Diskriminering, etniskt ursprung, diskrimineringsantagande, direkt diskriminering, trakasserier, banktjänster

Transkript

1 Diskriminering, etniskt ursprung, diskrimineringsantagande, direkt diskriminering, trakasserier, banktjänster DISKRIMINERINGSNÄMNDEN Diarienummer: 2012/1739 Givet: Sökanden har yrkat att den diskriminering som sökanden utsatts för då han använt banktjänster ska förbjudas och att Nordea Bank Finland Abp ska föreläggas med vite, eftersom banken inte godkände hans franska identitetshandling för styrkande av identiteten. Diskrimineringsnämnden ansåg att sökanden hade framlagt en detaljerad och trovärdig beskrivning av det förfarande på basis av vilket han ansåg sig ha blivit utsatt för diskriminering i fråga om att få tillgång till banktjänster, och på basis av vilket ett diskrimineringsantagande har uppkommit. Diskrimineringsnämnden ansåg att bankens förfarande har inneburit direkt diskriminering samt att avlägsnandet av sökanden från banklokalen utan betjäning har inneburit att sökandens värdighet och integritet har kränkts. Till dessa delar har det såldes varit fråga om trakasserier som är förbjudna enligt lagen om likabehandling. Trakasserier som förbjuds i 6 2 mom. 3 punkten i lagen om likabehandling är en relativt grov form av diskriminering. Därför anser diskrimineringsnämnden, med beaktande av de omständigheter som framkommit i ärendet, att beslutet om förbud ska förenas med vite på euro. Sökandens krav: Sökanden har yrkat att den diskriminering som sökanden utsatts för då han använt banktjänster ska förbjudas och att Nordea Bank Finland Abp (nedan kallat banken) ska föreläggas med vite, eftersom banken inte godkände hans franska identitetshandling för styrkande av identiteten, även om hans identitetshandling hade antecknats som officiell identitetshandling i det avtal som sökanden hade ingått med banken, och även om banken godtog en finländsk identitetshandling för styrkande av identiteten. Sökandens motiveringar: Sökanden hade öppnat ett bankkonto i banken den 8 oktober I bankens kontoavtal hade det noterats att identiteten intygas med hjälp av en identitetshandling. Sökanden hade använt bankkontot enligt avtalet i sex års tid på så sätt att hans franska identitetshandling hade godkänts för styrkande av identiteten då han uträttat sina bankärenden. Den sista gången hade sökanden gått in på bankens kontor i Kampen och styrkt sin identitet med en fransk identitetshandling i 1

2 december 2010 då sökanden skulle hämta de nyckelkoder som han behövde för att uträtta bankärenden på Internet. Då sökanden hade gått in på bankens kontor i Kampen den 26 januari 2011 för att göra en deposition hade hans franska identitetshandling inte godkänts för styrkande av identiteten, utan man hade krävt att han skulle uppvisa ett pass för att styrka sin identitet. Chefen på bankens kontor i Kampen hade uppmanat sökanden att reda ut problemet med bankens kundtjänst. Sökanden hade omedelbart ringt kundtjänsten, där man menade att sökanden borde ha kunnat uträtta sina ärenden med sitt identitetskort. Man lyckades dock inte lösa problemet med bankens kontor i Kampen. Då hade sökanden velat avsluta sitt bankkonto på banken, men kontorschefen hade inte gått med på det. Enligt de anvisningar som kundtjänsten hade givit sökanden hade sökanden försökt ringa den överordnade chefen på det nummer som sökanden fått från kundtjänsten, men då hade väktarna avlägsnat honom ur kontorslokalen. Banken godkände fortfarande inte sökandens franska identitetshandling för styrkande av identiteten, även om den hade godkänts när sökanden ingick kontoavtalet. Banken hade inte skickat sökanden något meddelande om ändrade avtalsvillkor såsom 13.1 i det avtal som sökanden ingick med banken förutsätter. Banken hade betalat sökanden 50 euro som kompensation för att hans kundupplevelse var negativ. Bankens kundombudsman hade i sitt svar som tillsänts sökanden den 27 januari 2012 konstaterat att betjäningssituationen den 26 januari 2011 enligt en efterhandsbedömning hade kunnat hanteras på ett annat sätt. Sökanden anser att hans franska identitetshandling var ett personbevis som enligt lagar, bestämmelser inom finansväsendet samt kontoavtalet kunde godkännas för styrkande av identiteten. Endast enligt bankens interna anvisningar, som banken inte har framlagt, dög den franska identitetshandlingen inte för styrkande av identiteten. Enligt bankens interna anvisningar godkände banken enbart finländska identitetshandlingar eller alternativt finskspråkiga, svenskspråkiga eller engelskspråkiga identitetshandlingar för styrkande av identiteten. Anvisningarna är diskriminerande gentemot andra nationaliteter. Svarandens svar: Banken bestrider att den skulle ha diskriminerat sökanden på grundval av hans etniska ursprung, eftersom skälet till att banken inte godtagit sökandens handling för styrkande av identiteten enbart var lagens och myndigheternas bestämmelser samt bankens interna anvisningar. Motiveringar till svaret: Banken konstaterar att det inte finns någon allmän nationell lagstiftning om identifieringshandlingar, där godtagbara identifieringshandlingar skulle anges. Enligt den standard som fastställts av Finansinspektionen ska identiteten för en fysisk person kunna verifieras med hjälp av en handling som kommer från en 2

3 trovärdig och oberoende källa och dessutom ska identifieringen grunda sig på en giltig identitetshandling som utfärdats av en myndighet. Banken har rätt att be kunden framlägga en kompletterande utredning om kundens identitet inte kan styrkas med hjälp av den identitetshandling som kunden framlägger. Den övervakade inrättningen kan på grundval av sina egna principer för riskhantering besluta vilka av de handlingar som anges i standarden som kan godkännas av den berörda inrättningen som identifieringshandlingar. Som identifieringshandling godkänner banken ett pass som utfärdats av en utländsk myndighet samt från fall till fall ett EU-identitetskort, om kunden kan kännas igen på grundval av detta identitetskort, samt om det i denna handling på engelska, svenska eller finska framgår att det är frågan om en identitetshandling som utfärdats av sådana myndigheter som utfärdar dylika identitetshandlingar i det berörda landet. Övriga handlingar kan inte godkännas, eftersom banken inte i praktiken har några möjligheter att känna igen och ha kunskap om identitetshandlingar som används i olika länder, eller försäkra sig om deras giltighet, riktighet och äkthet. Sökandens franska identitetshandling godkändes inte som identifieringshandling uttryckligen på grund av detta skäl. Enligt de anvisningar som banken hade år 2011 identifieras utländska kunder i huvudsak med hjälp av pass. En kund som kommer från ett sådant EU-land där det inte behövs något pass för inresa till Finland kan emellertid som inresedokument använda ett identitetsbevis som utfärdats av en myndighet i kundens hemland. Ett sådant identitetsbevis kan från fall till fall godkännas som identifieringshandling. Faktum var dock att man år 2011 redan krävde bland annat att den som godkänner identitetsbeviset i banken på ett trovärdigt sätt kan uttolka att det var en sådan handling som utfärdats av en myndighet uttryckligen för styrkande av identiteten. Detta innebär bland annat att tjänstemannen på banken borde ha kunnat förstå den text som fanns på identitetshandlingen. Bankens förfarande i fråga om godkännandet av identitetsbevis hade varit inkonsekvent med tanke på kunden. Det fanns skillnader i sättet att agera på olika kontor då det handlade om huruvida det franska identitetskort som framlades av kunden skulle godkännas som identitetshandling, eftersom man inte hade gjort några anteckningar om att det identitetskort som kunden använde hade godkänts, så att ett annat kontor skulle ha kunnat utnyttja dessa anteckningar. Servicesituationen i banken den 26 januari 2011 hade eskalerat och blivit hotande. Därför hade man varit tvungen att kalla på väktare från köpcentret. Banken har inte kunnat ta ställning till bevakningsföretagets agerande. Föredragandens beslutsförslag: 1. Diskrimineringsnämnden anser att det i denna ansökan är frågan om ett ärende som gäller sökandens etniska ursprung och som ingår i diskrimineringsnämndens kompetensområde. 3

4 2. Diskrimineringsnämnden förbjuder Nordea Bank Finland Abp att fortsätta med eller upprepa behandlingen av sökanden på ett sätt som strider mot 6 i lagen om likabehandling. 3. Diskrimineringsnämnden förelägger att ett vite på euro ska förenas med förbudsbeslutet. Nordea Bank Finland Abp ska iaktta förbudsbeslutet senast den 1 april Frågeställning: I detta ärende handlar det om huruvida sökanden på grund av sitt etniska ursprung har behandlats mer ogynnsamt än andra när det gällde att få banktjänster, emedan hans franska identitetskort inte godkänts på banken för identifiering av honom då han i enlighet med kontoavtalet ville använda sin egendom som förvaltades av banken, samt huruvida det i bankens agerande gentemot kunden har varit fråga om trakasserier enligt vad som avses i 6 2 mom. 3 punkten i lagen om likabehandling. Motiveringar till beslutsförslaget: 1. Diskrimineringsnämndens kompetens i ärendet Inom ramen för sitt kompetensområde undersöker diskrimineringsnämnden ärendet som ett fall av diskriminering på grund av etnisk bakgrund. I diskrimineringsnämndens beslut behandlas ärendet därför inte som eventuell diskriminering av medborgare inom Europeiska unionen. Enligt 22 i Finlands grundlag (731/1991) ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Enligt 11 2 mom. och 13 1 mom. i lagen om likabehandling (21/2004) ingår det i diskrimineringsnämndens uppgifter att övervaka att förbudet mot diskriminering på grund av etniskt ursprung följs, utom när det gäller arbetsavtalsförhållanden och offentligrättsliga anställningar. Diskrimineringsnämnden kan enligt 13 3 mom. i lagen om likabehandling ge ett beslut om förbud mot etnisk diskriminering samt förena förbudet med vite och döma ut vitet på det sätt som bestäms i viteslagen (1113/1990). Lagen om likabehandling tillämpas i enlighet med 2 2 mom. 4 punkten i lagen på tillhandahållande till allmänheten av lös eller fast egendom eller tjänster som är allmänt tillgängliga. Genom lagen om likabehandling genomförs Europeiska unionens direktiv om genomförandet av principen av likabehandling av personer oavsett deras ras och etniska ursprung (2000/43/EG) och direktivet om inrättande av en allmän ram för likabehandling (2000/78/EG). 4

5 Vid sidan av lagen om likabehandling ska man även beakta Finlands grundlag och sådana internationella avtal om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland, samt Europeiska unionens lagstiftning när begreppet diskriminering på grund av etniskt ursprung tolkas (RP 44/2003). Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har bedömt begreppet om etniskt ursprung på så sätt att det utgör en bred helhet som grundar sig på särdragen inom en social grupp, bland annat nationalitet, stamtillhörighet, religiös övertygelse, språk, eller seder och traditioner kopplade till ursprunget och kulturarvet. Diskriminering på grund av faktiskt eller förmodat etniskt ursprung är förbjudet (Människorättsdomstolen , Timishev v. Ryssland, målen 55762/00 och 55974/00, punkt 55 och 56). Ansökan gäller ett ärende som handlar om tillgången till banktjänster i Finland för en person som är fransk till sitt etniska ursprung. I denna ansökan handlar det således om ett ärende som gäller sökandens etniska ursprung och som ingår i diskrimineringsnämndens kompetensområde. 2. Bedömning av påstådd diskriminering Direkt diskriminering Enligt 6 1 mom. i lagen om likabehandling får ingen diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Med direkt diskriminering avses att någon behandlas mindre förmånligt än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle behandlas i en jämförbar situation. Det är frågan om direkt diskriminering även när gärningsmannen inte har upplevt att han handlat diskriminerande på en förbjuden grund enligt 1 mom, om förfarandet vid en objektiv bedömning skall anses vara diskriminering (RP 44/2003 rd, s. 44). Enligt direktiven är direkt diskriminering på de grunder som fastställts i direktiven aldrig någonsin tillåtet. Således tillstyrktes lagen om likabehandling av riksdagen uttryckligen på så sätt att berättigade grunder för direkt diskriminering inte accepterades (AjUB 7/2003 rd. RP 44/2003 rd, s. 7). Diskriminering i sig förutsätter inte avsikt eller vållande (RP 44/2003 rd, s. 46). Överträdelse av diskrimineringsförbudet förutsätter dock att särbehandlingen har skett till följd av ett medvetet beslut eller en medveten åtgärd, oberoende av om det är fråga om en aktiv åtgärd eller ett avgörande som beror på en försummelse (RP 44/2003 rd, s. 51) Trakasserier Enligt 6 2 mom. 3 punkten i lagen om likabehandling utgör även trakasserier förbjuden diskriminering. Med trakasserier avses uppsåtlig eller faktisk kränkning av 5

6 en persons eller människogrupps värdighet och integritet så att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller aggressiv stämning skapas. Enligt 6 2 mom. 4 punkten i lagen om likabehandling avses med diskriminering även instruktioner eller befallningar att diskriminera. En instruktion eller befallning kunde till exempel vara handledning, instruktioner eller förpliktelser att diskriminera. Ett villkor för att kriterierna på trakasserier skall uppfyllas är att den som utfärdar instruktionen eller befallningen har befogenheter att göra det eller befinner sig i en sådan ställning i förhållande till den som får instruktionen eller befallningen som är förenad med möjlighet att utfärda instruktion eller befallning (RP 44/2003 rd, s. 45). Förbudet mot trakasserier skulle gälla endast relativt allvarligt förfarande. Förbudet skall omfatta såväl avsiktliga trakasserier som ett förfarande som i själva verket leder till trakasserier. Bemötandet skall också innebära trakasserier när gärningsmannen enligt sedvanlig prövning borde ha vetat att hans uppträdande eller förfarande annars kränker en annan persons värdighet och skapar en hotande, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller hotande atmosfär. Förhindrande och undvikande av trakasserier bygger framför allt på att man tar hänsyn till andra människor och respekterar varje individs integritet och människovärde (RP 44/2003 rd, s. 45). Diskrimineringsnämnden har tidigare ansett det utgöra en kränkning av den berörda personens värdighet och integritet om en person i egenskap av kund avlägsnas från affärslokalen och om den berörda inrättningen underlåtit att betjäna kunden, då det på detta sätt hade skapats en förödmjukande stämning (Diskrimineringsnämnden , diarienummer 2436/66/2006). 2.2 Bestämmelser om diskriminering i internationella avtal om mänskliga rättigheter samt Europeiska unionens lagstiftning Vid sidan av lagen om likabehandling ska man även beakta Finlands grundlag och sådana internationella avtal om mänskliga rättigheter som är bindande för Finland, samt Europeiska unionens lagstiftning när begreppet diskriminering på grund av etniskt ursprung tolkas (RP 44/2003 rd). Enligt förarbetena till lagen om likabehandling (RP 44/2003 rd, s.32) är tolkningen av lagen bunden till Europeiska unionens direktiv som genom den genomförs på det sätt som avses i direktiven, även om bestämmelsernas ordalydelse inte till alla delar fullständigt motsvarar ordalydelsen i direktiven eftersom de är skrivna i en form som motsvarar den nationella rättsordningen. Tolkningen av bestämmelserna i lagen följer tolkningsbesluten som Europeiska unionens domstol utfärdat om bestämmelserna i nämnda direktiv. I artikel 14 av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 18-19/1990, nedan kallad Europeiska människorättskonventionen) förbjuds diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 6

7 I det 12. tilläggsprotokollet till artikel 14 i Europeiska människorättskonventionen (FördrS 8-9/2005) förbjuds diskriminering på så sätt att åtnjutandet av varje rättighet som anges i lag skall säkerställas utan diskriminering på någon grund enligt vad som nämns i artikel 14. I punkt 22 av Europarådets förklarande promemoria till det 12. tilläggsprotokollet till Europeiska människorättskonventionen konstateras att det 12. tilläggsprotokollet avser diskriminering som gäller åtnjutandet av sådana rättigheter som uttryckligen beviljats enskilda individer på grundval av den nationella lagstiftningen. Tilläggsprotokollet avser också sådana förhållanden mellan privatpersoner som staten i allmänhet förväntas reglera, så som att privatpersoner godtyckligt vägrar tillhandahålla tjänster åt allmänheten. Enligt artikel 21 punkt 1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska all diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning vara förbjuden. Enligt artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt att besitta lagligen förvärvad egendom, att nyttja den, att förfoga över den och att testamentera bort den. Nyttjandet av egendomen får regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen. 2.3 Antagande om diskriminering och bevisbörda I 17 i lagen om likabehandling stadgas att när personer som anser sig kränkta, genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller annan behörig myndighet lägger fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering, skall det åligga svaranden att bevisa att det inte föreligger något brott mot denna princip (RP 44/2003 rd, s. 56). Av förarbetena till lagen om likabehandling framgår att ett diskrimineringsantagande uppstår om sökanden lyckas framställa trovärdiga uppgifter utifrån vilka man kan anta att sökanden blivit föremål för diskriminerande behandling. Sakförhållanden som ger upphov till ett diskrimineringsantagande förutsätter inte fullständig bevisning, utan för att ett diskrimineringsantagande ska uppstå, räcker det med sakligt framställda motiveringar av sökanden, utifrån vilka sökandens ansökan på sådant sätt är trovärdig att diskrimineringsnämnden på objektiva grunder kan uppmana svaranden att ge svar för att diskrimineringsnämnden ska kunna utreda huruvida sökandens påståenden är sanningsenliga och huruvida svaranden kan upphäva sökandens framlagda bevisning. Även om svaranden inte helt kan upphäva sökandens framlagda påstående, kan svarandens svar försvaga sökandens framlagda bevisning på ett sådant sätt att den hamnar under beviströskeln (RP 44/2003 rd, s. 57). Ett antagande om diskriminering ska alltså föregås av en bedömning av den egentliga bevisföringen och nödvändiga uppgifter för denna bedömning fås just från svarandens svar. I annat fall skulle avsikten att främja att rättigheterna effektivt 7

8 tillgodoses, vilket nämns i 17 i lagen om likabehandling, inte uppnås. Det handlar uttryckligen om att tillämpa en för den diskriminerade förmånlig bestämmelse om bevisbörda (RP 44/2003 rd, s. 62). Att utredningsansvaret delas enligt officialprincipen i enlighet med förvaltningsprocesslagen och att en för den diskriminerade förmånlig bestämmelse om bevisbörda tillämpas framhäver diskrimineringsnämndens betydelse som rättsskyddsmedel mot etnisk diskriminering (RP 44/2003 rd, s. 62). För att bevisbördan ska flyttas över till svaranden förutsätter det att käranden har framlagt trovärdiga sakförhållanden som tyder på att det är fråga om diskriminering. Käranden ska framlägga konkreta sakförhållanden utifrån vilka man kan anta att det är fråga om en sådan diskrimineringssituation som är förbjuden enligt 6. Enbart ett påstående eller en misstanke som inte ligger till grund för framläggande av sakförhållanden flyttar inte över bevisbördan till svaranden. Fullt bevis förutsätts emellertid inte, utan det räcker med att ett antagande om diskriminering uppstår. Av ett diskrimineringsantagande förutsätts objektivitet. När ett antagande om diskriminering uppstått flyttas bevisbördan över till svaranden. Svaranden har möjlighet att kullkasta kärandens framlagda bevis eller försvaga det så att bevisningen hamnar under beviströskeln. Om svaranden inte lyckas omkullkasta diskrimineringsantagandet, kan han eller hon lägga fram bevis för att förbudet mot diskriminering i 6 inte har överträtts (RP 44/2003 rd, s. 57). Avsikten med att flytta över bevisbördan som avses i 17 i lagen om likabehandling är att främja att rättigheterna effektivt tillgodoses eftersom det i diskrimineringsfall kan vara svårare än vanligt att lägga fram bevis och i allmänhet kan endast svaranden påvisa att svarandens påstådda diskriminerande handling är grundad på andra orsaker än sådana orsaker som är anknutna till käranden som person (GrUU 10/2003). 3. Bestämmelser och myndighetsanvisningar om identifiering av bankkunder Vid insättning av medel i en bank skall banken och den som öppnar kontot ingå ett avtal om insättningen, enligt 135 i kreditinstitutslagen (121/2007). Identiteten hos den som öppnar kontot skall alltid kontrolleras och i avtalet skall antecknas tillräckliga uppgifter om den som öppnar kontot, om kontoinnehavaren och om vilka som har rätt att använda kontot. Enligt mom. i lagen om ändring av 145 i kreditinstitutslagen (505/2008) ska ett kreditinstitut ha kännedom om sina kunder. I fråga om att ha kännedom om kunderna gäller dessutom det som stadgas i lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (503/2008). Finansinspektionen kan utfärda mer detaljerade bestämmelser om de förfaranden som ska följas vad gäller kännedomen om kunderna enligt vad som avses i 1 mom. Enligt 6 i lagen om penningtvätt (503/2008) ska en rapporteringsskyldig kunna visa en i 31 avsedd tillsynsmyndighet eller den som förordnats att utöva tillsyn att den rapporteringsskyldigas metoder för kundkontroll och fortlöpande övervakning enligt 8

9 denna lag är tillräckliga med beaktande av risken för penningtvätt och finansiering av terrorism. Enligt 7 1 mom. i lagen om penningtvätt ska den rapporteringsskyldiga identifiera sin kund och enligt 7 2 mom. 1 punkten ska kundens identitet kontrolleras när ett fast kundförhållande etableras. Vidare ska den rapporteringsskyldiga enligt 7 2 mom. 5 punkten kontrollera kundens identitet om den rapporteringsskyldiga ifrågasätter att uppgifterna om en kund vars identitet tidigare har kontrollerats är tillförlitliga eller tillräckliga. Enligt 3 i lagen om ändring av kreditinstitutslagen (600/2010) övervakar Finansinspektionen att denna lag samt bestämmelser och föreskrifter som utfärdas med stöd av den följs. Finansinspektionen har utfärdat standarden S 2.4, som trädde i kraft den 1 september 2010 och som handlar om att ha kännedom om kunderna. I denna standard ges närmare anvisningar och bestämmelser om identifiering av kunden och om verifiering av kundens identitet. 4. Innehållet i det avtal om kontoanvändning som kunden ingick med banken Den 8 oktober 2004 ingick sökanden ett kontoavtal med bankens kontor i Otnäs för att öppna ett depositionskonto. I detta avtal om kontoanvändning hade det antecknats att kunden styrker sin identitet med ett identitetskort (personal ID card). Enligt punkt 8 i avtalet om kontoanvändning har banken rätt att vägra att ge kunden tillåtelse att ta ut pengar, om banktjänstemannen har skäl att ifrågasätta äktheten av den identitetshandling som framlagts för banktjänstemannen, och dessutom har banken av säkerhetsskäl rätt att begränsa kundens rätt att ta ut medel på annat håll än på det bankkontor där kontoavtalet har ingåtts. Enligt punkt 13.1 i avtalet om kontoanvändning ska banken skriftligen meddela kontoinnehavaren om alla sådana ändringar av kontoavtalet som inte beror på lagändringar eller andra myndighetsbeslut och som innebär att kontoinnehavaren får mer skyldigheter eller att kontoinnehavarens rättigheter inskränks. Ändringarna av avtalet om kontoanvändning träder i kraft tidigast inom två månader efter att det skriftliga meddelandet om ändring har sänts till kunden. Om kontoinnehavaren inte godkänner ändringarna, har denne rätt att avsluta kontot enligt punkt 15 i avtalet om kontoanvändning. Enligt punkt 15 i avtalet om kontoanvändning har kontoinnehavaren rätt att säga upp avtalet omedelbart om inget annat överenskommits. De medel som finns på kontot ska tas ut efter att avtalet har sagts upp. Diskrimineringsnämndens beslut: Diskrimineringsnämnden anser att sökanden har givit en detaljerad och trovärdig beskrivning av det förfarande som ligger till grund för att sökanden anser sig ha blivit diskriminerad i fråga om tillgången till banktjänster. Enligt den utredning som 9

10 sökanden framlagt har han inte kunnat använda sitt bankkonto i enlighet med villkoren i det avtal om kontoanvändning som ingicks mellan Nordea Bank Finland Abp och sökanden, eftersom hans franska identitetshandling inte godkändes av banken som en sådan identitetshandling som ger honom rätt att använda bankkontot, vilket inte är förenligt med villkoren i avtalet om kontoanvändning. På dessa grunder anser diskrimineringsnämnden att ett diskrimineringsantagande uppstått. Eftersom sökanden har lagt fram en utredning som gett upphov till ett diskrimineringsantagande, anser diskrimineringsnämnden att bevisbördan har flyttats över. Nordea Bank Finland Abp ska således bevisa att banken inte handlat på ett sätt som strider mot förbudet i 6 i lagen om likabehandling. 1. Sökandens identitetskort i egenskap av identifieringshandling Bankens kontor i Kampen vägrade ge sökanden möjlighet att göra en insättning den 26 januari 2011 med motiveringen att banken inte godkände sökandens franska identitetskort som en sådan identitetshandling som accepteras i syfte att identifiera kunden. I det svar som banken tillsände sökanden den 23 mars 2011 hade banken dessutom krävt att sökanden vid sidan om sitt franska identitetskort även skulle ta med sitt pass till kontoret för att få använda sitt konto. Den 22 juni 2010 har Finansinspektionen gett anvisningar som trädde i kraft den 1 september 2010 och som berörde dels bankernas kännedom om sina kunder, dels handlingar som styrker en kunds identitet (Standarden S 2.4). Enligt punkt 60 i dessa anvisningar kan banken verifiera en fysisk persons identitet med hjälp av ett dokument som utfärdats av en finländsk myndighet, dvs. ett körkort, identitetskort, pass, diplomatpass, främlingspass eller ett resedokument för en flykting, eller ett FPA-kort med foto. I samma punkt anges att denna verifiering kan ske även med hjälp av ett nationellt pass som utfärdats av en utländsk myndighet och med ett sådant identitetskort som godkänns som resedokument. Enligt punkt 61 i Finansinspektionens anvisningar kan den övervakade inrättningen på grundval av sina egna principer för riskhantering besluta vilka av de ovannämnda handlingarna kan godkännas av den berörda inrättningen som handlingar för att styrka en persons identitet. Banken tillsände Diskrimineringsnämnden de interna anvisningarna för identifiering som gällde på banken den 26 januari Enligt dessa anvisningar identifieras utländska kunder i huvudsak med hjälp av pass, men då det gäller en kund som kommer från ett sådant EU-land där det inte behövs något pass för inresa till Finland kan personen ifråga som inresedokument använda ett sådant identitetsbevis som utfärdats av myndigheterna i kundens hemland. Ett sådant identitetsbevis kan från fall till fall godkännas som identifieringshandling. Diskrimineringsnämnden konstaterar att det med anledning av myndighetsanvisningar eller bankens interna anvisningar inte har uppkommit några som helst hinder för att sökandens franska identitetskort skulle kunna godkännas som en identitetshandling för styrkande av identiteten. 10

11 Då bankens förfarande bedöms ska man dessutom beakta punkt 13.1 i sökandens avtal om kontoanvändning. Enligt denna punkt borde banken skriftligen ha meddelat sökanden om den förändring som skett, och i så fall skulle ändringen ha trätt i kraft senast två månader efter att det skriftliga meddelandet hade tillsänts sökanden. Mot bakgrund av de skäl som anförts ovan borde sökandens identitetskort ha godkänts som ett dokument för verifiering av hans identitet. 2. Behovet av att utreda sökandens identitet I det avtal om kontoanvändning som ingicks mellan banken och sökanden krävs det inte att kontoinnehavaren ska styrka sin identitet då han gör en kontantinsättning. Enligt punkt 34 i de anvisningar som offentliggjorts av Finansinspektionen har banken i enlighet med lagen om penningtvätt skyldighet att identifiera kunden och verifiera dennes identitet då banken överför medel till ett belopp som överstiger euro, om detta inte sker från kundens konto (kontantbetalning). I detta ärende har det inte framkommit att sökanden skulle ha försökt göra en sådan kontantinsättning som överskrider den ovannämnda gränsen och medför en identifieringsskyldighet för banken, vilket innebär att banken inte borde ha haft någon identifieringsskyldighet då sökanden försökte göra en kontantinsättning på sitt konto den 26 januari Banken har inte anfört att banktjänstemännen skulle ha haft skäl att ifrågasätta äktheten av den identitetshandling som sökanden framlade. Banken har hänvisat till att den godkänner endast finskspråkiga, svenskspråkiga eller engelskspråkiga identitetshandlingar, eftersom banktjänstemannen måste kunna förstå den text som fanns på identitetshandlingen. För att råda bot på detta problem upprätthåller Europeiska unionens råd webbsidan Prado på alla medlemsstaters språk ( Det är ett internetbaserat register över äkta identitets- och resehandlingar och det är avsett att användas i synnerhet av banker och kreditinstitut med flera. På denna webbsida finns det bilder av och identifikationsuppgifter för de identitetskort som godkänns av medlemsstaterna som officiella resedokument, vilket även inbegriper det franska identitetskort som sökanden använder. På webbplatsen finns det en ordlista där det är lätt att hitta de finskspråkiga motsvarigheterna till de termer som använts på sökandens franskspråkiga identitetskort ( På denna webbplats finns det även en tjänst ( där man kan mata in numret på ett identitetsbevis för att få reda på huruvida det enligt de nationella myndigheternas uppgifter handlar om ett sådant dokument som är stulet eller försvunnet, huruvida dokumentets giltighetstid har löpt ut, huruvida dokumentet ifråga är ogiltigt eller huruvida ett dokument med detta nummer inte ännu har beviljats i form av ett giltigt dokument. På denna webbplats finns även telefonnumret till den nationella kontaktpunkten ( ), där man vid behov kan be om ytterligare uppgifter. Enligt bankens interna anvisningar kunde man dessutom i dylika situationer ha begärt ytterligare och mer detaljerade utredningar. Banken kunde också ha fått 11

12 ytterligare uppgifter genom att ringa Help Desk-numret, där man ansvarar för bankens säkerhetsfrågor. Eftersom sökandens franska identitetskort har godkänts som resedokument i Europeiska unionen, ska tillförlitligheten av detta identitetskort jämställas med ett sådant identitetskort som utfärdats av finländska myndigheter då en persons identitet verifieras. Således anser diskrimineringsnämnden att det enda skälet till bankens sätt att agera var att sökanden hade ett franskt identitetskort, och därför har banken utan rimliga skäl försatt sökanden i en mer ofördelaktig ställning jämfört med andra kunder då det handlar om styrkande av identiteten. Med beaktande av de faktorer som angivits ovan samt övriga omständigheter anser diskrimineringsnämnden att bankens förfarande var direkt diskriminerande mot sökanden. 3. Allvarlighetsgraden för bankens förfarande Enligt sökanden hade han fått numret till den engelskspråkiga kundservicen av kontorschefen och omedelbart ringt detta nummer, och där hade man varit av den åsikten att sökandens franska identitetskort borde ha kunnat accepteras vid verifieringen av sökandens identitet. På kundtjänsten hade man givit sökanden telefonnumret till kontorschefens överordnade och uppmanat sökanden att ringa upp den överordnade. Således hade sökanden med fog förväntat sig att ärendet kunde redas ut på banken, då han agerar enligt de anvisningar som han får från kundtjänsten och ringer upp rätt person. Sökanden hade inte höjt rösten, han hade suttit på sin plats och han hade inte betett sig hotfullt, utan hade försökt reda ut ärendet per telefon. Banken hade tillkallat väktarna för att avlägsna honom ur bankens utrymmen, eftersom personalen hade upplevt betjäningssituationen som hotande. Enligt vad sökanden berättat hade väktarna börjat föra ut honom på begäran av chefen för kontoret i Kampen och gripit tag i honom då han enligt de anvisningar han fått på bankens kundtjänst hade försökt ringa numret till den andra bankchefen för att kunna reda ut ärendet. Väktarna hade tolkat sökandens agerande som passivt motstånd i det läge då sökanden skulle föras ut och hade därefter med våld fört ut sökanden ur kontorslokalen. Utanför bankens kontor i Kampen hade väktarna fällt sökanden till marken och satt handbojor på honom. Han hade gripits och efter att ha varit i förvar i ungefär en timmes tid hade han förts till polismyndigheterna. Banken har inte framfört några sådana detaljerade aspekter kring sökandens agerande som hade givit anledning att tro att sökanden hade betett sig hotfullt. Banken hade även vägrat att avsluta sökandens konto fastän sökanden hade krävt det, eftersom han inte hade kunnat använda sitt konto. Då man bedömer allvarlighetsgraden av detta förfarande bör man beakta alla omständigheter som är kopplade till detta förfarande. Då man bedömer bankens agerande, ska man ta i beaktande punkt 15 i avtalet om kontoanvändning. Enligt denna punkt har kontoinnehavaren rätt att avsluta kontot 12

13 om han inte godkänner ändringarna. Enligt punkt 15 i avtalet om kontoanvändning har kontoinnehavaren dessutom rätt att säga upp avtalet omedelbart om inget annat överenskommits. Vid en bedömning av allvarlighetsgraden av detta förfarande ska man beakta att banken vägrade ge sökanden möjlighet att använda sitt depositionskonto enligt villkoren i det avtal om kontoanvändning som ingåtts med sökanden, och dessutom ska man ta i beaktande att banken på detta sätt har ingripit i hans egendomsskydd, som har garanterats sökanden som en grundläggande rättighet. Enligt 15 i grundlagen är vars och ens egendom tryggad. Sådana åtgärder med vilka rättigheterna eller friheterna för en rättsinnehavare inom förmögenhetsrätten begränsas på något avgörande sätt jämfört med tidigare eller genom vilka den berörda rättsinnehavaren får avsevärt fler skyldigheter jämfört med tidigare har även tolkats som inskränkningar av egendomsskyddet i rättslitteraturen. Sådana rättigheter med förmögenhetsvärde som baserar sig på avtalsförhållanden och övriga privaträttsliga handlingar är en privatpersons egendom enligt vad som avses i grundlagen. Egendomsskyddet gäller alla avtalsparters rättigheter på lika villkor. (Perusoikeudet, s och 588, WSOY 2011) Sökanden agerade i enlighet med avtalet för kontoanvändning, precis som tidigare. Sökanden hade bestämmanderätten över de medel som fanns på sökandens depositionskonto enligt de villkor som avtalats med banken. På grundval av gällande myndighetsanvisningar och lagstiftningen, avtalet om kontoanvändning, bankens tidigare praxis som tillämpats i flera år, samt den betjäning som sökanden fått då han uträttat sina bankärenden på kontoret i Kampen en månad tidigare hade sökanden med fog rätt att förvänta sig att hans franska identitetskort skulle ha godkänts i banken som en identifieringshandling för styrkande av identiteten. Av de utredningar som diskrimineringsnämnden har mottagit har det inte framgått att kontorschefen som gav ordern om att föra ut kunden eller att någon annan anställd på kontoret skulle ha börjat utreda ärendet på något annat sätt än genom att ge sökanden numret till kundtjänsten. Diskrimineringsnämnden anser att det att kunden fördes ut ur bankens utrymmen och att banken underlät att betjäna kunden under de rådande omständigheterna och med beaktande av de andra aspekterna som är knutna till detta ärende innebar en kränkning av den berörda personens värdighet och integritet och att man på detta sätt åtminstone skapat en förödmjukande stämning. Det handlar om faktiska trakasserier. I fråga om detta ärende finns det ingen utredning som tyder på att trakasserierna kan anses vara avsiktliga. Mot bakgrund av de motiveringar som anförts ovan och med tanke på de aspekter som hör ihop med fallet som helhet anser diskrimineringsnämnden att bankens åtgärder inte har varit lämpliga och nödvändiga utan sådana att bankens sätt att agera har kränkt sökandens värdighet och skapat en stämning som är förödmjukande för sökanden, vilket innebär att detta agerande ska anses vara trakasserier som är förbjudna enligt 6 2 mom. 3 punkten i lagen om likabehandling. 13

14 Vite Bankens agerande strider mot lagen om likabehandling och har utgjort direkt diskriminering. Enligt 6 2 mom. 3 punkten i lagen om likabehandling, där det handlar om förbjudna trakasserier, är detta frågan om ett relativt allvarligt förfarande som kränker mot lagen om likabehandling. Med tanke på de aspekter som framkommit i ärendet anser diskrimineringsnämnden det sålunda skäligt att förelägga ett vite på euro som förenas med förbudsbeslutet. Nordea Bank Finland Abp ska iaktta Diskrimineringsnämndens förbudsbeslut senast den 1 april Diskrimineringsnämndens förbudsbeslut ska iakttas enligt 18 2 mom. i lagen om likabehandling även om banken söker ändring av beslutet, såvida förvaltningsdomstolen inte fastställer något annat. Lagrum: Lagen om likabehandling, 2 2 mom. 4 punkten, 6 1 mom, 6 2 mom. 1 punkten, 6 2 mom. 3 punkten, 11 2 mom, 13 1 och 3 mom, 17, 18 2 mom. Lagen om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden, 7 c, 7 j Kreditinstitutslagen, 3, 135, mom. Lagen om penningtvätt, 6, 7 1 mom, 7 2 mom. 1 punkten, 7 2 mom. 5 punkten Viteslagen, 6 3 mom, 22 Finlands grundlag, 15, 22 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 17, artikel 21 Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 14 och det 12. tilläggsprotokollet Sökande av ändring: Bilagor 14