VÄGVAL FRED OCH SÄKERHET

Transkript

1 LARS INGELSTAM ANDERS MELLBOURN VÄGVAL FRED OCH SÄKERHET EN NY SVENSK POLITIK PARTNERSKAP 2014

2

3 VÄGVAL FRED OCH SÄKERHET EN NY SVENSK POLITIK LARS INGELSTAM ANDERS MELLBOURN

4 Ytterligare exemplar kan erhållas från Sveriges kristna råd, på följande villkor: Enstaka exemplar, inklusive expedition. Fred, säkerhet, försvar: 100 kronor Prislappar för fred och säkerhet: 50 kronor Vägval fred och säkerhet: 30 kronor Plus postens porto. Beställs på Om du köper flera samtidigt, ange detta vid beställning så sparar du porto! Vid inköp av minst 20 exemplar av vardera eller minst 50 ex tillsammans för kurser, eget bruk, vidareförsäljning gäller följande styckepris: Fred, säkerhet, försvar: 50 kronor Prislappar för fred och säkerhet: 25 kronor Vägval fred och säkerhet: 15 kronor Till detta kommer expeditionskostnad 50 kr per beställning samt frakt. Beställs per mail: Alla tre rapporterna (liksom tre arbetsrapporter från 2013) kan laddas ner som pdf utan kostnad på ISBN Lars Ingelstam och Anders Mellbourn 2014 Sveriges kristna råd, Stockholm Redaktör och grafisk form: Fredrik Hielscher Textbearbetning: Bruno Sollerman Framsida: Mårten Chenon Första upplagan, första tryckningen Tryck: ABA Kopiering AB, Stockholm 2014

5 INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖRORD 4 SÄKERHET 6 En ny omvärld 6 Östersjöområdet 7 Neutraliteten 7 Nya hot 8 Mänsklig säkerhet 9 Från militära till civila insatser 9 FÖRSVAR 10 Försvarsmakten och försvarsindustrin 10 Försvarsmakten några siffror 10 Försvarets nya strategi 12 Internationella insatser 12 Det säkerhetspolitiska dilemmat 13 ALTERNATIV 14 Första exemplet: Östersjön - ett fredens hav 14 Andra exemplet: International Alert 15 Tredje exemplet: Grundläggande fredsutbildning (GFU) 16 Nya startpunkter 18 Förebygga våld 18 Förslag och prislappar 19 UD 19 Sida 20 Polisen 20 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) 21 Folke Bernadotteakademin (FBA) 22 Mellanstatliga organisationer 22 Svenska organisationer 24 Internationella organisationer 24 Östersjöområdet 25 Information och studier 26 En svensk fredskår? 26 Utbildning 27 Forskning 28 VISION 30

6 FÖRORD 4 Den 7 mars 2012 träffades företrädare för ett 30-tal organisationer i Immanuelskyrkan i Stockholm. Deltagarna i konferensen var överens om att det behövdes en ny form av samarbete för en tyngdpunktsförskjutning i politiken - för säkerhet och fred. En demokratisk diskussion borde inledas, med fokus på det på flera sätt avgörande fredsåret Därför skapades Partnerskap Som ett stöd för en breddad diskussion producerades rapporten Fred, säkerhet, försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik med Lars Ingelstam och Anders Mellbourn som huvudförfattare. Den publicerades tillsammans med en kompletterande rapport, Prislappar för fred och säkerhet, i februari På uppdrag av Partnerskap 2014 är båda skrifterna utgivna av Sveriges kristna råd som åtagit sig att under 2014 svara för viss uppföljning. Rapporterna innehåller en hel del konkreta förslag. De ska ses som just uppslag att diskutera vidare - inte som ställningstaganden från organisationerna i Partnerskap Med denna kortare rapport hoppas vi kunna stimulera debatten - inte minst med tanke på nu aktuella säkerhetspolitiska frågor - och locka till läsning av de ovan nämnda rapporterna. Vi har fått bidrag till redigering och tryckning från Folke Bernadotteakademin, vilket vi tackar för. Stockholm 10 maj 2014 Karin Nyberg Fleisher tidigare ordf. i arbetsutskottet Partnerskap 2014 Björn Cedersjö direktor Sveriges kristna råd

7 5 Organisationer i Partnerskap 2014 som medverkat i processen : Anna Lindhs minnesfond Equmeniakyrkan IKFF Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet Kristna Fredsrörelsen Life & Peace Institute MR-fonden Olof Palmes Internationella Centrum Sensus Studieförbundet Bilda Svenska Freds- och skiljedomsföreningen Svenska kyrkan Svenska missionsrådet Svenska Pugwash Spectra Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd Sveriges kristna råd Sveriges Lärare för Fred

8 SÄKERHET 6 En ny omvärld 1989 förändrades läget i Europa och världen på ett genomgripande sätt. Berlinmuren föll. Sovjetunionen kollapsade med ekonomisk kris som följd. Förutsättningarna för det vi kallar säkerhetspolitik ändrades helt och hållet på ett par år. Järnridån och kalla kriget fanns inte mer. USA, som var den enda kvarvarande supermakten, vände sitt intresse mot andra håll i världen. Efter år 2000 blev utvecklingen i världen än mer bekymmersam. Den internationella terrorismen liksom USA:s krig mot terrorismen tilltog. Världsekonomin blev mer krisfylld. Ryssland utvecklade ett alltmer auktoritärt styre och betedde sig aggressivt mot sina grannar i söder. Sveriges politik drog slutsatser av förändringarna 1989 och början av 1990-talet blev Sverige (och Finland) medlem i EU. Svenska militära styrkor skulle i samverkan med andra hjälpa till med vad som kom att kalllas internationell krishantering. Säkerhets- och försvarspolitiken integrerades med Europeiska unionen anslöt Sverige till Natos Partnerskap för fred, PFP, där Nato samarbetar med före detta Warszawapaktsmedlemmar (även Ryssland) och alliansfria stater som Sverige. Sverige hade redan tidigare, inom ramen för FN, deltagit i militära samarbeten, exempelvis de militära fredsbevarande FN-insatserna under Suezkrisen Det fanns alltså erfarenheter att bygga på när världsläget plötsligt öppnades för utvidgade militära insatser utomlands. Nu skulle Sverige engagera sig militärt för att förhindra brott mot mänskliga rättigheter och få slut på våldsamma konflikter. Detta nya internationella krishanteringsperspektiv satte snart sin prägel på Sveriges försvarsorganisation och militära utbildning. En militärt färgad säkerhetspolitisk analys bekräftade den globala orientering som länge varit ett signum för svensk utrikespolitik. Den globala orienteringen hade visat sig i Sveriges betoning av FN:s roll som pådrivare i nedrustningsförhandlingar, utvecklingssamarbete och andra områden. I en rad utrikesdeklarationer, i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska betänkanden och andra dokument framkom en riktning som kan sammanfattas: Sverige vill kraftfullt bidra till fred och säkerhet både globalt och i närområdet.

9 7 Östersjöområdet Det nya läget runt Östersjön tolkades så att det blivit viktigt med kontakter och förtroendeskapande åtgärder. Det gällde både gentemot de nu självständiga baltiska staterna och mot Ryssland. Östersjöpolitiken under 1990-talet blev ett bra exempel på hur en ny säkerhetspolitik kan se ut i samarbete mellan stat, kommuner frivilligorganisationer och näringsliv. Sveriges alliansfrihet efter andra världskriget innebar att Sverige accepterade Sovjets roll i Baltikum. När kalla kriget tog slut i början på 1990-talet innebar det inte bara säkerhetsvinster utan också en möjlighet för Sverige att lätta på sitt dåliga samvete gentemot de baltiska staterna. Sverige var snabbt igång med diplomatiska, politiska och ekonomiska insatser för att de tre baltiska länderna skulle bli ekonomiskt och socialt hållbara statsbildningar. Under 1990-talet fick det svenska offentliga biståndet ett ännu starkare fokus på Baltikum, Central- och Östeuropa: Sverige strävade alltså efter att dra in de tidigare sovjetrepublikerna Estland, Lettland och Litauen i de nordiska och europeiska gemenskaperna. Det innebar även att man gav bistånd till militärens utbildning och materiel. Detta bidrog paradoxalt nog till att de tre länderna inte bara anslöt sig till EU utan också till Nato, vilket skedde Att främja en demokratisk utveckling i Ryssland blev en säkerhetspolitisk prioritet. Detta för att förebygga ett alltmer osannolikt militärt angrepp. Av ny vikt för de svensk-ryska förbindelserna är Rysslands intresse av att säkerställa sjöleder och energitransport över Östersjön. Men Sveriges relationer med Ryssland har inte utvecklats så positivt som många hoppades. De har inte heller försämrats. Ryssland uppfattar sig allt mer som kalla krigets förlorare vilket skapat en nationalistisk och prestigefull utrikes- och militärpolitik från Rysslands sida. Men inte ens de mest oroade kan se att Ryssland är något direkt hot mot Sverige. Neutraliteten Från andra världskrigets slut och nästan fram till år 2000 sammanfattades Sveriges säkerhetspolitiska hållning i formeln alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Diskussionen på senare år har främst rört när man gjort avsteg från den doktrinen. Den långa perioden som alliansfri präglade det

10 8 svenska försvaret, den svenska industrin, vapenexportpolitiken och den offentliga diskussionen. Men många kopplade samman neutralitetsdoktrinen, inte bara med den militära aspekten, utan också med en aktiv fredspolitik och en hög uppskattning av FN. Neutraliteten uppfattades inte så att Sverige skulle ha en låg profil i internationell politik. Sverige var redan världsledande när det gällde en biståndspolitik med humanitära och fredspolitiska förtecken. När neutralitetsdoktrinen efter kalla krigets slut förlorade sin relevans kom ställningstagandena i EU att betyda mer. Den grundläggande tanken i EU:s säkerhetspolitik är att det finns nya hot mot Europa. De nya hoten mot EU:s medlemsstater bemöter man bäst genom att ingripa i närområden för att dämpa konflikter och hot i deras linda. Nya hot En analys av den nationella säkerheten inbegriper i dag mer än väpnade angrepp. I dag ses terroristangrepp och spridning av massförstörelsevapen som hot mot säkerheten. Dessa hot ligger nära det militära säkerhetstänkandet. Men vid sidan av detta har man diskuterat indirekta hot från sådant som kan skada ett samhälle lika mycket som krig. Det handlar om händelser som så småningom kan leda till våldsamma konflikter. Dessa indirekta hot formulerades i EU:s säkerhetsstrategi, ESS (första gången 2003), men hade uttryckts också innan dess: Naturkatastrofer, pandemier och stora olyckor. Miljöförstöring och klimatförändring. Energiförsörjningens sårbarhet. Cyberhot, det vill säga störningar av elektroniska kommunikationssystem. Internationell organiserad brottslighet. Flyktingströmmar Växande politisk extremism och terrorism som kan orsakas av sociala, etniska och religiösa spänningar eller av ekonomisk kris.

11 9 Mänsklig säkerhet Det finns alltså många skäl att bredda begreppet säkerhet. Det är inte bara en militär fråga. Under det kalla kriget förde man fram begreppet gemensam säkerhet som ett alternativ till kapprustning och militär avskräckning. Säkerhetssamarbetet inom ramen för OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, är i dag det tydligaste uttrycket för detta. Begreppet mänsklig säkerhet fick en särskild tyngd efter folkmorden och brotten mot de mänskliga rättigheterna när Jugoslavien upplöstes liksom av folkmordet i Rwanda. I stället för staters säkerhet skulle nu människors trygghet och välbefinnande stå i centrum. Begreppet var en vidgning av det folkrättsliga tänkandet och stadgandet om mänskliga rättigheter. Betoningen av mänsklig säkerhet har öppnat för nya anledningar till internationellt organiserad våldsanvändning. Brott mot mänskliga rättigheter i ett land skulle kunna föranleda en militär intervention från omvärlden för att få slut på dödandet. Från militära till civila insatser En första slutsats av de beskrivna förändringarna är att säkerhetspolitik blivit en global fråga. Vi uppmärksammar också att flera icke-militära förhållanden måste räknas in i en bred säkerhetspolitik. Dessa tankegångar präglar den europeiska säkerhetsstrategin och har varit motivet för att ställa om den svenska försvarsmakten till ett internationellt insatsförsvar för krishantering. Men det är anmärkningsvärt och paradoxalt att även idéer som vuxit fram som alternativ till en militär säkerhetsordning blivit en del av det militära tänkandet. Det är viktigt att diskussionen om gemensam och mänsklig säkerhet förs tillbaka till det civila säkerhetstänkandet. Om detta råder det en bred enighet. Desto märkligare då att dessa aspekter inte diskuteras på allvar. Det råder en obalans mellan det konkreta säkerhetstänket och konkret säkerhetspolitik. Tyngdpunkten i politiken behöver förskjutas från militära satsningar till civila och humanitära. Men det militära försvaret får fortfarande de stora pengarna och det politiska utrymmet, bland annat i utredningsresurser och forskning.

12 FÖRSVAR 10 Försvarsmakten och försvarsindustrin Vi har alltså noterat att Försvarsmakten rent ekonomiskt har den dominerande rollen i Sveriges säkerhetspolitik. I denna framställning tänker vi inte ge Försvarsmaktens planering, uppgifter och finansiering huvudrollen. Vi vill i stället hålla fram att det finns stora möjligheter att bidra till fred och säkerhet genom civila, fredsbyggande och förebyggande insatser. Men det är omöjligt att få en rimlig bild av säkerhetspolitiken i dag och i morgon utan att redovisa några huvuddrag i den hittills gällande militära komponenten. Den långa perioden av alliansfrihet som sträckte sig från andra världskriget fram till slutet av 1990-talet präglades av Sveriges upplevda behov av att för vår säkerhet vara oberoende av främmande makt. Det innebar höga försvarskostnader. Dessutom skulle industri- och teknikpolitiken stödja det militära försvaret. Den spetskompetens som gynnades skapade betydande värden i form av flygplan, datorer, kärnenergi, sprängmedel och så vidare. Mycket av denna satsning är nu historia, men vissa spår dröjer kvar. Ett exempel är Jas Gripen-projektet och vi frågar om inte dess betydelse snarare är teknikpolitisk än försvarspolitisk. Vapenexporten från Sverige var länge en komplettering till försvarets inköp och den förda teknikpolitiken. Under senare år har vapenexporten ökat samtidigt som Försvarsmakten minskat sina inköp. Denna betydande industrigren, vapenindustrin, som är ett arv från neutralitetsperioden, men numera för det mesta utlandsägd, måste i dag betraktas som en fristående industrigren. Den stora exporten från Sverige är, när detta skrivs, föremål för en statlig utredning. Utredningens direktiv är att föreslå vilka kriterier i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati som bör tillämpas för att en köpare ska godkännas. Frågan om volymen, alltså i hur stor grad Sverige ska bidra till världens beväpning, får mindre uppmärksamhet. Försvarsmakten - några siffror Statsanslaget till Försvarsmakten under neutralitetsperioden var 3,1 procent av BNP. I dag är det 1,23 procent. Men räknat i fast penningvärde har

13 11 anslaget varit nästan konstant. Att andelen minskat i procent beror på den ekonomiska tillväxten. 1,23 procent är relativt lågt i en internationell jämförelse. Storbritannien, Tyskland och Frankrike ligger strax över 2 procent, Finland på 1,5 procent medan Irland endast tilldelar 0,59 procent till sitt försvar. USA satsar 4,8 procent och står därmed för ungefär hälften av världens samlade rustningar. Nato har som norm att dess medlemsstater bör satsa 2 procent av sin BNP på militärt försvar. Ryssland som under en tid försummat sin militärmakt satsar nu starkt på upprustning. Anslaget till Försvarsmakten uppgår 2014 till miljoner kronor uppdelat så här: Förbandsverksamhet och beredskap Försvarsmaktens insatser internationellt Anskaffning av materiel och anläggningar Vidmakthållande, avveckling mm av materiel och anläggningar Forskning och teknikutveckling 623 Summa Försvarsmakten Dagens anslag på cirka 42 miljarder kronor utgör cirka 6 procent av statens budget. Man kan jämföra med 60 miljarder till utbildning och universitetsforskning, 40 miljarder till rättsväsendet, 38 miljarder i avgift till EU och biståndet som är på 38 miljarder. Anslagen till sociala ändamål och till arbetsmarknaden är betydligt större. Försvarsmakten sysselsätter personer varav två tredjedelar är militärer. När värnplikten fanns kvar utbildade försvaret upp till personer årligen. Värnplikten har nu ersatts med en frivillig Grundläggande militär utbildning med betydligt färre personer. Personalläget bedöms som problematiskt åtminstone fram till 2019, särskilt inom armén. När det gäller sysselsättningen har Försvarsmakten alltså en mycket marginell roll. Det gäller även om vi lägger till den försvarsrelaterade industrin. Försvars- och säkerhetsföretagen sysselsätter drygt personer och många av dem producerar för civila uppgifter. Antalet sysselsatta i Sverige är personer. Försvarsmakten måste alltså bedömas på andra grunder än att den bidrar till det totala antalet sysselsatta.

14 12 Försvarets nya strategi När kalla kriget tog slut, alltså i början av 1990-talet, ställdes försvaret i ett helt nytt läge. Försvarsberedningen 1996 duckade i stort sett för frågan. Då tog ledande militärer inom försvarets strategiavdelning (generallöjtnant Johan Kihl och generalmajor Michael Moore) initiativ till en ny långsiktig planering (Försvarsmaktsidé 2020, ). Denna hade tre utgångspunkter: 1) Det finns inget militärt hot mot Sverige. Försvarsmakten kan ta time-out från sin traditionella uppgift. 2) Förbereda en teknisk modernisering. 3) Skapa beredskap för internationella insatser. Dessa tankegångar fick stor betydelse för Försvarsmaktens planering långt in på 2000-talet men har kommit att alltmer kritiseras. Internationella insatser Att den svenska Försvarsmakten bör kunna göra insatser i internationella kriser är ingen ny tanke. Den hade väckts redan av Dag Hammarskjöld Men under 1990-talet blev den en del av tänkandet kring försvarets uppgifter. Riksdagen bekräftade 2009 att vårt militära försvar ska vara berett att göra insatser såväl i närområdet som internationellt. Detta är kärnan i det som kallas insatsförsvar. När Försvarsmakten för att locka unga människor att söka till Grundläggande Militär Utbildning berättar vad man är bra på, trycker man starkt på de internationella insatserna. Ibland framställs det som om svensk militär sysslar med humanitärt bistånd. Försvarsmaktens årsredovisning 2009 hade en fin färgbild på omslaget som föreställde en svensk officer som räcker över ett paket (mat?) till tacksamma och till synes hungriga svarta barn. Man kan inte tolka det på annat sätt än att Försvarsmakten bejakar och är stolt över den internationella delen i sin dubbla roll. Varumärket Försvarsmakten ska förknippas med internationella insatser. Det rent militära hantverket som handlar om död och förstörelse tonas ner. Mot bakgrund av dessa starka markeringar, både från politiker och militärer, upplevdes det överraskande att debatten som började 2013 nästan

15 13 enbart handlat om att försvara Sverige. Ett försök till förklaring är att alla större operationer det senaste decenniet varit knutna till initiativ från USA eller Nato. Fler sådana initiativ i en snar framtid kan man dock inte vänta. Då måste man tänka om. Med tanke på att de internationella operationerna ofta har starka inslag av konfliktlösning, lag och ordning, brottsbekämpning, att tala med civila (för att uttrycka det så som Försvarsmakten själv gör) ifrågasätter vi om det är klokt att anlita militärt utbildad personal för sådana internationella fredsinsatser. Detta blir en huvudpunkt i den här avsnitt Alternativ. Det säkerhetspolitiska dilemmat De politiska beslut som styr Försvarsmakten och resurstilldelningen förbereds i en process som återkommer ungefär vart femte år. En försvarsberedning tillsätts. I en första del brukar den behandla de säkerhetspolitiska utgångspunkterna, globalt och i närområdet. En andra del handlar om det militära försvaret. I den första delen tar man alltså ett brett grepp och uttrycker sig till exempel som i 2006 års försvarsberedning: Säkerhetsarbetet omfattar en lång rad instrument inom fler områden än utrikespolitiken och försvarspolitiken. Det är förmågor och åtgärder som stärker och påverkar utveckling och säkerhet nationellt och internationellt. Den andra delen av utredningen som publicerades 2008 hade rubriken Försvar i användning. Där behandlas enbart Försvarsmakten. De bredare säkerhetspolitiska frågorna från första delen följs inte upp. Vi ifrågasätter denna ordning där breda säkerhetspolitiska frågor nästan enbart behandlas i en beredning tillsatt av Försvarsdepartementet. Analysen tenderar att bli begränsad. De många förmågor och åtgärder som skulle behöva utredas och finansieras lämnas utan beaktande.

16 ALTERNATIV 14 Första exemplet: Östersjön - ett fredens hav Det kalla krigets slut innebar för Sveriges del inte bara säkerhetsvinster utan erbjöd också möjligheter att lätta på det dåliga samvetet gentemot Baltikum. Snabbt gjordes stora diplomatiska, politiska och ekonomiska insatser för att i första hand de tre baltiska staterna skulle kunna bli ekonomiskt och socialt hållbara statsbildningar och dras närmare i det nordiska och europeiska samarbetet. Det svenska offentliga biståndet fick från 1990-talet ett ytterligare fokus: Baltikum, Central- och Östeuropa. Betydande delar av biståndsanslaget fördes årligen över till detta nya bistånd som även omfattade stöd för demokratiskt institutionsbyggande. Det starka stödet till Baltikum kunde uppfattas negativt i Ryssland. Men det var förenat med ett antal förtroendeskapande åtgärder gentemot själva Ryssland. Att främja en demokratisk utveckling i Ryssland blev en säkerhetspolitisk prioritet för att förebygga framtida konflikter talets Östersjöpolitik utgör ett talande exempel på hur en framåtblickande ny säkerhetspolitik kan växa fram snabbt i ett brett samarbete mellan stat, frivilligorganisationer och näringsliv. Något likartat behövs i dag. Den växande oron för militariseringen och den demokratiska utvecklingen i Ryssland liksom de motsättningar som råder kring de rysktalande invånarnas ställning i Estland och Lettland är skäl nog. Efter den ryska annekteringen av Krim och krisen i Ukraina talas om nya militära hot i östersjöområdet och behovet av förstärkning av den svenska militära försvarsförmågan i närområdet. Men den skrämmande insikten efter Ukraina är framför allt att ett splittrat, korrupt och ekonomiskt nedgånget land är sårbart för en mäktig granne med geopolitiska ambitioner. Framgången för en tidigare Östersjöpolitik och europeisk integration har givit de baltiska staterna den styrka och trygghet som Ukraina saknar. Det fortsatta behovet av samarbete kring olika funktioner i och kring Östersjön talar starkt för förnyade förtroendeskapande åtgärder. Sådana kan genomföras såväl inom diplomati (stater emellan) som inom näringsliv, forskning, kultur och andra civila delar av samhällslivet. De ekonomiska kontakterna i dag utgörs huvudsakligen av normal handel och investeringar. Dessa har som bekant inte förlöpt utan problem.

17 15 Dessutom har Svenska institutet en årlig budget på omkring 100 miljoner kronor för samarbete i Östersjöregionen. Ur dessa kan offentliga och privata aktörer söka medel för att främja en ekonomiskt, miljömässigt och socialt hållbar tillväxt och utveckling i samarbetsländerna vilka är även Polen, Ryssland, Vitryssland och Ukraina. Vi föreslår ett Östersjöpaket på totalt 400 miljoner kronor med följande innehåll (som i några fall finns kvar från en tidigare period, om än i mindre skala): Diplomatisk förstärkning (UD) och ett generalkonsulat i Kaliningrad. Dialog med Ryssland om mänskliga rättigheter och modern, demokratisk samhällsorganisation. Vänortssamarbete. Utbyteskontakter mellan det civila samhällets organisationer. Samarbete inom kustbevakning. Främjande av handel och investeringar. Samarbete om utbildning och forskning. Kultursamarbete. Projektstöd för att främja fortsatt integrering av rysktalande i Baltikum och motverka en ny isolering av rysktalande som skulle ge förevändningar att framprovocera farliga konflikter. Sådana åtgärder skulle kunna ge ny innebörd åt den gamla östtyska parollen: Östersjön, ett fredens hav. Andra exemplet: International Alert De senaste 20 åren har det vuxit fram flera internationella civila organisationer som inriktar sig på att förebygga väpnad konflikt och bygga fred. Vi ser en stor potential i deras arbete och tror att de kan vara till nytta inte bara i tredje världen utan också i vårt närområde. Som ett exempel på en sådan organisation med arbete i flera världsdelar väljer vi International Alert ( Organisationen som i dagligt tal bara kallas Alert har funnits sedan Den arbetar med människor som är direkt påverkade av våldsam

18 16 konflikt för att öka förutsättningarna för fred. Dess credo uttrycks så här på organisationens hemsida: Vi tror att fred är möjlig när människor kan leva i trygghet, under rättvisa och effektiva lagar och kan delta när politiska beslut skapas, ha en rimlig levnadsstandard och säkra livsförhållanden. Alert försöker påverka regeringar och internationella organisationer såsom FN och multinationella företag. Det senare är det unika med just Alert. Man försöker integrera ett konfliktmedvetet perspektiv i företag och kommersiella organisationer. Man arbetar också med teknisk analys, utbildning och övervakning (monitoring). När det gäller sakfrågor har Alert en bred profil: ekonomi, klimatförändring, genus och hur internationella organisationer, bistånd och governance (ledarskap) kan påverka en fredlig utveckling. International Alert använder sig av ett brett spektrum av arbetsmetoder: dialog, forskning, påverkansarbete, utbildning och medföljande. Det senare, accompaniment, har många svenska frivilligorganisationer ägnat sig åt. Alert beskriver det inte bara som en preventiv närvaro utan också som en kompetenshöjande och stödjande närvaro, som lokalt utsatta människors kritiska vänner. Alert har ett nätverk av internationellt respekterade personer som patrons. Nobelpristagarna Desmund Tutu och Wole Soyinka kan nämnas. Organisationen leds från ett huvudkontor i London, har cirka 200 anställda och är verksam i 16 fältkontor i mer än 25 länder. Styrelsen består av 10 personer från hela världen och för närvarande är f.d. statsrådet och diplomaten Pierre Schori ordförande. Alert har goda kontakter med forskningen, särskilt med freds- och konfliktforskare, bland annat i Sverige. Organisationen finansieras av ett stort antal fonder, organisationer, stiftelser och myndigheter. Sida är en av de större bidragsgivarna. Tredje exemplet: Grundläggande fredsutbildning (GFU) Utbildning är nyckelfrågan i all kvalificerad verksamhet i dag. I den traditionella försvarspolitiken spelade utbildning en helt avgörande roll. Nu

19 17 behövs det lika rejäla utbildningar som bekräftar den förskjutning till förebyggande och civil fredsverksamhet som vi förespråkar. Försvaret har länge haft en genomtänkt pedagogik och tydliga utbildningsgångar. När Sverige tillämpade allmän värnplikt handlade det om att utbilda värnpliktiga. Officerarna utbildades till utbildare. Efter övergången till ett yrkesförsvar är utbildningen mindre omfattande, men spelar fortfarande en nyckelroll. Utbildningen inleds med tre månader på internat varefter man kan få en kortare eller längre anställning och sedan möjlighet att göra karriär inom Försvarsmakten. Vi föreslår att det inrättas en liknande utbildning, en parallell till försvarets grundläggande militära utbildning, GMU. Den ska vara en grundläggande utbildning för förebyggande, konflikthantering och fredsbyggande. Tyngdpunkten ska ligga på internationella insatser. Vi kan kalla det Grundläggande fredsutbildning, förkortat GFU. En sådan utbildning kan läggas upp i ungefär samma former som Försvarsmaktens. Det vill säga tre månader på internat där man blandar teoretiska och praktiska moment. Lärogången ska vara tydlig och kunna byggas på med mer avancerade kurser. Det är inte omöjligt att en del av dem som tilltalats av försvarets GMU som ju starkt framhåller militärens insatser för fred skulle ha föredragit att gå en GFU. Ett parallellt exempel är Svenska kyrkans grundkurs som ger baskunskaper om värdegrund och organisation och är till för den som vill arbeta som diakon, kyrkomusiker, församlingspedagog eller präst i Svenska kyrkan. Den grundkursen ges under 16 veckor på en folkhögskola. Liksom GMU bör GFU vara gratis. Eleven bör till och med få en lön på rimlig nivå. All utbildning är samhällsekonomiskt dyrbar på kort sikt eftersom de studerande måste försörjas. Men vi är övertygade om att en GFU är en god investering på lång sikt. En satsning på minst 200 miljoner årligen kan motiveras. Förhoppningen är att statliga myndigheter, biståndsaktörer och andra organisationer inom ämnesområdet ska använda denna utbildning som kvalificerande för anställning. Troligtvis kommer den som gått en sådan utbildning att ha konkurrensfördelar vid rekrytering till internationella uppdrag inom FN, EU, OSSE och internationellt verksamma civila organisationer.

20 18 Nya startpunkter Vi har redan flera gånger konstaterat att de verkliga säkerhetsproblemen i en globaliserad värld inte avspeglas i hur de ekonomiska medlen fördelas. Vi ska nedan redovisa insatser som redan görs för fred och säkerhet. En prioritering av dessa insatser skulle flytta betoningen i fredsarbetet från det reaktiva till det aktiva, från det militära till det civila och från det symtombekämpande till det förebyggande. I den konventionella säkerhetspolitiken är alternativen mindre kända. I huvudrapporten redovisar vi därför några inspirationskällor. Några av de viktigaste intellektuella rötterna finner man hos fredsforskare vid ett antal akademiska centra. Begreppet ickevåld (utan bindestreck!) utvecklades av Mahatma Gandhi, Martin Luther King och senare teoretiker och har tillämpats vid många tillfällen. Det är viktigt att notera att ickevåld är något mer än frånvaro av våld, att det står för en helhetssyn på människan och samhället. FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet antogs enhälligt hösten Genusperspektivet inlemmades i allt fredsarbete. Alla vet att i väpnade konflikter i dag är kvinnor och barn de mest utsatta men de utesluts ofta från fredsprocesserna. Resolutionen har sedan den antogs haft stor påverkan på kvinnors roll i fredsprocesser, inte minst för att tydliggöra kvinnors och barns utsatthet i moderna väpnade konflikter. Många av de alternativa insatser vi redovisar bygger på folkliga rörelser och frivilliga organisationer, i dag samlade under begreppet civila samhällets organisationer (CSO). Både forskning och erfarenhet visar att CSO har särskilda möjligheter att förebygga våld och bygga fred. Förebygga våld Förebyggande av väpnad konflikt är ett säkerhetspolitiskt begrepp som man skulle vänta sig finna bland utgångspunkterna i försvarsberedningar och i EU. Men det lyser med sin frånvaro. Alla vet att man förebygger karies genom att borsta tänderna och inte äta godis. Att det är bättre att hejda giftutsläpp än att bekämpa miljöskador, att det är bättre att bygga brandsäkra hus än att vara bra på att släcka bränder.

21 19 Att tillämpa denna enkla tanke på krig och väpnat våld har inte visat sig vara självklart. Men 1999 fördes det fram en politisk markering till förmån för förebyggande av väpnade konflikter. Det var på initiativ av utrikesminister Anna Lindh och dåvarande kabinettssekreterare Jan Eliasson. Det gällde att hitta sådana strukturer och åtgärder som skulle förhindra att dispyter mellan eller inom stater trappas upp till våld. Denna politiska tanke bekräftades av riksdagen och fördes fram av UD och svenska diplomater med stor energi under 2000 och Förslag och prislappar I dag pågår en rad insatser som väl fyller rollen som alternativ. Men de lever i skuggan av den konventionella säkerhetspolitiken och ses kanske inte som relevanta. Framför allt tilldelas de patetiskt lite pengar i förhållande till sin potential. En artikel av FN:s generalsekreterare Ban-Ki-moon hade rubriken Världen är överbeväpnad och freden underfinansierad (2012). Som ett tankeexperiment och räkneexempel har vi fördelat miljoner kronor på årlig basis till olika fredsbyggande ändamål. Om det är för mycket eller för lite kan diskuteras. Det motsvarar 5 procent av anslaget till Försvarsmakten eller 11 procent av Sidas anslag. Vi tar inte ställning till varifrån pengarna ska tas. Men för de existerande aktörerna motsvarar det en fördubbling av det ekonomiska utrymmet. Nedan beskrivs de olika insatsernas art och våra motiv för att de behöver förstärkas. Våra tänkta tillskott av medel redovisas i rutorna. Vi räknar i miljoner kronor, på årsbasis. UD Kampen mellan diplomater och militärer om säkerhetspolitiken är gammal. I dag är det dags att lägga mer vikt vid UD och diplomatin. Vi anser att det finns ett behov av att utrikesförvaltningen uppmärksammar fredsoch säkerhetsfrågorna i hela deras bredd och inriktar sig på att förebygga väpnad konflikt i linje med den politik som började föras Hela utrikesförvaltningen, det vill säga rekrytering, utbildning och praktisk verksamhet bör genomsyras av detta. För 40 år sedan var det statsråd som var nedrustningsförhandlare. De hade en stab av forskare och diplomater som

22 20 stöd. Enheten för nedrustning och internationell säkerhet bör få en liknande stark position och större personal. Fler handläggare och experter inom UD 20 Allmän kompetenshöjning för diplomater 20 Förstärkning av utrikesrepresentationen i konfliktområden 30 Sida Den allra största delen av de civila insatserna för fredsskapande och fredsbyggande finansieras genom biståndsanslag där Sida spelar en viktig roll. Det förvånar inte. Om klyftorna minskar mellan rika och fattiga länder, mellan rika och fattiga människor, skulle orsaken till många väpnade konflikter minska. Konflikter som blir våldsamma är de största och vanligaste hindren för ekonomisk och social utveckling. Några självklara gränsdragningar mellan konfliktlösning utan våld och andra satsningar finns inte. Men det går att bedöma storleksordningen. Av Sidas totala finansiering under rubriken Konflikt, fred och säkerhet, 893 miljoner kronor, går den största delen, 590 miljoner kronor till fredsbyggande, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Om vi grovt beräknar den framtida anslagsvolymen till sådana ändamål till drygt 1000 miljoner skulle det innebära 6 procent av Sidas totala anslag eller knappt 3 procent av hela biståndsramen. Tendensen de senaste åren är att aspekten konflikt, fred och säkerhet fått ökad uppmärksamhet och mer resurser. I linje med vår analys i huvudrapporten vill vi rekommendera att Konflikt, fred och säkerhet även fortsättningsvis får stor uppmärksamhet inom Sida Förebyggande och fredsbyggande arbete inom CSO får ökat stöd Polisen Det är framför allt tre statliga myndigheter utöver Sida som är verksamma inom det område vi diskuterar: Polisen, Myndigheten för säkerhet och beredskap (MSB) och Folke Bernadotteakademin (FBA).

23 21 Den största enskilda insatsen av svensk civil statlig myndighet inom internationella fredsinsatser görs av Rikspolisstyrelsen. Författningen om polisens utlandsstyrka avslutas med orden: skapa förutsättningar för varaktig fred och säkerhet. Tyvärr är det inte ovanligt att det polisiära arbetet i debatten likställs med militär truppinsats. Det är fullständigt fel. Polisens uppgifter är väsensskilda från militärens. Vi anser att de polisiära insatserna inom internationell krishantering borde betonas starkare än i dag. Polisens verksamhet utomlands består normalt av samtidigt tjänstgörande. Denna polisiära verksamhet bedrivs i huvudsak på uppdrag av FN, EU eller OSSE. Tendensen är att efterfrågan på erfarna och specialkunniga poliser ökar allt mer, men den kan inte matchas med antalet sökande från svensk sida. Om fler poliser hade kompetens och vilja att söka internationell tjänst skulle svensk polis kunna göra en starkare insats. Kompetenshöjande utbildningar 40 Utredning av svenska polisens internationella verksamhet 10 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) MSB lyder under försvarsdepartementet, men är en viktig civil aktör. Myndigheten ska kunna bistå med internationell krishantering och stödja internationella insatser inom civil konflikthantering och andra biståndsinsatser bland annat under ledning av FN, EU och OSSE. MSB har under 2013 haft cirka 38 årsarbetskrafter sekonderade ( utlånade ) till insatser som berör civil kris- och konflikthantering, främst inom EU. Det är inte MSB själv som beslutar om sekondering av personal men bedömer själv att högre anslag skulle vara nyttiga. Myndigheten bör tilllåtas att använda en betydande del av tillkommande resurser till rekryteringsstöd, kunskapsutveckling och internationellt kunskapsutbyte för att på sikt höja de svenska insatserna kvalitativt och kvantitativt. Uppräkning av anslag till MSB 30

24 22 Folke Bernadotteakademin (FBA) FBA är en statlig myndighet under UD med uppdrag att bidra till varaktig fred, säkerhet och utveckling med en särskild inriktning på fredsinsatser. Generaldirektören skriver 2014: Vi ska rekrytera, förbereda, sända ut och stödja civil personal. Vi ska bedriva utbildning, samträning och övning, Vi ska främja och bedriva erfarenhetshantering, forskning och doktrin- och metodutveckling som syftar till ett effektivt genomförande av internationella insatser. En huvuduppgift är att sända ut personer till uppdrag i regi av FN, EU och OSSE. FBA är en av Sveriges största utsändande myndigheter. I dagsläget arbetar 86 personer efter rekrytering av FBA i framför allt Östeuropa, Mellanöstern, Asien och Afrika. En särskild uppgift inom FBA är att förvalta Fredsmiljonen som tillkom Härifrån ges anslag till information och studier om nedrustning, säkerhetspolitik, fredsfrämjande utveckling, konflikthantering och konfliktförebyggande. Dessutom finns 7 miljoner som ska gå till organisationer vars syfte är att bidra till genomförandet av FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. FBA har alltså en central plats i svenska statens arbete för internationell fred och säkerhet. Vi ser det naturligt att myndighetens möjlighet att rekrytera, sekundera och ge stödjande insatser stärks. FBA: Ökat stöd till operativa insatser 80 Mellanstatliga organisationer Sverige har av tradition alltid fäst stor vikt vid mellanstatliga organisationers roll för världens säkerhet och fredens bevarande. Engagemanget för FN har varit viktigt ända från dess grundande Detta engagemang stärktes säkert ännu mer av att Dag Hammarskjöld var generalsekreterare och miste livet i FN:s tjänst. Sedan Sverige blev medlem har EU fått än mer uppmärksamhet, inte bara för att organisationen förknippas med fred, utan för sina många andra, ekonomiska och allmänpolitiska, agendor. Fokus på fred har däremot Organisationen för fred och säkerhet i Europa, OSSE.

25 23 Dessa tre mellanstatliga organisationer, FN, EU och OSSE spelar en roll i fredsbyggande och förebyggande som vi diskuterar i vår huvudrapport. I alla tre är ju Sverige en liten aktör, så vi har begränsade möjligheter att styra över deras inriktning. Men att spela en aktiv roll i mellanstatliga organisationer bör vara en självklar del i en svensk fredspolitik. Många har instämt i Dag Hammarskjölds argumentering att det är de små staterna som behöver FN. Sverige har som medlemsland möjlighet att ta initiativ till speciella projekt och visa vilja att delta i finansieringen. Men det är framför allt politisk vilja och kreativitet som gör skillnad i dessa sammanhang, inte pengar. Därför är förstärkningar av initiativförmåga och förhandlingsstyrka centrala. Utan en detaljerad genomgång av EU:s budget (som omfattar 142 miljarder euro) är det inte meningsfullt att spekulera över hur Sverige genom att dirigera pengar hit eller dit skulle kunna bidra till en politik för fred och mänsklig säkerhet. Men vi vill lyfta fram två aspekter som är väl förberedda och stämmer klockrent med den politiska tyngdpunktsförskjutning som vi förespråkar (vi räknar här i miljoner euro). En fredskår inom EU 200 Analytisk och operativ kapacitet för förebyggande inom EU 50 Dessa initiativ måste naturligtvis förhandlas inom EU, men vi utesluter inte att Sverige som en del i förhandlingen lovar att skjuta till särskilda medel. I jämförelse med FN och EU är OSSE en organisation som tydligt fokuserar på de frågor vi tar upp här: tidig varning, konfliktförebyggande, krishantering och återuppbyggnad. OSSE har för närvarande 16 fältmissioner, huvudsakligen i sydöstra och östra Europa samt Kaukasus. OSSE är ingen mastodontorganisation. Den totala årsbudgeten 2012 var motsvarande miljoner svenska kronor. Ökad satsning på OSSE 100

26 24 Svenska organisationer Av tradition lägger Sverige stor vikt vid folkrörelserna och andra organisationer som står fria både från staten och marknaden. De har fått en egen roll i att genomföra det statliga biståndet. Vi konstaterar att: Nästan allt statligt stöd till internationellt förebyggande och fredsbyggande som utförs av CSO kommer genom Sida. Detta arbete består av en rad var för sig relativt små projekt inom många organisationer. CSO har fått en viktig roll. I 2014 års budgetproposition sägs: Många civilsamhällesorganisationer har stor potential att verka lokalt och nära de fattiga och förtryckta människor som det svenska biståndet syftar till att nå. Sida betonar att vissa CSO är speciellt aktiva inom konflikt, fred och säkerhet och nämner Diakonia och Kvinna till kvinna på sin hemsida. Naturligtvis finns det många fler, minst ett 40-tal, organisationer som bedriver verksamhet inom området. Det är säkert möjligt att stärka CSO:s arbete för konflikt, fred och säkerhet, men inte blixtsnabbt. Det kräver framförhållning och dialog. Den verksamhet som pågår är genomlyst och relevant. Men den hämmas av en obalans. Det finns större resurser på fältet än på hemmaplan där man samlar kunskapen och försöker skapa opinion och debatt.vi föreslår en måttfull expansion i form av ett riktat bidrag. Att flera CSO går samman för att arbeta med utbildning och information är en självklar tanke och har prövats med framgång. Anslag för fredsfrämjande och konflikthantering till svenska CSO 40 Internationella organisationer (CSO) Det finns en hel del internationella organisationer som arbetar med förebyggande av väpnade konflikter och fredsbyggande. Vi kallar dem här för internationella CSO. En tidigare vanlig benämning var Non-governmental organizations (NGO) eller internationella folkrörelser. Forskning och erfarenhet bekräftar att CSO kan ha speciella fördelar inom området förebyggande och fredsbyggande. Flera av de bäst kända

27 25 CSO har en mycket väl genomtänkt verksamhet och får gott stöd av utvärderare och forskare. I många fall har de en väl utbyggd fältorganisation med stödjepunkter i många konfliktområden. Finansieringen av dessa organisationer sker genom ansökan på eget initiativ. Det normala är att de får medel från många källor: FN, EU, nationella regeringar, privata stiftelser och privatpersoner. Sverige ger bidrag till flera av dem och Sida spelar här huvudrollen. De organisationer vi vill anföra som exempel är International Crisis Group International Alert (se sid 15) Global Partnership for the prevention of Armed Conflict Search for Common Ground Life & Peace Institute Vi anser att internationella CSO har en viktig roll att spela för att världen ska bli fredligare. Vi rekommenderar därför ett betydande uppräkning av det svenska stödet. Sida bör fortsätta att göra de nödvändiga granskningarna och fatta beslut. Utökade medel till internationella CSO för förebyggande och fredsbyggande 100 Östersjöområdet När järnridån som gick rakt genom Östersjön försvann gjorde Sverige miljardsatsningar för att skapa samhörighet och samarbete mellan kustländerna. Vi föreslår därför ett omfattande Östersjöpaket med diplomatiska, biståndsliknande och civilsamhälleliga inslag (se sid 14-15). Ett utrikesråd för Östersjösamordning med sekretariat 5 Återinrättat generalkonsulat i Kaliningrad 15 Vänortssamarbete 20 Utbyteskontakter med det civila samhällets organisationer 40 Utveckla samarbetet inom kustbevakning 40

28 26 Samarbete inom utbildning och forskning 60 Handels- och investeringsfrämjande åtgärder 80 Ökat stöd till kultursamarbete 40 Projekt för att främja de rysktalandes integrering i Baltikum 60 Utbildning och dialog med Ryssland om MR, samhällsorganisation m.m. 40 Information och studier Det finns ett stort behov av en demokratisk diskussion om fred, säkerhet och försvar. Men vi tror inte att diskussion kan skapas uppifrån genom påbud och kampanjer. Det är hela samhällets ansvar att skapa förutsättningar för en sådan diskussion. Följande satsningar skulle kunna vara stöd i den demokratiska processen: Förstärkt information om statens civila insatser utomlands för fred och säkerhet Information och studier om fredsfrämjande utveckling genomförda av svenska CSO (fredsmiljonen inom FBA) Ökade anslag till CSO för information och debatt kring fred och säkerhet Riktad information om Afghanistan 40 Ökade anslag (till bl.a. OSSE-nätverket, Utrikespolitiska Institutet, Folk och Försvar) för information och debatt kring alternativ i säkerhetspolitiken En svensk fredskår? FN har formulerat att det finns behov av freds- och utvecklingsrådgivare som gör tjänst i konfliktdrabbade länder och regioner. Vi har ställt oss bakom tanken på en fredskår inom EU. Borde en liknande fredskår inrättas i Sverige? Den militära parallellen för sådana insatser utgör Nordic Battle Group. Frågan bör utredas. Utredning om en svensk fredskår 10

29 27 Utbildning En förutsättning för de insatser vi föreslagit är att det finns tillräckligt med personer med rätt kompetens att rekrytera. Utbildning blir därför en nyckelfråga. Försvarsmakten har länge prioriterat utbildning och har en genomtänkt pedagogik och tydliga utbildningsgångar. Vi föreslår ett antal utbildningsinsatser som stöder den förskjutning till förebyggande och fredsbyggande civil verksamhet som vi förespråkar. Den första grundläggande utbildningen är en direkt parallell till försvarsmaktens GMU (se sid 16-17) Grundläggande utbildning för fred (GFU) 240 Verksamheten byggs sedan ut med mer avancerade utbildningar på hög professionell nivå. Det kan handla om behandling av posttraumatiskt stressyndrom, korruptionsbekämpning, planering för energi, vatten och andra nyckelresurser. De som kommer att arbeta inom dessa specialområden måste ha en grundläggande förståelse för hur konflikter uppkommer och hur de kan lösas utan våld. Sådana utbildningar kan genomföras gemensamt för olika yrkesgrupper och organisationer. Utbildning och vidareutbildning av professionella: FBA m. fl. 80 Vid sidan av de riktade utbildningsinsatser vi diskuterat ovan bör den reguljära universitetsutbildningen inom området förstärkas. Det har funnits sådana utbildningar vid universiteten i 35 år. Men vi anser att de behöver få en knuff framåt eftersom den globala freds- och säkerhetspolitiken har en växande betydelse. Nystart av universitetskurser i fredspolitik, mm 100 När det gäller att skapa en fredskultur har man lyft fram hur viktig skolan är. I Agenda för fred och rättvisa från världskonferensen i Haag 1999 vädjas till FN och alla länder att överväga att integrera fredsutbildning i alla läroplaner, från förskola, grundskola och vidare i undervisningssystemet, likaväl som i folkbildning och vuxenutbildning över hela världen.

30 28 När detta skrivs i början av år 2014 pågår emellertid en het debatt om svenska elevers sviktande prestationer i bland annat matematik, naturvetenskap och svenska. Så just nu är det inte läge att föreslå en revidering av skolans läroplaner. Men saken kan utredas med sikte på att en förändring kan genomföras någon gång efter En brett förankrad parlamentarisk utredning med sikte på fredsutbildning i den obligatoriska skolan, gymnasieskolan och folkbildningen 20 Forskning Forskningen inom området försvar och säkerhet är väl utvecklad. Räknat i pengar och personer är den riktigt omfattande. Samtidigt har vi kritiserat att försvarsforskningen domineras av försvarssektorn och FOI. Forskningen borde organiseras som brukligt är och fungerar inom de flesta samhällssektorer. Ett viktigt inslag i de senare årens forskningspolitik har varit så kallade strategiska satsningar. Sådana var en huvudpunkt i 2008 års forskningspolitiska proposition och återkom i propositionen Forskning och innovation (2012/13:30). Satsningen bör hamna i samma storleksordning som inom övriga strategiska områden. Strategisk forskningssatsning: samordnas av Vetenskapsrådet 100 Denna satsning bör kompletteras med tillämpad och målinriktad forskning inom ett antal områden där konkreta resultat är särskilt angelägna: Forskning och studier om nya hot (cyber, energi, miljö). Ansvaret delas mellan FOI och MSB. Forskning om civila fredsbevarande operationer: FBA och FOI 20 Early warning om uppblossande konflikter: kapacitet byggs upp vid UI 40 10

31 29

32 VISION 30 I denna skrift och i de båda rapportböcker som den bygger på, redovisar vi en analys av säkerhetspolitik och försvar. Den bygger på två enkla tankar. För det första är det mindre kostsamt, både mänskligt och ekonomiskt, att förebygga krig än att utkämpa dem. Det gäller både globalt och i vårt närområde. För det andra menar vi att de verkliga utmaningarna mot säkerheten, som det råder stor enighet om, måste speglas bättre i hur vi satsar våra pengar. Grundat på dessa två tankar pekar vi ut ett antal aktiviteter som borde stimuleras genom ökade anslag de kommande fyra åren. Detta är inte särskilt visionärt, och det är heller inte meningen. Vi författare står i en pragmatisk tradition inom samhällsforskningen och vi gillar när den politiska debatten förs utan överord och stora åthävor. Men vi ser att den förskjutning inom säkerhetspolitiken som vi förespråkar kräver stora förändringar i Sverige och globalt. På några tiotal års sikt skulle förebyggande och fredsbyggande kunna formas till ett eget politikområde: en tredje pelare vid sidan av försvar och bistånd. Institutioner och regelverk skulle skapas och ge tydlighet åt dessa samhällsuppgifter. Kunskapsproduktion och professionsutveckling för aktivt fredsbyggande kunde växa inom ett erkänt sammanhang. Men inte heller ett sådant mönster är självklart eller stabilt över tid. Redan i dag finns många frågor och tveksamheter. Biståndet, som sattes på agendan för drygt 50 år sedan, står inför stora omprövningar. Fattiga länder blir färre men alltför många människor är fortfarande fattiga. Det är väl känt, men inte alltid erkänt, att våld, krig och vapen har en mycket stor skuld i att fattigdomen består och i vissa fall ökar. Militärens roll i världens stater tycks minska gradvis i takt med att de moderniseras. Men väpnat våld har ännu inte försvunnit. Vi ser framför oss att förebyggande och fredlig konfliktlösning stater och grupper emellan snart kan slå igenom som dominerande tankemodell. Den idealistiska parollen från Haagkonferensen 1999, Tiden är inne att avskaffa kriget, tonar då fram som allt mer realistisk.