3. Judith ex machina! Ringmar, Erik. Link to publication. Citation for published version (APA): Ringmar, E. 3. Judith ex machina!

Transkript

1 3. Judith ex machina! Ringmar, Erik 2018 Link to publication Citation for published version (APA): Ringmar, E. 3. Judith ex machina! Creative Commons License: GNU GPL General rights Copyright and moral rights for the publications made accessible in the public portal are retained by the authors and/or other copyright owners and it is a condition of accessing publications that users recognise and abide by the legal requirements associated with these rights. Users may download and print one copy of any publication from the public portal for the purpose of private study or research. You may not further distribute the material or use it for any profit-making activity or commercial gain You may freely distribute the URL identifying the publication in the public portal Take down policy If you believe that this document breaches copyright please contact us providing details, and we will remove access to the work immediately and investigate your claim. L UNDUNI VERS I TY PO Box L und

2 Lund, 15 maj, Bästa läsare! Det här är ett först utkast till det tredje kapitlet av den bok, Befria universiteten, som jag just håller på att skriva. Ingen inom den svenska universitetsvärlden verkade tycka som jag, men då steg Judith Butler helt plötsligt ner från skyarna och förändrade handlingen i dramat. Judith ex machina! Referera till texten som Erik Ringmar, Befria universiteten: den akademiska friheten vs. statens krav. Stockholm: Timbro, Eftersom det här är ett första utkast är jag mycket intresserad av kommentarer. Mejla mig på erik@ringmar.net. trevlig läsning, Erik 1

3 3. JUDITH EX MACHINA När det såg speciellt dystert ut för karaktärerna i den romerska teatern eller snarare, när pjäsförfattaren hade svårt att få ihop handlingen på slutet brukade ofta en gudinna stiga ner från scenmaskineriet och ställa allt till rätta. Rättvisa skipades; alla fick vad de förtjänade; människan är liten men gudomen är stor. Så också vid den statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet. Helt plötsligt steg Judit Butler ner från scenmaskineriet och hela historien tog en mycket oväntad vändning Judith ex machina! Judith Butler är en amerikansk feminist och filosof, född Hon har en Ph.D. i filosofi från Yale, 1984, och är sedan 1993 Maxine Elliot Professor vid institutionen för jämförande litteratur och programmet för kritisk teori i Berkeley, Kalifornien. Hennes böcker framför allt Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity från 1990 har lästs, diskuterats och citerats flitigt jorden runt. Hon skriver om identitet, genus och könsroller, queerteori och transsexualitet. Hon är smart som få, nyskapande och kreativ, och är dessutom någonting av en HBTQ ikon. Men hon är samtidigt väldigt mycket en produkt av en intellektuell, 1990-tals, miljö som numera börjar kännas ganska förlegad. Hennes värld befolkas av postmoderna subjekt som kan konstrueras och omkonstrueras med hjälp av semiotiska strukturer. Hennes stil är snårig och hon gör få eftergifter till dem som inte har ett fast grepp om 1900-talets idéhistoria, framför allt vad det gäller kontinental filosofi. Andra feministiska filosofer har inte tvekat att peka på bristerna i hennes postmodernistiska antaganden. Hos den genomsnittlige akademikern fungerar en referens till Butler framför allt som en referens till Karl Marx gjorde på 60-talet som ett 2

4 sätt att signalera en lojalitet och en attityd. När akademiker sorterar in sig i grupper är Butler en av sorteringsmekanismerna. Referera till Judith Butler på ett seminarium och alla vet vem du är. Jag har faktiskt läst Butler och har också skrivit om henne i olika sammanhang. Jag tror att hon har fel i fråga om det postmoderna subjektet, och om den roll som semiotiska strukturer spelar, och om jag hade en kvart av din tid kunde jag förklara varför. Men Butler har också skrivit mycket, klokt, och förvånansvärt lättfattligt om universitetets roll i samhället och om behovet av akademisk frihet. För henne är försvaret av den akademiska friheten en del av hennes politiska aktivism. Hon är till exempel starkt engagerad för palestiniernas rättigheter. Men Butler är inte bara en filosof, ikon och sorteringsmekanism, utan också en levande människa. Och precis som de allra flesta professorer är hennes mejladress tillgänglig på hennes institutions hemsida. Det innebär att man kan kontakta henne. Man kan faktiskt fråga henne saker. Det är vad Mårten Lindberg gjorde, Mårten som undervisade kursen om det Det Moderna Samhället och dess kritiker tillsammans med mig. Mårten mejlade Butler och frågade vad hon tyckte om den statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitets bidrag till kampen för jämställdhet mellan könen. Det här är vad Butler svarade. BUTLER INTERVJUN Mårten: Hur förhåller du dig till att din forskning påtvingas en universitetslärare med hänvisning till jämställdhet mellan könen? Judith Butler: Jag är inte för att min forskning påtvingas någon på grundval av kvotering. Låt oss skilja mellan några saker. Det är en sak att hävda att genusperspektiv är ett tema som bör ingå i en kurs. Det är en annan sak att påstå att det enda sättet att säkerställa att genus inkluderas är genom ett kvoteringssystem som räknar antalet 3

5 författare. Ytterligare en annan sak är idén att administrationen i jämställdhetens namn kan framtvinga användandet av vissa författare på en viss kurs. Vad gäller den andra idén så har jag aldrig ansett att räknande är det bästa sättet att säkerställa jämställdhet mellan könen. Många av mina feministiska kolleger håller inte med. Jag tror att universitet kan upptäcka och rätta till snedvridningen vad gäller kön genom att se hur många kvinnor som anställs under viss tidsperiod. Vi behöver den statistiken. Men det finns många kvinnliga författare som inte är feminister, och förhållandet att det finns en kvinnlig författare kan inte i sig leda till jämställdhet mellan könen eller tillgodose målet för genusstudier eller feministisk analys. Så att räkna författare är ett dåligt och eventuellt kontraproduktivt sätt att försöka se till att folk inser det värdefulla med jämlikhet. Jämlikhet är inte bara en fråga om siffror: den är ett politiskt ideal, en samhällelig kamp, och den kräver den sorts kulturella förändringar som inte kan bedömas genom att man studerar siffror och antal förändringar som själva inte är kvantitativa till sin natur. Vad gäller det tredje påståendet anser jag inte att någon kurs ska påtvingas någon särskild författare, och jag tar avstånd från att mitt namn används på det sättet. Den akademiska friheten tillerkänner universitetslärare rätten att gestalta sina kurser i enlighet med det egna professionella omdömet. Man kan ha förslag om att utöka olika genusperspektiv eller om vilka texter som kan vara användbara, men den slutliga bedömningen måste vara den enskilda universitetslärarens. Jag är motståndare till att man ålägger lärare att undervisa om specifika texter eller författare. Jag skulle själv avvisa alla sådana försök från institutionens sida, oavsett vilka samhälleliga mål man försöker uppnå med denna metod. Metoden är förkastlig, och målen kan inte uppnås genom tvång. Mårten: Du har skrivit ett antal texter om akademisk frihet. Varför är akademisk frihet viktig? 4

6 Judith Butler: Akademisk frihet är universitetslärarnas skydd mot ingrepp från universitetsförvaltningens eller statens sida ingrepp i vår forskning, våra kursplaner och vår vetenskapliga ståndpunkt. I många delar av världen är den också ett skydd mot religiösa institutioners ingrepp. Universitetslärare gör i det akademiska livet bedömningar på grundval av sin professionalitet och bildning, och ingen stat eller administrativ auktoritet kan ersätta detta omdöme. I exempelvis Turkiet och Indien ser vi nu vad som händer när statens kritiker uttrycker sin ståndpunkt och bemöts med censur, vedergällning och till och med att förlora sin anställning. Akademisk frihet är därför helt avgörande för vårt liv som akademiker och intellektuella. Självklart kan vi och bör vi ifrågasättas när vår forskning uppvisar fördomar, partiskhet eller blinda fläckar som har betydelse. Men detta måste ske genom samtal och offentlig dialog. Om det däremot är någon instans i universitetet som framtvingar detta så stärks denna auktoritet, och på så vis ger vi administrationen större makt att kontrollera vår undervisning. Vad händer om administrationen blir en fascistisk sådan? Eller om den beslutar att förbjuda feministiska perspektiv i undervisningen? Om vi ger bort den makten så kommer vi att få lida av konsekvenserna av detta. Mårten: Konflikten rör två principer som verkar kollidera: akademisk frihet å ena sidan och samhällelig rättvisa å andra sidan. I den här debatten har vissa hävdat att det är rimligt att begränsa den akademiska friheten i syfte att uppnå större samhällelig rättvisa. Håller du med om detta? Judith Butler: Jag tror inte att det faktiskt rör sig om en motsättning. De två principerna är förenliga, men de blir oförenliga när man försöker driva fram ideal om samhällelig rättvisa med tvång. Den viktigare frågan är hur man kan verka för samhällelig rättvisa så att universitetslärare förstår hur viktiga och värdefulla dessa ideal är. Vidare kan vi inte förverkliga alla rättviseideal i en och samma kurs. Jag kanske ger en kurs om kön som inte på något tillfredsställande sätt förhåller sig till klass. Jag kanske ger en kurs 5

7 om ras som inte på något tillfredsställande sätt förhåller sig till sexualitet. Och tänk om ingen av dessa kurser tematiserar frågan om statens våld? Det är omöjligt för mig att införliva alla de ideal om samhällelig rättvisa som jag tror på i varenda kurs. Det vore viktigare med öppna seminarier om genusperspektiv så att universitetslärare som inte är vana vid att ha med sådana i sina kurser skulle kunna bedöma fördelar med att faktiskt göra det. Det bästa möjliga utfallet måste vara att folk accepterar ett ideal om samhällelig rättvisa genom egen övertygelse, genom att de får belägg för att det är riktigt. Om vi bygger ut tvångsmakten inom akademin när vi försöker förverkliga ett rättviseideal så offrar vi idealet om akademisk frihet, och det är särskilt viktigt i tider då auktoritarism och fascism breder ut sig. Mårten: Kommer könsbaserade litteraturlistor att leda till samhällelig rättvisa? Judith Butler: Min syn på saken är att vi inte bara behöver listor med författare och texter, utan att universitetslärare måste engagera sig i offentliga diskussioner om dessa texters relevans och värde. Om man inte trovärdigt kan hävda att kvinnliga författare och feministiska studier borde införlivas i en mängd kurser så kan man inte rättfärdiga sådana listor. Diskussioner om sådana perspektivs betydelse och relevans bevarar lärarnas frihet att själva bedöma just relevansen och ansvaret för att förstå och ta hänsyn till sådana perspektiv. Endast listor endast kvotering är en genväg och ett sätt att förvägra andra ett tillfälle att faktiskt engagera sig i en utbildningsprocess. Jag är naturligtvis alltid glad när jag får lära mig något om fält som jag inte känner till, och under senare år har jag till exempel ägnat mig åt att lära mig mer om det globala Syd än jag har gjort tidigare. Det var en blind fläck genant, till och med men jag har blivit övertygad om denna forsknings betydelse, så nu håller jag och undervisar mig själv på detta område. Jag är glad för denna möjlighet. Frågan är nu: vilka institutionella förhållanden gör oss glada att tillägna oss nya perspektiv som vidgar våra horisonter vad gäller ett rättvist samhälle? Jag skulle inte göra det om jag ålades att göra det. Jag är inte bara glad över att göra det utan tvång, utan 6

8 också lycklig över den frihet som jag har när jag nu funderar över hur jag bäst kan införliva sådana perspektiv i mitt arbete. Ingen kan tänka bra under tvång. Mårten: Om man inte ska ha könskvoter, hur ska man då arbeta för att uppnå större jämställdhet mellan könen vid våra universitet? Judith Butler: Kvoteringar är en genväg, och de kan inte uppnå målet om samhällelig rättvisa. Ett rättvist samhälle får vi genom frihet, och varje föreställning om rättvisa som förvägrar oss frihet förvägrar oss också rättvisan själv. Vi vet detta genom kampen mot censur. Jämlikhet och frihet är lika viktiga: frihet utan jämlikhet är orättvisa, men det är även jämlikhet utan frihet. Låt oss minnas detta komplexa förhållande när vi går vidare. I sig är Butlers svar inte alls förvånande. Det är så här alla forskare och universitetslärare tänker, alla forskare och universitetslärare utanför Sverige. Resonemangen är självklara, sanningarna uppenbara. Men, ändå. Butler är vältalig, dräpande, och fullkomligt övertygande i sin argumentation. Hon håller inte bara med mig, hon håller med mig med eftertryck och emfas; hon förbättrar mina argument och gör dem mer generella. Precis som jag tycker Butler att det är fel att kvotera in kvinnliga författare på litteraturlistor. Precis som jag tycker hon att det är den undervisande läraren, inte institutionen eller staten, som ska bestämma över kurserna. Det är därför fel att tvinga universitetslärare att undervisa på litteratur som läraren själv inte valt eller accepterar. Tagna tillsammans blir de här ståndpunkterna till ett rungande försvar för den akademiska friheten. De som hädanefter tycker att jag har fel måste tampas med oss båda. SVENSKAR OM AKADEMISK FRIHET Om detta är resonemang som tas för givna i resten av världen, hur resonerar då de ansvariga på svenska universitet? Hur motiveras tumregler angående kvoter för kvinnliga författare och varför får enskilda lärare inte bestämma om sina egna kurser? Hur kommer 7

9 det sig att svenska universitet begränsar vad som i resten av världen räknas som självklara rättigheter? Låt oss börja med frågan om kvoter för kvinnliga författare. Det är ett faktum, sa vi, att kvinnor är underrepresenterade på universitetens bokhyllor. Långt färre vetenskapliga texter är skriva av kvinnor än av män. Det är en enorm diskrepans om man tittar på historiskt material förstås men skillnaderna består än idag, speciellt inom vissa akademiska discipliner. Ett ytterligare problem är att texter skrivna av kvinnor citeras mindre ofta i vetenskapliga verk. De dyker inte upp lika ofta i fotnoterna, med andra ord, och tillhör sålunda inte lika ofta de texter som forskare stödjer sig på i sitt arbete. En citerad text är en auktoritet, men kvinnor räknas inte lika ofta som auktoriteter. Och eftersom de anses mindre auktoritativa, kommer kvinnliga författare också mer sällan med på kursernas litteraturlistor. Samtidigt är inte underrepresentationen i sig en tillräcklig orsak att ta med fler kvinnor. Många andra grupper av människor är ju underrepresenterade på litteraturlistor på precis samma sätt. Därför behövs det ytterligare argument. Det första gäller kvalitén på texterna. Forskningsresultat producerade av kvinnor, brukar det ibland hävdas, är minst lika bra eller bättre än forskningsresultat producerade av män. Orsaken att de inte kommer med är antingen okunskap att de inte är tillräckligt väl kända av andra forskare eller så beror det på en medveten eller omedveten diskriminering. Det är därför som kvinnliga författare måste kvoteras in. Det är, som studentkårens representanter vid Lunds universitet uttryckte saken, vetenskapligt bevisat att kvoter höjer den akademiska kvalitén. Ett andra argument gäller behovet av kvinnliga perspektiv. Oavsett om kvinnors forskningsresultat är bättre eller sämre än mäns, går resonemanget, så representerar de perspektiv som är nödvändiga för att man ska kunna ge en bra kurs. Texter skrivna av kvinnor måste vara med, med andra ord, just därför att de är annorlunda än mäns. Målet 8

10 är, som det står i jämställdhetsplanen för samhällsvetenskapen i Lund, att lärarna har ett genusperspektiv i undervisningen. Genom att ta med texter skrivna av kvinnliga författare kan det målet nås. Ett tredje argument, som dock aldrig dök upp under diskussionerna i Lund, gäller behovet av kvinnliga förebilder. Om kvinnliga studenter ser att kurser har kvinnliga författare på litteraturlistorna känner de sig mer inkluderade i utbildningen och får därmed bättre självförtroende. Bättre självförtroende i sin tur leder till bättre studieresultat. Ett fjärde argument, inte heller det hört i Lund, gäller konsekvenserna för kvinnliga forskare. Finns det platser på litteraturlistorna reserverade för kvinnor så uppmuntras deras forskning och ju mer uppmuntran de får desto fler och bättre texter skriver de. Den andra frågan gäller vem som ska ha ansvar för de kurser som ges. I Sverige faller det ansvaret på styrelsen för varje institution. Högskolelagen från 1992 gör den saken fullkomligt klar. Forskare får fritt styra över sin forskning, men samma frihet gäller inte för lärare. Om det ska fattas ett beslut om uppläggning, genomförande av eller kvalitet i utbildningen, som lagen uttrycker det, så ska det tas av en grupp av personer där majoriteten har vetenskaplig eller konstnärlig kompetens. Fast studenter får också vara med. Studenterna har rätt att utöva inflytande över utbildningen vid högskolorna och de får ta en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla utbildningen. Det här är en lagparagraf som alla representanter för min institution implicit hänvisade till när de uttalade sig i pressen. Studierektorn fick till exempel frågan om inte tumregeln med 40% kvinnliga författare var i konflikt med den akademiska friheten. Nja, svarade han, jämställdhetsplanen har beslutats av institutionsstyrelsen, vilket är en kollegial organisation. Det är Eriks kollegor som tagit beslutet. De andra styrelseledamöterna höll med. Visst ska litteraturlistor dryftas i gemensamma fora, och här ska den undervisande lärarens ord väga tungt, men det kan samtidigt inte vara avgörande. Litteraturen beslutas i ett kollegialt sammanhang där de vetenskapligt 9

11 kompetenta lärarna avgör frågan och varje kollega har en röst. Det är bara så här, menar man, som den vetenskapliga standarden upprätthålls. Det är sålunda inte så att det inte finns någon akademisk frihet på svenska universitet, men den akademiska friheten gäller kollektivet, lärare och forskare som grupp, och inte den enskilde läraren. Det är institutionsstyrelsen som har, och som garanterar, den akademiska friheten. Vi som sitter i styrelsen gör det som representanter för lärarkollegiet och vi ska utifrån vår vetenskapliga kompetens bevaka forskningens frihet och att verksamheten bedrivs i enlighet med accepterade professionella kriterier. Och naturligtvis höll studentkåren med. Om det stod enskilda lärare helt fritt att utan riktlinjer eller insyn utforma utbildningen skulle det vara omöjligt att säkerställa hög kvalitet. Det är institutionsstyrelsen, och ingen annan, som tar ansvaret för att det som lärs ut är vetenskapligt relevant, aktuellt och uppdaterat. Akademisk frihet för enskilda lärare kan aldrig vara en anledning till att bedriva utbildning utan att institutionerna får möjlighet att ta ett gemensamt akademiskt ansvar. Det var sålunda det här resonemanget som låg bakom studentkårens anklagelser om min nonchalans, om att jag kört mitt eget race och undervisat på en falsk litteraturlista. Man får inte hitta på en egen litteraturlista och examinera studenterna på den, som studierektorn sammanfattade saken. VARFÖR DET ÄR FEL ATT KVOTERA IN KVINNLIGA FÖRFATTARE Tesen att forskning utförd av kvinnor är lika bra eller bättre än den utförd av män är svår att både verifiera och vederlägga. Problemet är hur man ska jämföra forskningens kvalité. Ett sätt, ibland använt, är att titta på hur ofta vissa texter citeras av andra forskare, med det är ett trubbigt redskap och skulle ju dessutom bara bekräfta vad vi redan vet att kvinnor är underciterade. Vi kunde kanske ordna någon slags omröstning bland forskare, 10

12 men det skulle också bara bekräfta existerande uppfattningar. Vad vi skulle behöva, men som inte finns, är ett oberoende mått på kvalité. Det är dock viktigt att minnas att all forskning värd namnet utvärderas i en process där författaren är anonym. De som läser och godkänner akademiska artiklar vet sålunda inte vilket kön en viss författaren har. Om det finns diskriminering kan det inte vara här. Det stämmer utan tvekan att kvinnliga forskare mer sällan anses som auktoriteter inom sina respektive forskningsfält, men det betyder inte att kvinnliga forskare i allmänhet diskrimineras. Orsaken är att de som anses som auktoriteter är så otroligt få. Om 1,000 forskare skriver 1,000 texter så kommer kanske 900 av dem bara att citeras ett fåtal gånger, 90 att citeras 50 gånger, 8 att citeras 100 gånger, men det återstående två texterna kommer kanske att citeras 10,000 till 25,000 gånger. Citationskurvan har en mycket liten, mycket hög, rygg men en enormt lång svans. Nästan alla män, med andra ord, behandlas precis som de flesta kvinnor deras forskningsresultat ignoreras. När skillnaderna är så enorma är det inte lätt att argumentera för att en text i svansen, vare sig den är skriven av en man eller en kvinna, har samma eller bättre vetenskaplig kvalité som en text i den lilla, skyhöga, ryggen. Men samtidigt, och det är den långt mycket viktigare poängen, är det inte forskningens kvalité som saken gäller. Litteraturlistor är inte topplistor över den bästa forskningen eftersom den bästa forskningen ofta är på tok för teknisk och svår för studenter att ta till sig. Istället är utmaningen att hitta den litteratur som bäst presenterar den bästa forskningen. När det gäller undervisning är det texternas pedagogiska, inte dess vetenskapliga, värde som räknas. På mer avancerade kurser försöker vi ofta hålla oss borta från läroböcker läroböcker använder man på gymnasiet men även för de mest avancerade kurserna måste man hitta texter som sammanfattar och introducerar studenterna till ett visst forskningsfält. De texter som bäst utför det jobbet är sällan de vetenskapligt mest framstående. Därför faller också argumentet om att kvoterade 11

13 litteraturlistor uppmuntrar kvinnliga forskare. Det är om något pedagogisk skicklighet som premieras, inte rent vetenskaplig. Av samma orsak kan man undra om kvinnliga studenter verkligen skulle känna sig mer inkluderade på sina kurser om de läser texter skrivna av kvinnor. Är det inte mer troligt att känner sig förlöjligade när de förstår att texterna inte är med därför att de är bra utan därför att de är skrivna av kvinnor? Att säga att det är den pedagogiska kvalitén på en text som räknas är egentligen bara ett annat sätt att säga att intellektuell verksamhet är en fråga om att söka efter sanningar snarare än att hitta dem. Poängen med kurslitteraturen är inte att berätta för studenterna vad som är rätt och fel, och det är inte heller att förmedla fakta. Fakta, sa vi, hittar man idag lättast på Internet. Istället ska kurslitteraturen få studenterna att tänka. Vi behöver texter som är bra att tänka med. Jag har till exempel ofta med både Karl Marx och Friedrich Hayek på mina kurser. Inte för att jag tror att endera har rätt utan därför att de har fel på intressanta sätt. Båda provocerar. Av precis samma skäl kan en kurslista som mest innehåller gamla patriarker under seminariediskussionens gång lätt förvandlas till en kurs om radikala, feministiska, perspektiv. Vilken sorts kurs det är kan man därför inte avläsa från litteraturlistan. Samma sak gäller föreläsningar. På föreläsningar, sa vi, är det inte bara en utan många röster som ska höras. Föreläsningen ska spegla en debatt som ger skilda tolkningar av samma fakta. Men det innebär samtidigt att det inte bara är de texter som har rätt som kommer med utan också de som har fel. Av de här skälen är det omöjligt att argumentera för att kvinnliga forskare borde kvoteras in på vetenskapliga grunder. Då är argumentet angående betydelsen av alternativa, kvinnliga, perspektiv mycket starkare. Många ämnesområden är utan tvekan svåra att förstå om kvinnors erfarenheter ignoreras, och kurser som inkluderar dem är därför bättre kurser. Frågan är bara inom vilka ämnesområden som kvinnliga perspektiv är relevanta och vilken typ av texter som bäst representerar dem. 12

14 Det sägs ibland att all forskning kommer någonstans ifrån och att dess ursprung påverkar resultaten. Sålunda skulle kvinnliga forskare komma fram till kvinnliga slutsatser och manliga forskare till manliga. Men om vi drar den slutsatsen har vi glömt bort en av grundprinciperna för all intellektuell verksamhet: inom vetenskap ska och får det inte betyda någonting vem det är som säger en viss sak. Precis som när en akademisk artikel utvärderas för en vetenskaplig tidskrift, argumenterar man anonymt, som om man hade en papperspåse på huvudet. Det är bara argumentet som räknas man brukar tala om argumentets primat. Det är argumentets primat som gör intellektuell verksamhet jämlik och anti-auktoritär. Man kan sålunda inte säga jag har rätt eftersom jag är kung i landet, eller eftersom jag företräder majoriteten, eller eftersom jag är kvinna. Det var ad hominem resonemang av den här typen som gjorde att man i Tyskland på 1930-talet kunde varna för Jüdische Physik och försökte hålla universiteten Judenrein. Konsekvenserna för tysk forskning var förödande. Tron att det finns kvinnliga perspektiv på allting skulle på samma sätt göra svenska universiteten till mycket dåliga universitet och det skulle vara förödande för all forskning. Sanningen är förstås att många vetenskapliga områden inte har några specifikt kvinnliga perspektiv. Det gäller mest uppenbart inom teknik och naturvetenskap. På andra områden finns det helt enkelt inga texter skrivna av kvinnor som en litteraturlista skulle kunna innehålla. Som vi såg var det fallet med min och Mårtens kurs om det moderna samhället och dess kritiker. Men även om man bestämmer sig för att ändra på det förhållandet och lyfta fram obskyra kvinnliga namn från dåtidens dunkel blir resultatet ingenting annat än en förfalskning av historien. Vad litteraturlistan då skulle bevisa är naturligtvis att kvinnor inte alls var så nertystade som vi tidigare trott. I en rättvis beskrivning av idéhistorien är det istället tystnaden som måste höras. Dessutom är det ju, som Judith Butler också påpekade, inte alls säkert att en text skriven av en kvinna har ett kvinnligt perspektiv. Kvinnor, precis som män, skriver utifrån 13

15 en mängd olika perspektiv. Det stämmer i och för sig säkert att de roller som kvinnor tillskrivs i ett samhälle leder till att kvinnor delar vissa erfarenheter. Men ingen människa har bara en identitet. Vi har en mängd olika identiteter och vi delar erfarenheter med andra på olika sätt. De mest grundläggande erfarenheterna är likadana för oss alla vi erfar ljus och mörker, sommar och vinter, liv och död. Det är därför förnedrande, och begränsande, att bli reducerad till bara en identitet. Vi är många och vi måste alla ha rätten, och friheten, att kunna flytta mellan de personer vi är. Det var bland annat den friheten som 1700-talets Upplysningsideal var tänkta att garantera och den nya identitetspolitiken framstår därför som en återgång till ett förmodernt ståndssamhället. Diskriminering emot kvinnor leder till otaliga brott, men det värsta är kanske att kvinnor definieras på ett sånt sätt att de inte kan tänka på sig själva som annat än kvinnor. Kvinnor blir vad de utsetts till av patriarkatet. Om kvinnor sedan själva talar i exakt samma termer ger de patriarkatet rätt. Att våga vara någonting annat än en kvinna är att göra motstånd. När tidningar runt om i Europa skrev om die Judith Butler Affäre började naturligtvis institutionsledningen backa. Det ser inte bra ut om konflikter på en arbetsplats diskuteras offentligt i media och statsvetenskapen i Lund hade hamnat i media in a big way. Universitet var draget i smutsen och förlöjligats av internationell press. Prefekten för institutionen gjorde så gott han kunde för att begränsa skadan. När vi sa 'kvot,' 'tumregel' och '40 procent', förklarade han på institutionens hemsida, både på svenska och engelska, menade vi egentligen inte det. Vad vi menade var bara att vi vill uppmuntra våra lärare att ta in fler perspektiv i undervisningen. Det är viktigt att vi för diskussioner om de här sakerna. Diskussioner är bra förstås, men det var inte vad institutionsstyrelsen hittills uppmuntrat. Deras möten är inga seminarier, där försigår ingen intellektuell verksamhet; här sitter tjänstemän som fattar beslut genom omröstning och de undervisande lärarna får bara rätta sig. De som får igenom sin vilja till slut är de som pushar hårdast, och i fallet med vår kurs var det studentkårens representanter som pushade hårdast. 14

16 Institutionsstyrelsen bemyndigade studenterna att ta kontrollen över vår kurs, men det var den svenska staten som möjliggjorde maktövertagandet. Studenterna var det verktyg som staten använde sig av för att genomföra sin politik. VARFÖR LÄRARNA SKA BESTÄMMA ÖVER KURSERNA Men det finns ju faktiskt kvinnliga perspektiv och de är ju ofta otroligt viktiga. Om vi inte förstår det, förstår vi inte våra samhällen och inte vår värld. En universitetsutbildning som inte innehåller kvinnliga perspektiv är därför en dålig utbildning. Men vad händer då om vi samtidigt drar slutsatsen, som vi måste, att kvoter för kvinnliga författare är en hjärndöd, anti-intellektuell, metod som inget universitet med självaktning kan acceptera? Hur och var kan de kvinnliga perspektiven komma in? Det är här den svenska utbildningsvärlden börja klia sig i sitt kollektiva huvud och muttra någonting om behovet av statliga åtgärder, och nu som genuskommandon från Göteborg börjar turnerar runt om i landet för att inskärpa betydelsen hos statens direktiv. Men svaret ligger istället åt helt motsatt håll och det är så fantastiskt uppenbart att det är pinsamt. Det är också det svar som alla lärare på utländska universitet känner till, vad Judith Butler hänvisade till i Mårtens intervju, och vad internationella organisationer som Unesco ständigt upprepar. Det hela är mycket enkelt: ge den fulla och odelade makten över universitetens kurser till de undervisande lärarna! Exakt, du hörde rätt: det är lärarna och inga andra som ska bestämma över sin egen undervisning. Om alla lärare har makten över sina kurser kan jag undervisa om det moderna samhället och dess kritiker utan referenser till genusperspektiv, medan mina feministiska kollegor kan undervisa sina kurser utan hänvisningar till reaktionära obstruktionister. De kan också ge kurser helt utan manliga författare. Nej, ändå bättre, de kan ge en kurs med bara texter av Judith Butler! Jag skulle själv älska den kursen. Kan du tänka dig vilka diskussioner skulle bli! Vad som behövs är sålunda inte en massa krystade argument, det 15

17 behövs ingen institutionsstyrelse och ingen statlig styrning. Det finns bara ett kriterium för vad som ska vara med på en litteraturlista de texter som bäst befordrar den intellektuella verksamheten. Vad vi vill ha är de texter som bäst hjälper oss att söka efter, inte att hitta, sanningen. Vad som fungerar bäst kan bara den undervisande läraren avgöra. Intellektuell verksamhet kan inte skötas av kommittéer där alla varit med och röstat på sina favoriter, och kurser som sätts ihop för att komma förbi det hindret snedvrids av självcensur. Vi kan inte tvingas att tänka på vissa saker och på ett visst sätt. Vi kan inte acceptera att institutionsstyrelser eller staten styr våra tankar. Lärare som anpassar sig till utomstående är inte längre kritiska, inte sökande, och därför kan de inte heller göra kritiska sökare av sina studenter. Det är klart att kurserna blir tråkiga, förutsägbara och dogmatiska om vi bara gör som vi blir tillsagda. Tänk dig, till exempel, om Judith Butler tvingades undervisa i det svenska systemet. OMG, vilket slöseri med en talang! Vitsen är ju precis att hennes kurser är hennes kurser; det är därför att hon är hon som studenter vill studera just med henne. Och det som gäller för Judith Butler gäller förstås för oss alla som undervisar på universiteten. Det är dags för svenska universitetslärare att visa lite självförtroende. När John Dewey, den store pragmatistiska filosofen, sammankallade det första mötet med American Association of University Professors år 1915, började man med att anta en principförklaring om akademisk frihet. Ett av ett demokratiskt samhälles viktigaste funktioner, skrev Dewey, är att hjälpa allmänheten att bli mer självkritisk och mer upplyst, att kontrollera snabba och ogenomtänkta impulser, och att träna demokratin i vanan att både tänka före och att tänka efter. Det är därför, fortsatte han, som akademisk frihet är så viktigt. Och läraren ska framför allt minnas att vitsen inte är att förse studenterna med färdiga slutsatser, utan istället att träna dem att tänka själva. Det är bättre att tänka fel än att inte tänka alls. Ett universitetet ska vara en intellektuell experimentstation där nya idéer kan gro och bära frukt, och även om samhället som 16

18 helhet tycker att de intellektuella frukterna smakar illa, så ska de tillåtas att mogna tills, en dag, de kan bli en allmänt accepterad del av nationens eller mänsklighetens intellektuella föda. Men nu börjar förstås den svenska universitetsvärlden oroat att skruva på sin kollektiva bakdel. Universitetskurser som experimentstationer? Illasmakande intellektuell frukt? Vad händer då med kvalitén på utbildningen? Om det stod enskilda lärare helt fritt att utan riktlinjer eller insyn utforma utbildningen skulle det vara omöjligt att säkerställa hög kvalitet, som studentkåren i Lund uttryckte saken. Man får inte hitta på en egen litteraturlista och examinera studenterna på den, som studierektorn på statskunskapen sammanfattade. Lärare som gör som de vill, med andra ord, går inte att lita på. De har, precis som jag och Marlon Brando, gone rogue. Men hur kommer det sig då att det här systemet fungerar utomlands? Varför litar till exempel amerikanska universitet på sina lärare och hur kan man få amerikanska studenter att betala så fantastiskt mycket pengar för frukt av tveksam intellektuell kvalité? Orsaken är förstås att lärarna är utbildade. En Ph.D. examen räknas som tillräcklig garanti. Har han bara sin doktorsgrad så förutsätts det att man vet vad man gör. Men det kan samtidigt inte vara hela förklaringen. Svenska lärare är också utbildade trots allt. Skillnaden består istället i hur man tänker på den akademiska professionen. En profession, skulle Dewey säga, består av en uppsättning värden, rutiner och praktiker. När man skriver sin avhandling blir man steg för steg introducerat till vad det är som professionen gör. Man lär sig vilka frågor som tas upp, vilka teorier som används, vilka böcker som anses viktiga; man blir socialiserad av gemensamma normer och lär sig ett sätt att tänka. Och socialisationen tar inte slut när man väl fått sin doktorsgrad. Alla akademiska karriärer tar plats inom en profession. Det är bara genom att tillhöra en profession som man kan få ett jobb, resa på konferenser och komma i tryck. Och varje gång man säger eller publicerar någonting blir man bedömd, uppskattad eller kritiserad, av andra medlemmar av ens 17

19 profession. Jäklar, vad det kan gå tufft till på en internationell konferens! Det är inte en tillfällighet att man talar om akademiska discipliner som forskare och lärare är man disciplinerad av sin disciplin. All disciplineringen är likriktande förstås, och därmed begränsande, men eftersom hela verksamheten handlar om ett sökande efter sanning, gäller det samtidigt att vara både kritiskt och kreativ. Disciplinen ger struktur och strukturen både begränsar och befriar. Att vara en medlem av en profession är som att delta i en konversation. Det finns regler som vi måste hålla oss till om vi ska kunna kommunicera med varandra, men samtidigt kräver konversationen många olika röster och åsikter. Och oberoende av våra konflikter är det långt mycket viktigare att konversationen fortsätter än att vi bara får höra vår egen röst. När man forskar eller undervisar är det den här träningen man använder sig av. Det är vad Judith Butler syftar på när hon säger att den akademiska friheten tillerkänner universitetslärare rätten att gestalta sina kurser i enlighet med det egna professionella omdömet. Exakt rätt uttryckt! Det är professionens omdöme det gäller, men det är samtidigt ett professionellt omdöme som är ens eget, ingen annans. Vad man representerar som universitetslärare är aldrig bara vad man själv tycker utan vad vi, vi medlemmar av professionen, tycker och har tyckt. Vitsen med kurser på universitetet är också att visa studenterna vad professionen sysslar med. Det kallas ibland forskningsanknytning, och det är en av de saker som gör universitetet helt annorlunda än gymnasiet. Studentkåren i Lund har sålunda helt rätt när de säger att en enskild lärare inte kan utforma en kurs helt fritt och utan riktlinjer eller insyn, men de enda lärare som skulle utforma sådana kurser vore lärare utan utbildning. Som medlem av min profession är jag ständigt kontrollerad och hållen ansvarig, dagligen given riktlinjer och synad, men jag är samtidigt fri att göra som jag vill i enlighet med mitt eget professionella omdöme. Man får inte hitta på en egen litteraturlista och examinera studenterna på den, sa studierektorn. Jo, det får man visst! 18

20 Som vi hörde talar den svenska högskolelagen också om kollegialitet, och mina kollegor i Lund hänvisar ständigt till begreppet. Men det kollegium som avses i den svenska universitetsvärlden är inte den akademiska professionen utan istället professionen som den representeras av en institutionsstyrelse. I Sverige är det institutionsstyrelsen som åtnjuter akademisk frihet och dess representativa funktion som ger den rätten att bestämma över enskilda lärare och deras kurser. I Sverige litar man inte på lärarna och det är därför de måste infogas i ett hierarkiskt system av myndighetsutövning organiserat av den svenska staten. I USA, och nästan överallt annars, kontrollerar istället forskare och lärare sig själva i enlighet med de regler som deras profession etablerat. Det relevanta kollegiet består av hela professionen. Här är varje lärare en självstyrande och självtänkande medlem av en fri och jämlik yrkeskår. Den här kontrasten visar hur Sverige skiljer sig från resten av världen men den visar också vilka förändringar som måste till om svenska universitet ska nå upp till en internationell nivå. ETT VÄLDIGT SVENSKT SÄTT ATT SE PÅ VÄRLDEN Man kan naturligtvis undra varför jag inte visste bättre. Varför visste jag inte, efter mer än tjugo år i branschen, hur litteraturlistor ska se ut och hur seminarier fungerar? Varför kände jag inte till att det är varje institutions styrelsen som bestämmer över kursernas innehåll och att alla förändringar av litteraturlistor måste anmälas och godkännas i förtid? Varför visste jag inte att svenska universitetslärare är tjänstemän, att tjänstemän lyssnar på sina överordnade, och att tjänstemän som inte gör som de ska begår tjänstefel? Allt det här är ju trots allt ganska basic. Varför visste jag så lite om svenska universitet? Svaret är att jag egentligen inte är speciellt svensk. Född i Luleå och uppvuxen i Sundsvall har jag pluggat och arbetat utomlands i hela mitt liv. Jag bodde i Japan under tre år i mina sena tonår, började läsa i Uppsala men avslutade sedan min utbildning med en 19

21 Ph.D. i statskunskap från Yale University i USA. Javisst ja, jag pluggade två år i Italien också, på Europauniversitetet i Florens. Mitt första akademiska jobb var sedan på London School of Economics i England där jag bodde under tolv år tillsammans med min amerikanska fru och fyra svensk-amerikansk-engelska döttrar. Efter det arbetade jag sju år i Kina, de sista två åren som Zhiyuan chair professor i internationell politik vid ett stort universitet i Shanghai. När jag till sist återkom till Sverige år 2013 hade jag varit borta i över 30 år! Mina minnen av det svenska utbildningssystemet hade vid det här laget bleknat och mycket hade hur som helst förändrats. Naturligtvis utgick jag ifrån att svenska universitet fungerade ungefär som de amerikanska, italienska, brittiska och kinesiska som jag kände till. Hur fel man kan ha. Även om de kallas samma sak är svenska universitet en annan sorts institutioner. Framför allt speglar de svenska universiteten ett väldigt svenskt sätt att se på världen. Fokus på jämställdhet mellan kvinnor och män är ett bra exempel. Genom att ge just genusperspektiv privilegierad tillgång till litteraturlistorna tar svenskar för givet att distinktionen mellan män och kvinnor är den viktigaste klyftan i samhället och att andra skillnader betyder mindre. Men varför är det just kvinnliga författare som ska kvoteras in när det finns så många andra röster som inte heller hörs? Varför respekteras till exempel inte de identiteter som skapas av etnicitet, religion eller social klass? Och varför, förresten, är bara svensk och engelsk litteratur med på litteraturlistorna? Det finns sex miljarder människor utanför Europa och Nordamerika som ytterst sällan får komma till tals. Vilka svenskar vet egentligen någonting om Indien historia? Eller om det maliska kungadömet? Och vem kan säga varför 1258 antagligen är det viktigaste året i världshistorien? Den enda orsaken att genusfrågan är i en position där den kan dominera över andra klyftor är att kvinnor har en stark position i det svenska samhället, inte en svag. Det är på grund av att de kommit till makten som feministiska aktivister kan ställa den här typen av krav utan att möta motstånd. Rätt åt er, alla jäkla män, kan en aktivist säga, nu är det vår 20

22 tur! Och visst kan man ha förståelse för den reaktionen, men då glömmer man bort att den nyfunna makten inte bara utövas mot män utan också mot en lång rad andra sedan länge marginaliserade grupper. Det här är ett mycket vitt, mycket medelklass, mycket eurocentriskt perspektiv. Just det, det är ett väldigt svenskt perspektiv på världen. Nu först förstår jag, säger en kanadensisk utbytesstudent, varför alla mina kurser hade en konstig vecka på slutet som inte verkade höra ihop med resten av de kurser jag tog. Det var alltid någonting som handlade om genus. När vår kurs blivit omskriven i internationella media fick jag en dag en mejl från Victoria, en palestinsk tjej som pluggar i England. Det du skriver om Sverige är märkligt, började hon. Ni européer tror alltid att ni är så duktiga på mänskliga rättigheter och att det är länder utanför Europa, som vi i Mellanöstern, som har problem. Jag blev väldigt förvånad när jag fick höra om bristen på akademisk frihet i Sverige. Sedan berättade Victoria om den israeliska statens försök att kontrollera de kurser som ges på Västbanken. Precis som den svenska staten vägleds den israeliska staten av de bästa av intentioner. Israelerna vet att sanningen om deras ockupation kommer att leda till mer protester, mer stenkastning, mer självmordsbombare. Att begränsa den akademiska friheten verkar därför vara en god idé. Vad Victoria ville få mig att förstå var att den svenska staten ger goda argument till de israeliska ockupanterna. Om en princip bryts på en plats på jorden bryts den på alla platser; om Sverige inte försvarar den akademiska friheten kan den inte längre försvaras på Västbanken. Vad som också är mycket svenskt är den makt som styrelser, kommittéer och dess möten har över vad som i andra länder definitionsmässigt är en intellektuell, och därmed fri, aktivitet. I Sverige handlar det om att inkludera så många som möjligt i diskussionerna, om att få alla att tycka samma sak, och sedan om att rösta om saken för att uppnå ett enigt beslut. Visst finns det akademisk frihet också i Sverige, men det är styrelsen för varje 21

23 institution som både har och garanterar den. Enskilda lärare är fria eftersom de kontrolleras av sina överordnade. George Orwell kunde inte ha sagt det bättre. 22