Martinus Center Klint. Kristus sett i ljuset av Tredje testamentet

Transkript

1 Martinus Center Klint Temafördjupningsgruppen 2016 Vecka 5 och 6 Kristus sett i ljuset av Tredje testamentet Utarbetat av Søren Olsen Martinus Institut 1981 Detta kompendium är omfattat av lagen om upphovsrätt och får endast skrivas ut i enstaka kopior till ditt eget privata bruk. Du får också gärna ta en kopia i digital form om det endast är till ditt eget privata bruk. Läs mer om Martinus Instituts information om skydd och förmedling av Martinus verk på Läs mer om upphovsrättslagen på

2 Intro till temafördjupningsgruppen Kära andliga forskare Kristus sett i ljuset av Tredje testamentet är ett mycket omfattande ämne som långt ifrån kan behandlas på ett uttömmande sätt på fem dagar. Man skulle kunna börja med att fråga om Jesus Kristus själv var troende. Det kan man med säkerhet säga att han inte var. På flera ställen i Nya testamentet klargör Jesus att endast lärjungarna fick förklaringar, alla andra fick budskapet i liknelser för att de skall se, men inte se något, och höra, men ingenting förstå. Dessutom uttalar Jesus Jag och Fadern är ett. Jesus Kristus upplever sig som ett med Gud. Det finns knappast någon grund för att tro på en Gud, som man upplever sig så tätt förbunden med som att vara ett. Det finns anledning att uppfatta Jesus Kristus som långt mer känslig, intelligent och intuitivt begåvad än någon jordisk människa. Vad säger Martinus om det? Han säger att alla jordens människor är under utveckling mot att bli som Kristus, och det oavsett vad de i sak tror eller tänker om tillvaron. Vi är på väg mot att bli nästankärleksfulla och visa som Kristus och därmed ett med Gud. Vi är på väg ut ur djurriket och in i ett riktigt människorike. En så omfattande förvandling som detta innebär, kräver vetande om många ting. Det är här Tredje testamentet kommer in. Martinus skriver om sitt verk, att det inte är en ny religion utan är religionens avlösare. Det vill säga en vetenskap, en andlig vetenskap om allt. Vi ska bli vetande inte bara på materiella områden utan i hög grad också på andliga. När Martinus kallar sitt samlade verk Tredje testamentet, är det med en hänvisning till att det är tal om en fortsättning av Gamla testamentet och Nya testamentet. Då det är en vetenskap, är det naturligvis inte något man ska tro på. Det måste man själv avgöra genom studier. Martinus har många hänvisningar till Bibeln i sitt verk, inte som argument för hans analyser, utan för att visa att det han förklarar handlar om detsamma som något av det som Jesus har talat om. Martinus kastar nytt ljus över många av Jesus uttalanden, varigenom de ges en logisk mening som sträcker sig långt utanför trons gränser. De avslöjar en djup kunskap om ämnen som för alla utgör ett fast pensum i livets skola vid en eller annan tidpunkt i utvecklingen. Källtexterna från Nya testamentet är således intressanta. Ljuset från Martinus analyser gör de bibliska källorna levande och relevanta för nutiden och avslöjar därmed dessas visdom och tidlöshet. Härigenom återkastar dessa, i sin tur, ljus på analyserna och ger ytterligare djup till de stora sammanhang Martinus beskriver. Med vänlig hälsning Søren Olsen Till varje dag är det först en rad textstycken från Tredje testamentet, därefter följer källtexter från Nya testamentet och några enstaka från Gamla testamentet. DAGSÖVERSIKT Måndag Det eviga livet tro och vetande...1 Tisdag Lagen för orsak och verkan tidlös kunskap Onsdag Den barmhärtige samarien oom nästan och kärleken till nästan Torsdag Den förlorade sonen den nödvändiga förtappelsen Fredag Vägen, sanningen och livet... 33

3 Måndag Det eviga livet tro och vetande Inledande frågor och tankeväckare som introduktion till veckans förlopp: Vem är Jesus och vem är Kristus? Religion som visdomsförråd. Gud skapar människan som sin avbild och människan skapar Gud som sin avbild. Detta har jag talat till eder, medan jag ännu är kvar hos eder. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag har sagt eder. (Johannes, kap. 14, 26) Innehållsöversikt Texter från Tredje testamentet Den sekundära och den primäre uppståndelsen ur småboken Livets väg kap. 10 Livets Bog, del 3 st. 866, 867, Källtexter från Nya testamentet Lukas, kap. 8, 9 10 Johannes, kap. 3, 1 13 Matteus, kap. 11, Lukas, kap. 7, 28 Matteus, kap. 22, Matteus, kap. 20, Johannes uppenbarelse, kap. 21, 1 4 Johannes, kap. 18, Paulus brev till romarna, kap. 7, Markus, kap. 4, Johannes, kap. 11, 25 Den sekundära och den primära uppståndelsen ur småboken Livets väg Kap. 10 Den primära uppståndelsen som det allt överskuggande målet för Gudomens vilja i fråga om den jordiska människan Den sekundära uppståndelsen eller Jesu påskuppståndelse är således inte nog. Det är inte den som är den sanna kristendomens kärna eller fundamentet för världsåterlösarens mission eller världens frälsning. Fundamentet var förkunnelsen och demonstrationen av det himmelrike som skulle komma som något inuti väsendena. Det var inte en ockult eller psykisk förmåga att materialisera sig, utan en förmåga att leva i kontakt med universums lagar, en förmåga att vara till glädje och välsignelse för helheten, förmågan att vara inte ett hinder för andra människors eller levande väsens tillvaro, utan tvärtom att vara en inspirerande, livgivande och glädjebefordrande och därmed tjänande livskälla för alla levande väsen. Att genom reinkarnationens princip födas på nytt av vatten och ande och därmed ha möjlighet att växa upp från en primitiv, djurisk och dräpande till en högintellektuell, kärleksdominerande livsform, som utgör människan skapad till Guds avbild, det var innehållet eller kärnan i Jesu samtal med Nikodemus. Utan att födas på nytt av vatten och ande kan ingen komma in i Guds rike. Detta återigen vill säga att människan måste födas i en ny fysisk organism, lämplig för en medvetandeinställning och uppfattning om livet och tillvaron som en gudomlig allkärleksmanifestation. Denna nya fysiska organism är således den nya födelsen av vatten, liksom den nya medvetandeinställningen är det- 1

4 samma som den nya födelsen av ande. Det var denna nya födelse som utgjorde den stora uppståndelsen eller uppenbarelsen i världsåterlösarens framträdande på jorden. Det var inte en uppståndelse som han uppnådde först efter sin korsfästelse, utan det var ett uppstående från de döda som han redan hade tillägnat sig under svunna liv före sin inkarnation på jorden. Det är samma uppståndelse som bebådas alla människor genom uttrycket Kristi återkomst. Denna Kristi återkomst är detsamma som väsendets tillägnande av Jesu livsupplevelse och det därmed förbundna ett-blivandet med Fadern. Det är detta kosmiska medvetandetillstånd som utgör det himmelrike den jordiska människan måste sätta upp som sitt stora framtidsmål. Det är denna Kristi återkomst vi känner från Livets Bog som den stora födelsen. Det är förberedelserna till denna stora uppståndelse från djur till människa som alla jordmänniskor nu genom ragnarök eller domedagen är under utveckling mot. Och det är som nämnt denna uppståndelse som är det allt överskuggande målet för den gudomliga viljan i dag när det gäller den jordiska människan. Denna uppståndelse kan alltså endast och allenast tillägnas och existera som det fulla resultatet av den fullkomliga nästakärleken och är därmed den enda sanna kristendomen eller mänsklighetens frälsning. Livets Bog, del 3 St. 866 Nikodemus kom inte till Jesus för att få syndernas förlåtelse, utan för att få ta del av den högintellektuella sidan av hans förkunnelse eller budskap Helt annorlunda ligger det till med de människor som alls inte kan tro. Att tro är inte en viljeakt, utan enbart en förmåga. Antingen har man denna förmåga eller också har man den inte, alldeles oberoende av om man vill eller inte vill. Men när man inte har den, kan man ju inte få syndernas förlåtelse och måste då enligt de troendes påstående vara hjälplöst förlorad. Det är inte så egendomligt att sådana tvivlare också kom till Jesus. Och det är ganska naturligt att han inte inför någon av dem använde formeln Dina synder är dig förlåtna. De kom ju inte för att få något vars existens de inte trodde på, liksom ju inte heller Nikodemus kom för att få syndernas förlåtelse. Här framgår det tydligt att det kunde vara andra ting än just syndernas förlåtelse som drog människor till världsåterlösaren. Att Nikodemus kom till Jesus om natten, visar att det varit mycket viktigt för honom att få ett samtal med denne store invigde. Att det inte var för att tala om ceremonier eller tempelhandlingar i form av dop eller andra yttre religiösa företeelser torde vara självklart. Nikodemus var ju själv farisé och rådsherre och sålunda en av sin tids lärde män och därför väl hemmastadd i tidens auktoriserade visdom. Hans samtal med Jesus visar klart och tydligt att han inte uppsökte världsåterlösaren för att få en förklaring på någon ceremoni, utan emedan han hungrade efter besked om det levande livets mysterium. Av de brottstycken av samtalet som förts vidare till oss genom Bibeln, kan vi se att det just var detta, det levande livets mysterium, som var på tal. Jesus säger inte till Nikodemus: Utan att någon blir döpt på nytt.... Han säger: Utan att någon blir född på nytt.... Det finns ingenting som talar för att världsåterlösaren inte menade exakt vad han här direkt sade. Och med all tänkbar tydlighet framgår det också att Nikodemus närde en andlig hunger som han inte kunde få tillfredsställd hos dåtidens andliga auktoriteter, de skriftlärde eller prästerna. Men när hans hunger var uttryck för något som inte kunde bli tillfredsställt hos dessa auktoriteter, så kunde det bara vara något av den nya visdom som Jesus hade kommit för att berika världen med. Säger inte Nikodemus själv till Jesus: Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare. Men då det inte var syndernas förlåtelse som rådsherren 2

5 sökte hos världsåterlösaren, kan hans ärende endast ha varit besjälat av längtan efter att få del av den högre eller mer intellektuella delen av Jesu förkunnelse eller budskap. St. 867 Jesus känner till reinkarnationen eller återfödelsen men vet att inte på långt när alla kan förstå den Och vilken var då denna Jesu högre förkunnelse? Att det inte var syndernas förlåtelse framgår fullt tydligt genom hans förhållande till lärjungarna, av hans bergspredikan och hans övriga tal till folket. Här använde han inte orden Dina synder är dig förlåtna. Denna formel var endast ett medel varmed han kunde hjälpa dem som kom till honom som olyckliga, ointellektuella människor, vilka dock hade förmågan att tro. Men samma formel var, den gången likaväl som i dag, helt oanvändbar inför människor som inte kan tro men som har förmågan att förstå och därför kräver vetande. Och därför ser vi också att huvuddelen av Jesu gärning inte bestod i att utdela syndernas förlåtelse, utan att förkunna eller klarlägga den högsta visdomen i form av varningar mot felaktig levnad eller lidandeskapande realiteter, för att därigenom förbereda människorna till att ärva evigt liv. Att hans uttalanden om detta eviga liv är mycket försiktiga, detaljlösa och måste hänvisa till framtiden och hjälparen, den heliga anden visar att detta var maximum av vad som kunde yppas för den tidens intellektuellt hungrande. Men att han icke desto mindre visste besked om detta eviga livs särskilda detaljer, och att detta för jordmänniskans vidkommande är liktydigt med reinkarnationen eller återfödelsen, detta framgår ju tydligt, inte bara av hans förklaring till Nikodemus, utan ännu mer direkt av hans uttalanden om Johannes döparen, då han säger: Och om ni vill tro det: han är Elias, den som skulle komma. Den som har öron, han må höra. Märker man inte tydligt att han här var inne på ett område, där han inte var säker på att de kunde förstå och därmed ta emot? Han var i varje fall på det klara med att ämnet inte var något för alla, utan endast för den som har öron att höra med, det vill säga: den som har så utvecklade intellektuella anlag att han i kraft därav kan fatta det. Var det inte just detta som han också anade i samtalet med Nikodemus, då han säger åt denne att inte förundra sig och hänvisar till vinden, som ingen vet varifrån den kommer osv.? Han visste att Nikodemus fattningsförmåga här sattes på sitt hårdaste prov, utsattes för sin svåraste belastning. Att han talar mycket försiktigt om detta eviga liv är alltså inte ägnat att förvåna. Måste det inte alltjämt i dag, nitton århundraden senare, talas försiktigt om detta ämne inför den auktoriserade kunskapens representanter? Anser inte många av dessa att tanken om reinkarnation är sinnessjuk eller dåraktig? St. 871 Världsåterlösaren påvisar en tillvaroform där man inte föds av kvinnor Att detta mentala tillstånd är ett helt annat än det som gäller för jordmänniskorna och i vilket de måste hjälpas med formeln syndernas förlåtelse samt ingå äktenskap och leva i den djuriska sexualiteten med dess förälskelse, svartsjuka och rivalitet, detta kommer även till uttryck i hans visdomsord: Sannerligen säger jag er: Bland dem som är födda av kvinnor har ingen uppstått, som varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han. Vad är det som världsåterlösaren här avslöjar? När han så starkt poängterar dem som är födda av kvinnor, måste han ju känna till ett väsenstillstånd där man inte är född av kvinnor. Det är lättbegripligt att han här inte kan uttrycka sin visdom i en särskilt detaljerad form. Han är här inne på ett gebit som han vet ligger långt över hans åhörares fattningsförmåga. Det är ju även i detta samtal som han senare yttrar om Johannes döparen: Och om ni vill tro det: han är Elias, den som skulle komma, liksom han vid ett annat tillfälle talar om vinden som blåser osv., varigenom han alltså poängterar, att 3

6 St. 872 Varför världsåterlösaren måste beteckna reinkarnation och utveckling genom formlerna himmelriket, det eviga livet och uppståndelse Det är riktigt att den på känsla och instinkt ännu baserade trosmänniskan uppfattar himmelriket som ett andligt rike, men denna uppfattning är endast en tillfällig eller övergående föreställning, utan vilken ett sådant väsen mentalt sett omöjligt skulle kunna få något grepp om en högre värld. På vilket sätt skulle ett sådant väsen, som avvisar all forskning på andliga eller religiösa områden såsom omöjlig eller rent av syndig i det man menar att Guds vägar är outrannsakliga kunna komma i kontakt med den tanken, att ett överliggande rike endast kan existera som en direkt fysisk fortsättning av det rike väsendet självt tillhör? Denne individ förstår ju inte reinkarnationen och är därför helt inställd på att hans nuvarande fysiska liv är det enda jordeliv han över huvud kan uppleva och att en fortsatt tillvaro efter döden eller efter detta nuvarande livs upphörande endast kan vara av icke-fysisk natur och därför måste vara en andlig tillvaro. Att förknippa denna andliga tillvaro med det av Jesus omtalade himmelriket är för honom bara självklart. Det finns ingen som helst annan möjlighet inom detta väsens nuvarande föreställningsvärld. Detta är ju också helt i överensstämmelse med Jesu inställning till sådana människor, med vilka han endast kunde meddela sig genom symboler eller liknelser, människor som inte ville tro att Johannes döparen var Elias, människor som alltså inte hade öron att höra med när det gällde att förstå reinkarnationen. Det är således inte svårt att här förstå, varför Jesus inte kan beteckna den del av jordmänniskornas eviga liv som ligger bortom deras nuvarande jordeliv med orden reinkarnation, återfödelse eller framtida jordeliv, utan måste inskränka sig till att begagna sig av formlerna himmelriket, det eviga livet, liksom han också vid ett tillfälle använder formeln uppståndelsen om den fortsatta tillvaron efter det nuvarande jordelivet. Han säger bland annat: Vid uppståndelsen tar män sig inte hustrur, ej heller ges hustrur åt män, utan de är då såsom änglarna i himlen. Vilket omätligt kosmiskt vetande avslöjas inte genom dessa gudomliga ord? Det kan omöjligt bortförklaras, att världsåterlösaren här med uttrycket uppståndelsen menar en viss bestämd form av livsupplevelse, som principiellt skiljer sig från den som hans åhörare eller de vanliga jordmänniskorna upplever. Poängterar han inte kraftigt och direkt, att den skiljer sig från jordmänniskornas just därigenom att ingen där ingår äktenskap eller blir bortgift, men att väsendena däremot är som änglarna i himlen. Vilka är änglarna? Heter det inte enligt Bibeln, att dessa är tjänande andar som utsänds till skydd för dem som skall ärva salighet? Uppståndelsens väsen är alltså liksom änglarna tjänande väsen. Men var det inte just detta som enligt Kristus var huvudvillkoret för att man skulle få det eviga livet till arvedel? Och var det inte själva huvudprincipen i hans eget väsen? Säger han inte på ett ställe:... liksom Människosonen har kommit, inte för att låta sig tjäna, utan för att tjäna...! Är inte det stora budet, som går ut på att man skall älska sin nästa som sig själv, själva kulminahan nu är inne på ämnen som hans åhörare lika litet kan fatta, som de kan fatta varifrån vinden kommer och vart den går. Men av hans uttalande framgår dock klart, att de fullkomliga invånarna i himmelriket inte föds av kvinnor. Där råder ett annat väsenstillstånd, ett helt annat slag av fortplantning, ett helt annat sätt att vidmakthålla artens bestånd. Därför måste ett helt annat sexual- eller könstillstånd råda mellan väsendena där. Den minste i himmelriket är större än den störste bland dem som är födda av kvinnor, vilket vill säga den störste och mest utvecklade jordmänniskan. Det går inte att bortförklara att Jesus här kraftigt poängterar, att himmelriket är så högt upphöjt över det rike där jordmänniskorna befinner sig, att den minste i himmelriket är större än den störste i jordmänniskans rike. 4

7 tionen av att tjäna andra? Och är det inte just denna medvetandeform som i och med detta bud har ställts upp som målet för varje människas mentala träning och utveckling? Vad skulle de av Jesus uppställda idealen och föreskrifterna annars tjäna till? Och hur skulle man kunna tillägna sig dem utan träning och övning? Är det inte anammandet av det av Kristus anvisade levnadssättet, som slutligen skulle utgöra den mentala tillvaroform som efter domedagen skulle bli vad han kallar den nya himlen och den nya jorden? Men när det skall vara en ny himmel och en ny jord, kan det inte vara en enbart andlig tillvaro, utan måste också i fortsättningen utgöra en fysisk tillvaroform. Och därför får han rätt när han säger: Mitt rike är inte av denna världen. Innan jordmänniskorna tillägnat sig denna tillvaroform, så att deras dagliga grundkaraktär eller väsen är ett totalt fysiskt förverkligande av kärleksbudet, är den nya himlen och jorden inte av denna världen. Och här blir meningen i hans ord till Nikodemus till ett självklart faktum: Om en människa inte blir född på nytt, så kan hon inte få se Guds rike. Den träning som fordras för att en jordmänniska skall bli fullkomlig i nästakärlek eller i att tjäna andra, kan inte fullföljas under ett enda jordeliv. Inte ens Paulus kunde tillägna sig den totala fullkomligheten i sitt väsen under sitt dåvarande jordeliv. Säger han inte: Det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag? Världsåterlösarens kosmiska vetskap om reinkarnation och utveckling, och därmed om de levande väsendenas eviga tillvaro, går inte att förneka eller dölja, trots de primitiva formler i vilka han ständigt måste omskriva sitt gudomliga vetande. St. 873 Jesus jämför en kommande, ny tillvaroform med änglarnas i himlen Vidare bör man lägga märke till hur han poängterar, att väsendena i uppståndelsen är liksom änglarna i himlen. Änglarna i himlen är alltså något helt annat. Om de inte var det, så var ju en jämförelse omöjlig. Man kan jämföra två saker med varandra, men man kan inte jämföra en sak med den själv. Änglarna och himlen var således uttryck för något som världsåterlösarens åhörare kände till i förväg och med vilket han kunde jämföra de nya realiteter som han upplyste dem om. Dessa nya realiteter var ju detsamma som väsendena i uppståndelsen eller den kommande, nya, fullkomliga mentala och fysiska tillvaroformen den nya himlen och den nya jorden, i vilken rättfärdighet bor. De som är hemmahörande i denna nya tillvaroform ingår som nämnt inte äktenskap och är därmed så höjda över äktenskapsprincipen eller så oavhängiga av parningsdriften, att de liksom änglarna i himlen kan älska ett vilket som helst medväsen som sig själva. Deras lust och förmåga att tjäna, eller leva och offra sig för varje annan nästa, är inte hämmad, störd eller omöjliggjord genom någon svartsjukealstrande förälskelsetendens och det därmed förknippade starka begäret efter egendomsrätt över den sexuella partnern. Livet i uppståndelsen skulle alltså bli liksom änglarnas i himlen. Världsåterlösaren säger således inte, att väsendena i uppståndelsen är desamma som änglarna i himlen, vilket ju skulle ha varit det absolut naturligaste och mest lättbegripliga för dessa hans åhörare, om det verkligen hade varit detta han menade. Han hänvisar endast till att det nya tillståndet i det kommande Guds rike det som började som ett senapskorn skall vara likt änglarnas i himlen. Änglarna i himlen var alltså något som Jesu åhörare redan i förväg kände till. Vad förstod de då med änglar och med himlen? Då de inte kände till något om reinkarnation eller återfödelse, varför kommande fysiska liv eller kommande tillvaro låg helt utanför deras fattnings- eller föreställningsförmåga, så kunde en tillvaroform och ett tillvaroplan som inte var identiskt med deras egen tillvaroform och tillvarosfär för dem endast vara ett icke-fysiskt tillstånd. Änglar var alltså andliga väsen och himlen en andlig värld, där änglarna hade sin hemort eller sitt tillvaroplan. Att alla fysiska väsen måste hamna där när deras 5

8 fysiska liv var slut, detta var något självklart för dessa väsen. Detta andliga tillvaroplan var sålunda deras absolut enda fattbara idé om liv och existens utanför deras innevarande fysiska liv. Och det är riktigt att varje väsen, sedan dess pågående fysiska tillvaro upphört, måste befinna sig i denna andliga tillvaroform och på detta andliga tillvaroplan. Men det var inte detta som var så viktigt för världsåterlösaren att berätta för sina åhörare. Och han omnämner därför också detta tillvaroplan och dess invånare endast som en bisak i sin berättelse. Hans uttryck liksom änglarna i himlen är i verkligheten bara staffage eller stötta för det verkligt centrala i hans berättelse om den nya himlen och den nya jorden, där rättfärdighet bor, vilket vill säga: en kommande, fullkomlig fysisk tillvaro, där rättfärdighet bor och vilken jordmänniskorna endast kan nå genom domens dag, det vill säga genom återfödelse och karma och inte genom syndernas förlåtelse. St. 874 Världsåterlösaren skiljer mellan himmelriket och himlen Om det inte var just en kommande fysisk tillvaro som världsåterlösaren avsåg, vad menas då med begreppet rättfärdighet? I himlen existerar det väl inte någon som helst form av orättfärdighet? När dess invånare änglarna är tjänande andar för dem som skall ärva salighet, kan de väl knappast vara banditer fyllda av orättfärdighet eller synd? Inte tror man väl att det är för att skapa fullkomlighet i himlen som världsåterlösarna kommer till jorden? När världens allra störste vise outtröttligt uppmanar och stimulerar till nästakärlek överallt var de går fram och vad de än befattar sig med, är då inte detta månne för att omskapa jordmänniskornas fysiska tillvaro till att bli lik änglarnas i himlen. Heter det inte i Fader vår : Ske din vilja, såsom i himlen så ock på jorden? Är månne inte detta för att införa änglarnas och himlens tillstånd på jorden eller det fysiska planet? Och är det inte detta införande eller detta arbetes tillväxt som Jesus liknar vid ett senapskorn som efter hand blir till ett stort och mäktigt träd...? Var inte detta träd just himmelriket? Bekräftar inte världsåterlösaren här med den gudomliga liknelsen, att detta rike endast kommer till stånd genom växande? Hur kan detta växande ske annat än genom träning, erfarenhet och upplevelse? Och till vilken nytta skulle annars de vises moralundervisning och vägledning vara, om den inte var avsedd att sammankopplas med detta individens praktiska upplevelse- och erfarenhetstillstånd? Är det inte individens genom hans erfarenhets- eller upplevelsetillstånd manifesterade mentalitetstillväxt som vi kallar utveckling? Är det inte den genom individens utveckling tilltagande avlagringen i medvetandet av moralkunskap och humanism, som Kristus uttrycker som himmelriket? Det är inte så märkligt att Kristus talar om att födas på nytt och hänvisar till senare tiders möte med hjälparen, den heliga anden, när det gäller detta rikes förverkligande. Och intet under att han skiljer på himlen och uppståndelsen och poängterar dessa två realiteter som två olika riken eller livsformer. Han var klart medveten om att himlen var det nödvändiga, särskilda tillstånd som varje individ måste komma i, när hans fysiska kropp på grund av ålderdom eller skador inte längre fungerar som ett brukbart redskap för väsendets fysiska manifestation, och därför genom den process vi kallar döden avskiljs från jaget och dess övermedvetande. Att individen måste vara kvar i detta tillstånd, till dess att hans jag genom sitt övermedvetande, sitt ödeselement och sina talangkärnor blivit i stånd att skapa sig en ny fysisk kropp, är Kristus också fullt på det klara med. Vad betyder det, när han på ett ställe säger till sina åhörare: Men vad nu angår de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad er är sagt av Gud: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är en Gud inte för döda, utan för levande? Och det tillfogas i Bibeln: När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning. Vad var det i Jesu lära som folket så förvånade sig över? 6

9 Var det inte hans hänvisning till de dödas uppståndelse? Trodde inte åhörarna just att väsendena måste bli kvar i det icke-fysiska eller andliga tillstånd som de genom döden hade inlemmats i? Och tror inte den auktoriserade kristendomen över hela världen precis detsamma alltjämt i dag? Är det inte i dag, liksom den gången, brukligt att kalla dem som gått över i det nämnda tillståndet för de döda? Betraktas det inte som ett orubbligt faktum för alla, att dessa väsen är döda, vilket vill säga: har lämnat den fysiska tillvaroformen? Är det inte på detta område som tillvaron är totalt inhöljd i mystik för alla oinvigda väsen? Löper inte livets alla trådar här samman och blir till tillvarons största gåta? Är inte den stora frågan Finns det något liv efter döden? densamma i dag som på Jesu tid? Plågas inte människorna när det gäller detta problem alltjämt av okunnighetens tvivel och mörker? Det finns i dag, såväl som i forna dagar, två realiteter som tvivlarna inte kan komma förbi, nämligen de levande och de döda, och med de senare menar de då de väsen som totalt har upphört att existera. Är det månne inte sådana tvivlare som världsåterlösaren gör uppmärksamma på, att Abrahams, Isaks och Jakobs Gud inte är de dödas, utan de levandes Gud? Poängterar han inte därmed, att det över huvud taget inte finns några döda i ordets absoluta mening? Allt är levande. I motsatt fall måste ju denna Gudom också vara en Gudom för något dött. De så kallade döda är alltså i realiteten levande. Även om Bibeln endast ger oss sparsamma brottstycken när det gäller upplysningar i detta ämne, är dessa dock tillräckliga för att man skall kunna få reda på världsåterlösarens inställning och vetande angående detta problem. Vi ser att han är på det klara med att väsendena inte skall bli kvar i det tillstånd, där de av de levande, det vill säga de fysiska väsendena, betecknas som de döda eller såsom varande i himlen, utan skall komma tillbaka till ett tillstånd, där de åter kan betecknas som levande, alltså fysiska. Det är detta tillbakavändande tillstånd som Jesus benämner uppståndelsen. Vad skulle det annars vara? Om väsendena skulle stanna kvar i den icke-fysiska eller andliga tillvaron, kunde ingen uppståndelse manifesteras. Uppståndelsen, eller detta att uppstå från de döda, skulle då sakna all verklighetsgrund. När man är i himlen, behöver man ingen uppståndelse för att komma in i den. När Jesus erinrar folket om uppståndelsen, är det således samma sak som han framhöll för Nikodemus, nämligen detta att födas på nytt, att komma tillbaka till en ny fysisk tillvaro. Det är inte så konstigt att folket häpnade över hans undervisning det gjorde ju även den lärde Nikodemus. St. 875 Himmelriket är den genom utvecklingen fullkomliggjorda fysiska livsformen, vilken helt skall förvandla jorden till en ny jord och en ny himmel Med uppståndelsen menar Jesus sålunda ingenting annat än det som verkligen kan vara uppståndelse, nämligen en ny fysisk födelse. Varje sådan ny födelse är en uppståndelse. Här har individen uppstått från de så kallade döda till de levande, vilket vill säga: här har han lämnat de dödas zon, himlen, för att födas i de levandes zon, jorden. Jorden blir alltså för jordmänniskan uppståndelsens värld, och himlen de dödas värld eller jordmänniskornas uppehållsort under deras icke-fysiska eller andliga tillstånd mellan deras fysiska jordeliv. Det är därför i uppståndelsens värld jorden som himmelriket skall växa, från att vara likt ett litet senapskorn, till att bli likt ett mäktigt träd som omspänner hela jorden och förvandlar dess praktiska, fysiska liv till en ny jord och dess tankesfär det levande livets mentalitet på dess yta till en ny himmel. Den nya jorden är alltså detsamma som den genom upplevelserna lidandena såväl som behagligheterna utvecklade förmågan att kunna efterkomma eller praktisera Jesu moralföreskrifter eller nästakärleken som ett naturligt och självklart dag- 7

10 ligt levnadssätt på samma vis som änglarna i himlen. Och den nya himlen är den, likaså genom daglig kärleksmanifestation, utvecklade mottagligheten för kosmiskt medvetande genom rent praktiska, fysiska sinnen i vaket, fysiskt dagsmedvetande. Denna nya jord och nya himmel är således det fullkomliga himmelriket. St. 876 Ett bekräftande av världsåterlösarens löfte om ärvandet av det eviga livet Detta rike åter är det eviga livet, som Jesus utlovar som ett arv till dem som tror på honom, det vill säga till dem som genom jordeliven efter hand har tränat upp sig till eller levt så starkt i praktiserandet av nästakärleken, att detta levnadssätt nu såsom något självklart är dessa väsens dagliga natur, deras talang och karaktär. Dessa väsen kan inte undgå att möta hjälparen, den heliga anden, vars intåg i deras medvetande eller mentalitet är detsamma som uppnåendet av kosmiskt medvetande. Och då individen genom detta inte kan undgå att i vaket, fysiskt medvetet tillstånd uppleva sin eviga tillvaro eller existens bakom jordeliven, så kan någon större uppfyllelse av världsåterlösarens löfte inte vederfaras någon individ. En större bekräftelse av Mästarens ord: Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig han skall leva, om han än dör, kan inte manifesteras. Framgår det inte tydligt här, att han är själva inkarnationen av just de egenskaper som avslöjar den fullkomlige världsåterlösaren? Ligger inte i detta hans ljusflöde av ord till människorna ett vittnesbörd om hans upplevelse av den heliga anden eller om hans kosmiska medvetande? Kunde han över huvud taget på något annat och starkare sätt än med dessa ord säga till människorna: Jag har på nytt upplevt uppståndelsen, vilket vill säga återfödelsen, med mina egna vakna, dagsmedvetna fysiska och psykiska sinnen och har därför blivit ett med den. Men då jag blivit ett med denna födelse på nytt, och då jag därigenom inte kunnat undgå att uppleva, att det fysiska jordelivet är något som upprepas och alltså inte är det slutliga eller färdiga livet, utan blott en detalj eller ett avsnitt av det evigt fortsättande livet, och att individen sålunda i verkligheten befinner sig mitt i en evig tillvaro, kan jag inte heller undgå att vara ett med detta eviga liv. Men när detta eviga livs existens alltså är ett faktum, kan det inte undgås, att de väsen som tror på mina ord och därför följer mina anvisningar om hur man genom lagens uppfyllelse, nästakärleken, utvecklar de förfinade och rena sinnen, genom vilka upplevelsen av detta eviga liv äger rum, också skall komma att uppnå detta kosmiska upplevelsetillstånd som jag redan nått, och därvid liksom jag i fysiskt dagsmedvetande få skåda sin egen eviga tillvaro. Kan man på ett fullkomligare sätt ärva detta eviga liv? Är det inte här så, att även om man dör, så ser man dock att man ständigt lever? Får vi inte här en fullständigt klar överblick över sanningen i världsåterlösarens ord, liksom hur fullständigt analoga dessa ord är med det som livet självt avslöjar för den utvecklade forskaren i form av andlig vetenskap eller de kosmiska analyserna i Livets Bog? Källtexter från Nya testamentet Lukas, kap. 8, 9 10 Om att känna Guds rikes hemligheter Då frågade hans lärjungar honom vad denna liknelse betydde. Han sade:»eder är givet att lära känna Guds rikes hemligheter, men åt de andra meddelas de i liknelser, för att de med seende ögon intet skola se och med hörande öron intet förstå. [...] Johannes, kap. 3, 1 13 Jesu och Nikodemus Men bland fariséerna var en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. Denne kom till Jesus om natten och sade till honom:»rabbi, vi veta att det är från Gud du har kommit såsom lärare; ty ingen kan göra 8

11 sådana tecken som du gör, om icke Gud är med honom.» Jesus svarade och sade till honom:»sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född på nytt [1], så kan hon icke få se Guds rike.» Nikodemus sade till honom:»huru kan en människa födas, när hon är gammal? Icke kan hon väl åter gå in i sin moders liv och födas?» Jesus svarade:»sannerligen, sannerligen säger jag dig: Om en människa icke bliver född av vatten och ande, så kan hon icke komma in i Guds rike. Det som är fött av kött, det är kött; och det som är fött av Anden, det är ande. Förundra dig icke över att jag sade dig att I måsten födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden [2].» Nikodemus svarade och sade till honom:»huru kan detta ske?» Jesus svarade och sade till honom:»är du Israels lärare och förstår icke detta? Sannerligen, sannerligen säger jag dig: Vad vi veta, det tala vi, och vad vi hava sett, det vittna vi om, men vårt vittnesbörd tagen I icke emot. Tron i icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, när jag talar till eder om himmelska ting? Och likväl har ingen stigit upp till himmelen, utom den som steg ned från himmelen, Människosonen, som var i himmelen. [...] [1] Grundtextens uttryck har den dubbla betydelsen på nytt och ovanifrån; jfr v. 31 [2] Grundtexten har här samma uttryck för vind som för ande. Matteus, kap. 11, Johannes döparen och Elias och de av kvinnor födda [...] Sannerligen säger jag eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen uppstått, som har varit större än Johannes döparen; men den som är minst i himmelriket är likväl större än han. Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. Ty alla profeterna och lagen hava profeterat intill Johannes; och om I viljen tro det: han är Elias, den som skulle komma. Den som har öron, han höre. [...] Lukas, kap. 7, 28 [...] Jag säger eder: Bland dem som äro födda av kvinnor har ingen varit större än Johannes; men den som är minst i Guds rike är likväl större än han. [...] Matteus, kap. 22, I uppståndelsen gifter man sig inte Jesus svarade och sade till dem:»i faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen. Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud: Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.» Matteus, kap. 20, Om att tjäna När de tio andra hörde detta, blevo de misslynta på de två bröderna. Då kallade Jesus dem till sig och sade:»i veten att furstarna uppträda mot sina folk såsom herrar, och att de mäktige låta folken känna sin myndighet. Så är det icke bland eder; utan den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare, och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng, likasom Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.» Johannes uppenbarelse, kap. 21, 1 4 En ny himmel och en ny jord Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna, och havet fanns icke mer. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga:»se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.» Johannes, kap. 18, Mitt rike är inte av denna världen Pilatus gick åter in i pretoriet och kallade Jesus till sig och sade till honom:»är du judarnas konung?» Jesus svarade:»säger du detta av dig 9

12 själv, eller hava andra sagt dig det om mig?» Pilatus svarade:»jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?» Jesus svarade:»mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen.» Så sade Pilatus till honom:»så är du dock en konung?» Jesus svarade:»du säger det själv, att jag är en konung. Ja, därtill är jag född, och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, han hör min röst.» Pilatus sade till honom:»vad är sanning?» [...] Paulus brev till romarna, kap. 7, Paulus bekännelse Ty jag vet att i mig, det är i mitt kött, bor icke något gott; viljan är väl tillstädes hos mig, men att göra det goda förmår jag icke. Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag. Om jag alltså gör vad jag icke vill, så är det icke mer jag som gör det, utan synden, som bor i mig. Markus, kap. 4, Och han sade:»vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det? Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden; men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.» Johannes, kap. 11, 25 Jesus svarade till henne:»jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig, han skall leva, om han än dör; [...] 10

13 Tisdag Lagen för orsak och verkan tidlös kunskap Innehållsöversikt Texter från Tredje testamentet Den Eviga Världsbilden, del 1 symbol nr 16 st Förklaring till symbol nr 16 st. 11 Livets Bog, del 2 st. 306 Källtexter från Nya testamentet Matteus, kap. 5, Matteus, kap. 26, 52 Matteus, kap. 7, 1 2 Matteus, kap. 7, 7 12 Matteus, kap. 16, 19 Matteus, kap. 6, Den Eviga Världsbilden, del 1 Symbol nr 16 Evighetskroppen St. 1 Allt utom jaget är rörelse Vi har nu kommit så långt i vårt studium av världsalltet eller livsmysteriet att vi har sett att allt som över huvud taget existerar som tillgängligt för direkt förnimmelse är identiskt med rörelse, vare sig det är fasta, flytande, gasformiga eller strålformiga materier, vare sig dessa materier är stoff för materiella eller skapade företeelser eller de är stoff för alla existerande mentala uppbyggnader, idéer och tankar. St. 2 Alla rörelser utan undantag utgår från ett levande upphov Vi har också sett att inte någon enda av dessa rörelsearter kan vara sitt eget upphov. De måste alla utgå från ett levande väsen, vare sig de är mellan-, mikroeller makrokosmiska rörelser eller energier eller de är funktioner i de levande väsendenas organismer eller i naturens talrika skapelseprocesser eller i stjärnornas rörelser i den eviga rymden. De har alla utan undantag utgått från levande upphov. Hur skulle de annars kunna bli till? Om de inte hade utgått från levande upphov, skulle de ha ett upphov som till hundra procent var identiskt med döden. St. 3 Döden kan endast vara en tänkt motsats till livet Men rörelse kan omöjligt vara dödens kännetecken. Den är orubbligt livets kännetecken. Då hela världsalltet endast består av rörelse, kan det absolut inte finnas någon verklig eller absolut död. Döden kan endast vara en tänkt motsats till livet. Allt i världsalltet är till hundra procent uttryck för liv. Det förekommer alltså i själva verket inget som helst absolut uttryck för döden. Men något som inte finns kan ju inte heller ge uttryck för någon existens. Vi har också sett att upphovet till rörelse och därmed upphovet till skapelse och upplevelse är världsalltets levande väsen. De levande väsendena är vart för sig upphov till rörelse i form av skapande och upplevelse. Det är dessa två företeelser som kännetecknar det levande väsendet som levande. St. 4 Hur det blir lätt att se orsaken till människornas ljusa och mörka öde och därmed den orubbliga rättvisan i världen Vi vet redan att alla levande väsen är Guds organ för manifestation eller 11

14 skapande. Det betyder alltså att alla levande väsens manifestationer och skapande tillsammans utgör Guds manifestation och skapande. Varje levande väsen är alltså ett redskap för utlösning av energi och rörelse. Då rörelse inte kan gå i rät linje, måste den gå tillbaka till sitt ursprung eller upphov. Det är mycket viktigt att komma till insikt om detta, ty gör man det, blir det lätt att se orsaken till människornas ljusa och mörka öde, liksom den eviga och orubbliga rättvisan också visar sig som absolut verklighet. St. 5 Ödets struktur och lag Med hänsyn till detta rörelsernas återvändande till sitt upphov, visar sig det levande väsendet alltså här som ett centrum varifrån energier och därmed rörelser utgår och till vilket de kommer tillbaka. Då denna funktion evigt äger rum hos det levande väsendet, visar den sig här i sin innersta, kosmiska analys som en rörelseanhopning. Då varje rörelse i denna anhopning bildar kretslopp, eftersom den utgår från jaget och kommer tillbaka till detta, och då dessa rörelser utgår i alla möjliga riktningar, bildar de tillsammans en klotform omkring jaget. Denna klotform finns dock inte som något som är tillgängligt för direkt förnimmelse, varken klärvoajant eller fysisk. Det är endast kosmiskt eller högpsykiskt sett som detta kan konstateras. Denna syn står höjd över alla former av förnimmelse med vanliga fysiska och psykiska sinnen. Vi kan därför endast symbolisera denna kosmiska rörelsestrukturs från upphovet utgående och till upphovet återvändande rörelsearter. Dessa rörelsearter utgör tillsammans väsendets livsupplevelse, som i sin tur är detsamma som väsendets öde. Då rörelserna endast kan gå i kretslopp, vare sig de är fysiska eller andliga, kan vi symbolisera dem som gående i en båge ut från upphovet och tillbaka igen till detta. Varenda tanke som utlöses mot omgivningen och således utgör en handling är alltså en rörelse, som inte kan gå i rät linje, utan endast kan gå i kretslopp tillbaka till sitt upphov. Detta är i all sin enkelhet ödets struktur och lag. Medan X 1 och X 2 inte är skapade företeelser, utan eviga och därför endast kan betecknas som något som är, är rörelsearterna detsamma som X 3, som åter är detsamma som skapade företeelser. St. 6 Rörelserna är jagets livsupplevelse och öde Dessa rörelsearter är inte bara de rörelsearter som vi vanligtvis kallar rörelse, utan också de företeelser vi känner som organ och kroppar. Hela vår fysiska kropp består ju av en mängd små och stora organ. Dessa befinner sig vart för sig i ett kretslopp, liksom själva den fysiska kroppen också befinner sig i ett kretslopp. Men dessa rörelsearter är inte rörelse i avstånd. De är inte rörelser från plats till plats. De är rörelser i tillstånd. De rör sig från stoftet genom mer eller mindre många tillstånd tillbaka till stoftet. Detta gäller absolut alla skapade realiteter, vare sig de framträder i fasta, flytande, gasformiga eller strålformiga materier. De är alla underkastade en förvandlingsprocess från tillstånd till tillstånd och utgör alltså rörelse. Denna rörelse formar sig som kretslopp. Då rörelse eller kretslopp inte kan finnas utan att vara en utlösning av ett levande upphov, ser vi sålunda här det levande väsendet i sin enklaste, kosmiska analys som ett centrum varifrån rörelser utgår och till vilket de kommer tillbaka. Detta centrum är det levande väsendets jag. Rörelserna som utgår från och kommer tillbaka till detta centrum är detta centrums eller detta jags livsupplevelse, dess tankar och känslor, dess skapade kroppar eller organ, dess handlingar, manifestationer eller uppträdande eller dess samlade öde. St. 7 Evighetskroppen består av alla existerande rörelsearter Det levande väsendets grundstruktur är i sin princip alltså ett evigt centrum 12

15 som utsänder rörelsearter som kommer tillbaka till samma centrum. Det är alltså evigt inhöljt i en mängd kretsloppsrörelser som det självt är upphov till och därmed avsändare och mottagare av. Denna struktur omkring det levande väsendets jag är evig, eftersom varje kretsloppsrörelses avslutning resulterar i en ny kretsloppsrörelse och så vidare. Då alla kretsloppsrörelser, och därmed också den kretsloppsrörelse vi känner som det fysiska jordelivet, således var för sig vid sitt slut resulterar i en ny kretsloppsrörelse, och då denna rörelsestruktur omkring jaget därigenom är evig, har vi betecknat den som jagets evighetskropp. Vi ser alltså här jaget i en struktur som aldrig någonsin kan upphöra eller förgå. Denna struktur är jagets högsta och eviga struktur eller kropp. För denna eviga rörelsestruktur eller kropp utgör jaget den absoluta, fasta punkten. Då alla energi- och rörelsearter utgår åt alla håll från denna fasta punkt och i kretslopp återvänder hit, bildar dessa rörelsearter tillsammans klotform. Denna klotform utgör en evig, orubblig balansprincip, i vilken jagets samlade energi- och rörelsemassa evigt existerar. Denna jagets klotformade evighetskropp består av alla de energi- och rörelsearter som utgör jagets samlade livsupplevelse, dess tankar och känslor, dess manifestation och skapande, dess organ och kroppar, dess öde. Det är de rena energi- och rörelsearterna bakom alla dessa skapade företeelser som utgör evighetskroppen, av vilken de alla är resultat. Och det är endast genom dessa resultat som evighetskroppen kan uppfattas med sinnena. I sin egen renodlade form är den otillgänglig för vanlig förnimmelse. Den kan upplevas direkt endast genom högpsykisk förnimmelse, vilket vill säga intuitivt eller kosmiskt. St. 8 Principen syndernas förlåtelse Vi ser här mitt i analyserna av livsmysteriets lösning hur det blir till faktum för den utvecklade forskaren att vad människan sår,. det skall hon också skörda. Dock måste vi här fästa uppmärksamheten på att det finns ännu en lag eller en evig princip varigenom det kan ske förändringar, inte i rörelsearternas återkomst till upphovet, men i väsendets mottaglighet för den återvändande och av väsendet självt utsända rörelsen eller handlingen. Detta gäller väsendets mottaglighet för de återvändande verkningarna av dess onda handlingar: mord och dråp eller andra former av obehag som det har åsamkat sin nästa. Ja, mottagligheten för den återvändande vedergällningen av sådana utsända onda handlingar kan rent av helt avlägsnas, så att väsendet kan bli totalt fritt från verkningarna av sådana handlingar. Vi möter således här principen syndernas förlåtelse. Genom denna princip behöver inget som helst väsen uppleva hela vedergällningen av sina onda handlingar. Det behöver uppleva vedergällningen eller verkningarna av de onda handlingarna endast så länge det fortsätter att manifestera dessa. När väsendenas humanitet blivit så utvecklad att de inte längre nänns manifestera den eller den onda handlingen, har de blivit oemottagliga för tillbakavändandet av verkningarna av tidigare utlösta onda handlingar, oberoende av hur många av dessa de än har tillgodo och som ännu inte kommit tillbaka. När dessa kommer tillbaka och om väsendet under tiden blivit så humant att det inte längre kan utlösa onda handlingar av det slag vars verkningar är på väg tillbaka till det, då har det alltså blivit helt oemottagligt för dessa. Det är alltså nu beskyddat mot verkningarna av de onda handlingar som det tidigare begått, men som det inte längre kan begå. Vi skall senare återkomma till en närmare redogörelse för begreppet syndernas förlåtelse i särskilda symboler över väsendenas ödesskapande. Vi skall här bara påpeka att det inte är livets mening att väsendena skall plågas, lida och ha det ont och smärtsamt. Det är däremot livets mening att de skall lära känna sina egna felaktiga handlingar. Men när denna insikt har uppnåtts och väsendet inte längre utlöser sådana handlingar som skapar smärta och 13

16 lidande, behöver det ju inte längre få verkningarna av dessa. Då väsendena har en ocean av felaktiga handlingar, vilkas verkningar är på väg tillbaka till dem, är det gott för dem att veta att de inte kan få verkningarna och de härav följande lidandena eller smärtorna, om de i dag verkligen av kärlek upphör med att manifestera detta slags onda handlingar. Väsendet kan alltså bli fritt från verkningarna av handlingar som det egentligen har till godo, om det innan dessa kommer tillbaka har förändrat sig så, att det inte längre kan utlösa ifrågavarande onda eller mörka handlingar. St. 9 Om principen syndernas förlåtelse inte fanns Om denna princip inte fanns, skulle människorna få leva i mörkret oändligt mycket längre än det i dag är nödvändigt. Men naturen gör inte något meningslöst. Det är inte lidandet för dess egen skull som är det primära i livets mening. Det är det höga resultat som lidandet åstadkommer i väsendet som är målet. Då detta mål är skapandet av förmågan till humanitet och nästakärlek och då denna förmåga endast kan uppstå genom att väsendena får uppleva verkningarna av sina egna felaktiga handlingar, är upplevelsen av lidande helt nödvändig. Där människan har upptäckt misstaget, inte bara teoretiskt, utan också med hjärtat och därigenom blivit humant, tjänar det ju inte till något alls, ja, det skulle rent av vara till skada, om väsendet här skulle få verkningarna av en mängd onda handlingar som det begått i tidigare liv eller i en okänd förgången tid, som det ännu inte fått verkningarna av och som det därför måste genomgå till ingen som helst nytta, om det nu skulle få dessa sedan det blivit så humant eller så kärleksfullt mot sin nästa att det inte längre kan göra dessa onda handlingar. Men också det skall vi komma in på i ödesanalyserna senare. Här är det endast vår uppgift att påvisa grundprincipen i väsendets evighetsstruktur eller evighetskropp. Det är denna princip som ligger till grund för världsalltets kulminerande rättvisa, vilken innebär att ingen i absolut mening kan lida orätt och ingen kan göra orätt. St. 10 Varför orättvisa inte kan finnas Överallt och i varje situation där det förekommer något som betecknas som orätt, kan detta ske bara därför att denna situation blott är uttryck för en lokal bild av en helhetssituation. I denna lokala bild kan den verkliga orsaken till att situationen uppfattas som orätt inte ses. Vederbörande väsen tycker därför att det lider orätt. Det kan inte se att det självt är denna orätts eller situations verkliga orsak. Om det inte hade varit det, skulle denna situation aldrig någonsin ha uppstått. Men då denna orsak kan ha utlösts i ett tidigare liv, är det inte så märkligt att den ofärdiga människan måste anse ifrågavarande situation som en orättvisa som hon utsätts för. Och det är denna okunnighet som är roten till allt det så kallade onda. För den ofärdiga människan, som varken känner till reinkarnation eller lagen för rörelse, som är detsamma som ödeslagen, är det inte så märkligt att världen ser ut att vara full av orättvisor och härav uppkomna missförstånd, såsom alla former av krig, hat och hämnd. Vi ser också här hur nödvändigt Kristi uttalande om de många gånger man dagligen skall förlåta sin nästa är för skapandet av en verkligt kristen eller mänsklig världskultur, alltså en världskultur som är ett med Gud. Men vi ser också hur nödvändig den andliga vetenskapen är, som Kristus bebådade och som i form av Hjälparen, den heliga anden skulle komma och fullborda hans gudomliga visdom för människorna. 14

17 Förklaring till symbol nr 16 St. 11 Symbolen i sin helhet representerar det levande väsendet. Den vita triangeln i mitten symboliserar detta väsens jag, som är den fasta punkten i de utsända och återvändande rörelserna. Det vita flamkorset skall beteckna att de levande väsendenas evighetskropp alltid är hundraprocentigt fullkomlig. Den är i sin helhet evigt i balans. Alla överbalanser och underbalanser kan bara förekomma som lokala företeelser i evighetskroppen. De berör inte helheten. Med över- och underbalanser skall här förstås de hämningar och forceringar som det ofärdiga väsendet skapar i sin energi- och rörelseföring. Det är dessa hämningar och forceringar i överdimensionerat tillstånd som skapar bristande jämvikt, det vill säga krig och ofred, hat och förföljelse i de levande väsendenas samliv och deras härav följande olyckliga öde. De många violetta cirkelbanor eller kretslopp som utgår från och kommer tillbaka till jaget symboliserar alla de olika rörelsearter som det levande väsendets skapade organ, kroppar, manifestationer och livsupplevelse utgör. Som vi tidigare omtalat går alla skapade företeelser i kretslopp. Därför symboliserar var och en av dessa cirkelbanor eller vart och ett av dessa kretslopp på symbolen såväl kroppars och organs som manifestationers och tankebanors kretslopp. Allt skapande är rörelse. Alla skapade ting är kombinationer av rörelsearter, all materia är sammansatt av olika rörelsearter. Allt är sålunda rörelse. Och då rörelse inte kan gå i rät linje, utan måste gå i kretslopp tillbaka till sitt upphov och ursprung, är allt som är tillgängligt för vanliga sinnen alltså i rörelse. Det är detta som ligger till grund för att allt är underkastat förvandling. Allt är i kretslopp omkring jaget, som är den fasta punkten i förhållande till all rörelse. Det största kretslopp som ett väsen helt kan uppleva inom ett fysiskt jordeliv är just detta jordeliv. Det är ju i sig självt en rörelseutlösning som utgår från jaget och återvänder till jaget. Men väsendet kan inom detta jordeliv se eller bli vittne till brottstycken av kretslopp av långt större dimensioner. Dess eget nuvarande jordeliv är sålunda endast en enskild lokal del av ett jättekretslopp som det befinner sig i, ett kretslopp som vi känner som spiralkretsloppet. Vi kan alltså också beteckna detta kretslopp som en cirkelbana på symbolen utgående från jaget och återvändande till detta, varefter väsendet åter förs in i ett nytt spiralkretslopp och så vidare i det oändliga. Men det finns ännu större kretsloppsbanor, som vi skall återkomma till i senare symbolförklaringar. De kretslopp vi här har nämnt är alla av en sådan natur att vi kan kalla dem de långsamt gående kretsloppen. Som motsats härtill kommer de dagliga viljeutlösningarna, manifestationerna och handlingarna, alltså vårt uppträdandes dagliga utlösningar av energier och rörelser. En del av dessa har så korta banor att återverkningarna av dem kommer tillbaka ögonblickligen eller samma timme, dag eller vecka, samma månad eller år. Andra av det dagliga livets återverkningar kommer först efter flera års förlopp, åter andra i nästa jordeliv eller i ännu senare jordeliv. Att inte alla kretslopp kommer tillbaka lika fort beror naturligtvis på att väsendet i sitt uppträdande kan utlösa orsakerna till dessa återvändande verkningar många gånger fortare än återverkningarna kan genomföras. Därför kommer väsendena alltid att så att säga ha ett, ja, man kan nästan säga kolossalt försprång vad gäller utlösning av handlingar i sitt uppträdande, alltifrån onda tankar som tangerar hat och förföljelse, mord och dråp till goda tankar som tangerar stor humanism eller en värmande nästakärlek, som var för sig endast kan finnas som en vedergällningsverkan mot sitt upphov. 15

18 Livets Bog, del 2 St. 306 När Försynen får skulden för väsendenas olyckliga öde Nu menar kanske somliga, att det är några ganska egendomliga analyser som vi här kommit in på. Svaret härpå måste bli, att alla tänkta motsättningar till naturen eller verkligheten alltid är egendomliga. När analyserna här inte desto mindre är av behovet starkt påkallade, är det emedan flertalet av jordens människor naturligtvis omedvetet faktiskt begär att ämnena inte skall följa sin eviga bestämmelse utan i stället upphöra med sina normala reaktioner i situationer, där dessa inte direkt är till människornas fördel. Detta kommer till uttryck i all slags kritik som vänder sig mot den stora kosmiska analysen: Allt är mycket gott. All intolerant kritik mot livet, mot naturen eller Försynen är alltså uttryck för en absolut okunnighet om ämneslagens omätliga fullkomlighet. När en människa ger Försynen, som ju även omfattar medvarelserna, skulden för sitt olyckliga öde, sina lidanden och besvärligheter, så är detta bara ett uttryck för höjden av naivitet. Hon förstår inte alls, att hon i verkligheten själv har valt de ämnen eller energier, av vars samlade reaktioner hennes nuvarande öde är ett resultat. Att detta resultat inte blivit sådant som hon önskat sig är inte ett fel hos naturen eller Försynen utan är uteslutande hennes egen skuld. Hon har inte förstått att välja den energi- eller ämnessammansättning, vars samlade reaktion är identisk med det resultat eller det öde som hon önskade sig. När hon inte har valt de riktiga ämnena, kan det inte vara ett fel hos naturen eller Försynen att hon inte uppnår det önskade resultatet utan i stället får uppleva den reaktion som ovillkorligen måste bli en följd av den felaktiga ämnessammansättningen. Att begära något annat, att vara indignerad eller olycklig över denna sin upplevelse eller sitt öde är i själva verket detsamma som att vara olycklig över att de främmande eller felaktiga energierna inte gav samma reaktion, inte samma resultat som de rätta energierna. Men att begära att det omöjliga skall vara möjligt är ju en abnormitet, som förblir en abnormitet även om individen lever i okunnighet om sin situations verkliga analys. Peppar blir inte till socker, därför att man av misstag strör det i ett glas saft, i tro att det verkligen är socker. Att saften därigenom blir odrickbar är inte Försynens fel utan naturligtvis dens fel som har kombinerat de två ämnena. Den som ondgör sig över den förstörda saften, ondgör sig faktiskt över att pepparn inte plötsligt blev till socker, varigenom saften skulle fått den önskade smaken. Medan de flesta människor naturligtvis lätt kan se, att felet i detta exempel ligger hos individen och inte i själva pepparns natur, kan endast ett fåtal förstå, att felet på samma sätt ligger hos dem själva, när det rör sig om skavankerna i deras öde, deras dagliga liv och förhållanden till medvarelserna och omgivningen. Här förstår jordmänniskorna inte, att peppar är peppar och socker är socker och att man inte får vänta sig, att dessa eller andra ämnen genast skall bli till något annat i situationer, där detta skulle vara till vår fördel, och att det därför är lika nödvändigt att använda de absolut rätta ämnena vid sammansättningen av våra själsliga företeelser som vid sammansättningen av våra fysiska. När man därför hör sådana uttryck som: Det är förfärligt att de människorna skall drabbas så hårt eller det är förfärligt att han (hon) skall få lida så eller liknande, så är dessa uppfattningar uttryck för total okunnighet. De röjer en direkt kritik av Försynen, naturen eller den allt omfattande, intellektuella och därmed kärleksfulla makt, som representeras genom ämneslagens absoluta obönhörlighet. Men sådana yttranden har dock ett visst lysande skimmer över sig, i det de ju samtidigt mer eller mindre är uttryck för medlidande med dem som lider, varigenom de alltså i motsvarande grad uppfyller tillvarons lag: Du skall älska din nästa som dig själv. 16

19 Källtexter från Nya testamentet Matteus, kap. 5, I haven hört att det är sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger eder att I icke skolen stå emot en oförrätt; utan om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom; och om någon vill gå till rätta med dig för att beröva dig din livklädnad, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå två med honom. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån den som vill låna av dig. I haven hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner, och bedjen för dem som förfölja eder, och varen så eder himmelske Faders barn; han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ty om I älsken dem som älska eder, vad lön kunnen I få därför? Göra icke publikanerna detsamma? Och om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Göra icke hedningarna detsamma? Varen alltså I fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.» Matteus, kap. 26, 52 [...]»Stick ditt svärd tillbaka i skidan: ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd. [...] Matteus, kap. 7, 1 2»Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda; ty med den dom varmed I dömen skolen I bliva dömda, och med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder. [...] Matteus, kap. 7, 7 12 Bedjen, och eder skall varda givet; söken, och I skolen finna; klappen, och för eder skall varda upplåtet. Ty var och en som beder, han får; och den som söker, han finner; och för den som klappar skall varda upplåtet. Eller vilken är den man bland eder, som räcker sin son en sten, när han beder honom om bröd, eller som räcker honom en orm, när han beder om fisk? Om nu I, som ären onda, förstån att giva edra barn goda gåvor, huru mycket mer skall icke då eder Fader, som är i himmelen, giva vad gott är åt dem som bedja honom! Därför, allt vad I viljen att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem; ty detta är lagen och profeterna. Matteus, kap. 16, 19»[...] Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.» Matteus, kap. 6, Samlen eder icke skatter på jorden, där mott och mal förstöra, och där tjuvar bryta sig in och stjäla, utan samlen eder skatter i himmelen, där mott och mal icke förstöra, och där inga tjuvar bryta sig in och stjäla. Ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara. 17

20 Onsdag Den barmhärtige samarien om nästan och kärleken till nästan Innehållsöversikt Texter från Tredje testamentet Livets Bog, del 4 st Livets Bog, del 5 st Utdrag från rubriken: Frågor och svar kosmos nr 11/1987 Källtexter från Gamla testamentet 5 Mos 6, 4 8 Källtexter från Nya testamentet Matteus, kap. 22, Markus, kap. 12, Lukas, kap. 10, Den store Danske Encyklopædi Samaritanere Livets Bog, del 4 St Vem är vår nästa? Kärlek till nästan är ett annat slag av kärlek än sympatin för det motsatta könet Men vad skall vi nu med ett sådant ideal till? Det kan ju inte annat än kollidera med de gängse äktenskapliga traditionerna. Det nya idealet säger ju inte att du skall älska din hustru som dig själv. Det säger inte heller att du skall älska din man som dig själv, utan det säger uttryckligen att du skall älska din nästa som dig själv. Det är alltså inte det förhållandet att man är hustru eller man, syster eller bror eller på annat sätt släkt med någon, som betingar att man skall älskas av väsendet i fråga som detta väsen älskar sig självt. Även om man är en främling, skall man älskas av detta väsen. Det enda som då återstår som en förutsättning för att man skall älskas av sin nästa som denna älskar sig själv, är uteslutande att man är ett levande väsen och befinner sig inom vederbörandes manifestationsområde. Förutsättningen för att man skall älska ett väsen som man älskar sig själv är ju att detta väsen är ens nästa, det vill säga är det eller de väsen som i bokstavlig mening befinner sig närmast en själv i det fysiska rummet, var man än må befinna sig. Av två väsen, av vilka det ena befinner sig i vår omedelbara närhet och det andra på hundra kilometers avstånd, är alltså det förstnämnda vår nästa som har rätt till vår kärlek. Om det befinner sig i ett tillstånd av sjukdom och eländighet och har behov av vår hjälp, överträder vi lagen om kärlek till nästan om vi inte efter vår förmåga hjälper väsendet som vi själva skulle vilja bli hjälpta om vi vore i samma nödställda situation. Och hjälpen bör alltså vara lika effektiv antingen vårt närmaste väsen är ett djur eller en människa, men givetvis intellektuellt avpassad för respektive väsens naturliga livsstadium. I motsatt fall skulle det inte vara kärlek vi utvecklade men mer om detta senare. Det är alltså det förhållandet att väsendet är vår närmaste och att vi således är det väsen som befinner sig på det kortaste avståndet från vederbörande, som är förutsättningen för dess rätt till och krav på vår kärlek och den 18