Ordförandes spalt. Vår bästa läsare

Transkript

1 Ordförandes spalt Vår bästa läsare Årliga Petsamolaista bladet 2013 har redan hunnit bli nr. 39 och når snart gränsen på 40 år Bladet har till utseende förändrats endast en gång efter det att man började publicera den. Nu håller vi på att övergå in i en lite modernare version. Papperskvalitet har man bytt, och tillåter i framtida årgångar använda även fyrfärgtrycket. Man kunde förverkliga fyrfärgtrycket delvis beroende på bladets innehåll. Det är naturligtvis tydligt dyrare och begränsar att ta det i bruk. Det år vårt syfte att hålla nuvarande nivån på priset så långt som möjligt, därför bör man täcka stigande kostnader med inkomster som man erhåller genom försäljning. I år har antalet prenumeranter stigit avsevärt och vi har över 300 st prenumeranter. Bladet är således tydligt ett medlemsblad, ty vi har endast några utomstående prenumeranter, men vi kommer att expandera bladets spridning genom marknadsföring. Innhållet i bladet kommer man att bevara på en basis av berättelser och historier, men man vill inrymma med även föreningsinformation till medlemmar. Petsamo Seura ry:n puheenjohtaja Toivo Kunnari Man bör taga i akt, att man sänder två medlemsbrev per år och nu efter årsmötet 2013begynner tiden med det tredje brevet. Tredje brevet berättar on årsmötebesluten och om följande års Petsamo resor, förvägsinformation samt anmälningar. Medlemsbrevet är aktuellt, men information i detta blad om föreningens beslut, har redan till en betydlig del blivit gamla efter sin utkomst, såsom kontaktinformation angående styrelsemedlemmar. Den informationen följer med i medlemsbrevet. På omslagsbilden ser man Eskelinen sågens arbetare i Salmijärvi, bilden hör till Senja och Jalmari Rannan album. 1

2 PETSAMO - FÖRENINGEN 40 ÅR Petsamo - Föreningen firade sitt presterande fyrtionde året i Uleåborg på allhelgonadagen 2012 på Hotell Lasaretti. Det var 170 deltagare på på festen, de mest långväga deltagarna kom från Tyskland ooch Oslo. De genomförda fyra decennier var en tacksägelsestund åt de verksamma personer, som har fungerat och uppehållit föreningen samt medlemskapet under eran med aktiv och framgångsrik verksamhet. Förgågna eran beskriven på nya termer har varit den första etappen på föreningens tidslinje. Den tiden lät petsamoborna bearbeta och uppteckna gemensamma minnen och historia i Petsamo. Petsamo- Föreningens 40-års historik utgavs på hösten Boken beskriver kompakt om föreningens hitintills långa sträcka. Boken finns än till buds och den borde ha sin plats i föreningens varje medlems bokhylla PETSAMO-FÖRENINGEN I ETT NYTT SKEDE Nu håller vi på att leva i den andra perioden av livscyckeln, som är betydligt mycket kortare än den förgågna. I dag har vi ännu med oss egentliga petsamobor, som var mycket unga vid skedet man gav sig av, och har därför knappa minnen kvar. De flesta av funktionärer hör till den första generationen efter tiden i Petsamo. Tiden har sin gång och den Omslagsbilden på Petsamo-Föreningen 40- års historik största delen av funktionärer är i ordets egentliga betydelse andra än egentliga petsamobor. Genom att ta i akt på detta bör vi fungera aktivt för att behålla Petsamo historia och den petsamoensiska traditionen aktivt vid liv, så att de yngre generationerna kunde identifiera sig vara ur petsamoensisk ursprung. Man bör se seriöst in i framtiden redan nu istället för att bli drömmande och levande i förhoppningar. Man kan förutspå att intresset att vara medlem i föreningen inte vidgar sig då de de närastående petsamobor inte är här bland oss. Föreningen har 2

3 oundvikligen framför sig en tid tid då det krävs alldeles nya verksamhetsformer och ändamål. Vi har tagit hänsyn innehållet i det föregående kapittlet och så småningom utvecklat vår verksamhet så att det existerar behov av föreningen även efter den förutspådda tiden. PETSAMO-FÖRENINGEN FORTSATTA ARBETSUPPGIFTER I början på 2010 inledde jag som ordförande och den andra verksamhetsperioden sammansatt fyra år håller på att gå i uppfyllelse. Det första halvåret var en arbetsam tid av förändringar, men man klarade det och man kom igång med att egentligen bearbeta det tidsenliga föreningsarbetet. Det som har överraskat är att arbeta som ordförande är ett heltidsjobb året om. Man blir kontaktad per brev, e-post och telefon och naturligtvis genom möten. Det dyker upp mycket flerfaldiga frågor och information som berör Petsamo och föreningen. Man har haft flera långa telefonsamtal med f. d. petsamobor då de har velat berätta om sina minnen och erfarenheter. Då man gör sig trogen med petsamoensiskhet och dess historia, har dessa samtal varit vidgande och nyttig information Ny planer med relation till detta arbete håller alltjämt på att mogna Genom många goda diskussioner och med hjälp och nytta av samarbetskumpaner. Jag tror att människor som tänker på föreningens intresse har ännu mycket att ge och göra i vår gemensammma målsättning, att säkerställa föreningens framtid. topi ordf. TURJANMEREN MAA PETSAMON HISTORIA har vi ännu till gåva present i egen bibliotek Pris 28 + porto 8 beställningsadress puheenjohtaja@petsamoseura.net 3

4 Hälsningar från redaktören Det var en bild i tidningen med unga kvinnor från Karelen klädda i kjolar med fladdrande kjolfållar. De var iförda i folkdräkter. Enligt tidningen berättade de sig vara stolta över karelskheten och ansåg enligt släktenliga och ätt baserade hemortsverksamhet vara en bra sak Petsamoborna har inte alltid kunnat eller velat lika öppet, lika stolt framföra sin petsamoensiskhet. Vi har ju inte en så rik petsamoensisk tradition att introducera, som den i Karelen. Det är sant att vi inte har en egen folkdräkt, inte en gemensam dialekt. Det anser man höra till en av kulturgemenskapens viktigaste grundläggande faktorer. En knapp fjärdedel av decenniet räckte inte till för att man skulle ha hunnit utforma en petsamoensisk kultur. Det föreföll petsamoborna att de på sätt och vis klassifierades höra till pariakasten, statsmakten glömde och behandlade övermodigt och övergav petsamoborna att klara sig genom efterkrigstider och blev beroende på sin egen lycka och egna kunskaper Nu, då den andra eller tredje generationens ättlingar efter att ha blivit transporterade från,petsamo resonerar på sin bakgrund och dess duglighet, sträcker man på nacken sin. Petsamoensiskhet förefaller inte mera vara ett skamfläck. Det är en ära att vara en petsamoättling. Somliga spanar efter sina släktrötter för att finna anknytningar med Petsamo. Varifrån kommer attitydsförändringen? Något viktigt har hänt. Först slog Paasilinna brödernas petsamoensiskhet ner i folkets medvetande. Då började även andra petsamobor komma i offentligheten och bli allmänt kända och Petsamo exotiken bet i. Men jag tror, att det viktigaste arbetet, att lyfta Petsamo i folkets medvetande upp bland andra landskapens nivå var Petsamo- Föreningen r.f. Det började gå upp, att det till Petsamo anknyter sig egenartade kulturella värden. Om det inte uppstod så många traditioner då man bodde i Petsamo, som skulle ha knutit några band emellan befolkningen med sin flertaliga härkomst, så uppstod det efter evakueringen. Tusentals petsamobor upplevde den ljusaste epoken av sin barn-och ungdom varit den i Petsamo. Det må vara, att man där i åratal levde mitt bland kriget, men under barndomens somrar skiner solen för alltid och man ville uppehålla, minnas, berätta om dessa minnen. 4

5 Det uppstod en anmärkningsvärd petsamolitteratur, -musik. -konst och -forskning. Redan från början mindes det, vi har ju även en egen mattradition, som baserar sig på de lokala råvaror. Åt allt detta gav och ger Petsamo- Föreningen sitt stöd genom sin verksamhet. Det samlar ihop petsamobor och även deras ättlingar. Det är viktigt i detta splittrade skedet vi lever i. Man behöver inte alltid vara av samma åsikt, det behövs oliktänkande. Bara man i bakgrunden bevarar kännedomen, att vi har tillsammans upplevt ett historiskt försvunnet kapittel, och upplevt en enastående epok i öden av vårt folk. Jag håller på skriva detta på midsommaren, då det översvämmer av vertikal, tung regn neråt från, himlen och vinden skjuter vågorna emot flödet av vågorna på ån. Sådant liv möter man ibland som ett folk och som en individ. Även ett sådant liv bör man leva. Ofta dyker även solen upp och förgyllar tiden och landskapet. Människan tål vad som helst, då det är frid, sade min far, som hörde till Pennanen manskapet i Lutto. Vårt liv och våra tankar berikar vårt liv mot vår Petsamo bakgrund. Med en hälsning från Redaktören Till Senja och Jalmari Ranta ägda Suvanto-jordbruket tillhörande bryggan vid Pasviksälven på Menikas ön. Bilden tillhör Senja och Jalmari Ranta album. 5

6 FAMILJENYHETER BORTSOMNADE Maila Kinnunen f. Ollikainen Maila Kinnunen den mest långvariga funktionär, och nuvarande styrelsens medlem i Petsamoföreningen är borta. Hon avled den orsakad av ett sjukdomsanfall. Maila var född 1936 i Petsamo byn Näsykkä. Hon kom med sin bror Väinö Ollikainen, som var föreningens första ordförande, med i Petsamo-Föreningens verksamhet. Maila fungerade i närmare fyrtio år i föreningens styrelse och hade då skiftande uppgifter, av vilka den mest långvariga perioden som kassör.hon var känd att vara strävsam och exakt i alla de uppdrag hon åtog sig som funktionär. Även Verksamheten i Varejoki- Gruppen var henne nära. Hon deltog i verksamheten i flera organisationer, efter att ha gått i pension, även om sjukdomar tärde på krafter. För henne var det svårt att undanbe sig bjudna uppgifter. I de uppgifter Maila åtog sig framhävde hon inte sig, själv, för alla dessa uppdrag föreföll henne okonstlat, och som man nu kan konstatera har innehållit en stilla anspråkslöshet. Maila Kinnunen Petsamo-Seuran hallituksen kokouksessa v 2001 Å Petsamo-Föreningens vägnar visar jag henne en Stor Tacksägelse för all hennes verksamhet för föreningen och medlemskapet. Maila saknas av sina närmaste samt ett stort antal vänner. ToivoKunnari ordförande 6

7 Föreningsnyheter PETSAMO HISTORIA OCH TRADITION I INTERNET I Enare kommun projekt Berättelser i förvar, som berättar och skildrar byarnas historia i Enare området, är Petsamo-Föreningen med som en by. Material vi samlar på, överför man till en stor del i internetportalen som råds av Enare kommun och man kan se och höra på den överallt i världen. I vår andel av innehållet har man monterat av radio- och tv-program om Petsamo och petsamoensiskhet samt möjligen personbiografiska intervjuer. I denna samling samlar man även fotografier och litterära produkter. På hembygdsavdelningen i Ivalo bibliotek finns en Petsamo-Litteratur avdelning dit det är vår ändamål är att skaffa till påseende och it-tekniskt lagra så många böcker som möjligt. Vi tar emot böcker, om det uppstår viljan att donera. Om Petsamo resor existerar det böcker, filmer och fotografier, och om äganderättigheterna att sammansätta materialet i denna underhandlar man med ägarna. Netadressen är: kokoelma. topi PETSAMO RESOR Man forsätter med att sommartid arrangera Petsamo resor med Lapin Expertit. Man har valt nya hurtiga reseledare och de är förtrogna med sina uppgifter. Redan efter årsmötet sänder vi en förhandsfrågeformulär åt de som planerar på resor. Underhandlingarna med den ryska parten baserar sig på önskemål btrf. tidpunker för resor. På så sätt försöker vi minimera underhandlingsarbetet som vid nuvarande arrangemangsystemet existerar onödigt mycket av. Motpartens byrokrati och den oberäkneliga benägenheten för förändringar sysselsätter researrangemangen tillräckligt i de avtal man redan har överenskommelser om. För besökstillståndet till specialområden förutsätter man att man har resenärinformation och passkopior minst åtta veckor innan resan. Detta förorsakar en brådska btrf. anmälningar och osäkerhet antalet deltagarna på resor. Det är inte möjligt att förverkliga resor på bristande kvot på antalet resenärer P. g. a. dessa orsak söker vi alternativa nya former att arrangera resor topi 7

8 Landsmuseum i Lappland samlar på fotografier i sin Petsamo-samling där man har ett omfattande antal fotografier och på museets netsida är det en del till påseende. Petsamo -Föreningen har ett avtal med museet och därigenom kan de som donerar fotografier åt museet kan återfå sina bilder i sitt eget bruk genom en s. k. lätt metod. Vi har kommit överens om, att om någon donerar bilder och inte vill överge sina originalbilder så kan de professionella på museet kopiera bilderna i arkivet och returnera de ursprungliga bilderna åt sina ägare. Då man professionellt kopierar en bild blir det ofta en förbättring i bildkvaliteten således kunde kopian Föreningsnyheter FOTOGRAFIER OM PETSAMO OCH PETSAMOBOR vara även bättre lösning för ägaren och gamla bilder skulle kunde vara i ett säkert förvar på museet. Fotografier och postkort med Petsamo motiv finner man på museets netsidor med uppslags ord Petsamo. Palveluhakemisto/Kulttuuripalvelut/ Museot/Lapin maakuntamuseo/ Kokoelmat/Kokoelmaselain Om du går i tankar att donera fotografier eller annat material åt museet, ring: Amanuens Hanna Kyläniemi puh för att få detaljerade instruktioner. topi Fader Yrjö Räme skjutsade barn i en liten kälke efter sin motorcyckel. Obs. skidorna som som fungerade som stöd då man körde vintertid i drivande snön. Raimo Räme fotosamling. 8

9 Föreningsnyheter Bredvid statyn står Viljami Ranta en av de viktigaste funktionärer i statyprojektetet. Bild: Petsamo-Föreningens 40-årshistoriken. ISHAVSFOLKETS EVAKUERINGS-VÄG STATYN KOMMER ATT STÅ PÅ SIN PLATS Planändringen i Ivalo centrum område berörde även området på Petsamo statyn. Förslaget väckte bekymmer bland ivalobor och de kontaktade mig som är ordförande i föreningen. Jag diskuterade med den för planändringen ansvariga personen och erhöll behövlig information om projektet. Vi avfattade ett utlåtande undertecknat av föreningen däri man framförde om förändringsmöjligheten att påverka på planförändringen på ett sådant sätt att man skulle kunna bibehålla statyn på det området enligt den tidigare överenskommelsen. Slutligen verkar planändringen inte försämra statyns läge, även om man skulle omgiva statyn med ett litet salutorg. Vi framförde en önskan om att man skulle kalla planerade salutorget vid namn Petsamo tori. Vi har avfattat ett utlåtande addresserat till Enare kommun som ytterligare påminnelse om att ge stöd åt våra diskussioner och vi tror att torgets namn kommer att följa våra förhoppningar. topi 9

10 Föreningsnyheter PETSAMOFJORDENS KLOCKA, SOM LEDDE I DIMMAN Då Erkki Lilja höll på att samla på materialet för sin i våras utgivna bok Ishavskorridoren, råkade han av en slump komma påpetsamo-fjordens Dimmklocka ursprungligen från Kultakuru 1 i Mobilia museets lager. Dimmklockan (fungerade som mistsiren) styrde fartygen tryggt från fjordens mynning in i fjorden i dimma. I augusti transporterar man klockan till Rovaniemi och den kommer att bli en bestående del på Petsamo utställning i Lapplands landskapsmuseum. Klockan kommer att bli i Rova-niemi i museets disposition på en obestämd tid. Klockan skall transporteras från Kangasala till Rovaniemi av transportföretaget Ilmari Lehtonen på Petsamo-Föreningens bekostnad. Vi har en artikel i följande Petsamolainen och naturlig-tvis på nätet genast efter publicering. Petsamofjordens dimmklocka ( mistsiren ). 1 Kultakuru Guldravin 10

11 Petsamo Seura ry Nettiosoite På netsidan finner du bl. a. blanketter: * Medlemskapsanslutning och datering av medlemsuppgifter * Beställningen av böcker och annat material * Kontakttagandet i alla frågor Föreningens funktionärers adresser : puheenjohtaja@petsamoseura.net sihteeri@petsamoseura.net PETSAMO-SEURA RY 40 VUOTTA HISTORIIKKI Redakt. Mirjam Kälkäjä Utgiven i september sidor, fyrfärgtryck. Pris 15 inkl. porto. Beställningsadress: PETSAMO BILMÄRKE kan köpas som fönsterdekal. Pris 2 klar och 3 silver. Försäljning på Petsamo-Seuran evenemang, puheenjohtaja@petsamoseura.net Petsamo Seura ry Netadress PETSAMO-FÖRENINGENS PINS Föreställer Petsmo vapen Petsamo-Seuran pins kan man åter köpa Beställningsadress. puheenjohtaja@petsamoseura.net 11

12 Föreningsnyheter PETSAMOBYARNAS HISTORIA Man håller på att samla på Petsamo byars historia, som har gått undan planenligt, varav ett Stort Tack till Unto och Terttu Kusmin. Deras hobby har gått över till nästan till ett heltidsjobb. Materialet de har sammansatt, är mycket omfattande. Vi har diskuterat med universitetsrepresentanter, och det är mycket sannolikt att de kommer att delta i vårt projekt. På så sätt kunde vi framkalla en ny synvinkel i Petsamo och petsamoensisk historia, som man på många sätt har skildrat i litteraturen, men genom kulturhistoria skulle vardagens historia komma och bli med. topi Terttu ja Unto Kusmin VAD VET DU OM PETSAMO? 1. Man grundade Petsamo Fiskeförening i Parkkina på Lantmannagillets hus den Vad var den viktigaste orsaken att grunda föreningen? 2. I Petsamo ordnade man kommunalval varje år under de första åren. Varför uteblev valen under åren 1921 ja 1923? 3. Fr. o med 1937 fungerade Sulo Oskar Ludvig Soriola ända tills han avled som kyrkoherde i Petsamon ev. lut. församling. Vad var det för speciellt som ingick i de kyrkliga andakter han höll? 4. Enligt vilken stil har man byggt bl. s. Petsamo Andelshandel och Kolttaköngäs Hotell? 5. Vilken fågelart var den mest flertaligaste på Heinäsaaret? Svaren på sidan 29 12

13 RESOR TILL RYSSLAND ARRANGERAR FISKETURER ÅRET OM PÅ KOLA HALVÖN. INDIVIDUELLT PLANERADE BUSSRESOR, PRIVAT- OCH GRUPPRESOR TILL RYSSLAND OCH NORGE. Poromiehentie 5 G Sodankylä Fax lapinekspertit@pp.inet.fi Hemsidor: lapinekspertit.com EN SOUVENIR Deltagarna på Petsamoresor får en flott tallrik som ett minne av resan. Tallriken hartoivo Kunnari skissat och för kostnaderna står Petsamo-Föreningen r.f. och Lapin Expertit. Diametern på tallriken är 100 mm och den föreställer Petsamo vapen och karta över Petsamo samt texten: ett minne från resan tillpetsamo 13

14 Marja Blomqvist ATT SÖKA SINA RÖTTER RESAN TILL PETSAMO Jag är ett barn med två evakuerade föräldrar- mor hade gett sig av från Karelen, fadern från Petsamo. Två släkter, så som många andra finska släkter har man rivit upp från sina rötter och strött ut runtomkring i Finland och världen. Som barn i Torneå då jag växte upp undrade och avundades jag mina kompisar, som hade mor- och farföräldrar, som bebodde gamla släktägårdar. I min historia kunde man inte blicka bakåt längre än ett par årtionden. Som tonåring besökte jag mina nära rötter i Karelen. Vid den nu varande östgränsen klev vi på en kulle, och morföräldrarna visade riktningen åt det hållet där hemmet var beläget på några kilometers avstånd ifrån den nuvarande gränsen, på motsatta strandens felsida låg hemmet där morfar blivit född i, det kändes en odräglig klump i svalget på mig. Petsamo verkade vara avlägset. Det föreföll som ett sagoland, som ej mera existerar. Det gick upp i mitt medvetande ibland som en skymt på Petsamo-Föreningens sommarfester, släktberättelser, och Mirjamis böcker. Då min far i början på 90-talet p. g. a. sin anställning åkte till Petsamo, hörde jag berättelser om ett mån-landskap, öken, som man hade öde-lagt. I mitt minne lade jag Petsamo i ett fack som ett land, som ej mera existerar. Nyfikenheten för Petsamo stiger med den vuxna åldern. Jag läser böcker frågar fadern. Ofta talar vi om att endera sommar från vår stuga i Enare skall vi göra en snabbvisit till Petsamo, det kommer inte i skedet att bli förverkligad. På hösten 2012 ansluter ja mig till Petsmo-Föreningen och på våren 2013 läser jag om paketresor. Besöket i Limhammar, byn där min far är född, hör till resans nyhet. P. g. a. närheten av gränsen är det inte tillåtet att på eget bevåg resa till byn. Omedelbart på den stunden med-delar jag mina föräldrar att vi skall delta på resan. Några gånger håller nerverna bli åtstramade då jag ansöker om visum, men resan blir sann. I juli stiger vi ombord på bussen i Ivalo. Redan på första meter ombord möter man bekanta: min bortgågna farmors vän Lahja Isotupa (f. Heino) möter och hälsar på oss leende. 14

15 Familjen Blomqvist på en paus under resan till Limhammar.Från vänst.: Marja, Seppo ja Tellervo. Bild Toivo Kunnari Många minnen och öden går man igenom under resan. Nya bekantskap uppstår: bakbänkens sällskap svarar för många goda skratt och med att vokabulären btrf. Lapplan växer enormt. Bussen som startade i Rovaniemi kör oss via Nejden och Norje till Petsamo. Redan vid gränsen emotslår oss Ryssland av i dag: de blanketter vi har fyllt i gäller inte mera, utan vi fyller i ånyå exakt likadana kuponger på nytt. Gränsbevakaren lyckas inte med att locka fram ett leende. Lahja Isotupa i Nikel framför obelisken man har flyttat från Nedre Klostret. Bild Marja Blomqvist 15

16 Syskonen Riitta Pellinen, f. Kes ki-ruokanen (vänst.) från Ruokolahtioch Arja Keskiruokanen från Kuopio plockar minnesstenar i Limhammar hamn. De tog med sig en sten på Veikko Keskiruokanens ( ) grav i Rovaniemi. Fadernarbetade för Nikel malmgruva i Petsamo Byggnader från den finska tiden: till. hög. Bostadshus i Nikel nedan Parkkina sjukhus 16

17 DET SOM FÖRST VÄCKER FÖRUNDRAN Det första man blev förundrad över var grönskan i Pasviksdalen jag hade ju väntat något i stilen av omgivningen av Enaresjön. Föruton flera andra saker lärde jag mig av vår guide att, medeltemperaturen tack vare Golf-strömmen är endast 2 grader lägre än i Helsingfors. Jag förstår, varför min farfars far hade velat grunda sitt jordbruk på dessa trakter. SHOCK Den egentliga shocken drabbar då vi närmar oss Kolosjoki, Nikel på ryska. Fastän jag visste hur orent naturen är p.g.a. nikelförädlingsavsläpp, kan man inte vara beredd på i förväg. Den svarta döda jorden och skeletträden får hjärtat att brista. Förädlingsverkets rök rykande ur skorstenar behärskar landskapet. Följande dag då vi besöker Kolosjoki upptäcker vi hur landskapet utom förädlingsverket behärskas av förfallna, deprimerande hus, ryskarna har byggt. Av den finska bebyggelsen finns endast få hus kvar. En av våra resekompisar berättar allvarligt att ha bott i ett av de husen som en bebis. Av finsk härkomst är även obelisken, som man visserligen har förflyttat hit från Nedre Klostret. Vi övernattar i Zapoljarnyi, som är en gruvstad ryssarna har byggt. Hotellet är överraskande Vantroget ser resenärerna på Nikelns orenheter. Bild Marja Blomqvist 17

18 Limhammars nuläge fick flera att tystna. Till höger i första rad Seppo Blomqvist. Bild Marja Blomqvist Kajen i Limhammar. Bild Rainer Hiuspää 18

19 Petsamoresenärer i Parkkina på kaffepaus. Bild Rainer Hiuspää rent och på restaurangen får man tag i måttligt franskt vin - bara man kan uttrycka sig på ett sätt som motparten förstår. VÄL LYCKAT ORGANISERAT RESEARRANGEMANG Man hade arrangerat resan fint. Under resan kan man yttrycka sig flera gånger, och jag lärde mig mycket mera on Petsamo. Man hade reglerat tidtabellen så, att man hade tillräckligt med tid att bekantskapa sig i platser Man lyckas även med att sköta en spirande kris: fastän en del resenärer enligt tjänstemän har felaktiga visa, tillåts alla inträdet även till Limhammar. I praktiska funktioner är vår ryska tolk, som är född i Zapoljarny till en stor hjälp. EN SMÄRTPUNKT Resans mesta smärtfyllda punkt är besöket i Limhammar där min far är född. På bilden har den så flotta hamnen förfallit till en ofattbar hög av rost och skrot Efter att antalet invånarna har avatgit har man lämnat ryskbyggda höghus helt enkelt att rottna ut. Från fjorden motsatta sidan tittar Lenin på detta förödelse huggen i fjällets granitsluttning. Min far har som barn åkt pulka nedför längs samma fjällsluttningar mot fjorden, till min farmors stora förargelse. Förgågna turisthotellet i Petsamo är i skapligt skick, och oljesilon vid fjorden, finnarna har byggt, har rosten bitit sig i. 19

20 Oljesilorna min bortgågna farfar hade disponerat. Sällskapet promenerar tigande, sorgsna längs den ödsliga hamnbyns bygata. Till souvenirer väljer vi av Ishavet slipade stenar vid stranden. Då vår far på 90-talet besökte Limhammar hade han sett sitt gamla hemman. Vi letade efter, men kunde inte säkert känna igen det. Men vi igenkänner ändå stort sett området, där huset har stått. Vi undrar kunde ett av timmerhusen vara det vi letar efter, hade man byggt en våning till. Eller kanska har man huggit huset av timmer till ved att älda. Från huset vi antar vara vår fars barn domshem kan man ana dovt dragspesllåt. Jag tror mig ha känt låten vara den samma, som min dragspelspelande tonårsdotter tidiga re har spelat. Jag ser på det flotta landskapet mot fjorden och tänker, att detta kunde ha varit min farmors hus. Klumpen i svalget känns odrägligt stort. RÖTTERNA Under och efter resan funderade jag mycket på rötter - härkomst - vad betyder det att ha sin härkomst från någonstans. Jag tänkte, har egentligen någon sina rötter i Petsamo - för området har huvudsakligen mer eller mindre blivit bebodd av äventyrslystnade emigranter. Vad mitt eget liv berör, vet jag ändå hur snabbt männis - kan slår ned sina rötter någonstans, om bara förhållanderna är gynnsamma - blir man anknuten med människor, landskakpet, vardagen. Jag förstod, att under den kortvarade värdefulla epoken, då Petsamo var en del av Finland, byggde många människor dit sina hem på sitt sätt och slog ner sina rötter där. Efter att gemenskapen förskingrades finns dessa rötter overallt i Finland och världen, på något gammalt sätt och i gamla berättelser lever Petsamo i minnen bland petsamobor över Jag förstod, att jag har mina rötter mångenstädes jag själv har levt, även även utanför Finland, men en del av mina rötter är även i Petsamo. Jag fick kontaktyta med mina rötter i Petsamo på denna resa. OM PETSAMO VORE EN DEL AV FINLAND... Efter resan hade man blandade känslor Delvis är jag glad för att jag hade en möjlighet att fysiskt se trakten där min far var född och min släkt hade bott. Jag var överraskad av naturens skönhet och flerformade skikter - från grönskande älvdalar till den mäktiga fjorden. Å andra sidan är jag ledsen för den kolossala nonchalangsen som man har destruerat Petsamo med. 20

21 Nikel stad landskap svärtad av förorening. Bild Rainer Hiuspää Tanken om att om Finland fortsättningsvis skulle höra till Finland, eggade mig, hur skulle det se ut. Skulle tyngdpunkten i Finland vara belägen mera uppåt i norr, skulle en järnväg leda till Limhammar, skulle Petsamo vara en populär turistattraktion och ett hemman för en renare industri, och skulle även jag har haft min uppväxt i Petsamo. Till de överst belägna känslor består glädjen att även som en skråma på ytan få lära sig känna, vad som har funnits, och vemodet för vad har de förlorade möjligheterna hade varit, som aldrig nådde sin uppfyllelse. Till vänst. Parkkina kyrka före krigen. samma kyrka till hög., som till en början fungeradesom brandstation under Sovjet tidenoch slutligen förföll den. Numera är platsen öde. 21

22 Toivo Kunnari VI BESÖKTE LIMHAMMAR Hälsningar från resan som vi gjorde till Petsamo, Limhammar resan arrangerades av Petsamo-Föreningen genom resebyrån Lapin Ekspertit Som huvudmål hade man Limhammar dit man länge hade väntat på en resa med tillstånd. Tidigare har finnarna besökt Limhammar på 1990 talet genom olika privata anordningar. Även på denna resa hade vi på förhand fått information om begränsningar btrf. rörelsefriheten på området. På plats fick vi konsta-tera att man var fri att röra på sig i omgivningen och fotografera utan hinder. Hamnen verkade inte till synes vara militärt område, utan fiskeindustrins kommande verksamhetsobjekt. På områden av den gamla fiskmjöl-fabriken bygger man på fiskförädlings fabrik, som förädlar kasselax ut på marknaden. Man håller på att rensa och ombygga hamnområdet att bli verksamhetsdugligt. Naturen omkring Limhammar är grön och orenheter från Nickel har inte haft där en större verkan. Det finns kvar byggnader finnarna har byggt de står oanvända på naturens villkor. Man borde kunna bevara några byggnader för att berätta om Limhammars viktiga roll för Finland under hårda tider. Sommaren 2014 arrangerar Petsamo- Föreningen resor fortsättningsvis tilllimhammar, om man får tillåtelse att åka till Limhammar. Som ett annat resemål för oss är det nya Klostret, som man håller på att bygga nära den nerbrunna kyrkan. På det vida klosterområdet har man byggt imponerande timmerstocksbyggnader med dekorativa brädsnitt. På området man håller på att bygga nytt och i närheten av klosterområdet håller man på att bygga på inkvarteringsplats eller något man kallar för ett hotell. Senare används dessa utrymmen för retriter eller dagar man kan lugna sig, dessa hus betjänar inackorderings ändamål. Man kan bara beundra skönheten av av byggnader i den omgivningen man i sjuttio år har illa behandlat. Där kan man känna behov av till en grad av att lugna sig. Om det inte sker genom tron, så gör det om man repeterar historia i sitt stilla sinne och känner en tyst sorg. Vi rekommenderar denna upplevelse redan vid detta skedet då man håller på att bygga. Sommaren 2014 arrangerar vi en resa även med detta resemål. 22

23 Naturen i Petsamo håller på att återhämta sig från förfallet så småningom, efter den häftiga föroreningen som den den har blivit drabbad av, och kanske då smältverket stängs emotser man på decenniers epok att samla på krafter så att grönskan åter stegrar. Man har inte helt lyckas med att helt fördärva hela Petsamo, utan det finns områden, där den förödande vinden inte har svept över. De spår människorna med sina maskiner har förorsakat ser tröstlösa ut och det tar flera sekel innan allt sjunker i terrängen. Övergivna bebyggelser har man lämnat åt tiden att slita och är verkligen uppskakande att se på. Dessa övergina hus och bebyggelser är belägna bland de nyare husen i god samförstånd, kanske enligt deras tycke, men för oss, som är på besök från en annan kultur förefaller utsikten förfärlig. Man är tvungen att anstränga sig att sluta ögonen för utsikten, och acceptera det som deras kultur och hitta på positiva, vackra objekt, som naturen i Petsamo bjuder på trots allt. Ett enda besök i Petsamo återspeglar säkert en trist känsla efteråt, till en del även en fel bild, som på återkommande besök på nya områden, kan förändra intrycket att se mera på helheten. Efter att man har överskridit gränsen mot väst i Boris Gleb, kan man verkligen inte känna bjälken i ögat, ty skillnaden mellan två världar är fortfarande stor. I Limhammar står marininfanteriets kaserner till en del oanvända. 23

24 ETT BREV FRÅN NURMENSÄTTI Elli Saarelainen har fått ett brev och bilder från Lukas Kiriloff btrf. hans resor till Petsamo. I dessa brev vill de dela på stämningen och vyer med våra läsare.kijoidemme kanssa. Ett utdrag av Luukas Kirikoffs brev till Elli Saarelainen den : - Jag var mycket intresserad av Nurmensätti. Då jag var 12-år besökte jag till fots med med min far och Nurmensättis väldiga landskap ifrån Limhammar, det var sandstränder och stupbranta fjäll på meter som var oförglömliga. Vid nuvarande åldern skulle jag inte våga kliva upp och se uppifrån ner längs den stupräta fjällväggen. Denna hamn i Nurmensätti var ofta intressant, då lågvattnet drog sig utåt, då fick man gå på den blottade havsstranden. Då de stora flundrorna gömde sig under havstången så att bara ögonen syntes. Jag grep naturligtvis tag i huvudet, far stekte de delikata flundrorna i stekpannan och då åt man en läcker måltid. Och den smakade gott. Jag tyckte Nurmensätti var ett fint ställe. I skydd av väst- och sydvindar. I Brevet Det vore inget bättre än att få fritt vandra på dessa stränder, fjäll och hjortronkärren och plocka där de bästa mognade läckerheter. Nu får man bara dra sig till sina minnen som en klippare som drömmer om fjolårets grönskande bete.man har lovat stort även hit till Nurmensätti i Nickel, Petsamo obelisken hade man flyttat på sin nya plats från sluttningen övanför Nedre Klostret till Nickel stad. Lukas Kirikoff hade varit med vid invigelsen av obelisken. Jag fotograferade Lukas från en vinkel så att de förgylda felaktiga påståenden inte skulle synas. 24

25 Genom fönstret i Kaakkuri hade Lukas denn utsikt. Jag fick erinra mig på hemtrakter! Fjorden med sedvanliga nät. Bilden vid Parkkina ES (Elli Saarela) AB Valistus geografisk undervisningsbild n:o 29: 2 Vid Arktiska Havets kust. Fiskehamnen i Nurmensätti. AB Tilgmans Tryckeri i Helsingfors. Elli Saarelainen samlingar. 2 Material, som man under och efterkrigstiden använde som undervisningsmaterial i folk- och mellanskolor. 25

26 EN UTFÄRD TILL VAARLAMAÖN 2012 OCH DESS PRESSRELEASE I augusti år 2012 gjorde en grupp på 18 personer en utfärd på Vaarlamaön på den ryska sidan av Pasviksälven. Man hade med sig en person som hade bott på ön, ättlingar av öbor och även annars intresserade finnar och norrmän. Undertecknare fungerade som arrangör för de praktiska funktioner, som faktiskt verkligen var komplicerade. Vi blev mottagna bl. a. av två TV-grupper från Murmansk. Som ett natuskyddsområde är ön bättre bibehållen än flera andra finskbebodda områden på Kola halvön, för man har inte berört ruinerna och man har låtit bli att bygga på dem. En månad senare besökte ja åter Nikel och råkade köpa en lokal tidning där det den emottagande ryska parten sammanfattade i en värdering av vårt besök och även annat. Jag har översatt denna artikel på finska och jag har försökt bevara den en aning svulstiga skrivstillen. Redaktören på tidningen O. Pogoretskaja har skrivit artikeln och hon har intervjuat Marina Trusova, som på den ryska sidan tog hand om byrokratin. Ett stort tack faller på hennes lott för organiseringen för vår resa, som i all sin helhet lyckades väl. Leif Rantala, Rovaniemi Tidningen Pečenga (utgavs i Nikel) AKTIVT ARBETE OCH STORA PLANER Även om sommaren inte var så värst lång eller den varmaste, försökte var och en enligt sina önskningar och möjligheter utnyttja sommaren för att nå de mål man hade ställt sig. Detta berör både semester- samt arbetstider. Speciellt vågat kan man utnyttja detta yttryck då vi talar om ett speciellt enastående konstrtuktion, som är belägen i vår kommun och därmed man med en störst ktivitet håller på att förverkliga i Petsamo. Varför enastående? Därför att nationalparken i Pasvik som det handlar om, har länge varit en fast punkt i Pasvik - Enare nationalparksnätverket, som gör att dess anställda inte kan sitta inom de fyra väggarna i sitt arbetsrum på heltid. 26

27 Om de stora och seriösa händelser vill jag nämna mötet på Vaarlamaön, berättar oss Pasvik nationalparkens Marina Trusov vicedirektör för ekologiska ärenden. Ön besöktes av forna öbors ättlingar, huvusakligen finnar och norrmän. Bland besökare var med ättlingar och arvingar till den norske ornitologen Hans Schaanning. Hans hem fungerar som museum och är nu belägen på ön Vaarlama. Det var oss viktigt att de var för närvarande. Vi planerar på att grunda ett friluftsmuseum och vi utgår från att få hjälp och stöd från det hållet. Man har redan tagit första steget. Man räckte nationalparken en gåva, en reproduktion av boken Hans Schaanning har skrivit på ön efter att ha vistas 12 år på ön. Boken heter Öst-Varanger ornitofauna. Den är utgiven på norska, men vi kommer att översätta den på ryska och publicera den. Mötet flöt i största allänhet på ett intressant sätt. Det är ju begripligt, för flera personer har släktingar och genom personhistoria en anknutning till denna ö, denna plats, till tiden, då ön vimlade av folk. Man antar att det har funnits 14 jordegendomar på ön. Bland deltagare fanns det några som var födda på Vaarlamaön. Vaarlamaön i Pasviksälven Representationen i delegationen begränsade sig inte i närområden även Norjassa ja Suomessa olevia paikkopå längre håll platser, även från sydliga delar av länder Finland och Norge. Resultatet av mötet är inte ett idel tack, utan en egentligen intressant fynd, som man gjorde genom besö- 27

28 ket och som tjänar att bli ett musei föremål. D. v. s. det är frågan om ett röse man fann, ty varje husbonde måste veta gränserna till sina ägor Det visade sig att måga stenar man hade trott vara dekorationer, var i själva verket rösen och de var teckande i gamla kartor över ägor. Vi fortsätter att arbeta med den ekologiska turismen, fortsatte Marina Trusova. I somras hade vi en grupp besökare, som man kan kalla för naturbeundrare. De besökte Rajakoski 3 och Vaarlamaön, de allra vackraste och mest intressanta platser. Arbetet bland uppväxande gennerationen stannar inte heller. Inom ramarna på det ekologiska arbetet besökte barn från Zapoljarnyi på ett traditionellt läger. I två veckors tid forskade barn ekologiska frågor, naturskydd och gjorde bekantskap med nationalparkens verksamhet. Denna vecka hade vi ett besök av 4. klassister från en skola med sina föräldrar och lärare, som besökte ön. Och ännu ett möte man nyligen höll, som var mycket viktig för Pasviken. Den ryska parten tog emot tre länders naturparksamarbetets ledningsgrupp, ang. Pasvik - Enare. Enligt Marina Trusova var mötet mycket effektivt och sammansatte årets resultat samt planlade den nära framtidens verksamhet. Det rör sig om stora planer. EU projektet det arktiska arvet som man riktar mot det forskningsoch ekologiskt kultiverande arbetet och deltagandet i den Gröna zonen i Fennoskandia projektet, som baserar på promemorian, som tre miljöministrar btrf. länder har undertecknat i Enare. Ännu under detta år fyller den norsk-ryska miljövårdens komission 20 år och det stadgeenliga mötet hålls den 17. och 18. september och då besöker man bl. a. Vaarlamaön. Förutom att sommaren är en kort tid btr. fältarbete, då deltagarna gör sitt vardagliga arbete, har en uppsikt över området och följer det vetenskapliga arbetet. En av de viktigaste uppgifter är just uppsikten och man följer bl. a. hur en av de mest nordliga tallskogen i Europa mår. På dagen innan firandet ang. skogsarbetardagen bad vi Marina Georgievna att yttrycka sig i några ord. Jag vill lyckönska alla mina koller p.g.a. denna dag, er som varje dag övervakar och mångdubblar skogens resurser. Jag önskar er lycka och framgång i ert arbete. O. Pogoretskaja 28

29 VAD VET DU OM PETSAMO, SVAREN 1. År1931 var ett sk. stort år av sillfångsten. Rykten om enorma fiskefångst samlade ett stort antal främmande fiskfångare på Petsamofjordens vattenareal även också norska fiskefartyg. Lokala fiskare fick genom detta svårigheter. Föreningen grundades för att ta hand om ordningen vid fisket och för att främja Petsamo fiskarnas näring. 2. Kommunala val intresserade knappt petsamobor. Under åren 1921 och 1923 lämnades endast en lista på ang. kommunalvalens kandidater, som godkändes utan val. År 1925 genomfördes en lagförändring: Val skulle hållas vart tredje år. I Petsamo hann man hålla fem kommunala val. 2. Kyrkoherde Soriola skrev dikter, och det var hans vana att framföra en ny dikt i början av varje gudstjänst och även andra andäktliga evenemang. 4. Funkis-stil. Funktionalism eller funkis var en arktektonisk stilriktinig, enligt andan i stilen skall man planera byggnaden så, att varje av dess delar tjänar i och för sig på det bästa möjliga sättet det målsatta ändamålet. Dekoration,utan praktisk funktion, bör gallras. På 1930 talet tillämpade Centralkooperativa SOK funktionalistisk stil i centra av städer och byar som i Parkkina relaterad till de nya andelshandelbyggnaderna, som de flesta är av arkitekt Erkki Huttunen. Den mest kända funkis arkitekten i Finland var Alvar Aalto. 5. Lunnefågel. Lunnefågel är en svart-vit fågel, som har en stadig näbb. Lunnefågelns röda ben och likfärgade simfötter fäster sig i kroppen närmare stjärten så att på torr land rör den sig i en upprätt hållning som en pingvin. Lunnefåglar trivs på oceankusternas fågelberg och -öar där de häckar i stora fågelsamhällen tillsammans med tordmule släktade fåglar. På 1930 talet räknade man undet ett år att det på Heinäsaaret öarna häckade par. 29

30 Iiris Taimen (f. Äärelä och fr. mors sida Portti) LADIES ON THE ROAD Idèn: En som skulle bli sextio hade en vision om en resa, då man kör från södra Finland norrut och samlar på kramar av andra släktens 60-åringar och möter största möjliga antal av göregående generationens representanter. I idèn ingick att man ger saker ske utan någon stram förvägsplanering. En tokig ide och det tokigaste var att den blev sann. Förverkligandet: Tre kusiner begav sig på turen från Korpo 4 och rutten som började i Korpo fortsatte via Nurmijärvi, Helsingfors, Jyväskylä, Haukipudas och Kittilä till Enare kommun, där även resten av årsjubileumfiranden kunde håvas. En överraskades på jobbet en annan fick på en dags förvarningstid nattgäster. Från Enare körde man vidare via Kemijärvi till Rovaniemi, därifrån fortsatte den utmattade chauffören på biltåg emot startpunkten. År 1953 var för Portti Altriks ättlingar en rik skördesesong, sammanlagt 7 nya Portti ättlingar gav sitt första skrik. Som man släkten känner, blev det inte det sista högröstade ropet, eftersom gänget är känd för att vara högljutt. Två av dessa födelskrikets representerade släkten Äärelä. Under resan mötte vi även nästan alla representanter från tidigade generationen, morbröder och mostrar och fastrar. Färden startade på en juli torsdag och man återvände på földe veckas fredag.varje natt övernattade man på ett nytt ställe, stad eller by. Sammanfattning: En gläde följd med enförvåning, intresse, gästvänlihet, fina samtal eller snabbare dateringar på livets gång. det var väldigt fint att få träffa dessa sju jämnåldriga kusiner i sina egna levnadskretsar och höra en berättelsebit av deras liv. Det var även fint att möta de äldsta i släkten och se hur deras dagar som pensionerade flyter. SAMHÖRIGHET Det har gått en alltför kort tid sen resan för att intrycken skulle ha format sig till klara tankar, men jag vill ändå dela på några mina tankar även bär på hoppet, att jag någon gång får främmande på besök som är släktingar på ett liknande pilgrimståg. 4 Korpo Åbo skärgård 30

31 Det var fint att träffa även de äldsta i släkten och se hur deras dagar som pensionister flyter Skrivarens tanta Pirkko Portti och hennes dotter, skrivarens kusin Tuija Tukki.. Det väcker förvåning att uppleva samhörighet även hos sådana släktingar, som man inte har träffat så ofta under årens lopp. Det var även överraskande att identifiera någon likhet i oss alla, även om vi bodde på olika håll i Finland och livet har fört oss åt olika håll. TILL PETSAMOENSISKHET HÖR DET ATT KLARA SIG Jag har funderat på petsamoensiskheten efter vår resa. I sitt tal nämnde min far på ett möte i Petsamo- Föreningen att petsamoborna hade redan som evakuerade varit tvugna att bli vana att ge sig av och på plötsliga förändringar och därför har det för 31

32 dem varit lättare att vänja sig vid nya trakter och bosättningsort. För många har det inte varit många år mellan att bosätta sig och bege sig från Petsamo. Alltså hör det till petsamoensiskheten att klara av svårigheter, djärvhet att söka reda på, och sträva efter möjligheter. Att fatta tag i sina egna möjligheter då man bygger sitt eget liv, som liknar på ens eget, hör till den djärvheten som jag har en förnimmelse av i den andra generationens evakuerade. Det är även en upplevelse att följa hur den äldre generationen lungt drog sig undan i den nuvarande epoken. Erfarenheter, händelser och även svåra spår av ödet kan man redan betrakta från avstånd och följa moderna livets gång, karaktärsenligt antingen empatiskt eller även lite road. VI BEHÖVER VARANDRA I sitt tal framförde min far sin åsikt att petsamoborna behöver varandra ibland och därför samlar möten alltjämt på folk. Detta upplever jag intensivt vara sant. I somras på vår tokroliga resa konkretiserades just erfarenheten av samhörighet och bekantskapshet då vi träffades. Vi behöver varandra. Även därför att vi inte skulle glömma Petsamo och att finnarna inte skulle glömma det en gång hörde till Finland. Kan inte säga, varför det känns så viktigt för mig, men det minskar inter sakens viktighet för mig. Även om vi inte talade mycket om Petsamo, berör det mig så att just medvetenheten om sin egen och de andras härkomst skapar en stark känsla av samhörighet som klart leder sin led till sin egen existens, som man kan spåra i den andra. VÅRA LANDSKAP Under bilfärden hann man se på finska landskap från i Söder upp i norr. Di har ett väldigt vackert land; med sjöar och vattendrag, ståtliga skogar och omgivningar människor hade röjt. Ju högre upp i norr vi kom desto mera tilltalade mig det jag såg. Under de tidiga åren bearbetar man sin sjäsliga landskap och mitt landskap är Lappland i all sin karghet. Det känns att även luften där är lätt att andas och landskapets vidd ger utrymme åt både för att andas och för att tänka. Födeselorts och livsmiljöns verkan på oss är säkert mycket större än vi ens kan ana. Vi växer in i vårt landskap. 32

33 EN LITEN BIT AV LAPPLAND Det var också intressant att se, hur människorna norrifrån som har bosatt sig söderut letar och finner kanske utan att medvetet nå traditionsenliga platser. I Korpo och även i Hauho kan man finna en bit av Lappland, om inte fysiskt så emotionellt. Som ung längtar människan efter något nytt och olikt, även enligt min erfarenhet, börjar man med att man blir äldre, sakna efter något bekant, sin härkomst och likasinnade människor. Låt oss alltså hålla kontakt med varandra, ses på festen, men även mötas i varandras vardag. Låt oss åka på tokiga resor och ta emot varandra utan föredomar och hålla våra sinnen öppna. Låt oss överraska och bli överraskade av varandra Ukonjärvi en sommarnatt. Bild Mirjam Kälkäjä 33

34 EN UTSIKT I PUMMANGI 1935 I Pummanki by Fiskekaj och Fisktorkningsställ 1935, ovan. Strandbrottarbåten på Pummangi fjorden 34

35 Anastasija Arhipovna Kostyrko, f. Konkova ( ). Foto Aleksandr Stepanenko, Murmansk FINSKA KRIGSFÅNGAR I PULOZEROSSA ARHIPOVNA KOSTYRKO BERÄTTAR Då man intervjuara Arhipovna Kostyrko, f. Konkova i början på 1990-talet berättade hon om de erfarenheter hon har från året Då träffade hon bl. a. Petsamo krigsfångar som bestod av kvinnor,barn och åldringar. Man förde finska krigsfångar från Petsamo bl. a. i en by 100 km söder om Murmansk, byn hette Pulozer. Byn var bebodd av Kola på samebefolkningen och även Arhip Arhipkin blev objekt för forskare. Därför vet vi bl. a. att han var 1,56 cm lång. Till den bäst kända medlemmen samer och naturligtvis ryssar. Berättarens far var Arhip Markovitsh Konkov (f. 1887) och modern hette Marija Kirillovna från Ristikenttä Konkov ät ett typiskt pulozeroensisk samiskt efternamn, som man kanppast möter någon annorstädes. På 1920-talet forskade de ryska antropologisterna 35

36 forskade flitigt samebefolkningen och även Arhip blev forskningsföremål. därför vet vi att han var 156,8 cm. Den mest kända medlemmen som hörde till Konkov-släkten hörde leudda ren (joikaren) Pavla Konkova, som avled för några år sedan. - När upptäckte ni att kriget är på kommande? - Menar ni på världskriget eller dan? - Vinterkriget. - För oss kom det som en överraskning. Vi anade inte att det skulle bryta ut ett krig med Finland. - Vad skedde det innan bröt ut kriget med Finland? Hur reagerade man? - Där vi bodde uppstod inga reaktioner alls, men min syster som var gift i Zapadnaja i Litsa ( i västra Lääts), min syster Dusja, de blev påverkade. - Var skedde detta? - I Zapadnaja Litsa var de bodde nära Petsamo på den ryska sidan. Då kriget bröt ut 1939, det skedde troligen i februari - mars. Vad jag minns bröt kriget ut i december. Det kom ett godståg, med till fångatagna finnar, de var krigsfångar. Området de hade bott på hade man evakuerat. De transporterades till Anastasija Kostyrkon ( ) intervju i början av 1990-talet i Pulozero Som intervjuare redaktören Niilo Niilo Aikio, som rysk tolk Aino Snellman. Översättningen från ryska språket Leif Rantala Pulozero, för med var renskötare, och renar och vi hade många tomma skogbaracker nära Pulozero. Då var ja 16-år och vi var medlemmar i komsomol, och man gav order om att bringa samovarer från skolan, koka te, emottaga kvinnor. Det var finska och samiska kvinnor med sina små barn. Det var åldringar och barn. - Varifrån kom de? - Från Petsamo. Det vat petsamosamer och finnar. De kom till Pulozero, de togs emot av oss, den första natten övernattade de på skolan. Man delade ut mat, men en del var på skolan de andra i byförvaltningshuset, vi som hörde till komsomol hade en uppgift, man skall inte väkta för där fanns milis, det var soldater, vår uppgift var att hjälpa barn på toaletten även äldre. Jag kommer ihåg att vi arbetade enligt arbetslistan. En dag har jag jour, i morgon en annan flicka, vi hade jour i par en flicka och en pojke. 36

37 - Hur många människor var det? - De var många. - Hundratals...? - Nej det var kanske 30 personer. Det var i februari - mars. Då kriget var slut blev deras område frigivet och de transporterades till Pulozero. - Efter kriget? - Efter Vinterkriget. - Innan kriget upptäckte ni koista huomanneet? - Nej det skedde ingenting. De fördes i baracker för att bo där, och man bad mig att arbeta på butiken, men jag kunde inte addera siffror även om sekreteraren på komsomol hade lärt mig, kunde jag inte räkna, och ville inte heller, för min far var där. Far var sjuklig, och jag kunde int lämna honom allena. Där måste man arbeta och bo med finnar. - Kommer du ihåg namnen på dessa människor? - Jag minns efternamnet på min systers man, han hette Fedotof. Hans moster var även där bland krigsfångarna. En gammal kvinna med sin son, och de hade renar med sig och tog alla sina saker med då de for iväg. Det kan hända att efternamnet inte var Fedotov, för Aljoshas mor var... Sonen besökte dem ofta för i sin ungdom besökte far Petsamo kloster och där blev de bekanta. Petsamo kloster besöktes av norrmän och finnar, där var de bekanta och när denne man såg far sade han: Kommer du ihåg då i vår ungdom besökte vintertävlingar och på somrarna besökte vi kyrkan? självfallet kom far ihåg och mötet var intressant, men då milisen upptäckte att vi alltjämt har besökare, förbjöd oss att ha kontakt. De var ju inte sovjet-människor. Det var en obehaglig uppgift för min far att säga at Besök mig inte mera, för att det inte är tillåtet. - Fanns det sådans bland dessa människor som man behandlade dåligt? - Nej, det var t. o. m. en kolhos direktör som ville gifta sig med en finsk flicka. Men man gav inte tillstånd. Då man frågade dem, vill ni bosätta eri i Sovjetunionen eller vill ni fara till Finland, var ingen villig att bli i Sovjetunionen. Sen fick de tillstånd att bege sig hem i Finland eller Norge, jag vet inte, men man tillät dem att ta med sig bara 15 kg saker per person. De klädde på sig flerdubbelt med kjolar på kjolar, blusar på blusar och bara 15 kilo 37

38 saker. De tog med sig spinrockar. kittlar, notar, allt tog de. Det som blev kvar i Pulozer då de for, samlade soldaterna till en stor brasa och brände upp allt. Man delade inte åt lokala människor. - For även samerna sin väg? - Även alla, samer for det blev inte en enda människa kvar. De gav sig iväg helt lugnt, fast de inte fick ta med sig alla sina saker. - När skedde detta? - År 1940 gav de sig iväg, det var troligen redan vår, april, nej maj, för kvinnorna rev sönder kuddarna och fjäder/dun flög runtomkring - Kommer ni ihåg något speciellt från denna tid? - Något speciellt från denna tid kan jag inte minnas. Då vi hade dans, kom de i byn och vi dansade tillsammans och detta var tillåtet. 38

39 NORSKA KUNGAFAMILJENS RESA VIA PETSAMO TILL AMERIKA ÅR 1940 I Petsamolaista bladet år 1982 var en berättelse av Astrid Leppälä (f.järvinen) Då den norska kronprinsessan fotograferade två apor. Kärnan i berättelsen var att Astrid utnyttjade familjens levande apa, för att komma nära prinsen och prinsessor. Leif Rantala fann i en bok som berörde kung Harald och i boken skildrar man resan såsom familjen den själv upplevde. Han översatte historia som man utgivit på norska för Petsamolaista bladet Reseskildring berättad av de kungliga. Ur Per Egil Heggen boken Harald V (utgiven i Oslo 2003) Det var en sensommar dag, men det var en knappa orsak att beundra naturen. Den nordfinska naturen var karg och hade blivit skadad p. g. a. kriget mellan Finland och Sovjetunionen endast ett halft år innan under strider. Bilfärden på tre dygn från Haparanda till Petsamo, medräknad att man stannade öch övernattade i Rovaniemi och Enare var nedslående. Den finske officeraren, major Carl Gustaf Wahrèn, en veteran i inbördes- samt vinterkriget 5 och f.d. militärattache i Moskva, fungerade som guide, säkerhetsman och reseledare. Han var en mycket trevlig och flexibel herre, och han han lät även den svenska säkerhetsmannen, den gemytlige polismannen Artur Pfeiffer, följa med på resan ända till Petsamo. Han hade ett gott förhållande med de kungliga barnen, och han hade följt med ända från Drottningholms slott. Terrängen, som bestod av lugna, kulliga skogssträckor, verkade vara fylld av spruckna stubbar, som stack upp överallt, berättar prinsessan Astrid. - De stack upp på en höjd på en och en halv meters höjd, för sovjet artilleriet hade fällt träd på höjden av marken, noggrannare uttryckt, på höjden av snödrivor, så att den röda armèn skulle få en generell uppfattning om situationen på slafält. Hon kommer spciellt ihåg en episod som hände lille brodern, som annars hade fått beröm då petsamoborna evakuerades längs Norska kustbyar från Kirkenes till Lofoten 39

40 Kronprinsessa Märtha, prinsessorna Astrid och Ragnhild samt kronsprinsprins Harald efter kriget. för det stora tålamodet han visat på den påfrestande och nedslående resan. På obebodda sträckorna mellan Rovaniemi, Enare och Petsamo samtalade man livligt om, skulle resenärerna äntligen få en kopp kaffe, och hur gott det skulle smaka? Även Harald, som också gladdes åt för kaffe. som skulle vänta på någonstans beskrevs i en alltmera lockande nyans. Slutligen nådde vi en slags serveringsplats, och Harald började be om att även han skulle få lite kaffe ( han var tre år gammal) Det kan han inte få, sade de vuxna men han gav inte upp. Situationen löste man med att barnsköterskan hällde en liten skvätt av kaffe med en riklig mängd med mjölk i koppen. Det hjälpte inte - han spottade ut hela sin kaffeportion och uttryckte tydligt sin avsky: Tycker ni att detta är gott!? sade han. Kung Harald (V) är en person, som visar en stor förståelse mot människor, som har andra egenskaper än han själv har men med mindre välvilja ställer han sig till de, som 40

41 alltjämt dricker kaffa. Själv säger han nej tack för kaffe. Kronsprinsessans resesällskap ville stanna på en kulle nära den norsk- finska gränsen (numera norsk-ryska gräns). Prinsessan bad chauffören att stanna, tog barnen med sig och satt en stund på kullen och såg ut på den norska sidan. Vi vill vara en stund allena, sade hon. De andra visste att detta var nennes avsked till Norge - för en obestämd tid. I hamnen i Petsamo, Limhammmar var ett fartyg S/S American Legion då de anlände dit på mor- gonen den 16. augusti Man hade ordnat med utrymme för över 650 amerikanska passagerare, som enligt planen skulle åka ombord. Över Atlanten åkte ombord 1100 passagerare. Fartyget avgick tidigt på morgonen från hamnen den 17. augusti. Fartygets kurs färdade så nära kusten att man kunde se Nordkapp, och det var deras sista minnesbild från Norge. Om resan ombord har prinsessorna Ragnhild och Astrid många minnen kvar. Prins Harald var noggrann vad tvätta händer berör. EPILOG Detta material samlade och översatte Leif Rantala. Han berättar: Jag översatte berättelsen om två apor av Astrid Leppälä på svenska och sände den till hovet i Norge. I dag den anlände följande svar översatt på finska: HKM Kungen har bett mig tacka Er för den behagliga hälsningen och den intressanta artikeln om en episod under resan i Petsamo Petsamon matkalla syksyllä Med en hälsning K. Brakstad, sekreteriatets vicedirektör. 41

42 Elsa Lehtinen UNGDOMEN I LIMHAMMAR Jag är Elsa Sofia Elisabet Lehtinen f. Yliaska, född Vi var tio barn, det elfte blev född i februari Men denna Armi-flicka levde endast en timme, och även min mor dog. Min syster Mirja hade varit gift, men hon var barnlös. Jag har tänkt att Skaparen hade ordnat även detta. Hon stannade för att sköta mina yngre syskon med far, så att man inte behövde bjuda barnen ut till fattighjon. I September 1936 blev jag 12 år. På våren blev jag piga hos Lapinmaa andelshandels butikskötarfamiljen för att sköta barn. Då hade jag inte gått ut min folkskola. Jag fick tenta på kvällarna hos vår lärare och så fick betyget både för folk- och fortsättningsskolan. Där slutade min skolgång. Sedan började jag min skola för livet. Efter ett par år blev jag anställd på Andelshandel Cafè och fick där även bättre lön. Min vännina Eila hade hört, att en släkting i Petsamo Limhammar, Kerttu Niemi, ägde ett matserverings - cafè i en sådan barackbyggnad. Elsa Sofia Elisabet Lehtinen, os Yliaska Hon var gift med en byggmästare och de hade två söner. Så lovade jag att börja sköta pojkar samt hjälpa även i andra sysslor. Kommer inte noggrant ihåg när, men jag var då kanske 14 år gammal. Denna Kerttu bodde med sin familj i övre våningen av stugan de ägde och förutom mig så bodde det fem flickor på den nedre våningen. Vi sov i våningssängar, tre på övreoch tre på nedre bedden. Man fick värme genom att älda ved i kaminen. Det var inget vidare vad bostadsförhållanderna btrf., men vi hade ju en bra arbetsplats, frun tog speciellt hand om mig. för jag var ju ung utan mor. Kerttu blev som en mor för mig. 42

43 Vi var två flickor i skift, de andra lagade mat. Då fanns det inte åtta timmars arbetsdagar eller fria dagar. Trots detta var vi lyckliga, då det fanns arbete och mat. För det mesta bestod kunderna av chaufförer, för man byggde flitigt i Petsamo och folk var det nog om. Vi hade inga problem med fritiden och då det var fritt, gick vi ut och beundrade Ishavet. Ofta kom jag med ombord på något stort fartyg, då Kerttu och hennes man blev bjudna dit. Man bjöd på gott kaffe och alla slags delikatesser. Att besöka hotell intresserade oss, men vi flickor hade ju inte råd att gå in. Jag ville köra bil och fick även någon att lära mig köra lastbil. Men det blev en kortvarig glädjeämne, då jag låtsades kunna köra. Jag tryckte för häftigt på gasen, och bilen åkte i havet. Det blev en stor reparation på bilen, och med vilka medel betalade en stackars piga. Så tog bilskolan slut. NYA KLÄDER Innan detta olyckliga fall fick jag följa bilägaren till Parkkina på butiken. Där köpte jag mig en egen kappa och hatt samt om jag minns rätt vita skor av någon typ. Det måste man även fotografera. Kan man tänka sig, för första gången fick jag helt nya kläder. Tidigare hade jag fått någonstans någons gamla. Kommer inte ihåg att man skulle ha haft danser. Jag i alla fall gick inte dit. Ofta gick vi i sällskap, promenerade och beundrade havet och vandrade på fjäll. Det var en vacker trakt. Jag kommer alltid ihåg Kerttu-frun. Hon var vacker och välklädd samt hjälpsam och lärde oss. De andra flickorna var även redan bra med att laga mat och även välklädda. En del var även utbildade. KRIGETS HOT Sommaren gick och hösten började. Det började cirkulera rykter Ryssland var ett hot, och det berätdes att alla måste evakueras bort. Jag var bekymrad, var får jag en lika bra arbetsplats. En gång var jag med Kerttu igen ombord på ett fartyg. Kerttu fick köpa en säck med rått kaffe. Jag gav i väg för att hämta skottkärra, som vi lastade säcken med och vi började föra uppför fjället. Vi tänkte att kriget inte skulle vara länge. Vi hämtar säcken då kriget är slut. Det dagades stunden för avgång. Vad som hände mer, skall jag berätta. Vi fick alla lus och de 43

44 man utplåna. Lus bara smällde till, då jag fladdrade kläder ovanför kami nen. En gång hade en äldre chaufför frågat var den lilla flickan är. Flickorna hade berättat att hon håller på att skaka av lus från kläder ovanför kaminen. Denna man sa: Det är nog krig som är på väg, då alla får lus. Och Vinterkriget bröt ju ut sen i november AVGÅNGEN Kerttu började tala, om jag kunde ta deras söner Pekka och Matti och föra dem till Petkula, Kerttus hemman. Hon lovade ordna en bra bilskjuts och kaffe med för mig, som jag skulle föra till min far och mina syskon. Vi gav oss alltså iväg, chauffören, Pekka, Matti och jag. Månne det ha varit september. Det var tämligen varmt väder ännu Med vemod skilde jag mig från goda vänner och fint arbete. På Kaunispää sade chauffören, att nu skall vi vila. Chauffören sov i bilen och vi gick upp i fjället. Som tur var hade vi ett täcke, som jag sov på med pojkarna under armen. Då jag kom från Limhammar, började jag först som lotta i Vuotso cen- trum ooch sedan i Ivalo krigssjukhus. Där fungerade jag som budskapslotta. Sedan överflyttade man mig till Rovaniemi militärcentrum. Kerttus Matti-son blev byggmästare lik sin far. Han fungerade som mästare här i Sodankylä på garnisonen. Min man Mikko var där som timmerman. Mikko hade en gång sagt Matti, att du har sovit under hustrus arm. Matti hade nog kommit ihåg händelsen. KAFFESÄCKEN SOM FÖRBLEV OHÄMTAD Tre gånger har vi med Kerttu och Ivalo gänget försökt besöka Limhammar för att hämta kaffesäcken Det har inte lyckats! Sista gång kom vi på sju kilometers avstånd, men män i uniform kom och stoppade försöket även då. Kerttu, somr edan har somnat bort minns jag som en omtänksam och underbar människa. Sistä gången vi möttes var på min 50-årsfest. Sådan var Elsas historia I Sodankylä Elsa Lehtinen o.s. Yliaska 44

45 Man efterlyser information och bilder om passagerarfartyg i Petsamo Historiker Harald Hallstensen från Norge håller på att arrangera en historisk utställning, där en Petsamo avdelning kommer att bli. Han är intresserad av att få information och bilder med motiv ang. passagerarfartyg som har trafikerat under den finska epoken S/S Suomi, S/S Juho Vesainen och S/S Jäämeri Speciellt intresserar S/S Suomi när har verksamheten börjat, och var har det fungerat o. s. v. Hallstensen har försökt få information och bilder från flera museer, utan att lyckas. Kunde Petsamo-bladets läsare hjälpa? Om du kunde sända honom kopior eller bilder om fartyg i fråga och information om dess verksamhet på Petsamo området får du kontaktinformation genom Petsamo-bladets redaktion. Parturi-kampaamo Laivurinkatu Tornio ti - pe la

46 Terttu Kusmin Trifona tegelfabrik och familjen Mannelin Enligt Kirsti Ryynänens (f. Mannelin) berättelse skrev Terttu Kusmin om Kirstis barndomsminnen i skuggan av tegelfabriken i Trifona. Norr om Parkkina finns Mobil Standards lager. Vidare framåt norrut och då kunde man se tegelfabriken i Trifona. Man började tillverka tegel i tegelfabriken, som konsuln Mauri Rauanheimo hade grundat. Först slog man tegel till hands, senare gjordes arbetet maskinellt. Av fabrikens arbetare var en del petsmobor och som tillägg var en del män från söderut. Bland de sistnämnda var berättaren Kirstis far Kalle Mannelin. Han jobbade som tegelmästare. Kirstis mor Aili Mannelin f. Koivunen jobbade på skäraren på fabriken. Dessuton tvättade och strök hon arbetarnas kläder samt tog hon hand om kaffeservering. LEKSAKER I TEGELUGNEN Barnen hade då inte många leksaker, alltså måste man göra sådana själv. De formade dockhuvuden och djur av lera och sen lades de in in i ugnen att torka. Den verksamheten blev slut med en gång då Kirstis fader fick veta om fabrikationen. Av ebben blottade strandens snäckskal var omtyckta leksaker och naturligtvis kottar man samlade på FLICKORNAS BUTIKTUR Sommaren 1939 bad Kirstis mor henne att gå till Lampinens butik. Lilla syster Aila ville följa med. Flickorna lämnade skorna i farstun och beslöt att gå över ån genom att hoppa från en sten till en annan. Det var deras otus att floden steg och Aila som gick i led föll i ån. Kirsti hoppade i vattnet för att rädda sin lilla syster. Floden förde flickorna i sina röda klänningar med sig, och de skulle ha drunknat om Olavi Regina inte hade upptäckt dem ropat, att barnen håller på att drunkna och störtade att rädda Kirsti. Koskinen hörde Olavis rop och kom och kom till hjälp och hämtade Aila på stranden. Upplivningen fick flickorna att kvickna till. Hemma gav grannen råd åt mor Ge flickorna konjak. Mor gav en skvätt och flickorna spydde vattnet bort och det kändes bättre. Den gången lyckades inte butiksbesöket, men lyckligtvis klarade de vid liv. Kirsti berättar: Till en början bodde vi vid tegelfabriken i det gult 46

47 Män i arbete på Trifona tegelfabrik. Nedan bild från luft över Trifona. Fabriks byggnader. I det närmast huset bodde Mannelins. Fotografierna: Kirsti Ryynänen rappade huset. Efter vi hade flyttat bodde Manifa och Sakari Kimmel (Kemoff), Tanilas (Daniel Sergeijeff) som våra grannar. Koskinen, som hade räddat Aila hade sitt hus alldeles bredvid deras hem. Kirsti minns med vemod på Trifona tider. Det fyrkantiga brödet som munkarna bakade och torsken som mor kokade, och man bredde smör på smakade gott. Innan vi gav oss på evakueringsfärden förde mor sin symaskin, möbler och kärl i jordgropen. Det var meningen att återvända.tyvärr blev återkomsten inte möjlig. Lilla syster Aila Annikki, senare med efternamn Söderlund blev född i Petsamo och avled i Rovaniemi

48 Olav Beddari DET VAR DÅ, DÅ FINLAND VAR VÅR GRANNE Svanvik kyrka vid Pasviksälven blev byggd år 1934 vid gränsen mellan Norge och Finland som en främre front för norskheten. Min barn- och ungdom inträffade på en tid då Finland var vår granne vid Pasviksälven. Det var en lycklig tid enligt människorna, men under- ligt nog väckte det bekymmer i några. Nybyggardirektören Sverre Moslin i Svanvik skrev år 1930: Befolkningen är ett virrvarr av finnar, kvener och lappar. Det har gett sitt stämpel på den. Finskheten är alldeles för iögonfallande del, och jag fick den uppfattningen att de inte var trogna för norskhet. De använder finska språket, finska kläder, finska skor, finskt kaffe och socker, finska tändstickor och tobak. Detta kan inte fortsätta, man bör i Norge vidta effektiva åtgärder. Vilka var åtgärder? Först och främst måste man få äkta norrmän att bosätta sig vid Pasviksälven ej från Nord-Norge, utan de måste komma från Syd-Norge. Och de har kommit redan på talet Man byggde en kyrka i Svanvik 1934 och folkhögskola Tyskarna brände folkhögskolan hösten 1944, kyrkan höll sig. Efter kriget var både länet och regeringen av åsikten att det inte är passligt att återuppbygga folkhögskolan i Pasviksdalen. Den nya grannen är Sovjet-Unionen, kalla kriget pågår, gränsen är stängd, och dessutom existerar det ett stort antal regel, som är svåra att följa. Man sade även att det är svårt att få elever och lärare. 48

49 Man beslöt att bygga folkhögskolan i Sandnes, som är nära belägen med Kirkenes. FOKHÖGSKOLAN BEVILJADES Vi i Pasviksdalen hade en annan åsikt, likvis vår centerpartistiska premiärminister, Per Borthen. Han besökte Pasviksälven på 1960 talet diskuterade med människor och och satte sig vidare i saken. Resultatet var följande: Regeringen beviljade medel för att folkhögskolan skall byggas på sin ursprungliga plats. Högskolan blev färdig år 1974, 30 år efter kriget. Numera heter den Pasvik Folkehøgskole. Vi har fått elever och lärare, och skolan fungerar utomordentligt. Det kommer elever från hela Norge även från utomlands. GODA INTRYCK AV FINNAR Tidigare rektor Paul Kjelsber, som blev rektori i Svanvik folkhögskola år 1937, sammanfattade folkhögskolans händelser innan han avled Han hade en annan åsikt än norska ämbetsmän. Han skrev: Då istäcket på Salmijärvi började bära, besökte vi butiker i Finland. Man höll på bygga Nickel och utvecklingen var enorm. Det var nya fina butiker i Salmijärvi, andelshandeln var fin och modern. Genom våra fönster på skolan kunde vi se stora byggnader i Nickel - och gruvans skorsten på 156 m. Vi hade en bra kontakt med de finska lärarna. Lärarna och eleverna i Salmijärvi skola besökte oss, vi trakterade dem och förevisade filmer Vi blev inviterade att fira den finska nationaldagen den 6. december. Jag och min hustru, samt en lärarinna, gick till Salmijärvi över isen. Musik och sång, som vi fick höra, gjorde oss mycket förtjusta Jag höll ett litet tal, som reflekterade respekt för finska sisu och seghet, och Finlands historia som beskriver om många uppoffringar och fosterlandskärlek. Utan att förbigå kultur och sport. Där var en tolk och åhörarna tyckte om mitt tal. Vi fick generellt ett gott intryck av finnar. Ingen annan stans har jag mött en sådan person som skoldirektören Samppa Luoma, han var så anspråkslös och vänlig. 49

50 PETSAMOVIRTUOS Arvo Tiera Ruonaniemi, 101-år, känd journalist och vildmarksförfattare är årets Petsamovirtuos. Om honom skriver Lappland-författaren Seppo J. Partanen PETSAMO LEVER I TIERAS MINNEN OCH BÖCKER Det finns inte många kvar av oss, undrar om någon annan lever, säger 101-årige Arvo Tiera on människor som hann arbeta i Petsamo. Detta kunde Tiera säga även om andra sammanträffanden i livet. Han är den äldsta medlemmen i Petsamo- Föreningen, Lapplands Guldgrävarförbundet, Journalist- och Författarförbundet i Lutto män. Det har blivit lite sämre med minnet, men huvudet malar surmjölk trots att benen inte orkar bära, kvitterar mannen sitt tillsstånd i slutet av juni 2013 i Rovaniemi. Lyckligtvis hann du skriva allt i dina böcker då, då minnet ännu spelade och du kunde räkna upp Enare ätter, fäder och mor- och farfäder, morbror, farbror och styvsöner, säger jag och vi skrattar åt våra gemensamma minnen. Jag höll på att planera på min födsel, då Tiera flyttade från Enare till Petsamo. Efter några månader bröt vinterkriget ut, Tieras arbete växlades till krigsväg och jag blev född. Våra stigar möttes efter 30-år Petsamo och Limhammar förtrollade Eva och Arvo Ruonaniemi sommaren Dit åkte de från Enare på en bröllops- och arbetsresa, då man i trakten levde i den hetsigare och brådskande epoken. En gammal bekant bad Arvo att sköta butiken och matserveringen på den höga strandbrinken: På Limhammar hamnbygatan gick jag alltid med en parabellum i fickan, det var en så orolig epok. Det dök upp viggare för varje dag och viggar betalades från kommande lönet. Under de stillsamma stunderna åkte jag skidor på fjällen i Limhammar och gjorde dit mina egna skidspår. På våren smälte snön tidigt och vattnet forsade i fjällbäckarna, det var oförglömligt att plumsa i en frisk insjö som hade ett utlopp p. g. a. fjällbäcken. Det blev en kort arbetskommendering, ty i 50

51 Eva ja Arvo Tiera Ruonaniemi då Tiera publicerade sin bok. Bild Seppo I Partanen mitten av juni 1941 uppbådades han av Gränskompaniets kapten Martti Tiitola på en diskussion. Härifrån började den nya krigsvandringen för mannen som redan hade upplevt Vinterkriget. Då fortsättningskriget 6 bröt ut såg Arvo på dramatiska luftslag mellan engelsmän och tyskar ovanpå Ishavet på Fiskarhalvön i Svartfjället Limhammar och Svartfjäll var Arvos och Gränskompaniet 36:s bas under krigets första månader. Frontlinjerna på fjället var så nära varandra, att tobaksröken från finska sidan drevs mot fienden och därifrån viftade man först med gevärstocken och sen med handen. En man stod upp och ropade, att: Skjut inte, hämta oss tobak. Vad sen hände det berättar Tiera i sin bok Ett sekel på 100-års- jubileumsbok. Gränskompaniet förflyttades till Suomikylä i slutet av oktober 1941 och där blev Tiera bekant och blev vän med skolter, och man knöt livslånga bekantskaper med bl. a. Domna 6 Andra världskriget kallas Fortsättningskriget i Finland. 51

52 Sanila och syskonen Semenoff. Journalisten Kalevi Autio en vän Tiera sammandrar Tieras livsskiften fr. under kriget i Krigsveteran bladet så här: En gång efter att ha återvänt från patrulleringen då han besökte staben mötte en läkare och bad om att bli undersökt. Läkaren lyssnade på hjärtat och sade va fan gör du här. Du har fel i hjärtklaffet. Först förflyttades han till Rovaniem och därifrån till Uhtua på divisionens personalavdelning. I slutet kriget av svarade kapten - Ruonaniemi för divisionens proviantevakueringen på Kannas i Karelen och Lappland. Man känner Arvo Tiera Ruonaniemi även som en vandrare i ödemarken och en kompis med gamla guldgrävare. Sin egentliga näringsfång gjorde han som journalist i Raahen Seutu, Kaleva och Lapin 7 Kansa, som han blev pensionerad från 1978 och hängav sig sedan slutligen på författarbanan. års ålder som brädpojke och målarlärling och 1933 som journalist på Raahen Seutu. Som kommunikationsofficerare i reservofficerarkretsen i Lappland fungerade Tiera i 15-år. Hustrun Eva var född samma dag som hennes man Arvo Hon hann förutom att vistas i Limhammar arbeta dessutom på hotellet i Kolttaköngäs och senare på Enare vandringsstuga. Familjen fick fem barn inalles. GULDGRÄVANDET VAR EN KONTAKTYTA Kan inte noggrant komma ihåg när jag för första gången träffade Tiera kanske på slutet av 1960-talet. Vår kontaktyta var intresset till guldet i Lappland och vänskapen med Heikki Kokko, Nipa Raumala, Yrjö Korhonen och andra bortgågna guldgrävarlegendor. Den forsta klara minnesbilden är från hösten 1969 på Lapplands EN VID UTSIKT PÅ LIVET Det finns knappast någon annan författare, som skulle ha en lika vid utsikt på livet, historia i vårt lan, framför allt Lappland och Petsamo som Tiera. Han upplevde de stora förändringar på 1930-talet, det vilda Petsamo, förintelsen av Lappland och dess återuppbyggande. Till de käraste i minnen skimrar ödemarken och fjällen i Enare, livslånga guldgrävarna, flygande skogs. huggarna och de ensamma i ödemarken boende mycket avlägsna från allt. Arvo Ruonaniemi blev född i Raahe dem Han dimitterades till merkonom från borgar- och handelsinstitutet, började arbeta vid 12-7 Tidningar utgivna i norra Finland 52

53 TIERA VERK: Kultahiekka ja tiimalasi: Lapin kullankaivajain liitto 25 v Suuri vaskaaja on vaskannut 1984 Juutuan vedet : muisteluja vuosien takaa Hikihippuja kultamailta Kairojen kulkija Erätuulen kuiskintaa : runoja kullasta ja luonnosta Kultaa ja kohtaloita Povipullon kultaa : hippuja - lohta Sotataipaleeni : koukeropolku Jäämereltä saksalaissotaa Eräpolun mausteita Lemmenjoen kultamuistot Puhtailla selkosilla, erätarinoita Inarista ja Petsamosta 2006 Muistojeni selkosilta Maa taivaanrannan takana, tarinoita Petsamosta ja Peräpohjolasta 2008 Lapin ja Pohjolan elinkautisia 2009 Ruskan jälkeen, runoja sateenkaaren alta 2010 Eräkaskuja Lapin Kansan palstoilta 2011 Vuosisata, Tulilappia tutkimassa, Petsamoa peräämässä 2012 Arvo "Tiera" Ruonaniemi 100 vuotta Povipullon kultaa, runokirja 2013 Hän jäkäläpartako viimeinen, joka seurasi kutsua vapauden, saada itse määrätä matkastaan, sen kolhut tuntea tunnossaan, ja myöskin ilot elon sen... Hänkö viimeinen elinkautinen... Tieran runo Yrjö Korhosen muistolle Minä raihnainen mato matkamies vaan, hiivin hitaasti viimeistä rastia kohti Näin Tiera riimitteli hymysuin puhelimessa. 53

54 Guldgrävarförbundets 30-årsfest i Laanila. Under decenniers gång har vi ofta träffats i Enare, Rovaniemi, Tankavaara och ibland även i huvudstadsregionerna. Varje gång har vi pratat länge, men samtalet har på något sätt förblivit ofullbordade, att man har varit tvungen att fortsätta en annan gång. Vi är båda hedersmedlemmar i Lapplands guldgruvarförbundet, fast in- gendera av oss - förutom provvaskning - aldrig har grävt guld. Tiera gav mig i början av nya millenium manuskript skrivna på en gammal mekanisk skrivmaskin, jag förmodade att redigera en bok eller två av stoffet. Det verkar ha blivit en samling på ett tiotal. Hippuverk har före Tieras böcker förlagen Inarilainen, Karisto och Lapin Kansa. 54

55 MINNEN FRÅN LYYLI KUMPULA Lyyli Kumpula, f. Heiskari har skrivit upp ett antal små minnesglimtar, livliga minnen från sitt liv i Petsamo, i Varejoki evakuerades bosättningsområdet och Sverige. Nu får vi åka med på den tunga färden till Sverige och decennier efteråt på besöket hos släktingar till hemtrakten i Finland för att fira midsommar. PÅ VÄG TILL SVERIGE Det var första maj tiden år 1964, då då vi begav oss till Sverige. Vi var fem barn mellan 3-13 år gamla. Vi åkte tåg från Haparanda till Gävle. Resan var lång, och vi hade inga sovplatser, så vi bara satt och halvsov. Mamma med två minsta barn fick ett rum med två långa bänkar, så att de kunde sova. Då vi begav oss iväg hemifrån var det tö, man sjönk ända upp till knäna i snösörjan. Då vi anlände MIDSOMMAREN 2007 I FINLAND På många år har jag inte firat midsommar i Finland. Nu skulle det bli en kallelse att göra en resa till midsommaren hem till Finland. Från ord till handling. Jag köpte en tur biljett på Tapanis bussen. Det var en trevlig midsommar, det var varmt och vinden var ljum, sirenerna var i blom. Jag bröt björkkvistar till en bastukvast på ett ordenligt gammalt sätt och den bruktes av alla. Vi grillade korv och spelade bollspel. I Tervola stora gamla kyrka höll man midsommargudstjänsten, som sändes till Forsbacka grönskade jorden och buskarna blommade i vita skyn. Min bror Arvo skulle börja jobba på Forsbacka järnbruk. Vid fabriksporten stod en älg och såg mot bruket. Arvo började ge råd åt älgen hur man söker jobb: - Därifrån leder vägen till Gävle. För man bör först gå på arbetsförmedlingsbyrån i Gävle. Man får nog jobb på Forsbacka järnbruk. Och portvakterna fick ett gott skratt. genom Finlands Rundradio över hela landet. På altaret stod vaser med blåa och vita syrener, ungdoms- samt kyrkokören framträdde. Jag ledde min brors föråldrade hustru in i kyrkan (Ida Heiskari, då 88-år) Vi gick fram i tredje bänkraden. Efter gudstjänsten bjöds kyrkokafet. Vilken underbar familj, Hannu och Airi, med vilken stor glädje tog de emot mig: Vi har väntat på dig! kom det djupt ur hjärtat. Tack åt dem för denna underbara midsommar! 55

56 Toivo Kunnari VAREJOKIBORNA HADE ETT SOMMARMÖTE Det har gått 65 år sen folkskoleverksamheten inleddes i Varejoki. Lördagen den ordnade man ett möte på Varejoki skola där deltagarna bestod av eleverna i folkoch grundskolorna i Varejoki och Sihtuuna. Det samlades ca. 150 personer, som hade hade minnen från skolans händelserika första tid då man bosatte sig i området som nybyggare 8. De var petsamobor och varejokibor i första generation. Det väcker inget vidare intresse i de yngre generationer, de upplever sig vara tervolabor, en sak som de äldre aldrig kommer att uppleva. tiden och berättade intressanta detaljer och tablå om inledningen av skolan. Varejoki Gruppen framförde några stycken som skildrar byns historia. Seija Ovaskainen f. Ranta tog hand om solosången som ställföreträdare. Vädret gynnade mötet och att möta vänner och kamrater från skoltider tillade solsken även i minerna. En fotoutställning i ett litet format från Varejoki och skolelever samlade glada grupper som pratade och identifierade människor på bildena. Fotogarfiutställningen väckte intresse. Kuva Olavi Arpi Kyösti Hänninen hade sammansatt en liten historik om benämnda 8 efter II Världskrigets kolonisation i Tervola numera byn Varejoki 56

57 Man lovade sända fotografier för att bli kopierade för följande gång (man alltså lovade åter). Petsamo-Föreningen hade även skaffat en utställning på skolan: Murman The Coast of Hope, som var föremål för ett stort intresse. Man önskade på fortsatta möjligheter att mötas även på kommande somrar. På söndag dagtid ordnade man den första Sommarcafèns dag och deltagarantalet var ca. 40 personer, De flest kunde inte komma på plats på lördag. Varejoki Byförening hade redan tidigare skissat åtminstone ett par lördagar i juli som ett möte i en form av Sommarcafè för kommande somrar. MÖTET AV PETSAMOBORNA I TERVOLA Nästa sommar om skaparen unnar, förverkligar man petsamobors sommarmöte i Tervola. På Petsamo-Föreningens årsmötet i fjol bekräftade man i verksamhetsplanen att fr. o. m. år 2014 arrangerar man sommarevenemang på de nordliga evakueringsorten. Som den första platsen skulle det bli Tervola, såsom det skedde med civilbefolkningens evakueringen. Det finns en tydlig efterfrågan och behov, så låt oss svara på dessa önskan från vårt håll. topi -Kommer du ihåg då i folkskolan... Kompisar fann varandra på 60-talets skolelevers dag i Varejoki. Bild Olavi Arpi 57

58 På Varejoki festen sjöng Varejoki Gruppen bl. a. om knarrande kara skinnstövlar och om kovallarflickan som utvecklade sig till Askungen. Sångerna skildrar om den starka ungdomsaktiviteten på talet i Varejoki. Bild Irma Arpi VAREJOKI GRUPPEN Varejoki Gruppen är en grupp som är en fritt sammansatt musikgrupp av petsamoenser som bor eller har bott i Varejoki. Gruppens musikaliske ledare, kompositör och ackompanjör har under de ca. 40 aktiva åren fungerat Antero Kinnunen. För sångerna och sketcher samt för regi står Mirjam Kälkäjä. Gruppen har föruton petsamoensiska evenemang gästspelat vitt i Finland och även utomlands. Då den har varit som störst har det funnits ca fyrtio medlem mar. Gruppen har publicerat två CD-skivor till en stor del självskrivna sånger och dikter, samt ett nothäfte med Varejoki Gruppens sånger. På den varejokiska sommarfesten sjöng som solister Silja Ovaskainen och Mauri Mäläskä. Kompositören Antero Kinnunen dirigerade sångarna. Fyra av sångerna har Mirjami Kälkäja skrivit texten till, ett par sånger hade man skrivit enkom för detta tillfälle. Varejoki Krönik var skriven av Artturi Ranta och Nybyggarvisan av Juho Kurtti. 58

59 Anita Kraatari VÅRA BARNDOMS SÅNGER Du föddes till en vind på fjällen du föddes som skummande toppar av vågor från havets sköte till fjordens rand som getporsar, fjällochidèr. Då låten jag hör av pipar är det du som gråter? I bäckens sång, då vinden viskar klingar din gränslösa lycka? Dvärgbjörkarnas vita nudd som din hemliga fantasi är. Den sökande, rik eller fattig samma barndomssånger vi har. LILLA FÅGEL Småfågel liten, lilla fågel Din ving teckna bågar. Dina drömmars öar i det blåa på himlen dina vingar präktigt ger kontur. Uppåt och ner, nerifrån upp följer din riktiga väg. Tusentals drömmar, hemliga önskan för den med sig i höjder. Småfågel liten, lilla fågel. Antero Kinnunen har komponerat Dikterna Noterna i häftet Varejoki Gruppens sånger. 59

60 JUHO KURTTI DIKTER OCH AFORISMER Juho Kurtti ( ) hör till de oföglömliga petsamobor. Han var en begåvad människa, Ishavsfiskare, som blev jordbrukare i Lapplands Triangels ödemark. Han var lekmannapredikant, fiskare, poet, artesan. En andäktig lestadian, vars penna böjde sig även i en bitande satir. Man har på sin tid utgivit hans dikter i tidningen Röjare och som Antero Kinnunen har komponerat åt Varejoki-Gruppen. Några av hans till egen hand skrivna textflikar har bibehållits i skrivarens förvar. Dessa aforismer och dikter har varit i Anita Kraataris arkiv på pappersark, som tiden har satt sin patina på. 9 9 Aforismerna ovan kan man finna på s

61 Juho Kurtti hade ursprunggen efternamnet Arhipoff men förändrade det i Petsamo till Kurtti efter sin mors släktnamn. Efter evakueringsåren i Kalajoki flyttade Juho Kurtti med sin familj till Tervola i byn Varejoki som en av de första koloniserade invånare. Tiden var tuff, det var brist på allt, dessutom visade sig att bebyggelsens jordmån var olämplig för jordbruk. Juho Kurtti kände sig bedragen: Ishavets oändliga möjligheter att leva hade förändrats till en monument av ett lönlöst arbete vid stranbrinken vid Varejoki 10 med brunt vatten. Ishavsfiskarens torskkrok har blivit utbredd, fällde han ett yttrande då ha betraktade på gräftan. Juho Kurtti var mångsidigt begåvad han målade och gjorde föremål av trä. Många bybor behåller ännu i sina hem träsnitt tavlor han har gjort. Han deltog i all byns verksamhet. Han tog till sin uppgift att sköta om helgmålsrigning. Varje lördag sommar och i snödrivor klev han på slutten av Törmävaara, Leena ja Juho Kurtti hemmets trappor i Varejoki där den oansenliga klockstapeln stod. Där hängde Kolonisationens Vänners till varejokiborna donerade kyrkklockan. Klockan sex på lödag e.m. stannade byborna i sina syssor, för att lyssna, hur Juho Kurti andäktligt ringde in helgen i byn. Han hann inte se det ortodoxa bönehuset i Varejoki, som restes bredvid kyrkklockor och gravgården som man anlade på sluttningen. mk 10 Varejoki betyder Vareå 61

62 JUHO KURTTI AFORISMER OCH DIKTER * Tiden är mätare av evighet. En droppe av evighet är människans ålder. * Lidanden, oberoende kvalitet, är därför, för att de kulle förädla människan. Ångesten förlamar inte hjärtats funktion, utan upphetsar den. * Det timliga är ett trångt skal som förhindrar oss att se evighetens vidsträcta värld. * Materialisten är lik en robot, som varken har själ, eller anda även ej känsla. SMÄRTA Tiden ilar, skyndar sig i evighetens hav, så som en skugga huttrar, den darrande människan Evigheten är en okändhet, blott som en aning om den snuddar vid. Oändligheten outforskad, gränsersom man inte kan urskilja. Det tidsmässiga förorsakar smärta, tåren sår, plöjer sina fåror. många lidandens år skär i det krämpandens hjärta. Såsom man guldet åtskiljer av smeden i sin ässja så förebereds själens lidanden i sin smärta. Stjärnfallet på himlen varar endast i en skymt, så är det människolivet, så avsluter dess utfärd i döden. Ungdomen är som en gulnande, vissnande blomma vid utkanten av ängen. Du måste bli mogen i smärtans ässja. Smärtorna tar slut en gång, då evigheten anländer. Då får själen sin frid, själens smärta slocknar. 62

63 SOMMAREN Solen gjuter sina klara strålar fen i smyg sina vålnader väver Nytt liv föds i naturen, ny hoppgivenhet väcks det i sinnen. Sommarn är vacker, ängar de blomma. Solen strålar leker på dammens vatten. Vinden så milt sin melodi spelar, ackompanjerar lätt fåglarnas kör. Naturen alldeles översämmer av liv Den stämmer sin fest i ett gömställe på himlen. Fen på ängen bland grödan rör sig. Vackert i blommorna fjärilar gungar Vinden böjer det späda trädet, människan beundrar den vackra naturen. Någon henne viskar i smyg, borde du inte redan rycka dig ur dina drömmar. Se hur ren naturen är. ovanför dig välvar sig himmlen blå. Naturen bereder sig i sitt grönskande hölje. Svalorna ilar att laga sina bo. Det stiger även en vit moln på himmelen, eller flyger där en fjärran svane. Allt är skapad att människan glädja, för att unna att avlasta sorgen i själen, att hon sin skapare med glädje skulle tacka, i sin livs bana skulle kärlek så. Till natten då livets vår för en har gått och det är dags att skörda det mognade, bleknade vetet. 63

64 ANITA KRAATARI DEBUTVERK Anita Kraatari, f. Juntunen från Tervola, har nått målet i att bearbeta en längre tid på sin debutbok Stenbelagda vägen. Boken publicerades i maj 2013 och det är en Anita Kraatari är petsamoättad och upplevt evakuerings- och koloniseringstider. Händelsera i boken sker i Tervola, Varejoki, dit man koloniserade petsamoenserna. Jordbruken anlades i en obebodd ödemark i ett landskapr bland myr och låga fjäll. Den mest centrala byn Törmävaara är belägen i en dal där på stränderna vid ån Varejoki och på båda sidor om ån höjer sig lågfjällen Törmävaara och Löylyvaara. År 1946 kom de första invånare och bosatte sig på stället. Kaatari skildrar i inledningen av sitt verk, hur fattigt livet var i början. Familjerna var rikt på folk, det en skriande brist och mat och kläder var. Enda mannen i huset kunde vara skadad och slutkörd av kriget, och orkade inte länge knoga på sitt jordbruk, utan tynade bort. - Petsamokvinnan, den sega strävaren försökte då föra framåt sin familj på det sätt hon bäst kunde. Många smärtsamma pch hjältemodiga historier kan man ännu skriva om dessa kvinnor. Jag har skrivit om Lisa och hennes familj en historia, som delvis är sann och till en hel del fiktiv vad personer och händelser berör. Boken innehålser många händelser som skett i byn och enskilda människoöden. -Den första versionen av denna bok har jag skrivit redan år 1975, som p. g. a. brist på tiden beroende på mångenslags plikter och arbetsupp - -gifter, förblev boken obearbetad. Nu efter att ha blivit pensionerad har jag åter tagit fram min manual och efter att ha skrivit ett antal gånger om i sin nuvarande form kan räcka den i din hand. Man kan beställa boken i internet och den finns också på hyllan i Tervola Blomhandel. 64

65 ISHAVSKORRIDOREN BERÄTTAR OM VÄGARNA I LAPPLAND OCH PLANERING AV JÄRNVÄGSFÖRBINDELSER Erkki Liljas verk Ishavskorridoren berättar historia om järn- och landsvägsförbindelseplaner i norra Finland, projekt som man verkställde eller de som uteblev som projekt vad förverkligandet berör. Man har behandlat och sammansatt bådadera till en helhet från den nordligaste ändpunkten som är Nord-Atlanten och Ishavskusten och till den sydliga ändpunkten som är som ett utspritt nät av rötter till länderna som omger Östersjön. De första järnvägsriktningarna från Finlandtill Ishavet planerade man redan år 1893, då riksdagen beviljade anslag för att påbörja järvägsbygget från Rovaniemi till Sodankylä. Man ansåg att vara av en betydande orsakatt utveckla vägnätet i Lappland efter guldfyndet i Ivaloälv år Hipputeos är förläggare av boken som man kan beställa genom Internet I HISTORIENS FOTSPÅR PÅ KOLA HALVÖN I juli 2011 begav sig en busslast med studerande och miljöspecialister som var inspirerade av den Stora Kola halvöns forskningsresa år Enligt resrutten åkte man längs Ishavskusten och fortsatte över Kola halvön till Vita havets kust. Reseerfarenheterna har man samlat i ett verk som behanlar historia, kultur och näringar, miljöns tillstånd och naturen i Norden. Verket heter 11 Turjan vuonoilta Vienanmerelle - matka Kuollan niemimaan luontoon ja kulttuuriin A. niemelä, P. Kuuluvainen och H. Vasander har redigerat boken. Man kan beställa boken från Institutet för Skogsvetenskap eller via net från adressen foredt-office@helsinki 11 fritt från finska Virpi Karvonen Från Varangerfjordar till Vita havet - en resa i naturen och kulturen på Kola halvön 65

66 EERO RANTA AVGÅNGAR I MÄNNNISKANS LIV En fragment från boken Skogsarbeten och hästar byter man (2005) Hösten 1939 skedde min första avgång man flydde kriget till Norge. Jag var tre år, så att minnesbilderna om turen är mycket diffusa. Några händelser här och där har som tunna fjun förvarats i minnet av ett barn. En gång då vi lekte som barn på stranden fann i ett skelett av ett stort djur som med hövattnet hade flytit från havet på av ebben bar blivna stranden. Jag blev rädd av det i den mån, at det har spökat i mardrömmar ännu i äldre år. Vi klarade denna evakureingsfärden fysiskt friska hela familjen. även pappa från kriget. Tack vare avsides belägna hemmet var även hel, utan att ha blivit nerbränd. Besvär och belastningar i minnet kan man ju inte mäta. Min syster var alldeles spädbarn, jag var tre år. ett så litet barn kan då inte helt förstå situtationens allvarliget. Man är bara villrådig, kan bara dunkelt ana de vuxnas ängslan och ångest, som man möjligtvis försöker dölja för barn. Man levde fredens tid ett drygt år sk. mellanfredens tid. Livet pulserade man försökte glömma kriget och man försökte tro att fredens tid skulle fortsätta, även om tecken om nya kriget började anas i luften. ANDRA AVGÅNGEN Ett större hus byggdes åt oss. Det var nästan färdigt, då far i juni 1941 måste bege sig dit någonstans. Man måste avbryta att måla huset. Far fick en norrman att slutföra arbetet. Far hämtade mig från farfars hus mitt på dagen. Jag anade något i mitt fyraåriga sinne något allvarligt. Far berättade om sin avfärd. Jag förstod att denna avgång avvek från den vanliga avgången till skogsarbetet. Kanske skulle far inte återvända och även vi andra kunda vara åter tvugna att fly undan kriget. Men i mitt barnasinne trodde jag starkt, att inget ont kan hända vår familj. Informationen om att ett nytt krig skulle bryta ut, fick mitt sinne i ett obeskrivligt virrvarr, det var en blandning av hat och trots. Det yttryckte sig som ett trotsigt allvar. För dåtida mannen var det inte passligt att gråta, fast man bara var fyra år. 66

67 Det är uppskakande då barndomen bryts av vid så här ung ålder på ett grymt sätt och leenden slocknar. I rörande situationer fylls ansiktet istället en arg min som under den brännande ytan döljer en smärta. De följande drygt tre åren gick åt att man hörde bombardemang och luftvärn dundrande, dessutom p. g. a. mörkläggningsgardinernas deprimerande stämning, fick inga ljus syn as alls. Varje gång då det från Salmijärvi riktning kom en obekant båt eller en häst på vintern, var man rädd att den skulle vika in på gården med tråkiga nyheter från fronten. Det tillät inte att glömma kriget. Dock var det mera angenäma saker, mera än tråkiga. Vi hade en hund Jeku, den fick vi köra med på vintertid och fina nedförsbackar längs sluttningar. Faders permissioner var en fest för barnen. Jag nändes inte gå ut med andra pojkar och leka då far var hemma. TREDJE AVGÅNGEN Den slutliga störtavången från födelsehemmet kom på hösten Om krigstiden tidvis var något spännande för en parvel, så nu började en längtans period i mitt liv. Då vi begav oss på evakueringsfärden var yngsta barnet en bebis man bar Senja, Eero ja Mirja Ranta kotipihalla Paatsjoen Menikansaaressa. i famnen, systern var fem och jag åtta år gamla. Man lämnade hem hunden och allt enligt mid de viktigaste sakerma, som till mig det så viktiga luftgeväret. Man fick tag med sig ett par kolli, som hela krigstiden var färdigt packade ifall brådstart skulle ske. Dessa lådor packade min dementerade mor om och om igen i sin fantasi fem decennier senare från dag till dag. Generellt tog man emot de evakuerade väl emot i Österbotten. Det förekom även ogästvänlighet. Den första lantegendomens husmor, en fjärran släktning till vår mor i byn där hon var född, bad inte ens att sitta efter den långa tröttande färden 67

68 då vi gick och frågade efter inackordering. Det fanns inget urymme, även sönerna kommer från kriget, de behöver sina rum. Detta första emottagandet gjorde min mor mycket ont och jag har ärvt det karaktärdraget av henne att vi aldriga kan glömma det ovänliga mötandet någonsin. Då vi försökte i ett annat hus, fast de bodde trångt, tömde man oss ett rum på vinden att bo tills vi skulle finna en bostad att bo i. Min syster på fem år insjuknade under den första evakueringsnatten i difteri som då härjade. Febern gick så högt upp att hon yrade. Hon ororade sig för tåget, som vi barn såg för första gången på evakeringsfärden. Även jag blev smittad, men var ej i lika hårt drabbad som min syster. Hon förlorade sin talförmåga för kykin moneksi kuukaudeksi. flera månaders tid. Mor lyckades med att skaffa ett rum till vår bostad. Vi levde en dag i sänder, hemlängtan var hård, som förvärrades för mig att börja min skolgång. I en tyst landsortsskola där det långifrån kommet evakuerat barnet var direkt en märkvär- "Aivanhan se on ihmisen näköidighet Han verkar ju se ut alldeles som en människa. Jag blev aldrig mobbad på skolan ingen annorstsädes heller. Lite var man blyg i början. FJÄRDE AVGÅNGEN Far återvände frisk från kriget. Att vi inte skulle återvända till Petsamo blev klart far skaffade ett jordbruk söder om Uleåborg i Paavola. Vi flyttade in i nya hemmet lite före julen Det bodde två evakuerade familjer från Salla. Trångt var det men det var man ju van vid, sämjan tänjer på utrymmet. Deras hemman var inte belägna på överlämnade området, inte heller hade hemmen blivit helt ruinerade, eftersom de kunde åtevända hemåt till julen. 68

69 Det gick knappt tre år att renovera under kriget förfallna huset och uthus och röja tjugofyra åkerareal. Då kriget var slut hade inte alla evakuerade ännu funnit ett ordinarie ställe att bosaätta sig, de bodde på järnväg som man då brukade säga. Det räckte således med arbetare och släktingar. De vuxna visade enorm glädje och införelse. Man arbetade energiskt leende, trots att en stor del av resultatet gick till Sovjeunionen som krigsersättning. Det var ändå fred bland all brist man levde i. FEMTE AVGÅNGEN Den kom en ny avgång igen på våren Min far åkte till Lappland och på samma tur inföll det honom att köpa där ett hus. Så flyttade vi till Enare. Att flytta var inte en särskilt god dåd, då jag senare tänkte på saken, kan jag förstå på fars Lapplands feber. Som en företagsam evig planerare och byggare kände han sig vara levande, då cirkeln sjöng och man höra hammarslag dag o natt ut. Dåtida Paavolva var en efterbliven bakmark och käändes för honom för trångt. Tioåringen upplevde denna avgång närmast vara ett äventur. Hästarna byttes till bilar, jakten och fiske blev hobby. Som elvaåring jobbade jag på tetegelfabrik, köpte ett salonggevär med pengar som jag huvudsakligen själv hade tjänat pengar till. Har det annu i behåll i full funktion. Jakten gav mig redan som ung mer än någon annan hobby. I skogen kunde mitt sensibla oroliga sinneslag bäst vila och där lärde man respektera naturens enorma krafter, snöyra och köld. Skolan där måste man plugga då det kändes oundvikligt ont. Det kändes som om man drack tjär. Jag gick folkskolan igenom på fem år, åtta klasser i fem år Sommartider jobbade jag på sågverket eller som hjälpkarl i lastbilar. Min far ägde flera lastbilar, som körde frakt huvudsakligen mellan Rovaniemi, Ivalo och Karigasniemi. Det var en tilltalande sysselsättning, man fick lära sig köra bil. Jag lärde det mig så bra, att 69

70 jag månne ha varit nån slags medhjälp åt de trötta caufförerna, för de tog mig gärna med sig. Mitt liv var under dessa år omväxlande kanske utbildande på något sätt. Åtminstone växte antalet vitsberättarkunskaper bland chaufförer. Bästa år för mig i alla fall. Man kunde eller behövde inte ta allvarliga bekymmer. Jag tänkte bara, att pappa vet nog. Jag blev 14 år, på våren hade jag sluppit folkskolan. Hösten och vintern körde jag farfars häst, han sålde den och jag blev en till fots vandrande man. Jag råkade lyckligtvis höra då läraren uppmuntrade mina föräldrar att sätta mig i samskolan. Då pojken växer upp kommer även själv vara nöjd med saken verkade hon förklara. Jag vissten att en besläktad man hade en häst att sälja. Jag åkte på bussen en del av resan, tjugofem sista kilometer åkte jag skidor, dit fanns bra en väg fö hästfordon. I köpet ingick hästen, tyglarna med släde och selen allesammans. Pengar hade jag ju inte, men jag kom in en sju hästars ackordgrupp. Troligen tänkte försäljaren att den unge mannen var rena pengar, då han lät hästen gå på kredit. Så körde jag stolt hem med min egen häst. Och därefter har ingen krävt mig att gå i nånslags skola. Livets skola har nog räckt. Känslan av belåtenhet och styrka steg då högre än någonsin tidigare eller senare i mitt liv. Det kände som om det skulle ha funnits handtag på jorden kunde man kanske lite vrida runt. DET TOG INTE SLUT PÅ AVGÅNGAR Att ge sig i skogsarbeten och många andra yrken hann jag idkan innan jag år 1959 fick hustru och stadgade mig Vi började leta efter ett jordbruk Jorden gör stabil, var enligt oss det rätta uttrycket. Det lyckades år 1962 för oss att för fem års tid få i besittning s.k. kalljord, det betyder obebyggd och oröjd jord med bestämd ytareal. Efter fem år då byggnads- och röjningsförpliktelserna var tillfredsställda, fi vi köpa jordbruket till vårt eget. Förplikterserna låg nu i krediter, och förfallodagen föreföll alltid komma för fort. Tiden gick fort i alla fall. I elva år gick jag härifrån vintertider i skogsarbeten, ibland även med tre hästar. Nu fanns det ändå en viktig fästpunkt att återvändatill, allt vi båda tjänade och resurser användes åt att 70

71 I Tervola Luppovaara är det sista hemmet för Ranta och hustrun. Bild Pauli Järvinen Tjugosex goda år fyllda med familje - liv samt arbetsfyllda dagar. Sen år 1988 sålde vi vårt jordbruk med boskap och maskinparken åt vår son. Ännu kom det en avgång. Vi flyttade i ett gammalt vi renoverat, i det sista hennet som jag kallar det stället. Nu önskar jag på hälsa åt min hustru, mig själv och deras famil- jer, att de skulle klara i denn ibland så hårda värdens press. De har så mycket framför sig i livet, av erfarenhet vet jag, att det inte alltid är lätt. Mig själv önskar jag, ända ifrån barndomen bekymrade skelett mardrömmar, som man kan jämföra med det stora antalet av tunga avgångar inte mera fortsatte. För en mans andel kunde det vara nog. 71

72 Kerttu Ranta o.s. Granroth : EMA- PAPPAS MEMOARER Då man ser på en annans ögon vad blir det kvar av livet. Jag försöker finna Emanuel Rantas, min mans berättelser från barndomen. Emanuel var det äldsta av Santeri Och Lyyli Rantas barn, han blev född i Petsamo vid stranden av vackra Salmijärvi. Det var tillsammans nio barn, 8 söner och en dotter Dottern dog som barn, likaså en av sönerna. De sju bröderna växte och växte upp i en god vård. Det var nog med arbete för mor och far. Mamman var hemma och fadern var en mångkunnig diversearbetare. FAR Emas far hörde säkert till de bästa män. Han sade: Brännvin passar mig inte.men i mungripan hängde rökande cigarett flitigt. Det hade han en svårighet att avstå sig ifrån så som det är för många andra. Han trodde på, att den som barnet älskar skall han även aga. Om han visste att barnet hade haft del i ofog då sparade man inte på riskvist eller rem. Äldsta av barnen Ema fick känna av detta. Ema kom ihåg, att vad som än hände, blev na alltid skyldig. Flick-kusinerna retade och camouflerade sina dåd vara gjord av Ema. Det var för Ema en fruktansvärd upplevelse. Kärleken har senare fört hela familjen genom nära och varma relatiosamman. Det kan jag säga vara sant för jag bodde i samma familj i flera flera år. Kriget bröt av alla verksamhet i byn. Alla måste lämna sina hem. Var och en fann ett nytt ställe att bo, nya människor fyllde den nära kretsen. Det gamla agget lämnade man bakom sig, ett nytt liv och nya vänner kom i stället. ATT KNYTAS TILL JOBBET Som äldst av barnen ville Ema vara till hälp. Därför slutade han skolan då han var 14-år det var året då tyskarna kom till Finland. Sysselsättningsmöjligheterna var goda, för finska män var ånyo på fronten och unga starka män var efterfrågade på arbetsmarknadsfronten. Ema hade tur. En bekant till far fungerade som maskinist på vägbygget och behövde en hjälpkarl. De jobbade för Tysklands och Finlands behov och lönen började 72

73 flyta in. Alla pengar måste man ge hem. Där började skaffningen av levebröd och livets skola. Epoken och platsen var mycket farlig, man fick vara rädd för desanter. Tidigt på morgonen måste man bege sig iväg. Det var nog meda att ploga och underhålla vägen och det var långa sträckor att köra. Det arbetet höll man på i två och ett halft år. ATT GÖRA SIN MILITÄRTJÄNST Vid 17 års ålder rycktes Ema in i militärtjänsten. Det Ema en hård skola. Rekryterna övade i snödrivorna och kylan. Under övningarna började en rekryt klaga att övningarna är för slappa. Ledaren för övningarna råkade höra det och tillrättavisade rekryterna. - Jag tänkte, då jag såg er, att ni alla är så unga, så att låt pojkarna göra sina framsteg i en långsammare utbildning. Men om det så förefaller att man skall öka farten, så det kommer det att ske. Så ökades farten, men med dåliga följder. Man kände ingen ömkan, pojkarna tvingades i den möjligtvis hårdaste laget av skolning. Allt gjordes i hård fart. Man krälade på alla fyra och kröp på magen och svetten rann. Snön yrade in genom kragen, snön och svetten förorsakade onda saker. Lunginflammation blev varje pojkes öde. Den största delen av pojkarna hamnade på sjukhus. På den tiden fanns det inga goda mediciner. Därför omkom flera pojka. Även Esko Pöllanen, man kunde inte rädda honom Ema kämpade mellan liv och död. man välillä. Hänellä oli parempi Han var i bättre skick än de andra och klarade sig. Efter lunginflammationen kom lungpåseinfektionen. Då detta var klat täcktes hela kropmed exem. Han blev avskilt från gruppen, för man visste inte vad det kunde vara. Slutligen gav soten upp. Av den unga mannen var det inte mycket kvar, han hade blivit ytterst mager och håret samt tänderna hade lossnat. Senare konstaterade man att det var skörbjugg som förorsakade detta. Enligt skolningen skulle Ema vara den mest skolade soldaten, men allt blev avbrutet. Det tog tid innan han blev i bättre skick. Fick åka hem på rehabilitationspermission. Vem skall man skylla på allt detta soldater elle soldatskolare? Utan vidare den som skolade. Många unga män var förlorade. Å andra sidan, om pojkarna hade åkt direkt på fronten, de var för unga att kriga, det skulle 73

74 ha gått dåligt i slutskedet. Då Ema hade återhämtat sig, ett nytt försök, avgång på fronten. I Joensuu hade man väntat på att åka på fronten. Från något håll hörde man åskliknande buller. Skräcken hade smugit i tankanran: måste vi åka dit mitt i allt? Lyckligtvis behövdes det inte. All buller tog slut på en gång Man fick ett meddelande, att kriget var slut. Det meddeladet förde med sig en Kotirintaman työt odottivat. stump av lycka. Hemfrontens arbeten väntade hemma.den Ema hörde till åldersgruppen man gav order åt att tömma Porkala. Ryssland hade hyrt Porkala för 50 år. Människorna tvingades bort från sina hem utan vidare. På samma sätt var vi tvugna och fick aldrig mer åka på vår hembygd. Ema och jag hade samma, gemensamma öde. Sovjetunionen gav order att finska soldater skall utvisa tyskarna från landet inom en begränsad tid. Där förlorade man igen många unga soldater, följden blev föräldrarlösa barn och änkor. Kriget är grymt. Finland återtar hemfrontarbetet på fredens tid. Vi var många hemlösa, ensamma evakuerade, i kriget sårade. Åt alla måste man finna ett ställe att leva i ett land, som kriget hade utarmat. Petsamo-evakuerade fördes först till Kalajoki i byn, som kallades för Vasankari, 10 km från centrum. 21-åriga män måste ännu göra sin militärtjänst. Ema åkte till Uleåborg för skolning, han blev maskingevärskytte. Men lyckligtvis behövde man inte mera känna fruktan för kriget. NYA HEMMET I Varejoki började en hektisk byggnadsboom, sidan om röjde man åker. Man tjänstarbetade, för att skafsitt leverne. Kvinnorna var hemma, det flera barn i familjer. Det var brist på allt. Många begav sig efter ett bättre liv i Sverige, där behövde man arbetskraft. Ema och jag var redan tillsamamans, vi hade då fem barn. Det kom på tal, att om även vi skulle bege oss dit. Efter att ha tänkt en stund klarnade det för mig, att inte jag i alla fall. Jag har fått avgå flera gånger på evakueringsfärden som barn, jag tänkte på mina barn, att jag inte vill att de skall uppleva det samma. Måste man överge sitt hemland bakom sig och möta svårigheter i ett främmande land. Låt oss försöka klara oss hör. Vi skall arbeta dubbelt så myc- Så gjorde vi. Det var ett bra beslut. Min syster Irja åkte efter sin man. De hade fem döttrar ännu den sjätte blev född där. Allt gick Kerttu ja Emanuel då man byggde det nya hemmet. 74

75 bra efter tiden gick, början är alltid seg, men i slutet väntar tacket. Vi fortsatte med idealyrket på jordbruket. Från morgon till kväll var tiden fylld med arbete. Det var nog med byggnasduppgifter för varje sommar. Då vi köpte jordbruket av dödsbodelägarna, var allt i sina enkla beståndsdelar. Så småningom gjorde man fortskritt. Ema skaffade en traktor. Han transporterade virke till fabriken. Det var ett hårt ackord, men traktorn blev betald. Man skred till allvarliga verk på ängsröjning då man hade ett vertyg. Man förstorade ladugården och antalet kor stegrades. Man hade två stycken av ensilage silon. Då den nya generationen kom efter oss, var det dags att riva ned silona, för de var mycket besvärliga att fylla i och tömma. Nya element kom istället EU-TIDEN Sinä aikana, kun me Eman kanssa Under den tiden, då vi Ema och jag var husbönder, den tiden var än- nu mänsklig. Finland bestämde då själv för allt. Men efter anslutandet till EU har allting blivit för stort. Jag skulle inte känna det som mitt arbete om jag arbetade under EU. Det förefaller inte meningsfullt. Jag är lyckligtvis en åskådare. Jag önskar den nya husbonden lycka och framgång. Fr. o. m åtar sig uppgiften den fjärde generationen Kort är den tiden, som jordbrukaren strävar i sitt arbete. Det kändes mycket sorgligt att uppge sitt arbete och eget hem. Fader i himmelen har bevarat och tagit hand om oss. Givit mycket, och alla måste övelämna allt. Åren har förflutit, och generationerna har blivit skiftade till nya. Ema-pappas liv bröts av alltför tidigt, vi skulle ha velat ha honom kvar bland oss. Tillsammans hade vi fått uppleva många glada händelser. Allt är i den Himmelske Faderns hand. Låt oss tacka för allt tillsammans. Amen. 75

76 Mirjam Kälkäjä ÄLGARNA Novell ur serien Gränsälven - Nu kom ni alltså, sätt dig där, ska vi koka oss torsk. Hur mår de därborta, hur du, hur rullar ditt liv? Sikri sitter vid pörtbordet, stryker vaxduken med fingertopparna. Det har alltid varit hennes plats. Klänningen är blå, huvudklädet med kulörklara blommor är knuten bak i nacken. Ögonen letar sig mot vägen. - Du förstår jag tittar alltid, det är en sådan vana. Vem det kunde komma därifrån. Bussen kör en gång i veckan. På hösten efter skolbörjan, kör den varje dag Det börjar utveckla sig med berättelserna. En flygresa till dottern i Oslo: - Det var nog att jag undrade över, man satt som i stugan, inte ens en kaffekoppen skakade. På fartygturen går jag inte med på. Stormarna sänker. Det är många som har gått den vägen. Hon bär kaffet ill bords. Går redan styvt, lutar sig på varje steg, lutar sig med handen mot diskbänkskanten, det är ju det. - Har int ens kaka, då jag inte kom iväg till butiken. Vi äter snart. Vi dicker kaffe, det smakar annorlunda, nej tack inte mera för mig, för jag vill få sova i natt. Hon stiger upp sätter ett vedträ i spisen. - Inte tror jag att han har gått nån väg, här är han, satt alltid här på vedlådan, slutligen i sin gungstol, där slutligen, då ingenting orkade, mot slutet inte ens sätta ved i spisen, Jag känner ibland det att han som är här i huset. nen, täälä se on, talossa. Jag kommer ihåg Rangvall från gången förut sittande på vedlådan, leende; frgade om bekanta, berättade om några här, visade oss genom fönstren platsen på hembryggan, ledde på stranden, hemmet hade stått på andra sidan bakom strandslyet, björkarna på gårdsplanen hade vuxit ihop med tallskogen på fjället. Många somrar hade rabarber blommat där, var tidiga vid stugfönstret, som en vit sky, hade blivit vilda och oansade. På södra sluttningen röjde den Suvantos unga Senja sitt grönsaksland varje sommar. Rabarbern steg upp från rotknölen alltid på nytt, många soppor och saftliter, piråger. Efter avgången är blomskyn förgäves kvar. 76

77 Rajajoki-serien berättar om finnar som bodde på Pasviksälvens östra strand och om på Norska sidan av Pasviksälven boende finskättade invånare och deras minnesbilder av finnar på motsatta stranden. Jag har otaliga gånger besökt strandbrinken och stirrat på min födelseort ön Menikka och på av min mors morfar röjda tolv åkertegar som så småningom bli täckta under en yppig björkskog Älgar-historia berättar om min kusin Sigrid Sotkajärvi, f. Ranta, som då år 2005 levde ensam i sitt hus. Hon avled 82 år gammal tiaana. Bild Mirjam Kälkäjä Mannen drog motorn igång, körde längs älven, aktade noga att överskrida älvens mittlinje - gränsen! Han pekade på, att där på stranden hade Laurilas torvhydda varit, den stod kvar, blev inte nerriven, bodde där då man bevakade på gränsen. Där är de 18 åkertegarna Mäki Vikke för närmare hundra år sedan röjde från strandskogen. Det stod en sauna vid stranden och stugan på brinken. Bakom den där uddens arm stod ert hem. Det finns inget kvar. I mitten av björkarna var en liten glänta som hade varit gårdsplanen. Och Rangvall berättade, att om båt lossnade på Norska sidan, var det alldeles tyst på motsatta sidan. Först då, då den stötte emot den motsatta strandens vass, störtade en gränsbevakare fram och drog båten på stranden. Om man frågade, kunde man returnera den efter antal veckor. På kvällen satt mannen på vedlådan oc berättade, rösten hade redan avtagit, hela mannen hade blivit mindre, men godheten sken som en låga ifrån honom Det var troligen den som till sist slocknade. Nu har man flyttat gungstolen in i kammaren vid den öppna spisen. Man har ställt en länstol framför kammarfönstret för Sikri. På fönsterbrädet ligger en bok, med ett gyllene bokmärke. Och kikaren. Bortom ån är det tomt. 77

78 - Det är de gamla som minns platsena på husen, de unga vet knappast att det någonsin har någon bott där. Inte visste de åtminstone att det habott finnar där. Jag tar kikaren och ser, blir glad: det finns liv även på den stranden! Det står djur och svalkar i vattnet. - Är det det du ser på? De är inga älgar. Det är Mäki Vikkes bryggstenar som har stigit högre än vassen. Vattnet ligger lågt. Det är din mormors strand Jag tycker att de rör på sig, visst är det älgar. - Ofta kikade även jag på innan jag uppfattade, att älgarna inte står i veckotal på ett samma ställe. Sonsonen, med pigga ögon, talar snabbt norska, drar farmor i kjolfållen, tittar i ögonen, någon ber om nåt; vill inte åka med sinfar in i stan. - Han säger farmor låt mig bli över natten då du har här dom där finnarna. Men så packas även pojken med i bilen, som för pojken i en norsk stad för att tala norska, tänka på norska, så var det bestämt då, då finnarna gav sig iväg från andra sidan om ån; man fick inte tala finska varken i skolan eller i butiken nej ingenstans Och dessa talade sinsemellan om i smyg, hur de förr rodde över älven till Ranta Jalmari för att lyssna på nyheter i radion och tordagsaftonens barnprogram med farbror Markus. Men det blev slut, då finnarna evakuerades.de åkte långa vägar, man hörde ingenting på åratal. Levde de i överhuvudtaget mera. Numera ser man dem sommartid. De kommer i sina bilar, och de har med sig kaffe som smakar egendoligt och konjak som smakar åt män. - Det var så trevligt, att ni kom Och hon bäddar gästerna att so va i pösiga sängar, i rum som barnen har lämnat efter sig, där det doftar av en förgången epok. På morgonen lyckas man inte stiga upp så tidigt att inte kaffet skulle vara färdigt. På avgångsmorgonen regnar det. Hon har dukat frukosten; gårdagens kokt torsk, vit, ren, aptitlig och brunt getmesost. Överflödigt av allt, så att man orkar. Turen är lång. Hon följer gästerna ut på gårdsplanen lutar sig mot käppen: - Jag fick vara så frisk. Nio barn födde jag och aldrig nånsin något. 78

79 Mäki Vikkes åkrar skiljers sig åt somen sågtandad siluett bortom gränsälven i skogen trädernas rad. En utsikt sett från brinken hos Stenbak. Bilder Mirjam Kälkäjä Nästan varje sommar måste man åka och se på tegarna. Så länge man orkar 79