ARBETARMAKT. Europas Sociala Forum i Malmö september

Transkript

1 ARBETARMAKT NR Pris: 10 kronor Stödpris: 20 kronor Arbetarmakt, svensk sektion av Europas Sociala Forum i Malmö september september i år hålls Europas Sociala Forum (ESF) i Malmö. Hittills har förberedelserna visat uppenbara brister. Arrangemanget har inte gjort så mycket väsen av sig, och med kort tid kvar är programmet ännu inte klart. Naturligtvis bör alla revolutionärer åka dit, då tusentals radikala deltagare kommer att dyka upp arrangörerna räknar med omkring sammanlagt. Dock kan man förvänta sig att årets ESF kommer att uppvisa samma problem som de tidigare. Det första ESF hölls i Florens, Italien Det var en europeisk version av World Social Forum, som i sin tur började som motpol till kapitalisternas World Economic Forum. Det blev från början en rörelse som drog in en tiotusentals människor, radikala aktivister, representanter från sociala rörelser, fackföreningskämpar etc. Detta visade på rörelsens potential. Som så många gånger tidigare fanns det dock från början en annan aspekt de konservativa byråkraterna i toppen som från början etablerade sig som en allvarlig bromskloss. Rörelsens struktur kodifierades snabbt i de så kallade Porto Allegro-principerna, efter den brasilianska stad där de antogs. Dessa har en ytligt sett frihetlig prägel: alla beslut om rörelsens framtid ska tas med konsensus (samstämmighet), och inga politiska partier tillåts delta, så att dessa inte ska kunna ta över och styra processerna. Mycket riktigt var bland annat många anarkister nöjda med principerna. Inga auktoritära majoritetsbeslut skulle tillåtas köra över oliktänkande, och framför allt skulle det vara en rörelse underifrån, som inte styrdes av de politiska kolosserna. Problemet var emellertid att just de byråkrater som inte ville att rörelsen skulle växa utöver deras kontroll, och framför allt inte bli en kamprörelse, också uppskattade dessa principer. Konsensus är ett bra sätt att fatta beslut om man vill försäkra sig om att ingen känner sig överkörd eller förbisedd. Om målet däremot är praktisk handling, såsom klasskamp, är konsensusmodellen helt ineffektiv, såvida inte alla redan är överens i vilket fall modellen är överflödig. Konsensus innebär nämligen att ett litet fåtal, vilka som helst, har veto över alla beslut. Oavsett hur många fackförenings-, miljö-, kvinnoeller antifascistkämpar som vill organisera verklig kamp, kan därför en handfull byråkrater och högerreformister köra över dem. Ur synpunkten att skapa ett mysigt mötesklimat kan konsensusmodellen förvisso fungera, men ur kampens perspektiv är den alltigenom odemokratisk. På ett liknande sätt förhåller det sig med förbudet mot politiska partier. Förvisso stöter varje steg av verklig kamp mot ett hinder i form av byråkrater som tillhör ett eller annat politiskt parti men att av detta dra slutsatsen att lösningen är att vända ryggen åt all politik är den grövsta av illusioner. De problem vi står inför är politiska, och lösningen kan således också bara vara politisk. All klasskamp, som redan Karl Marx konstaterade, är politisk. Att bannlysa partier har dessutom inte minskat byråkraternas kontroll över rörelsen ett enda dugg detta är helt uppenbart. Det enda som försvåras är kampen mot byråkraterna, då det blir svårare att öppet organisera sig och på ett ärligt sätt förklara vad man vill. De sociala rörelsernas församling Som en eftergift till alla i ESF-rörelsen som ville organisera verklig kamp, och inte bara diskutera, avskildes De sociala rörelsernas församling (Assembly of social movements) från det egentliga ESF i Florens Församlingen, som bara möts under en enda session i några

2 timmar, kan bara tala i sitt namn, och inte i ESF:s. Dess potential visade sig trots detta då det var denna församling som utlyste demonstrationerna mot den kommande invasionen av Irak. Demonstrationer hölls 15 februari 2003 i alla världsdelar, med omkring 20 miljoner deltagare sammanlagt. Detta visar på en enorm kraft. Samtidigt visade sig begränsningen i att det bara blev protestdemonstrationer, om än massiva. Rörelsen förmådde inte organisera sig för att verkligen stoppa det kommande kriget, trots alla miljoner som var villiga att engagera sig. Kriget genomfördes, och pågår fortfarande med förmodligen en bra bit över en miljon döda som resultat. Återigen visas det att vad som krävs inte bara är protester, utan mer handfast kamp. De sociala rörelsernas församling borde få sin status höjd, och tala i hela ESF:s namn. Den borde rent av bli själva huvudpunkten på ESF. Hela rörelsen kunde då ha diskuterat inte bara om att demonstrera en lördagseftermiddag, utan vad som skulle krävas för att verkligen stoppa Bush, Blairs och de andras krigsplaner. En generalstrejk mot kriget, som spänner över hela Europa, Nordamerika och så många andra delar av världen som möjligt, speciellt i de sektorer som är direkt relaterade till kriget, som vapenproduktion, transporter av såväl trupper som förnödenheter etc. Blockader skulle ha kunnat organiseras mot företag som tjänade på kriget, mot hamnar, järnvägar och flygfält som var nödvändiga för krigsförberedelserna osv. ESF skulle, i samarbete med WSF och sociala forum i alla delar av världen, ha kunnat dra in fackföreningar, solidaritetsoch antikrigsorganisationer, alla som ville kämpa mot det kommande blodiga kolonialkriget i rörelsen. ESF skulle då ha blivit ett forum för att inte bara prata, utan för att organisera arbetarklassen, papperslösa, radikala ungdomar och alla förtryckta för att kämpa mot imperialistiska krig, liksom mot nyliberala nedskärningar och privatiseringar, miljöhot etc. Det skulle ha blivit ett forum som i praktiken ställde frågan: vem styr samhället? Centrister på tvären Ett argument som har använts, även av subjektivt radikala och revolutionära människor som medlemmar i centristiska organisationer som Socialist Workers Party (SWP) eller Fjärde Internationalen är att en sådan inriktning på kamp skulle skrämma iväg många människor, och att det viktigaste är att skapa ett forum där så många människor som möjligt kan komma och diskutera. Detta argument har blivit grundligt vederlagt av alla ESF hittills alldeles bortsett från att det är mycket märkligt för en revolutionär att förespråka att när radikala människor samlas i tusental ska man bara diskutera, och inte organisera praktiskt. Byråkraternas ledning över rörelsen tyvärr ofta med god hjälp av samma centrister har varje gång visat sig vara det största hindret även för givande diskussioner. På varje ESF har det funnits många intressanta möten och bra diskussioner men det har också funnit lika många dödstråkiga föreläsningar där självgoda byråkrater håller långa anföranden, och som sedan ger minimalt utrymme för diskussion efteråt. Att radikalisera rörelsen och kasta ut byråkraterna är det bästa sättet även för att höja kvalitén på debatterna. Detta kan vi endast göra genom att utmana dem på ett praktiskt och politiskt plan. Nu är inte tiden om det någonsin har varit det att samla tiotusentals för att bara prata i allmänhet, eller nöja sig med att dela med sig av personliga erfarenheter. Det är uppenbart att ESF för närvarande håller på att underminera sig självt hölls det varje år, sedan ett hopp på ett och ett halvt år till maj 2006 i Aten. Nu, i september 2008, har det gått över två år sedan sist. Tusentals radikala deltagare kommer åter att uppleva att ESF inte leder till något konkret. Rörelsen skulle verkligen behöva vitaliseras och det skulle den kunna göra om den organiserades kring att debattera: hur ska vi organisera nästa steg av kamp? I anslutning till detta kan man ha en mängd intressanta föreläsningar och diskussioner om personliga såväl som historiska erfarenheter av kamp, liksom möten om teoretiska frågor. Dessa perspektiv kan verka självklara för revolutionärer som verkligen vill skapa ett kampforum. Trots detta är det bara Förbundet för Femte Internationalen, Arbetarmakts internationella organisation, som på ett tydligt sätt reser dem. Men samtidigt vet vi att många aktivister kommer till ESF för att de vill organisera faktisk kamp. Vi är beredda att samarbeta med alla dessa aktivister, och alla organisationer som vill ta verkliga steg i denna riktning. För en ny international Att radikala och kampvilliga människor från hela världen samlas för att diskutera vägen framåt ställer också på ett tydligt sätt frågan om en ny international. Ekonomin låter sig inte begränsas av nationsgränserna, och inte heller gör kapitalisterna det. Världens förtryckta måste också åter inse att kampen är internationell. Karl Marx deltog i grundandet av den första internationalen på 1860-talet, och efter hans död organiserades den andra internationalen av Europas socialistiska masspartier. Efter att denna kollapsat vid första världskrigets utbrott, och efter ryska revolutionen, organiserades 1919 den tredje kommunistiska internationalen. När denna hade fallit ner i stalinism organiserade Leo Trotskij och de kommunister som inte hade dukat under för Stalins byråkratiska direktiv den fjärde internationalen Tyvärr har det som återstår av Fjärde Internationalen, och dess organisatoriska ättlingar, gång på gång visat sin oförmåga att formulera någon strategi som leder framåt de har inte ens lyckats visa någon väg framåt för ESF, utan har upprepade gånger hjälpt de reformistiska ledarna på traven att hindra rörelsen från att organisera en verklig kamp. En ny international är därför en nödvändighet, och det blir den femte i ordningen. Även om namnet inte är det avgörande, är det helt nödvändigt att dra lärdomarna av de tidigare internationalerna, och att under det att vi naturligtvis stödjer varje steg av verklig kamp vinna den nya internationalen för ett revolutionärt marxistiskt program. Jens-Hugo Nyberg Arbetarmakt nr Utges av Arbetarmakt, svensk sektion av Förbundet för Femte Internationalen Ansvarig utgivare: Gunnar Westin Postgiro: E-post: info@arbetarmakt.com 2

3 Kampanjen Stoppa Våldtäkterna - en sammanfattning Arbetarmakts aktivister i Stockholm deltog under förra hösten 2007 och under denna vår i arbetet med Kampanjen Stoppa Våldtäkterna. Den här artikeln syftar till att sammanfatta erfarenheterna av kampanjen. Bakgrunden till kampanjen Kampanjen hade sin upprinnelse i ett konkret fall. En anhörig till en kamrat i organisationen hade fallit offer för en serievåldtäktsman, uppmärksammad i medierna som bilskoleläraren och 44- åringen. Mannen, som hade satt i system att manipulera och lura unga kvinnor på internet med erbjudanden om lukrativa modelljobb och utgett sig för att vara modellfotograf, var redan dömd en gång tidigare för ett identiskt brott på en 16-åring. Trots att vår anhörige utsatts för en identisk våldtäkt och vittnat om detta beslöt sig åklagaren Tora Holst att lägga ned fallet. Hon hade då inte brytt sig om att förhöra vittnen, såsom de personer som haft kontakt med vår anhörige kort efter våldtäkten och som kunde ha vittnat om hennes tillstånd efter denna. Hon hade inte heller brytt sig om att begära ut teknisk bevisning. Istället valde hon att gå på förövarens version. Som i många andra fall grät han sig genom ett förhör och hävdade att han i själva verket gjort vår anhörige en tjänst som haft sex med henne. Han hade skickligt spelat på myten om det stora antalet falska våldtäktsanmälningar, som inte sällan föranleder poliser och utredare att misstro kvinnor. Det brott vår anhörige hade utsatts för var på inget sätt unikt. Berättelser om kvinnor som inte tagits på allvar och inte blivit betrodda samt förundersökningar som skötts på ett amatörmässigt sätt, eller lagts ned innan en undersökning börjat, finns det många av. Katarina Wennstams bok Flickan och skulden har dokumenterat en del av detta på ett förtjänstfullt sätt. Bara ett några månader innan vi drog igång kampanjen utspelade sig dessutom den uppmärksammade Stureplansrättegången på löpsedlarna. Även denna rättegång, i vilken två män anklagades för en brutal våldtäkt på en kvinna, visade trots den fällande domen i hovrätten på svårigheten att få våldtäksmän fällda. Den kompakta sexism som möter kvinnor som anmäler, vilket har fått våldtäktöverlevare att tala om processen som den andra våldtäkten, är en orsak till att så få kvinnor väljer att anmäla en våldtäkt. Endast ett av tio fall av dem som prövas leder i slutändan till en fällande dom. Chansen att få rättvisa är mycket liten. Revolutionära marxister har en plikt att stå upp för de förtrycktas rättigheter, även rätten till en rättvis prövning, samt i kampen mot våldtäktsmän. Nu gällde det dessutom en nära anhörig i vår egen periferi. Ett skäl nog så gott att gå till handling. Svaret blev Kampanjen Stoppa Våldtäkterna. Kampanjen bestod av aktivister från vår organisation, ungdomsorganisationen Revolution samt ett mindre antal aktivister från andra håll. Efter ett inledande möte hade vi valt ett namn och lagt grunden för ett utåtriktat arbete. Kampanjen tar form Arbetet skedde på flera nivåer. Då vi utgick från ett konkret fall bestod en uppgift i att sätta press på åklagarväsendet och att skapa ståhej kring själva fallet. Vi kontaktade medier, skrev pressmeddelanden och skickade även ut information och uppmaningar om att delta i kampanjen till vänstern och kvinnorörelsen. Vi organiserade en uppvaktning av åklagare Tora Holst där vi förde fram en i fakta välgrundad kritik av hur hon skött utredningsarbetet. Allt arbete rapporterades regelbundet på bloggen Då vi inte kunde lita till att polisen skulle agera började vi själva genomföra ett spaningsarbete. Detta arbete nådde snabbt resultat. Vi fick reda på att mannen var ytterst aktiv i att lura och locka till sig unga kvinnor genom att bl.a. uppge falsk identitet. Vi fick snabbt kontakt med ett flertal kvinnor som även de råkat ut för mannens övergrepp. Vi förstod att vi snubblat över något mycket större än vad vi först räknat med. Detta arbete resulterade bl.a. i ytterligare en kvinna tillsammans med vår anhörige kände sig stark nog att framträda i en längre intervju i TV4:s nyheter. Metro, punkt.se och Aftonbladet uppmärksammade fallet, liksom lokalradionyheterna. Fyra nya anmälningar lämnades också in mot mannen. Demonstration kampen förs på gatorna Gensvaret från den övriga vänstern och kvinnorörelsen var till en början minimalt. Vi insåg att vi skulle fortsätta vara en relativt liten grupp som arbetade med frågan. Det avskräckte oss inte. I december organiserade vi som en första mer utåtriktad aktivitet en demonstration mot sexismen i rättsväsendet och mot våldtäkter. Vi valde att lägga demon i Sundbyberg, med rutten förbi den bilskola som mannen då var ägare till. Vi hade genom vårt eget undersökningsarbete fått tydliga indikationer på att mannen fortsatte sina brott och ville med demon sätta press på honom. Det politiska huvudsyftet var dock riktat mot sexismen på en samhällsnivå. Våra talare, förutom representanter från Revolution och Arbetarmakt även aktiva från Kvinnors Nätverk, kritiserade sexismen i rättsväsendet, i samhället, och även den sittande borgerliga regeringens politik som på ett kännbart sätt slår mot och förvärrar situationen för många arbetarkvinnor. Våra talare framhöll också att problemet med våldtäkter inte bara kan ses som ett uttryck för enskilda störda mäns avvikande beteende, utan att det handlar om ett samhällsproblem som är mycket mer omfattande än så. Eller som en av talarna sade: Stereotypen av en våldtäktsman, överfallsvåldtäktsmannen eller den planerande internetmanipulatör som vi har att göra med, stämmer inte med verkligheten. Den genomsnittlige våldtäktsmannen är den vanlige helyllekillen som inte accepterar ett nej när han fått sitt offer i sängen. Överhuvudtaget ville vi inte begränsa frågan till att gälla den enskilde våldtäktsman som vi agerade mot. Vi ville få ut ett budskap om att det måste till en mer allomfattande kamp mot sexism på våra arbetsplatser, i bostadsområdena och i skolorna, en kamp som också sammanförs med kampen mot det kapitalistiska system som hela tiden göder och tjänar på kvinnoförtrycket. 3

4 Vårkampanj inför 8 mars Den första demonstrationen var liten, lite drygt 40 personer trotsade regn och kyla och slöt upp i Sumpan. Men stämningen var entusiastisk och militant. Efter jullovet drog vi därför igång igen med siktet inställt på att ordna en större demonstration på internationella kvinnodagen 8 mars. Kampanjen lade nu i en högre växel. Under fyra lördagar i februari besökte vi olika förorter och delade ut flygblad och agiterade. Vi hade namnlistor med oss och mobiliserade aktivt på välbesökta torg och i köpcentrum. Skolbesök genomfördes. Vi satte dessutom upp 3500 klistermärken över hela stan med information om demonstrationen. Huvudparollerna var bekämpa sexistisk rättspraxis, stoppa det sexuella våldet och agera mot högerregeringens kvinnofientliga politik. Demonstrationen blev en framgång. Upp emot 300 personer kom och deltog i en högröstad protest mot sexism och kapitalism på Sergels torg. Efter att aktivister i Kampanjen bjudit på flera uppskattade tal tågade de samlade under hög ljudnivå till Mynttorget där vi avslutade med att lämna över ett protestbrev till justitieminister, tillika moderaten, Beatrice Ask. Nåväl, de hade stängt just denna dag, så brevet lämnades över först den kommande veckan. Brev till Beatrice Ask Brevet gav uttryck för Kampanjens kritik av det sexistiska rättsväsendet, och förde fram flera krav för att slå mot den nuvarande praxisen. Dessa inkluderade t.ex. att åklagare regelmässigt måste kräva ut teknisk/medicinsk bevisning, att vittnen alltid skall höras och att anmälningar alltid måste utredas seriöst, att det måste vara möjligt att ta ett samlat grepp när det rör sig om uppenbara återfallsbrottslingar såsom bilskoleläraren. Vid sidan om dessa krav drev Arbetarmakt linjen att fallet vittnade om rättsväsendets inneboende sexism, och vi framhöll behovet av att ersätta det nuvarande rättssystemet och dess apparat med en rättsprocess där gräsrötterna (arbetar- och kvinnorörelsen) utreder och verkställer. Ett sådant system kan endast åstadkommas genom en socialistisk revolution som gör upp med den borgerliga staten en gång för alla och inrättar en regim för och av arbetarna och de förtryckta. Efter demonstrationen den 8 mars gick kampanjen tillbaka. Vi hade gjort det vi kunde göra. Vi hade legat på medierna i flera vändor, vi hade gjort eget efterspaningsarbete, bedrivit ett för våra krafter omfattande mobiliseringsarbete och organiserat en lyckad demonstration, och vi hade fört fram vår kritik till den borgare som var ytterst ansvarig för den bedrövliga situationen. De lyssnade givetvis inte på oss. Beatrice Ask skrev ett svar till kampanjen där hon skickligt på ett undvikande politikerspråk lyckades med att framställa sig som handlingskraftig samtidigt som hon undvek att ge några konkreta svar. Även i rättssystemet fortsatte rötan. De anmälningar som tagits upp mot mannen, många som ett resultat av kampanjens arbete, togs inte upp till utredning. Mannen fortsatte sitt smutsiga verk. Vi drog oss inte för att göra hembesök hos mannen och informerade honom att vi hade koll på vad han sysslade med. Men det räckte inte. I slutändan fälldes slutligen mannen. Den här gången handlade det om en våldtäkt som begåtts på ett vandrarhem i Solna dit mannen lurat ett av sina offer med löften om fotografering. Tydligen blev denna anmälan för mycket för rättsväsendet, som vid detta tillfälle sammanlagt kunde räkna dryga tiotalet anmälningar mot mannen. Det stod också tydligt att mannen var aktiv i ett större nätverk av sexualbrottslingar då man hade fått spår på andra män som agerat förmedlare. Denna roll hade mannen dessutom själv spelat enligt åtminstone en annan anmälare. Mannen fälldes efter en rättsprocess i början på juni, men såvitt vi känner till har polisen inte brytt sig om att undersöka nätverket ytterligare. Viktig erfarenhet Kampanjen Stoppa Våldtäkterna ligger för tillfället på is. Den kan dock komma att återupptas i framtiden. Vi är långt ifrån nöjda. Det kan vi inte vara förrän kampen leder till avskaffandet av rättsrötan som förvägrar i synnerhet de våldtagna kvinnorna rättvisa, tillsammans med sexismen och kapitalismen. Så här i efterhand kan vi ändå vara nöjda med att kampanjen gav oss mycket praktisk erfarenhet. På så sätt har vi i en mindre skala bidragit med ett exempel som visar hur kvinnokampen kan föras på en konkret nivå. Vi hoppas att vi ska få anledning att omsätta dessa erfarenheter till ny praktik framöver. För den här kampen är långt ifrån avslutad. Gunnar Westin FRA hotar arbetarrörelsens kamp Den borgerliga alliansen har hamnat i riktigt blåsväder genom lagen om den signalspaning som utförs av FRA (Försvarets Radioanstalt). Nyliberala anhängare till regeringen har till sin fasa upptäckt att Reinfeldts regering inte ligger långt efter stalinisternas Stasi i DDR. Skillnaden är bara den att Stasi var amatörer vad gäller metoderna. Dagens kontroll av olika typer av kommunikation har en helt annan teknik och omfattning. Även om vi socialister naturligtvis delar invändningarna från visst borgerligt håll mot att signalspaning används utan att misstanke om brott föreligger, har vi inga illusioner om den borgerliga staten. Oavsett vad som står i lagar och förordningar kommer borgarna på det ena eller andra sättet att registrera och övervaka de krafter som hotar dem. De inom vänstern 4 som tror något annat bör studera IBaffären på 1970-talet. Den visar med all tydlighet att även om åsiktsregistrering utan misstanke om brott inte är tillåtet, finns det alltid sätt för borgarna att organisera den här verksamheten utanför offentlighetens ljus. Den kritik som hittills riktats mot FRA:s signalspaning handlar i stort sett om hotet mot den privata integriteten. Det finns faktiskt många som tror att den borgerliga staten är till för att skydda vår personliga integritet. Men dagens övervakningssamhälle har lämnat alla föregångare bakom sig med flera hästlängder. Stalinisternas klumpiga kontroll av människors privatliv och alla former av aktiviteter som inte sanktionerats uppifrån framstår idag som patetisk, även om konsekvenserna för de drabbade var nog så allvarliga. Förutom att våra privata liv inte är något som myndigheterna har med att göra, finns det en allvarlig konsekvens till. När arbetarklassens kamp antar mer radikala former än idag, och när den aktivt rör sig över nationalstaternas gränser, kommer FRA:s teknik för avlyssning att ingå i den borgerliga statens arsenal. Fackliga aktivister bör därför ta upp frågan om FRA i sina fackklubbar och få dem att både ställa sig bakom och själva organisera protester. Signalspaningen riktar sig inte bara mot andra stater eller mot enskilda medborgares privata liv, den kan också komma att bli en aktiv faktor i klasskampen. Skrota FRA-lagen! M

5 Därför är Obama inget alternativ Det finns vissa förhoppningar om att Barack Obama skulle vara ett alternativ till Bush och hans republikaner. Ett tal av Obama i Berlin i slutet av juli drog till sig mer än åhörare. Det anses finnas en viss vänsterprägel på Obama, t.ex. hävdade ju republikanernas kandidat John Mccain att Obama var mer vänster än den enda uttalade socialisten i det amerikanska senaten. Men hur ligger det till egentligen? Kan man verkligen vänta sig några större förändringar om Bush ersätts av Obama? Under sitt besök i mellanöstern besökte han Sdrot,den israeliska staden som beskjutits av raketer från Gaza, men han besökte inte Gaza som drabbats mycket hårdare av konflikten. I Sdrot yttrade han följande: Om missiler föll där mina två döttrar sover skulle jag göra vad som helst för att stoppa det. Med tanke på att Gaza plågats mycket hårdare av den israeliska arméns terror och Obama i sitt yttrande ändå associerade till Sdrot säger det ju en hel del om vem han tar parti för i konflikten. Obama har också sagt att han ämnar vidta åtgärder mot Iran ifall diplomatin skulle misslyckas. Obama har förvisso talat om att dra tillbaka trupperna från Irak om några år men det innebär ju inte att USA skulle överge sina ekonomiska och politiska intressen i Irak utan snarare att lita mer till en marionettregim likt den i t.ex. Saudiarabien. Obama har ju också planer på att utöka truppstyrkan i Afghanistan med man. Detta bevisar ju ganska tydligt att Obama inte är ett alternativ till Bush i varje fall inte för antiimperialister. Speglar oro Inrikes speglar Obamas valkampanj den oro som många amerikaner känner p.g.a. den ekonomiska krisen, stagnerade löner och det kostsamma Irakkriget. Obama har försökt framställa sig som motståndare till klimatförändringar, Irakkriget och sociala orättvisor. Han har påstått sig kräva förändringar och talat om enhet mellan republikanska blåa stater och demokratiska röda. Han har även talat om att bygga en "en koalition med vita och svarta, spansktalande och asiater, rika och fattiga, unga och gamla". Råda bot på splitringen mellan republikaner och demokrater och fagert tal om klassamarbete - mer vänster än så är inte Obama ens i sin retorik. Grundläggande skillnad mot socialdemokraterna Det torde vara frestande för många att se Obama som något slags motsvarighet till våra socialdemokrater, som med sin usla politik ändå upplevs som ett mer progressivt alternativ till de öppet borgerliga partierna. Det finns dock en grundläggande skillnad: de socialdemokratiska partierna är trots allt beroende av sin arbetarbas, och behöver en stark om än allt igenom byråkratiskt styrd fackföreningsrörelse för att behålla sin ställning. Demokraterna har däremot aldrig varit ett arbetarparti. Många fackföreningar brukar traditionellt stödja de demokratiska kandidaterna, men de fungerar som en väljargrupp bland flera. Obama får som andra demokrater stora ekonomiska bidrag av banker och storföretag, och det är uppenbart att han har stort förtroende hos bourgeoisien och inte kommer att göra några nämnvärda inskränkningar av deras privilegier. Dessutom gör han ju dessa en tjänst genom att försöka leda in många amerikaners legitima missnöje i säkra banor. Imperialism Demokratiska partiet har ju också en historia präglad av imperialism. T.ex. under 90-talet medverkade deras sanktionspolitik mot Irak till över människors död. Under större delen av 60-talet utkämpade USA Vietnamkriget under de demokratiska presidenterna Kennedy och Johnsson. Varför skulle nu Obama vara så annorlunda? Lösningen Vad krävs då för att lösa USA:s ekonomiska problem och för att göra slut på USA-imperialismen? Ett första steg vore att skapa ett parti som bygger på arbetarklassen, baserat på fackföreningarna. Att detta i sig inte är tillräckligt för visar dock visar dock erfarenheterna av socialdemokratiskt styre i många länder, med Tony Blair som övertydligt exempel. Det är nödvändigt att arbetarpartiet konsekvent representerar arbetarklassen också på ett politiskt plan och ett konsekvent försvar av arbetarklassens intressen kan bara göras av ett parti med ett medvetet revolutionärt trotskistiskt program. I förlängningen krävs det att den stat som tjänar den amerikanska borgarklassen utplånas och ersätts av en proletär halvstat. Vägen dit är bygget av ett revolutionärt arbetarparti som inte räds att säga detta öppet och som förbinder kampen för den socialistiska revolutionen med de amerikanska massornas kamp för en drägligare vardag. Johan Karlsson 5

6 Sverigedemokraternas politik syftar till att splittra arbetarklassen Flera väljarundersökningar som genomförts under sommaren har tydligt påvisat att Sveriges mest seriösa högerpopulistiska parti Sverigedemokraterna (Sd) nu befinner sig över 4-procentsspärren för inträdet i riksdagen. En av de senaste undersökningarna som utfördes av Sentio Research i början av augusti pekar dessutom på en ytterligare ökning till hela 5,5 procent. Vi anser att Sverigedemokraterna utgör ett mycket allvarligt hot mot arbetarrörelsen ifall att deras inflytande fortsätter växa, i synnerhet bland vissa delar av den svenska arbetarklassen. 6 Vad beror den nuvarande uppgången för Sd på? Den nuvarande uppgången för Sd beror främst på två orsaker: den ena är en allt påtagligare ekonomisk kris som genom inte minst inflationen har börjat slita hårt på en betydande del av befolkningen, den andra är den borgerliga regeringen. Båda orsaker kommer troligtvis att bestå en tid framöver vilket betyder ytterligare tillväxt för Sd om ingenting oväntat händer. Om man låter sig påverkas och överväldigas av Sd:s egna uttalanden, kan det på ytan verka som om kärnpunkten i deras politik utgörs av att försvara alla svenskar ett angrepp uteslutande på invandrare och på det som borgerliga medier kallar för det mångkulturella samhället. Precis där ligger faran för en vanlig svensk arbetare att denne överväldigas av Sd:s egna uttalanden om att Sd:s huvuduppgift består i att göra slut just på det mångkulturella samhället, i svenska folkets intresse. Faran ligger i att en svensk arbetare börjar resonera på följande sätt: Nåja, så farligt kan det ju inte vara om de håller ordning på utlänningarna, det blir flera jobb åt oss svenskar, det blir också ekonomiskt bättre för de svenska arbetarna, osv. Tyvärr så verkar det som om även en del av vänstern har misslyckats med att se under ytan på Sverigedemokraterna, vilket är lika oroande eftersom det är just vänsterns plikt att hejda Sd:s politik från att smitta arbetarrörelsen. Hur förkastligt det än är att gynna de svenska arbetarna framför de invandrade, ligger inte kärnpunkten i Sverigedemokraternas politik i det. Sd är inte bara rasistiskt, utan också ett utpräglat borgerligt, arbetarfientligt parti. Sverigedemokraterna är ett parti som har både förespråkat nedskärningar och kämpat för att minska fackliga rättigheter. Ett av Sd:s uttalade mål är exempelvis att avveckla både Lagen om anställningsskydd och Medbestämmandelagen, samtidigt som de ideligen betonar vikten av privat ägande. En sverigedemokrats uppgift är att gå fram till de svenska arbetarna, att närma sig på alla möjliga sätt, att försöka ställa in sig genom att oavbrutet peka på just deras nations och kulturs överlägsenhet, att framhålla hur just de är mycket skickligare, mer företagsamma, mer intelligenta, osv. Detta är ett mycket fult trick. Poängen är att splittra arbetarklassen, att försäkra sig om att de svenska arbetarna inte kommer till de invandrades undsättning, och sedan i lugn och ro slå ner invandrarna, krossa deras kämparanda och ta ifrån dem alla deras rättigheter. Efter detta kommer de svenska kapitalisterna att kunna använda invandrarnas arbetskraft utan någon som helst oro varken för strejker, höga lönekrav eller annat motstånd. Utan tvekan är många sverigedemokrater inställda på att invandrarna istället ska skickas hem, men här kan kapitalisterna ha andra idéer. Handlar om att splittra arbetarklassen Efter detta kan man återgå till de svenska arbetarna och splittra även dem, t.ex. i män och kvinnor eller i gamla och unga. Följden av detta splittrande av arbetarklassen, oavsett i vilken grad enskilda sverigedemokrater inser det, är att även svenska arbetare, slutligen även den bäst organiserade gruppen bland arbetarna - svenska medelålders män - kommer att bli isolerade och betydligt mer sårbara för attacker från kapitalisterna. Den på detta sätt nedbrutna fackförenings- och arbetarrörelsen kommer att bli betydligt lättare för kapitalisterna att besegra. Om vi undersöker Sverigedemokraternas politik, inte bara på ytan, utan på djupet och noggrant, kommer vi överallt att påträffa just detta mönster. Visserligen är huvudämnet i deras politik en utpräglad främlingsfientlighet men alla andra reaktionära element finns med. Värnar patriarkala familjen Deras politik är t.ex. kvinnofientlig eftersom Sd som en av sina värdegrunder har den patriarkala familjen i vilken kvinnan utnyttjas som obetald arbetskraft i hemmet. Enligt det som SD-kvinnornas nätverk skriver på nätet så innebär en skilsmässa en fara för barnens psykiska hälsa. Här sätts arbeterskan tydligt mot arbetaren eftersom hon måste offra sig för att slå vakt om ett fungerande samhälle och nationens fortplantning som Sd:s principprogram föreskriver. Ungdomar Ungdomar ska tydligen inte förvänta sig något bättre. Enligt valmanifestet för 2006 kämpar Sd för att i skolan återinföra inte bara Jan Björklunds älskade betyg i ordning och uppförande utan också den psykiska och fysiska tortyren som går under det fina namnet kvarsittning. Dessutom ska ungdomarna ha respekt för vuxna medan SD-kvinnornas nätverk argumenterar för att föräldrar inte borde vara rädda för att styra sina döttrar. Här sätts alltså arbetarklassens ungdomar mot de vuxna. Expos analys Alexander Bengtson begår därför ett allvarligt misstag när han skriver i den antirasistiska tidningen Expo att: Sd:s politik handlar egentligen bara om en sak: Att avveckla det mångkulturella samhället. Det som Sd:s politik verkligen handlar om är en splittring av arbetarklassens styrkor på alla möjliga sätt, och en sådan splitring hotar inte bara det mångkulturella samhället (som förresten bara är en tom borgerlig fras) utan hela arbetarrörelsens överlevnad. Socialisternas uppgift är sålunda inte att rädda mångfalden från Sd utan att för den svenske arbetaren tålmodigt avslöja Sverigedemokraternas, på alla sätt förkastliga och arbetarfientliga, politik. Senad Kadic

7 Kommunistiska manifestet 160 år Kommunistiska manifestet har nu hunnit bli 160 år. Det fortsätter att vara den revolutionära socialismens grundningsdokument. Historien kring dess tillkomst är inte bara berättelsen om hur själva dokumentet blev till. Det handlar minst lika mycket om en avgörande brytningstid i den socialistiska rörelsens utveckling. När Marx och Engels blev kommunister i mitten av 1840-talet fanns det redan en kommunistisk rörelse. Den var primitiv och hade inte alltför många beröringspunkter med den kommunism som Marx och Engels senare kom att utveckla. Men marxismen föddes inte i någon studerkammare utan mitt i en tid som var full av revolutioner, uppror och kontrarevolutioner. Europa genomlevde en rad revolter och revolutioner Kommunismens rötter går tillbaka till jakobinernas vänsterflygel under franska revolutionen. För första gången ifrågasattes privategendomen utifrån en grund som inte var religiös. Det var resterna av vänsterjakobinismen, grundad av Babeuf och vidareförd av Buonarotti och Blanqui, som Marx och Engels stötte på som unga revoltörer på 1840-talet. Den saknade fast förankring i en analys av samhällets ekonomiska grunder och uppfattning om vilken klass som skulle kunna avskaffa privategendomen. Inte heller fanns någon taktik eller strategi för att nå målen. Istället förlitade man sig på en liten grupp hängivna revolutionärer som skulle gripa makten och omvandla hela samhället. När Marx och Engels övertygats om att det var det moderna proletariatet, lönearbetarna, vars egen frigörelse också innebär avskaffande av alla klasser, inledde de ett omfattande arbete för att övertyga andra om sina uppfattningar. Därför var de 1846 med och bildade Kommunistiska korrespondenskommittéerna den första organisation som förkroppsligade den variant av kommunismen som skulle komma att förknippas med Marx namn. Det var en liten grupp som bedrev propaganda inom den tyska vänstern. Gruppen hade livliga kontakter med en av de engelska chartisternas ledare Julian Harney, och genom honom med Karl Schappers fraktion i De rättfärdigas förbund. Chartisterna var en verklig massrörelse och genom massaktioner försökte de driva fram allmän och lika rösträtt. Den vänster som Marx och Engels tillhörde kom att ha mycket nära kontakter med chartisterna. För att förstå sammanhanget kring Manifestets tillkomst, är det viktigt att känna till två av 1800-talets socialistiska ledare, fransmannen Auguste Blanqui ( ) och tysken Wilhelm Weitling ( ). Deras idéer var olika till karaktären men sammanföll på viktiga punkter. Blanqui deltog i den franska julirevolutionen 1830 och efter arbetarupproret i Lyons 1831, började han och hans vänner organisera revolutionära sällskap bland arbetarna i Paris. Även tyskar, belgare och schweizare drogs in i aktiviteterna, som syftade till att organisera ett uppror för att gripa makten och genomföra åtgärder som skulle gynna arbetarklassen. Den av Blanqui organiserade revolten i Paris 1839 misslyckades dock, och han själv fick ett livstidsstraff medan Schapper och andra tyskar tvingades fly till London. Året därpå organiserade Schapper och andra ett bildningsförbund för tyska arbetare i London. Bildningsförbundet i London hade 1846 redan 250 medlemmar. Dess organisatör Schapper skrev samma år till Marx och berättade 7

8 om verksamheten. Förutom tyskar fanns det 1847 dessutom 40 skandinaver och 20 ungrare bland medlemmarna. Weitling var skräddare till yrket och den förste kommunistiske teoretikern med arbetarbakgrund. Han blev medlem i De rättfärdigas förbund i Paris och försökte använda kristendomen för att bedriva propaganda för kommunistiska idéer. När Weitling efter en tid i fängelse anlände till London 1844, blev han mottagen på ett storartat sätt. Ett massmöte ordnades till hans ära med både engelska, tyska och franska socialister närvarande. Det blev det första stora internationella mötet i London och gav Schapper idén att organisera ett internationellt sällskap, som i oktober 1844 fick namnet Sällskapet för demokratins vänner i alla länder. Målet var att samla revolutionärer från olika länder, stärka känslan av broderskap bland folken och att erövra sociala och politiska rättigheter. Marx kom i nära kontakt med Weitling 1846 i Bryssel, som vid den här tiden var en viktig mellanstation för revolutionära flyktingar och illegal litteratur, men de två kom snart i konflikt med varandra. Marx ogillade starkt den inriktning som Weitling förespråkade. Weitling var motståndare till att genom propaganda eller på andra sätt förbereda upproret. En revolution var alltid möjlig att framskapa bara de beslutsamma ledarna fanns, menade Weitling. Marx och Schapper fann varandra i kampen mot Weitlings messianistiska frasmakeri och Schappers grupp gick 1847 över till Marx uppfattning. De rättfärdigas förbund, som arbetade inom bildningsförbundet i London, skickade Joseph Moll till Marx i Bryssel för att inbjuda honom att delta i dess arbete och kämpa för sina uppfattningar inom organisationen. Omvandlingen 1847 av delar av De rättfärdigas förbund till Kommunisternas förbund symboliserades av att dess gamla paroll Alla är bröder byttes ut mot Proletärer i alla länder, förenen eder! Det var inte Marx som formulerade parollen, och vi vet faktiskt inte vem som gjorde det. Men Marx invändning mot den gamla parollen är välkänd: det fanns många vars bröder han inte ville vara. Sommaren 1847 samlades en kongress i London för att sammanföra olika kommunistiska grupper. Marx var inte närvarande, men Engels representerade kommunisterna i Paris. Trots att bara några få delegater var närvarande, beslutade man att bilda Kommunisternas förbund. Det antogs provisoriska stadgar för organisationen vars första paragraf definierade dess mål: Förbundets mål är bourgeoisiens störtande, proletariatets styre, avskaffandet av det gamla på klassmotsättningar grundade borgerliga samhället och upprättandet av ett nytt samhälle utan vare sig klasser eller privategendom. Det beslutades också att man skulle publicera en populärt hållen tidning, vilken skulle komma att bli den första som kallade sig kommunistisk. Tidningen (Kommunistische Zeitung) publicerades ett halvår innan manifestet, men den pryddes av den sedermera berömda parollen: Proletärer i alla länder, förena er! en paroll som redan fanns i gruppens stadgar. Endast ett nummer blev dock tryckt. Det var Marx som fick i uppdrag av Kommunisternas förbund att skriva ett manifest, som skulle sammanfatta gruppens åsikter. Även om både Marx och Engels kommit att stå som författare till manifestet, var det vilket även Engels starkt underströk huvudsakligen ett verk av Marx. Manifestet publicerades bara ett par dagar innan februarirevolutionen bröt ut i Tyskland. Kommunisternas förbund var fullt organiserat först i november 1847 och bestod av grupperna i Paris, London och Bryssel. Man hade bara mycket lösa kontakter med några mindre tyska grupper och hade därför svårt att ingripa i revolutionen. Men det dokument som vi idag betraktar som vår rörelses viktigaste utgångspunkt kom alltså till som en del av utvecklingen i en redan existerande rörelse. Samtidigt blev den början till en helt ny riktning inom socialismen. Per-Olof Mattsson Den ekonomiska krisen 8 Alla som har följt ledarsidorna på någon ledande borgerlig tidning med ambitionen om än inte förmågan att förklara världen, såsom DN, har det senaste året kunnat märka att den gränslösa optimismen inför globaliseringens möjligheter har mattats av betydligt. Alla Wolodarskis och allt vad de heter hade en kort guldålder där de med triumferande ton och ett övermått av dumdryg arrogans förklarade att kapitalismen i dess nya fas, då alla dumma regleringar hade tagits bort, skulle visa sin gränslösa överlägsenhet och efter alla dessa år får man väl säga! eliminera världens fattigdom. Redan då var det en minst sagt selektiv bild dessa entusiastiska förespråkare för globaliseringens tusenårsrike gav. Enligt vissa indikatorer minskade faktiskt fattigdomen, och många människor i världen blev tveklöst mindre fattiga, även om de ekonomiska klyftorna, och således den rika minoritetens makt, ökade ännu snabbare och betydligt mera otvetydigt. Dessutom blev hundratals miljoner människor faktiskt mer fattiga i första hand i Afrika söder om Sahara, men också i Latinamerika, och faktiskt en hel del fattiga bönder även i Kina. Ännu mera förödande för liberalernas barnsliga tro på kapitalismens framsteg var emellertid att de förbättringar de kunde peka på i selektiv statistik hade uppkommit i en högkonjunktur i världsskala. Problemet är bara att kapitalistiska högkonjunkturer alltid förbyts i lågkonjunkturer och kriser. Kris under uppsegling På kort tid avlöstes de triumferande utläggningarna om globaliseringen av rapporter om allvarliga hungerkravaller från Egypten, Indonesien, Uzbekistan och Haiti, likväl som i många andra länder i världen. En av den uppseglande ekonomiska världskrisens första effekter var att chockhöja priserna på livsmedel, så att hundratals miljoner människor plötsligt hade problem med att ens få tag i mat för dagen. Inte konstigt att de blev sura! I ett slag motbevisades illusionerna. Kapitalismen lyfte inte världen ur fattigdom den kastade ner de redan fattigaste i än djupare fattigdom och hotade dem med direkt svält. Dagspressen har gett en del förklaringar till krisen för matpriserna, och kunde förklara vissa aspekter. Däremot fick man leta förgäves efter någon djupare förståelse för den underliggande ekonomiska krisen. För oss marxister gick detta lite lättare, då Marx redan för 150 år sedan förklarade en ekonomisk kris som hade stora likheter med situationen idag. Ett uppenbart drag hos situationen idag är den groteskt uppblåsta finansiella sektorn. Handeln med pengar, värdepapper etc., överstiger handeln med faktiska, konkreta varor och tjänster flera gånger om. Spekulationsbubblan har varit tydlig inte minst i USA, där fastighetspriserna steg bortom all reson. Detta fick bankerna att låna ut pengar till bostadsköp, även till folk som egentligen inte hade råd att betala tillbaka för så länge fastighetspriserna steg ytterligare skulle det ju inte vara något problem. Finansinstitutionerna började till och med spekulera inbördes i dessa mindre säkra (sub-prime) lån. Problem blev det dock när fastighetspriserna inte längre steg vilket faktiskt

9 var oundvikligt, lika mycket som att de albanska pyramidspelen på 90-talet tids nog skulle kollapsa. Plötsligt blev många lån mycket osäkra. Därmed blev det också osäkert hur mycket pengar bankerna ens hade, då deras kalkyler hade byggt på att lånen skulle betalas tillbaka. Ytliga bedömare en kategori som man kan placera ett mycket stort antal borgare i brukar se sådana här spekulationsbubblor som något tillfälligt, något som bygger på felaktiga beslut från några oförståndiga investerare. Denna modell blir man dock inte mycket klokare av. Faktum är att stora spekulationsbubblor är en helt naturlig del i olika faser av kapitalismens utveckling. Marxistisk kristeori Mycket kortfattat insåg Marx liksom den klassiska borgerliga ekonomin hade gjort att det var mänskligt arbete som skapade värde. För en enskild kapitalist är det lönsamt att rationalisera genom att skaffa mer effektiva maskiner. Problemet för kapitalisterna som grupp är dock att detta minskar den andel av produktionskostnaderna som utgörs av arbete, på bekostnad av allt dyrare maskiner. Detta medför att allt mindre värde skapas i förhållande till investeringarna, och avkastningarna på investerat kapital eller profitkvoten tenderar att falla. Detta kan motverkas genom att låta arbetarna jobba hårdare eller till relativt sett lägre löner, eller på andra sätt göra produktionen billigare. Men profitkvotens fallande tendens kommer åter att göra sig gällande. Detta leder till periodiska kriser vissa mindre, andra, som världskrisen 1929, enorma. En följd av den minskade lönsamheten av den verkliga produktionen är att kapitalisterna, istället för att tillverka varor och tjänster, allt mer satsar sina pengar på ren spekulation, i aktier, valutor, råvaror eller fastighetsköp och undermåliga (subprime) lån. Istället för att använda resurserna till att möta mänskliga behov, används de allt mer till hasard, i vad Marx kallade galna former av kapital. Och när dessa bubblor spricker, så bidrar de till att skapa en kris i den verkliga världen. Den senaste uppgången Den senaste högkonjunkturen under några få år under 2000-talets början, som en uppsjö borgare såg som modellen för all framtid, byggde på några historiskt sett mycket tillfälliga faktorer. Amerikanska staten stimulerade kraftigt ekonomin genom att pressa ner räntorna en grundläggande orsak till att fastighetspriserna steg kraftigt, liksom till att hushållen lånade för att kunna konsumera ännu mer. Detta var möjligt utan inflation på grund av att alla billiga produkter från det expanderande Kina höll tillbaka priserna. Genom att i massiv skala placera pengar i USA, tillät kineserna också Vita huset att fortsätta sin politik med massiva underskott. Det här kunde dock, som det mesta annat, inte fortsätta för evigt. Kinas expansion ökade konkurrensen, och därmed priset, på råvaror. Samtidigt ökade priset på den kinesiska arbetskraften. En följd av detta blev att priserna på den kinesiska exporten steg, och den kunde därför inte längre hålla tillbaka inflationen i resten av världen. Vi får betala de rikas kris Vi har redan sett att priserna åter börjar stiga. Dessutom har vi sett en mindre bankkrasch i flera av de mäktigaste kapitalistiska länderna. Inte nog med detta den uppmärksamme har kunnat se hur de har tänkt lösa krisen: på vår bekostnad. Redan förra året gick den brittiska staten in med enorma summor för att rädda storbanken Northern Rock, och den amerikanska staten pumpade in pengar i Bear Sterns. Ännu värre blev det i juli i år, då amerikanska Federal Reserve såg sig tvingat att gå in och garantera finansbankerna Freddie Mac och Fanny Maes hela kapital: 5 biljoner dollar! Detta motsvarar nästan dollar för varje människa i hela världen! Detta känns igen från den svenska 90-talskrisen, då regeringen fick ge de svenska storbankerna 100 miljarder kronor för att hålla sig flytande. Som Marx konstaterade: vinsterna privatiseras, men förlusterna socialiseras. När kapitalisterna tjänar grova pengar kan vi vara säkra på att de tänker behålla dem själva, men när deras system krisar, och de gör enorma förluster, då är det vi som ska betala. Det är naturligtvis svårt att förutsäga detaljerna i hur ekonomin kommer att utvecklas. Det kan inte uteslutas att ekonomin vänder uppåt igen. Vad vi däremot med säkerhet kan säga är att det behövs betydligt mer för kapitalismen för att den ska lösa sina grundläggande strukturella problem. Om inte den nuvarande krisen blir så omfattande som man kan befara, riskerar nästa att bli det. Och det man kan vara riktigt säker på är att kapitalisterna och deras regeringar kommer att försöka få oss att betala kalaset. Och frågan är då: ska vi låta dem göra det, eller ska vi kämpa emot för att lösa krisen på våra, den internationella arbetarklassens villkor? Jens-Hugo Nyberg Krisen i Kaukasus Trots konkurrens från OS så kom krisen i Georgien att dominera mycket av nyhetsrapporteringen under augusti månad. Och mycket talar för att konflikter mellan imperialistmakterna kommer fortsätta att vara ett huvudtema under den kommande perioden. Att såväl Georgien som Ryssland visade sig beredda att lösa en sedan länge pågående konflikt med militära medel indikerar onekligen en skärpning av världsläget. Även borgerliga kommentatorer talar om ett nytt kallt krig när imperialismens explosiva motsättningar nu träder fram med full kraft i en världssituation som präglas av djupgående ekonomisk kris. Kanske ännu mer än på något annat håll i det forna östblocket är den nationella frågan i Kaukasusregionen oerhört komplicerad. Regionen hyser en mängd mindre nationaliteter vars geografiska utbredning sällan överensstämmer med de olika statsgränserna. Att de olika, inte sällan ekonomiskt eftersatta, nationaliteterna gång på gång har utnyttjats som brickor i ett spel mellan Moskva och andra imperialistiska metropoler har naturligtvis inte fört frågan närmare en lösning. Detta är särskilt tydligt i Georgien, där Moskva och Washington under senare år har tävlat i att piska upp chauvinistiska stämningar bland sina respektive ombud. Allt i ett försök att säkra kontrollen över en region som i ökande grad intar en nyckelposition i imperialismens geopolitik. Sedan det inbördeskrig som följde på Sovjetunionens kollaps har Sydossetien och Abchazien åtnjutit en hög grad av autonomi från centralmakten i Tbilisi. Moskva har stått som garant för denna autonomi, vilket har inneburit att ett förhållandevis stort antal ryska soldater varit stationerade på georgisk mark som fredsbevarande styrkor. Naturligtvis har denna militära närvaro inneburit att Moskvas inflytande i regionen varit säkrat. Fram till styrdes Georgien av den proryske f.d. partibossen Eduard Sjevarnadze, under vars styre den postsovjetiska klepto-bourgeoisien kunde konsolidera sin makt. Den georgiska bourgeoisien är en svag och parasitär klass, och dess öde är bestämt att vila i händerna på den ena eller andra imperialistmakten. Dess inkomster härleds till stor del från det gynnsamma geografiska läge som Georgien intar i förhållande till regionen kring Kaspiska Havet, vars olja och gas pumpas i led- 9

10 ningar via Georgien till den europeiska och amerikanska marknaden. För en semikolonial stat som Georgien innebär ökade motsättningar mellan imperialistmakterna att kampen om det egna landets resurser tilltar. Att den semikoloniala bourgeoisien splittras upp i fraktioner som är lojala till olika stormakter är en följd av denna process och det är precis detta som vi fått se i Georgien liksom i flera andra postsovjetiska stater under senare år. I Georgien innebar detta att Sjevarnadze störtades i den Washington-planerade rosornas revolution Ersatte honom gjorde Mikhail Saakasjvili, en USA-marionett vars amerikanska juristutbildning, liberala poserande och ungdomliga framtoning gjort honom till en favorit hos västvärldens medelklassintellektuella. Att han visat sig beredd att slå ner arbetarprotester med erforderlig brutalitet samtidigt som han har varit väl medveten om att hans maktbas funnits utomlands och därför följt minsta vink från Washington har gett honom status av pålitlig allierad i kriget mot terrorismen även bland mer hökaktiga element inom den amerikanska borgerligheten. Under Sjevarnadzes tid, liksom under århundraden dessförinnan, var Georgien en naturlig del av Moskvas intressesfär. Men efter kalla krigets slut var de amerikanska kapitalisterna fast beslutna om att förhindra framväxten av en ny kapitalistisk stormakt strategiskt placerad mitt på den euroasiatiska landmassan med dess enorma naturresurser. Förutom att den ryska ekonomin slogs i spillror av det amerikanska finanskapitalets strukturanpassningsprogram så byggdes en buffertzon av amerikanska klientstater upp kring den ryska gränsen. Vladimir Putins presidentskap med dess auktoritära och militaristiska inriktning bör ses som ett ryskt svar på denna amerikanska politik av strategiskt tillbakahållande. De senaste årens höga energipriser i kombination med USA:s fiasko i Irak har utnyttjats av Putinklicken till att flytta fram Moskvas positioner inom dess nära utland. De ryska oljepengarna har investerats i militär återupprustning samtidigt som man har strävat efter att bygga upp ett nätverk av lydstater i närområdet och på olika sätt straffa de grannländer som allierat sig med USA. Denna utveckling har skett parallellt med Bushadministrationens styre i USA. Som vi vet har detta styre kännetecknats av en strävan efter att befästa det amerikanska kapitalets minskande inflytande med militära medel. Särskilt oljekapitalet har stått bakom Bush och därför är hans aggressiva och provokativa politik i förhållande till medtävlare i världens oljeproducerande regioner inget att förvånas över. I Östeuropa och Centralasien har den tilltagande rivaliteten mellan USA och Ryssland fått olycksbådande konsekvenser. Washington gör knappast någon 10 hemlighet längre av att dess politik i området dikteras av behovet att pressa tillbaka Ryssland. Förutom de regelrätta statskupper som genomförts mot ryssvänliga regimer i Georgien och Ukraina så erkände USA tillsammans med de flesta EU-länder omedelbart Kosovos självständighet från Serbien i vintras. Detta erkännande var riktat mot Moskva, eftersom Serbien är Rysslands traditionella ombud på Balkan. Ett konfliktfyllt 2008 Redan i samband med erkännandet av Kosovo gjorde Ryssland klart att man övervägde att erkänna de georgiska utbrytarrepublikerna. USA:s uppbygge av ett missilförsvarssystem i Polen och Tjeckien har ytterligare försämrat relationen till Moskva under det senaste halvåret, liksom den amerikanska kampanjen för att göra Georgien och Ukraina till NATO-medlemmar. Utifrån detta får Saakasjvilis bombardemang av Sydossetiens huvudstad betraktas som något av ett vågspel, eller kanske snarare som en USA-regisserad provokation mot Moskva. För trots ihärdigt förnekande från amerikanskt håll så ter det sig osannolikt att USA inte stod bakom attacken mot Sydossetien. Den georgiska militären är finansierad av USA och välförsedd med amerikanska och israeliska militära rådgivare. Det verkar dock troligt att Washington överraskades något av beslutsamheten och snabbheten i Moskvas motdrag. Den georgiska militären jagades snabbt tillbaka till Tbilisi och den av Nicolas Sarkozy i all hast framförhandlade vapenvilan får betecknas som relativt fördelaktigt för Moskva. USA och dess allierade tycktes inledningsvis ställda av den ryska motoffensiven. Det tog några dagar innan den fullskaliga antiryska propagandakampanjen drog igång i västliga medier men när USA-imperialismen väl slog tillbaka så gjorde man det på flera fronter samtidigt. Inom några dagar hade Polen gått med på att stationera det amerikanska missilförsvarssystemet, bemannat av amerikanska soldater, på polsk mark, efter att förhandlingarna hade pågått i över ett år. För Polens del innebär avtalet dessutom att man kommer att erhålla massivt amerikanskt militärt bistånd och de båda länderna har undertecknat en bilateral försvarspakt som är oberoende av och sträcker sig bortom NATO. Det är inte bara i Polen som Washingtons militära närvaro kommer att öka som en följd av kriget i Georgien. I ett tidigt skede av konflikten skickades amerikanska stridsfartyg in i svarta havet för att leverera humanitärt bistånd till sin belägrade marionettregim. Oavsett vilken liberal eufemism som USA och dess allierade använder för att beskriva denna typ av eskalering så kan vi vara säkra på att det kommer fortsätta under de kommande åren. Att verka för att Rysslands grannländer ska accepteras som fullvärdiga medlemmar av NATO har varit ytterligare ett sätt för amerikanerna att sätta press på Moskva. Denna strategi har tillämpats av Washington ända sedan 90-talet, men den strategiska inringningen av Ryssland är ännu ofullbordad. Under det senaste året har Bushadministrationen drivit en kampanj för att både Georgien och Ukraina ska släppas in i NATO, men fram tills alldeles nyligen satte de europeiska NATO-medlemmarna med Tyskland och Frankrike i spetsen stopp för detta. Men efter att Ryssland spänt sina militära muskler i Sydossetien så har motståndet från Paris och Berlin mot vidare NATO-utvidgning till synes försvunnit. Både Sarkozy och Angela Merkel har uttalat sig i positiva ordalag om att inkludera Georgien och Ukraina i försvarsalliansen. Denna förändring av politiken hos EU:s fransk-tyska ledarduo förtjänar att belysas ytterligare då motståndet mot USA:s planer för NATO tidigare i breda kretsar har tolkats som ett uttryck för fransk-tyska imperialistiska ambitioner samt för att bägge länderna har starka ekonomiska förbindelser med Ryssland. De ledande EU-staternas strävan efter att inta en självständig hållning på den internationella scenen såg sin höjdpunkt 2003, då Jacques Chirac och Gerhard Schröder ledde EU-oppositionen mot USA:s invasion av Irak. Men under de senaste åren har Chirac-Schröder ersatts av det betydligt mer USA-vänliga radarparet Sarkozy-Merkel. Att en sådan betydande förändring har skett i EU:s kärnländer kan rimligtvis inte vara en tillfällighet. I takt med att motsättningarna i den internationella politiken har skärpts sedan 2003 så har Paris och Berlin nu alltså rättat in sig i ledet efter sin transatlantiske beskyddare och därmed har EU:s imperiedrömmar fått sig ytterligare en törn. Ett annat EU-land som på senare år knäböjt inför Washington är Sverige. Reinfeldts och Bildts utrikespolitik torde vara den mest USA-vänliga på länge för Sveriges del. Under kriget i Georgien fick denna hållning sitt hittills kanske tydligaste uttryck, då Sverige tävlade med Storbritannien om att inta den mest ensidigt proamerikanska positionen bland alla västeuropeiska stater. Och naturligtvis följde de borgerliga medierna efter. Det är skrattretande att se hur territoriell integritet helt plötsligt förs fram som den ledande principen för internationella relationer bara ett halvår efter att de liberala idioterna på ledarsidorna talat sig varma för Kosovos rätt till självbestämmande. En ljusare framtid? Vad gäller sydossetiernas och abchaziernas rätt till självbestämmande så är detta en fråga som helt har ignorerats av

11 svenska medier. Att de båda folkgrupperna själva ska få bestämma sina öden genom demokratiska processer tycks vara en på förhand utesluten möjlighet för våra svenska liberaler. För kommunister å andra sidan bör det vara en självklarhet att stödja förtryckta nationaliteters rätt till självbestämmande om dessa så önskar. Samtidigt inser vi att det för semikoloniala ministater som Sydossetien och Abchaziens del aldrig kan bli tal om verkligt oberoende under kapitalismen, då dessa är dömda att styras av en eller annan imperialistmakt. Detta framgår tydligt av konflikten i Kaukasus, där Ryssland som ett av ett fåtal länder erkänt utbrytarrepublikerna. Dessa kommer nu att hamna i klorna på Moskva, och för dem som tvivlar på vad detta kan innebära räcker det med att kasta ett öga på Tjetjenien. På grund av sin utsatta position är det av yttersta vikt att arbetare och kommunister i de nyblivna staterna sträcker ut sina händer till den globala arbetarklassen, och särskilt då den georgiska och ryska. Detta kan endast göras genom att man kämpar för ett internationalistiskt program som angriper roten till det nationella förtrycket, som vi vet är kapitalismen själv. Sedan Sovjetunionens fall har levnadsstandarden i många postsovjetiska stater sjunkit dramatiskt och det missnöje som genererats härav har utnyttjats av borgerliga demagoger liksom av olika imperialistmakter till att piska upp nationalistiska stämningar. De problem som möter regionens arbetare av olika nationaliteter är i princip identiska och därför måste kampen mot nationellt förtryck kombineras med en kamp för sociala och ekonomiska rättigheter. På detta sätt kan en verklig solidaritet mellan regionens arbetare byggas upp. Som kommunister väljer vi inte sida i konflikter mellan de olika imperialistmakterna. Att många sydossetiska och abchaziska arbetare tycks hysa illusioner om den ryska interventionens avsikter är därför beklagligt. Samtidigt får man inte blunda för det faktum att det skydd som den ryska militären erbjudit mot Saakasjvilis bombningar är ett reellt skydd, åtminstone på kort sikt. I slutändan däremot kan dessa folk inte lita till någon annan än sig själva och därför måste de nu utnyttja konflikten till att beväpna sig. Och vem vet, kanske kan en kaukasisk arbetarmilis ingripa för att bistå sina kamrater inte bara i Tbilisi, utan även i Moskva? Calle September igen Dagen för riksdagens öppnande, tisdagen 16 september, organiserar Septemberalliansen åter en demonstration, även om det satt långt inne i år. Vårens glest besökta planeringsmöten utmärktes av en djupgående pessimism om möjligheterna att göra någonting alls. Septemberalliansen levde kvar i mångas minne från förra året, konstaterades det, men det var mera osäkert hur många den hade kapaciteten att mobilisera. Det kan dock inte bortses ifrån att detta är en delvis självförvållad situation. Våren 2007 samlades representanter för vänstergrupper och några fackföreningar i Stockholm, och beslutade att anordna en demonstration mot regeringen lagom till dess ettårsdag 18 september. Demonstrationen blev en framgång, med omkring deltagare, däribland inte minst representanter för de radikala gruvarbetarfacken i Kiruna och Malmberget. Detta följdes upp av en betydligt mindre manifestation på Mynttorget i november. På mötena före och efter demonstrationen argumenterade Arbetarmakt för att vi inte kunde nöja oss med att organisera en protest. Det fanns ett utbrett missnöje mot regeringen, och därmed möjlighet att kanalisera detta till konkret kamp. Vi lade fram ett förslag om försök till att bredda rörelsen genom att dra in alla organisationer liksom individer som är beredda att kämpa i en gemensam struktur. Dessa aktionsforum, som vi kallar det, skulle kunna samla representanter för all pågående kamp för att diskutera hur denna kan samlas och föras framåt. Facklig kommitté Demonstrationen 18 september hade varit ett ypperligt tillfälle att sprida de idéerna, och försöka organisera deltagare. Det visade sig dock svårt att få Septemberalliansens möten att räcka till för att diskutera förslaget om aktionsforum nästan som om många av de deltagande organisationerna tyckte att det räckte med en demonstration, en kompletterande manifestation, och sedan eventuellt upprepa samma sak nästa år, istället för att försöka bygga vidare på rörelsen och försöka göra den till någonting större. Till slut antogs på senhösten ett förslag om att organisera en konferens under kommande vår. När så våren började nalkas drogs emellertid slutsatsen att Septemberalliansen inte längre hade den tyngd i radikala människors medvetande som skulle kunna dra dessa i någon större mängd till en sådan konferens. Det må ligga något i detta, men då ska man komma ihåg att detta delvis beror på att Septemberalliansen i stort sett inte gjorde något väsen av sig under månaderna efter novembermanifestationen. Den fackliga kommitté som hade valts på Arbetarmakts förslag fanns visserligen fortfarande kvar, men den hade ännu inte haft sitt första möte, vilket den fortfarande inte har. Då, under våren 2008 när Septemberalliansen åter samlades utmärktes de dåligt besökta mötena av en långtgående pessimism. Frågan var nu: ska vi göra någonting alls i år? Förslag om att begränsa det hela till en affischkampanj, för att återkomma med en demonstration nästa år restes. Strax före sommaren togs slutligen beslutet att demonstrera på dagen för riksdagens öppnande 16 september, och när alliansen åter samlades i augusti var stämningen betydligt mer optimistisk. Det var inte längre någon tvekan om att vi ska demonstrera, och att vi ska tåga från Sergels torg till Mynttorget. Emellertid är det också tydligt att perspektivet är att återupprepa förra årets arrangemang, om än lite mindre. Arbetarmakt lyckades inte vinna några andra krafter till våra förslag om att försöka utvidga Septemberalliansen, dra in alla representanter för olika protester och bygga en kamprörelse. Men skam den som ger sig. Vi får fortsätta att bidra till att mobilisera inför 16 september, fortsätta med vår propaganda, och hoppas att erfarenheterna får några andra att också dra slutsatsen att det är dags att gå utöver proteströrelseformatet. Jens-Hugo Nyberg 11

12 ARBETARMAKT NR Pris: 10 kronor Stödpris: 20 kronor Arbetarmakt, svensk sektion av Demonstrera för allmännyttan 18 oktober Reinfeldts högerregering driver på för privatiseringar på snart sagt alla områden. Bostadsmarknaden är snabbt på väg att helt och hållet bli just en marknad. Utvecklingen har gått längst i Stockholm. Ledningen i stadshuset försöker få hyresgäster i allmännyttan att ombilda till bostadsrätter. I de fall hyresgästerna inte följer moderaternas uppmaningar, säljer man husen till privata hyresvärdar. I Stockholms förorter, och ibland även innanför tullarna, pågår en intensiv strid för att hindra privatiseringarna av allmännyttan. I februari organiserade Nätverket Rädda hyresrätten en demonstration utanför stadshuset som samlade ett tusental. Nätverket har fortsatt att träffas och planerar nu nya protester. Mötena byter hela tiden plats för att på så sätt komma närmare olika lokala initiativ. Arbetarmakt deltar i protesterna och arbetet med att förbereda en demonstration i Stockholm den 18 oktober. Ambitionen är att sprida kampen och ESF i Malmö i september kan bli ett sätt att nå andra grupper som arbetar för samma mål på andra håll i landet. Den huvudparoll som beslutats är: Bevara och utveckla allmännyttan! Nätverket i Stockholm har många entusiastiska deltagare men det finns också problem. Förhållandet till Hyresgästföreningen är oklart och bör i nätverkets förlängning inriktas på att bekämpa den byråkratiska ledningen och dess eftergifter. Hyresgästföreningen är helt i händerna på socialdemokratiska partiets ledning. Ordföranden Barbro Engman kan visserligen ibland höja rösten och tala för allmännyttan, men det räcker inte. Hyresgästföreningens hela kraft bör sättas in på att bekämpa privatiseringarna. Det räcker inte med lama protester och att hoppas på en s-regering efter nästa val. Mona Sahlins efterapande av högerregeringens politik på punkt efter punkt visar att förhoppningar om bättre tider efter valet 2010 är illusioner. POM 12