Martinus Center Klint

Transkript

1 Martinus Center Klint Temafördjupningsgruppen 2014 Vecka 1 och 2 Resan genom döden Martinus Institut 1981 Detta kompendium är omfattat av lagen om upphovsrätt och får endast skrivas ut i enstaka kopior till ditt eget privata bruk. Du får också gärna ta en kopia i digital form om det endast är till ditt eget privata bruk. Läs mer om Martinus Instituts information om skydd och förmedling av Martinus verk på Läs mer om upphovsrättslagen på

2 Om temafördjupningsgruppen I denna studiegrupp fördjupar vi oss i texter av Martinus utifrån ett övergripande tema. Gruppen är till för kursdeltagare som är grundligt insatta i Martinus analyser Urval av texter av Ole Therkelsen Innehåll Mändag 1 Tisdag 6 Onsdag 11 Torsdag 20 Fredag 29

3 Resan genom döden Vi måste lära oss att se på döden som en vän och förstå att varje människa dör vid den tidpunkt som djupast sett är den mest kärleksfulla. För sjuka och gamla är döden en befrielse från lidande. Döden är själva förutsättningen för livet och vår vidare utveckling. Hur påverkas vår upplevelse av dödsprocessen och resan genom de andliga världarna av den livsinställning och de tankeklimat som vi har? Mändag Ämne: Sömn, drömmar och döden Småbok 1 Mänsklighetens öde Kapitlet Kapitlet Varför sömnen uppfattas som medvetslöshet Då minneskroppen hos den jordiska människan är så föga framträdande, kan den inte heller ännu ombesörja en överföring av minnen av andliga upplevelser till den vakna fysiska insikten. Detta medför i utomordentligt hög grad att väsendet blir offer för en illusion med hänsyn till kännedomen om sin andliga upplevelse, när denna förekommer i total form. Vad menas med en total andlig upplevelse? Det är ett tillstånd, där individens vakna dagsmedvetande från att ha burits eller upprätthållits av hans fysiska kropp övergår till att bli buret av en av hans övriga kroppar. När en sådan överföring äger rum, förlorar individen sitt fysiska förnimmande och är omedveten på det fysiska planet. Den starkaste formen för en sådan överföring för den jordiska människans vidkommande är den som äger rum, när individens fysiska kropp totalt eller helt avskiljs från evighetskroppen. Då går hennes vakna tillstånd över på känslokroppen som tillfälligt blir bäraren och upprätthållaren av individens vakna eller medvetna insikt. Men denna insikt är naturligtvis av andlig karaktär och därför av en helt annan natur än den fysiska. Denna överföring är identisk med det vi kallar döden. Den här nämnda medvetenhetsöverföringen kan också äga rum under lättare former. Sådana lättare former känner vi till som identiska med bedövning, svimning, trance, hypnos och den vanliga eller naturliga formen av sömn. Här överförs dagsmedvetandet också på känslokroppen. Men då den fysiska kroppen under dessa former inte avskiljs helt från jaget, utan fortfarande är förenad med detta, kan dagsmedvetandet föras tillbaka till den fysiska 1

4 kroppen. Individen vaknar då åter upp eller kommer till medvetande på det fysiska planet. Men då minneskroppen på normalt sätt inte kan överföra minnena av upplevelserna i känslokroppen till dagsmedvetandet i den fysiska kroppen, kan denna individ således inte få något medvetet minne av eller kännedom om denna sin andliga upplevelse av livet. Varje form av andlig tillvaro blir därför av den jordiska människan uppfattad som ett medvetslöst tillstånd. 22 Kapitlet Drömmar Dock kan det hända, under sådana omständigheter då överföringen av dagsmedvetandet till de andliga tillstånden inte är helt fullständig och individen till följd härav befinner sig i ett slags mellanstadium mellan fysisk och andlig tillvaro, t.ex. vid feber, sjukdom, narkotiska tillstånd el.dyl., att andliga minnen kan smälta samman med fysiska minnen och därigenom ingå i individens vakna fysiska dagsmedvetande. Sådana sammansmälta andliga och fysiska minnen kallas i vår dagliga tillvaro för drömmar. Drömmar är således på grund av denna sin abnorma och okontrollerade uppkomst i motsvarande grad otillförlitliga. Men för det utvecklade kosmiska väsendet, som medvetet eller viljemässigt kan företa dessa överföringar av dagsmedvetandet från den ena manifestationskroppen till den andra och vars minneskropp framträder i något annorlunda förhållande till tyngd- och känslokroppen än den jordiska människans, är de andliga upplevelserna inte drömmar, utan fullt vakna upplevelser och därmed medvetna fakta. 23 Kapitlet Jagets kroppar Som av tidigare kapitel framgår, betingas jagets upplevelse av livet av ett i övermedvetandet rotfäst generalorgan för varje grundenergi. Då varje grundenergi bildar ett visst bestämt tillvaroplan, kommer jagets sex generalorgan således att vara identiska med en kropp för varje tillvaroplan. Upplevelsen av livet i varje tillvaroplan kan alltså direkt endast äga rum genom den för detta speciella tillvaroplan existerande kroppen. Då dessa kroppar åter är skapade realiteter, bestående av stoff, materia eller energi och kan vara föremål för starkare energiers påverkan, kan få skador, bli föråldrade och nerslitna, så formar sig livets upplevelse fullkomligt eller ofullkomligt, allt eftersom dessa kroppar är fullkomliga eller ofullkomliga. Och då dessa liksom alla andra skapade ting till sist blir obrukbara och därför måste ersättas med nya, blir jagets upplevelse av livet på varje särskilt tillvaroplan således avbruten från det ögonblick då den gamla kroppen för planet i fråga skiljs från jaget och till det ögonblick då födelsen av den nya kroppen för samma plan äger rum. När den gamla kroppen skilts från jaget kan detta alltså inte förnimma direkt i ifrågavarande tillvaroplan och kommer därför att vara mer eller mindre medvetslöst i detta, så länge den nya kroppen ännu inte är färdigbyggd. Då denna förnyelseprocess i princip är lika för alla sex manifestationskropparna, får jaget eller det levande väsendet således sex olika återkommande avbrott i sin samlade upplevelse av livet. Men enligt eviga lagar försiggår dessa avbrott inte samtidigt, utan på så sätt att endast en kropp åt gången totalt kan vara föremål för förnyelse. Individen kommer därför alltid, så länge en sådan förnyelseprocess äger rum, att uppleva livet genom de fem andra manifestationskropparna i evighetskroppen. Individens samlade upplevelse av livet kan således aldrig bli helt avbruten. Avbrotten kan endast omfatta ett enskilt tillvaroplan åt gången. 2

5 24 Kapitlet Den jordiska människans insikt om kosmiskt medvetande Då den jordiska människans fysiska kropp utgör den av hennes sex manifestationskroppar som är mest utvecklad och hon därför i största utsträckning kan korrespondera med den fysiska energin, medan de andra kropparna i förhållande härtill är mer eller mindre latenta, blir det fysiska tillvaroplanet således det plan, i vilket detta väsen är mest medvetet, och de övriga planen, vilket vill säga de andliga, de i vilka hon är minst medveten. Ja, den jordiska människans andliga medvetande är till och med stundom så litet i jämförelse med detta väsens fysiska medvetande, att hon tror att endast det sistnämnda existerar och att allt andligt eller kosmiskt medvetande är fantasi eller övertro. Längre fram i utvecklingen, när individen når fram till de sista tillvaroplanen i en spiralzon, är förhållandet omvänt. Då är det de andliga tillvaroplanen som han är mest medveten i och hans fysiska insikt som är latent. För närvarande är alltså den fysiska världen den mest realistiska för den jordiska mänskligheten, som därför också i stor utsträckning tror att denna värld är den enda verkligheten, liksom förhållandet naturligtvis är detsamma när det gäller kännedomen om individernas fysiska kroppar. 25 Kapitlet Fruktan för döden beror på okunnighet Då den vanliga jordiska människans sinnen ännu inte är tillräckligt starka för att hon genom egen upplevelse skall kunna tillägna sig sitt jags analys, varför hon är avskuren från möjligheten att bli medveten om sin odödlighet, är all andlig tillvaro för detta väsen ännu blott en trossak eller teori. Det är därför givet, att hennes begrepp och föreställningar om livet och tillvaron står och faller med hennes fysiska kropp. När den dag kommer, då den fysiska kroppen är utsliten och dess samspel med de övriga kropparna därför inte kan hållas vid makt, avskiljs den, som tidigare nämnts, från jaget och framträder som ett lik. Då individen tror sig vara ett med kroppen, emotser han inte denna händelse med någon särskild glädje, utan snarare med stor fruktan. Ja, denna fruktan kan ibland till och med urarta till vild skräck. Individen förstår ju inte situationen utan tror att dödsprocessen är hans egen definitiva undergång eller totala tillintetgörelse. Då den jordiska människan således tror, att denna process eller döden är en tillintetgörelse av henne själv eller ett fullständigt upphörande av hennes tillvaro, är det inte endast sitt eget möte med denna process som hon emotser med skräck, utan naturligtvis också sina käras beröring med den. När processen därför drabbar en av dessa, sörjer den överlevande, klär sig i sorg. Ja, det är rent av stridande mot den gällande moraliska uppfattningen, om han eller hon inte visar sorg. 26 Kapitlet Den naturliga döden som en ljusets tilldragelse Döden är, när den inträder på naturligt sätt, i verkligheten en ljusets tilldragelse, inför vilken det endast finns all möjlig anledning att jubla. Det som skett är endast att den så kallade döde blivit befriad från en åldrad och utsliten kropp, som endast var en skugga av vad den en gång varit och genom vilken hans upplevelse av ifrågavarande tillvaroplan naturligtvis också bara kunde bli en avglans av vad som ursprungligen var avsett, ja ibland kanske bara en tjugo- till tjugofemprocentig upplevelse i stället för en hundraprocentig. Att sörja över en sådan tilldragelse, att önska att något väsen skall fortsätta att uppleva en sådan tillvaro är ju i själva verket att önska något ont över väsendet, men detta är naturligtvis ursäktligt, då vederbörande är ovetande om vad som i verkligheten har försiggått. Att det döda väsendet har fem andra kroppar till sitt förfogande 3

6 och att en av dessa vid den naturliga döden alltid är så långt framme i utveckling att den efter döden kan befordra eller bära medvetandet, detta har man ju ingen självupplevd eller realistisk vetskap om. 27 Kapitlet Den onaturliga döden I fråga om en onaturlig död ställer sig saken något annorlunda. Med onaturlig död bör här förstås alla former av dödsfall som inte är förorsakade av ålderdom. Och det kan inte förnekas, att en utomordentligt stor procent av den jordiska mänsklighetens individer i sin utveckling ännu är så långt ifrån kännedomen om och därmed ifrån uppfyllandet av de eviga lagar, på vilka livets upplevelse är baserad, att resultatet ofrånkomligen måste bli en förkortad fysisk livstid. Då en förkortad livstid ju är en abnormitet, är den liksom alla andra onaturliga eller abnorma företeelser förbunden med ett visst obehag. Men detta obehag blir mindre i samma mån som ifrågavarande väsen är andligt utvecklat, och större ju mindre utvecklat det är i den riktningen. Grundorsaken till detta obehag är nämligen den, att vid en för tidig död har den andliga kropp, som skall bära individens medvetande efter döden, inte fått tid att utvecklas till den för detta ändamål nödvändiga stabiliteten och styrkan. Vid en för tidig död eller avskiljning från den fysiska kroppen övergår dagsmedvetandet ju plötsligt på den andliga kroppen. Då denna ännu inte är fullt mogen för sin mission, blir den på sätt och vis överbelastad, vilket åter i värsta fall kan resultera i abnorma själsliga tillstånd i det andliga tillvaroplanets första sfär. I de fall då döden är en följd av en föregående långvarig sjukdom, har den andliga kroppens mognad påskyndats en del, och obehaget av den för tidiga döden blir alltså i motsvarande grad mindre. 28 Kapitlet Självmördare och döden För en självmördares vidkommande blir obehaget ytterligare ökat med den för individen utomordentligt skräckfyllda besvikelsen över att döden inte, som han hade tänkt sig, blev en befrielse från besvärligheterna. Förutom att han tvärtom fortfarande är fullt medveten om dessa, har han nu också påfört sig själv det lidandet att till en viss grad få en abnorm andlig tillvaro med utsikt till besvärligheternas upprepning i nästa fysiska jordeliv. Han blir således varse att man inte kan fly från sitt öde. Hade han stannat kvar i besvärligheterna tills döden av sig själv inträdde, skulle hans andliga tillvaro i varje fall blivit mera normal och skänkt styrka för nästa jordeliv. 29 Kapitlet Skärselden Men då väsendena för att kunna födas i en ny fysisk kropp måste passera alla spiralens högsta riken, om också naturligtvis i rätt elementära eller latenta former, kommer obehagligheterna endast att sträcka sig till det första riket efter döden och då endast till dettas allra lägsta sfär. Denna sfär är på det fysiska planet känd under begreppet skärselden och har genom övertro ytterligare fått benämningen helvetet. För alla väsen med felsteg måste således en viss obehaglig zon passeras efter den fysiska döden. Men den eviga elden och oändliga förtappelsen, som den primitiva fantasin har utstyrt denna zon med, existerar naturligtvis absolut inte. Den kan nog ändå vara mycket obehaglig, men då obehaget ju endast kan existera som verkningar av individens egna felsteg och då den som ett supplement till den fysiska tillvaron har till mission att stimulera individen till att inte begå felsteg, till att inte mera begå självmord, till att inte leva onaturligt, med andra ord är vägvisaren till ett fullkomligt liv 4

7 eller inriktningen mot Gud, och då dessutom obehaget endast sträcker sig över en mycket liten sfär i förhållande till hela den andliga zonen, som i övrigt utgör en ocean av ljus och salighet, så blir den i sin djupaste analys att beteckna som en gudomlig välsignelse. Därför finns det i verkligheten inte heller alls någon anledning till att sörja över vänners eller släktingars onaturliga död eller bortgång till den andliga världen. Om den bortgångne har barn eller andra anhöriga, som vid hans eller hennes bortgång kommer att lida nöd, tillkommer det de efterlevandes anhöriga och vänner att tillsammans med samhället träda i den bortgångnes ställe och avhjälpa nöden. Härigenom förs den döde lättare genom obehagszonen, eftersom han eller hon just i denna zon ännu till en viss grad kan stå i förbindelse med det fysiska planet och på så sätt få lättnad i den tyngd som åsynen av de efterlämnades nöd och elände, åsynen av deras tårar, saknad och förtvivlan skulle vara. Detta att sörja över väsens död eller överföring till den andliga världen är en primitiv medvetenhetsyttring som upprätthålls av okunnighet eller bristande kännedom om verkliga fakta. Man gläder och stöder alltså de döda genom att inte sörja. Goda och vänliga tankar riktade mot de döda, samt en sann kärlek till deras efterlevande är den absolut högsta och mest gudomliga minnesruna som överhuvud kan beskäras någon individ. 30 Kapitlet Döden som uppståndelse Som tidigare nämnts är sorg och skräck inför döden eller ett dödsfall helt ogrundad. Förutom den fysiska kroppen, som individen genom döden mister, har han ju fem andra kroppar. Härifrån går livet sin gång vidare mot ännu fullkomligare plan av tillvaro i de andliga regionerna, allt under det att den andliga förberedelsen för uppbyggandet av en ny fysisk kropp är under utlösning. När fosterdanandet av den nya fysiska kroppen är till ända och denna därigenom mognat så att den kan börja bära medvetandet, inträder födelsen, och individen börjar då åter att vakna till medvetande på det fysiska planet. Och det i den nya fysiska kroppen inkarnerade jaget är åter i stånd att korrespondera i den fysiska världen. Men i stället för den gamla och utslitna kroppen, som det lämnade vid sin fysiska död, befinner sig jaget nu, för så vitt dess död och andliga tillvaro har varit normal, i en till ungdom och skönhet, till älskog och kärlek, till liv och arbete invigd ny förhärligad kropp. Då döden liksom födelsen alltså inte kan existera utan att betyda ingången till nytt liv, är den under alla förhållanden identisk med uppståndelse eller den realistiska manifestation som är uttryck för jagets allt överstrålande makt över materien, dess herravälde över livet och ett uppenbarande av dess eviga, upphöjda eller gudomliga oförgänglighet. 5

8 Tisdag Ämne: Kontakten med de döda Kosmos nr 8, 2012 Genom dödens port sömnen och döden 17. Människans naturliga död på grund av ålderdom St. 17 Den skönaste formen av död en jordmänniska kan uppleva är den naturliga döden på grund av ålderdom. Hon har blivit mogen för den andliga tillvaron, och det finns inte längre något här i den fysiska världen som håller kvar hennes tankar. Det är naturligtvis inte alla gamla människor som har frid i sinnet, och om de inte har det måste de också gå igenom sin speciella form av skärseld men det hör till undantagen. I allmänhet gör ålderdomen människor mildare, mer toleranta och i stånd att resignera; livet har rent av förberett dem för det som ska ske då de lämnar det hölje som är utslitet och inte längre kan användas. Det är en befrielse för dem, och det är detta som är dödens naturliga funktion för de jordiska människorna att de befrias från det redskap som inte längre kan tjäna dem och får tillfälle att använda de förmågor och talanger de utvecklat i sin fysiska tillvaro till underbara upplevelser i de andliga världarna. Och när de upplevt så mycket som det på nuvarande utvecklingssteg är möjligt för dem, får de en ny organism på det fysiska planet, genom vilken de kan fortsätta sina studier i att lära sig tänka i överensstämmelse med livets lagar, ty det är detta som är den fysiska tillvarons egentliga mission. När den gamla människan har lämnat sin utslitna kropp ofta på ett sådant sätt att hon stilla somnat in i döden kommer hon att uppleva något som hon, om hon haft möjlighet att vakna upp igen och berätta därom, skulle ha kallat en underbar dröm. Hur drömmen är i detalj är naturligtvis individuellt, men den skulle gott kunna forma sig till exempel så här: Den gamla människan upplever plötsligt sig själv i ett hittills okänt frigjort tillstånd, fri från all tyngd både kroppsligt och själsligt. Hon ser en strålande port som hon nu kommer ihåg att hon sett många gånger förr under sömnen, men då var det inte möjligt att komma den helt nära. Men hon har kunnat iaktta hur den öppnade sig för andra väsen, som var helt frigjorda från förbindelsen med sin fysiska kropp och därför kunde passera genom den. Vid dessa tidigare tillfällen har hon liksom kunnat skönja hur ett starkt ljusflöde strålade de väsen till mötes som skulle passera genom porten. Denna gång är hon själv föremål för det strålande ljusflödet, och hon ser att hon inte längre har en gammal, utsliten kropp utan en ny och ungdomlig, varifrån det lyser och strålar som i pärlemorglans. I porten står ännu mera lysande och strålande gestalter och tar emot, morgon- och kvällshimlens mest strålande färger belyser hela det vackra sceneriet, och den nyanlände upptäcker att de väsen som vid första anblicken liknade änglar är gamla vänner och kära släktingar som han eller hon har känt, kanske genom många inkarnationer. Under allt detta har det ljudit skön musik, och på den andra sidan porten ser man nu underbara landskap, som sträcker sig långt bort. Där finns skogar och sjöar, en rik växtlighet och många fåglar, vilkas kvitter stiger upp mot himlen och blandar sig med sfärernas musik. Det gamla döende väsendet från det fysiska planet har blivit en strålande ängel och ska en tid uppleva dessa väsens värld och även bli en skyddsängel för väsen som på jorden eller i sin egen skärseld är i behov av hjälp. Men hela denna uppenbarelse är endast dödens port. Det är en invigning till ett liv i ljusets sfär, därifrån leder vägar till sköna, gudomliga världar, där väsendet får uppleva den högsta form av glädje, salighet och frid som är möjlig på dess nuvarande utvecklingssteg. Det kommer att få uppleva Gudomens närhet så starkt som det aldrig tidigare upplevt den i denna spiral, och sedan går vägen mot en ny fysisk inkarnation, där nya möjligheter 6

9 ska öppna sig för vidare utveckling, så att ljusets sfärer en gång inte bara ska vara världar som väsendet besöker mellan två fysiska inkarnationer utan dess hemvist, där det upplever och skapar till gagn för helheten. Kosmos nr 4, 2007 Den mediumistiska vägen 1. Det spiritistiska mötet Det som har särskilt intresse för de så kallade efterlevande till en kär avliden, är naturligtvis frågan om var detta väsen befinner sig. Vi har ju alla anhöriga eller kära bekanta som är döda eller har gått bort, som det heter. Många frågar sig kanske var är min bror som dog för två år sedan, eller var är min hustru som dog för femton år sedan? Var är mina far- och morföräldrar och var är mina gammelfar- och gammelmorföräldrar, som dog för så och så lång tid sedan? Det är frågor som hittills inte särskilt många här på det vakna planet fått tillfredsställande svar på. Då man hittills endast kunnat få dessa frågor besvarade på mediumistisk väg, vilket vill säga indirekt genom ett medvetslöst fysiskt väsen, har det funnits så oändligt många möjligheter till förvanskningar av den på mediumistisk väg överförda korrespondensen med det psykiska planet. Det är endast vissa elementära former för korrespondens med de diskarnerade väsendena, som kan vara någorlunda pålitliga. Och det är när mediet är en högt moraliskt utvecklad människa, vilket vill säga har ett mycket rent undermedvetande eller psyke. I motsatt fall kommer detta orena psyke i nästan alla situationer eller fall att gripa in i korrespondensen till fördel för mediets antipatier och sympatier. Vi kan föreställa oss att vi är närvarande vid ett så kallat spiritistiskt möte. Ett sådant möte är inte baserat på en föredragshållare, utan på ett medium. Ett sådant medium kan vara en man lika väl som en kvinna, men är nog i de flesta fall kvinnor. Syftet med mötet är uteslutande detta att få kontakt med andar eller psykiska väsen, som igen är detsamma som diskarnerade väsen. Då det är diskarnerade väsen eller andar man vill få kontakt med, kan det inte ske på vanligt sätt så som man annars talar med varandra man och man emellan. Diskarnerade andar har ju inte någon fysisk kropp. För att komma i kontakt med dessa väsen måste det skapas en psykisk kontakt. Detta vill återigen säga att det måste skapas tillträde för dessa väsen att kunna inverka på ett inkarnerat eller ett fysiskt väsens fysiska kropp. Kan det då i realiteten låta sig göras? Ja, det är verkligen möjligt att göra detta och det är ingenting mindre än en självklarhet, när de rätta betingelserna för detta är närvarande. 2. Besättelsen av en överkänslig människa Som jag tidigare har förklarat är vi alla andar, och när vi kan laborera med en fysisk organism är det ju endast därför att vi kan besätta denna organism. Denna organism är utrustad med några särskilda centrum eller organ, som vår psykiska organism kan förbinda sig med eller besätta, och frigöra sig från denna organism. När vi har besatt denna organism framträder vi som vaket dagsmedvetna, men när vi frigjort oss från organismen är vi medvetslösa. Denna medvetslöshet representerar då återigen olika grader ända till det totala stadiet, vilket vill säga det stadium där organismens upphov för gott är frigjort från organismen, och denna har därmed blivit till ett lik. Här på det fysiska planet säger vi då att vederbörande är död, vilket ju är ett förfärligt stort misstag. Även 7

10 om en ande inte längre kan besätta sin fysiska kropp, och denna därför måste gå sin upplösning till mötes, har väsendet inte upphört med att finnas till. Tvärtom, det både upplever, tänker och handlar precis som förr, men bara inte i fysisk materia. Och många av dessa just avlidna väsen är ännu mycket intresserade av att få förbindelse med det fysiska planet. Detta bidrar då i sin tur till dessa väsens ansträngningar för att ta andra väsens fysiska kroppar i besittning. Men denna besättelseprocess kan inte göras utan att särskilda förhållanden från det fysiska eller inkarnerade väsendets sida är tillstädes. Det diskarnerade väsendet kan endast besätta ett inkarnerat väsen under sådana förhållanden, då nämnda inkarnerade väsens besättelsecentrum är oskyddat. Mer eller mindre oskyddade besättelsecentrum har man i sådana situationer, där man på ett onaturligt sätt är medvetslöst. Vid den normala sömnen är den fysiska kroppens besättelsecentrum fullt beskyddat och kan inte påverkas av diskarnerade väsen. Men ett väsen kan i sitt dagliga liv vara alltför överdrivet känslomässigt och positivt mottagligt för alla slags historier från andra väsen. Om det är onaturligt godtroget blir det ju mycket lätt besatt av andra väsens tankar och föreställningar, och det kommer att få leva i den permanenta besättelsen som vi annars endast känner som övertro. Ett sådant väsen är alltså, så långt som övertron sträcker sig, medvetslöst. Det är suggererat. En sådan permanent besättelse är alla primitiva och religiöst troende människor underkastade. Men individen kan vara ännu mottagligare för eller positivare inställd till främmande krafters inflytande. Det kan vänja sig vid att vara ett permanent öppet väsen för alla psykiska impulser. Ett sådant väsen blir då efter hand överkänsligt. Och med denna tilltagande överkänslighet kan det gå så långt att individen till och med under stark psykisk påverkan förlorar kontrollen över sin egen förbindelse med sin fysiska kropps besättelsecentrum eller organ. Individen mister medvetandet, och vi säger om en sådan människa att hon är i trans. Denna form av trans är alltså framkallad genom att en diskarnerad starkt självmedveten ande har tagit mediets fysiska kropps besättelseorgan i besittning, så att mediet tillfälligt är utestängt från sin egen fysiska kropp. Den främmande anden kan nu genom dessa fysiska besättelseorgan ta mediets kropp i besittning och i en större eller mindre grad genom samma kropp uppenbara sina tankar, önskningar och avsikter. Det var en sådan process som ägde rum då Saul besökte kvinnan i Endor, och Samuel genom denna kvinnas mun talade till Saul. Hon var helt enkelt detsamma som ett medium. Samuel tog hennes kropp i besittning genom hennes fysiska besättelseorgan och kunde genom detta tala till Saul. 3. Andarna är oftast jordbundna, skärseldsplågade väsen Nu kan man ju tycka att här fanns ju en verkligt klar och realistisk väg till förklaring av livsmysteriets lösning. Men det är en mycket stor illusion. För det första är de andar, som tar ett fysiskt väsens fysiska kropp i besittning, i de allra flesta fall inte annat än avlidna jordmänniskor. De är alltså jordmänniskor som inte längre har någon fysisk organism, men är ändå fysiskt intresserade, vilket vill säga är jordbundna. Men när de är jordbundna, är de alltså materialistiska. Och materialistiska väsen är ju inte precis den kategori väsen som vet mest om de andliga världarna. Att dessa väsen befinner sig i den andliga världen betyder inte något, ty där är ju också de inkarnerade väsendena, men de har den fördelen att de ännu har sin fysiska kropp och kan korrespondera med det fysiska planet. Så i det fallet vet de fysiska människorna i själva verket mer än de diskarnerade. De väsen som i största utsträckning tar medierna i besittning, är jordbundna och skärseldsplågade väsen. De är väsen som är mycket hatfulla eller olyckliga över den situation de just befinner sig i, och klamrar sig därför 8

11 fast vid mediernas fysiska kroppar överallt där det skapas möjlighet för detta. Men det är inte bara olyckliga väsen; det finns också väsen som finner stort behag i att vilseleda de fysiska människorna genom mediet. Väsen hos vilka snobberi och fåfänga eller längtan efter att bli dyrkade och beundrade av andra är dominerande, tycker om att få detta sitt tillstånd tillfredsställt via medierna genom att påstå att de är den eller den stora anden. Ja, det finns andar som inte dragit sig för att påstå att de var en av de stora profeter som har levt, eller till och med åberopat sig på att vara Kristus. Man förstår vilken hänförelse som måste gå genom en sådan rättrogen församling, när Kristus talar till dem genom deras medium. Och så är det i själva verket endast en stackars fåfäng, naiv eller vilsegången jordbunden människa som här får tillfredsställelse för sin onatur. Det är den sortens situationer som gör den mediumistiska vägen till den psykiska världen så oerhört farlig. Men det är inte blott de diskarnerade väsendenas fåfänga och längtan efter att bli beundrad och andra former av jordbundenhet, som mediet och dess anhängare blir offer för. Det kommer också andar som berättar om sin tillvaro i den andliga världen, ja, andar som berättar att det inte finns någon reinkarnation, och andra som kommer just och berättar att den i högsta grad existerar. Andra åter kommer och berättar att de bor i ett vackert hus med trädgård och många andra bekvämligheter. Ja, det finns nästan inga gränser för alla de många olika synpunkter som gör sig gällande. Det visar sig att de diskarnerade väsendena representerar precis samma tro och övertro, samma kunskap och okunnighet, som människorna som lever på det fysiska planet. Och varför skulle det i själva verket vara annorlunda? Som redan nämnts är vi alla andar, och skillnaden är endast att de diskarnerade väsendena har mist sin fysiska kropp, men det ger dem inte större medvetande. Man kan inte genom att förlora sin fysiska kropp bli allvetande eller få kosmiskt medvetande. Om det vore så lätt skulle ju det enda rätta vara att så fort som möjligt begå självmord. 4. När ett väsens egen ande tar sin fysiska kropp i besittning Det finns också ett annat allvarligt obehag med den mediumistiska vägen till den psykiska världen. Det är detta att mediet inte alltid är besatt av främmade andar. Som jag också nämnde i inledningen, är mediets transtillstånd inte alltid totalt. Ett väsen kan mycket väl till en viss grad släppa sin fysiska kropps besättelsecentrum, men fortfarande själv behärska sin kropp såsom under den naturliga sömnen. Under denna grad av trans kan dess fysiska organism inte tas i besittning, och då transen inte är total kan väsendets upplevelse på det andliga planet ingå i individens fysiska dagsmedvetande under liknande omständigheter, som när individen drömmer. När ett väsen befinner sig i en sådan situation, att det faktiskt är vaket både på det fysiska och det andliga planet samtidigt helt bortsett från att den fysiska upplevelseförmågan naturligtvis är helt utesluten kan det alltså uppleva på det andliga planet och referera detta till det fysiska planet. Det blir då inte ett främmande väsen som har tagit dess fysiska kropp i besittning, utan dess egen ande. I det att det således är frigjort från sin fysiska upplevelsesfär, kan det gå tillbaka i tiden. Det kan ibland se sig själv i en tidigare inkarnation; det kan se att det har varit den eller den, att det dödades genom en olycka, eller att det dog på ett naturligt sätt. Ja, i bästa fall kan det genom en sådan trans komma fram mycket intressanta saker. Men då gör det sig åter gällande här: Hur sanningsälskande är ifrågavarande väsen? Om det inte är befriat från fåfänga, blir historien eller dess meddelande präglat av detta. Då har det uteslutande varit något stort i forna tider; det har varit kung eller furste, profet eller världsåterlösare, oavsett hur liten och barnslig människa hon än måtte vara i dag. Och var är vi då 9

12 någonstans? Är individen ett verkligt sanningsälskande väsen eller av hög utveckling, inlåter det sig inte på ovan nämnda transtillstånd. Det blir därför mycket svårt att få fram något verkligt positivt, vad beträffar absolut kunskap om livet i den andliga världen. Det mest fundamentala är alltså detta att dessa fenomen är med om att visa, att det finns liv efter döden. Men hur detta liv är, kan endast erfaras av den enda sanningens väg, vilket vill säga den absoluta kunskapens eller faktumets väg. 5. Transens eller mediumismens verkningar Med hjälp av transens eller mediumismens väg kan diskarnerade andar också med hjälp av ett fysiskt väsens psykiska materia eller aurastoff sätta fysiska föremål i rörelse såsom knackningar i bord och väggar, flyttande av föremål, materialisering och dematerialisering osv. Men till vad nytta så länge det inte heller här råder sanning eller förståelse, varken hos mediet eller experimentatorerna. Onaturlig besättelse, föremål som virvlar runt i luften med fara för att träffa deltagarna, besättelse av andar, var man går och står, bankande i sin egen organism, röster som talar in i öronen på en och hotar om förfärlig tortyr och död, eller löften om guld och gröna skogar, är de verkningar som ofta uppstår, och som vederbörande inte kan göra sig fri från och därför till sist hamnar på sinnessjukhus eller begår självmord. Manuskriptet avslutas med dessa handskrivna ord: Faran med att gå i trans. Själsfrälsande arbete. Artikeln är en återgivning av ett oavslutat manuskript av Martinus till ett föredrag som hölls i Institutets föredragssal, söndag den 20 mars Martinus följde normalt inte sitt manuskript under föredraget, där han talade fritt och inspirerat. Styckerubriker av Torben Hedegaard. Godkänt i rådet den 28/ Första gången infört i Kosmos nr 4/

13 Onsdag Ämne: Resan genom dödsriket Småbok 25 Vägen till paradiset Kapitlet 24-27, 32-35, 39-40, Kapitlet Väsendets förändrade tillvaro efter döden När väsendet efter döden är befriat från sin fysiska kropp, förändras naturligtvis dess tillvaro eller livsupplevelse. Det kan således inte längre direkt uppleva eller skapa på det fysiska tillvaroplanet. Det har blivit befriat från opererandet med den tunga fysiska materien och organismen. Det skall nu endast manifestera sina tankar i den andliga materien, vilken är tusen gånger lättare än den fysiska och helt automatiskt formar sig efter väsendets vilja. Därför blir väsendets passage genom den fysiska dödsprocessen i själva verket en passage från ett stort och mycket tungt arbetsfält till ett upplevelsefält som i sig självt, i förhållande till det fysiska, i mycket stor utsträckning måste betraktas som ett vilofält. Här behöver väsendet inte forma sina tankar i ord för att på så sätt göra sig förstått av medväsendena, eftersom tankarna genast framträder för dessa som synliga detaljer i den andliga materien omkring väsendet, redan innan det hinner forma dem i ord. Det finns därför inga språkproblem på det andliga tillvaroplanet, ty alla väsen som befinner sig på samma utvecklingsstadium, kan här förstå varandras tankar eller tankeskapelser. På detta plan upplevs tankefunktionen som en yttre företeelse omkring väsendet och kan ses av alla som kan uppfatta på detta väsens våglängd. Väsendena kan således inte dölja sina karaktärer. Deras ärlighet eller oärlighet blir här avslöjad för medväsendena. I verklig mening stort är därför inte varje väsen som på det fysiska tillvaroplanet har en hög position, blir ärat och aktat som ett högt utvecklat väsen, huvudsakligen därför att det där hör till den så kallade överklassen och har kunnat förblinda sina medväsen med sin rikedom, lyx och sina framträdande ordenstitlar, lyxpalats och sin tjänarstab med mera. Sådana fysiska lyxföreteelser räknas inte på det andliga planet, eftersom det bakom dem när det gäller själva karaktären mycket väl kan dölja sig en andlig proletär. Det är denna eventuella sida hos lyxmänniskan som blir hjälplöst avslöjad för medväsendena på det andliga planet. Här kan den inte döljas av fysisk lyx, fysiskt guld och glitter. Men för att förstå den andliga tillvaron efter döden måste vi först se lite på det levande väsendets livsupplevelse i dess helhet. Dess utlösning upplevs i sin innersta instans som tänkande. Detta i sin tur är detsamma som utformning och avbildning av tankens objekt. Detta bildskapande försiggår i sin första instans, som tidigare nämnts, i andlig materia och utlöses helt automatiskt av individernas andliga struktur, liksom väsendet genom samma strukturs andliga sinnesorgan upplever bildskapandet. Det är denna andliga tankeprocess som utgör väsendets primära livsupplevelse och som försiggår i rent andlig form i de situationer där väsendet är befriat från sin fysiska organism och inte skall vidarebefordra sina tankeskapelser till fysisk materia. Då denna andliga livsupplevelse vid sin uppbyggnad enbart är hänvisad till lycka- och glädjebefordrande tankearter, blir således den andliga tillvaron absolut paradisisk för varje levande väsen bortom dess fysiska död. 25 Kapitlet Skärseld och paradis Väsendenas eventuella primitiva tendenser eller urspåringar ligger på det andliga planet helt blottade för omgivningen och kan således inte döljas för medväsendena. Därför kommer övergången till detta plan för väsen med sådana 11

14 tendenser att vara obehaglig. Det är denna obehagliga övergång till nämnda psykiska plan som i mitt huvudverk beskrivs som skärselden. Om människan bär på hat eller bitterhet mot ett medväsen, eller om det har samvetskval, och det dör eller skils från den fysiska tillvaron i detta sinnestillstånd, blir detta likaledes till en skärseldsupplevelse på det andliga planet. Hela detta mörka tanketillstånd framträder nu på det andliga planet som ett yttre tillstånd. Väsendet kan inte komma på våglängd med andra tankearter än just sådana som är av samma slag som dess egna. Det möter således här endast bittra och vreda väsen i samma sinnestillstånd som dess eget. Och då det inte längre har den fysiska organismen att förnimma igenom, kan det inte se den fysiska himlen, det fysiska solskenet, den vackra fysiska naturen, gröna skogar och blomsterängar eller några andra av de många gudomliga företeelser som naturen kan muntra upp den mörka själen med. Det befinner sig således här i en värld av mer eller mindre nattsvarta skuggor. Här finns ingen annan yttre natur än den som dess egen och likasinnade väsens tankesfär kan skapa eller föreställa sig. Och så länge bitterheten eller vreden dominerar, kan dess egen såväl som de likasinnade medväsendenas föreställningar endast vara sorg och bedrövelse. Sådana väsen kan omöjligt komma ut ur detta trista våglängdstillstånd, så länge de känner sig bittra och vreda på någon eller något. Men detta, att väsendena på så sätt har blivit andligt isolerade från allt mentalt ljus, gör att de mycket snart kommer att känna sig olyckliga. Och med denna känsla följer automatiskt en önskan om hjälp. I samma ögonblick som en sådan känsla eller tankeart uppstår i väsendets psyke, blir den till en våglängd som skyddsänglarna kan komma i kontakt med och därigenom befria väsendet från den mörka tanken eller från hela detta mörka medvetandekomplex. Väsendet kan då komma in i det medvetandetillstånd eller den livsupplevelseform som utgör det allra högsta av vad det kan föreställa sig av idealtillvaro eller kulminerande livslycka. Det är denna period av kulminerande livslycka på det andliga planet som i Livets bok beskrivs som paradiset. Absolut alla existerande levande väsen får en sådan paradisupplevelse på det andliga planet genom den befrielse de upplever från den fysiska tillvaron, till dess att de åter skall födas på det materiella planet och få en ny fysisk organism. Men det är absolut inte alla väsen som kommer att uppleva skärselden. Människor som lever sitt jordeliv i kontakt med sin innersta uppfattning av livet och inte befinner sig i någon som helst tankemässig konflikt med andra väsen eller sig själva, kommer inte att få uppleva skärselden. 26 Kapitlet Döden som en gudomlig befrielse från ålderdom, sjukdom, sorg och lidande Till följd av sitt åldrande kommer väsendet att uppleva döden som en strålande gudomlig befrielse från den fysiska organismen med dess skröplighet och mer eller mindre påtagliga oduglighet som fysiskt livsupplevelseredskap. För ett väsen med en obotlig, sjukdoms- och lidandestyngd organism kommer döden eller befrielsen från denna organism likaledes som en mycket stor gudomlig välsignelse. Döden är också en stor gudomlig välsignelse for väsen, vilkas organismer blir dödligt sårade genom olycksfall. Denna befrielse kommer i alla situationer att vara en total befrielse från fysiska smärtor. Mentalt sett kan det visserligen uppstå en liten skärseldsprocess för de väsen som dör plötsligt genom olycksfall. Sådana väsens medvetanden är inställda på framtidsplaner och livsupplevelser på det fysiska planet, som de nu plötsligt blir avskurna från. Detta kan naturligtvis leda till besvikelser och sorg. Men också här blir väsendena snabbt inställda på att söka hjälp i sin olycka, varigenom de snart kommer in under skyddsänglarnas omvårdnad och blir befriade från allt som kan verka som fysiskt mörker i deras medvetande. Efter detta kan de sålunda 12

15 uppleva paradiset så som det framträder för deras uppfattningsförmåga. 27 Kapitlet Det andliga tillvaroplanet är en kulminerande ljusvärld för allt levande Medan den fysiska världen utgör ett tillvaroplan där väsendena kan uppleva verkningarna av sina misstag, verkningar som kulminerar i lidande och smärta, är det andliga planet en fullständig motsats härtill. Detta plan är absolut endast avsett att vara ett tillvaroplan där väsendena kan uppleva verkningarna av sina högsta grader av fullkomlighet. Det är därför den absoluta glädjens och lyckans tillvaroplan. Det är en kulminerande ljusvärld för allt levande. Här i denna väsendenas idealtillvaro kan inga mörka skuggor komma in. Här finns det bara mentalt ljus, ljus och åter ljus. 32 Kapitlet Skärselden är en förberedelseperiod för paradisupplevelsen Grundvalen för väsendets liv på det andliga tillvaroplanet efter döden är således dess absoluta önskedröm eller längtan efter att uppleva det högsta som det kan föreställa sig av en idealtillvaro. Det är upplevelsen av denna idealtillvaro eller önskedröm som är det levande väsendets verkligt sanna paradis. Men innan väsendet efter döden kan uppleva denna idealtillvaro eller komma in i detta paradis och där uppleva det synligt manifesterat, måste det gå igenom dödsprocessen och den eventuella skärselden. Som tidigare nämnts är skärselden endast en förberedelseperiod, under vilken de förnimmelseorgan genom vilka väsendet upplever besvikelser, sorger, bekymmer, bitterhet, vrede och hat, sätts ur funktion. Väsendet kan därefter endast uppleva ljusa och glada tankearter. Det kan således inte råka ut för mentala eller medvetandemässiga kortslutningar med andra väsens tankar eller framträdanden och kan nu bara komma på våglängd med väsen i samma tillstånd eller samma paradis. Väsendets medvetandemässiga våglängdsområde kommer således att ligga över alla de medvetandemässiga våglängdsområden som kan skapa aggression, antipati, vrede, avundsjuka, missunnsamhet, sorger, saknad och besvikelser. Eftersom dess förnimmelseorgan i paradiset inte kan registrera dessa eller besläktade tankearter, kan paradiset således endast bli till en upplevelse av kulminerande och renodlad lycka och glädje. Om så inte vore fallet, skulle väsendet aldrig kunna uppleva något paradis eller någon renodlad önsketillvaro. Den andliga världen skulle vara lika mycket präglad av krig, olyckor och lidande, sorger och bekymmer som den fysiska. Vi måste således förstå att den andliga världen är ett våglängdsområde, som alltigenom är höjt över den fysiska världens våglängder. Den förstnämnda världens våglängdsområde är kärlekens och visdomens, medan den fysiska världens våglängdsområde är hatets och vredens. Detta blir kanske lättare att förstå, när man blir förtrogen med att den andliga världen i verkligheten är en renodlat elektrisk värld, ja är elektricitetens egentliga hemvist Enligt de kosmiska analyserna är elektriciteten hela universums livskraft; den är Guds egen ande. Men i den andliga världen, där denna ande eller livskraft inte skall genomtränga fysisk materia och därför inte kan utnyttjas av väsendet på de områden där det inte är färdigutvecklat, kan de många kortslutningarna i form av ovan nämnda tankearter aggression, antipati, vrede o s v omöjligt äga rum. Dessa bildar det djuriska medvetandematerialet och blir därför mer och mer olämpliga som medvetandematerial för det levande väsendet ju mer det växer eller utvecklas mot humanitet eller mänsklighet Den ofärdiga människan har således två medvetandeområden: det djuriska, som är dess medfödda arv från dess tillstånd som renodlat djur, och dess begynnande mänskliga område, som växer eller utvecklas genom de många kortslutningar som uppstår mellan dessa två områden i dess psyke eller mentalitet. Då dessa 13

16 kortslutningar i sin tur har inflytande på väsendets fysiska levnadsart, kommer de ibland också att skapa kortslutningar med medväsendenas levnadsart, varigenom kriget uppkommer och sprider sig mellan väsendena. Här uppstår de olyckliga livsödena med mord, lemlästning och därmed sammanhängande sorger och bekymmer, som till och med kan sluta i självmord. Det är väsendets förmåga att skapa och uppleva dessa olyckliga tillstånd, som det befrias ifrån i skärselden, genom att ifrågavarande sinnesorgan sätts ur funktion. Därigenom garanteras väsendet att dess andliga tillvaro mellan de fysiska liven dess paradis blir den hundraprocentiga mentala ljusupplevelse, det glädje- och lyckotillstånd som det som ofärdig människa omöjligt kan uppleva i renodlad form på det fysiska tillvaroplanet. Med väsendets befrielse från sin fysiska organism och dess därefter följande passage genom skärselden, där det som nämnt får en viss del av sitt förnimmelseområde satt ur funktion, blir dess förmåga till livsupplevelse och skapande betydligt nedsatt. Men detta område av dess medvetande, som det på så sätt är befriat från i paradiset, är ju hela dess fysiska ödesområde, där det hade möjlighet att göra fel och därigenom skapa olycka och motgång och betungas med de därav följande besvärligheterna, bekymren och lidandena. Väsendet har således befriats från hela sitt ofärdiga medvetandeområde, som absolut bara på det fysiska planet kan göras färdigt. Därefter rymmer dess medvetande endast de områden som är färdigutvecklade till en sådan grad, att väsendet genom dessa uteslutande kan uppleva och skapa ljus och glädje, för andra såväl som för sig självt. 33 Kapitlet När reinkarnationen blir överflödig och upphör Vi börjar här se den verkligt gudomliga princip som garanterar alla levande väsen en paradisisk tillvaro bortom det fysiska jordelivet. Att de levande väsendena inte kan förbli i detta paradis utan måste födas på det fysiska planet beror enbart på att de inte är färdigutvecklade, ännu inte har uppnått den höjd i livsupplevelse och skaparförmåga som är Gudomens avsikt med dessa väsen. Genom att åter födas på det fysiska planet blir det möjligt för väsendena att utvecklas vidare, göra nya misstag och uppleva dessa misstags verkningar. Härav skapas den visdom och motsvarande höga begåvning, varigenom väsendenas levnadsart i samma mån blir alltmer fullkomlig och kvalificerar dem till att uppleva ett ännu fullkomligare och mer strålande ljusflöde i sitt paradis. På så sätt fortsätter de levande väsendena att genom återfödelserna på det fysiska planet utvecklas mot allt större fullkomning och få en däremot svarande, alltmer strålande paradistillvaro efter varje jordeliv. På så vis kommer väsendet till sist igenom alla de obehagliga misstagens zoner eller sfärer och uppnår därmed innevarande spiralkretslopps kulmination i visdom och kärlek. Det kan därefter inte lära sig mera på det fysiska planet i detta kretslopp, varför reinkarnationen eller återfödelserna upphör. Och med hela sitt kosmiska medvetandes kapacitet fortsätter väsendet alltså därefter vilket vi senare skall återkomma till med sitt gudomliga uppenbarande av kärlekens manifestation i visdom och högintellektuellt skapande i den andliga materiens strålflöde. Genom detta skapande formas de andliga världarnas detaljer i tindrande och lysande materier. I denna gyllene materia framträder allt i en kulmination av kärlek, visdom, skönhet och glädje. Här upplevs det dagliga livet som en uppenbarelse av Guds primära medvetande i renodlad form. 34 Kapitlet Varför varje väsen upplever ett för sig anpassat paradis Då inte alla levande väsen på det fysiska planet är lika långt komna i utvecklingen utan står på helt olika mentala steg och har högst olika förmågor 14

17 och anlag, blir deras förmåga att tänka och uppleva helt olikartad. Alla väsen som har lämnat reinkarnationens eller återfödelsernas epok bakom sig har förmåga att uppleva den sanna verkligheten, den absolut sanna lösningen på livets mysterium och kan därför uppleva denna sanna verklighets primära och absoluta paradis. Men de väsen som ännu är mer eller mindre ofärdiga kan inte uppfatta det verkliga paradiset som en gudomlig, kulminerande ljusupplevelse. De kan endast uppleva ett paradis som överensstämmer med deras uppfattning om vad som är den högsta och lyckligaste idealtillvaron. Tänk hur gudomlig denna världsordning är! Om den inte vore just sådan den är, skulle alla väsen vara tvungna att vänta tills de passerat hela den mörka delen av spiralkretsloppet fram till den stora födelsens epok, innan de överhuvud taget kunde uppleva något paradis eller en verklig ljustillvaro. Livet fungerar alltså enligt så gudomliga lagar att levande väsen utan undantag når fram till en absolut strålande paradistillvaro mellan varje fysiskt jordeliv. Detta gäller absolut alla människor av alla raser, alla folkslag, alla anhängare av varje religion, alla religösa sekter och även människor som inte alls tror på något liv efter döden. Det gäller således människor med alla slags livsuppfattningar, det gäller alla så kallade förbrytare och självmördare såväl som helgon. Inget enda väsen undanhålls från att uppleva ett paradis mellan sina fysiska jordeliv, eftersom våglängder med föreställningar eller tankekonstruktioner, som kolliderar med vad väsendet uppfattar som sin högsta ideal eller- önsketillvaro, inte kan existera på det andliga planet Därför kan det där inte uppstå några mentala kortslutningar, vilket vill säga tankearter som yttrar sig som vrede, bitterhet, missunnsamhet, avundsjuka, svartsjuka, olycklig kärlek, hat eller hämndbegär, intolerans eller liknande. Sådana tankearter eller sinnestillstånd ligger på ett så lågt våglängdsområde att de omöjligt kan komma till uttryck i något väsens paradisupplevelser. Det är denna sida i väsendenas psykiska natur som sätts ur funktion genom skärseldsupplevelserna. 35 Kapitlet Varför paradiset är en kulminerande ljusupplevelse och skärselden är en kulminerande mörkerupplevelse Det verkliga paradiset, som är skilt från det fysiska jordelivet, kan således blott upplevas renodlat, efter det att skärselden passerats. Efter denna passage kan väsendena absolut inte uppleva något annat än sina egna fundamentala föreställningar om vad som är idealtillvaron för dem själva och för andra som befinner sig på samma våglängdsområde. De kan därför inte heller se de mikrokosmiska och makrokosmiska detaljer, ting eller föreställningar som inte är på våglängd med deras föreställningar i övrigt om paradiset. Därför framträder den andliga himlen och jorden, det andliga klimatet, ja hela den andliga upplevelsen av naturen eller de makrokosmiska skapelserna, på ett våglängdsområde och med en ljusverkan eller i ett stämningsläge som fullkomligt passar in i väsendets tänkta paradis eller önsketillvaro. Paradisupplevelsen kan sålunda endast vara kulminationen av väsendets tänkta önsketillvaro. Det är på grund av detta förhållande som väsendena i skärselden endast kan uppleva de delar av den makrokosmiska tankebyggnaden eller de av naturens detaljer eller produkter som ligger på samma mörka och trista våglängdsområde som skärseldsföreställningarna. Men lyckligtvis är skärseldsperioden så koncentrerad och av så kort varaktighet, att den endast kan beskrivas som ett slags entre eller förrum in till paradiset. Och till ett lidande blir den, som förut nämnt, blott när människan är i konflikt eller kortslutning med sin egen idealförnimmelse av hur livet skall upplevas. Men här är alla garanterade hjälp från skyddsänglarna, så snart de själva känner sig olyckliga och önskar hjälp. Det finns sålunda inte såsom också tidigare 15

18 nämnts något enda väsen som kommer att gå miste om sin paradisupplevelse i den andliga världen mellan sina fysiska jordeliv. 39 Kapitlet Konstnärernas paradis Vi skall här ge några enstaka exempel på vad det betyder att materien utan några yttre hjälpmedel eller redskap automatiskt formar sig efter det levande väsendets tankekoncentration, önskan och vilja, så som det sker på det andliga tillvaroplanet. Utifrån detta gudomliga tillstånd kan en arkitekt bygga lustslott eller andra byggnadsverk i stor stil, alldeles som han önskar. Här begränsas han inte av att hans konstnärliga utbildning och begåvning måste vara ett levebröd. Här finns inget som heter levebröd. Ingen på det andliga planet skall tjäna pengar eller arbeta för att klara det dagliga livet. Här är livet en absolut idealtillvaro för alla, och väsendena manifesterar absolut bara vad de själva önskar. Av omgivningen och av medväsendenas manifestationer kan de endast uppleva sådant som de gläder och fröjdar sig åt. Allt som inte har en sådan verkan tillhör våglängdsområden som de är avskurna ifrån på grund av den mentala förvandling de genomgått under skärseldsperioden. Därför kan inget som helst mörker vinna insteg här. När en arkitekt vill skapa ett byggnadsverk på det andliga planet behöver han inte ha en mängd medarbetare, hantverkare och arbetare för att kunna utföra sin plan, vilket skulle vara fallet i den fysiska världen. Han har inte heller några materialanskaffningsproblem, eftersom den andliga substans som i sig själv är omanifesterad tillgänglig överallt och som med tankens hjälp materialiserar och formar sig som de levande väsendena önskar och vill också här gör sig gällande. Det står alltså i arkitektens makt att skaffa sig tillräckligt material till sina projekt, om han alls vill bygga upp dem sten för sten och inte tänker sig dem helt färdiga på en gång, helt utan någon föregående uppbyggnad, vilket även det står i hans makt. Här kan han med andra ord genomföra alla de favoritplaner som han på grund av många olika hinder omöjligt kunde förverkliga på det fysiska planet. Också andra konstnärer kan på motsvarande sätt, med blotta tankens makt, skapa de mest strålande landskap, porträtt, fantasifigurer eller andra konstverk av många olika slag. Konstverken här skiljer sig från dem på det fysiska planet genom att de framträder som levande i samma mån som deras upphovsmän varit i stånd att tänka sig dem och kunnat besjäla dem med sitt eget liv. Här framträder en konstnärlig bild av ett landskap i sin högsta och fullkomligaste form inte som en tavla målad på en duk. Nej, den framträder i sitt naturliga tillstånd i sin milsvida utsträckning med skogar, sjöar, åkrar, himmel, hav och land, med städer, människor, djur o s v alltefter den begåvning eller den förmåga att koncentrera sina önskningar och tankar som konstnären tillägnat sig genom sin utveckling i sina fysiska jordeliv. I förhållande härtill skulle ett motsvarande konstverk på det fysiska planet endast framträda som en miniatyrbild, målad på duk eller liknande och med stillastående detaljer. På det andliga planet däremot är konstverket en fullständig uppfyllelse av konstnärens önskedröm, allt eftersom han utvecklats mot genialitetens stadium. Han kan således utrusta sitt konstverk med sin egen energi eller livskraft. På sjön skulle svanar simma. Vackra, vita sommarskyar skulle röra sig fram över himlavalvet. Skogen skulle genljuda av fågelsång och andra ljud som hör hemma där. Sommarbrisen skulle skönjas i trädkronorna och havets vågor skulle rulla mjukt in mot en härlig vit strandremsa, där människor tumlar om i de blågröna dyningarna. Och över alltsammans skulle solen lysa med sitt allt upplivande och värmande himmelska ljus. Hela visionen skulle fullständigt bäras upp och vidmakthållas genom konstnärens tankeförmåga, tankekoncentration, önskan 16

19 och vilja. Konstnären kan naturligtvis också tänka sig ett helt annat motiv inom ramen för sin speciella begåvning, sin tanke- och skaparförmåga på det andliga planet. Och då tänkandet här är detsamma som direkt skapande i materien, kommer detta konstverk att framstå som en ny strålande vision för honom själv och hans beundrande medväsen på samma plan. Konstverket kan vara ett återgivande av oväder. Svarta moln som genomkorsas av lysande blixtar täcker himlavalvet. Mullrande åska, ackompanjerad av rop, skrik och andra ljud som hör hemma i en sådan situation, hörs genom stormen. Med sin tankekoncentration och begåvning kan han också skapa de skönaste och mest strålande landskap i morgon- och aftonrodnadens lysande sken såväl som silverskimrande månskenslandskap och andra naturbilder i strålande, levande visioner. Om samma geniala konstnärs skapelser på det andliga planet är bilder av människor och djur, framträder också dessa som helt naturliga och levande. Människofigurerna kan tala, sjunga, le och gråta, medan djurfigurerna springer, hoppar och ger ljud ifrån sig allt efter konstnärens förmåga, önskan och vilja. 40 Kapitlet De ännu icke färdiga människornas önsketillvaro eller paradis Även om man inte har nått så långt i utvecklingen att man blivit ett geni i att tänka konstnärligt och kan prestera andliga konstverk som de ovannämnda, utesluter detta ju inte att man kan ha en önsketillvaro på andra områden. Vi har bara nämnt exemplen här ovan för att visa hur fullkomligt geniala konstverk kan vara på det andliga planet. Alla människor, allt från de första späda och primitiva formerna i utvecklingen och fram till den färdiga människan, Guds avbild, upplever således på det andliga planet hur deras skönaste önskedrömmar blir till verklighet. Detta gäller urskogens primitiva naturmänniskor såväl som kulturens högt begåvade människor, forskare och vetenskapsmän. Om man är religiöst troende eller det rakt motsatta är totalt likgiltigt, eftersom detta inte kan hindra någon från att hysa drömmar eller längtan efter att få uppleva en idealisk tillvaro. En sådan kan man omöjligen undgå att få uppleva bortom den fysiska döden, eftersom materien där automatiskt formar sig efter tanken, önskan och viljan. Pygmén upplever således sina primitiva önskedrömmar i den form och med den uppfattningsförmåga som han lärt sig i sitt tänkande på det fysiska planet. Detsamma är fallet med indianen, eskimån, eldsländaren, ja kort sagt med individer av vilken ras som helst De upplever alla precis det som på deras fysiska tillvaroplan var deras högsta önsketillvaro, men som de på grund av bristande utveckling och eventuellt andra omständigheter omöjligt kunde få uppleva på detta plan. Den fattiga människan, som kanske svälter, fryser och lever i armod på det fysiska planet, upplever således på det andliga planet uppfyllelsen av den genom hennes fysiska belägenhet uppkomna önskedrömmen om en tillvaro av motsatt slag, där man får rikligt med god mat, varma kläder på sin kropp, ett vackert hus att bo i och riklig tillgång på pengar. På motsvarande sätt får den girige eller snåljåpen ett hav av pengar och åter pengar på det andliga planet, allt i enlighet med den otillfredsställda längtan efter att få sitt penningbegär tillfredsställt som han hade på det fysiska planet och den därav uppkomna önskedrömmen. Nöjesfiskaren och nöjesjägaren upplever också på det andliga planet härliga områden, där de kan tillfredsställa sin lust. Nöjesfiskaren får således se floder med mängder av härlig fisk, medan nöjesjägaren får se skogar eller marker med massor av djur. Livet på det andliga planet blir således till en salig glädje även för sådana väsen. Likaså finns det heller inga gränser för hur fullkomligt den äregirige individens önskedrömmar kan bli uppfyllda på det andliga planet. Han blir allt efter sin önskan utstyrd och pyntad med purpur, 17

20 siden och guld samt ordensdekorationer i stor stil. Ja, i somliga fall upplever han till och med sig själv som furste, påve, kung eller kejsare och är då vederbörligen klädd i hermelinsmantel, krona och spira, får sitta i en gyllene tronstol och tala till sina undersåtar. I andra fall framträder väsendet på det andliga planet allt efter sin önskan eller dröm som finanskung, som en krösus eller mångmiljonär, boende i ett väldigt slott eller lyxpalats med en stor tjänarstab, lyxbil, lustjakt och kapplöpningsstall. I allmänhet är det inte de väsen som på det fysiska planet verkligen existerat som rika människor som dominerar här. Dessas önskningar går oftast i andra riktningar, beroende på den grad av mättnad på krösustillvaro som de uppnått på det fysiska planet. Här på det andliga planet finner vi också hemorten för all genial humor. Här skrivs inte humorn ner eller tecknas i bilder på papper eller duk. Den framträder liksom de tidigare nämnda konstnärernas verk i naturligt tillstånd, så som dessas upphov tänker sig den. Roliga människofigurer eller djur och saker träder här fram som levande skapelser, och humoristiska skådespel blir till verkliga, plastiska eller stereoskopiska upplevelser i färger, ljud och rörelser, i samma mån som deras upphov med sin tanke, begåvning, önskan och vilja är i stånd att besjäla dem. Det är från detta plan de humoristiska konstnärernas produkter blir överförda till det fysiska planet som roliga tecknade filmer. Då denna konstart på det fysiska planet kan återge det andliga originalet i den levande formens fyllighet och rörlighet, kan människorna genom de tecknade filmerna redan här få en aning om den andliga skaparförmågans frihet att, automatiskt och utan yttre hjälpmedel, direkt forma tanken i den andliga materien efter väsendets önskan och vilja. En skapelse, som omöjligt kan komma till stånd på det fysiska planet, kan därför här blomstra i överflödande rikedom. 51 Kapitlet Det inhumana eller djuriska paradiset Vi kommer här att skilja mellan det inhumana och det humana paradiset, vilket också kan uttryckas som det djuriska respektive det mänskliga paradiset. Det djuriska paradiset är det, där djuren upplever sitt paradis tillstånd efter döden. Då dessa väsen inte är i stånd att skapa sig någon särskild önskedröm, blir deras paradis till ett slags andligt upplevande av deras fysiska tillstånd, men endast i form av synbilder. Till detta kommer dessutom att djuren inte upplever skräck eller fasa, då de här inte riskerar att bli jagade, vare sig av människor eller av rovdjur. De kan inte heller svälta eller frysa. Allt rättar sig efter deras begär och önskningar. De lever i ett tillstånd som för dem är allra största behag, lycka och välbefinnande. Eftersom de inte kan få samvetskval eller komma i konflikt med sig själva, kan de inte få någon skärseldsupplevelse, bortsett från den lilla sinnesförändring som är nödvändig för att befria dem från mörka tankar, oro och rädsla. Deras paradistillvaro eller diskarnation blir därför också relativt kort. I samma paradisområde tillfredsställs alla de människor, vilkas paradisupplevelse eller önsketillvaro grundar sig på självsäkerhet, materiella och mer eller mindre dråp inriktade ideal, som köttätande, jakt och fiske, penningbegär, krigshjältebragder, boxnings- och brottningsbragder, samt alla andra drömmar om att vara hjälte, miljonär, filmstjärna, riddare av någon orden, vara adlig, furste eller liknande. Men här uppfylls också sådana mera allmänna önskedrömmar som blott utgör vanliga, dagliga företeelser i en idealtillvaro här på det andliga planet. Det stora flertalets önsketillvaro eller paradis är i själva verket endast att få uppleva sitt nuvarande och vanliga, fysiskt-materiella liv, men naturligtvis med uteslutning av alla de motigheter, obehagligheter och all den kamp, som dessa tillvaroformer annars är behäftade 18