Krutbrännaren. Nr Årg 20 BOTANISKA FÖRENING

Transkript

1 Krutbrännaren Nr Årg 20 ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

2 Krutbrännaren Årgång 20, 2011 nr. 1 ISSN Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år Medlemsavgiften för 2011 är 100:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 130:-). För medlemmar yngre än 25 år är avgiften 50:-. Beloppet sättes in på föreningens postgironummer Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer. Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson. Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: ullabritt.oland@gmail.com Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, Mörbylånga. Tel / E-post: tommy.knutsson@telia.com Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: thomas.gunnarsson.oland@gmail.com Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, Borgholm. Tel / E-post: elna.hultqvist@swipnet.se Tomas Burén Adelgatan 11 A, Kalmar. Tel / E-post: tomas.buren@netatonce.net Kenneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, Kalmar. Tel / E-post: kenneth-erlandsson@telia.com Helena Lager Sandgårdsborg 105, Färjestaden. Tel. 0485/ E-post: lager.helena@telia.com Håkan Lundkvist Frösslunda 312, Mörbylånga. Tel / E-post: hakan.lundkvist@telia.com Ölands svampflora Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Porslinshyacint Puschkinia scilloides med besökande honungsbi Foto: Thomas Gunnarsson

3 Några skalbaggar och deras värdväxter av Håkan Lundkvist Larmet går!! Coloradobaggen Leptinotarsa decemlineata invaderar våra potatisfält, granbarkborren Ips typographus tar död på våra granar eller almsplintborrar Scolytus ssp. svampdödar våra almar. Nu är det tyvärr inte så att vi har ensamrätt till potatis, gran eller alm utan det finns många som lever på dessa växter. Om potatis finns täckande flera hektar eller döende gran står kvar i mängder efter stormen då är det mer frågan om att skalbaggarna passar på när tillfälle ges. Så förhållandet skalbaggar och deras värdväxter kan påverka oss mycket mer än vad vi kanske först tror. De flesta växtlevande skalbaggar lever på flera olika arter inom en eller flera växtfamiljer, de kallas då polyfaga växtbaggar. Det kan vara en barkborre som går på allehanda lövträd eller en spetsvivel som lever på diverse tistlar. Andra skalbaggar lever endast på någon enstaka växtart, de kallas monofaga växtbaggar. Här bland de monofaga arterna finns de som jag tycker är mest intressanta i och med att man kan leta efter värdväxten för att sen försöka hitta skalbaggen. Att hitta rätt kan vara svårt för det är inte bara värdväxten som avgör om skalbaggen skall trivas på växten, läge och naturtyp/miljö är faktorer som ofta spelar en mycket stor roll. Ofta är det ett varmt mikroklimat och en viss marktyp som skapar de bästa förutsättningarna. En annan egenskap som kan försvåra sökandet är att man ofta hittar skalbaggen endast på några få plantor i ett större bestånd med växten. Det pågår ständigt ett kemiskt krig mellan växt och skalbagge som vi oftast inte ser utan tycker att allt ser likadant ut och att skalbaggen borde kunna finnas på alla plantor. I eftersök av växtbaggar är det ofta de småväxta och ensamstående plantorna man ska titta närmare på. Man kan även leta efter olika spår, vissa växter försöker skydda sig med att utveckla galler i skydd mot skalbaggslarver vilket turligt nog gör det enklare att hitta skalbaggen. Nu är inte alla galler uppkomna på grund av skalbaggar men en del är det. Av Sveriges 4600 arter skalbaggar är många beroende av växter både direkt och indirekt. De två stora familjerna bladbaggar Chrysomelidae och vivlar Curculionidae är nästan alla beroende av växter. Bland övriga familjer finns det flera arter och några större släkten såsom pollenbaggar Meligethes och gaddbaggar Mordellistena som är starkt knutna till vissa värdväxter. Vi lämnar här dock alla vedlevande skalbaggar och koncentrerar oss på de som lever på örter och gräs. Jag kommer att begränsa det till rödlistade skalbaggar som kanske förekommer på Öland eller lever på rödlistade kärlväxter. Detta är med andra ord endast ett urval och ingen heltäckande förteckning. Jag 3

4 tar också med några som inte är hittade på Öland eller i Sverige än. Pollenbaggar Vi kan börja med släktet pollenbaggar Meligethes ssp. Här är flera arter monofaga och den vuxna skalbaggen hittas oftast i blomman på värdväxten. Larven lever ofta i blomknopp eller stamdel och man ser tyvärr inga tydliga spår på växten av ett angrepp. Det är ett stort släkte med 42 arter i Sverige vilka alla är mörkt färgade, med ibland en metallisk nyans. Pollenbaggarna artbestäms bäst på form, tandningen på hanens framben och på penis. En av de mest sällsynta är kransborrepollenbaggen Meligethes nanus EN som du kan hitta inne i blommorna på kransborre Marrubium vulgare EN. Man får dock se upp då flera andra pollenbaggsarter kan besöka kransborre. Jag har hittat kransborrepollenbaggen i det stora beståndet kransborre som växer i en fd. hönsgård på nordöstra Öland. Jag har inte hittat kransborrepollenbaggen i de enstaka plantor som finns på andra platser på Öland utan det krävs nog ett större bestånd kransborre för att skalbaggsarten skall trivas. Hur den hittade dit är också en bra fråga. Arten finns liksom sin värdväxt endast kvar på Öland och Gotland i Sverige och den bästa lokalen för båda arterna är Lilla Karlsö. Solvändepollenbaggen Meligethes solidus NT har en god population på Öland och såsom namnet antyder går den på solvända Helianthemum nummularium. Det är på varma lokaler man kan hitta arten och inte ute på ett blåsigt alvar men gärna i kanten där till. Det är en av de grövsta svarta pollenbaggarna och känns igen därigenom. Annars är det många som 4 tycker om att sitta i gula blommor och den mest kända pollenbaggen är rapsbaggen Meligethes aeneus, den har dock ett grönt metallskimmer över sig som få andra pollenbaggar har. Kalkdånpollenbaggen Meligethes serripes VU var det ett tag sen någon såg på Öland. Den skall leva på kalkdån Galeopsis angustifolia EN men går även på mjukdån Galeopsis ladanum NT. När ni hittar mjukdån får ni titta lite extra i blommorna efter en svart liten bagge, det kan vara ett bättre fynd än själva mjukdånet. En annan pollenbagge som endast är funnen på Öland är gamanderpollenbaggen Meligethes hoffmanni NT som man kan hitta i blommorna på lökgamander Teucrium scordium. Uttorkade vätar i mittlandsskogen är bra platser för baggen och växten. Timjanpollenbagge Meligethes lugubris VU (bild 1) har i samlingarna var hopblandad med följande art och har visat sig vara mer ovanlig än man trott. Den lever på backtimjan Thymus serpyllum på varma xeroterma lokaler och borde eftersökas mer. Myntapollenbagge Meligethes gagathinus NT är samblandad med ovan och har lite fler fynd. Den noteras främst på vattenmynta Mentha aquatica men ibland även på åkermynta M. arvensis. Arten är på Öland bland annat funnen i de stora våtmarkskomplexen i Mittlandet såsom Vanserum och Igelmossen. Ett riktigt kanonfynd av en pollenbagge skulle vara att hitta drakblompollenbaggen Meligethes norvegicus som ny för Sverige. Den är beskriven från Osloområdet i Norge och är klassad som EN där. Nästa

5 Bild 1. Timjanpollenbagge Meligethes lugubris VU alla har sin larvutveckling i växter på olika sätt. Några är vedlevande, några återfinns endast på riktigt varma, sandiga lokaler och andra på ruderatmarker. Många arter lägger äggen i stammen på växter såsom törel, gråbo och malört. Ett tips att få tag på djuren är att ta hem fjolårsstänglar av malört och försöka kläcka fram gaddbaggarna och vem vet, det kanske finns en art som bara går på alvarmalört Artemisia oelandica. Svårbestämda är de men det finns en hel del att upptäcka bland gaddbaggarna. En art som endast är noterad på Öland är törelgaddbaggen Mordellistena brevicauda (bild 2). Det är en art som jag själv aldrig har sett och trots att jag har samlat in olika törelstammar men utan resultat. Jag kanske har missat rätt miljö hittills. fynd av arten är från Kallingrad och sen ett skutt vidare till Volga. Där emellan ligger ju Sverige! Den lever på drakblomma Dracocephalum ruyschiana EN som tyvärr inte finns kvar på Öland och förekommer endast lite mer i Falköpingstrakten. Men där borde någon jobba på att finna drakblompollenbaggen. Gaddbaggar Om vi går vidare och tar en kort titt på gaddbaggarna i släktet Mordellistena så är även det ett hyggligt stort släkte med 16 arter i Sverige men det är 69 arter i vårt grannskap. De är alla rätt svåra att artbestämma och artuppdelningen är inte riktigt utredd än. En del påstår att den gamle nestorn K. Ermisch beskrev kanske några arter för mycket medan andra tycker att det fortfarande finns att utreda. Det är precis så det brukar vara i svåra artgrupper. Vi får se vart hän det går men en sak är säker, Bild 2. Törelgaddbaggen Mordellistena brevicauda 5

6 Bladbaggar Nu har vi kommit till den stora familjen bladbaggar Chrysomelidae. Här finns flera underfamiljer såsom rörbockar Donaciinae, sparrisbaggar Criocerinae, fallbaggarna Cryptocephalinae, och jordloppor Alticinae. Men även bönbaggar Bruchinae brukar räknas hit. Det är även nu det börjar synas på växterna om det finns baggar på dem. Gnag på blad och stam avslöjar ofta ett angrepp. Rörbockar Rörbockarna är alla knutna till olika vatten- eller våtmarksväxter. Några lever på vass eller kaveldun medan andra lever på lite mer ovanliga växter. En rörbock som inte är hittad än på Öland är blomvassbock Donacia tomentosa VU (bild 3). Kanske inte så konstigt att den inte är funnen på Öland men jag försöker då och då på vår bästa lokal med blomvass Butomus umbellatus nämligen i vattenhålet vid Solberga/ Torngård. Larven lever i eller på växten under vattnet. Sparrisbaggar Bland sparrisbaggarna finns det inga rödlistade arter på Öland ej heller är någon av de äkta sparrisbaggarna i släktet Crioceris funna på Öland. Kanske bra för sparrisodlarna men tråkigt för mångfalden. Det är färgglada baggar och den art som torde kunna dyka upp först är tolvprickig sparrisbagge Crioceris duodecimpunctata (bild 4). Larven till denna art lever i bären så man kan ta hem bär och försöka kläcka fram baggen. Fallbaggar Underfamiljen fallbaggar innehåller främst ett stort släkte till, nämligen Cryptocephalus. Ett populärt släkte som är vackert färgade och rätt ovanliga att hitta. Larven bygger ett litet hus åt sig likt en Bild 3.Blomvassbock Donacia tomentosa 6 Bild 4. Tolvprickig sparrisbagge Crioceris duodecimpunctata

7 husmask och hittas oftast i förna under värdväxterna. Vad larven lever på vet man inte alltid och här finns det en hel del att jobba på. De vuxna hittar man ofta på specifika växter och/eller platser. Ute på alvaret i storblommiga gula fibblor t.ex slåtterfibbla Hypochaeris maculata ser man ibland den vackert grönskimrande Cryptocephalus sericeus NT. Man hittar den även vid Gårdby sandhed och på andra torrängar där fibblor växer. Man får dock se upp för det finns minst en art till som ser nästan likadan ut nämligen Cryptocephalus hypochoeridis NT som man oftast finner på torrängar vid varma skogskanter och nästan aldrig ute på alvaret. Det håller dock på att bli än svårare då en nybeskriven art (2001) har noterats i Balticum och som säkert finns hos oss nämligen Cryptocephalus solivagus bara ingen som jobbat på det än. Alla arterna ser du på bild 5. En mycket intressant ölandsspeciallitet är alvarfallbaggen Cryptocephalus elongatus VU (bild 6) som kan hittas ute på Stora alvaret och på de andra småalvaren. Det är en stäppart med närmaste fynd i Mellaneuropa. Vilken växt eller hur dess leverne ser ut på alvaret är det ingen som klurat ut än. Men jag har själv hittat den ett par gånger på bergskrabbe- & ölandssolvändehed och fynden är endast från de riktigt varma delarna. Ett ex landade på mina svarta byxor en varm dag i juni men kan inte koppla mina svarta byxor till någon värdväxt tyvärr. Ett så stort släkte som Cryptocephalus har naturligtvis andra arter som går i helt andra miljöer än på torrängar. Madfallbaggen Cryptocephalus exiguus VU lever på fuktiga ängsmarker med skräppor Rumex Cryptocephalus sericeus Cryptocephalus hypochoeridis Cryptocephalus solivagus Bild 5. 7

8 Bild 6. Alvarfallbagge Cryptocephalus elongatus ssp. och gråvide Salix cinerea som är dess föreslagna värdväxter men återigen vet man inte exakt vad arten lever på. Jag har håvat den på gråvide på nordöstra Öland. Denna art skiljs relativt lätt från övriga fallbaggar på att halsskölden har ett längsristat mönster. En karaktär som den endast delar med röllikfallbagge Cryptocephalus bilineatus NT som trots namnet lever främst på getväppling Anthyllis vulneraria och kan med tur hittas på strandängar utmed östra Öland. En bladbagge som är i en egen liten underfamilj Lamprosomatinae är Oomorphus concolor NT (bild 7) som idag i Sverige endast hittas i ett område mellan Halltorp och Borgholm. Den ansågs länge leva på kirskål Aegopodium podagraria för det var i sådana skogar man hittade arten. Nu har man konstaterat att det troligen är på murgröna Hedera helix som arten lever på och då helst när den växer på trädstammar. 8 Bild 7. Oomorphus concolor Larven är sedd nattetid gnaga på de gröna stammarna av murgrönan. Jordloppor De kraftiga baklåren i kombination med ett snabbt hopp är det som utmärker denna grupp. De kan snabbt hoppa ur håven och är därför ibland svåra att få tag på. Här är flera arter knutna till specifika värdväxter till exempel Longitarsus substriatus VU som tycks enbart gå på lökgamander dvs ytterligare en art levandes på lökgamander. Arten är funnen i Igelmossen och kan håvas en hel del när dammen har torkat ut. Med tanke på att vattnet bitvis är 1,5 m djupt på våren så är det förunderligt att baggarna klarar det Med tanke på namnet verkar axveronikajordloppa Longitarsus medvedevi VU kunna finnas lite överallt på Öland men si det är helt fel. Den är nästan bara funnen ute på alvaret och är en värmekrävande

9 art med få fynd. Den är i Sverige noterad på axveronika Veronica spicata men även noterad från andra veronikaarter i Europa. Av jordloppor som ännu ej är anträffade på Öland kan nämnas Longitarsus tristis VU som går på toppfrossört Scutellaria hastifolia och vidare Longitarsus plantagomaritimus NT som går på gulkämpar Plantago maritima. Båda arterna är nyligen påträffade på Gotland och bara måste finnas på Öland. Sen har vi sommarens målart nämligen Aphthona herbigrada (bild 8) som i England hittas på kalkmark och som bland annat lever på Helianthemum oelandicum ssp. incanum vilket jag tolkar som om det skulle kunna vara vår filthåriga varietet av ölandssolvändan. Bästa försök blir väl att söka på de sydvästligaste delarna av alvaret. Arter ur släktet Psylliodes är lite större än Longitarsus och mer klart metalliskt färgade. Här vill jag nämna två arter. Den ena är inte sedd på många år och räknas som försvunnen men man vet aldrig. Det är hampajordloppan Psylliodes attenuatus RE som lever på humle Humulus lupulus eller hampa Cannabis sativa och förr hittades just i humleodlingar. Nu har man även startat hampaodlingar så kanske arten dyker upp igen. Den andra arten är bolmörtsjordloppa Psylliodes hyoscyami EN som lever på bolmört Hyoscyamus niger NT. Den är funnen i sen tid hos Albökes kameler där bolmört finns spridd i området. Alböke är den enda aktuella lokalen för arten i Sverige. Om du ser en lysande mörkgrön jordloppa på bolmört så kan det vara den. Andra bladbaggar En art som man kanske skulle kunna tro finns men som konstigt nog är försvunnen från Norden är almbladbaggen Xanthogaleruca luteola RE (bild 9) som lever på olika almar. Äldre fynd finns från Uppland och Västergötland men inte från Öland. Skulle du upptäcka några bladbaggar på alm som ser ut som på bilden så samla in något ex (helst en hane). Ett annat till utseendet speciellt släkte är sköldbaggar Cassida som är ett släkte med 17 arter i Sverige. De flesta lever på specifika växtsläkten eller arter men kan Bild 8. Aphthona herbigrada Bild 9. Almbladbagge Xanthogaleruca luteola 9

10 Bild 10. Svartbent sköldbagge Cassida murraea många gånger träffas på andra arter. En art som i Sverige nästan uteslutande hittas på krissla Inula salicina är svartbent sköldbagge Cassida murraea NT (bild 10). Den kan hittas på de stora krisslabestånden i Mittlandet men jag har även sett den på krissla ute på alvaret. Att få syn på en röd skalbagge på en grön växt kan tyckas inte vara så svårt men många bladbaggar och vivlar har den egenheten att helt släppa taget och falla ner i förnan strax innan man fått syn på dem. Det gäller med andra ord att ha blicken lite längre framför sig än de två första meterna och röra sig försiktigt för att få syn på den. Vivlar Detta är en mycket artrik familj där de flesta arter är specialiserade på olika växtgrupper och växtarter. Många vivlar kan man även se olika spår av och det är till exempel inom denna familj som de flesta arterna av gallbildare inom skalbaggarna finns. Många vivlar gnager även speciella mönster i bladverk, ofta små runda hål men även virvlande gångar i bladverket. Några är även bladminerare även om det oftast är fjärilar och flugor som är bladminerare. Vuxna djuren sitter ofta på växten och då främst i blomverket. 10 Bild 11. Trachyphloeus spinimanus Överfamiljen vivlar Curculionoidea är uppdelade i olika familjer t.ex. rullvivlar Attelabidae, plattnosbaggarna Anthribidae och spetsvivlarna Apionidae. Själva familjen vivlar Curculionidae är vidare indelad i flera underfamiljer t.ex. öronvivlar Entiminae och vedvivlar Cossoninae. Som ni förstår är det en stor och varierande grupp och många är även rödlistade så jag tänkte bara nämna några få av alla arter. Ett släkte inom öronvivlarna är Trachyphloeus (bild 11), flera arter är rödlistade och kan hittas på Öland. Det är arterna T. alternans NT, T. spinimanus NT, T. heymesi NT och T. digitalis NT som är de rödlistade arterna. De lever under olika arter av fibblor Hieracium ssp. Man hittar dem ute på alvaret eller på andra torrmarker med fibblemattor. I och med att de lever under fibblornas blad och ofta har ett litet lager jord fastsatt på sig är de ytterst svåra att få syn på i gruset. Om Trachyphloeus är små och svåra att få syn på så är Stephanocleonus hollbergi VU (bild 12) stor och upp till 15mm lång men bara för det inte lättare att få syn på. Jag har nästan uteslutande fått arten i fallfällor förutom en gång vid Amerika (Köping socken) då jag såg ett ex krypandes över grusvägen intill ljungen. Den skall leva på

11 bergssyra Rumex acetosella på glesbeväxt sandig torrmark. En liten men väldigt vacker vivel är Sibinia phalerata NT (bild 13) som kan hittas ute på alvaret eller på sandiga torrmarker. Den lever främst på olika narvar Arenaria ssp. och arvar Cerastium ssp. men även på glimmar Silene ssp. På sandiga trädesåkrar och sandiga ruderatmarker där skatnäva Erodium cicutarium växer kan man få syn på Hypera dauci VU en hyggligt stor och brokig vivel. Nere vid basen på de plantor som står lite glest och som ser lite ruggiga ut brukar den kunna hålla till. Troligen är den nattaktiv som så många andra växtbaggar och gömmer sig nere vid stambasen under dagen. En av de mest eftersökta vivlarna är den sällsynta Ceutorhynchus granulicollis CR. Det är inte konstigt med en sällsynt skalbagge utan det som gör det hela ganska underligt är att den går på penningört Thlaspi arvense och då helst på åkermark visserligen helst extensiv sådan men både värdväxt och miljö är ju inte direkt ovanliga. Alltid förunderligt hur och varför det är som det är. Har man sökt på fel sätt, ställen eller är arten bara sällsynt i allmänhet? Värdväxter Det är väldigt olika vilka värdväxter som föredras och ibland kan man få en känsla av att skalbaggar och fjärilar har delat upp växtriket. Absolut inte alltid men påfallande ofta föredrar skalbaggar vissa växtgrupper och fjärilar några helt andra. Vissa växtgrupper är ofta föremål för ett större tycke än andra. Här är det några arter och artkomplex som bör nämnas i dessa sammanhang för skalbaggar. Kungsljus På våra olika arter av kungsljus Verbascum ssp. är det ett släkte vivlar som ofta förekommer nämligen Cionus ssp. I Sverige förekommer 5 arter och 4 av dem är noterade på Öland. Alla är mer eller mindre grå med en eller två svarta prickar på ryggen. De olika arterna kanske föredrar en art Bild 12. Stephanocleonus hollbergi Bild 13. Sibinia phalerata 11

12 av kungsljus men kan likväl påträffas på andra och även på flenört Scrophularia nodosa eller syrenbuddleja Buddleja davidii. Gulsporre Gulsporre Linaria vulgaris ser man lite här och där och ofta på grusig ruderatmark, strand eller annan torrmark. Bortsett från träd och buskar är gulsporre en av några få växter med flera rödlistade skalbaggsarter knutet till sig. De vackra bladbaggarna Chrysolina sanguinolenta NT och Chrysolina gypsophilae NT kan hittas på gulsporre men även på strimsporre Linaria repens. Flera arter av små vivlar Rhinusa antirrhini, Rhinusa collina NT, Rhinusa linariae NT och Mecinus heydeni NT är några som kan ses. Vivlarnas larver utvecklas i galler på gulsporre eller strimsporre. Var på växten gallen sitter kan skvallra om vilken vivel det är. Kämpar Flera små vivlar lever på olika arter av kämpar men kanske mest på svartkämpar Plantago lanceolata. Bland dem är Mecinus labilis och M. pyraster hyggligt vanliga och skulle du släppa håven efter dig på en torräng med svartkämpar så får du garanterat M. pascuorum i håven. Två rödlistade bladbaggar Longitarsus reichei NT och Chrysolina limbata VU (bild 14) har kämpar som värdväxt. Men medan L. reichei lever på gulkämpar P. maritima verkar C. limbata gå på olika Plantago ssp. Rödlistade skalbaggar med rödlistade växter Om vi tar bort alla rödlistade skalbaggar som lever på de nytillkomna rödlistade 12 Bild 14. Chrysolina limbata träden ask och de tre almarterna återstår främst arterna nedan. Tidigare nämnda är de två Meligethes arterna som även är knutna till rödlistade växter. Det är dock främst bland vivlarna vi hittar kombinationen rödlistad skalbagge/rödlistad växt. Åkerkulla Anthemis arvensis NT är bland annat värdväxt åt spetsviveln stor margeritspetsvivel Omphalapion laevigatum VU (bild 15). Den är främst funnen på åkerkulla men även sällsynt på färgkulla Anthemis tinctoria och liknande arter. Den Bild 15. Stor margeritspetsvivel Omphalapion laevigatum

13 är håvad under senare tid på fd åkern vid Amerika. En systerart till stora margeritspetsviveln är kullaspetsviveln Apion dispar VU som främst hittas på färgkulla. Sanddådra Camelina microcarpa VU ser man alltför sällan och än mer sällan ser man Ceutorhynchus syrites EN som lever enbart på dådraarterna Camelina ssp. På olika arunarter går arunvivel Smicronyx reichii NT och då även på flockarun Centaurium erythraea VU. Det blir små stamgaller där baggens larv finns, den klättrar troligen ut och förpuppar sig i jorden. Jag har håvat arunviveln på stranden vid Sandbyborg där det var mest sumpgentiana Gentianella uliginosa som jag såg. Skulle inte förvåna mig om även den växten passar arunviveln. På ljungsnärja Cuscuta epithymum VU kan man finna Smicronyx jungermanniae NT (bild 16). Det är främst på ljungsnärja men jag har själv tagit den på nässelsnärja Cuscuta europaea vid Ås kyrka, om det nu var S. jungermanniae och inte någon av de andra Smicronyx-arterna för de är inte helt lätta att bestämma och det är inte snärjorna heller. Backklöver Trifolium montanum NT har två monofaga arter knutna till sig där mellangulspetsvivel Apion interjectum NT är den som finns i Sverige och på Öland medan Tychius sharpi närmast är funnen i Baltikum. Men på backklöver går det några ytterligare Apion och Tychius arter som även går på andra klöverarter så man får se upp. Den lilla Tychius sharpi vore skoj om någon kunde hitta. Slutord och tack Som sagt det är inte bara växten som är intressant utan ibland även de som lever på den. Ut och titta lite noggrannare och kanske upptäck något litet kryp. Jag svarar gärna så gott jag kan på frågor och om ni fått tag på någon skalbagge. Ett stort tack till Lech Borowiec som välvilligt lånar ut sina foton. Fler foto av baggar kan ni hitta på index.htm Referenser Cox, M.L. 2007: Atlas of the seed and leaf-beetles of Britain and Ireland. Oxford Press. 336 s. Hassler M. & Rheinheimer J. 2010: Die Rüsselkäfer Baden-Württembergs. Verlag Regionalkultur. 944 S. Bieńkowski A.O Leaf-beetles (Coleoptera: Chrysomelidae) of the Eastern Europe. New key to subfamilies, genera and species. Moscow, Mikron-print: Audisio P. 1993: Fauna d Italia 32. Coleoptera, Nitidulidae - Kateretidae. Edizioni Calderini, Bologna. 971 s. Bild 16. Smicronyx jungermanniae 13

14 Floraväkteri 2010 av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Årets floraväktarrapport koncentrerar sig på de rödlistade växter som påträffas i åkrar och liknande miljöer. Våra åkerogräs har det tufft i dagens moderna jordbruk. Ett åtgärdsprogram för bevarande av åkerogräs har tagits fram och gäller mellan åren De åtgärder som föreslås i programmet är bl.a. en ökad inventering och återbesök på kända lokaler, tecknande av avtal med lantbrukare som har ogräsrika åkrar, tillskapande av fler allmogeåkrar samt insamlande av frö för att bevara i genbank. De flesta åkerogräs har nått vårt land genom utsäde. Flera av arterna har sitt ursprung kring Medelhavet och många trivs på lätta, sandiga jordar som snabbt värms upp på våren. Flera åkerogräs har försvunnit när odlingstraditioner har förändrats. De flesta arter som var knutna till odling av spånadslin är försvunna från vårt land. Det gäller linmåra Galium spurium, linsnärja Cuscuta epilinum, jättespärgel Spergula arvensis ssp. maxima, lindådra Camelina alyssum och linrepe Lolium remotum. En ökad ogräsbekämpning och effektivare utsädesrensning har också drabbat många åkerogräs. Användning av handelsgödsel leder till tätnande bestånd av stråsäd där ogräsen inte kan hävda sig. Borttagande av åkerholmar och sammanslagning av åkrar i dagens odlingslandskap leder till färre randmiljöer där de rödlistade växterna kan fortleva. En ökad vallodling leder också till att arter försvinner. Men ogräsen kan finnas kvar en tid i jorden (frövila) och återkomma om vallodlingen inte blir för långvarig. Åkrar på sandiga och magra marker, där många åkerogräs trivs, har blivit olönsamma och planterats med skog eller har fått växa igen. På Öland kan man fortfarande i en del socknar finna ogräsrika åkrar men även på vår ö märks en vikande trend för många arter. Dagens öländska åkrar med nya grödor som fodermajs hyser sällan några mer intressanta arter. Något schematiskt kan man säga att norr om Borgholm odlas mest majs och vall (till djurfoder). På sydvästra Öland, Ventlinge socken och norrut till Vickleby, finns mest raps, vete och specialgrödor såsom ärter, bruna bönor och gul lök. I socknarna Gärdslösa, Långlöt och Runsten finns en hel del odling av vete, raps och korn (muntliga uppgifter Björn Folkesson). Ska man leta åkerogräs har höstsådda grödor såsom raps, vete och korn de bästa förutsättningarna. Det lönar sig att leta i åkerhörn där ogräsbekämpningen inte är så effektiv. Ser man på håll att åkern lyser röd eller blå (vallmoarter Papaver sp. respektive blåklint Centaurea cyanus) finns nästan alltid något intressant att finna. Vi har i sammanställningen nedan exkluderat arter som enbart växer i åkerkanter ex. skärblad Falcaria vulgaris och vresalm Ulmus laevis. Några arter som föredrar sandiga marker kan även uppträda i åkermiljöer. Det gäller exempelvis spädnarv Arenaria leptoclados, sanddådra Camelina microcarpa och klibbveronika Veronica triphyllos. De och andra rödlistade arter som trivs i sandiga miljöer beskrevs i 14

15 Krutbrännaren och är därför inte med i årets sammanställning. Agrostemma githago klätt EN Klätt är en omisskännlig art som lyser med stora, rödlila blommor i juni augusti månad. Den är en ettårig nejlikväxt som gror på hösten. Hela växten är hårig och kan bli drygt meterhög. Bladen är smala och motsatta. De fem foderflikarna är långa och smala, fodret är klart längre än kronbladen. En närstående art, sommarklätt A. gracile, odlas och kan förväxlas med klätt. Hos sommarklätt är blommorna större och foderflikarna tydligt kortare än kronbladen. De svarta fröna hos klätt stannar kvar i kapseln och följer med säden när den tröskas. Arten har ingen fröreserv Klätt Agrostemma gitahgo vid Karums by i marken utan är beroende av att utsäde med frön av klätt kontinuerligt sås ut. Klätt har en lång historia i Sverige och har uppträtt som ett besvärligt åkerogräs främst i höstråg. Då fröna är giftiga var det ett gissel för bonden att ha arten i sina åkrar. När effektivare rensning av utsädet infördes under 1900-talet var artens öde beseglat. Även ökad ogräsbekämpning och allt tätare grödor gjorde att klätten nästan försvann. I dagsläget är samtliga av de fåtaliga lokaler för klätt som finns på åkermark kopplade till så kallade allmogeåkrar. Arten kan också förekomma som insåning i vägkanter och kan då leva kvar på sina lokaler under några år. Klätt kan också uppträda i ruderatmiljöer och är då ofta kortlivad på lokalerna. Endast Skåne, östra Småland, Öland och Gotland hyser idag bofasta bestånd av klätt. Klätt har funnits på Öland sedan lång tid tillbaka. På 1930-talet betecknades arten som allmän. Under andra hälften av 1900-talet sågs en kraftig tillbakagång av klätt men fortfarande betecknades den som ojämnt spridd i Sterner Den enda årsvissa lokalen för arten på Öland är allmogeåkrar vid Karums by, Högsrum socken. Området är numera ett naturreservat som ägs av Naturvårdsverket där två arrendatorer sköter bete respektive odlingar. Åkrarna brukas på ett ålderdomligt sätt för att gynna förekomsten av hotade åkerogräs. På rågåkrar inom området kan man se vackert blommande hav av klätt alltid tillsammans med råglosta Bromus secalinus. Efter år 2000 har klätt, förutom vid Karum, noterats vid några tillfällen på Öland. Väst Rönnerum, Högsrum socken, hittades arten 2003 tillfälligt i ett gammalt sandtag där trädgårdsavfall tippades. Nästa notering är från 2005 då arten växte 15

16 tillsammans med råglosta i en åker mellan Övre och Nedre Sandby, Bredsätra socken. På åkern odlades en gammaldags, högväxt rågsort som troligen skulle användas till halmslöjd. Vid Solberga by, Gräsgård socken, antecknades arten 2007 som spridd från odling i en trädgård. Arten har funnits sedan 1990-talet på lokalen och är medvetet insådd. I Ramdala, Köping socken, växte 100-tals exemplar av klätt 2008 i en rågåker, utsädet kom från Småland. Samma år hittades ett par exemplar på en jordhög nära Ålkistan, Högby socken. Väst Jämjö, Gärdslösa socken, fanns 2009 en åker full med vackert blommande klätt, utsädet kom från Karum. Under 2010 noterades klätt vid Folkhögskolan i Skogsby, Torslunda socken. Arten har där tidigare odlats tillsammans med andra rara växter. Besökslokal Karums by och naturreservat, Högsrum socken, är ett bra ställe att se klätt och andra rödlistade åkerogräs. Eftersom åkrarna vissa år ligger i träda och andra år har olika grödor är det omöjligt att ge en bestämd lokaluppgift för klätt. Under 2011 kommer vandringsleder att dras genom området för att underlätta för besökare att se allt spännande som finns. P-plats finns strax söder om första huset i Karums by och där kommer det också att finnas anslagstavlor och förslag till rundor att gå. Högsrum sn. Karum , plantor plantor Torslunda sn. Ölands Folkhögskola , plantor Anthemis arvensis åkerkulla NT Åkerkulla är en korgblommig, höstgroende, ettårig växt som kan bli 50 cm hög. Enskilda exemplar kan vara rikt grenade med grågröna, flikade blad. Blommorna har vita kantblommor och gula diskblommor, blomningstiden infaller mellan juni september. Växten är närmast luktlös. Sällsynt kan den bilda hybrider med färgkulla A. tinctoria. Växtplatserna för åkerkulla är vanligen åkrar främst med höstsådd gröda. Den kan också uppträda i sandig, något störd mark såsom vägkanter, ruderatmark och liknande. I Sverige finns den främst i den södra delen upp till Norrlandsgränsen. Inom många områden har en dokumenterad tillbakagång av arten skett. Åkerkulla förefaller ha svårt att sprida sig till nya miljöer. Den trivs bäst i höstsådda grödor och missgynnas av ökad ogräsbekämpning och effektivare utsädesrensning. I åkerkanter slås den ut av mer konkurrenskraftig, högväxt vegetation som gynnas av en ökad kvävegödning. På Öland har åkerkulla funnits sedan lång tid och är angiven från åkrar, vägkanter och gårdsmiljöer. I Sterner 1938 anges den som tämligen allmän men den har minskat under de senaste decennierna. Från vår inventering, 2007 och framåt, finns ca 200 fynduppgifter. Fynden är koncentrerade till den mellersta tredjedelen av ön och är mer sparsamma i de sydligaste och nordligaste delarna. Några av fynden är belägna på alvarmark där åkerkulla uppträder på torrängar med något slitet växttäcke. Besökslokal Bettorpsavtaget, Norra

17 Möckleby socken , I detta sandtag beläget alldeles norr om avtaget till Bettorp finns åkerkulla spridd. Området betas numera av nöt/häst. Andra spännande arter finns på lokalen som klibbveronika Veronica triphyllos, sandglim Silene conica och grådådra Alyssum alyssoides. Arnoseris minima klubbfibbla EN Klubbfibbla är en korgblommig växt som är ettårig och vårgroende. Växten kan bli 25 cm hög. Den har en basal bladrosett med tandade blad, stjälken är bladlös. I dess övre del under blomkorgen är stjälken klubblikt uppdriven. Blommorna är gula och korgen mäter ca 1 cm i diameter, blomningen sker i juni augusti. Arten växer i kalkfattiga, sandiga åkrar men kan också uppträda i sandtag och på trädor. I Sverige är den känd från Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Västergötland och Öland. Inom de flesta områden har arten minskat kraftigt. Klubbfibbla missgynnas av att sandiga åkrar inte längre är lönsamma och att de därför omförs till annan markanvändning. Även återställande av grus- och sandtag kan utgöra ett hot mot arten. På Öland gjordes primärfynd av klubbfibbla av Magnus Gustaf Sjöstrand 1849 då han fann arten vid Möllstorp, Algutsrum socken. Fyndet beskrivs i ett brev från Sjöstrand till Elias Fries, brevet finns bevarat i Uppsala universitetsbibliotek. Arten har alltid varit sällsynt på Öland och i Sterner 1986 rapporteras det sista fyndet från Vickleby Det var därför mycket överraskande när klubbfibbla återfanns av Tommy Knutsson och Håkan Lundkvist 1994 vid Ramsättra, Köping socken. Arten hittades snart på ytterligare tre lokaler, alla belägna i Köping socken. Tyvärr har inte klubbfibblan visat sig på någon av lokalerna efter Den ena lokalen vid ödegården Amerika är idag en igenväxande borsttåtelhed. Den andra lokalen, en sandig rågåker väst Ramsättra, är numera omförd till vall. Den tredje lokalen vid Skedemosse brukas fortfarande som åker men ingen klubbfibbla har visat sig där efter år SV Kullen, den lokal där arten först sågs, har inte hyst någon klubbfibbla efter Sista? gången den sågs på lokalen växte 25 exemplar på en sandig traktorväg. Vi anger därför ingen besökslokal på Öland. Vill du se klubbfibbla får du åka till Revsudden på smålandssidan av Kalmarsund där arten visade sig senast 2010 med 1000 exemplar. Brassica rapa ssp. campestris åkerkål NT Åkerkål är en ettårig, korsblommig växt som är vårgroende. Den kan bli meterhög och är nära släkt med kulturväxterna rybs, rova, majrova och salladskål. Bladen är rent gröna och glest styvhåriga. De övre bladen är stjälkomfattande och de nedre parflikiga med en stor ändflik. Blomningen sker i juni-augusti, kronbladen mäter 1 cm och är gula. Fröna <1,6 mm i diameter och sitter i en ca 5 cm lång skida med ett tydligt spröt. Åkerkål anses vara den vildväxande underarten av Brassica rapa. Den kan lätt korsa sig med de odlade underarterna speciellt rybs B. rapa ssp. oleifera vilket leder till svårigheter att särskilja de olika underarterna. Rybs är normalt kraftigare än åkerkål med tjockare rot och större frön >1,6 mm. Åkerkål har funnits länge i vårt land och uppträtt som åkerogräs på mer öppen, mager mark. Den kan också växa i ruderatmiljöer, vägkanter och dylikt. Ti- 17

18 Krutbrännaren 1 (20) 2011 digare har den varit utbredd i hela Sverige utom i de allra nordligaste delarna men en dokumenterad tillbakagång har skett inom flera landskap. På Öland har åkerkål funnits sedan länge och betecknades i mitten av 1800-talet av Sjöstrand som årsvisst ogräs i mager jord. Den kunde också växa mer sällsynt i kultur- och skräpmark. I Sterner 1938 anges den som sällsynt och i Sterner 1986 uppges det senaste fyndet från Öland vara 1965, Sandbäck i Sandby socken. Från vår inventering finns 9 fynd men endast ett med godkänt belägg. Det godkända belägget kommer från Högby socken där åkerkål växte på en nyschaktad jordhög. Från Rikard Sterners liggare framgår att nästan samtliga fynd från 1900-talet kommer från de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Växtplatserna anges mest vara sandiga åkrar, trädor och någon gång ruderatmark. Hur ovanlig är åkerkål på Öland? Vi behöver göra riktade eftersökningar på främst norra Öland för att kunna få en uppfattning om dagens utbredning. I Småland uppges åkerkål fortfarande vara relativt vanlig. Vi anger ingen besökslokal utan det är fritt fram för alla att hitta åkerkål på Öland. I dagsläget odlas inte rybs på Öland, odlingen lär ha upphört redan på 1990-talet med fallande priser på oljeväxter. Någon odling i Sverige av rybs sker idag knappast söder om Mälartrakten (muntlig uppgift Björn Folkesson). Därför bör inte hybridisering mellan åkerkål och rybs vara något problem på dagens Öland. Bromus arvensis renlosta VU Renlosta är ett ettårigt gräs som kan bli meterhögt. I toppen av strået sitter en Renlosta Bromus arvensis med sina yviga vippor på lokalen väst Kobbskogen 18

19 yvig, något gles vippa med långa grenar. Färgen på småaxen är vanligen brun violett. Bladslidorna, speciellt de nedersta, har som en tät matta av korta, mjuka hår. Enligt Göran Holmström kan man ta denna losta på känseln. Småaxen mäter mm och är försedda med långa borst. Ståndarknapparna är mycket långa jämfört med hos andra Bromus-arter, de mäter 3-5 mm. Blomningen sker mellan juni till juli. Renlosta har tidigare odlats som vallgräs och har en lång historia i vårt land som åkerogräs. Tidigare fanns arten i hela Sverige men i dagsläget är den koncentrerad till främst Skåne, Öland, Östergötland och Uppland. Speciellt i södra Skåne finns en hel del lokaler för renlosta. Liksom andra åkerogräs missgynnas den av vallodling och av att åkrar slås samman. Det sistnämnda medför att åkerkanter och åkerhörn där arten kan finna en fristad blir alltmer sällsynta när den odlingsbara marken utnyttjas hårdare. På Öland har renlosta funnits länge, arten omnämns första gången 1849 från Gräsgård. Det är Magnus Gustaf Sjöstrand som rapporterar arten i Dagbok under botaniska resor på Öland. Förr såddes ofta renlosta in på vallar och betecknades i Sterner 1938 som allmän, då främst i åkerkanter. Den har också funnits i diverse ruderatmiljöer. Under det senaste decenniet har arten rapporterats alltmer sällan. Under 2000-talet har endast renlosta hittats på två lokaler. Vid Uggletorp, Föra socken, växte arten 2008 i kanten av en markväg. Väster om Kobbskogen, Kastlösa socken, har arten uppträtt årsvisst i ett åkerhörn sedan 2004 och framåt. På åkern har raps respektive vete odlats under flera år. Besökslokal Kobbskogen väst, Kastlösa socken , i det nordvästra åkerhörnet på åkern som ligger vid första traktorvägen söder om vägen ner till Klovenhalls läge. Senast sedd 2009 på lokalen, då över 30 m 2. Bromus commutatus brinklosta EN Brinklosta är ett ett- eller tvåårigt gräs som kan bli meterhögt. I toppen av strået sitter en gles vippa som ofta är ensidigt hängande. Bladslidorna, speciellt den nedersta, har en styv behåring (känns stickig). Småaxen är kala, de mäter mm och har 4-10 blommor. De borstförsedda ytteragnarna sitter något glest vilket gör att småaxen lätt faller sönder vid mognaden. Borsten mäter 4-10 mm och det nedersta är tydligt kortare. Ytteragnarna har en hinnartad kant som är tydligt vinklad. Brinklosta kan lätt förväxlas med andra Bromus-arter. Arten har kommit in i Sverige med import av säd och gräsfrö. I början av 1900-talet var brinklosta ganska spridd i södra delen av Sverige upp till Uppland. Den har minskat kraftigt och är under senare år rapporterad främst från Skåne, Småland och Öland. På Öland gjordes primärfyndet av brinklosta av Johan Wilhelm Christian Stenhammar 1853 vid Borge hage, Räpplinge socken. Belägg finns på Fytoteket i Uppsala. Arten betecknas som tämligen sällsynt i Sterner 1986 och har på Öland uppträtt i kulturgräsmark såsom vägkanter och hamnar. Den är också funnen i åkerrenar. Under inventeringen efter 2007 har sex lokaler för brinklosta noterats, alla på södra delen av Öland (Kastlösa, S. Möckleby, Segerstad och Gräsgård socknar). Samtliga utom en av lokalerna har upptäckts under inventeringen. Två lokaler 19

20 100 strån strån strån strån strån Segerstad sn. Vägen till Segerstads fyr , strån strån Brinklosta Bromus commutatus norr Alunvallen är belägna i åkerkanter, tre i vägkanter och en på ruderatmark. Kanske kan ytterligare lokaler hittas? Det gäller att vara ute i början mitten av juni innan gräset torkar bort och småaxen faller sönder. Besökslokal Alunvallen, S. Möckleby socken se nedan. Lokalen är belägen strax norr om Alunvallen dvs. fotbollsplanen i S. Möckleby. Arten upptäcktes 2004 men rapporterades först felaktigt som renlosta. Den växer på en glesbevuxen torräng och vägkant alldeles norr om Alunvallen och har varit årsviss på lokalen S. Möckleby sn. Alunvallen norr , strån Bromus secalinus råglosta EN Råglosta är ettårigt gräs som kan bli meterhögt. I stråets topp sitter en yvig vippa. Bladslidorna är kala eller glest håriga. Småaxen mäter mm i längd och borsten 4-9 mm. Ytteragnarna har en inrullad kant vilket gör att det mogna fröet stannar kvar och följer med när säden tröskas. Under 1800-talet var arten ett svårt ogräs i främst rågåkrar ofta tillsammans med klätt. Råglosta har gått kraftigt tillbaka och i Sverige finns arten främst kvar i så kallade allmogeåkrar. Den kan också tillfälligt uppträda på ruderatmark, i viltåkrar och även på insådd gräsmark. Råglosta är helt anpassad till att växa i åkrar och kan inte fortleva utan människans hjälp. Den saknar frövila och är känslig för konkurrens varför den inte klarar sig i dagens täta sädesfält. Dess frö rensas dessutom effektivt bort ur utsädet. På Öland liksom i resten av Sverige är råglosta en gammal följeslagare till människan och hennes odlade grödor. I Sterner 1938 anges den vara på tillbakagång. Ännu 20

21 att ge en bestämd lokaluppgift. Vi föreslår att du gör ett besök runt midsommartid för att få se råglosta och de andra åkerogräsen som gynnas inom reservatet. Högsrum sn. Karum , strån strån strån strån strån strån Råglosta Bromus secalinus vid Karums by på 1980-talet kunde arten hittas främst i socknarna Föra Alböke och N. Möckleby Sandby. Efter år 2000 är arten sedd på tre lokaler. Inom Karums by, Högsrum socken, är arten årsviss på de allmogeåkrar som finns (se klätt ovan). Den hittades 2005 mellan Övre och Nedre. Sandby, Bredsätra socken i en åker där den växte tillsammans med klätt. På åkern odlades en högväxt, gammaldags rågsort som troligen skulle användas för halmslöjd. Väst om Jämjö, Gärdslösa socken växte råglosta tillsammans med klätt 2009, utsädet kom från Karum. Besökslokal Karums by och naturreservat, Högsrum socken, är ett bra ställe att se råglosta och andra rödlistade åkerogräs. Eftersom åkrarna vissa år ligger i träda och andra år har olika grödor är det omöjligt Consolida regalis riddarsporre NT Riddarsporre är en ettårig, höstgroende ranunkelväxt. Bladen är dubbelt treflikade och de blåvioletta blommorna sitter i en klaselik samling. Blomningen sker i juni augusti. Blomman har en sporre med nektar som lockar besökande insekter. Frukten är en baljkapsel som vid mognanden spricker sönder och de svarta fröna faller till marken. För att kunna gro får inte fröna hamna för långt ner i jorden. Är groningsdjupet över 2 cm kan inte grodden nå upp till markytan. En viss fröreserv kan finnas i jorden. Riddarsporre kan inte hävda sig i dagens åkrar med täta sädesbestånd. Den är också känslig för ogräsbekämpning. Många frön hamnar vid plöjning och harvning för långt ner i jorden för att kunna utvecklas till en ny planta. Riddarsporre trivs bäst på kalkrik mark och uppträder mest i åkrar, trädor, på jordhögar och ruderatmark. I dagsläget förekommer den mest på Öland, Gotland, i Östergötland och mälarlandskapen. 21

22 Riddarsporre har funnits på Öland under lång tid. Sterner 1938 betecknar arten som tämligen allmän och även i Sterner 1986 anges den med samma frekvens. En viss minskning har säkert skett men ännu kan man på Öland finna åkrar som är blåvioletta av blommande riddarsporre. Är det en solig dag kan man då få njuta av alla fjärilar som besöker blommorna. Vanligen växer arten i höstsådda grödor såsom vete, korn och raps. Vi har ca 150 fynd av riddarsporre spridda över hela ön från vår inventering 2007 och framåt. Besökslokal Som med andra åkerogräs kan det vara vanskligt att ange en speciell lokal då markutnyttjandet skiljer sig mellan åren. En rik lokal de senaste åren har varit vid Isgärde, Glömminge socken, längs väg 136. Koordinater , Leta i de åkrar som ligger längs väg 136. Efter skörd kan man se riddarsporrar som blommar upp i stubbåkern innan höstplöjningen tar vid. Euphorbia exigua småtörel VU Småtörel är en liten, ettårig växt som gror på hösten eller våren. Den enskilda plantan kan variera i höjd mellan 2 20 cm. Liksom andra törelväxter har den mjölksaft. Hanoch honblommor sitter tillsammans omgivna av gulgröna stödblad. Nektarierna är glänsande och försedda med två horn. Växten blommar i juli september. Bladen är oskaftade, smala och linjära. Småtörel växer i åkrar men också i vittringsgrus på alvarmark. Den är också funnen på ruderatmark såsom vid kompostanläggningar, på jordtippar och liknande. Jorden bör vara öppen, kalkrik och fri från annan vegetation. I Sverige växer arten framför allt i Småtörel Euphorbia exigua på besökslokalen vid Parboäng 22

23 sydvästra Skåne, på Öland och Gotland. I övriga landet finns spridda fynd främst från ruderatmiljöer. Småtörel missgynnas av ökad ogräsbekämpning. Den slås ut vid gödsling som gör att andra mer storväxta åkerogräs tar över. Dagens tätbevuxna åkrar missgynnar också arten. På Öland gjordes primärfynd av småtörel av Johan Engström De första fynden är samtliga från åkermark. Under 1970-talet gjordes flera fynd av småtörel från Stora alvaret där den växte på vittringsgrus. I dagsläget är merparten av de öländska lokalerna belägna på alvarmark. Endast enstaka lokaler på åkermark kvarstår. Småtörel kan också etablera sig på högar med krossad kalksten vid stenbrott. Flera nyfynd har gjorts under vår inventering. Lokalerna på alvarmark är knappast hotade i nuläget. Ofta trivs även andra åkerogräs i alvarmarkens vittringsgrus exempelvis piggfrö Lappula squarrosa, mjukdån Galeopsis ladanum, småsporre Chaenorhinum minus, rödmire Anagallis minima, åkervinda Convolvulus arvensis och råttsvans Myosurus minima. Vi har ca 45 lokaler för småtörel i vårt floraväkteri, >90 % av dem inom Mörbylånga kommun. Besökslokal En alvarlokal som är lätt åtkomlig och ofta med en rik förekomst av småtörel är norr Parboängvägen Ventlinge/ Ås socknar. Vägen går från Parboäng i väster till Näsby i öster. Där en stenmur markerar sockengränsen mellan Ventlinge och Ås socknar växer småtörel meter norr om vägen i vittringsgrus , Arten varierar påtagligt i antal beroende på årsmånen. Har försommaren varit mycket torr kan småtörel helt utebli. S. Möckleby sn. Nya skifferbrottet , plantor plantor S. Möckleby sn. Albrunna lund, åker , plantor S. Möckleby sn. Cementas alvar SO , plantor S. Möckleby sn. Cementas alvar SO , plantor S. Möckleby sn. Cementas kalkstensbrott , plantor S. Möckleby sn. Cementas kalkstensbrott , plantor S. Möckleby sn. Cementas kalkstensbrott , plantor

24 S. Möckleby sn. Cementas kalkstensbrott , plantor S. Möckleby sn. Cementas kalkstensbrott , plantor S. Möckleby sn. Cementas alvar NO stora brottet , plantor Långlöt sn. Ismantorps by NV , plantor Galeopsis ladanum mjukdån NT Mjukdån är en 1-årig, kransblommig växt med rosaröda blommor. Växten kan bli mellan cm hög och stjälken är mjukt glandelhårig. Fodret har fem flikar, kronan har en välvd överläpp och en 3-flikad underläpp som är försedd med två knölar. Inom flera delar av Sverige finns en dokumenterad minskning av arten varför den hamnade på 2010 års rödlista. Den växer på torr, näringsrik och gärna något sandig mark. Växtplatserna kan vara skiftande såsom åkrar, grustag och olika ruderatmarker. Mjukdån finns främst i den södra delen av Sverige upp till Värmland mälarlandskapen. På Artportalen finns flest fynd inlagda från västra Sverige, främst Västergötland. På Öland har arten funnits under lång tid och anges i Sterner 1986 som allmän. Den förekommer i åkrar men också på alvarens vittringsgrus och på klapperstensstränder. Mjukdån förefaller ha minskat kraftigt på Öland. Vi har endast 30 fynd från vår inventering där majoriteten (ca 70 %) är från åkermark och resterande från vittringsgrus på alvarmark. Arten bör eftersökas aktivt på Öland. Har den verkligen gått tillbaka så kraftigt? Besökslokal Leta gärna på åkrar SO och ost om Abbantorps by i Högsrum socken ( , ). Byarna Abbantorp, Ismantorp, Åstad och Himmelsberga längs vägen mellan Högsrum och Långlöt kyrkor är bra jaktmarker för mer ovanliga åkerogräs. Hypochoeris glabra åkerfibbla VU Åkerfibbla är en 1-årig, vårgroende, korgblommig växt. Stjälken är kal, grenad och plantan blir cm hög. Rosettbladen är kala gleshåriga och tandade. Blommorna är ljusgula, korgen är 1-2 cm bred och blommorna slår endast ut i starkt solsken. Blomningen sker i juli augusti. Frukten har näbb och en pensel med både enkla hår/fjäderhår. Åkerfibbla växer på kalkfattig men näringsrik sand. Växtplatserna kan vara åkrar, trädor och ruderatmarker. I Sverige har den främst en sydvästlig utbredning med flest fynd från Halland men arten finns sparsamt även i Skåne och Bohuslän. På Öland gjordes primärfyndet 1846 av 24