Sören Kierkegaard och ett högsta goda

Transkript

1 Sören Kierkegaard och ett högsta goda Edward Harris

2 2

3 Innehåll Förord 6 sid Inledning 7 Subjektiviteten är sanningen 11 Frånvaron av subjektiviteten är osanningen 15 Subjektivitetens kännemärke är ångesten 19 Subjektivitetens högsta form är tron 21 Sammanfattning 27 Noter 29 Litteraturförteckning 45 3

4 4

5 Det, der egenlig mangler mig, er at komme paa det Rene med mig selv om, hvad jag skal gjøre, ikke om hvad jeg skal erkjende Det kommer an paa at forstaae min Bestemmelse, at see, hvad Guddommen egenlig vil, at jeg skal gjøre; det gjælder om at finde en Sandhed, som er Sandhed for mig, at finde den Idee, for hvilken jeg vil leve og døe. Gilleleie d. 1. Aug

6 Förord Homo sapiens har alltid brottats med de existentiella frågorna om meningen med livet och hur vi kan leva tillsammans. I modern tid har den danske filosofen Sören Kierkegaard ( ) spelat en central roll i västvärldens förståelse av den existentiella strävan. Han skrev i sin dagbok den 1 augusti 1835: Det som egentligen fattas mig är att komma på det klara med mig själv om vad jag ska göra Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna en idé för vilken jag vill leva och dö. När han dog den 11 november 1855 hade han skrivit ett 40-tal böcker och mer än dagboks sidor om människans existentiella brottning. Hans filosofi påminner nutidsmänniskan om hennes inneboende skaparkraft, förmågan att ta sig an livets grundläggande utmaningar talets utmaningar skiljer sig från 1800-talets. Vår värld har blivit mer komplex och teknisk, och samtidigt mer riskfylld. Vi måste hantera våra grundläggande utmaningar att skapa personlig mening och att bygga ett fungerande samhälle. Hur bygger vi godhetens civilisation? Denna lilla skrift presenterar en enkel bild av Kierkegaards uppfattning av människans strävan och hur hon kan uppnå sitt högsta mål. Edward (Ted) Harris, präst, teol. dr. 6

7 Ett högsta goda Inledning I Kierkegaards stora bok Avslutande ovetenskaplig efterskrift från år 1846 förekommer uttryck som en evig salighet 1, sin eviga salighet 2, sin salighet 3 och min eviga salighet 4 många gånger. Kierkegaard framhäver att varje människa strävar 5 efter en evig salighet, ett högsta goda. Han skriver i början av boken: Jag, Johannes Climacus, född i denna stad, idag trettio år gammal, rätt och slätt en människa som folk är mest, antar att för mig lika väl som för en tjänsteflicka och en professor ett högsta goda är ställt i utsikt, vilket kallas en evig salighet. 6 Han skriver längre fram i boken: Alltså, att bli subjektiv skulle vara den högsta uppgift som varje människa ät ställd inför, på samma sätt som den högsta lönen, en evig salighet, bara är till för den subjektive, eller rättare, blir till för den som blir subjektiv. 7 Ett högsta goda, en evig salighet, uppfattas på olika sätt i den västerländska kulturen. Under antiken ansåg filosofen Aristoteles att människan strävar efter blomstring (eudaimonia). 8 Under medeltiden hävdade kristna teologer att en evig salighet är människans gudomliggörande (theosis). 9 I modern tid anser många vetenskapsmän och psykologer att människan strävar efter hälsa eller välbefinnande. 10 Två komponenter i en människas strävan att uppleva ett högsta goda, en evig salighet, är: 1. individens strävan att uppleva att hans eller hennes liv är betydelsefullt, dvs. individen tillskriver det egna livet värde och mening. Jag kallar denna strävan att skapa personlig mening. 2. individens strävan att uppleva att andra människors liv är betydelsefulla, dvs. individen tillskriver andra människors liv värde och mening. Jag kallar denna strävan att bygga ett fungerande samhälle. 7

8 Skapandet av personlig mening och byggandet av ett fungerande samhälle utgör centrala delar i godhetens civilisation. Så vad bygger 11 människan godhetens civilisation på? Vilka förutsättningar är nödvändiga för uppkomsten av en upplevelse av ett högsta goda? Kierkegaard hävdar att en människa bygger ett högsta goda på en oändlig lidelse, innerlighet, och subjektivitet. 12 Han framhäver att varje avgörande, varje väsentligt avgörande ligger i subjektiviteten. 13 Han skriver: Objektivt sett finns det tillräckligt med resultat överallt, men ingenstans något avgörande resultat, vilket är helt i sin ordning, just därför att avgörandet ligger i subjektiviteten, väsentligen i lidelsen, maximalt i den för sin eviga salighet oändligt intresserade personliga lidelsen. 14 Kierkegaard skiljer mellan objektivitet och subjektivitet och påstår att objektivitet har med resultaträkning 15 och direkt meddelelse 16 att göra medan subjektivitet har med tillblivelse 17 och indirekt meddelelse. 18 Han menar att det objektiva tänkandet är totalt likgiltigt inställt till subjektiviteten och därigenom till innerligheten och tillägnelsen. 19 Han framhäver att allt det subjektiva, som genom sin dialektiska innerlighet undandrager sig den direkta yttrandeformen, är en väsentlig hemlighet. 20 Kierkegaard poängterar att han blev påverkad av den tyske filosofen och teologen Gotthold Lessing som bekämpar den direkta övergången från historisk tillförlitlighet till ett avgörande av evig salighet. 21 Kierkegaard menar att objektivitet utgör en nödvändig men inte en tillräcklig förutsättning för uppkomsten av en upplevelse av ett högsta goda. En människa kan inte bygga sin eviga salighet enbart på objektivitet. Det måste ske ett språng 22 från objektivitet till subjektivitet för att en evig salighet ska bli till. Vad menar han då egentligen med uttryck som objektivitet, subjektivitet och språng? Det finns en lång idétradition i den västerländska kulturen som skiljer mellan människans yttre och inre existens. Den yttre existensen har att göra med 8

9 neurobiologiska processer, t.ex. hjärnans konstituerande av mentala bilder ( neural maps ) av omvärlden. Varje människa har mentala bilder, varseblivningar av den yttre existensen, ett slags lägre ordningsmedvetande. (se bild) De nätverk av elektrokemiska processer som möjliggör uppkomsten av mentala bilder är oerhört komplicerade och dagens naturvetenskap försöker kartlägga deras strukturer. Det sägs att vägen till en adekvat förståelse av uppkomsten av mentala bilder är mycket lång. 23 Dagens naturvetenskap vet fortfarande väldigt lite om ännu mindre komplicerade processer, t.ex. de elektrokemiska processer som styr sniglars tuggande. Låt oss använda ordet objektivitet för att beteckna processer och tillstånd vilka är tillgängliga för observation från ett tredjepersonsperspektiv. 24 Den inre existensen har att göra med subjektiva upplevelser, t.ex. skapande av värde och mening. Varje människa tycks ha en bild av hur han eller hon vill leva och hur andra människor kan leva. Individen kanske har en bild av tillvarons riktning och mål. Hur uppstår dessa bilder? Hur skapas värde och mening? Skapande av värde och mening är sammankopplat med hur det känns att vara i ett bestämt tillstånd, ett slags högre ordningsmedvetande. (se bild) Låt oss använda ordet subjektivitet för att beteckna subjektiva upplevelser, t.ex. skapande av värde och mening, ett slags förstapersonsperspektiv. 25 Bild Högre ordningsmedvetande Subjektiva upplevelser Skapande av värde och mening Lägre ordningsmedvetande Neurobiologiska processer Konstituerande av mentala bilder Här har vi två distinkta aspekter av den mänskliga existensen: den yttre existensen, t.ex. konstituerande av mentala bilder och den inre existensen, t.ex. skapande av 9

10 värde och mening. Övergången från den yttre till den inre existensen är mycket svårt att förklara och kallas det svåra problemet. 26 Låt oss använda ordet språng för att beteckna övergången från neurobiologiska processer till subjektiva upplevelser, den intrasubjektiva rörelsen från potentialitet till aktualitet och övergången från oändlighetens rörelse till ändlighetens rörelse. I likhet med Sokrates 27 valde Kierkegaard att utforska människans inre existens, dvs. sig själv. 28 Han utgick ifrån ett förstapersonsperspektiv för att kunna ta sig an det existentiella kravet 29, att rikta hela sin uppmärksamhet på detta faktum att han är existerande 30, en stackars existerande enskild människa 31 som är i tillblivelse. 32 Hans val av ett förstapersonsperspektiv var inte ett underkännande av ett tredjepersonsperspektiv. Om Kierkegaard levde idag skulle han ha välkomnat och uppskattat framgångarna inom neurovetenskapen, de fantastiska beskrivningarna av hjärnans integrativa arbete. Hur mer än 100 miljarder neuroner bildar komplicerade nätverk och konstruerar mentala bilder av omvärlden. Men en människas kognitiva förmåga, hjärnans kapacitet att bearbeta elektrokemisk information, är inte en tillräcklig förutsättning för uppkomsten av en upplevelse av ett högsta goda. Något mer behövs, nämligen, att människan är ande, ett subjekt. I en dagboksanteckning från 1 augusti 1835 kan man läsa: Det som egentligen fattas mig är att komma på det klara med mig själv om vad jag ska göra, inte om vad jag ska veta Det gäller att finna en sanning som är sanning för mig, att finna den idé för vilken jag vill leva och dö. 33 Han skriver: Det är alltså en existerande ande som frågar om sanningen, förmodligen för att vilja existera i den, men i varje fall är den frågande medveten om att vara en existerande enskild människa. På detta sätt tror jag att jag kan göra mig begriplig för varje grek, och för varje förnuftig människa. 34 Anden, subjektet, den existerande individen, visar eller avslöjar sig själv i handlingar. Vilka grunddrag präglar då individens existens när han eller hon strävar efter ett högsta goda, en evig salighet? Jag ska peka ut fyra grunddrag. 10

11 (1) Subjektiviteten är sanningen (2) Frånvaron av subjektiviteten är osanningen (3) Subjektivitetens kännemärke är ångesten (4) Subjektivitetens högsta form är tron Subjektiviteten är sanningen Kierkegaard menar att en nödvändig förutsättning för uppkomsten av en upplevelse av ett högsta goda är viljans energi 35, den underbara lampan som människan gnider med etisk lidelse 36. Viljans energi, den etiska lidelsen, är innerligheten 37 och bara i det etiska har du ditt eviga medvetande: se, detta är belöningen! 38 Han framhäver att för den oändligt intresserade lidelsen är varje litet jota av oändligt värde. 39 Han menar att innerligheten, subjektiviteten, är källan till ett högsta goda, en evig salighet. Innerlighet, subjektivitet, som utgör den mänskliga existensens inre dimension är inte en tillräcklig förutsättning för uppkomsten av en upplevelse av ett högsta goda eftersom innerlighet allena kan leda till galenskap. Han skriver: Genom att enbart subjektivt bestämma sanningen blir det till sist omöjligt att skilja mellan galenskap och sanning, eftersom de båda kan ha innerligheten. 40 Kierkegaard framhäver att innerlighetens maximum inom ett existerande subjekt är lidelse 41, oändlig lidelse 42 och att oändlighetens lidelse är själva sanningen. 43 Han skriver: Men oändlighetens lidelse är just subjektiviteten, och således är subjektiviteten sanningen. Objektivt sett finns det inget oändligt avgörande, och således är det objektivt riktigt att skillnaden mellan gott och ont är upphävd tillsammans med motsägelselagen, och därigenom också den oändliga skillnaden mellan sanning och lögn. Endast i subjektiviteten finns avgörandet, medan det att vilja bli objektiv är att vara i osanning. Oändlighetens lidelse är det avgörande, inte dess innehåll, ty innehållet är just den själv. På detta sätt utgör subjektiviteten och 11

12 detta subjektiva hur sanningen. 44 Han definierar sanningen på följande sätt: Den objektiva ovissheten, fasthållen i den mest lidelsefulla innerlighets tillägnande är sanningen, den högsta sanning som finns för en existerande. 45 Kierkegaard hävdar att subjektiviteten är sanningens kännemärke 46 och att detta är hans huvudtes 47. Han framhäver att hela epoken 48 har glömt bort denna huvudtes. Han skriver: Min huvudtanke var att man i vår tid genom det myckna vetande hade glömt vad det är att existera och vad innerlighet bettyder. 49 Kierkegaard var fullt medveten om modernitetens 50 krav på objektivitet, t.ex. empirismens verifikationsprincip 51 och att detta krav var en anledning till ett nonchalerande eller en bortträngning av den mänskliga existensens subjektiva dimension. Den franske filosofen La Mettrie skrev boken Människan är en maskin år 1749 och innan slutet av 1700-talet påpekade den tyska författaren Friedrich Schiller i dikten greklands gudar att världen har blivit avförtrollad och avsakraliserad. Max Weber upprepade denna tanke år 1917 i ett föredrag Vetenskapen som kallelse. Kierkegaard menar att modernitetens ensidiga betoning på det mänskliga förnuftet, rationaliteten, skadar det mänskliga livet. Han skriver: Genom att ersätta den existentiella samtidigheten (som uppgift) med den vetenskapliga processen skadas livet. 52 Han framhäver att en verklig människa 53 är sammansatt av oändlighet och ändlighet 54 och att hennes uppdrag är att hålla dessa samman. 55 Individen är oändligt intresserad av att existera. 56 Han skriver: För den existerande är existerandet det högsta intresset, och intresset för att existera verkligheten. 57 Att existera är att vara en hel människa, en organism som handlar genom att förena tänkande (t.ex. att konstituera mentala bilder) och skapande (t.ex. att frambringa ur intet värde och mening). 58 Han skriver: Uppgiften är inte att upphäva den ena på 12

13 den andres bekostnad, utan uppgiften är likställdheten, samtidigheten, och det medium i vilket de enas, är existerandet. 59 Det som krävs av en människa är fantasi, känsla, dialektik i existensinnerlighet med lidelse. 60 Kierkegaard skriver gång på gång i Avslutande ovetenskaplig efterskrift att en människas uppgift är att förstå sig själv i existensen 61. Han skriver i boken Antingen Eller från år 1843 att en människas uppgift, hennes kall 62, är att leva helt och fullt, att förstå sig själv i existensen, att välja absolut. Han framhäver att först när jag absolut väljer mig själv oändliggör jag mig själv absolut, ty jag är själv det absoluta, ty bara mig själv kan jag välja absolut, och detta absoluta val av mig själv är min frihet, och bara när jag absolut har valt mig själv har jag satt en absolut differens, den nämligen mellan gott och ont. 63 Han skriver: Det goda är därigenom att jag vill det, och på något annat sätt finns det alls inte till. Detta är frihetens uttryck, och likadant förhåller det sig med det onda, det finns bara därigenom att jag vill det. 64 I det absoluta valet, i den etiska strävan, är personligheten centrerad i sig själv 65 och likaså plikten. Han skriver: Hon har infört sig plikten, den uttrycker hennes innersta väsen. När hon på detta sätt har orienterat sig inom sig själv, har hon fördjupat sig i det etiska och hon behöver inte springa sig andfådd för att uppfylla sina förpliktelser. Den sant etiska individen har därför ro och säkerhet i sig själv, eftersom hon inte har plikten utanför sig utan inom sig. 66 Kierkegaard framhäver att den etiska individen känner sig själv, väljer sig själv och visar sig själv i konkreta handlingar 67. Han skriver: Den etiska individen känner sig själv, men denna kunskap är inte en ren kontemplation, för i så fall blir individen bestämd efter sin nödvändighet, den är en besinning på sig själv som i sig själv är en handling, och därför har jag avsiktligt valt uttrycket att välja sig själv, istället för att känna sig själv

14 Kierkegaards användning av uttryck som subjektivitet, innerlighet och etisk är mångtydiga eftersom den mänskliga existensen inte låter sig meddelas direkt 69. Existensens komplexitet kan inte beskrivas på ett klart och entydigt sätt. Så vad är en rimlig tolkning av uttrycket subjektiviteten är sanningen? Subjektiviteten, innerligheten, är människans totala existentiella aktivitet och inte bara materiella skeenden, t.ex. neurobiologiska processer eller självständiga immateriella substanser som Descartes res cogitans. Subjektiviteten, innerligheten, är människans globala strävan, det åtskillnadslösa ena ( non-duality ). Den enskilda individen är inte en förening av två självständiga substanser, res extensa och res cogitans. Existensen är alltid en enhet. Människans totala existentiella aktivitet omfattar en intrasubjektiv kvalitativ rörelse, ett språng från potentialitet till aktualitet. Det behövs inga krafter utanför den enskilda individen för att sätta igång denna rörelse och för att avgöra vad som är ett högsta goda, en evig salighet. Eftersom individen har sitt centrum i sig själv är han eller hon alltid självbestämmande. Den enskilda individen bär inom sig de nödvändiga förutsättningarna för uppkomsten av en upplevelse av ett högsta goda, en evig salighet. Människans totala existentiella aktivitet är en ständig, pågående förändringskraft, en tillblivelse som avslöjar sig själv genom att visa sin yttersta strävan i konkreta handlingar, ett transformerande av sig själv och sin omvärld. Det är alltid en existerande ande, en hel människa, en verklig människa, som skapar ett högsta goda, en evig salighet, en sanning som är sanning för mig. Individen tillskriver det egna livet värde och mening och kanske också tillskriver andra människors liv värde och mening genom att bidra till byggandet av ett fungerande samhälle. 14

15 Frånvaron av subjektiviteten är osanningen Om sanningen, en upplevelse av ett högsta goda, en evig salighet, uppstår ur en människas totala existentiella aktivitet, då är osanningen grundad i frånvaron av den enskilda individens globala strävan. 70 Denna osanning är ett slags tomhet 71, sjukdomen till döds, ett slags självförnekande (att vara främmande för sig själv), som är det enda verkliga onda som kan drabba en stackars existerande enskild människa. Kierkegaard började sitt författarskap med en beskrivning av den olyckliga eller sjuka människans existens. En sådan människa väljer att inte leva helt och fullt utan begränsar sin existentiella uppgift till det fysiska 72, det sinnliga, dvs. till tillfredsställelsen av omedelbara fysiska och emotionella behov. Han skriver: Det sinnliga är nämligen det momentana. Det sinnliga söker den ögonblickliga tillfredsställelsen och ju mer raffinerat det är, desto mer förmår det att göra njutningens ögonblick till en liten evighet. 73 Kierkegaard kallar begränsningen av den mänskliga existensen till det sinnliga en estetisk livshållning och hävdar att det estetiska hos en människa är det genom vilket hon omedelbart är vad hon är. 74 Han påpekar att det allmänna uttrycket för en estetisk livshållning är: man skall njuta av livet 75 och lev för din lust. 76 Han skriver: Den framförs i de mest skiftande variationer beroende på vad man lägger in i ordet njutning, men i detta uttryck, att man skall njuta av livet, möts de alla. 77 Han skriver vidare: Hur stora differenser som än är rådande inom det estetiskas sfär så uppvisar alla stadier den väsentliga likheten att anden inte är bestämd som ande utan omedelbart bestämd. Differenserna kan vara utomordentligt stora, från den mest kompletta andefattigdom till de högsta graderna av spiritualitet, men även på det stadium där spiritualiteten framträder är inte anden bestämd som ande utan som gåva. 78 Kierkegaard pekar ut några grunddrag i den estetiska livshållningen, t.ex. frånvaron av det etiska valet, yttre styrning och förtvivlan. 15

16 Frånvaron av det etiska valet I den estetiska livshållningen förekommer inte själens mognad i avgörandets stund 79. Personligheten är inte helt genomskinlig för sig själv 80 eftersom individen inte satsar sin personlighets hela innerlighet 81. Viljans energi, personlighetens inre drivkraft 82 är marginaliserad. Subjektivitetens val lyser med sin frånvaro. Kierkegaard skriver: Valet som sådant blir avgörande för personlighetens innehåll. I och genom valet sjunker den ned i det valda, och om den inte väljer tärs den av tvinsot. 83 Han framhäver att den som lever estetiskt väljer inte 84 och att ett estetiskt val är inget val 85. Han skriver: Det estetiska valet är antingen alldeles omedelbart och så till vida inget val, eller så förloras det i mångfalden. 86 Yttre styrning Eftersom estetikern inte väljer absolut så styrs hans eller hennes handlingar av yttre krafter 87, antingen i form av rikedom och ära 88 eller av talang. 89 Kierkegaard skriver: Men den som hävdar att han vill njuta av livet sätter alltid en betingelse som antingen ligger utanför individen eller är i individen på sådant vis att den inte är genom individen själv. 90 Personligheten kvarstår i sin omedelbarhet. 91 Förtvivlan Kierkegaard menar att en individ som avstår från att välja djupt och innerligt är förtvivlad. 92 Han påstår att det kommer ett ögonblick i en människas liv, då omedelbarheten liksom har mognat och då anden kräver en högre form i vilken den kan fatta sig själv som ande om detta inte inträffar, om rörelsen hejdas och pressas tillbaka, inträder tungsinnet. 93 Tungsinne är synd 94 och förtvivlan. Han skriver: Det visar sig alltså att varje estetisk livshållning är förtvivlan, och att var och en som lever estetiskt är förtvivlad, antingen han vet om det eller inte. 95 I boken Sjukdomen till döds från år 1849 urskiljer han tre former av förtvivlan. 16

17 Förtvivlan 1 : att i förtvivlan inte vara medveten om att ha ett själv 96, eller med andra ord, att människan inte är medveten om att vara bestämd som ande 97. Förtvivlan 1 är omedveten förtvivlan. Förtvivlan 2 : att i förtvivlan inte vilja vara sig själv 98, individen är medveten om sig själv som ande men väljer ändå att inte leva som ande 99. Förtvivlan 2 är medveten förtvivlan. Kierkegaard kallar den svaghetens förtvivlan 100. Förtvivlan 3 : att i förtvivlan vilja vara sig själv 101. Individen vill inte längre förneka sig själv (vara främmande för sig själv). Han eller hon vill välja absolut. Kierkegaard kallar Förtvivlan 3 stoisk förtvivlan. 102 Förtvivlan är en sjukdom i anden. 103 Den är personlighetens tvivel 104 och därmed är den absolut. 105 Förtvivlan är att dö men att dock inte dö, att döden dö. 106 Han jämför den förtvivlade individen med en människa som väljer att bo i källaren i sitt trevåningshus. Han skriver: Om man ville likna det att vara människa vid ett sådant hus, då är det dessvärre så sorgligt och löjligt ställt med de flesta människor att de i sitt eget hus skulle föredra att bo i källaren det vill säga i det sinnligas bestämningar. 107 Han hävdar att deterministen och fatalisten är förtvivlade. 108 Kierkegaard presenterar den romerske kejsaren Nero 109 som en typisk estet vars väsen är präglat av tungsinne eftersom anden inte får vara helt och hållet sig själv. Han skriver: Anden vill ständigt bryta fram, men den når aldrig fram till ett genombrott, gång på gång lurar han den och bjuder den lustens mättnad. 110 Kierkegaard påstår att den moderna tiden är präglad av tungsinne och skriver: Denna sjukdom, eller rättare, denna synd, är allmänt förekommande i vår tid, det är den som hela den unga Tyskland och Frankrike suckar under. 111 Han jämför moderniteten med antiken och hävdar att vår tid är mer tungsint och därför djupare förtvivlad 112 än tiden i Grekland. 17

18 Eftersom andens uppgift är att förstå sig själv i existensen, protesterar anden mot förnekandet av sig själv. Den vägrar att låta sig narras och tar hämnd på sig själv. Kierkegaard framhäver att det står i den enskilda individens makt att rädda sig själv 113. Individen kan övervinna svaghetens förtvivlan, förtvivlan 2 genom stoisk förtvivlan, förtvivlan 3. Han skriver: Bara anden kan bota det, ty det ligger i anden, och när den finner sig själv försvinner alla småsorger. 114 Han skriver vidare: Men den som äger sig själv evigt kommer varken för sent eller för tidigt till världen, och den som äger sig själv i sin eviga giltighet hittar säkert sin uppgift i livet. 115 Kierkegaard uppmanar den olyckliga och sjuka människan att förtvivla. Han skriver: Och i det att man förtvivlar väljer man återigen. Och vad väljer man då? Man väljer sig själv, inte sin omedelbarhet, inte som denna tillfälliga individ, utan man väljer sig själv i sin eviga giltighet. 116 Vidare: När man i sanning har valt förtvivlan, då har man i sanning valt det som förtvivlan väljer: sig själv i sin eviga giltighet. 117 Ett sådant val är inte mellan gott och ont utan mellan sig själv och icke sig själv. 118 Han menar att ett sådant val ger individen mycket glädje och skriver: Förtvivla och din ande skall aldrig mer sucka under tungsinnet, ty världen skall åter bli skön och glädjefylld, även om du ser på den med andra ögon än förr, och din ande skall frigjord svinga sig upp i frihetens värld. 119 Självet är frihet. 120 Kierkegaards uppfattning att frånvaron av subjektiviteten är osanningen kan sammanfattas på följande sätt: Att inte välja absolut är en form av självförnekelse, att vara främmande för sig själv. Individen förlorar sig själv, den globala strävan lyser med sin frånvaro. Självet sönderfaller och splittring inträder. Frånvaron av enhet innebär att individen förlorar sin inneboende förmåga till självbestämmande. Yttre krafter tar över och formar individens existens. 18

19 Att förlora sig själv och därmed sitt självbestämmande är att missa målet. Individen kan inte uppleva ett högsta goda, en evig salighet, en sanning som är sanning för mig. Subjektivitetens kännemärke är ångesten Kierkegaard framhäver med absolut tydlighet att varje människoliv har sitt mål i sig självt och varje människa lika goda förutsättningar för att nå detta mål. Den enskilda individen är det absoluta, fri och obetingad, med uppdraget att förstå sig själv i existensen, att avslöja sig själv i konkreta handlingar. Varje individ kan förverkliga sin potential. I boken Begreppet Ångest från år 1844 beskriver Kierkegaard viktiga aspekter i den intrasubjektiva rörelsen från potentialitet till aktualitet. Han hävdar att individens potentialitet är ett tillstånd av frid och vila 121, också drömmande 122. I detta tillstånd är anden ovetande 123, personligheten saknar innehåll, t.ex. ett etiskt innehåll. En allmän uppfattning i modern tid är att universum saknar riktning och mål. Vetenskapsmannen Steven Weinberg hävdar att the more the universe seems comprehensible, the more it also seems pointless. 124 Värde och mening är varken nedlagda i den enskilda individens neurobiologiska strukturer eller i kulturens och samhällets ordning. Kierkegaard menar att eftersom anden är kallad att fylla personligheten med innehåll, att finna en sanning att leva och dö för, måste den lämna sitt drömmande tillstånd, frid och vila, och ta ett steg mot frihetens möjligheter. Ett sådant steg väcker ångest, existentiell osäkerhet. Kierkegaard påpekar att ångest är något helt skilt från fruktan och liknande begrepp, som hänför sig till något bestämt. 125 Ångest är frihetens verklighet som möjlighet till möjligheten

20 Kierkegaard hävdar att frihetens möjlighet är inte att kunna välja det goda eller det onda 127 utan att kunna. 128 Att kunna är inte att endast föreställa sig olika framtida möjligheter, det som kallas antecipatorisk planering. 129 Att kunna är att både planera för framtiden och att handla, att existera som ande, helt och fullt. Därför skriver han: Ångest är inte en bestämning av nödvändigheten men inte heller av friheten, den är en fängslad frihet, där friheten inte är fri i sig själv utan fängslad, inte i nödvändigheten utan i sig själv. 130 Kierkegaard framhäver att individen älskar och hatar ångesten samtidigt. Att älska ångesten är att frukta den 131 och att hata ångesten är att ängslas för den. 132 Han skriver: Fly ångesten kan han inte, ty han älskar den; riktigt älska den kan han inte ty han flyr den. 133 Att fylla personligheten med innehåll är att leva heroiskt 134, att våga skåda ner i frihetens avgrund, ett slags existentiell superposition, där anden ser sig själv, det etiska, men också en suspension av det etiska 135. Kierkegaard jämför den ångest som väcks när en individ väljer att ta ett steg mot frihetens möjlighet, att skåda ner i frihetens avgrund, med den känsla av svindel som uppstår när en människa skådar ner i ett gapande djup. Han skriver: Ångest kan jämföras med svindel. Den, vars öga kommer att skåda ner i ett gapande djup, han får svindel. Men vad är orsaken? Den är lika mycket hans öga som avgrunden. 136 Kierkegaard framhäver att en upplevelse av ångest är en nödvändig förutsättning för en upplevelse av ett högsta goda, en evig salighet. Han skriver att endast den som arbetar, får äta, endast den som var i ångest får vila, endast den som drar kniven får Isak. 137 Kierkegaards uppfattning att subjektivitetens kännemärke är ångesten kan sammanfattas på följande sätt: 20

21 Den enskilda individens uppdrag är att fylla personligheten med innehåll, t.ex. ett bestämt etiskt innehåll. För att uppnå detta mål måste hon välja att lämna sitt drömmande tillstånd, frid och vila, och ta ett steg mot frihetens möjlighet. Att ta ett steg mot frihetens möjlighet, att skåda ner i frihetens avgrund, dvs. att välja absolut, är att uppleva ångest, existentiell osäkerhet. Existentiell osäkerhet är både en fruktan för frihetens möjligheter och en ängslan för valets konsekvenser. Subjektiviteten högsta form är tron Kierkegaard skriver i Avslutande ovetenskaplig efterskrift att tron är ju subjektivitetens högsta lidelse. 138 Han framhäver att tron är inte ett resultat av ett direkt vetenskapligt övervägande, och för övrigt heller inte av något annat direkt resultat, tvärtom mister man i denna objektivitet det oändliga personliga intresset i lidelse, vilket är trons betingelse, det ubique et nusquam [överallt och ingenstädes], vari tron kan bli till. 139 Han menar att om lidelsen tas bort är tron inte längre till. 140 Trons föremål anses vara gudens verklighet i bemärkelse av existens. 141 Eller med andra ord, trons föremål är det eviga väsendet dvs. den yttersta verkligheten. 142 Det finns en lång idétradition i den västerländska kulturen som betonar människans sökande efter det nödvändiga, det ursprungliga, det eviga och det goda. Under antiken sökte de försokratiska naturfilosoferna efter urämnet och urkraften, den yttersta verkligheten som existerar i sig själv utan att vara beroende av något annat för sin existens. Sökandet efter den yttersta verkligheten förutsätter att människan tar ett steg bortom det rationella tänkandet och det intuitiva skådandet. I den kristna traditionen förekommer den s.k. apofatiska mystiken. Under slutet av 500- talet förespråkade den syrianske munken Pseudo-Dionysios ett nollställande av 21

22 både det rationella tänkandet och det intuitiva skådandet. Så här skrev han i början av den lilla skriften Den mystika teologin: Timoteos, min vän, mitt råd till dig i ditt sökande efter det mystika här i världen är: lämna bakom dig allt du sett och förstått; allting dina sinnen och din tanke begriper; allt som finns och allt som inte finns. När du lagt allt detta bakom dig, ska du sträva uppåt mot en högre förening med Honom som är bortom allt förstånd och allt som finns i världen. 143 Nästan ett tusen år senare förespråkade den spanske mystikern Johannes av Korset en liknande uppfattning när han skrev följande ord i början av dikten själens sång: I nattens dunkla timma, tärd av den kärlek som ej blir förbrunnen o sköna lyckostrimma! Var obemärkt jag hunnen ut från min tysta boning och försvunnen. 144 Jag vill påstå att Kierkegaard anslöt sig till denna tradition. Han skriver i boken Fruktan och Bävan från 1843 att Abraham överskred genom sin handling det etiskas sfär och hade ett högre τελος utanför, i förhållande till vilket han suspenderade det etiska. 145 Han framhäver att Abraham trodde i kraft av det absurda, ty all mänsklig beräkning hade ju för länge sedan upphört. 146 Om den yttersta verkligheten existerar och är oåtkomlig för människans normala kunskapsförmåga är en öppen fråga. Några tänkare begränsar människans kunskapsförmåga till det rationella tänkandet, t.ex. hjärnans förmåga att bearbeta elektrokemisk information. 147 Andra tänkare menar att under evolutionen har nya förmågor uppstått, t.ex. homo sapiens förmåga att tillskriva sin omvärld värde och mening. Kapaciteten att tillskriva den materiella världen betydelse är sammanbunden med en uppfattning av människan som en person. 148 En del tänkare går ett steg längre och menar att människan har förmågan att överskrida både det rationella tänkandet och det intuitiva skådandet och blir inspirerad av den yttersta verkligeten. 149 Det pågår idag många olika försök att identifiera de neurobiologiska processer som korrelerar med den enskilda individens subjektiva upplevelser av den yttersta 22

23 verkligheten. 150 Enligt Kierkegaard är subjektiviteten människans totala existentiella aktivitet och tron är dess högsta form. Om så är fallet hur skall forskare inom neuroteologin eller neuroandligheten kunna identifiera neurobiologiska aktiviteter vilka korrelerar med upplevelsen av den yttersta verkligheten, genom att använda instrument vilka är tillverkade för att mäta hjärnans lokala aktiviteter och inte dess globala strävan? Kierkegaards uppfattning av den enskilda individens upplevelser av den yttersta verkligheten får en tydlig utformning i boken Fruktan och Bävan. Han hävdar att Abraham valde att lämna sitt jordiska förstånd 151 och tog med sig tron. 152 Abraham genomförde trons dubbelrörelse, dvs. oändlighetens och ändlighetens rörelse. Oändlighetens rörelse är att suspendera det etiska, att tömma sig på allt, t.ex. det rationella tänkandet och det intuitiva skådandet. Denna uppfattning, kenosis, är en grundläggande komponent i den apofatiska mystiken. Kierkegaard framhäver att oändlighetens rörelse är något som den enskilda individen gör. Den är en mänsklig handling 153, ett slags rening eller självtranscendens. Han skriver: Jag kan av egen kraft resignera på allt och på så sätt finna frid och vila i smärtan 154, men för att resignera fordras inte tro 155, dvs. ändlighetens rörelse. Oändlighetens rörelse leder till ett skifte i den enskilda individens existens. Individens uppmärksamhet på sinnesintryck och känslor samt skapande av värde och mening är inte längre i fokus. Yttre stimulans, emotionell respons och jagkänslan transcenderas. Individens medvetande blir så småningom tomt, ett slags tabula rasa. I denna tomhet kan den yttersta verkligheten, Varat självt, visa sig. Ändlighetens rörelse är att uppleva den yttersta verkligheten, att bli inspirerad av den och att handla i enlighet med dess principer. Kierkegaard framhäver att ändlighetens 23

24 rörelse är något som Gud, den yttersta verkligheten, åstadkommer. När individen har passerat det sista trappsteget på scala paradisi tar Gud vid och ger individen, trons riddare, kraften att genomföra ändlighetens rörelse. Gud transformerar trons riddare. Han skriver: Men av egen kraft kan jag inte få ens det minsta av det som tillhör ändligheten; ty jag förbrukar ständigt min kraft till att resignera på allt. 156 Han hävdar att genom tron, ändlighetens rörelse, erhöll Abraham Isak. 157 Trons mod, ändlighetens rörelse, är att gripa hela timligheten i kraft av det absurda. 158 Han betraktar denna rörelse som den största och svåraste av allt. 159 Kierkegaard kallar ändlighetens rörelse det vidunderliga och skriver: Men nästa steg gör mig häpen, hjärnan vänder sig i mitt huvud; ty att, sedan resignationens rörelse är fullgjord, nu i kraft av det absurda, erhålla allt, få sin önskan uppfylld, hel och oavkortad, det överstiger mänskliga krafter, det är något vidunderligt. 160 Vidare. Att således leva glad och lycklig varje stund i kraft av det absurda, att varje ögonblick se svärdet sväva över den älskades huvud och dock inte finna tröst i resignationens smärta, utan glädje i kraft av det absurda detta är vidunderligt. 161 Ändlighetens rörelse innebär en transformation av den enskilda individens existens. Individen blir gudomliggjord. Det saknas ett allmänt accepterat språk med vilket människor kan beskriva detta gudomliggörande, flödet av information mellan den yttersta verkligheten och den enskilda individen. Hur kan 2000-talet människor bäst förstå kommunikationen mellan Gud och individen? Hur ska nutidsmänniskan förstå individens feeling of intimacy with the divine 162 eller awareness of God or a timeless reality 163? I vilken mån hjärnans plasticitet och medvetandets flexibilitet tillåter ett sådant existentiellt skifte är en öppen fråga. Individens gudomliggörande innebär att han eller hon ser livet från evighetens perspektiv (sub specie aeternitatis). Individens livsyttring återspeglar den eviga principen, den villkorslösa kärleken. 24

25 Kierkegaard skriver i boken Kärlekens gärningar från år 1847 att den villkorslösa kärleken kommer från Gud, den yttersta verkligheten. Så här står det: Varifrån kommer kärleken, var har den sin upprinnelse och sitt ursprung, var ligger den plats som utgör dess hemvist, som den utgår ifrån? Jo, den platsen är fördold eller finns i det fördolda. Det är en plats i en människas innersta: från den platsen utgår kärlekens liv, ty från hjärtat utgår livet. 164 Han fortsätter: Liksom den stilla sjön har sin djupaste botten i de fördolda källsprång som intet öga skådat, på samma sätt har en människas kärlek en ännu djupare grund, i Guds kärlek. 165 Kierkegaard påstår att den gudomliga kärleken är helt annorlunda än den estetiska kärleken ( känslans och driftens och böjelsens och lidelsens kraftspel 166 ) och den etiska kärleken ( poesins besjungna härlighet 167 ). Han skriver: Kärlek har det funnits också i hedendomen, men att man måste älska är en evighetens förändring och se, allt har blivit nytt! Vilken skillnad mellan känslans och driftens och böjelsens och lidelsens, kort sagt, omedelbarhetens kraftspel, poesins besjungna härlighet i leendet eller i tårarna, i önskningen eller i saknaden vilken skillnad mellan detta och evighetens, befallningens allvar i ande och sanning, i uppriktighet och i självförnekelse! 168 Han hävdar att varken estetikern eller etikern kan förstå den gudomliga kärleken 169 eftersom den kräver att individen skall älska. 170 Han uppfattar du skall älska på följande sätt: Du skall älska. Bara om det är en plikt att älska, bara då är kärleken för evigt säkerställd mot varje förändring; evigt frigjord i salig oavhängighet; evigt lycklig säkrad mot förtvivlan. 171 Han menar att plikten att älska är beständig. När kärleken har undergått evighetens förändring genom att ha blivit plikt, då har den vunnit beständighet, och det följer då av sig självt att den består. 172 Han anser att denna evighetens säkerställning jagar bort all ångest och gör kärleken fullkomlig, fullkomligt betryggad. 173 Vidare: Den sanna kärleken, som 25

26 undergick evighetens förändring genom att bli till plikt, förändras aldrig, den är enfaldig, den älskar och hatar aldrig, hatar aldrig den älskade. 174 Han påstår att så är inte fallet med den etiska kärleken. Den är inte evigt säkerställd mot varje förändring. Den kan förändras i sig själv, och den kan förändras av sig själv. 175 Han skriver: Den omedelbara kärleken kan förändras i sig själv, den kan förändras till sin motsats, till hat. Hat är en kärlek som har blivit till sin motsats, en kärlek som gjort skeppsbrott och gått till botten. 176 Också. Den omedelbara kärleken kan förändras i sig själv, den kan genom självantändning bli till svartsjuka, från den största lycka bli till det största kval. Så farofylld är den omedelbara kärlekens hetta, hur stor dess lust än är, så farofylld att denna hetta lätt kan bli till en sjukdom. Det omedelbara är som det jäsande, som ju kallas just så för att det ännu inte har undergått någon förändring, och därför heller inte har utsöndrat det gift som ändå är just det glödande i det jäsande. 177 Kierkegaard uppfattar den fundamentala skillnaden mellan den etiska kärleken och den gudomliga kärleken på följande sätt: Stridsfrågan mellan diktaren och kristendomen kan då bestämmas tämligen exakt som så: älskande och vänskap är förkärlek och förkärlekens lidelse; den kristliga kärleken är självförnekelsens kärlek, för den saken borgar detta skall. Att avmatta dessa lidelser är förvirringen. Men det gränslösaste i förkärlekens lidelse när det gäller att utesluta är att älska bara en enda; det gränslösaste i självförnekelsens när det gäller att ge sig hän är att inte utesluta en enda. 178 Den gudomliga kärleken är allomfattande. Den gudomliga kärleken anses vara en kraft som kan förflytta berg. Med hjälp av den skall du försätta himmel och jord, ja, du skall göra det ännu underbarare, du skall försätta himmel och jord så stilla, så lätt att ingen märker det. 179 Den kan bära allt, tro allt, hoppas allt och uthärda allt. Kierkegaard skriver: För om detta är en plikt, då blir uppgiften inte att finna det älskansvärda föremålet, utan uppgiften är den, att finna det nu redan givna eller valda föremålet älskansvärt, och att fortsättningsvis kunna finna 26

27 honom älskansvärd, hur han än förändras. 180 Vidare: Om det är en plikt i att älska att älska de människor vi ser, då finns det ingen gräns för kärleken. Skall plikten fullgöras, då måste kärleken vara gränslös, det vill säga, förbli oförändrad, hur föremålet än må förändras. 181 Kierkegaards uppfattning att subjektivitetens högsta form är tron kan sammanfattas på följande sätt: Det är möjligt för den enskilda individen att suspendera det etiska, t.ex. det rationella tänkandet och det intuitiva skådandet. Individen genomför oändlighetens rörelse. När individen har passerat det sista trappsteget på scala paradisi tar Gud över och transformerar individens existens. Ändlighetens rörelse leder till uppkomsten av ett grundläggande existentiellt skifte. Den transformerade individens livsyttring återspeglar den gudomliga kärleken, dvs. han eller hon ser allt med omtänksamhetens och omsorgens blick. Sammanfattning Kierkegaards utgångspunkt är att den enskilda individens existens är präglad av ett sökande efter ett högsta goda. Han eller hon strävar efter att tillskriva det egna livet värde och mening (att skapa personlig mening) och att tillskriva andra människors liv värde och mening (att bygga ett fungerande samhälle). Kierkegaard framhäver att individen kan välja antingen den etiska kärleken eller den gudomliga kärleken. Förutsättningen för uppkomsten av en upplevelse av den etiska kärleken är subjektiviteten, innerligheten, och ett grunddrag i den etiska kärleken är ångest. Kierkegaard framhäver att det alltid är den enskilda individen själv som bestämmer 27

28 hur det etiska landskapet ska se ut. Individen tar ett personligt ansvar för vad som är gott och ont, rätt och fel, viktigt och oviktigt. Individen kan inte överlämna sitt etiska landskaps utseende till någon annan. Förutsättningen för uppkomsten av en upplevelse av den gudomliga kärleken är trons dubbelrörelse, oändlighetens och ändlighetens rörelse. Individen som transformeras av Gud, den yttersta verkligheten, ser livet från evighetens perspektiv. 28

29 Noter 1. Sören Kierkegaard, Avslutande ovetenskaplig efterskrift, del 1, Nimrod, Berlin 1999, ss, 18, 19, 30, 33. Härefter AOE:1 (Søren Kierkegaards samlede Værker, Bind VII, Gyldendalske Boghandels Forlag, Kjøbenhavn 1902, ss, 6, 7, 16, 19. Härefter SV:7; Søren Kierkegaards Skrifter 7, Gads Forlag, København 2002, ss, 24, 25, 34, 36. Härefter KS:7) 2. AOE:1, ss, 25, 27, 37 (SV:7, ss, 11, 13, 23; KS:7, ss, 29, 31, 40) 3. AOE:1, s, 26 (SV:7, s, 12; KS:7, s, 30) 4. AOE:1, s, 29 (SV:7, s, 15; KS:7, s, 33) 5. Människans strävan är tillblivelse (AOE:1, s, 79; SV:7, s, 62; KS:7, s, 80), existensen själv, existerandet. (AOE:1, s, 90; SV:7, s, 72; KS:7, s, 90) 6. AOE:1, s, 19 (SV:7, s, 7; KS:7, s, 25) Han skriver också: Varje människa, hur obegåvad hon än är, hur underordnad ställning hon än innehar i livet, äger ett naturligt behov att skaffa sig en livsåskådning, en föreställning om livets mål och mening. Sören Kierkegaard, Antingen Eller, del 2, Nimrod, Önneköp 2002, s, 173. Härefter AE:2 (Søren Kierkegaards samlede Værker, Bind II, Gyldendalske Boghandels Forlag, Kjøbenhavn 1901, s, 163. Härefter SV:2; Søren Kierkegaards Skrifter 3, Gads Forlag, København 1997, s, 175. Härefter KS:3) 7. AOE:1, s, 157 (SV:7, s, 135; KS:7, s, 151) Han skriver också: Det etiska är och förblir den högsta uppgift som varje människa är ställd inför. AOE:1, s, 145 (SV:7, ss, ; KS:7, s, 141) 8. Aristotle, Ethics, (översättning, J.A.K. Thomson), Penguin Books, Middlesex Georgios I. Mantzaridis, The Deification of Man, St. Vladimir s Seminary Press, New York Cecilia Melder, Vilsenhetens Epidemiologi: En religionspsykologisk studie i existentiell folkhälsa, Uppsala University

30 11. AOE:1, ss, 26, 29, 33, 35 (SV:7, ss, 12, 15, 19, 21; KS:7, ss, 30, 33, 36, 38) Kierkegaard använder uttryck som att bygga, det uppbyggliga och att uppbygga många gånger i sina olika skrifter. AOE:1, s, 245 (SV:7, s, 216; KS:7, s, 232); AE:2, s, 321 (SV:2, s, 306; KS:3, s, 320); Sören Kierkegaard, Kärlekens gärningar, Nimrod, Önneköp 2011, s, 220. Härefter KG (Søren Kierkegaards samlede Værker, Bind IX, Gyldendalske Boghandels Forlag, Kjøbenhavn 1903, s, 202. Härefter SV:9; Søren Kierkegaards Skrifter 9, Gads Forlag, København 2004, s, 213. Härefter KS:9) 12. AOE:1, s, 36 (SV:7, s, 21; KS:7, s, 39) Oändlig lidelse, innerlighet och subjektivitet är inre skeenden som står i kontrast till yttre skeenden såsom hjärnans bearbetning av elektrokemisk information. Kierkegaard blev inspirerad av de tyska idealisterna. The German Idealists read back into nature all the spirit that two thousand years of thought had tried to dissociate from it they sought to see in human spirit the ultimate distillation of nature s own essence. John Zammito, Reconstructing German Idealism and Romanticism: Historicism and Presentism, Modern Intellectual History 1, 3 (2004), s, AOE:1, s, 36 (SV:7, s, 21; KS:7, s, 39) 14. AOE:1, ss, (SV:7, ss, 22-23; KS:7, ss, 39-40) 15. AOE:1, s, 72 (SV:7, s, 55; KS:7, s, 73) 16. AOE:1, s, 75 (SV:7, s, 58; KS:7, s, 76) 17. AOE:1, ss, 72, 79 (SV:7, ss, 55, 62; KS:7, 73, 80) 18. AOE:1, s, 78 (SV:7, s, 60; KS:7, s, 79) 19. AOE:1, s, 75 (SV:7, s, 58; KS:7, s, 76) Kierkegaardforskare M.G. Piety skriver: Knowledge is objective if it is not essentially related to the existence of the individual knower s, 3. M.G Piety, Ways of Knowing: Kierkegaard s Pluralist Epistemology, Baylor University Press, Texas AOE:1, s, 79 (SV:7, s, 61; KS:7, s, 80) 21. AOE:1, ss, 94, 95 (SV:7, s, 76, 77; KS:7, s, 94, 95) 30

31 22. AOE:1, s, 97 (SV:7, s, 78; KS:7, ss, 96-97) Språnget har att göra med en fundamental övergång, en kvalitativ rörelse från ett tillstånd till ett annat tillstånd. Se också Sören Kierkegaard, Avslutande ovetenskaplig efterskrift, del 2, Nimrod, Berlin 1999, s, 49. Härefter AOE:2 (SV:7, s, 296; KS:7, s, 313) 23. Susan Greenfield, Tomorrow s People: how 21 st century technology is changing the way we think and feel, Penguin Books, Middlesex John Searle, The Rediscovery of the mind, The MIT Press, Massachusetts 1992, s, 10; David Chalmers, The character of consciousness, Oxford University press, New York 2010, ss, Quantum information, elektrokemiska processer, den objektiva verkligheten, existerar oberoende av det mänskliga medvetandet (ett slags metafysisk realism). 25. Dan Zahavi, Subjectivity and Selfhood: Investigating the first-person perspective, The MIT Press, London 2005, s, 3; Chalmers, The character of consciousness, ss, Ett förstapersonsperspektiv är inte enbart en metod för att utforska medvetande och dess innehåll. Detta perspektiv kan också uppfattas som skapande av värde och mening eftersom värde och mening saknar självständig existens (ett slags metafysisk idealism). 26. David Chalmers, The Conscious Mind: In search of a fundamental Theory, Oxford University Press, Oxford Se också Nicholas Humphrey, SOULDUST: The Magic of Consciousness, Quercus, London En del vetenskapsmän och filosofer menar att det är möjligt att identifiera och beskriva sambandet mellan hjärnans neurobiologiska tillstånd och de s.k. subjektiva upplevelserna. Se Daniel Dennett, Consciousness Explained, Little, Brown and Company, Toronto 1991; Patricia Churchland, Braintrust: What Neuroscience Tells Us About Morality, Princeton University Press, Princeton I Platons Dialog Faidros berättar Sokrates för sin vän att han inte har tid att spekulera över otroliga varelser och obegripliga monster. Det står: Sånt har jag absolut inte tid med, och orsaken, min vän, är att jag ännu inte känner mig själv, som inskriften i Delfi säger att man ska. Och så länge jag är 31

32 okunnig på den punkten tycker jag att det är löjligt att jag ska undersöka sådant som ligger utanför mig. Därför struntar jag i de där sakerna, följer traditionen om dem, och som jag just sade undersöker jag inte dem utan mig själv. Kanske är jag ett mer sammansatt och mer uppblåst högmodigt djur än Tyfon? Kanske är jag ett fredligare och enklare djur som till sin natur har del av ett gudomligt och anspråkslöst livsöde? Platon. Skrifter. Bok 2, (översättning, J. Stolpe), Atlantis, Stockholm 2003, ss, (Faidros 230a) Se Jacob Howland, Kierkegaard and Socrates: A Study in Philosophy and Faith, Cambridge University Press, New York 2006, ss, AOE:1, s, 135 (SV:7, s, 115; KS:7, s, 132) Kierkegaard hävdar att den etiska individen utforskar sig själv och skriver: Etiken koncentrerar sig på individen, och etiskt förstått är det varje individs uppgift att bli en hel människa AOE:2, s, 53 (SV:7, s, 300; KS:7, s, 316) Också. Varje människa måste väsentligen antas vara i besittning av det som väsentligen tillhör människovarandet. Den subjektiva tänkarens uppgift är att förvandla sig själv till ett instrument som tydligt och bestämt uttrycker det mänskliga i existensen. AOE:2, s, 63 (SV:7, s, 309; KS:7, s, 325) Han skriver i boken Antingen Eller, del 2: Den som lever etiskt har alltså sig själv som sin uppgift. AE:2, s, 244 (SV:2, s, 230; KS:3, s, 244) 29. AOE:1, ss, 117, 128 (SV:7, ss, 97, 108; KS:7, ss, 114, 125) 30. AOE:1, s, 118 (SV:7, s, 99; KS:7, s, 116) 31. AOE:1, s, 182 (SV:7, s, 158; KS:7, s, 174) 32. AOE:1, s, 182 (SV:7, 158; KS:7, s, 175) 33. Søren Kierkegaards Skrifter 17, Gads Forlag, København 2000, s, 24. (egen översättning) Kierkegaard blev inspirerad av J.G. Fichte som menade att subjektets, andens, existens visar sig i handling och inte i vetande. Se Christopher Groves, Identity and Original Duplicity in Fichte s Jena Wissenchaftslehre and Schelling s Jena Naturphilosphie, Pli (2000), s, AEO:1, s, 183 (SV:7, s, 159; KS:7, s, 175) 32