RGB-flöde när ska konverteringen till CMYK ske? J O A N N A T Ö R N R O S

Transkript

1 RGB-flöde när ska konverteringen till CMYK ske? J O A N N A T Ö R N R O S Examensarbete Stockholm, Sverige 2007

2 RGB-flöde när ska konverteringen till CMYK ske? J O A N N A T Ö R N R O S Examensarbete i medieteknik om 10 poäng vid Högskoleingenjörsprogrammet för medieteknik Kungliga Tekniska Högskolan år 2007 Handledare på CSC var Christer Lie Examinator var Roger Wallis TRITA-CSC-E 2007:014 ISRN-KTH/CSC/E--07/014--SE ISSN Kungliga tekniska högskolan Skolan för datavetenskap och kommunikation KTH CSC Stockholm URL:

3 RGB-flöde - när ska konverteringen till CMYK ske? Sammanfattning De två olika färgsystem som används för att visa färger på bildskärmar respektive i tryck är RGB (rött, grönt och blått) och CMYK (cyan, magenta, gult och svart). Med de första trumscannrarna som användes inom den grafiska industrin scannades bilder direkt i CMYK. Även fast scannrarna senare behöll bilderna i RGB och digitalkamerorna började slå igenom var det många bildredigerare som ändå konverterade bilderna till CMYK direkt efter inläsning. Eftersom redigerarna var vana att arbeta med bilderna i CMYK ville de fortsätta på det sättet. Dessutom skulle ändå konvertering till CMYK ske innan bilden gick till tryck. Idag krävs att bilden är tillgänglig i så många olika format och publiceringskanaler som möjligt. Därför är RGB en bättre färgrymd att utgå ifrån eftersom man då inte är låst till bara en utenhet. På flera tryckerier börjar man nu göra hela dokument klara i RGB och konvertera till CMYK i ett senare led, till exempel vid rippning. Man har ett RGB-flöde även om slutmålet är CMYK. I examensarbetet undersöks för- och nackdelar med tidig respektive sen konvertering till CMYK. För att få veta vilka rutinerna är när det gäller separationen till CMYK, samt vilka åsikterna är om RGBrespektive CMYK-flöde, har intervjuer gjorts på tryckerier i Stockholm. Även enkäter har skickats via e-post till tryckerier runtom i landet. Egna provtryckningar gjordes också för att tekniskt och visuellt kunna avgöra vad som skiljde sig åt mellan tidig och sen konvertering. Det som framgick av intervjuerna och enkäterna var att kontroll över färgerna var viktigt och därför föredrogs att separera bilderna innan rippning. Redigering av bilderna sker i RGB eftersom det ger mer kontroll och en större färgrymd att arbeta i. En stor fördel med att behålla bilden länge i RGB är också att den kan användas till flera utkällor. Bilden behöver då inte redigeras om för varje ny enhet den ska tryckas på. Nackdelar med RGB-flöde är att vissa kunder har mer kunskap om CMYK och kan till exempel säga att de vill ha 10 % mer cyan i en bild. En annan nackdel är att konverteringsmetoden inte kan variera mellan olika bilder i ett dokument. Ska man separera ett helt dokument samtidigt måste man välja samma konverteringsmetod för alla bilder. Av provtryckningarna kan sägas att det skiljer sig olika mycket mellan olika färger beroende på om ICCprofilen läggs på, och därmed färgerna konverteras från RGB till CMYK, i Photoshop eller i rippen. Bilden som separerats i Photoshop har ΔE-värden som skiljer sig mest från originalet. Även visuellt avviker den bild som separerats i Photoshop mest från de övriga bilderna.

4 RGB workflow when is the conversion to CMYK going to occur? Abstract The two different colour systems that are used to show colours on screens and in print are RGB (red, green and blue) and CMYK (cyan, magenta, yellow and black). With the first generation of drum scanners used in the graphic industry the photo were scanned in CMYK (cyan, magenta, yellow and black). Even though the scanners later kept the pictures in RGB (red, green and blue) and digital cameras became more common, there were many prepress operators that still converted the picture to CMYK before they started to work with it. Since they were used to work with CMYK they preferred to continue in that way. Furthermore the picture was in any case going to be converted to CMYK before printing. Today the picture must be accessible in as many formats and channels for publishing as possible. Because of this RGB is a better colour space to start from since you are then not locked up to only one printer device. Several printers have now started to finish the documents in RGB and then convert them to CMYK later in the workflow, for example in the rip. They have an RGB-workflow even though the target is CMYK. In the thesis the advantages and disadvantages of early respectively late conversion to CMYK are examined. To know what the routines are concerning the separations to CMYK and what the opinions about RGB- respectively CMYK-workflow are inteviews have been made with some prepress managers in the Stockholm area. Interviews via have also been made with prepress managers in other places in Sweden. Test printings have been made to technically and visually conclude what the differences are between early and late conversion. The conclusion that could be made from the interviews is that the printers want to have control over the colours and therefore prefer to separate the pictures before the rip. The editing of the pictures is done in RGB because it gives more control and also a larger colour space to work in. A great advantage to keep the picture in RGB as long as possible is also that it then can be used to more output devices. You don t have to re-edit the picture for each output device it is going to be printed on. The disadvantages with an RGB-workflow is that some customers have more knowledge about CMYK and can therefore for example say that they want to have 10 % more of cyan in a picture. Another disadvantage is that the rendering intent can t vary between different pictures in a document. If a whole doument is going to be separated at the same time you have to choose one rendering intent for all the pictures. From the test printings the conclusions can be made that different colours distinguishes differently much from each other depending on if the picture was separated in Photoshop or in the rip. The picture that was separated in Photoshop had the ΔE-values that differentiated the most from the original. Even visually the picture that was separated in Photoshop distinguish the most from the others.

5 Förord Den här rapporten är ett examensarbete i Medieteknik utfört vid Skolan för Datavetenskap och Kommunikation vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm. Jag vill tacka min uppdragsgivare STFI-Packforsk AB för att jag fick möjligheten att göra mitt examensarbete hos dem. Speciellt tack till mina handledare Marianne Klaman på STFI-Packforsk och Christer Lie på KTH. Jag vill också tacka Malin Wedin och Bertil Österberg på STFI-Packforsk respektive Digital Printing Center i Örnsköldsvik för all hjälp jag fick när jag gjorde mina provtryckningar. Ett stort tack också till alla som har svarat på frågor, ställt upp på intervjuer och svarat på enkätfrågor. Till sist vill jag tacka min mamma Karita Törnros för noggrann korrekturläsning. Joanna Törnros

6 Innehåll 1. Inledning Bakgrund Syfte Begränsningar Metod intervjuer Metod provtryckningar Upplägg av rapporten Företaget Färglära Vad är färg? Mänskligt färgseende Additiv och subtraktiv färgblandning Teoretisk och praktisk svart Hur färgerna blandas i tryck Nyans, mättnad och ljushet Belysning Metamerism Kontrastverkan Färgsystem och färgrymder Kolorimetri Färgsystem Färgrymd Enhetsberoende och enhetsoberoende färgsystem RGB CMYK HiFi-color PMS CIE CIEXYZ CIELAB Delta E (ΔE) Mätning av färg Spektrofotometer Densitometer Kolorimeter Betraktningsskåp Färghantering Färghanteringssystem Kalibrering Karaktärisering Testformar Färgomfång Profiler Interpolering ICC-standarden Färgkonvertering Arbetsfärgrymd Tryckprocessen Tryckanpassning Vad påverkar resultatet? Olika tryckmetoder Digitaltryck Xerografi Inkjet Raster RIP Arbetsflödet inom grafisk produktion Från fotografi till tryck OPI-server Tryckspecifikation Preflight PDF PDF/X PDF-flöde JDF (Job Definition Format) Färgflöden Färgstyrning i arbetsflödet När ska man konvertera? RGB-flöde Fördelar med RGB CMYK-flöde Arbetsflöden med arbetsfärgrymd Överföring av färginformation Standardiserat tryck Framtiden för RGB-flöden...32

7 9. Hur fungerar färgflödet på tryckerierna idag? Metod Resultat Egna provtryckningar och resultat Metod Kalibrering av skrivaren Skapande av ICC-profiler Färgflöden i Photoshop och InDesign Byte av ICC-profil Uppmätning med SpectroScan Jämförande av mätvärdena Resultat Slutsatser och framtid Slutsats Framtid...44 Referenser 45 Ordlista.46 Bilagor Intervjuer...50 Enkäter...62 Testform för skapandet av ICC-profiler...69 Bilder som trycktes...70 Mätdata Diskussion Varför ICC-profilerna blev fel... 43

8 1. Inledning 1.1 Bakgrund Med de första scannrarna som användes inom grafisk produktion scannades bilder i CMYK. Det blev därför mest naturligt att redigera bilden i CMYK innan den sedan trycktes. Moderna scannrar läser in bilderna i RGB. Så gör även digitalkameror som nuförtiden är vanligare i bildproduktionen än scannrar. Eftersom bilderna måste konverteras till CMYK innan de trycks har man traditionellt börjat bildredigeringen med att göra en CMYK-konvertering och sedan fortsätta att redigera i CMYK. Det har på senare tid kommit fram flera argument för att det är bättre att utföra all redigering i RGB istället och vänta med att konvertera bilden till CMYK så länge som möjligt. Bland annat är den naturliga färgrymden för fotografier RGB. Eftersom bildredigering i datorprogram som Photoshop egentligen handlar om vanlig fotografisk redigering som man förut gjorde i mörkrum, finns det ingen anledning att inte fortsätta att redigera bilderna i RGB, trots att det nu sker digitalt. En fördel är också att RGBfärgrymden är större än CMYK-färgrymden, varför redigering i RGB ger fler möjligheter. 1.2 Syfte Syftet med exjobbet är dels att undersöka hur man ser på RGB-flöden på tryckerierna idag och hur deras rutiner kring CMYK-konverteringar ser ut. Syftet är också att genom egna provtryckningar undersöka om kvaliteten på trycket skiljer sig åt beroende på var i det grafiska flödet bilderna konverterats till CMYK. Syftet med det arbetet är att undersöka för- och nackdelar med de olika metoderna. Frågeställningen har varit: När ska man konvertera färgerna till CMYK för att slutresultatet ska bli så bra och så likt originalet som möjligt? 1.3 Begränsningar När det gällde intervjuerna på tryckerier har jag begränsat mig till medelstora och stora civiltryckerier i Stockholm. Ett tryckeri ligger utanför Stockholmsområdet, Trosa Tryckeri. Det valdes ändå på grund av att de har sin prepressavdelning i Stockholm och för att de har bra erfarenhet av RGB-flöde. När jag gjorde mina egna provtryckningar hann jag inte trycka på så många papperskvaliteter och med så många olika utskriftsenheter som jag tänkt från början. Jag fick begränsa mig till en papperskvalitet och en skrivare. 1

9 1.4 Metod intervjuer För att få veta hur man arbetar med färghantering på tryckerierna besökte jag fem stycken tryckerier och gjorde intervjuer med prepressoperatörer och prepresschefer. Jag har också skickat enkäter med e-post till flera civiltryckerier på skilda platser i Sverige, både i storstäder och i mindre städer. Detta för att se om tryckeriernas rutiner skiljer sig åt beroende på om kundkretsen i första hand finns i tryckeriets närområde, eller om den är mer utspridd i landet. 1.5 Metod provtryckningar Egna provtryckningar genomfördes för att kunna undersöka om det bildkvalitetsmässigt har någon betydelse var i flödet man separerar färgerna till CMYK. Två olika sorters bilder och en testform med ett antal utvalda färgrutor valdes. Efter intervjuer och litteraturstudie valdes tre olika ställen i flödet där ICC-profilen skulle läggas på. Bilderna skrevs sedan ut och testformen mättes upp med en spektrofotometer. Bilderna utvärderades också visuellt. 1.6 Upplägg av rapporten Rapporten börjar med teoretisk bakgrund. Där gås den grundläggande teorin igenom som är nödvändig för att förstå examensarbetets praktiska del. Den andra delen består av genomförande och resultat samt slutsatser och framtid. En ordlista finns i slutet av rapporten där vanliga ord och begrepp förklaras kort. 1.7 Företaget STFI-Packforsk AB är ett av de världsledande forskning- och utvecklingsföretagen inom massa- och pappersindustrin, förpackningsindustrin och den grafiska branschen. Huvudkontoret ligger i Stockholm men företaget finns också i Kista och i Örnsköldsvik. Man håller på med grundläggande forskning men arbetar även med direkta uppdrag från industrin. 2

10 2. Färglära 2.1 Vad är färg? Det vi kallar ljus är elektromagnetisk strålning med mycket hög frekvens. Våglängderna för den strålning som det mänskliga ögat kan uppfatta ligger mellan 385 och 705 nanometer (nm). Olika våglängder ger ljus med olika färger. Det blåa ljuset ligger omkring 400 till 500 nm och det gröna mellan 500 och 600 nm. Det röda ljuset sträcker sig från 600 nm till 700 nm, därefter övergår strålningen till infrarött ljus som vi uppfattar som värmestrålning. Vanligt dagsljus innehåller alla våglängder och uppfattas därför som vitt (Johansson mfl. 1998), se figur 2.1. Bild 2.1 Det synliga ljuset sträcker sig från cirka 400 till 700 nm och är bara en liten del av all elektromagnetisk strålning. 2.2 Mänskligt färgseende Det mänskliga ögat har tre färgkänsliga receptorer som kallas tappar. De sitter i näthinnan och är känsliga för olika delar av spektrumet. L-tapparna är känsliga för långa våglängder, det vill säga rött ljus, M-tapparna är känsliga för mellanlånga våglängder som ger grönt ljus och S-tapparna för korta våglängder som ger blått ljus. Med hjälp av dessa kan vi uppfatta alla kulörer genom att grundfärgerna rött, grönt och blått kombineras. Totalt kan ögat uppfatta cirka 10 miljoner olika kulörer (Green, 1999). 3

11 Varje tapp har en känslighetsfunktion som matematiskt beskriver dess totala stimulering. L = I(λ)l(λ)dλ M = I(λ)m(λ)dλ S = I(λ)s(λ)dλ Ekv. 2.1 I(λ) är det inkommande ljusets sprektralfördelning, l(λ), m(λ) och s(λ) är ögats känslighetsfunktioner och L, M och S är de tre så kallade tristimulusvärdena som eftersträvas. Bild 2.2 Diagrammet visar L, M- och S-tapparnas känslighetskurvor. När vitt ljus, exempelvis vanligt dagsljus, faller mot en yta reflekteras en del av kulörerna tillbaka mot ögat, övriga absorberas. Ögat uppfattar den blandningen av våglängder som reflekteras av ytan som ytans kulör. Till exempel så verkar ett blad från en växt vara grönt därför att det består av pigment som absorberar rött och blått ljus, men reflekterar grönt ljus. 2.3 Additiv och subtraktiv färgblandning Ett vanligt färgfotografi kan bestå av tusentals olika kulörer. Att trycka var och en av alla de färgerna separat är en omöjlighet, därför måste man försöka återskapa alla färgerna med bara några få grundfärger. Detta gäller också när man ser en bild på en dator- eller TV-skärm Additiv färgblandning Genom att belysa ögat med rött, grönt och blått ljus (RGB) i olika blandningsförhållanden kan vi skapa en mängd olika färgintryck och ljushetsnivåer. En TV- eller en datorskärm är uppbyggd av ett stort antal punkter, så kallade pixlar, som vardera består av tre små ljuskällor i färgerna rött, grönt och blått. Genom att låta dem lysa med olika styrka skapas de olika färgerna som syns på skärmen. Eftersom skärmen betraktas på avstånd syns inte de enskilda pixlarna. När ingen av ljuskällorna är tänd är skärmen svart och när alla lyser med full styrka är den vit. Vidare ger exempelvis släckta blåa men fullt lysande gröna och röda ljuskällor en stark gul färg. Man säger att färgen är mättad eftersom det inte går att få den 4

12 mer gul. Om de blåa ljuskällorna hade fått lysa med halv styrka samtidigt som de röda och gröna lyste med full styrka skulle färgen fortfarande bli gul, men inte lika stark utan med en mer blek nyans. Den här metoden att skapa färger kallas additiv färgblandning. Man utgår från svart och adderar sedan de - för det additiva färgsystemet - tre primärfärgerna rött, grönt och blått för att skapa fler kulörer. Lika delar av alla tre färgerna ger en grå kulör, lyser alla tre ljuskällorna med full styrka blir färgen vit. Bild 2.3 Additiv färgblandning Subtraktiv färgblandning I den subtraktiva färgblandningen är utgångspunkten i stället en vit yta som appliceras med färger. För det subtraktiva färgsystemet är primärfärgerna cyan, magenta och gul. Blandar man alla de tre färgerna i lika delar får man svart. Den här metoden används när man trycker färger på exempelvis papper. Blandas primärfärgerna cyan, magenta och gult två och två med varandra fås sekundärfärgerna rött, grönt och blått. Blandas i sin tur dessa får man tertiärkulörer som byggs upp av alla primärkulörer. Genom att primärkulörerna blandas med varandra i olika mängd kan man återskapa de flesta synliga kulörer. Namnet subtraktiv färgblandning kommer av att primärfärgerna i spektrat subtraheras för att få en svart yta. Genom att applicera till exempel färgen cyan på ett papper släcks reflektionen från cyans komplementfärg röd ut. Då återstår reflektionen från grönt och blått, vilket vi ser som cyan. Om en gul färg appliceras över ytan med cyan släcks också reflektionen av blått ut, eftersom komplementfärgen till gul är blå. Nu är det bara reflektionen av den gröna delen av spektrat som återstår. Om vi till sist lägger på ett skikt av magenta, släcks även grönt ut. Resultatet blir en svart yta eftersom all reflektion av ljus har släckts ut. Primärfärgerna i spektrat har subtraherats (Carlsson, 2005). 5

13 Bild 2.4 Subtraktiv färgblandning 2.4 Teoretisk och praktisk svart De färger som används för tryck är inte ideala. De klarar inte att helt filtrera bort det synliga ljuset. Teoretiskt sett skulle cyan, magenta och gult tryckta på varandra bli svart, men i verkligheten blir det en mörk brungrå färg. För att kunna få en helt svart ton läggs därför färgen svart till när man trycker (Johansson m.fl. 1998). Det finns flera fördelar att trycka med en separat svart färg. Bland annat minskar risken för misspass om man ska trycka små ytor, till exempel liten text. Det ger totalt fyra tryckfärger; cyan, magenta, gult och svart. Dessa fyra färger skrivs CMYK (Y efter engelskan yellow och K efter key color). 2.5 Hur färgerna blandas i tryck Ett fotografi består av många färger med steglösa tonövergångar. En tryckpress eller skrivare kan inte återge kontinuerliga tonövergångar utan arbetar istället med tryckande eller icke-tryckande ytor. De kan inte heller, som tidigare nämnts, använda sig av alla enskilda färger som finns i ett fotografi. Färgskiktets tjocklek måste hållas konstant så färgnyansernas styrka kan inte varieras genom att lägga på mer eller mindre färg. Därför måste bilden delas upp i mycket små punkter i olika storlekar av tryckfärg i de fyra färgerna C, M, Y och K. Ögat luras att tro att det ser kontinuerliga tonövergångar. På så sätt blandas färgerna och skapar nya kulörer. 6

14 2.6 Nyans, mättnad och ljushet Färgernas kolorimetiska egenskaper kan beskrivas med begreppen nyans, mättnad och ljushet Nyans Nyansen, eller färgtonen, är egenskapen hos en ren färg som skiljer den från andra färger. De har alla olika våglängder inom det synliga spektrumet. Exempel på olika nyanser är gul, röd, grön och blå. Nyansen anger också hur gul eller blå en röd färg är. Den anger hur exempelvis två röda färger förhåller sig till varandra. Bild 2.5 Bilden visar olika nyanser av rött. Rutan till vänster består av mer gult, den till höger mer blått och den i mitten är en neutral röd färg Mättnad Färgens mättnad anger hur ren den är. Graden av mättnad hos en färg beskriver till exempel hur mycket grönt som finns i en grön färg. Mättade färger upplevs som om de består av ljus från en enda våglängd. Bild 2.6 Bilden visar olika mättnadsgrader av tre gröna färger. Den till vänster är mest mättad och den till höger minst mättad Ljushet Ljusheten talar om hur färgens intensitet är, hur ljus eller mörk den är. Ljusheten sträcker sig från vitt till svart. Bild 2.7 Bilden visar olika ljushetsgrader av blåa färger. Den till vänster är ljusast och den till vänster är mörkast, nästan svart. 7

15 2.7 Belysning Ljuset är mycket viktigt för hur vi uppfattar färger. En färg kan se olika ut beroende på i vilket ljus vi betraktar den. Ljusets färg anges i färgtemperatur med måttet Kelvin (K). Dagsljus motsvaras ungefär av 5000 K (D50) och brukar användas som referensljus vid granskning av trycksaker och fotografier. En annan vanlig färgtemperatur relaterad till den grafiska branschen är 6500 K (D65). Det är standarden inom pappersindustrin. En högre temperatur på ljuset ger ett kallare, blåare ljus och en lägre temperatur ger ett varmare, gulare ljus (Johansson mfl. 1998). Vanliga färgskärmar kan ha en färgtemperatur på uppemot 9000 K men används en skärm till bildbehandling måste den ha temperaturen 5000 K för att färgerna ska bli riktiga. 2.8 Metamerism Två färger kan se lika ut i ett visst ljus men olika i ett annat. Det kallas metamerism och beror på hur ljuset är sammansatt och på hur tryckfärgen filtrerar ljuset. För att kontrollera att man har rätt belysning finns till exempel en enkelt utformad ljusindikator. Det är en självhäftande klisteretikett som kan fästas på korrektur eller provtryck som ska granskas. Tittar man på ljusindikatorn i D50-ljus ska hela indikatorytan ha samma kulör, i annat fall är den randig i två kulörer. Den är tryckt med två färger som spektralt skiljer sig åt något (Aviander m.fl. 2005). Vill man ha en exakt färgtemperatur måste man mäta med en spektrofotometer. 2.9 Kontrastverkan En färg kan uppfattas olika beroende på vilka andra färger som den omges av. Bild 2.8 Bilden visar ett exempel på kontrastverkan. De tre innersta kvadraterna har alla samma ton, men på grund av omgivningen upplevs de som olika. 8

16 3. Färgsystem och färgrymder 3.1 Kolorimetri Olika människors färguppfattning varierar och är mycket individuell. Olika personer tolkar färger på olika sätt och därför behövs en standard för att ange färger. Vetenskapen för mätning av färg kallas kolorimetri. 3.2 Färgsystem Det finns många olika tillfällen när man behöver kunna definiera kulörer. Att bara säga ljusblått talar inte om exakt vilken kulör som menas. Inom den grafiska industrin är det viktigt att färgen på datorskärmen blir så lik den tryckta färgen som möjligt. För att kunna kommunicera färger finns ett antal system beroende på i vilket sammanhang färgen ska användas. Ett färgsystem definierar en färg och ger den en bestämd position i en så kallad färgrymd. 3.3 Färgrymd Färgrymden är omfattningen av kulörer som teoretiskt sett kan skapas i ett visst färgsystem. Olika färgsystem har olika stora färgrymder. Ju större en färgrymd är desto fler färger kan skapas med det färgsystemet. 3.4 Enhetsberoende och enhetsoberoende färgsystem Ett färgsystem kan antingen vara enhetsberoende eller enhetsoberoende. Är det enhetsberoende innebär det att samma färgvärde kan ge två olika kulörer på två olika enheter. Detta beror på att enheterna tolkar färger på olika sätt. RGB är ett exempel på ett enhetsberoende färgsystem, det används främst för bilder som visas på en bildskärm. CMYK är också ett enhetsberoende färgsystem. En färg som trycks med två olika tryckpressar kan se olika ut i tryck trots att den hade samma värde från början. Det beror på pressarnas olika egenskaper. I ett enhetsoberoende färgsystem ger samma färgvärde samma visuella färg på olika enheter. Ett exempel på ett sådant färgsystem är CIELAB (se 3.11). 9

17 3.5 RGB RGB står för rött, grönt och blått och används, som tidigare nämnts, för att visa färger på bildskärmar. RGB-systemet tar ingen hänsyn till hur ögat uppfattar färger. Det är scannern eller bildskärmen som styr utseendet på kulören. En viss färg kan därför se olika ut på olika enheter. De tre färgerna rött, grönt och blått anges med tal i intervallet (8 bitar). Talen anger hur starkt skärmens ljuskällor ska lysa. Till exempel så kommer en pixel med värdena RGB = (255, 50, 50) att lysa med en klar, omättad röd färg. Även RGB = (50, 10, 10) kommer att vara en omättad röd färg, men med lägre intensitet. Dock är förhållandet mellan RGB-värdena lika stort vilket innebär att färgtonen är densamma. Det som skiljer färgerna åt är intensiteten. Bild 3.1 RGB-färgrymden. I figuren kan man se att till exempel en blandning av färgerna rött och blått ger magenta. 3.6 CMYK I CMYK-systemet används färgerna cyan, magenta, gult och svart. CMYK används vid tryckning och vid utskrifter. De fyra färgerna anges i procent av respektive färg, till exempel så ger C = 0 %, M = 100 %, Y = 100 %, K = 0 % en mättad röd färg. 10

18 Bild 3.2 CMYK-färgrymden. I figuren kan man se att exempelvis gult och magenta tillsammans ger rött. 3.7 HiFi-color För att få en ännu större färgrymd än man får med bara fyra tryckfärger brukar man ibland lägga till två till fyra extra tryckfärger. Det vanligaste är att förutom med CMYK-färgerna också trycka med en grön och en orange färg (Johansson m.fl. 1998). 3.8 PMS PMS (Pantone Matching System) bygger på 14 (Aviander m.fl. 2005) olika färger som kan blandas och användas som dekorfärger då man på ett säkert sätt vill återge en specifik nyans. PMS-färgrymden är större än CMYK-färgrymden och därför kan man inte återge alla PMS-färger i CMYK. Vissa tryckpressar eller digitala utskriftsenheter har möjlighet att trycka med ett antal extra färger utöver CMYK och vill man ha en exakt PMS-färg är det nödvändigt. Det går att separera PMS-färger till CMYK, men kulören kommer då att ändras något. 3.9 CIE Commission Internationale d Eclairage, CIE, internationella belysningskommissionen, skapade detta kulörsystem i början av 1930-talet. Det bygger på omfattande forskning och flera försök där man undersökte hur människor uppfattar kulörer. De har, genom att utgå från medelvärdet av testpersonernas kulöruppfattning, skapat en standardobservatör som representerar ett genomsnittligt 11

19 mänskligt färgseende. Det innebär att om två färgkoordinater är lika enligt CIE-systemet kommer också en person med normalt färgseende att uppleva färgerna som lika. CIE utvecklade en modell som utgår ifrån att det mänskliga kulörseendet kan beskrivas med hjälp av de tre känslighetsfunktionerna (se Ekv. 1) som används för att räkna ut tristimulusvärdena. Med utgångspunkt i dessa kom CIE, efter tester med försökspersoner, fram till de tre färgmatchningsfunktionerna x(λ), y(λ), z(λ), som alltså motsvarar hur en standardobservatör uppfattar kulörer (Klaman, 2002). Tristimulusvärde Bild 3.3 Diagrammet visar de tre känslighetskurvorna. Med hjälp av tristimulusvärdena har man utvecklat olika färgsystem, bland annat CIEXYZ, CIELAB, CIExyY, CIEluv och CIELUV. Det mest använda i den grafiska branschen är CIELAB CIEXYZ CIEXYZ är en tredimensionell färgrymd och de tre axlarna X, Y och Z motsvarar röd-, grön- och blåkomponenten. För att få fram värden för X, Y och Z multipliceras färgen på betraktningsljuset med färgen från ytans reflektion och standardobservatörens tristimulusvärden. Resultatet som erhålls är koordinater i XYZ-färgrymden som beskriver en viss kulör (Johansson m.fl. 1998). CIE-värde = ljus x yta x tristimuli Ekv. 3.1 Nackdelen med XYZ är att lika avstånd i färgrymden ger olika perceptuella färgskillnader (Green, 1999) CIELAB CIELAB är en vidareutveckling av XYZ. Den utvecklades 1976 av CIE för att få en färgmodell som bättre stämmer överens med det mänskliga färgseendet. Skillnaden är att i LAB uppfattas en viss värdemässig förändring i rymden som en ungefär (bättre än i XYZ) lika stor kulörmässig förändring för ögat. 12

20 Koordinatsystemet är mer korrekt vad beträffar likformighet. Skillnaden mellan två kulörer i rymden kallas för delta E och skrivs ΔE. LAB står för axlarna i koordinatsystemet. L* ger ett värde på färgens ljushet och a* och b* är kromaticitetsaxlarna där a* definierar kulören på en skala från grönt till rött och b* på en skala från blått till gult. CIELAB kan återge alla färger som kan scannas, visas på en bildskärm och tryckas (Foss m.fl. 2006). Bild 3.4 CIELAB-färgrymden. L*-axeln ger ett värde på färgens ljushet, a* och b* är kromaticitetsaxlarna. 13

21 3.12 Delta E (ΔE) ΔE är en förflyttning i kulörrymden och betecknar det geometriska avståndet mellan två färgvärden, det vill säga mellan de två färgernas L*, a*, b*-vektorer. Ögat kan, enligt standardobservatören, inte uppfatta någon skillnad mellan kulörerna om ΔE är mindre än ett (Foss m.fl. 2006). ΔE Skillnaden uppfattas normalt inte men kan i vissa avseenden uppfattas (Klaman, 2002) ΔE En liten skillnad som kan ses av ett tränat öga ΔE 2-3,5... Skillnaden kan ses av de flesta människor med normalt färgseende ΔE 3, En klar skillnad som lätt upptäcks ΔE räknas ut på följande sätt: ΔE = (ΔL * ) 2 + (Δa * ) 2 + (Δb * ) 2 Ekv. 3.2 där ΔL * = L * 1-L * 2 Δa * = a * 1-a * 2 Δb * = b * 1-b * 2 för färgerna L 1, a 1, b 1 och L 2, a 2, b 2. 14

22 4. Mätning av färg För att få numeriska värden på färger finns ett antal instrument att tillgå. Det är viktigt att ange vid vilken färgtemperatur respektive betraktningsvinkel som mätningen gjorts. Det får inte finnas några omgivande färger som kan påverka. 4.1 Spektrofotometer Med spektrofotometern mäts en färg och preciseras sedan var i en given färgrymd den är placerad. Färgen som ska mätas belyses med en ljusstråle och ljuset som reflekteras bryts upp i ett spektrum. CCD-celler fångar sedan upp och registrerar intensiteten i de reflekterade våglängderna. Med hjälp av en dator beräknas exakt hur olika ljusvåglängder reflekteras från färgen (Aviander m.fl. 2005). Resultatet blir en transmissionskurva över hela det synliga färgspektrat som kan anges som kromaticitetskoordinater, antingen i CIELAB eller CIEXYZ. Var tionde nanometer mäts vanligen i området mellan 380 nm och 720 nm. Spektrofotometern finns i flera olika utföranden. Vissa är små och handhållna och andra är stationära och avsedda att mäta större färgprover med. 4.2 Densitometer En densitometer mäter inte ett exakt färgvärde utan andelen ljus som reflekteras eller transmitteras från en yta. Densiteten ger svar på hur mycket färg som tryckts. En ytas densitet talar om vad den har för förmåga att absorbera ljus. Densitometern använder sig av komplementfärgerna till cyan, magenta och gult det vill säga rött, grönt och blått. Detta för att det inte ska vara någon färg kvar i det ljus som reflekteras eller transmitteras (Aviander m.fl. 2005). 4.3 Kolorimeter Kolorimetern mäter färgens tristimulusvärden på ett sätt som liknar det mänskliga ögats sätt att registrera färger (Aviander m.fl. 2005). 4.4 Betraktningsskåp Betraktningsskåpet används för att titta på bilder i rätt belysning, vanligen D50. 15

23 5. Färghantering 5.1 Färghanteringssystem De olika enheterna inom den grafiska industrin, såsom datorskärmar, digitalkameror och tryckpressar, tolkar färger enligt olika principer. Det har alltid varit ett problem att få färgerna att se likadana ut genom hela produktionen och i olika medier. En färg som visas på en datorskärm kan se helt annorlunda ut när den sedan trycks och den kan också se helt olika ut på olika skärmar. För att undvika detta krävs ett färghanteringssystem som kompenserar för de brister och fysikaliska egenskaper i enheterna som gör att färgerna tolkas på olika sätt. Färghanteringssystemets viktigaste uppgifter är att räkna ut vilka färger RGB- och CMYK-värdena representerar och sedan se till att de värdena ger samma färgåtergivning oavsett utenhet. De måste också hålla de värdena konstanta mellan olika enheter. I ett färghanteringssystem krävs ett enhetsoberoende färgsystem som ger samma kulör på alla enheter som ska användas i produktionen. RGB- eller CMYKvärdena som utrustningen använder för att beskriva färger säger inget om hur människan uppfattar färgerna. Även om färgvärdena är lika kan de ge olika färgutseende på olika enheter. Med en referensfärgrymd som kopplingspunkt mellan de olika enheterna förenklas konverteringen mellan enheternas färgsystem. CIELAB och CIEXYZ är exempel på sådana referensfärgrymder. I ett stängt flöde med bara en scanner, en bildskärm och en skrivare används en tabell som kontrollerar vilket RGB-värde man har och sen ersätter det med motsvarande CMYK-värde från tabellen. Idag används oftast större flöden med fler enheter och då måste varje enhet visa färgerna rätt. När man går mellan olika enheter konverteras färgerna från RGB till CIELAB och sedan tillbaka till RGB/CMYK för att det ska bli rätt resultat. Bild 5.1 Figurerna visar färghantering med respektive utan en enhetsoberoende färgrymd. Om man inte använder sig av en enhetsoberoende färgrymd och det finns N källenheter och M målenheter krävs det att N x M stycken transformationer mellan färgsystemen görs. Om ytterligare en målenhet läggs till måste N stycken nya transformationer adderas till systemet, en för varje källenhet. Om man istället använder en enhetsoberoende färgrymd behöver bara M + N stycken transformationer göras. Om en ny målenhet läggs till behövs bara en ny transformation (King) 16

24 5.2 Kalibrering Det är viktigt att varje enhet visar sitt färgomfång, det vill säga de färger som de kan återge, på rätt sätt. Kalibrering innebär att ställa in utrustningen mot givna riktvärden. Kalibreringen görs på olika sätt beroende på vad det är för enhet. 5.3 Karaktärisering När enheten är kalibrerad måste den karaktäriseras. Det innebär att man skapar en beskrivning av hur enheten beskriver färger och hur förhållandet ser ut mellan den egna och den enhetsoberoende färgrymden. Färghanteringssystemet karaktäriserar enhetens olika sätt att tolka färg på med hjälp av en testform (se figur 5.2). Testformen består av en mängd färgytor med bestämda värden. Primärfärger, sekundärfärger, tertiärfärger och gråtoner ska finnas med. Färghanteringssystemet jämför sedan testformens färgvärden med de värden som enheten återger. Avvikelsen beräknas och lagras i så kallade profiler. Profilerna ger information om hur mycket en färg måste kompenseras för att bli likadan som referensfärgen på testformen. 5.4 Testformar Det finns en ISO-standard för utformningen av testformar som heter IT8. Det finns flera olika varianter beroende på vad de ska användas till. De flesta som tillverkar program för profilframställning har sina egna testformar som är baserade på IT8. Bild 5.2 Bilden visar testformen IT8.7/3 CMYK från Gretag MacBeth. 17

25 5.5 Färgomfång Färgomfånget är omfattningen av kulörer som kan skapas i ett visst kulörsystem. Som tidigare beskrivits visas färger på datorskärmar och digitalkameror med hjälp av färgsystemet RGB medan färger trycks och skrivs ut med CMYK. För att skriva ut eller trycka en bild måste färgerna därför först konverteras från RGB till CMYK. RGB-färgrymden är större än CMYK-färgrymden och det medför att vissa färger inte går att reproducera i CMYK, det vill säga de går inte att återge i tryck. RGB har därmed ett större färgomfång än CMYK. De färger som hamnar utanför måste flyttas in i CMYK-färgrymden. Själva processen att byta ut färger som ligger utanför färgrymden till en färg innanför kallas färgkonvertering eller separation. Bild 5.3 Bilden visar RGB- och CMYK-färgrymderna i förhållande till det mänskliga färgseendet. Man kan också se att RGB är en större färgrymd än CMYK. 5.6 Profiler En profil beskriver en enhets färgomfång. De anger hur en enhet återger kulörer i förhållande till hur de egentligen ska se ut. Även bildfiler kan innehålla profiler. Profilerna innehåller information om enheten samt numeriska data i matriser och tabeller. Tabellerna anger hur ett stort antal RGB- och CMYK-färger ska återges i referensfärgrymden. Tabellerna kallas LUT, som står för look-up-table. I en färgkonvertering kallas profilen som konverteringen görs ifrån för källprofil och den som man konverterar till kallas för målprofil. Källprofilen beskriver färgegenskaperna hos den enhet som färgerna kommer ifrån. Målprofilen beskriver färgegenskaperna hos den enhet som färgerna ska till. En bildskärmsprofil kan vara både käll- och målprofil. Typiska källprofiler är kamera- och scannerprofiler medan typiska målprofiler är skrivar- och tryckpressprofiler. 18

26 5.6.1 Scanner- och kameraprofiler För att göra en profil till en scanner behövs en testkarta som scannas in. Ska profilen göras till en kamera fotograferar man den. Var och en av färgrutorna på testformen har ett fördefinierat värde i CIELABfärgrymden. Programvaran som används för att skapa profilen jämför CIELAB-värdena med de färgvärden i RGB som scannern eller kameran läser in och räknar sedan ut hur färgerna måste kompenseras för att bli likadana som originalvärdena. Resultatet lagras i en profil Bildskärmsprofiler Det är viktigt att bildskärmen visar rätt färger eftersom det är vid bildskärmen man arbetar med och redigerar bilder som ska tryckas. När en bildskärmsprofil ska skapas mäter man upp färgvärdena direkt på skärmen med hjälp av en spektrofotometer. De inlästa färgvärdena jämförs sedan med referensvärdena Skrivar- och tryckpressprofiler För att göra en profil till en skrivare eller tryckpress måste en testform skrivas ut eller tryckas. Färgvärdena läses sedan in med en spektrofotometer och jämförs sedan på samma sätt som för övriga profiler. 5.7 Interpolering De färgvärden som inte finns med på testformen interpoleras fram med hjälp av värden från två eller flera närliggande referensfärgvärden. Profilerna kan inte lagra de många miljoner olika kombinationer av RGB- och CMYK-värden som referensfärgvärdena kan ge. Därför innehåller profilernas LUT bara ett tillräckligt urval av RGB- eller CMYK-värden samt tillhörande LAB- eller XYZ-värden. Det finns olika sorters metoder för interpolering beroende på hur profilen ska användas och vilka krav man har. 5.8 ICC-standarden International Color Consortium (ICC) bildades 1993 på initiativ av det tyska grafiska forskningsinstitutet Fogra. Syftet var att finna en gemensam standard för färghanteringssystem. ICC består av representanter från mjuk- och hårdvarutillverkare i den grafiska branschen. Den mesta färgstyrningen bygger idag på ICC:s normer och de gäller oavsett programvaror och leverantörer. ICC:s färghanteringssystem kallas CMS (Color Management System) och det består av tre delar: PCS står för Profile Connection Space och är den enhetsoberoende färgrymden, CIELAB eller CIEXYZ. Ett format för de så kallade ICC-profilerna. Profilerna beskiver olika enheters egenskaper i fråga om färgtolkning. CMM, Color Management Module, kulörhanteringsmodulen eller färgmotorn. Tolkar profilerna och gör efter deras värden färgkonverteringar mellan olika enheter med någon av de fyra färgmappningsmetoderna. 19

27 Bild 5.4 Färghanteringssystemet konverterar färgvärdena med hjälp av en ICC-profil från källenhetens färgrymd till målenhetens färgrymd. 5.9 Färgkonvertering Färgkonverteringen, att växla färgsystem från exempelvis RGB till CMYK, sker enligt två algoritmer: Gamut clipping (beskärning av färgrymden): Alla färger som ligger utanför källenhetens färgomfång flyttas in i målenhetens färgrymd och får nya värden. De som redan ligger inne i rymden behåller sina tidigare värden. Gamut compression (komprimering av färgrymden): Källenhetens färgomfång krymps så att den får plats i målenhetens färgrymd. Alla värden ändras lika mycket, de får samma inbördes förhållande som ursprungsfärgerna. Med hjälp av någon av dessa algoritmer flyttas sedan färgerna in i den nya färgrymden enligt fyra så kallade rendering intents (färgmappningsmetoder) som föreskrivs av ICC: Perceptuell färgmappning: Det relativa avståndet, ΔE, mellan olika färger i rymden behålls. Det innebär att i stort sett alla färger, även de som redan låg innanför rymden, flyttas för att ΔE ska bli detsamma efter konverteringen. Den algoritmen som används är gamut compressionalgoritmen, källenhetens färgomfång krymps för att få plats i målenhetens färgrymd. Våra ögon är mer känsliga för förändringar i det inbördes förhållandet mellan färger än vad det är för förändringar i specifika färger i sig. Därför är det viktigt att behålla ΔE mellan färgerna. Metoden försöker bevara färgåtergivningen utifrån perceptuella principer. Denna metod används framförallt för fotografiska bilder. Absolut färgmappning: Färgerna utanför rymden flyttas in och de som ligger innanför behåller sina värden. Detta leder till att nyansskillnaderna mellan de färger som ligger utanför rymden och de innanför försvinner. Detaljrikedomen i bilder kan gå förlorade. Metoden används då det är viktigt att återge färger så exakt som möjligt. Algoritmen som beräknar konverteringen är gamut clipping. Relativ färgmappning: Det relativa avståndet, ΔE, mellan olika färger utanför rymden behålls efter att de flyttats in. De konverteras till en färg så nära originalet som möjligt genom att ljusheten behålls. Färger som redan ligger innanför rymden behåller sina gamla värden. 20

28 Den här metoden används när man vill återge så många som möjligt av bildens originalfärger, men eftersom färger innanför rymden behåller sina värden kan det leda till att två färger som tidigare var olika får samma värde efter det att färger utanför rymden flyttats in. Gamut clipping-algoritmen används. Mättnadsbevarande färgmappning: Konverteringen ger ett resultat med så stor mättnad som möjligt. Det finns inga krav på noggrann färgåtergivning. Det relativa avståndet, ΔE, mellan färger ändras, men mättnaden bibehålls. Metoden passar bäst där skillnaden mellan färgerna prioriteras, till exempel i diagram av olika slag. Den är inte lämplig där exakt färgåtergivning är viktigast Arbetsfärgrymd Arbetsfärgrymder används under tiden som man arbetar med en bild i något bildbehandlingsprogram i datorn, antingen när en ny bild skapas eller om bilden inte har någon profil. Även bilder som redan har en profil kan konverteras till arbetsfärgrymden. Arbetsfärgrymden används som källprofil och bildskärmsprofilen som målprofil. Det finns ett antal olika arbetsfärgrymder som alla har olika användningsområden. De är olika standarder för hur RGB definieras för bland annat tryck, video, film, TV och Internet. Det är viktigt att arbetsfärgrymden inte är för stor eftersom många färger då inte kommer att kunna återges i tryck. Den får förstås heller inte vara för liten. Ett exempel på en liten färgrymd är srgb. Den används för webbapplikationer på Internet och är därför inte lämplig att använda när man ska förbereda en bild för tryck eftersom den är mindre än CMYK-färgrymden. Fler exempel på vanliga arbetsfärgrymder är Adobe RGB som är en ganska stor färgrymd. Den har många färger som inte går att trycka i CMYK. ColorMatch RGB bygger på den färgrymd som en bildskärm av märket Radius PressView, som är vanlig i den grafiska branschen, kan visa. Apple RGB har en liten färgrymd och är därför inte lämplig för grafisk produktion (Johansson m.fl. 1998). 21

29 6. Tryckprocessen 6.1 Tryckanpassning att förbereda för tryck När man arbetar med en bild och ska förbereda den för tryck måste man tänka på vad den ska användas till innan man utför färgseparationen, det vill säga konverterar färgerna till CMYK. En bild kan användas i många olika sammanhang. I en reklamkampanj kan man se samma bild på exempelvis stora reklamaffischer vid busshållplatser, i affärer, på Internet, i dagstidningar, veckotidningar, på tunnelbanan eller i en buss. Olika publiceringssätt kräver olika förberedelser av bilden. Att förbereda bilden för det som den ska användas till kallas för att tryckanpassa bilden. Att tryckanpassa innebär att utföra separationen av färgerna, från RGB till CMYK. Det som man måste göra inställningar för vid separationen är värden för färgmängd, gråbalans, akromatisk underfärgsborttagning, punktförstoring och färgstandard. Alla inställningar beror i sin tur av papperstyp, tryckmetod, tryckfärg och vilket raster som används. Alla dessa faktorer måste man ta hänsyn till vid separationen (Johansson m.fl. 1998). 6.2 Vad påverkar resultatet? Det finns fyra faktorer som man måste ta hänsyn till när man ska trycka en bild. Dessa fyra faktorer påverkar alla slutresultatet (Johansson m.fl. 1998). Färgsystemet: Olika färgsystem har olika stora färgrymder. Trycker man med två extra färger förutom de fyra processfärgerna CMYK får man en betydligt större färgrymd och därmed fler färger som går att återge i tryck. Det är dock inte alla tryckerier och tryckpressar som kan erbjuda sex tryckfärger. Tryckmetoden: Olika metoder har olika egenskaper. Färgen fäster olika bra på varandra vilket leder till sämre tonomfång. Färgskiktets tjocklek kan också variera med olika tryckmetoder och det påverkar också tonomfånget. Pappret: Pappret spelar en stor roll. Kulören, ytan och strukturen kan variera mycket mellan olika papperssorter och det påverkar kulöråtergivningen. Det är få papper som är helt vita. För bästa resultat ska helst varje papperssort man kan trycka på ha en egen ICC-profil till varje tryckpress som finns. Tryckfärgerna: CMYK-modellen bygger i teorin på väldigt exakta teoretiska kulörer. Det är svårt att få så exakta kulörer i verkligheten med de färgpigment som finns. 22

30 6.3 Olika tryckmetoder Det finns flera olika tryckmetoder som lämpar sig olika bra beroende på vad för material man vill trycka på, vad det är för typ av produkt, vilket format det ska vara, hur stor upplagan är, vad man har för krav på kvalitet och vad det får kosta. Offset är den vanligaste tryckmetoden. I en offsetpress finns ett antal valsar som för över färg och fuktvatten till plåten och vidare till pappret. Tryckmetoden är indirekt, det vill säga färgen överförs till pappret via en gummiduk och inte direkt ifrån plåten. De flesta tryckmetoder kräver att en tryckform först framställs. Den enda tryckmetod som inte kräver en tryckform och som därför är den snabbaste metoden är digitaltryck. 6.4 Digitaltryck Digitaltryck är egentligen flera olika tryckmetoder. Det som kännetecknar digitaltryck är att ingen tryckform behöver framställas utan informationen går direkt från datorn till tryckpressen eller skrivaren. Det går fort samt är billigt och mycket enkelt om endast ett fåtal exemplar av en trycksak ska tryckas. Det kan däremot bli dyrt i större upplagor. En annan stor fördel är att varje exemplar kan tryckas unikt, man kan använda sig av variabeldata och variera informationen på de olika tryckta sidorna från exemplar till exemplar. Detta utnyttjas ofta av företag som vill skicka ut personifierad reklam och skriva namnet på mottagaren i själva annonsen. Print on demand är ett uttryck som hör ihop med digitaltryckstekniken. Det innebär att man trycker precis en så stor upplaga som behövs för tillfället. Eftersom det inte finns någon startkostand och man inte behöver framställa några plåtar går det väldigt fort att komma igång med själva tryckningen om det skulle visa sig att man behöver fler exemplar av trycksaken vid ett senare tillfälle. Här följer en beskrivning av de två vanligaste metoderna för digitaltryck, xerografi och inkjet. 6.5 Xerografi Xerografi kallas också elektrofotografi och den metoden används även i kopieringsmaskiner. En elektrisk laddning utnyttjas för att skapa tryckta ytor på pappret. En laserstråle sveper över en trumma som har laddats upp med statisk elektricitet. På de ställen på trumman som träffas av lasern sker en urladdning och på dessa ställen kommer toner att fästa. Pappret ges en negativ laddning och rullas sedan mot trumman. Tonermönstret fastnar då på pappret. För att tonern ska fastna värms pappret slutligen upp av ett värmeelement. För att skapa fyrfärgsbilder används en trumma för varje färg (Green, 1999). 23

31 6.6 Inkjet Med inkjettekniken kan man trycka på en stor mängd olika material och i stora format. De största inkjetskrivarna kallas även storformatsskrivare och kan skriva ut i upp till fem meters bredd (AGI nr 396). Det finns olika tekniker för hur färgen sprutas ut ur munstycket på pappret. Här nedan redogörs för de tre vanligaste. Piezoelektriska- och termoteknikerna brukar tillsammans kallas för drop-on-demand Piezoelektriska tekniken En piezoelektrisk kristall används vars storlek ändras när en elektrisk laddning tillförs. När kristallen expanderar pressas en bläckdroppe ut ur munstycket. För fyrfärgstryck används fyra munstycken, ett för varje färg (Green, 1999) Termotekniken En liten bläckdroppe hettas upp så att den börjar att förångas, expanderingen gör då så att droppen pressas ut genom munstycket (Green, 1999) Continous tone Den här tekniken används speciellt för print-on-demand. Bläckdropparna kan inte variera i storlek men däremot kan olika många droppar appliceras på samma yta på pappret för att variera ljusheten (Green, 1999). 6.7 Raster Som tidigare beskrivits kan inte en tryckpress eller skrivare återge kontinuerliga tonövergångar utan arbetar istället med tryckande eller icke-tryckande ytor. Bilden måste delas upp i små delar så att ögat luras att tro att det ser kontinuerliga tonövergångar. De små indelningarna kallas rasterceller och består av små punkter av färgerna cyan, magenta, gult och svart. Rasterpunkterna i en färgbild trycks delvis på varandra och delvis bredvid varandra. På så vis blandas färgerna för att skapa nya kulörer. Tonvärdet är hur stor del av en given yta som är täckt med färg fördelat i rasterpunkter. Tonvärdet anges i procent. Rastertätheten anger hur tätt rasterpunkterna ligger. Det uttrycks i linjer per tum (lpi). Ju högre rastertäthet desto finare tonövergångar och mer detaljer i bilderna. Punkterna blir mindre ju tätare rastercellerna ligger. Trycker man på ett obestruket papper måste man ha en lägre rastertäthet, annars växer lätt rasterpunkterna ihop och man tappar detaljer och kontrast i bilden. Till exempel så trycker man oftast med 150 lpi på lite finare bestruket papper. Dagstidningar trycks med rastertätheten lpi (Aviander m.fl. 2005). I ett traditionellt raster, så kallat AM-raster, ligger punkterna i ett rutmönster längs fasta linjer och storleken på punkten varierar beroende på vilken färgton som ska simuleras. Mörka toner kräver stora punkter medan ljusa toner byggs upp av mindre punkter. I ett stokastiskt raster, eller FM-raster, är storleken på punkterna konstant medan avståndet mellan punkterna varieras. Ju fler punkter desto högre tonvärde. Hybridrastret kombinerar de båda teknikerna. Vanligen används FM-raster i detaljrika områden av en bild medan de mindre detaljrika delarna använder AM-raster. 24