Krutbrännaren. Nr Årg 19 BOTANISKA FÖRENING

Transkript

1 Krutbrännaren Nr Årg 19 ÖLANDS BOTANISKA FÖRENING

2 Krutbrännaren Årgång 19, 2010 nr. 1 ISSN Tidskriften utges av Ölands Botaniska Förening och utkommer med fyra nummer per år. Medlemsavgiften för 2010 är 100:- och för familjemedlemmar 10:- (för i utlandet bosatta dock 130:-). För medlemmar yngre än 25 år är avgiften 50:-. Beloppet sättes in på föreningens postgironummer Medlemmar erhåller tidskriften Krutbrännaren. För endast prenumeration är avgiften 110:-. Äldre nummer av tidskriften kan beställas från Thomas Gunnarsson till ett pris av 25:- per nummer. Redaktionen består av Thomas Gunnarsson (red.) och Håkan Lundkvist (ansv. utg.). Manuskript och synpunkter skickas till Thomas Gunnarsson (adress se nedan). Adressändringar och frågor om distribution tillskrives Thomas Gunnarsson. Föreningsärenden och frågor därom kan tillskrivas någon ur styrelsen: Ulla-Britt Andersson (ordf.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: ulla-britt_andersson@telia.com Tommy Knutsson (v.ordf.) Ned. Västerstad 111, Mörbylånga. Tel / E-post: tommy.knutsson@telia.com Thomas Gunnarsson (sekr.) Kummelvägen 12, Färjestaden. Tel / E-post: thomas.gunnarsson@live.se Elna Hultqvist (kassör) Slottsgatan 23, Borgholm. Tel / E-post: elna.hultqvist@swipnet.se Tomas Burén Adelgatan 11 C, Kalmar. Tel / E-post: tomas.buren@netatonce.net Kenneth Erlandsson Fatabursvägen 11 A, Kalmar. Tel / E-post: kenneth-erlandsson@telia.com Helena Lager Sandgårdsborg 105, Färjestaden. Tel. 0485/ E-post: lager.helena@telia.com Håkan Lundkvist Frösslunda 312, Mörbylånga. Tel / E-post: hakan.lundkvist@telia.com Ölands svampflora Ett pågående projekt där vi försöker kartlägga svampfloran på Öland. Avsikten är att få fram så kompletta sockenfloror som möjligt för att därigenom få en bild över arternas utbredning och frekvens. Är du intresserad så skriv eller ring till Tommy Knutsson. Projekt Ölands hotade växter Hjälp oss inventera sällsynta och hotade växter på Öland. Vill du ha en aktuell rödlista, eller äldre fynduppgifter som behöver kontrolleras skriv eller ring till Thomas Gunnarsson. Omslagsbild: Backsippa Pulsatilla vulgaris, nerfarten till Haga Park 2010, ny art på rödlistan Omslagets baksida: Desmeknopp Adoxa moschatellina, ny art på rödlistan Samtliga foton detta nummer: Thomas Gunnarsson

3 Floraväkteri 2009 av Ulla-Britt Andersson (text) & Thomas Gunnarsson (foto) Årets floraväktarrapport koncentrerar sig på de växter som påträffas i sandiga marker, både torra och fuktiga. Vi har exkluderat arter som enbart växer på sandiga havsstränder. Olika sandiga miljöer hyser många rödlistade arter bland växter, svampar och insekter. De flesta av arterna som redovisas är konkurrenssvaga och är beroende av att öppen sand kontinuerligt exponeras. Många av dem gynnas också av den höga temperatur som uppnås i ytskiktet av solexponerad sand. Den besökslokal som vi valt ut presenteras i de flesta fall med en tabell över antalet plantor/strån o dyl. genom åren även om den ej blivit besökt Därunder listas eventuellt andra lokaler som besökts under 2009 och där en serie med flera fyndår finns att presentera. Vittåtel Aira caryophyllea VU Vittåtel känns igen på den silverglänsande vippan. Gräset är ettårigt och strået kan bli 25 cm högt. Skärmfjällen är längre än de borstförsedda ytteragnarna. Bladen är hoprullade och smala, endast 0,3 mm breda. Arten är konkurrenssvag och växer på torr, näringsfattig och sandig mark med sur-neutral reaktion. I Sverige växer den främst i Skåne, Blekinge, Småland, Halland samt på Öland och Gotland. Arten har gått tillbaka i senare tid beroende på minskad störning av sandiga marker samt konstgödning som lett till igenväxning. Även trädplantering har lett till minskade habitat för arten. Primärfynd av arten på Öland gjorde Oskar Sternvall 16 juni 1903 mellan Lilla och Stora Frö, Vickleby socken, belägget finns i Lund. Arten finns ännu idag i området mellan de två byarna på sandig, hästbetad mark. På Öland uppträder arten i sandiga ödeåkrar, grustag, f.d. banvall och på annan sandig glesbevuxen mark. Den är också funnen ute på Stora alvaret där den uppträtt i brännfläckar men också på tuvig mark med ljung Calluna vulgaris. Vid den pågående inventeringen av Öland har flera nya lokaler för arten blivit funna. Under 2009 inkom nio rapporter om vittåtel varav fyra var nyfynd. Vi har 56 floraväktarlokaler för arten. Besökslokaler: En lämplig lokal på södra Öland är gamla järnvägsvallen mellan Kastlösa-Skärlöv. Man kan köra bil och parkera vid Penåsadungen, Kastlösa socken. Fortsätter man att vandra/cykla på banvallen har man vittåtel spridd längs 1-2 kilometer, det största beståndet börjar ungefär där banvallen går över Penåsabäcken ca 1,5 km OSO om parkeringen. Gräset växer där växttäcket på banvallen är som glesast. Koordinater: / Gör du ditt besök första halvan av juni månad har du också rikligt av blommande bestånd med stor sandlilja Anthericum liliago nära banvallen. 3

4 Krutbrännaren 1 (19) 2010 Hö-Mör-1592 Antal Enhet plantor plantor plantor plantor 1000 plantor Penåsa öster bron, Kastlösa f:g Datum Observatörer (Rapportör) Crister Albinsson Tommy Knutsson Crister Albinsson, Tommy Knutsson Ulla-Britt Andersson Tommy Knutsson Hö-Bor-0051 Antal Enhet 560 strån 50 plantor 30 plantor Grankulla kyrkväg 1, Böda f:g Datum Observatörer (Rapportör) Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson m.fl Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Vittåtel Aira caryophyllea 4 Grådådra Alyssum alyssoides

5 Grådådra Alyssum alyssoides VU Grådådra är en korsblommig växt som kan bli 1-3 dm hög. Blommorna är blekt gula och blir med tiden vita. Den rundade och platta skidan mäter 2-4 mm. Stjälken är ofta grenad från basen. Bladen är smala och helbräddade. Hela växten är stjärnhårig vilket ger den ett grått utseende. Arten är inkommen med gräsfrö på 1800-talet. Den har tidigare funnits i södra Sverige upp till Norrlandsgränsen men är numera försvunnen från flera landskap. I dagsläget är arten fortfarande relativt spridd i Skåne samt på Öland och Gotland. Arten är konkurrenssvag och växer på sandiga marker främst i kalkrika trakter. Grådådra är ett- eller tvåårig, ofta gror plantorna på hösten och blommar tidigt på våren/försommaren innan torkan sätter in. Viss markstörning behövs för att arten ska kunna fortleva på en lokal. Igenväxning och kvävegödning missgynnar arten. Primärfynd av arten på Öland gjordes av Magnus Gustaf Sjöstrand 1841 på en trädesåker mellan Mörbylånga kyrka och västra Landborgen. Fyndet finns publicerat i Calmar läns och Ölands flora utgiven 1863 av nämnde Sjöstrand. På Öland är grådådra tämligen allmän och spridd över hela ön. Den växer på sandig, kalkrik mark i grustag, sandstäpp och sandiga torrängar med gles vegetation. Den kan också uppträda i ödeåkrar, på f.d. banvallar och lokaler av mer ruderatkaraktär. Under 2009 inkom 33 rapporter om grådådra varav 16 var nyfynd. Vi har 153 floraväktarlokaler för arten. Besökslokaler: En lättillgänglig lokal ligger i Runsten socken, söder om Åkerby. Väster om landsvägen finns ett större f.d. sandtag som numera betas. Grådådra finns spridd i sandtaget, koordinater / Andra spännande arter finns också på den sandiga marken såsom trubbstarr Carex obtusata, sandtimotej Phleum arenarium och fågelarv Holosteum umbellatum. Väster om Algutsrums kyrka finns ett enormt stort gammalt sandtag. Där kan man också finna rikligt med grådådra koordinater / Lokalen hyser också andra spännande arter speciellt tidigt på säsongen såsom ullranunkel Ranunculus illyricus, fågelarv och en del förvildade lökväxter. Hö-Bor-0035 Åkerby S. 1, Runsten f:g (25 m) 159 plantor Jan-Olof Petersson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Jan-Olof Petersson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson Hö-Bor-0024 Greby stenbrott, Räpplinge f:g (10 m) 550 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 20 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 5

6 Hö-Mör-0004 Gårdby sandhed 1, Gårdby f:g (25 m) 5 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 200 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Mör-0014 Bettorpsavtaget 1, Norra Möckleby f:g (10 m) 535 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Jan-Olof Petersson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Mör-0023 Gårdby S., Sandby f:g (25 m) 200 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Tommy Knutsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson Knutört Anagallis minima VU Knutört är en av de minsta kärlväxterna i Sverige. Den är ettårig, plantan mäter 0,5-5 cm, bladen är äggrunda och de fyrtaliga blommorna är oskaftade. Kronbladen är vita, mycket oansenliga och frukten är en lockkapsel. Färgen på växten drar ofta åt rött. Vid massförekomst av knutört färgas marken i brunrött. Arten växer främst längs våra kuster i södra delen av Sverige. Den är relativt spridd på västkusten från Bohuslän till nordvästra Skåne, blir mer ovanlig på ostkusten men finns i Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland och Gotland. Knutört växer på havsstrandängar med blottad, fuktig sand. Även grustag, fuktiga stigar och dikeskanter kan hysa arten. Den förefaller vara indifferent för kalk men tål en viss salthalt. På strandängarna är den beroende av fortsatt bete. På andra lokaler är den ofta tillfällig och kan dyka upp exempelvis vid dikesskärningar. Återställande av sand/grustag utgör ett reellt hot mot arten. Primärfynd av arten på Öland gjordes av Manfred Mustafa Floderus 1853 vid Grankullavik, Böda socken. Fyndet finns publicerat i Botaniska Notiser 1854, Botaniska anteckningar under en resa på Öland och Örö-skären, sommaren Det finns ett 30-tal äldre fynduppgifter av knutört på Öland varav många gjordes under det fantastiska året Då hittades arten i flera diken och även i sandiga åkrar. I senare tid finns endast fem fynd av arten i socknarna Böda, Högby, Sandby och Kastlösa. Fyra av lokalerna ligger mycket nära havet där arten växer på fuktig sand i välbetade strandängar. I Kastlösa socken växer arten i kanten av Stora alvaret i fuktiga svackor 6

7 på välbetad mark. Arten varierar mycket i antal mellan åren, den förefaller vara beroende av tillräcklig fuktighet under våren när den gror. Under 2009 inkom fyra rapporter av knutört där arten endast noterades på två av de besökta lokalerna. Besökslokal: En fantastisk, betad havsstrandäng finns öster om Alvara, Böda socken. Kör österut från väg 136 ner mot Alvara och havet, parkera på sjömarken precis vid grinden. Gå söderut drygt 600 m och njut av den rika floran. SV om några sjöbodar i fuktiga traktorspår genom betesmarken växer vissa år riktligt med knutört, koordinater / Hö-Bor-0073 Alvara O. 2, Böda f:g (25 m) 400 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 30 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 2 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Tommy Knutsson Spädnarv Arenaria leptoclados CR Spädnarv tillhör familjen nejlikväxter. Den har en stjälk som är mycket tunn och rikt grenig, höjden varierar mellan 5-30 cm. Den liknar mycket sandnarv A. serpyllifolia ssp. serpyllifolia men är ljusgrön. Kapseln hos spädnarv är tunnväggig och lätt att trycka ihop, sidorna är ganska raka. Hos sandnarv är kapseln mer päronformad och går sönder om den trycks ihop. Spädnarv är funnen i Skåne, Blekinge och på Öland men status för arten är dåligt känd då den är lätt att förbise. Den växer på öppen, sandig mark såsom åkrar, körvägar och sandtag. Arten är konkurrenssvag och försvinner vid ogräsbekämpning av åkrar och igenväxning. På Öland gjordes primärfynd av arten 1883 av Otto Nordstedt på havsstranden vid Borgholm, belägg finns i Lund. Vid Köping hittades spädnarv 1910 av Gustaf Einar Du Rietz, belägg på Fytoteket i Uppsala. Gunnar Samuelsson fann arten 1942 i en åker vid Folkeslunda i Runsten socken, belägg i Lund. Det var en stor överraskning när Torbjörn Tyler 2008 fann arten vid den pågående kärlväxtinventeringen. Spädnarv växte i ett nygrävt åkerdike nära Dyestad, Runstens socken. Belägg finns i Lund samt på Riksmuseet. Dvärglåsbräken Botrychium simplex EN Dvärglåsbräken har en typisk gulgrön färg på sina ovanjordiska delar. Den sterila bladskivan utgår precis ovan marknivå och är sparsamt flikad. Växtens sporbärande del är ganska gles. Som namnet antyder är den liten, den totala höjden på plantan ligger mellan 0,5-10 cm. Arten uppträder vanligen på betesmark nära havet. Den är funnen från Skåne till Dalarna, i dagsläget på drygt tio lokaler. Dvärglåsbräken växer på havsstrandängar eller annan strandnära betesmark, i klippsprickor som översilas av 7

8 8 Krutbrännaren 1 (19) 2010 vatten samt i vägkanter. Underlaget är ofta kalkhaltigt, sandigt och fuktigt. Arten tål en viss salthalt i marken. Den bildar svampmykorrhiza. Hot mot arten på dess lokaler är för svag hävd genom upphört eller minskande bete. Arten sprider sina sporer redan innan midsommar och missgynnas av torka under maj-juni månad. Ett åtgärdsprogram har tagits fram för att gynna dvärglåsbräken, det gäller under tiden Primärfynd av arten på Öland gjordes av Ernst Lindh 1900 på sandstranden väster om Köpings kyrka. Arten har sammanlagt hittats på fyra lokaler på ön. Dvärglåsbräken återfanns på Munketorps strand, Högby socken 2003 där den senast sågs Som mest har tre dellokaler noterats i området nära varandra. Notabelt är att på samtliga växer arten tillsammans med fjällig jordtunga Geoglossum fallax. Arten har varit årsviss på primärlokalen och varierat mellan exemplar. Det är i dagsläget den enda kända lokalen för arten på Öland. Växtplatsen ligger nära havet i ett f.d. sandtag. Lokalen har ett bra betestryck och är fuktig långt in på försommaren. Med tanke på att arten växer på ett så begränsat område och är lätt att trampa ner lämnar vi inte ut koordinater för fyndet. Våren 2009 var mycket torr speciellt april månad vilket troligen missgynnat arten. Årets siffra på 49 plantor får därför anses acceptabel med tanke på de yttre förutsättningarna. Floraväktare bör eftersöka arten på andra lämpliga ställen exempelvis Grankullavik där den hittades plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 255 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 322 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 212 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 67 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson plantor plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Sanddådra Camelina microcarpa VU Sanddådra är korsblommig växt som kan bli 60 cm hög. Blommorna är gula och frukten är en päronlik, hård skida med en smal kant. Bladen är pillika och stjälkomfattande. Växten är grågrön med enkla och greniga hår. Arten inkom under 1800-talet med gräsfrö. I Sverige förekommer endast underarten ssp. microcarpa. Den har varit spridd över stora delar av Sverige men är i dagsläget ofta tillfällig på sina lokaler. Fynd finns från Skåne-Uppland samt på Öland och Gotland. Arten är en stäppväxt och är således värmekrävande. Den växer i sandiga åkrar, grusgropar samt på marker av ruderatkaraktär. För att trivas kräver den öppen, varm sand. Hot mot arten är användning av ogräsmedel, ökad kvävegödsling och igenläggning av sandtag. På Öland har sanddådra funnits sedan länge i sandiga åkrar, trädgårdsland och skräpmark. I dagsläget växer den i en sandig rasbrant vid havet, i sandiga åkrar, sandtag, vägkanter och på mark av mer ruderatkaraktär. Under 2009 inkom tre rapporter av sanddådra. Vi har 41 floraväktarlokaler för arten, främst på SV Öland.

9 Besökslokal: I Norra Möckleby socken alldeles norr om vägen som går västerut mot Bettorp finns ett sandtag med omgivande mark av ruderatkaraktär som numera betas. Där växer sanddådra koordinater / tillsammans med bl.a. sandglim Silene conica och klibbveronika Veronica triphyllos. Hö-Mör-0367 Bettorpsavtaget, Norra Möckleby f:g (25 m) 220 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 25 plantor Ulla-Britt Andersson 50 plantor Ulla-Britt Andersson 1 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 10 plantor Helena Lager Ölandsstarr Carex ligerica NT Ölandsstarr är mycket lik sandstarr C. arenaria. Den har 4-6 ax som sinsemellan är lika med både han- och honblommor. Axen har honblommor överst, sandstarr har hanblommor överst. De sitter i toppen av det cm höga strået. Stråna kommer från en krypande jordstam som är 1,5-2 mm tjock med 1-2 cm långa ledstycken. Sandstarr har en tjockare jordstam (2-3 mm) och avståndet mellan ledstyckena är 2-3 cm. Ölandsstarr har smalare blad (1-2 mm) jämfört med sandstarr som har blad som är 1,5-3,5 mm breda. I Sverige förekommer ölandsstarr främst på Öland med enstaka lokaler i Skåne, Blekinge och på Gotland. Den växer på näringsfattig sandmark som dock kan vara kalkrik. Hot mot arten kan vara upphörd hävd men också exploatering av sandiga marker. Primärfynd på Öland gjordes av Abraham Ahlqvist 1832 i N. Möckleby, belägget finns på Riksmuseet. Arten finns idag främst på östra delen av ön längs den så kallade östra Landborgen, från Sandby socken i söder till Bredsättra i norr. Spridda förekomster finns även på södra och norra delen av Öland. Arten förekommer i sandstäpp, vägkanter, sandtag, på sandiga åkerrenar, f.d. banvallar och i sandiga betesmarker. Under 2009 inkom nio rapporter av ölandsstarr. Det finns drygt 35 lokaler för arten inlagda på Artportalen från 1992 och framåt. Besökslokal: I Sandby socken knappt 500 m söder avtaget till Ekelunda växer ölandsstarr rikligt längs vägkanten, koordinater / Den finns både på östra och västra sidan av landsvägen. Starren växer också ut en bit ut på tokfuktängen som ligger väster om landsvägen. Trubbstarr Carex obtusata EN Trubbstarr är en art som är svår att upptäcka. Strået är 5-15 cm högt och bildar mattor från en krypande jordstam. I toppen av strået sitter ett enda ax med hanblommor överst och honblommor nedtill. Fruktgömmena blir vid mognaden glänsande och rundade. Lättast är arten att få syn på i början av maj när den blommar och de gula ståndarknapparna lyser. I Sverige växer trubbstarr spritt på Öland samt sparsamt i 9

10 nordöstra Skåne. Arten växer på gamla sandiga strandvallar som är hävdade genom bete eller slåtter. Eftersom arten är konkurrenssvag behöver den kontinuerlig hävd för att fortleva. Kvävegödning är ogynnsamt för arten. Öländskt och svenskt primärfynd av arten gjorde Samuel Liljeblad 1789 på stranden mellan Borgholm och Köping. Fyndet finns publicerat 1792 i Utkast til en svensk flora. På Öland har arten noterats på västra och östra Landborgen samt på sandiga marker nära havet på främst norra Öland. I dagsläget förefaller arten ha blivit mer sällsynt framför allt på södra delen av ön. Trubbstarr växer på sandiga havsstränder, i vägkanter, f.d. sandtag, sandstäpp och andra torra välhävdade sandiga marker. Under 2009 inkom tolv fynduppgifter för trubbstarr varav nio rörde nyfynd. Vi har 70 floraväktarlokaler för arten. Besökslokal: Lopperstads gravfält i Runsten socken hyser en rik lokal för trubbstarr. Parkera alldeles norr om kvarnen vid gravfältet och gå väster om vägen. I kanten av den stenmur som löper i nord-syd riktning växer trubbstarr rikligt, koordinat / Andra arter på lokalen värda att nämnas är tofsäxing Koeleria glauca, sandsvingel Festuca polesica och grådådra Alyssum alyssoides. De sistnämnda växer nära och i det f.d. sandtaget. Hö-Bor-0365 Lopperstad gravfält, Runsten f:g (25 m) 10 m Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 500 plantor Ulla-Britt Andersson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson 100 plantor Ulla-Britt Andersson Hö-Bor-0366 Runsten N., Runsten f:g (25 m) 50 strån Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 500 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson Rysstarr Carex praecox Rysstarr kommer med på rödlistan 2010 varför vi tar med arten i vår sammanställning. Arten står nära ölandsstarr C. ligerica. Liksom denna har den sinsemellan lika axsamlingar med honblommor överst. Den har strån som kommer upp från en jordstam. I allt är den klenare än ölandsstarr. Som namnet antyder finns arten på andra sidan Östersjön i Ryssland, Baltikum och Finland. Den växer på torr, sandig mark såsom banvallar, vägrenar och andra glesbevuxna sandiga marker. Primärfynd av arten för Öland och Sverige gjordes på vägen ner till Stenåsabadet 4 juni 2005 av artikelförfattarna. Arten växer i en betad, tuvig strandäng som periodvis 10

11 är fuktig. Mellan tuvorna är bitvis rysstarr helt dominerande som en gräsmatta. Du ser arten lättast under maj månad när den blommar. Senare försvinner det spensliga strået i den omgivande vegetationen. Hur länge arten funnits på lokalen är svårt att säga men med tanke på beståndets storlek torde den ha funnits under avsevärd tid. Arten är inte hotad på lokalen men fortsatt hävd är nödvändigt för att den ska fortleva på sin växtplats. Rysstarr växer endast norr om vägen ner till Stenåsabadet koordinater / Östersjömålla Chenopodium striatiforme EN Östersjömålla kan vara lätt att förbise då den vid en hastig blick liknar svinmålla C. album. Den blir cm hög, på kvävepåverkade platser något större. Arten är rikt grenad från basen, grenarna är bågformade och rödstrimmiga. Bladen är smala och färgen på dem går åt blågrönt. Fröna är ca 1 mm med slät yta, svagt kölade och något ovala. Arten finns främst på Öland med endast spridda fynd för övrigt i södramellersta Sverige. Den växer i sandiga miljöer med glest växttäcke såsom sandtag, åkrar och lokaler av mer ruderatkaraktär. Hot mot arten är ökad ogräsbekämpning, igenväxning, igenläggande av sandtag och bortschaktning av jord/sandhögar. Östersjömålla är sedan länge känd på Öland och anges som spridd i Sterner Den har idag sina huvudsakliga förekomster i socknarna Sandby, Gårdby och N. Möckleby. På Öland uppträder den främst i kanten av sandiga åkrar, som spontant ogräs i trädgårdar, på sandig ruderatmark och f.d. banvallar. Under 2009 inkom fem fynduppgifter varav tre rörde sig om nyfynd. Vi har sammanlagt 25 floraväktarlokaler för arten. Besökslokal: I Sandby socken vid avtaget mot N. Sandby går en traktorväg västerut. På ruderatmark nära traktorvägen brukar östersjömålla växa, koordinater / Då marken är kväverik blir exemplaren ovanligt välväxta. Hö-Mör-1894 N. Sandby vägskäl, Sandby f:g (10 m) 10 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Sandsvingel Festuca polesica NT Sandsvingel är ett tätt tuvat, flerårigt gräs med en vippa. Bladen är gröna, hoprullade och styva. Stråna blir cm höga och har basalt tvärt avskurna, pergamentartade slidor som är halmgula till färgen. Arten kan förväxlas med hårdsvingel F. brevipila men denna har blad som är sträva mot spetsen medan sandsvingel har blad med helt släta kanter. I Sverige finns arten i Skåne, Blekinge samt på Öland och Gotland. Den växer på sanddyner, glesbevuxen sandmark och gles tallskog. Arten hotas av igenväxning pga. minskande hävd eller kvävegödning. Skogsplantering och exploatering genom bebyggelse kan också ödelägga lokaler för sandsvingel. 11

12 12 Krutbrännaren 1 (19) 2010 På Öland är sandsvingel spridd främst längs östra Landborgen samt på sandiga stränder på norra ön. Arten växer även i sandstäpp, sandtag, sandig betad torräng och sanddyner. På flera lokaler växer sandsvingel tillsammans med borsttåtel Corynephorus canescens. Under 2009 inkom sju rapporter av sandsvingel. Artportalen har 81 fynduppgifter inlagda från 2003 och framåt. Besökslokal: I Bredsättra socken vid Gåtebo finns flera rika lokaler för sandsvingel. Öster om Allmogegården och öster landsvägen finns ett fragment med sandstäpp som hyser en hel del sandsvingel koordinater / Även tofsäxing Koeleria glauca växer på lokalen. Klotullört Filago vulgaris EN Klotullört tillhör familjen korgblommiga växter. Hela växten är gråvitt hårig och stjälken är ofta gaffelgrenad. De korgarna sitter tillsammans i klotrunda huvuden, blommorna är gula till färgen. Arten har i senare tid främst blivit funnen i Skåne där den ofta är tillfällig på sina lokaler. I Halland hittades den Klotullört växer på torr, sandig mark där växttäcket inte är slutet. Vägkanter, grusgropar, trädesåkrar, banvallar och områden av mer ruderatkaraktär är miljöer där klotullört hittats. Arten är konkurrenssvag och uppträder främst på lokaler där en kraftig markstörning skett. Fröna lär behålla sin grobarhet under lång tid. På Öland hittades klotullört 22 juni 2009 av artikelförfattarna. Den växte på en nyanlagd, grusig parkeringsplats öster Vickleby kyrka. Detta var första fyndet på Öland. Huruvida arten kommer att finnas kvar får vi återkomma till, markägaren är informerade om arten och dess sällsynthet. Besökslokal: Öster Vickleby kyrka, på den grusiga parkeringsplatsen nära de uppställda sopcontainrarna koordinater / Fågelarv Holosteum umbellatum VU Fågelarv tillhör familjen nejlikväxter. Den är ettårig och höstgroende. Färgen är typiskt blågrön liksom hos flera andra arter som växer på sandig mark. Blommorna sitter som i en flock flera tillsammans. De är vita med en dragning åt rosa och kronbladen är tandade. Vid fruktmognaden antar växten en halmgul färg och fruktskaften riktas uppåt. Arten växer i södra Sverige upp till Mälarlandskapen men är överallt sällsynt, vanligast förefaller arten vara på Öland. Växtplatserna är torra, öppna och sandiga. Viss markstörning med omrörning av de översta sandlagren gynnar arten. Igenväxning, kvävegödning och skogsplantering utgör hot mot arten. Primärfynd på Öland gjordes av Abraham Ahlqvist 1814 i trädesåkrar, Runsten socken. Fyndet finns publicerat i hans Flora runsteniensis , belägg finns på Fytoteket i Uppsala. På Stora alvaret växer fågelarv på kalkstenshällarnas mosskuddar. Den påträffas också främst på östra delen av Öland i mer eller mindre kalkrik sand såsom sandstäpp, sandtag, vägkanter samt på sandiga och glesbevuxna havsstränder. Sällsynt uppträder arten idag i åkerkanter, något som verkar ha varit betyd-

13 ligt vanligare under Rikard Sterners tid. Under 2009 inkom tretton rapporter varav fem rörde nyfynd. Vi har 185 floraväktarlokaler för arten. Besökslokal: Gårdby sandfält norr om Gårdby samhälle hyser årligen mer eller mindre stora bestånd av fågelarv. Vissa år har vi uppskattat det till minst exemplar. Parkera i norra delen av sandfältet och gå över landsvägen och söderut längs gamla järnvägsvallen. Arten växer ofta nära banvallen tillsammans med tofsäxing Koeleria glauca, sandsvingel Festuca polesica, ölandsstarr Carex ligerica, sandtimotej Phleum arenarium och hylsnejlika Petrorhagia prolifera. Gå över stättan belägen ungefär mitt på sandfältet och gå ute på sandfältet tillbaka norrut. Ofta finns de största bestånden av fågelarv där. Titta efter arten där marken är sliten, ofta växer den längs staketet där betesdjuren trampat upp stigar. Koordinater / Hö-Mör-1683 Gårdby sandhed 1, Gårdby f:g (50 m) 22 plantor Jan-Olof Petersson 500 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson plantor Thomas Gunnarsson plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 300 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 350 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Mör-1574 Kyrkan, gropen, Algutsrum f:g (25 m) 22 plantor Jan-Olof Petersson 8 plantor Jan-Olof Petersson 3 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 17 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 800 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 200 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 200 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 200 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Karl-Göran Bringer 13

14 2 plantor Karl-Göran Bringer, Lissbeth Bringer 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Mör-2006 Tvetavägen S. 1, Torslunda f:g (10 m) 200 plantor Jan-Olof Petersson 45 plantor Jan-Olof Petersson 20 plantor Jan-Olof Petersson Hö-Bor-0707 NV. Udden, Böda f:g (25 m) 10 plantor Crister Albinsson, Stina Eriksson 10 plantor Lissbeth Bringer, Karl-göran Bringer 40 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 40 plantor Karl-Göran Bringer 50 plantor Karl-Göran Bringer 200 plantor Karl-Göran Bringer Dvärgjohannesört Hypericum humifusum EN Dvärgjohannesört är en flerårig ört vars plantor mäter 5-20 cm. Stjälken är trådsmal och ofta nedliggande. Bladen har svarta glandler längs kanten. De ljusgula blommorna har också svarta glandler längs foder- och kronbladens kanter. Arten växer i södra Sverige med flest lokaler i Skåne och Blekinge. Eftersom den är så liten är den svår att få syn på. Lättast att hitta är arten i solsken när de gula blommorna är utslagna och lyser. Den växer på kalkfattig grus/sandmark med glest växttäcke. Växtplatserna utgörs av diken, vägkanter, grustag, åkerkanter eller betesmark. Arten är beroende av fortsatt hävd för att överleva på sina lokaler. Ogräsbekämpning, kvävegödning och igenväxning utgör hot mot arten. Primärfynd på Öland gjorde Jens Corneliusson, Crister Albinsson och Allan Fredriksson Arten växte då i norra kanten av Ottenbylund SSO vandrarhemmet, Ås socken. Ett 10-tal individer hittades i ett djupt dikes nordvända skärning. Belägg finns i Göteborg. Även 1990 och -91 kunde en individ hittas i diket. Lokalen har besökts senare utan fynd, diket verkar idag alltför igenväxt för att arten skulle kunna trivas. Huvudtåg Juncus capitatus EN Huvudtåg är ettårig och blir 1-15 cm hög. Strået är tunt (1 mm) och växer ensamt eller några tillsammans i en tuva. De basala bladen är tunna, ofta är plantan rödaktig till färgen. Blommorna sitter i små huvuden ca 10 tillsammans. Varje strå har oftast 14

15 ett huvud men ibland kan kraftiga exemplar ha 2-4 huvuden på olika nivåer. Fröna kan ligga i marken och vänta på lämpliga betingelser för att gro. Huvudtåg växer sällsynt längs våra kuster från Halland, Skåne, Blekinge, Småland samt på Öland och Gotland. Ofta är den tillfällig på sina lokaler och varierar också mycket mellan åren beroende på väderleken. Den växer på öppen, fuktig sand utan konkurrerande växtlighet exempelvis dyngropar, sandtag, dikeskanter och åkrar. Arten är beroende av att fuktig, bar sand hela tiden exponeras. Primärfynd på Öland gjorde Göran Wahlenberg 20 juli 1821 vid Grankulla, Böda socken. Arten växte där på ett sandfält tillsammans med dvärglin Radiola linoides. Belägget finns på Fytoteket i Uppsala. På Öland finns flest fynd från den nordliga tredjedelen av ön. Även denna art hade liksom knutört Anagallis minima ett exceptionellt år 1985 med många fynd. Den växer i f.d. sandtag, diken, åkerkanter och dynsvackor. När grävarbeten sker på norra Öland och bar, fuktig sand exponeras kan med tur huvudtåg hittas under ett par år innan växttäcket åter sluter sig. Under 2009 inkom två rapporter om huvudtåg, båda fynd på tidigare kända lokaler. Vi har 29 floraväktarlokaler för arten. Besökslokal: På norra Öland finns en trevlig lokal i ett sandtag på gamla Grankulla kyrkoväg, Böda socken. Där har huvudtåg funnits under flera år i växlande antal. Kör in vägen som leder mot badplatsen vid Fagerör, tag åt höger direkt och kör denna skogsväg ca 1 km söderut. Du kommer då fram till ett fortfarande aktivt sandtag som på flera ställen hyser huvudtåg. Koordinater: / Andra trevliga arter i sandtaget är pysslingtåg Juncus minutulus och vittåtel Aira caryophyllea. Hö-Bor-0739 Grankulla kyrkväg, Böda f:g (25 m) 3000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson m.fl. 75 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1 plantor (Öland- Floraväktarna) Hö-Bor-0745 Vässbylund, Föra f:g (25 m) 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 22 plantor Tommy Knutsson Tofsäxing Koleria glauca VU Tofsäxing är ett tuvat gräs med blågröna blad. Det mesta av gräset är finludet såsom vippa, strån och blad. Vippan är utspärrad vid blomningen men hopdragen för övrigt. Strået har en längd av cm. Tofsäxing har aktuella fynd från Skåne (flest lokaler), Blekinge, Öland och Gotland. Den växer på sanddyner, sandfält och i sandiga glesa tallskogar. Gräset är karaktärsväxt för den så kallades sandstäppen. Sandstäpp 15

16 uppstår i områden med låg nederbörd och hög solinstrålning där kalkrik sand kontinuerligt exponeras. När växttäcket har slutit sig helt har sandstäppen degenererat. De speciella växter, svampar och insekter som har den som hemmiljö får då finna nya områden med kalkrik, bar sand. Minskad hävd, kvävegödning, skogsplantering och exploatering hotar sandstäppen och växtplatserna för tofsäxing. Primärfynd på Öland gjorde Abraham Ahlqvist någon gång mellan åren Belägg finns på Fytoteket i Uppsala, fyndet gjordes mellan Runsten och N. Möckleby. Arten finns kvar med flera lokaler inom området. Tofsäxing finns idag främst längs östra Landborgen med huvudsaklig utbredning i Sandby, Gårdby, N. Möckleby, Runsten och Bredsättra socknar. På Öland växer arten i sandstäpp, gles tallskog, f.d. sandtag och på gammal banvall. Sex fynd rapporterades under 2009 varav ett från en ny lokal. Vi har sammanlagt 41 floraväktarlokaler. Besökslokal: En mycket rik lokal för tofsäxing finns rakt väster om bygdegården Sandgårdsborg, sydligaste delen av Gårdby socken. Parkera bilen vid bygdegården och gå västerut till en gammalt sandtag. I botten av detta finns en gräsmatta av tofsäxing. Koordinater / Andra arter på lokalen är fågelarv Holosteum umbellatum och grådådra Alyssum alyssoides. Hö-Mör-0945 Gårdby bygdegård V. 1, Gårdby f:g (25 m) plantor Ulla-Britt Andersson plantor Ulla-Britt Andersson 1000 plantor Thomas Johansson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Mör-0951 Gårdby-Dörby tallskog, Norra Möckleby f:g tuvor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Bor-1056 Lopperstad gravfält, Runsten f:g (25 m) 100 tuvor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 500 plantor Ulla-Britt Andersson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson 16

17 Blå sminkrot Lithospemum arvense ssp. coerulescens EN Blå sminkrot tillhör familjen strävbladiga växter. Den är ettårig och blommar i maj med blå, trattlika blommor. Blommorna är från början rosa men blir med tiden allt blåare som hos förgätmigej Myosotis sp. Underarten vit sminkrot L. arvense ssp. arvense kan ibland ha blommor med svag antydan till blå färg. Vit sminkrot är normalt mer högväxt (max 50 cm) än blå sminkrot (max 20 cm). Blå sminkrot växer på sandig, kalkrik mark i mer naturliga miljöer. Arten finns idag i Skåne (Kåsebergaåsen), på Öland och Gotland (Stora & Lilla Karlsö). Arten kan på sikt hotas av igenväxning. Primärfynd på Öland gjordes enligt Sterner 1986 av August Edvard Goldkuhl & Carl Agardh Westerlund 1851 i Föra, belägg finns både i Lund, Uppsala och Göteborg. Men på Fytoteket i Uppsala finns också ett belägg från 1832 av Abraham Ahlqvist tagit på Öland (inte närmare specificerat) av blå sminkrot som därför torde vara det tidigaste fyndet från ön. Blå sminkrot har ett handfull gamla lokaler på Öland. Efter 1990 är den sedd på två varav endast den ena hyser arten i dagsläget. Besökslokal: Gettlinge gravfält, S. Möckleby socken. I västra delen av den nordligare delen av gravfältet växer arten mycket begränsat i en rasbrant. Det brukar finnas mellan exemplar av arten så om du besöker lokalen så rör dig försiktigt. Gå helst inte ner i själva branten eftersom det är stor risk att du drar med dig några individer när du rutschar ner. Man kan se arten uppe vid fårstängslet och behöver inte gymnastisera ner i branten. Koordinater: / Årets resultat med 85 exemplar är det högsta antal som noterats sedan 1990-talet. Hö-Mör-1503 Gettlinge gravfält, Södra Möckleby f:g (10 m) 85 plantor Jan-Olof Petersson 19 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 23 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 22 plantor Ulla-Britt Andersson Ulla-Britt Andersson 24 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 26 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 32 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 30 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 7 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 30 plantor Tommy Knutsson Sandlusern Medicago minima EN Sandlusern är en ettårig art som blommar i maj-juni med gula blommor som sitter i små huvuden. Växten blir 5-20 cm hög. Den spiralvridna baljan är tätt kroktaggig. Arten är svår att upptäcka bland andra gulblommiga ärtväxter som blommar samtidigt såsom humlelusern M. lupulina och jordklöver Trifolium campestre. Men sandlusern har en annan färg på blommor och blad som man med lite träning lär sig 17

18 skilja ut. Skåne, Öland och Gotland utgör huvudutbredningen för arten i Sverige. Den växer på kalkrik sandmark med gles vegetation men också på lokaler av mer ruderatkaraktär. Hot mor arten är igenväxning men också exploatering. Primärfynd av sandlusern på Öland gjordes av Ernst Adlerz 1873 söder om Borgholms slottsruin. Arten finns ännu idag kvar på lokalen. Den varierar påtagligt i antal mellan åren, vissa år är den nästan omöjlig att hitta. Andra år kan den vara marktäckande över flera kvadratmeter stora områden. Vi har under de senaste 20 åren endast haft två kända lokaler för arten med några dellokaler. Den finns kvar i Räpplinge socken på alvartorräng söder Slottsruinen samt i Smedby socken där den växer nära ett sandtag och på en sandig ödeåker. I juni 2009 hittade Charlotte Wigermo, Bengt Nilsson och Åke Svensson två nya lokaler för arten vid den pågående inventeringen på Öland. Den växte ca 2 km VSV respektive NNV om Gösslunda gård på torrängsryggar på alvarmark. Besökslokal: Räpplinge socken, alvarmark söder Slottsruinen. Gå på höjdryggen norrut från drottning Victorias byst. På den lilla slänten åt öster brukar man kunna hitta sandlusern men bemärk att den vissa år är fåtalig och svår att hitta. Koordinater: / Hö-Bor-1433 Borgholms alvar 1, Räpplinge f:g (10 m) 0 plantor Crister Albinsson 10 plantor Ulla-Britt Andersson 300 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 10 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 10 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 50 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Karl-Göran Bringer Karl-Göran Bringer 1000 plantor (Öland- Floraväktarna) 3 plantor Sven Johansson Hö-Mör-1016 St. Smedby ödeåker, Smedby f:g (10 m) 50 m Jan-Olof Petersson 150 plantor Crister Albinsson 3000 plantor Tommy Knutsson 300 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Klådris Myricaria germanica EN Klådris är en flerårig buske som kan bli 1-2 meter hög. Den tillhör familjen tamariskväxter. Blommorna utbildas i grenspetsarna och är ljusrosa. Blomningen är ganska 18

19 utdragen då en del av blommor kommer på fjolårsskotten medan andra på årsskotten. Bladen är grågröna och något barrlika. Frukterna är försedda med hårtussar och kan spridas med vinden. Arten förekommer mycket sparsamt och tillfälligt i södra Sverige. Huvudutbredningen av arten finns i landskapen Medelpad, Ångermanland och Jämtland. Klådris växer på grusiga/sandiga älv- och sjöstränder. Den är beroende av att vatten och is ger upphov till ny, sandig och bar mark där fröna kan gro. Den omfattande regleringen av älvarna i Norrland har lett till att de naturliga fluktuationerna i vattenståndet upphört. Detta har missgynnat klådris som försvunnit från många tidigare lokaler. I södra Sverige är det oftast tillfällig på sina lokaler som vanligen är belägna i grus/sandtag. Primärfynd på Öland gjorde Rikard Sterner 1916 vid Hornsjön, Högby socken. Gammal sandbotten torrlades när nivån i Hornsjön sänktes och där etablerade sig klådriset och fanns kvar ända in på 1980-talet. Arten är därefter funnen på ett 15-tal lokaler, de flesta tillfälliga i samband med utdikningar. I dagsläget finns klådris på två lokaler med 6 dellokaler dels i Böda socken (söder Byxelkrok) och Gärdslösa socken (Lindby grustag). Besökslokal: Söder Byxelkrok och strax väster om cykel/gångvägen drygt 150 meter norr avtaget mot Enerum växer klådris på grusig, bar mark. Här har den funnits sedan Koordinater: / Hö-Bor-1476 Byxelkrok S. 2, Böda f:g (25 m) Jan-Olof Petersson 10 plantor Vera Wendt Jan-Olof Petersson 16 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 28 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Dvärgserradella Ornithopus perpusillus EN Dvärgserradella är en ettårig ört som tillhör familjen ärtväxter. Den är ofta nedliggande och mäter 5-30 cm. Blommorna är mycket små, färgen på kölen är gul och seglet är vitt med röd ådring. Bladen har många par småblad samt uddblad. Baljan är böjd, ledad och har som en fågelklo längst ut (därav det latinska namnet). Arten är inkommen till Sverige med gräsfrö. Den finns främst i Skåne och Blekinge samt mer sparsamt i övriga Sydsverige inklusive Öland. Dvärgserradella växer på sandiga marker såsom trädesåkrar, vägkanter, ruderatmark. Den hotas av igenväxning, exploatering (vägbygge) och trädplantering. Primärfynd på Öland gjordes av Kurt-Anders Johansson och Rolf-Göran Carlsson 1 19

20 juni 1995 väster Lilla Frö, Resmo socken. Arten växte i en sandig trädesåker tillsammans med bl.a. vittåtel Aira caryophyllea. Den finns fortfarande kvar på platsen men varierar en hel del i antal mellan åren. På sikt hotas arten av igenväxning av växtplatsen. Intressant är att hårdsvingel Festuca brevipila också växer på lokalen. Dvärgserradella lär ha inkommit med gräsfrö när åkrar blivit insådda med hårdsvingel. Tidigare finns en obekräftad uppgift om arten från Smedby socken, NNO Hammarby där den skulle ha växt i en grusgrop. Uppgiften anses osäker och är omnämnd under Floristiskt tillägg i Sterner Besökslokal: Väster Lilla Frö, Resmo socken ett par hundra meter från havet. Koordinater / Den växer också på nästa åker norrut i kanten mot tallskogen / Hö-Mör-1579 Lilla Frö V. 1, Resmo f:g (25 m) 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 20 plantor Ulla-Britt Andersson Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 200 plantor Ulla-Britt Andersson 500 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hylsnejlika Petrorhagia prolifera EN Hylsnejlika är en ettårig nejlikväxt som blir mellan cm hög. Bladen är smala och spetsiga, blommorna har rosa kronblad och är omgivna av ljusbruna hölsterblad. Oftast är endast en blomma utslagen åt gången men en enskild planta kan under juniaugusti ge upphov till ett stort antal blommor som avlöser varandra. Arten finns framför allt i Skåne samt på Öland och Gotland, i övriga Sverige är den tillfällig på sina lokaler. Den växer på torr, kalkrik sand, ibland på mer grusig hällmark. Sandstäpp, grustag, gamla strandvallar och alvarmark är några ställen där man kan finna hylsnejlika. Hot mot arten är igenväxning pga. minskad hävd genom bete. Kvävegödsling är också negativt för arten. Primärfynd på Öland gjordes av Th. C. Fornander troligen på 1820-talet. I Sterner 1986 finns fynd från främst västra Landborgen i Räpplinge och Högsrum socknar. I dagsläget har ett stort antal lokaler för arten hittats på främst Stora alvaret där den knappast tidigare har varit sedd. Den växer också i sandstäpp på östra Öland. Det är en av få rödlistade arter där vi har ökat på antalet kända lokaler under de senaste 20 åren. Vi har 103 floraväktarlokaler för arten. Under 2009 inkom 35 rapporter om arten varav sex var från nya lokaler. Besökslokal: Karums alvar, Högsrum socken har rika lokaler för hylsnejlika. Man kan lämpligen parkera i södra delen av gravfältet, nära Noaks ark. Gå över stättan så brukar beståndet med hylsnejlika börja direkt och fortsätter norrut. Koordinater: /

21 Hö-Bor-0432 Karums alvar 2, Högsrum f:g (50 m) 100 plantor Jan-Olof Petersson 93 plantor Elna Hultqvist 300 plantor Helena Lager 100 plantor Per Ålind 15 plantor Karl-Göran Bringer, Lissbeth Bringer 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson plantor Helena Lager, Honor Prentice Hö-Mör-1242 Tornrör 9, Sandby f:g (100 m) 10 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 2000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Thomas Gunnarsson 1000 plantor Thomas Gunnarsson Sandtimotej Phleum arenarium VU Sandtimotej är ett kortvuxet, ettårigt gräs. Strået blir 3-15 cm högt och har en axlik vippa som smalnar av i båda ändarna. Färgen på plantan är först blekgrön, bladslidorna är ofta något violetta. Ganska snabbt gulnar hela växten allt mer men står kvar under lång tid. I Sverige finns arten i Skåne, på Öland och Gotland samt mer sparsamt i Halland, Bohuslän och tillfälligt i Småland. Sandtimotej växer på öppen sand på stränder, sandfält, banvallar, i sandtag, vägkanter och på annan störd mark med exponerad, bar sand. Växtplatserna är soliga och sanden värms snabbt upp och torkar upp tidigt på säsongen. Den hotas av igenväxning pga. minskad hävd eller gödsling med kväve. Ofta ser man arten växa på sandiga stigar där betesdjuren gått. Arten omnämns på Öland första gången av komministern i Gårdby Isaac Hulteen 1810 i hans Compendium botanicum. På Öland växer ofta arten på helt blottad sandmark i sandstäpp, täkter, på stränder och dylikt. Den verkar vara ganska stationär på sina lokaler som är i stort sett oförändrade jämfört med Sterner Vi har 27 floraväktarlokaler för arten. Under 2009 inkom sex rapporter av arten varav en gällde en ny lokal. Besökslokal: På sandstranden i Sandviks hamn, Persnäs socken växer arten på den lilla stranden alldeles söder om själva båthamnen. På den bara sanden brukar det årligen finnas några hundratal plantor av sandtimotej. Koordinater : / Några fåtaliga plantor av martorn Eryngium maritimum delar på växtplatsen. Hö-Bor-1414 Sandvik 1, Persnäs f:g (25 m) finns Crister Albinsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 21

22 10 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 1000 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Bor-0425 Skedås 1, Bredsätra f:g (10 m) 50 strån Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 10 plantor Elna Hultqvist 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Hö-Mör-1641 Gårdby sandhed 1, Gårdby f:g (25 m) 100 strån Crister Albinsson 100 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 300 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 300 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson 75 plantor Ulla-Britt Andersson, Thomas Gunnarsson Dvärglin Radiola linoides VU Dvärglin är en mycket liten växt med en tunn stjälk, plantan blir 1-8 cm hög. Blomställningen delar sig upprepat gaffelgrenigt. De små, vita blommorna är 4-taliga med tretandade foderblad. Kapseln är rund och innehåller 8 små, ljusbruna frön. Tillsammans med knutört är det en av våra minsta kärlväxter och således svårupptäckt. Arten blommar i juni-september. Den växer främst i västra Sverige med flest fynd från Bohuslän. Den är också noterad i Skåne, Halland, Västergötland, Dalsland, Närke, Värmland, Småland, Blekinge samt på Öland och Gotland. Dvärglin växer på fuktig sand som ofta är mer kalkfattig. Många av växtplatserna är kulturskapade såsom sandtag, stigar och betesmarker. Den förekommer också på havsstränder där isskavning exponerat lämpliga miljöer. Sina växtplatser delar arten ofta med huvudtåg Juncus capitatus och knutört Anagallis minima. Igenväxning pga. minskad hävd missgynnar arten. Primärfynd av dvärglin på Öland gjorde Abraham Ahlqvist på Grankullavikens stränder, Böda socken. Det publicerades 1821 i Anmärkningar om Ölands fysiska beskaffenhet och vegetation. Arten har minskat starkt under det senaste seklet och är efter 1990 endast funnen på två lokaler (Högby respektive Böda socknar) varav den ena inte längre hyser arten. På Öland växer den i dyngropar, fuktig traktorväg på sand eller stigar. Eftersom den är så ovanlig och svårfunnen på Öland ger vi inte någon besökslokal utan du får i stället åka närmast till Blekinge/södra Småland om du vill bekanta dig med dvärglin. Fältnarv Sagina apetala EN Fätnarv är en ettårig nejlikväxt som blir 2-15 cm hög. Stjälken är kal och ofta grenad från den rödtonade basen. Blad är försedda med en uddspets. Blommorna är fyrtaliga 22