FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR GRUNDERNA FÖR VÅR SÄKERHETSPOLITIK FÖRSVARETS ALLMÄNNA ARRANGEMANG

Transkript

1 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR GRUNDERNA FÖR VÅR SÄKERHETSPOLITIK FÖRSVARETS ALLMÄNNA ARRANGEMANG 2002

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 04 Finland och finländarna 06 Grunder för säkerhetspolitiken 08 Försvarets ledning 10 Hur riket försvaras 16 Sjöförsvaret 18 Luftförsvaret 22 Utbildningssystemet 26 Gränsbevakningsväsendet 28 Internationell verksamhet 32 Materiell prestationsförmåga 34 Den fredstida försvarsmakten 36 Den krigstida försvarsmakten 38 Det militära försvarets områdesindelning FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002 Utgiven av Huvudstabens informationsavdelning Första upplagan ISBN X Bilder: SA-Kuva, om annat inte anges Tryckeri: Art-Print Oy, Helsingfors 2002

3 Till läsaren Som självständig nation ansvarar Finland för försvaret av sitt eget territo rium. Största delen av medborgarna är av samma åsikt om detta faktum och därför har försvarsmakten deras förbehållslösa stöd. Försvarsmakten utgör en central del av det finländska samhället. Som garantier för detta har vi allmän värnplikt, hög försvarsvilja samt ett öppet och förtroendefullt samarbete mellan försvarsmakten och samhället börjande från rikets högsta ledning. Finland är ett militärt alliansfritt land som upprätthåller en trovärdig nationell försvarsförmåga. Detta förutsätter att rikets hela område övervakas till lands, till sjöss och i luften och att vi har förmåga att avvisa kränkningar av vårt område. Försvarets utveckling dikteras av faktorer såsom befolkning, geografi och historiska erfarenheter. Den karakteriseras av ett fullt utnyttjande av till buds stående resurser samt ett konsekvent utnyttjande av de säregna förhållanden som gagnar oss. Då man uppskattar försvarsmaktens möjligheter att klara de lagstadgade uppgifter den har tilldelats, är grunderna inte enbart ekonomiska eller materiella. Vi har med särpräglade lösningar skapat en försvarsmakt, vars prestationsförmåga mången gång fått erkännande och i vars hägn vi även kan bygga vår framtid.

4 FINLAND OCH FINLÄNDARNA SOM EN DEL AV DE DEMOKRATISKA STATERNAS SAMFUND Medlemskapet i Europeiska unionen har förtydligat och förstärkt Finlands internationella ställning. Finland har blivit medlem i ett samfund av stater med likartad demokratisk karaktär. Medlemskapet har blivit en del av Finlands internationella identitet. De äldsta fynden av bebyggelse i Finland härstammar från tiden strax efter istiden, 8000-talet f.kr., men ännu under 1500-talet e.kr. var bosättningen koncentrerad till landets södra delar och Bottniska vikens kuster. Redan på 1200-talet tog Sverige kontrollen över Finland, men även i öst ville man få ödemarkerna i sin ägo. Så har man även tvistat om Finland i ett halvt årtusende; öst och väst har turvis slagit sin stämpel på allt liv. Efter Finska kriget år anslöts landet till Ryssland, och sedan det blivit ett autonomt storfurstendöme förenhetligades folket och började sträva efter självständighet. I den ryska revolutionens spår förklarade sig Finland år 1917 självständigt. I andra världskriget bibehöll republiken Finland sin självständighet efter att ha stridit mot såväl Sovjetunionen som Tyskland. Lagen om Finlands flagga stiftades Den tretungade statsflaggan med Finlands vapen används av försvarsmakten. Ett nordiskt, skogarnas och sjöarnas land Finland tävlar med Island om hederstiteln att vara världens nordligaste stat, emedan nästan en fjärdedel av arealen befinner sig norr om polcirkeln. På världskartan sträcker sig endast Ryssland, Norge, Kanada och Alaska längre norrut. Av människorna som bor norr om 60:e breddgraden, som går tvärs över Finlands sydkust, är var tredje finländare. Finland är ett av de största länderna i Europa: arealen är km 2 och längden km. Den gemensamma landgränsens längd med Ryssland är 1269 km, med Norge 727 km och med Sverige 586 km. I söder och öster gränsar Finland till Östersjön och dess vikar, kustens längd är ca 1100 km. I Finland är befolkningens antal endast 5 miljoner, sålunda stannar befolkningstätheten vid 15 personer per kvadratkilometer. På grund av sin längd och sitt nordliga läge skiljer sig vegetationen i landets olika delar från varandra, vid Finska vikens strand finns en flik av ett mellaneuropeiskt vegetationsbälte med ädelträd, i det nordligaste Lappland finns stora tundralika områden. Finland är det mest skogbevuxna landet i Europa, emedan två tredjedelar av arealen utgörs av produktiv skogsmark. I sin tur är kärrens andel större än i något annat land. Andelen odlad jord är under en tiondel av arealen. Finland är ett av jordens sjörikaste länder, vattenområdena omfattar cirka 10 procent av landets areal. Om alla sjöar och träsk vars yta är minst 500 m2 räknas med, finns det sjöar i Finland, vilka i synnerhet i landets södra och mellersta delar bildar en labyrint av vattendrag som är unik i hela världen. Klimatet i Finland är betydligt förmånligare än vad dess nordliga läge skulle förutsätta. Temperaturen förhöjs av Östersjön, de inre vattendragen och framför allt de västliga vindarna som hämtar luft från Atlanten, som blivit uppvärmd av Golfströmmen. Finlands medeltemperatur är 6 10 gra- 4 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

5 Våra karga naturförhållanden utgör en tillgång för försvararen nästan alla andra västerländska språk. Likt estniskan och ungerskan hör finskan till de finsk-ugriska språken, som talas av ca 23 miljoner människor. I Finland har religionsfrihet varit rådande sedan Finlands evangelisk-lutherska kyrka och den ortodoxa kyrkan i Finland är folkkyrkor, som har en i lagen stadgad särställning. Till den evangelisk-lutherska kyrkan hör något under 90 % av befolkningen. Utbildnings- och kulturnivån i Finland är internationellt sett hög. Ca hälften av befolkningen över 15 år har fått utbildning på mellannivå och ca 10 % av befolkningen har avlagt högskoleexamen eller examen på universitetsnivå. Det finns praktiskt taget inga analfabeter. Finländarna hör till de flitigaste tidningsläsarna i världen. Republikens president, som samtidigt är försvarsmaktens överbefälhavare, väljs för en period av sex år åt gången. Riksdagens 200 riksdagsmän väljs med fyra års mellanrum. der högre än annanstans på motsvarande breddgrader. De från öst kommande luftmassorna förorsakar kalla köldperioder vintertid och värmeböljor sommartid. Årstidsväxlingarna är tydliga. I den nordligaste delen av Finland sjunker solen inte under synranden på två månader, vintertid är den osynlig under två månader. Ett enhetligt folk, hög bildningsnivå De officiella språken i Finland är finska, svenska och samiska. Det överlägset största språket är finska, som talas av 95 % av befolkningen. Finska språket skiljer sig från Elektronik- och skogsindindustrin ekonomins hörnstenar Finland är en marknadsekonomi. Största delen av företagen är privatägda. De statliga företagen inom den tunga basindustrin, inom bl.a. gruv-, metall- och skogsindustribranscherna står dock för över en femtedel av Finlands export. Finlands levnadsstandard grundar sig på utrikeshandeln. Importen är nödvändig redan enbart för att erhålla råämnen och energi. Sålunda består 65% av importen av råämnen, produktionsförnödenheter och bränslen. Ca en fjärdedel av importen är konsumtionsvaror. Finland erhåller en dryg tredjedel av sin bruttonationalprodukt från exporten. De största andelarna av exporthandeln utgörs av elektronik-, skogs- och vekstadsindustrins produkter. Deras andel av exporten är ca 80 %. Genom att Finland blev medlem av Europeiska unionen avslägsnades vissa handelsrestriktioner som ännu fanns kvar. Man väntar sig att integrationen för med sig en förändring av handelsvägarna. Fastän lejonparten av exporten ca 70% redan traditionellt har riktat sig till Europeiska unionens område, torde medlemskapet ytterligare öka Västeuropas andel i Finlands export. Statsbudgetens slutsumma för år 2002 är ca 35 miljarder euro. Till de största utgiftsposterna hör socialskyddet och hälsovården (ca 23 %) samt undervisning, vetenskap och kultur (ca 16 %). Försvarsutgifternas andel är ca 4,9 % av statens utgifter och ca 1,2 % av bruttonationalprodukten. FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR

6 GRUNDER FÖR SÄKERHETSPOLITIKEN MILITÄR ALLIANSFRIHET OCH ETT TROVÄRDIGT FÖRSVAR Ett viktigt mål för Finland är att utvidga samarbetet och upprätthålla stabilitet i Nordeuropa och Östersjöområdet. Detta mål främjar Finland på bästa sätt genom att stå utanför militärallianser och genom att upprätthålla en självständig och trovärdig försvarsförmåga. Till Finlands säkerhetspolitik hör utrikespolitiken och försvarspolitiken (försvaret) samt de ekonomiska och samhällspolitiska åtgärder som stöder dessa. Säkerhetspolitiken kan med hänsyn till verksamheten indelas i stabilitetspolitik, konflikthantering och försvar. Målet för Finlands säkerhetspolitik är att bevara självständigheten, trygga samhällets grundvärden och garantera politisk handlingsfrihet när de internationella förhållandena förändras. De grundläggande faktorerna i Finlands säkerhetspolitik är militär alliansfrihet, ett självständigt försvar och medlemskapet i Europeiska unionen. Finlands säkerhetspolitiska ställning påverkas avsevärt av Ryssland och grannskapet till Ryssland, situationen i Nordeuropa och Östersjöområdet samt utvecklingen av relationerna mellan NATO och Ryssland. Sveriges säkerhetspolitiska lösningar är också en viktig faktor för Finlands säkerhet på grund av ländernas speciella historiska relation och våra likartade intressen. Nordeuropas oförändrade strategiska betydelse Säkerhetssituationen i Nordeuropa utgör en del av den globala och europeiska utvecklingen och den är av permanent strategisk betydelse. Nordeuropas luft-, havsoch landområden har bibehållit sin strategiska betydelse för Ryssland och stormaktsrelationerna. Kolaområdets framtid påverkas i synnerhet av vilken riktning Rysslands kärn vapenpolitik tar. S:t Petersburg är fortsättningsvis ett viktigt centrum för Ryssland. Leningrads militärdistrikt förblir även i framtiden ett viktigt placeringsområde för trupper och beväpning. Den militära situationen i Östersjöområdet har förblivit stabil och rustningsnivån har sjunkit. NATO:s inverkan och handlingsmöjligheter i området har ökat. För Rysslands sjöförsvar har Finska vikens strategiska betydelse ökat efter förlusten av baserna i de baltiska länderna. Stabiliteten i Östersjöområdet påverkas av utvecklingen av det ryska Kaliningradområdets framtid som basområde samt dess politiska och ekonomiska utveckling. Efter att ha återvunnit sin självständighet har de baltiska länderna förbättrat sina säkerhetsarrangemang. De baltiska ländernas framtida säkerhetspolitiska lösningar är betydelsefulla för stabiliteten i Östersjöområdet och hela Nordeuropa. Betydelsen av Sveriges och Finlands försvarsförmåga samt ländernas samarbetsmöjligheter är viktiga faktorer för områdets säkerhet. Inga väsentliga förändringar har inträffat i den militära ställningen för Finlands olika områden. Luftrummet och nordligaste Finland behåller sin betydelse på grund av närområdenas stormaktstrategiska vikt. Europeiska unionen och Finlands säkerhet Ur finsk synvinkel är Europeiska unionen, Ryssland och NATO samt vapenkontroll och militär krishantering centrala faktorer i den europeiska säkerhetsutvecklingen. Som medlem av Europeiska unionen har Finland ytterligare klargjort och förstärkt sin internationella ställning. Medlemskapet har ökat Finlands påverkningsmöjligheter och utvidgat Finlands ansvar för den stabilitetspolitik som omfattar hela Europa. Samtidigt har EU-medlemskapet stärkt Finlands förmåga att verka för en starkare säkerhet i Nordeuropa och Östersjöområdet. Finland anslöt sig till Europeiska unionen som ett militärt alliansfritt land som aktivt och konstruktivt deltar i att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Amsterdamfördragets anda och enligt de beslut som fattades av Europeiska rådet i Helsingfors. Dessutom är Finland en av de elva stater som är medlemmar i den ekonomiska och monetära unionen. De beslut Finland fattat omfattar dock inte militära säkerhetsgarantier eller förpliktelser i anslutning till ett gemensamt försvar. Försvarsmakten är ett säkerhetspolitiskt redskap Finland bör bibehålla en trovärdig försvarsförmåga för att trygga sin nationella självständighet och territorriella integritet. En trovärdig försvarsförmåga förebygger uppkomsten av militära hot mot säkerheten. Den säkerhetspolitik som Finland bedriver och landets trovärdiga försvarsförmåga erbjuder statsledningen medel och verktyg för att reglera den nationella försvarsberdskapen, allt från territorialövervakning och avvärjande av territoriella kränkningar till ett sådant försvar av riket som kräver totalförsvarets samtliga resurser. Till grund för försvarsplaneringen används fyra kris- och hotmodeller. En regional kris, som kan ha verkningar för Finlands del. Politisk, ekonomisk och militär påtryckning, som kan inbegripa hot med militära maktmedel samt begränsad användning av sådana. Ett strategiskt överfall som avser att tvinga landets ledning att acceptera önskade lösningar genom att vidta aktio- 6 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

7 ALLIANSFRIA LÄNDER NATO RYSSLAND OCH VITRYSSLAND UKRAINA (OSS-FÖRDRAG) Finlands militärpolitiska omgivning ner med förlamande konsekvenser mot livsviktiga objekt och funktioner i samhället samt mot försvarssystemet. Ett omfattande anfall som syftar till att erövra strategiskt viktiga områden eller att utnyttja Finlands territorium mot tredje part. När det gäller planeringen av försvaret ligger tyngdpunkten vid förebyggandet och avvärjandet av ett strategiskt överfall. Internationell dimension Det internationella militära samarbetet utgör en växande del av Finlands säkerhetspolitik. Den militära alliansfriheten hindrar inte Finland från att delta i militär krishantering. En utveckling av den internationella dimensionen är en förutsättning för att Finland kan göra en trovärdig insats för ett ökat samarbete för säkerhet. Ett deltagande i krävande internationella krishanteringsoperationer stärker den militära samarbetsförmågan och stöder samtidigt utvecklingen av Finlands egen försvarsberedskap samt stärker Finlands internationella ställning. Finland har traditionellt givit både FN och OSSE sitt aktiva stöd. Vi strävar efter att utveckla våra färdigheter till krishanteringsåtgärder som genomförs efter beslut av FN och OSSE. Vårt land deltar dock inte i sådan krishantering, som förutsätter fredsframtvingande eller bruk av militära kraftåtgärder mot andra stater eller parter i en konflikt. I krishanteringssamarbetet har Finland lagt tyngdpunkten på utvecklingen av Europeiska unionens färdigheter. NATO:s program för partnerskap för fred erbjuder tillsvidare den enda omgivningen för en utveckling av samarbetsfärdigheterna och för att kunna sammanfoga de nationella kapaciteterna för krishanteringsoperationer under ledning av såväl Europeiska unionen som NATO. Det nordiska samarbetet har också i framtiden stor betydelse för Finland. FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR

8 FÖRSVARETS LEDNING ALLA ADMINISTRATIVA BRANSCHER SAMARBETAR Beredskapslagen ställer krav på olika förvaltningsgrenar att delta i försvarsförberedelser och arrangemang. Försvarsmakten svarar för det militära försvaret. Beträffande ärenden som rör militära kommandomål är försvarsmaktens kommendör direkt underställd republikens president. Ett förverkligande av målsättningarna för vår säkerhetspolitik ställer prestationskrav på olika branscher i samhället. Det militära försvaret utgör en del av totalförsvaret. Till helheten hör även det ekonomiska försvaret, befolkningsskyddet, social-och hälsovården, att säkerställa funktionsdugligheten hos samhällets tekniska system, den allmänna ordningen och säkerheten samt försvarsinformationen. Därutöver deltar varje finländare i sina egna uppgifter i försvaret då hela folkets Republikens president är försvarsmaktens överbefälhavare. kraftresurser bör inriktas för att klara av en allvarlig kris eller för att göra förberedelser för undantagsförhållanden. Som undantagsförhållanden betraktas krigshot som riktas mot vårt land och en grav kränkning av landets territoriella integ ritet samt ett skärpt internationellt läge som kräver åtgärder för att höja Finlands försvarsberedskap. Även ett efterkrigstida läge, en allvarlig ekonomisk kris eller en katastrof utgör undantagsförhållanden som avses i lagen. Den allvarligaste formen av kris är ett väpnat angrepp mot Finland och krig. Under undantagsförhållanden kan särskilda befogenheter enligt 1991 års beredskapslag och lag om försvarstillstånd tas i bruk, om läget inte kan fås under kontroll med normala befogenheter. Republikens president är överbefälhavare Riksdagen, som innehar den högsta politiska makten, inverkar på ett centralt sätt på försvarspolitiken genom att stifta de lagar som rör försvaret och genom att godkänna de årliga budgeterna. Republikens president är en central försvarspolitisk beslutsfattare. Enligt regeringsformen är presidenten högste befälhavare för krigsmakten. Presidenten utnämner alla officerare. De högsta utnämningarna sker i statsrådet genom föredragning av försvarsministern. Presidenten besluter om krig och fred med riksdagens bifall. Presidenten ger även ordern om mobilisering, vilket sker på framställning av statsrådet. Den högsta verkställande makten som berör ärenden i anslutning till försvaret innehas av statsrådet. Med beredskapslagen har riksdagen åt regeringen delegerat rätten att under undantagsförhållanden fatta beslut om ransonering samt rätten att utfärda andra bestämmelser som avviker från dem som ges under normala förhållanden. I lagen om försvarstillstånd stadgas om mera långtgående befogenheter än de som finns i beredskapslagen. Dessa befullmäktiganden träder i kraft genom förordningar, som enligt huvudregeln genast skall avges till riksdagen för behandling. Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska utskott förbereder de viktiga utrikesoch säkerhetspolitiska ärendena samt de betydande ärenden som hör till totalförsvaret. Alla regeringspartier är representerade i utskottet. Utskottet kan sammanträda tillsammans med republikens president. Säkerhets- och försvarskommittén är ett biträdande organ för såväl försvarsministeriet som utrikes- och säkerhetspolitiska utskottet i ärenden som rör totalförsvaret. 8 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

9 På Försvarsutbildning rf:s riksomfattande och regionala kurser har utbildats sammanlagt inemot personer. soldathemsverksamheten deltar ca 8000 frivilliga kvinnor Kommitténs uppgift är att ge akt på förändringarna som gäller Finlands säkerhets- och försvarspolitika läge samt att samordna de olika förvaltningsområdenas verksamhet för att upprätthålla och utveckla totalförsvaret. Kommitténs medlemmar består av de högsta tjänstemännen i de viktigaste ministerierna med tanke på försvaret, republikens presidents kansli, huvudstaben och gränsbevakningsväsendet. De parlamentariska försvarskommittéerna och -kommissionerna som på sin tid verkade sedan 1970-talet samt de av statsrådet från och med år 1997 valperiodsvis givna säkerhets- och försvarspolitiska redogörelserna har fört med sig den långsiktighet i planeringen av försvarspolitiken, som är nödvändig för denna. Försvarsmakten svarar för det militära försvaret Inom statsförvaltningen ansvarar försvarsministeriet centralt för försvarspolitiken som enligt den arbetsfördelning man gjort mellan ministerierna behandlar de ärenden som hör till rikets försvar och försvarsmakten, dvs ärenden i anslutning till det militära försvaret samt samordnar de olika förvaltningsområdenas verksamhet i ärenden som hör till totalförsvaret. Andra ministerier handhar uppgifter som hör till försvaret i anslutning till deras eget förvaltningsområde. Försvarsministeriet ansvarar för försvarsmaktens verksamhetsförutsättningar genom att bereda den lagstiftning som berör det militära försvaret samt den andel av statsbudgeten som omfattar det militära försvaret. Försvarsmaktens kommendör leder försvarsmakten. Försvarsmakten svarar i praktiken för tryggandet av rikets territoriella integritet, rikets försvar samt försvarsberedskapen. Huvudstaben fungerar som ledningsstab för försvarsmaktens kommendör och är samtidigt högre administrativ myndighet. Försvarsmaktens kommendör är direkt underställd republikens president i ärenden som rör militära kommandomål. Det frivilliga försvarsarbetet har stor betydelse I Finland är medborgarnas försvarsvilja mycket hög. Enligt senaste gallupundersökning är 79% av finländarna redo att vid behov försvara sitt land med militära medel även om utgången skulle vara oviss. De talrika reservist-, gilles-, kvinno-, veteranoch andra frivilliga försvarsorganisationernas aktiva verksamhet utgör en stark manifestation av finländarnas försvarsvilja. Dessa organisationers stöd för försvaret är oersättligt. Den frivilliga försvarsutbildning som inleddes år 1991 har snabbt vunnit stor popularitet. I början av år 1999 organiserades det frivilliga försvarsarbetet och utbildningen att sortera under den nya föreningen Försvarsutbildning rf. Försvarsutbildning rf som fungerar som en fredstida utbildningsorganisation har i uppgift att komplettera de värnpliktigas utbildning, att öva frivilliga män och kvinnor för uppgifter i de organisationer inom försvarsmakten och det övriga samhället som är avsedda för undantagsförhållanden samt att ge kunskaper och färdigheter för undantagsförhållanden till alla frivilliga, över 15-åriga finska medborgare. År 2001 ordnade Försvarsutbildning rf ca 900 kurser i vilka deltog ca personer. Allmän försvarsundervisning ges vid försvarskurserna under överinseende av statsrådet och utrikes- och säkerhetspolitiska utskottet (UTVA). På riksomfattande och regionala kurser har sammanlagt inemot personer utbildats. På olika verksamhetsområden ges därtill fortgående utbildning med tanke på kristider. Soldathemsförbundet och soldathemmen som fungerar i samband med garnisonerna och övningslägren utgör också ett viktigt stöd för försvaret. Huvuddelen av de ca soldathemssystrarna är frivilliga. FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR

10 HUR RIKET FÖRSVARAS ARMÉN CENTRAL I DET TERRITORIELLA FÖRSVARET Av de andra uppgifterna skapar upprätthållandet av försvarsberedskapen, handhavandet av den militära utbildningen och främjandet av frivillig försvarsutbildning verksamhetsförutsättningar för utförandet av huvuduppgifterna. Därtill ger försvarsmakten handräckning åt andra myndigheter. Ett eget uppgiftsområde bildar deltagandet i fredsbevarande verksamhet. Sjö- och luftförsvarets betydelse accentueras i ärenden som rör territoriell bevakning och tryggandet av den territoriella integriteten. Vid avvärjning av ett strategiskt överfall som inletts överraskande utgörs våra viktigaste trupper av enheter som uppställts av alla försvarsgrenars beredskapsförband och som är avsedda för förebyggande och avvärjning av ett strate- Det militära försvarets grundläggande mål är att förhindra att Finland underkuvas och göra ett utnyttjande av Finlands territorium olönsamt redan såsom förhandsspekulation. Det territoriella försvarssystemet bildar en förebyggande spärr mot uppkomsten av kriser. giskt överfall. Armén har en central ställning vid avvärjandet av ett omfattande anfall. Försvarsmaktens kommendör leder försvarsmakten I slutet av år 2001 beslutade Finland anskaffa militärhelikoptern NH90 som transporthelikopter för arméns beredskapsförband Den militära prestationsförmågan skall trygga övervakningen av rikets område och trygga dess territoriella integritet, göra det möjligt att flexibelt anpassa försvarsberedskapen efter situationens krav och utgöra en garanti för att riket vid behov skall kunna försvaras med alla till buds stående kraftresurser. Försvarsmakten övervakar, tryggar och försvarar Försvarsmaktens uppgifter har definierats i lagen om försvarsmakten. De viktigaste uppgifterna för vår för svarsmakt är övervakning av rikets land- och sjöområde samt luftrum, tryggandet av den territoriella integriteten samt rikets försvar. Huvudstaben fungerar som ledningsstab för försvarsmaktens kommendör. I ärenden som rör militära kommandomål är den underställd försvarsmaktens kommendör och utgör en central administrativ myndighet som i administrativa ärenden är underställd försvarsministeriet. Huvudstaben svarar för försvarsplaneringen på riksnivå, allokeringen av militära kraftresurser samt för ledningen av utvecklingen av vår försvarsförmåga och beredskap. Försvarsmaktens kommendör leder de tre försvarsområdena, flygvapnet och marinen. Försvarsområdet svarar för planeringen, förberedelserna och ledningen av det militära försvaret inom sitt område samt samordnandet av försvarsförberedelserna mellan de olika försvarsgrenarna och myndigheterna. De 12 militärlänen som är underställda försvarsområdena ansvarar för värnpliktsärenden, handhar uppställandet av krigstida trupper, lokalförsvaret och operativa uppgifter beordratde av försvarsområdet samt fungerar som myndighet inom sitt område. Militärlänet planerar och genomför frivilligt försvarsarbete. Militärlänet kan beordras att ansvara för områdets försvar. Flygvapnet och marinen är självständiga försvarsgrenar som är underställda försvarsmaktens kommendör och ansvarar för luft- och sjöförsvaret på rikets hela område. Vårt land är indelat i tre luftförsvarsområden samt två marinkommandon och ett kustområde. 10 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

11 Krigarens simulator motiverar de som utbildas då den möjliggör simulering av verkliga situationer. Det territoriella försvaret utgör en central princip Försvarslösningen omfattar den princip enligt vilken det militära försvaret genomförs. För denna används i Finland benämningen territoriellt försvar. Man har under årtionden utvecklat en organisations- och verksamhetsmodell på basis av Finlands historiska erfarenheter, förhållanden, hotmodeller samt kraftresurser för försvaret av rikets hela område. De centrala principerna för Finlands militära försvarslösning är: ett territoriellt försvar som omfattar hela riket utbildning av krigstida trupper för reserven på basis av allmän värnplikt och att utrusta dem med behövlig materiel redan under fredstid att descentraliserat ställa upp krigstida trupper (mobilisering) som bygger på fredstida staber, truppförband och militära anstalter att utveckla försvarsmakten i första hand utgående från krigstida krav en strävan efter att förebygga olika grader av militärt hotfulla situationer genom att i förväg reglera försvarsmaktens beredskap. Den territoriella integriteten tryggas varje dag Försvarsmaktens uppgift är att ansvara för övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten samt för territorialövervakningsmyndigheternas samarbete. Gränsbevakningsväsendet handhar territorialövervakningen i samband med sina uppgifter i anslutning till gränsövervakningen och gränskontrollerna på sina bevakningsområden. Andra territorialövervakningsmyndigheter som utgörs av polis-, tull-, sjöfarts- och luftfartsmyndigheterna deltar i territorialövervakningen i samband med sina ordinarie uppgifter. Kommendören för flygvapnet ansvarar för rikets luftbevakning och dess utveckling. Den luftlägesbild som förmedlas av radarsystemen kompletteras med observationer som görs genom elektronisk och op- FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR

12 HUR RIKET FÖRSVARAS tisk bevakning. Oidentifierade luftfarkoster identifieras och avvisas vid behov med jaktplan som står i jourberedskap. Kommendören för marinen ansvarar för rikets övervakning till sjöss och dess utveckling. Sjöövervakningen bygger på radarbevakning och elektronisk bevakning samt på ett nät av optisk bevakning och undervattensbevakningssystem. Vid behov används försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg och luftfarkoster för identifiering av objekt. Beredskapen höjs flexibelt När kriserna tillspetsas föregriper Finland uppkomsten av hot. Finland strävar efter att genom de åtgärder som vidtas få till stånd en stabilisering av situationen och inleder försvarsåtgärder som är dimensionerade på sådant sätt att de ökar Finlands möjligheter att stå utanför väpnade aktioner. Beslut om användning av kraftåtgärder fattas av försvarsministeriet och i fråga om gränsbevakningsväsendet av inrikesministeriet. Kränkningar av territoriet och andra allvarliga gränshändelser behandlas vid behov på diplomatisk väg. Övervakningen av vårt lands territorium och den därmed sammanhängande avvärjningsförmågan har anpassats med tanke på den dagliga verksamheten. Prestationsförmågan ökas vid behov genom att ta i bruk teknisk reservkapacitet och genom att öka personalens antal. Då läget skärps effektiveras territorialövervakningen enligt den rådande situationens krav. Trupper från gränsbevakningen och försvarsmakten som blivit förstärkta med inkallade reserver kan då komma att stå till förfogande. Då hotet ökar utökas antalet förband som bildats av reservister i behövlig omfattning. Hur riket försvaras Vid en regional kris förhindras eller begränsas risken för att dess verkningar skall nå fram till Finland. Detta genomförs genom att stärka spanings-, övervakningsoch ledningsförmågan, genom att för uppgifterna använda försvarsmaktens fredstida trupper, genom att uppställa sådana krigstida trupper som situationen förutsätter, samt genom att skydda viktiga objekt på riksnivå. Påtryckning besvaras genom att effektivera territorialövervakningen och kapaciteten att avvärja territoriella kränkningar, verksamheten inom spanings- och ledningssystemen samt skyddet av riksomfattande objekt och aktiviteter. Med stöd av de uppställda truppernas aktiviteter påvisas försvarsförmågan på ett sådant sätt att tröskeln att ta i bruk militära maktmedel mot Finland höjs. Om påtryckningarna ökar höjs försvarsberedskapen på grundval av hotbedömningen ända upp till nivån för förebyggande och avvärjande av ett strategiskt överfall. När det gäller att förebygga ett strategiskt överfall som eventuellt kan följa på en påtryckning är det viktigast att stärka försvarets tröskeleffekt så att den blir så stor som möjligt med hänsyn till situationen. Centrala är härvid försvarets trovärdighet och förmågan att förhindra militära övverrumplingar. Också de trupper som behövs för förebyggande och avvärjning av ett strategiskt överfall uppställs i föregripande syfte, dock senast när hotet om överfall bekräftas. Samtidigt descentraliseras de viktigaste krigstida truppernas krigsutrustning samt övrig materiel. Syftet är att genom dessa åtgärder förhindra att försvarets och samhällets mest kritiska system lamslås, bevara förutsättningarna för att försvarsberedskapen skall kunna höjas samt att minska de förluster som eventuella militära anfall medför. Att skydda statsledningen, huvudstadsregionen och samhällets kritiska funktioner samt att förhindra att den militära försvarsförmågan lamslås är tyngdpunkten i verksamheten. När förberedelserna för avvärjande av ett strategiskt överfall görs genomförs en partiell eller när situationen kräver det en omfattande mobilisering. I syfte att förebygga ett omfattande anfall höjs försvarsberedskapen och uppställs fler krigstida trupper. För avvärjande av ett omfattande anfall används försvarets alla resurser i enlighet med principen för territoriell strid. Flygvapnet och luftvärnstrupperna bär huvudansvaret för luftförsvaret, som består av ledningsinstanser, jaktflygs- och övervakningsenheter samt luftvärnsenheter. Flygvapnet och luftvärnet bildar det luftförsvar som hindrar fienden från att kunna bemäktiga sig luftherraväldet samtidigt som man skyddar de egna trupperna och viktiga objekt på riksnivå. Till marinen som bär huvudansvansvaret för sjöförsvaret hör ledningsinstanser på olika nivåer, marina enheter och kustförband. I försvaret utnyttjas förhållandena i Finlands grunda kustvatten och vidsträckta skärgård. Man förhindrar att angriparen kan nå objekt vid kusten på ett djupt område som börjar från det vida havet och sträcker sig till kusten. Genom sjömineringar tvingas angriparen till långvarig röjningsverksamhet. Tyngpunkten för avvärjande eld skapas med rörliga sjömålsrobotoch artillerienheter. Försvarsområdet är en territoriell ledande instans som är underställd Huvudstaben och kapabel till självständiga militära operationer. Det svarar för planeringen, för beredelserna och ledningen av försvaret av sitt område och koordineringen av för svarsförberedelserna mellan försvarsgrenar na och myndigheterna. De viktigaste trupperna för militärlänets kommendör är de operativa förband och militärlän som står under hans ledning. Försvarsområdet skapar försvarets tyngpunkt genom att underställa sina underordnade förstärkningar och genom att styra bruket av materiel. Militärlänet är en territoriell ledande instans på mellannivå. Dess uppgift är att uppställa förband, att försvara sitt område samt det praktiska samarbetet med myndigheterna inom den regionala förvaltningen. De fredstida truppförbanden har en utbildnings- och beredskapsuppgift. Förutom utbildningsuppgifterna förbereder sig truppförbanden att ställa upp de krigstida trupper som är viktigast och som snabbast måste formeras samt i allmänhet våra bäst utrustade krigstida trupper. Till truppförbandens sedvanliga uppgifter hör att vakta och skydda militära mål samt handräckning åt andra myndigheter. 12 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

13 Beredskapsbrigaden som uppställts av Karelska Brigaden utrustas med moderna stridsfordon. Ledningssystemet ständigt redo Vårt territoriella försvarssystem är produkten av ett långvarigt utvecklingsarbete. Dess effektivitet grundar sig på ett territoriellt ledningssystem som ständigt är redo, på att man snabbt och decentraliserat kan ställa upp trupper och på en ändamålsenlig användning av dem. Trupperna har utbildats för stridsverksamhet enligt den taktik vi utvecklat och till att utnyttja rådande förhållanden. Den allmänna värnplikten garanterar en tillräckligt stor reserv för att man skall kunna ställa upp en krigstida försvarsmakt. Beredskapen regleras flexibelt Målet för regleringen av försvarsmaktens beredskap är att i syfte att förhindra krig skapa en militär styrka som läget och en beräknad hotbild förutsätter. Försvarsmakten kan med egna inre åtgärder öka sin beredskap exempelvis genom spaningsverksamhet, övervakning eller genom skyddande av objekt. I ett skärpt internationellt läge och vid krigshot kallas reservister till repetitionsövningar eller extra tjänstgöring. Förutnämnda åtgärder förutsätter tilläggsresurser för försvarsmakten. På grund av detta kan det vara behövligt att ta i bruk befogenheter som möjliggörs av beredskapslagen. Republikens president ger vid behov order om mobilisering på framställning av statsrådet. Vid mobilisering uppställs krigstida trupper. Den krigstida försvarsmaktens styrka är för närvarande maximalt ca man. Under krig kan befogenheterna i lagen om försvarstillstånd tas i bruk. De krigs tida trupperna uppställs efter territo riella och verksamhetsmässiga behov. En ligt statsrådets säkerhets- och försvarspolitis ka redogörelse sjunker försvarsmaktens krigstida totalstyrka t.o.m. år 2008 till ca man. Gränsbevakningsväsendet deltar i rikets 13

14 Som beredskappsbrigadernas signalmateriel används moderna, rörliga fältsignalsystem. HUR RIKET FÖRSVARAS försvar. Om försvarsberedskapen så kräver kan en del av gränsbevakningsväsendets trupper med stöd av förordning anslutas till försvarsmakten. Armén har en central ställning I vårt land med dess stora areal har armén (landstridskrafterna) en central betydelse i försvarssystemet. Vid avvärjandet av ett anfall har armén en avgörande roll. Armén bildar huvuddelen av försvarsmaktens krigstida styrka och bär det primära ansvaret för genomförandet av det territoriella försvaret. Huvuddelen av arméns krigstida förband uppställs vid mobiliseringen och förses med materiel som har lagrats i olika delar av landet. Till armén hör infanteri-, fältartilleri-, luftvärns-, pionjär-, signal- och underhållstrupper. Beredskapsbrigaderna är arméns slagkraftigaste förband För alla tre försvarsområden utbildas och utrustas beredskapsbrigader, som är lättare, rör sig snabbare och är mera eldkraftigare än de nuvarande krigstida jägarbrigaderna. Brigadens styrka är ca soldater. Stampersonalens andel är relativt sett större än i de övriga brigaderna och reservisterna kallas oftare än i medeltal till repetitionsövningar. Sålunda kan beredskapsbrigaderna vid behov göras stridsberedda utan större dröjsmål. De utrustas antingen med pansrade trupptransportfordon, stridsfordon eller bandvagnar. Utrustade med modern krigsutrustning och väl utbildade kan beredskapsbrigaderna förebygga och avvärja ett strategiskt överfall. Vid ett omfattande anfall används de till operativa motanfall på tyngdpunktsområdena. Beredskapsbrigadernas strid stöds med transporthelikoptrar. Jägar- och pansarbrigaderna är våra viktigaste fältförband ända till nästa årtionde. De används på de tyngdpunktsområden som gäller hela riket antingen till operativa motanfall eller i avvärjande strider på avgörande områden. Väsentligt för jägar- och pansarbrigaderna är deras (goda) rörlighet och (stora) eldkraft. Jägarbrigaderna utrustas antingen med pansrade trupptransportfordon eller bandvagnar. Till brigadernas utrustning hör fältartilleripjäser, tunga granatkastare samt pansarvärns- och luftvärnsrobotar. Till utrustningen hör bl.a. T-72-stridsvagnar och bandhaubitsar. Infanteribrigaderna används främst till försvarsstrider på platser som är fördelaktiga för oss och avgörande ur försvarssynpunkt. Deras stridsförmåga bygger på stor eldkraft och avvärjningsförmåga. Till sammansättningen påminner infanteribrigaderna om jägarbrigaderna men är till sin utrustning anspråkslösare. Under de närmaste åren kommer arméns förmåga till mötesstrid i en i huvudsak öppen terräng mot en pansrad angripare att utvecklas. Enligt arméns undersökning gällande dess slagkraft utreds enligt redogörelsen behovet att utveckla arméns prestationsförmåga och -möjligheter för att kunna svara på framtidens krav. Lokalförsvarsförbanden central del av det territoriella försvaret Det lokala försvaret täcker hela riket. Med det skänker man djup åt försvarsstriden, som behövs för att fördröja fiendens framryckning och för att nöta ut honom samt för att försvara det egna bakre området. Lokalförsvarsförbanden är avsedda för strids- eller stöduppdrag som är begränsade till ett visst område eller objekt. Lokalförsvarsförbanden nöter ut fienden och fördröjer hans framryckning med partigängarverksamhet, övervakar områden och håller centrala objekt. Tyngpunkten skapas med reserver Den landsomfattande tyngdpunkten bildas genom att koncentrera Huvudstabens reserver samt marinen och flygvapnet till avgörande strider för rikets försvar. Till Huvudstabens reserver hör bl.a. operativa förband, spaningsenheter, tunga sektioner, raketartilleribatterier, luftvärnssektioner, robotenheter samt signal-, pionjär- och underhållsenheter. De operativa reservförbanden används till att stärka försvaret i tyngdpunktsområdet, till operativa motanfall och till att slå fienden i avgörande strider. Den viktigaste uppgiften för fältartilleriet som hör till Huvudstabens reserver är ett operativt bruk av eld mot fiendens andra anfallsvåg. De viktigaste målen utgörs av det fientliga artilleriets eldställningar, ledningsplatser och reserver. Tyngdpunkten för bruket av eld skapas främst ge nom en koncentrerad användning av raket artil le rienheter. Luftvärnsenheterna skyddar viktiga mål, reserver, uppmarscher, underhållsanläggningar och -transporter samt artilleriets eldställningar. Signaltrupperna svarar för skapandet av de förbindelser som ledningsverksamheten förutsätter. Ett automatiskt signalnät, som utgör det operativa förbandets signalsystem skapar en grund för förbindelserna för ledning, spaning och bruket av eld. Pionjärerna fördröjer fiendens rörelse genom att minera framryckningsstråken samt genom att förstöra vägar och broar. De egna truppernas rörelse främjas genom att man röjer mineringar och förbättrar framryckningsrutterna. Underhållstrupperna för Huvudstabens reserver har till uppgift att hålla förbanden stridsdugliga vad beträffar fälttygsmateriel och övrig krigsutrustning samt ge vård åt sjuka och sårade. 14 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

15 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR

16 SJÖFÖRSVARET SJÖFÖRSVARET ÄR I BEREDSKAP REDAN UNDER FREDSTID Marinen svarar för att havsområdet, kusten och skärgården kontinuerligt övervakas och försvaras. Sjöförsvaret har hög beredskap och stor avvärjningsförmåga redan under fredstid. Sjöförsvarets uppgift är att övervaka vårt havsområde, att avvärja anfall via havet samt att delta i skyddandet av för riket viktiga sjöförbindelser och trafiken till sjöss. Sjömålsrobotenheterna utgör en viktig del av sjöförsvarets rörliga kraft. Från en fredstida övervakning av våra havsområden till att avvärja anfall består verksamheten av ett nära samarbete mellan alla försvarsgrenar och vapenslag. Även gränsbevakningsväsendets enheter och övriga på havsområdena verksamma myndigheter har alla en betydande roll i vårt sjöförsvar. För att försvara kusten och skärgården används i första hand sjöförsvarets fasta styrka, vars stomme består av kustförbandens försvarsställningar och fort, av mineringar som de marina enheterna lagt ut samt trupper från armén som grupperats vid kusten. Sjöförsvarets rörliga styrka består av marina enheter, sjömålsrobotenheterna, de motoriserade kustartillerienheterna och kustjägarenheterna. Enheter från flygvapnet stöder sjöförsvaret. Sjöbevakningssektionerna deltar i sjöförsvaret och de kan vid en höjning av beredskapen helt eller delvis anslutas till försvarsmakten. Stor beredskap och avvärjningsförmåga Betecknande för marinen är stor beredskap redan under fredstid samt förmåga att snabbt kunna ställa sina vapensystem 16 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002

17 i full aktionsberedskap. En stor del av marinens fartyg är i drift under seglationssäsongen. Jämte utbildningsuppgiften är dessa fartyg redo för behövliga övervaknings- och identifieringsuppdrag samt för bruket av kraftåtgärder. Också fartygen som befinner sig i lägre beredskap kan vid behov snabbt tas i bruk. Effektiva kustförband höjer preventivt tröskeln för ett angrepp. De kustfort som befinner sig i de viktigaste områdena har jämte sin utbildingsuppgift även stor beredskap att snabbt öppna varnings- eller avvärjningseld. Av kustforten som befinner sig i grundberedskap är en del bemannade endast med vaktpersonal, men kan på kort tid göras redo för eldgivning. Kustförbanden bedriver kontinuerlig radarbevakning och optisk bevakning samt undervattensbevakning. Övervakningysstemets stomme utgörs av försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fasta bevakningsstationer. Försvarsmaktens och gränsbevakningens fartyg och luftfarkoster utför rörlig bevakning. Man strävar efter att kontrollera eller identifiera ett objekt eller övrig verksamhet som äger rum nära gränsen som sjöövervakningen observerat. Vid behov vidtas de övervaknings-, varnings- eller stoppningsåtgärder som fallet ger anledning till. I kristider ställs försvarsmaktens sjöövervakningsenheter och gränsbevakningsväsendets sjöbevakningsenheter i full beredskap. Sålunda mångfaldigas bevakningsstationernas antal jämfört med antalet under fredstid. Övervakningen effektiveras också genom att man ökar sjöövervakningsflygningarna och fartygspatrulleringen. För att höja avvärjningsberedskapen inför ett angrepp och för att skydda sjötrafiken begränsas vid behov det antal farleder där trafik med handelsfartyg är tillåten. Likaså begränsas fiske- och fritidsfarkosternas rörlighet. En effektiverad kontroll av handelsfartyg inleds och behövliga skyddsmineringar läggs ut. Kustförbandens beredskap höjs genom förstärkning av ledningssystemet och luftvärns-, robot-, artilleri- och kustinfanterienheter samt övriga kustförband så att dessa blir stridsdugliga. Marinen stöder armén Marinen stöder armén genom att rekognoscera och övervaka havsområdet, genom att lägga ut mineringar, genom att avvärja territoriella kränkningar och anfall samt genom att skydda trafiken till sjöss. Vår förmåga att avvärja anfall på havsområdet och i skärgården bygger huvudsakligen på sjömineringarna samt vapen- verkan hos robot- och artillerisystemen. För att skydda dessa vapensystem och övriga stridsåtgärder krävs stöd av flygvapnet och arméns förband. Den livsviktiga sjötrafiken skyddas Sjöförbindelserna och handelssjöfarten är utsatta för angriparens krigshandlingar. Sjötrafiken är emellertid livsviktig för Finland. Därför är det nödvändigt att skydda den inhemska och utländska sjötrafik, som försiggår inom våra territorialvatten. Försvaret av Åland, som är viktigt i synnerhet med tanke på trafiken till sjöss ställer exceptionella krav på sjöförsvarets rörlighet och verksamhetsberedskap. Sjötrafiken skyddas genom att fartygen anvisas skyddade rutter, genom att trafikera i dålig sikt samt genom att trafiken och hamnfunktioner underkastas reglering. Vid behov samlas handelsfartygen i konvojer som skyddas av enheter från marinen och luftförsvaret. Sjöövervakning och -rekognoscering samt minbekämpning tjänar även tryggandet av sjötrafiken. Lotsningen, underhållet av farlederna samt förberedandet av reservfarleder och väntområden är viktiga för den kristida sjötrafiken. Svävaren möjliggör en god rörlighet på Finlands kust som är full med grund FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR

18 LUFTFÖRSVARET KRÄNKNINGAR AV LUFTRUMMET FÖRHINDRAS VID BEHOV MED KRAFTÅTGÄRDER Flygvapnet ansvarar för en kontinuerlig övervakning av vårt luftrum. Under krigstid är jaktförsvaret flygvapnets huvuduppgift. Med luftvärn skyddas mål som är viktiga ur hela rikets synpunkt och militärt viktiga mål. Luftförsvarets viktigaste uppgift är att under fredstid bevaka vårt lands luftrum samt att i anslutning till detta förhindra kränkningar av luftrummet genom att vid behov använda kraftåtgärder. Det primära ansvaret för dessa åtgärder ligger hos flygvapnet. Därtill deltar flygvapnet i ledandet av den civila och militära lufttrafiken samt i den riksomfattande räddningstjänsten. För luftbevakningen och för att kunna vidta därtill hörande åtgärder har flygflottiljernas huvudledningscentraler dygnet runt en bild av luftläget i realtid som bildats på basis av radarobservationer. Huvudledningscentralerna byter sinsemellan automatiskt lägesbilderna för sina ansvarsområden. Jaktförsvaret och luftvärnet utgör varandra kompletterande vapensystem. Bild av luftläget i realtid dygnet runt En allmän bild av luftrummet som mot- svarar de fredstida kraven fås med fjärrbevakningsradar. De områden som blir i deras nedre döda vinkel bevakas med i Finland konstruerade och tillverkade medeldistansradaranläggningar. På grund av radarnas egenskaper finns det alltjämt luckor mellan mätområdena. För att täcka dessa används rörliga närbevakningsradaranläggningar. Radarmålen identifieras genom samarbete mellan civila och militära luftfartsmyndigheter. Om ett mål som flyger i vårt Militärflygarutbildningen som börjar redan under värnpliktstjänstgöringen når efter många år sin kulmen med jaktplanet. 18

19 luftrum eller som hotfullt närmar sig det inte kan identifieras genom jämförande av färdplaner beordrar den ansvariga huvudledningscentralen ett identifieringsflygplan i luften. Det beväpnade identifieringsplanet fastslår det upptäckta målets nationalitet och dess individuella kännetecken samt leder främmande luftfarkoster som förirrat sig i vårt luftrum bort från vårt område eller tvingar dem att landa om situationen så kräver. För identifieringsflygningsjouren används förutom flygvapnets egna flygfält regelbundet även civila flygplatser. Vid behov kan luftbevakningen med radar effektiveras genom att beordra de radaranläggningar som för tillfället är i vilotur till att utföra mätningar samt genom att koppla flygsäkerhetsradar och luftvärnets radar till bevakningssystemet. För att effektivera huvudledningscentralernas verksamhet och för att ställa in radarstationerna för bevakning dygnet runtbehövs utbildade reservister. För att komplettera radarbevakningen inkallas enheter för optisk luftbevakning i tjänst. På några dygn övergår luftförsvaret i krigstida beredskap. En god grundval för detta ger den fortlöpande höga beredskap man upprätthåller redan under fredstid. Befolkningsskyddets alarmerings- och informationstjänst kan snabbt igångsättas via de huvud- och reservalarmcentraler som står i funktionsberedskap och är placerade i samband med luftförsvarets ledningscentraler. Det sannolikaste väpnade hotet i ett skärpt internationellt läge riktas mot vårt land via luften. Luftförsvaret måste då kunna hindra försöken att utnyttja vårt luftrum. Ett utnyttjande av vårt luftrum förhindras Ett möjligt utomstående beslut om att utnyttja vårt luftrum eller att överta våra flygfält grundar sig på sakkunnig värdering av vår försvarsförmåga och försvarsvilja. Om man litar på vår förmåga att kunna förhindra att vårt område utnyttjas, sjunker risken för att vi blir indragna i en kris eller ett krig. Av denna orsak är vår luftbevaknings prestationsförmåga, kvaliteten och mängden av vår flygmateriel och vårt luftvärn, deras användning samt personalens utbildningsnivå redan under fredstid föremål för en fortgående utomstående uppföljning. Försök kan göras att störa övervakningen av luftrummet även med den elektroniska krigföringens medel. Störningsförsöken måste därför kunna identifieras och pareras på ett så övertygande sätt att de inte får önskad effekt. För att uppnå bästa möjliga förebyggande effekt måste hela luftförsvaret försättas i full aktionsberedskap redan då de första tecknen på en annalkande kris kan skönjas. Man kan bäst inverka på riktningen och effekten av de luftangrepp som eventuellt riktas mot vårt land med luftförsvarets va- 19

20 LUFTFÖRSVARET pensystem - jaktplan och luftvärnsvapen. Effekten kan även lindras genom alarmering av trupper, genom att descentralisera verksamheten på ett vidare område, vilseledande, genom befästning och maskering av objekt. Jaktförsvaret är flygvapnets huvuduppgift Angriparen strävar efter att förhindra mobiliseringen och sammandragningen av trupperna samt att lamslå vårt luftförsvar och vårt ledningssystem. Man försöker isolera från varandra de trupper och reserver som grupperats till försvar och försvåra deras underhållstransporter genom att förinta trafikförbindelser. De primära målen för jaktförsvaret utgörs av de farligaste målen i arméns och marinens krigföring såsom bombflygplan och attackflygplan. Med jaktflyg skyddas också viktiga objekt på riksnivå såsom huvudstadsområdet. Om det inte skulle finnas något eget jaktförsvar, kunde angriparen koncentrera hela sitt flygvapen och dess ledningssystem på att stöda sina landstridskrafter och på att lamslå vårt försvar. Flygplan används även till flygspaning, luftlandsättningar, specialoperationer och olika slags stöduppdrag. Helikoptrar förekommer i allt större antal på stridsområdet. Angriparens verksamhet försiggår dygnet runt och under alla väderleksoch belysningsförhållanden. Nuförtiden går det inte mera att öka jaktflygplanens och piloternas antal sedan krigshandlingarna inletts. Därför måste en prestationsförmåga som motsvarar de krigstida kraven upprätthållas redan under fredstid. Endast genom detta förfaringssätt kan en önskad krigsförebyggande effekt för Finland har skaffat sig en mångsidig beväpning av luftvärnsrobotar. 20 FINLANDS MILITÄRA FÖRSVAR 2002