Bilder för tryck med Photoshop

Transkript

1 Bilder för tryck med Photoshop Varför råformat När man fotograferar är det en mycket stor fördel om man kan spara bildfilen i råformat i stället för jpg. Även om man låter spara bilden i jpg med minsta möjliga komprimering har en rad begränsningar redan skett i bilden. Bildens vitpunkt och histogram är redan fixerade automatiskt i kameran. Dessutom kan bilden bara innehålla 8-bitar per pixel i stället för de 16-bitar per pixel som råformatet tillåter. Man ska tänka på att när histogramet visas i kamerans display är det alltid jpg-bildens värden som visas. Om man fotograferar och sparar bilden i råformat kan histogrammet gärna få vara ytterst lite överexponerat. När bilden öppnas i Camera Raw kommer det ändå finnas information i högdagrar. Om bilden ska bearbetas mycket i Photoshop är det en klar fördel om den innehåller 16-bitar per pixel från början. Risken för att bilden ska visa bandningar efter mycket retusch är avsevärt mindre än om den redan från början befunnit sig i 8-bitars läget. I princip kan man ställa in sin bild hur som helst i Camera Raw programmet och därefter välja att öppna den i Photoshop. Har man gjort en felaktig exponering är det relativt enkelt att rätta till det i råfilen. Skulle man försöka göra samma förändring i jpg-filen är det mycket svårt att få samma fina resultat eftersom mycket av filens ursprungliga information redan är borta då man börjar redigera jpg-filen i Photoshop. Jag väljer oftast att öppna bilden i arbetsfärgrymden Prophoto RGB i 16- bitars läge. Fördelen med att använda Prophoto RGB är att bildens histogram oftast klarar sig från eventuella klippningar i hög- och lågdagrar. Det är en klar fördel om man väljer den största arbetsfärgrymden då man ska öppna bilden för vidare bearbetning i Photoshop. Camera Raw tillåter dig att välja på fyra stycken arbetsfärgrymder. Dessa är Adobe RGB, Colormatch RGB, Prophoto RGB och srgb. Det finns inget bra skäl att välja någon annan än just Prohoto RGB när bilden ska öppnas vidare för bearbetsning i Photoshop. Det är betydligt enklare att välja att konvertera bilden vidare från Prophoto RGB till en annan arbetsfärgrymd då bilden är öppnad i Photoshop. Adobe RGB (1998) är en lämplig arbetsfärgrymd att starta med om bilder ska anpassas vidare för tryck. Den framställdes 1998 av Adobe för att lösa problemet med Colormatch RGB (se nedan). Den är så pass stor att den inte ska klippa några färger som kan återges på bättre papperskvaliteter. Colormatch RGB har samma omfång som en en Lacieskärm hade Syftet med den arbetsfärgrymden var att man skulle se samma färger på skärmen som bilden faktiskt innehåller. Skärm och arbetsfärgrymd var matchade med varandra. Nackdelen är att bilder som ska tryckas i arkoffset på bättre papperskvaliteter kan innehålla mer mättade färger än vad Colormatch kan göra. Prophoto RGB är gigantiskt mycket större än vad de övriga tre valbara arbetsfärgrymderna. Syftet med en så stor arbetsfärgrymd är att inga färger ska klippas oavsett slutmedia. Om man ska lämna bilder vidare för tryck och vill bibehålla bilden i rgb är det vanskligt att behålla bilden i Prophoto RGB. Det är bättre att anpassa bilden vidare från Prophoto RGB till Adobe RGB eller ecirgb om bilden ska separeras automatiskt i en ripp i samband med att den ska tryckas. Det finns inga bildskärmar eller tryckmetoder som kan innefatta alla de färger som är möjliga att återge i Prophoto RGB. srgb är lämplig att välja ifall bilden ska återges på webben. Den är liten och ska kunna återges av de flesta bildskärmar idag. Windows har den arbetsfärgrymden som standard. srgb är väldigt begränsad och ska därför bara användas i webbsammanhang. Många fotolabb har ett arbetsflöde som bygger på att samtliga bilder som skrivs ut antas vara sparade i srgb. Det innebär att de som fotograferar bilder med enklare kameror får utskrifter som stämmer bättre mot hur deras kamera levererar bilden till datorn. Kameran är alltså inställd på att tilldela arbetsfärgrymden srgb trots dess begränsningar. I Camera Raw finns en mängd möjligheter att ställa in bilden så som man vill innan den öppnas för vidare bearbetning i Photoshop. Om man levererar en bild bör man alltid leverera en råfil som är inställd på en kalibrerad bildskärm till kunden. Det är också lämpligt att leverera bilden i Photoshops eget filformat och anpassad till ecirgb om den ska tryckas. En tredje fil som är tryckanpassad och slutskärpt kan också levereras men då bör det tydligt framgå till vilken tryckmetod, slutstorlek, papperskvalitet och rastertäthet den är anpassad till. För säkerhets skull ska är det bäst att göra en certifierad utskrift enligt Fogras normer på materialet. Exempelbilden När bilden i exemplet togs var kameran inställd på att spara råfilen samtidigt som den även sparade en jpg-fil. I det här fallet är skuggorna i bilden något mörka medan mellantoner och högdagrar är bra återgivna. Gräsmattan och himlen är fint återgivna men skuggpartierna har blivit något mörka. Jag har därför valt att kombinera två bilder med varandra. En bild där bildens mellantoner och högdagrar får vara som de är och en bild där skuggpartierna är lättade. Båda bilderna ska kombineras och göras till en grundbild. Den bearbetade, sammanslagna grundbilden ska sparas i ecirgb och därefter anpassas till respektive tryckmetod.

2 Sundqvist Konsult 1 Bilden har tilldelats Prohoto RGB och kommer att öppnas i 16-bitars läge i Photoshop när den är färdigbearbetat. Genom att klicka på den vita triangeln (1) markeras de mörkaste områden som riskeras att klippas med blå färg. Klippningen innebär att alla mörka toner kommer att sakna detaljåtergivningen i dessa partier För att lösa problemet med de mörka skuggpartierna har fyllnadsljuset ökats tills de blåmarkerade partierna försvunnit. Alla toner har blivit allmänt tunnare men det gör ingenting eftersom bilden kommer att kombineras med den bild som har fyllnadsljus noll. När bilden gjorts ljusare ställs skärpan in så att den får en bra grundskärpa. Skärpan i den ljusare bilden behöver inte vara densamma som i den bild som behållit fyllnadsljuset på noll. Det är bäst att kontrollera skärpan i 100% storlek. För att minska bruset i de mörka partierna och eventuellt färgbrus har värden ökats. Det gör ingenting att andra ljusare partier kommer att påverkas eftersom dessa inte ska användas i den slutgiltigta bilden. Brusreduceringen jämnar ut olikfärgade pixlar. Den bild som inte ska göras ljusare (fyllnadsljus noll) ska inte brusreduceras alls i luminiscens

3 Det här är de värden jag använt på bilden som inte ska justeras med fyllnadsljuset. Den ska senare läggas ihop med den bild som justerats med fyllndasljuset. Ingen brusreducering är gjord i Luminiscens medan en lätt reducering gjorts i färger. Respektive bild har jag sparat med de olika inställningarna genom att klicka på spara som i Camera Raw. De båda bilderna ska läggas samman i Photoshop. Konvertera dokumentets färg till arbetsfärgrymden innebär att bildens färger förändras och räknas om till den färgprofil du valt i Photoshops färginställningar. I det här fallet har ecirgb valts och relativ kolorimtrisk metod kommer att användas tillsammans med Adobe Color Engine för att räkna om färgerna. Det finns en risk att välja det här alternativet då vissa områden i bilden kan förlora nyanser och skillnader inom de områden som är mer mättade än vad ecirgb kan återge. Jag anser att det är bättre att göra en sådan konvertering senare då bilden är öppen och man kan kontrollera vilka färger som eventuellt kommer att påverkas. Det är enkelt att se vilka färger som påverkas med tryckbarhetsvarningen i Photoshop. Att kasta bort inbäddad profil (färghantera inte) är ett mycket dåligt alternativ. Det innebär att färgerna radikalt kan förändras. När bilden öppnas kommer Prohoto RGB tas bort ur bilden och den återges som om du valt ecirgb utan någon som helst konvertering. Oftast med ett katastrofalt resultat som följd av detta. Bildens rgb-värden förändras inte medan alla Lab-värden ändras. Välj aldrig detta alternativ. När de båda bilderna är öppna ska de läggas samman till en bild i varsitt lager. Jag har döpt lagren till ljusare respektive mörkare. Öppna bilden i Photoshop Jag har döpt bilderna till mörkare hus.tif (obearbetad i fyllnadsljus) och ljusare hus. tif (bearbetad med fyllnadsljus). Då Photoshop är rätt inställt kommer det att dyka upp en dialogruta som ställer ett antal frågor. Den är inte helt enkel att förstå om man inte vet hur färghantering fungerar i praktiken. Dokumentet bildens namn har en inbäddad färgprofil som inte matchar den aktuella arbetsytan RGB är grunden till de tre frågorna. Det innebär att din bild har en inbäddad profil som inte överenstämmer med den färgprofil du valt i dina färginställningar. I det här fallet är den inbäddade profilen Prophoto och den beskriver hur bildens färger ska återges. Den aktuella färgprofilen är alltid den som är vald under Photoshops färginställningar i det här fallet ecirgb v2 ICCv4. Vad vill man då göra? Att använda den inbäddade profilen (i stället för arbetsfärgrymden) är i princip alltid rätt att göra. Då förändras inte färgerna utan de återges exakt så som de såg ut i Camera Raw. Prophoto RGB tilldelades och har använts då bilden bearbetades i Camera Raw.

4 Sundqvist Konsult Den ljusare bilden har gjorts genomskinlig till 65% på så vis släpps underliggande bild igenom. Alla delar som inte ska användas från den ljusare bilden innan lagren slås samman till ett suddas bort. Underliggande bild visas inte i exemplet för att tydliggöra hur den ovanliggande, ljusare, bilden ser ut. Så här ser bilden ut då lagret med den mörkare bilden visas. Gräsmattan och himlen kommer att synas till 100%. Så här ser bilden ut då båda lagren visas. Om opaciteten ökas i det ljusare lagret kommer bilden att bli ljusare i mörka partier och tvärtom Det är bra att behålla filen med båda lagren ifall man behöver gå tillbaka och påverka dessa separat. Efter att lagren slagits samman har telefontråden och stolpen retuscherats bort ur bilden. Bilden sparas under ett eget namn och kommer att vara den som tryckanpassningen fortsätter från.

5 Konvertera bilden från ProphotoRGB till ecirgb Det är viktigt att arbetsmiljö har de rätta förutsättningarna för att man ska kunna bedömma färger. Vidare ska skrivare och bildskärm vara kalibrerade och profilerade enligt rätt normer för att det ska vara meningsfullt att göra softproof respektive förprovtryck. När allt är korrekt bör man kontrollera vilka färger i bilden som skärmen kan återge på rätt sätt. Gör en korrekturinställning där skärmprofilen är målet. Därefter kan man använda tryckbarhetsvarningen för att se vilka färger som inte kan återges på bildskärmen. Det här gäller oavsett vilken tryckmetod som bilden ska optimeras för. Många gånger kan en bläckstråleskrivare återge de färger skärmen inte klarar av. Då kan det vara fördelaktigt att skriva ut bilden på skrivaren för att man ska kunna bedöma färgerna på ett säkert sätt. Innan bilden ska tryckanpassas ska den konverteras från Prohoto RGB till ecirgb. Genom att konvertera färgerna från den betydligt större färgrymden till ecirgb som är välanpassad för bilder som ska tryckas får grundbilden ett bättre startläge för tryckoptimering. Innan denna konvertering kan man göra en korrekturinställning där ecirgb är målet. Därefter aktiverar man tryckbarhetsvarningen för att se om det förekommer färger som är mer mättade än vad ecirgb kan återge. Finns det sådana områden kan man använda nyans/mättnads verktyget och minska ljushet och mättnad i dessa områden. Minska mättnaden så att nästan all tryckbarhetsvarning är borta. Då minskar risken för att dessa områden ska bli platta och detaljfattiga efter konvertering till ecirgb. När bilden är anpassad och sparad i Här används skärmprofilen för att visa vilka färger som inte kan visas på rätt sätt. Fördelen med att använda en sådan korrekturinställning är att man snabbt vet vilka färger man kan lita och inte lita på då man bedömer färgerna på skärmen. De gråmarkerade områdena visar vilka färger som inte skärmen klarar av att återge på rätt sätt. ecirgb är det grundfilen som man ska starta från då tryckanpassningen ska ske. Tryckanpassning De viktigaste punkterna då man tryckanpassar bilder är slutgiltig upplösning, skärpa, separationsmetod och total färgtäckning. Upplösningen i bilden måste vara tillräckligt hög för att bilden ska se bra ut i tryck. Det innebär att bilden måste innehålla lagom många pixlar per cm eller tum. Är upplösningen för för låg kommer den att se pixlig ut. Är upplösningen för hög kommer filen att väga onödigt många megabyte och se sämre ut i tryck än om den hade lagom hög upplösning. Optimal bildupplösning kan vara 1,5 2 (kvalitetsfaktorn) x rastertäthet x förstoringsgrad i layout programmet (exempelvis monterad i 100% storlek i Indesign). Kvalitetsfaktorn bör ligga någonstans mellan 1,5 2. Ligger man inom dessa tal kommer bilden att kunna monteras inom % i layoutprogrammet utan att någon kvalitetsförlust syns. Om man monterar bilden i layoutprogrammet och förminskar den till 20% är det klart bättre att öppna bilden i Photoshop och räkna om den och därefter montera den i 100% skala i Indesign. Använd då Bikubisk skarpare för bästa resultat. Förstoras bilden över 130% är det även där bättre att låta Photoshop räkna fram en ny bild men då med Bikubisk mjukare. Eftersom det blivit mycket populärt att trycka med extremt höga rastertätheter och det är inte ovanligt att använda 280 lpi och uppåt då man rastrerar bilder har många börjat undra om beräkningsregeln alltid gäller. Om man tar hänsyn till ögats upplösningsförmåga är det inte meningsfullt att bilden har högre upplösning än 400 ppi även då man trycker med 280 linjers raster. Skärpan i bilden måste vara gjord på rätt sätt för att bilden inte ska se oskarp och suddig ut i tryck. När bilden skärps måste man veta med vilken rastertäthet trycket kommer att göras. Alla bilder måste rastreras för att kunna tryckas. Ju bättre kvalitet på pappret man använder ju högre rastertäthet kan man man använda då bilden rastreras. Är rastertätheten tillräckligt hög upplever man att bilden ser fotografisk ut och rasterpunkterna inte syns. Höga rastertätheter ger också bättre möjligheter att återge fina detaljer och minskar risken för att störande mönster uppstår. En annan fördel med att använda höga rastertätheter är att tonplattor ser jämnare ut.

6 Därför har man en önskan att kunna använda så höga rastertätheter som möjligt oberoende av papperskvalitet. Vid ungefär 200 lpi har man nått en gräns där det är mycket svårt för att inte säga omöjligt att se rasterpunkterna. På finare papperskvaliteter fungerar det oftast bra att trycka med 200 lpi men på obestruket till dagspresspapper är det vanskligare att trycka tonplattor med ett jämnt resultat med sådana höga rastertätheter. Speciellt tonplattor som innehåller den svarta färgen är svåra att trycka utan att det uppstår en flammighet på obestrukna papperskvaliteter. Bilder som inte innehåller stora jämna ytor kan oftast tryckas med ett mycket fint resultat på de flesta papper då man använder höga rastertätheter. Eftersom tonplattor oftast är gjorda med vektorgrafik och bilder med pixelgrafik kan man låta dessa två objekttyper rastreras med olika tätheter. På så vis kan tryckeriet låta bilder rastreras med 280 lpi och tonplattor med 175 lpi i samma utkärning. Då minskar risken med att det uppstår flammiga tonplattor. Eftersom en hög rastertäthet återger detaljer bättre än en låg är det bra att veta ungefär vilka rastertätheter man vanligtvis använder innan man skärper bilden i Photoshop. Man kan räkna med att de flesta tryckerier trycker med lpi på bestruket papper, lpi på obestruket och lpi i dagspress. Det bästa är naturligtvis om man vet vilken rastertäthet som ska användas då bilden trycks för att man ska kunna göra en optimal skärpning av bilden. Det är bättre att man skärper bilden än att man avstår från att göra det. Om man inte gör slutskärpningen av bilden är det mycket stor risk att det momentet inte blir genomfört alls. I sådana fall med en onödigt oskarp tryckt bild som resultat av detta missade moment. Innan bilden kan tryckas måste den färgsepareras från ljusfärgerna rött, grönt och blått till tryckfärgerna cyan, magenta, gul och svart. När bilden konverteras från rgb till cmyk sker denna färgseparation med hjälp av tryckeriets icc-profil. Hur färgerna fördelas styrs av den separationsmetod som finns inbyggd i iccprofilen. Den som skapar icc-profilen kan välja mellan GCR (Grey Component Reduction gråkomponentsersättning, akromatisk repro) eller UCR (Under Color Removal underfärgsborttagning kromatisk repro). GCR är en teknik som ersätter de delar i bilden där cmy tillsammans bildar neutralt grått med den svarta tryckfärgen. Varje färg i en bild består av två delar: en gråkomponent eller neutral komponent och en kulört komponent. Den neutrala komponenten kan tryckas med en balanserad kombination av cyan, magenta, gul och svart färg. Den svarta färgen ersätter den neutrala komponenten partiellt (lätt GCR eller maximal GCR). Mängden eller hur mycket den neutrala komponenten i färgen som ska ersättas med svart färg anges i % i programmet som används då icc-profilen skapas. I icc-profilen finns det även inställt hur tidigt den svarta färgen ska ersätta cmy i neutrala partier. Tidig start för svarta kanalen innebär att skuggor i ljusa hudtoner kommer att innehålla svart istället för cyan. Fördelarna med GCR är är att det är lättare att hålla neutrala partier neutrala. Det betyder att det är lättare för tryckaren att hålla gråbalansen stabil. Om det uppstår färgstick i gråbalansen är vi mest känsliga för det. Med GCR är det också möjligt att hålla färgmängden nere med minskad risk för smetning i trycksaken. Med mindre total färgmängd går det också fortare för trycksaken att torka. Med rätt GCR får man oftast bra detaljskärpa och kontrast i bilderna. GCR är också något mindre känslig för misspass än UCR. Om man ska trycka fyrfärgssvarta bilder är det överlägset bäst att använda GCR med maximal styrka. En sådan separation är okänslig för densitetsvariationer i samband med tryckningen och kommer att hålla den fyrfärgsvarta bilden neutral genom upplagan. Nackdelar med GCR kan vara att mörka färger kan bli för neutrala i tryck. Exemeplvis kan en mörkbrun färg tendera att bli svart. Hudtoner och ljusa rena färger kan upplevas orena och smutsiga om den svarta kanalen tillåts komma in för tidigt i bilderna. Rastret syns också lättare då den svarta färgen används i stor utsträckning med följd av att fullfärger ser orena ut. Färgglada bilder kan se smutsiga och orena ut om en GCR-profil med för hög styrka använts. UCR liknar GCR i sitt sätt att jobba fast den är bara aktiv i neutrala och nära neutrala toner i bilden. UCR minskar mängden cyan, magenta och gul i mörka och neutrala delar av bilden och ersätter dessa med svart med viss styrka. Fullfärger som exempelvis röd, grön och blå får tecknas i huvudsak med cmy-färgerna. Fördelar med UCR är att styrkan i fullfärger bevaras och kan ge ett renare intryck än GCR med för hög styrka. Fallande toner med fullfärger ser oftast mjuka och naturliga ut i tryck. Det är också enklare att hålla mörka färger som mörkbrun, mörkbå ock liknande färger kvar med dess rätta kulör. Nackdelar med UCR är allmänt att den ger en mindre stabil gråbalans och är klart olämplig att använda på fyrfärgsvarta bilder. Den totala färgmängden i en bild räknas i procent. Om man använder 100% av respektive färger av cmyk i samband med färgseparation får bilden en total färgmängd av 400%. Det är alldeles för mycket och kommer säkerligen smeta i trycksaken. I icc-profilen finns detta inställt och det är något man måste vara noggrann med att inte överskrida. Risken att överskrida den totala färgmängden är uppenbar då man gör en kontrastökning i en redan färgseparerad bild. Den totala färgmängden är ställd med hänsyn till papperskvalitet och tryckmetod. Några vanliga totala färgmängder är % för bestrukna papper, % för obestrukna och % för dagspress.