om den var farbar med tåg. Upptäckta skador på infrastrukturen skulle repareras av dem själva eller med hjälp av andra. De tidigaste banvakterna skulle kontrollera sin sträcka före och efter varje tåg, och banvaktstugorna låg därför jämnt utspridda med bara någon kilometers mellanrum. Allt eftersom banunderhållet blev mer effektivt, gjordes besiktningar mer sällan och färre banvaktstugor behövdes både vid de befintliga och vid nybyggda järnvägar. När en sträcka byggdes om till dubbelspår, revs i många fall de banvaktstugor som låg närmast det nya spåret om de inte behövdes längre, medan andra kunde flyttas till en annan plats. Banvakternas uppgifter, och därmed banvaktstugornas funktion, ersattes med tiden av mer rörliga arbetslag som färdades med motordressin eller bil. Banvaktstugans ursprungliga funktion försvann slutligen troligen på talet. Dagsläge Banvaktstugorna saknar praktisk funktion vid dagens järnväg och utgör därför enbart historiska inslag. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Banvaktstugor var i regel rätt anspråkslösa bostadshus som ofta bara skildes från andra friliggande hus genom sin nummerskylt, placering mycket nära spåret och återkommande utformning. Stugorna utformades inte sällan avvikande gentemot exempelvis stationshusen. Om stationshusen uppfördes av tegel eller målades med oljefärg, kunde banvaktstugorna istället vara byggda i trä och vara strukna med röd slamfärg. Det förekom också att banvaktstugor byggdes efter mycket likartade ritningar vid såväl statens som de privata järnvägarna. Banvaktstugor kunde även byggas som»dubbla«med två separata bostäder i ett. Bostäderna hade då identiska planlösningar som dock kunde vara spegelvända mot varandra. Banvaktstugorna lades lika gärna i närheten av en station som mer avsides mitt ute i skogen. Det var inte ovanligt att de byggdes nära en vägkorsning där 23 av29

24 banvakten eller hans hustru fick i uppgift att ansvara för grindarna eller bommarna vid spåret. Stugorna låg ofta närmare spåret än vad järnvägens andra bostadshus gjorde, och kunde placeras strategiskt för att ge banvakten en bra vy över en del av sin sträcka. Stugorna hade en avgränsad trädgårdstomt med uthus och ofta jordkällare, som gav möjlighet till visst självhushåll. I anslutning till stugan kunde det finnas en dressinbod av trä med portar mot spåret under pulpettak. Att tänka på Banvaktstugor ingick även i andra grundmiljöer men deras karaktär skiljer sig inte från de fristående. Själva banvaktstugan utgör på samma sätt som stationshuset vid stationen, symbolbyggnaden för denna miljö som samtidigt är en del av en helhet. Eftersom många banvaktstugor var små och en del av dem såldes relativt tidigt efter att de hade blivit övertaliga, tycks dessa hus ha en tendens att ha blivit ombyggda till oigenkännlighet, både av järnvägsbolaget och av efterföljande ägare. Det kan alltså vara svårt att identifiera en banvaktstuga trots tillgång till den ursprungliga ritningen. SJ kunde exempelvis bygga till stugorna med en vinkel, förlänga dem längs nocken och/eller bygga på husen en våning. 24 av29

25 Kombinationsplatser Kombinationsplatsen är en grundmiljö där grundmiljöerna hållplats, lastplats och fristående banvaktstuga kunde samsas i olika kombinationer. Gane Bakgrund Få regler saknar undantag och även järnvägens grundmiljöer följer den principen. Under denna rubrik samlas därför flera kombinationer av platser som inte riktigt passar in någon annanstans. Vissa grundmiljöer var ursprungligen obemannade, kombinerade hållplatser och lastplatser med både växel samt väntkur för resenärer. Det förekom även att hållplatser eller lastplatser var bemannade och där kunde personalen exempelvis bo i en banvaktstuga eller i ett privatägt hus i närheten. Personalen hade då i uppgift att exempelvis sälja biljetter eller hjälpa till med bevakning av lastplatsens växel. Med tiden kunde obemannade hållplatser eller lastplatser anläggas i direkt anslutning till fristående banvaktstugor. 25 av29

26 Förekomst/tidslinje Antalet kombinationsplatserna har inte varit överväldigande många. Bemannade, kombinerade hållplatser och lastplatser samt hållplatser vid banvaktstugor kan ha förekommit in på 1960-talet medan obemannade, kombinerade hållplatser och lastplatser fortfarande används. Dagsläge Av de ursprungliga kombinationsplatserna, förekommer enbart typen obemannad hållplats med lastplats som aktivt inslag längs dagens järnvägar. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Kombinationsplatsernas kännetecken beror på miljöns karaktär, och dragen hos exempelvis kombinationsplatsen banvaktstuga med hållplats återfinns under beskrivningarna för en fristående banvaktstuga respektive en hållplats. Att tänka på Eftersom kombinationsplatserna bestod av flera delar som var för sig inte längre används eller som förändrades genom åren, kan dessa platser vara svåra att identifiera. Av en kombinerad banvaktstuga och hållplats kanske bara banvaktstugan återstår idag. En ursprunglig lastplats eller en banvaktstuga kunde med tiden kompletteras med en hållplats och då uppstod en kombinationsplats ur det som uppfördes som en»ren«grundmiljö. Vissa tidigare stationer fungerar idag som en kombination av hållplats och lastplats, och när de saknar en tydlig stationsbyggnad kan de misstas för att ha varit en kombinationsplats! 26 av29

27 Resecentrum Resecentret är en grundmiljö vid järnvägen som tillkom för att resenärer skulle kunna stiga på och av tågen samt att tåg skulle kunna mötas, utan att platsen var en station. Söderhamns resecentrum Källa: samlingsportalen.se Förekomst/tidslinje Ursprungliga resecentrum började förekomma under 1990-talet men kan sägas ha fått sitt uppsving under 2000-talet. Bakgrund Resecentret förknippas med de järnvägar som stått klara sen 1990-talet, och är den yngsta av grundmiljöerna. Den baseras på möjligheten att kunna fjärrstyra tågtrafiken på en plats och förenar samtidiga egenskaper från flera äldre grundmiljöer. I resecentret finns drag av stationen men saknar expeditionslokaler för järnvägspersonal, den påminner om hållplatsen men har flera spår i bredd samt har den publika karaktär som trafikplatsen inte har. Vid resecentret kan tåg mötas och resande stiga av och på, utan kostnadskrävande personal på plats. Resandet från resecentret har ofta karaktär av 27 av29

28 pendelstation och anläggs främst i trakter där det kan förväntas många arbetsresor. Dagsläge Resecentret är tillsammans med hållplatsen idag det vanligaste alternativet när man bygger nya platser för tågresenärer i Sverige, och de ingår idag i det säkerhetsmässiga begreppet driftplats. Kännetecken/särdrag/grundinnehåll Resecentret kännetecknas av plattformar, växlar och minst två spår i bredd, någon form av vind- och/eller regnskydd för resenärer, informationssystem, hissar, tunnlar under eller broar över spåren samt mindre byggnader för den tekniska utrustningen som fjärrstyr platsen. Det kan även finnas byggnader med utrymmen för väntsal, toaletter, kontor, butiker och andra näringsidkare. Platserna är anpassade för att rörelsehindrade ska kunna ta sig fram bekvämt och ytorna är till största del hårdgjorda. I anslutning till resecentret kan det finnas offentlig konst, belysning, sittbänkar, planteringar och träd. Resecentret placeras gärna nära andra kommunikationer och kan anslutas till närbelägna gång- och cykelvägar. Till miljön hör som regel parkeringsplatser och bussterminaler. Miljön läggs inte alltid i direkt anslutning till befintlig bebyggelse. Att tänka på Resecentret är en modern företeelse som i sin rena form huvudsakligen har uppförts vid nybyggda järnvägar. Upprustningar av befintliga stationer och hållplatser kan göra att platsen liknar ett ursprungligt resecentrum. 28 av29

29 Övriga anläggningar Vid sidan av dessa grundmiljöer har det funnits platser med enstaka byggnader och/eller anläggningar som inte varit lika regelbundet återkommande. Till dessa hör exempelvis fristående vattentorn på linjen mellan andra miljöer, större broar som kunde vara fasta, rörliga eller kombinerade med landsvägar samt stridsvagnshinder. 29 av29