Det osynliga hotet Om fälltillverkaren från Fredriksdal och vildsvinssituationen

Transkript

1 Det osynliga hotet Om fälltillverkaren från Fredriksdal och vildsvinssituationen

2 Moralfällan Fälltillverkaren från Fredriksdal ville bara ha ett godkännande i vanlig ordning. Men när Jägareförbundet stämde fällföretaget var det början på Lars-Olof Lundgrens livs märkligaste resa. Naturvårdsverket gav samtidigt Jägareförbundets ordförande uppdraget att testa vildsvinsfällorna. Det osynliga hotet växer sig allt starkare. Vildsvinen skövlar mycket i sin väg och fällor kan vara en del av lösningen. Men varför kommer det då inte ut fler på marknaden? Text och foto: Christoffer Hägg

3 När Lars-Olof vänder på huvudet och kikar på skrivaren bredvid hans vänstra ben ser han ett papper. Han böjer sig genast ner från sin stol vid skrivbordet och tar upp det. Papperet är märkt»telefax från Marknadsdomstolen«i svart matt text. Det är den 20 maj Beskedet har han väntat på men egentligen inte oroat sig för. Surret från fläkten på den grå laptopen framför honom är det enda ljud som hörs. Skumläsningen genom det första stycket i faxet leder fram till den viktiga delen. Svenska Jägareförbundet bedöms ha haft»sannolika skäl för sin talan«och fällföretaget får böta kronor om vildsvinsfällorna marknadsförs, ett interimistiskt förbud. Lars-Olof kan inte förstå det. Allt sunt förnuft talade för att han hade rätt. Han hade»pepprat«domstolen med fakta om situationen. Det fanns inte en möjlighet att de kunde döma till hans nackdel. Inför helgens stora mässa hade familjemedlemmarna fått direktiv om att det första som skulle in i montern var tre vildsvinsfällor. Fällorna skulle stå där»i rent jävelskap«. Monterns väggar bar dessutom nyupptryckta affischer med motivet av små vildsvinskultingar som fångats i fällan, bara för att visa hur effektiv fångstmetoden är. Kaxigt hade han sagt till medlemmar i Jägareförbundet att fällorna skulle fortsätta att visas på mässan oavsett hur det gick i tvisten. Han hade till och med varit inne på en chattsida för jägare och varit ganska spydig i sina kommentarer. Uppgiven plockar han upp telefonen och ringer till dottern Kim. Hon får åka in till montern i Jönköping tillsammans med brodern Jerry. Vildsvinsfällorna och affischerna måste definitivt ut. Själv börjar Lars-Olof radera all information om fällorna på företagets hemsida. Några timmar senare på eftermiddagen lämnar han hemmet och arbetsplatsen i Fredriksdal utanför Nässjö. Till årets jaktmässa i Jönköping, Elmia game fair, har fällföretaget köpt fyra kvadratmeter extra monterplats. Nu ser den 40 kvadratmeter stora montern ganska tom ut.»vad fan ska vi göra?«, tänker Lars-Olof men inser att det enda rimliga är att hämta dit fler andra fällor. En tät trafik med bil och vagn inleds mellan de båda orterna. Familjen arbetar fram till klockan åtta på kvällen då mässlokalerna stänger för dagen. Under natten skriver Lars-Olof ihop en text på ett papper som kort sammanfattar historien runt domen. Morgonen efter, två timmar innan mässan öppnar för»de tycker att det är råttor som ska skjutas. Men den debatten, den måste vi ha lämnat bakom oss med vildsvinen.«besökare, flyger familjemedlemmarna in genom dörrarna för att hinna få allt färdigt. Papperet med texten sätter Lars-Olof upp på monterväggen i hopp om att besökarna ska förstå vad det är som har hänt. Reaktionerna blev överraskande stora när Smålands-Tidningen gjorde ett nedslag på Lars-Olof Lundgrens gård och arbetsplats den 12 mars Lokaltidningen visade upp att fälltillverkaren i Fredriksdal hade hjälpmedel mot vildsvin. Redan dagen efter kom nästa artikel:»hård jägarkritik mot grisfällor«. Orsaken var att journalisten Jan-Olov Persson fått flera samtal och e-postbrev från upprörda jägare. Även Jägareförbundets biträdande riksjaktvårdskonsulent Daniel Ligné tog kontakt och förklarade att organisationen inte är positivt inställd till vildsvinsfällor eftersom de»djuretiska aspekterna inte är utredda«. Han påpekade även att Lundgrens båda fällor ännu inte var godkända.»det stämmer men bara formaliteter återstår«, svarar fälltillverkaren i samma artikel. På fällföretagets hemsida såldes de två varianterna, enkel eller tunnelfälla, under typnummer L114 och L115. Dessa var enligt textinformationen godkända av Naturvårdsverket men ett tillägg poängterade att pappershanteringen mellan Naturvårdsverket och Jordbruksverket hade dragit ut på tiden;»förhoppningsvis finns beslutet att läsa på Naturvårdsverkets hemsida inom några veckor«. Jägareförbundet godtog inte den förklaringen och advokatbyrån Delphi tog i egenskap av ombud kontakt med fällföretaget i slutet av mars. Kravet var att marknadsföringen måste upphöra tills dess att fällorna formellt har blivit godkända. Lundgren vägrade och ungefär en månad senare damp det ner en stämning i brevlådan. Motiveringen från advokatbyrån kungjorde att jägare kunde luras att använda fällan och därmed göra sig skyldiga till jaktbrott. I det åtta sidor långa svaret hävdade Lars-Olof Lundgren att numren L114 och L115 hade getts per telefon av Naturvårdsverkets handläggare för fångstredskap. Svaret gick också hårt åt Jägareförbundet som beskyldes för att vilja diktera villkoren på marknaden för fällbyggare samt att organisationen arbetade för att vilja öka vildsvinsstammen till en sådan storlek att den inte kan kontrolleras. I baren trängs ett stort antal törstiga gäster. Lars-Olof Lundgren beställer en flasköl av en man med långt hår, klädd i brun Den sista måndagen varje månad träffas den lokala LRF-gruppen i mc-klubben Akar MC:s pub i Hölö. Lars-Olof Lundgren är inbjuden som gäst på mötet och fällan är en han tidigare sålt. På så sätt undviker de inblandade att han ska bryta mot marknadsföringsförbudet. skinnväst och keps. Under ett älgkranium slår dörren upp och några fler mer eller mindre grönklädda personer traskar in i lokalen. Med en colaflaska i näven går lantbrukaren Carl-Albert Rydemark runt och hälsar på de nytillkomna. Klädd i en rödvitrandig skjorta småpratar han glatt med dem han tar i hand. I en brun skinnsoffgrupp sitter lantbrukare från trakten men det är få kvinnor i lokalen. Över soffgruppen hänger ett stort silverfärgat Harley Davidson-emblem på väggen. Sista måndagen i månaden, för dagen den 26 oktober 2009, har den lokala LRF-föreningen alltid pubkväll i mc-klubben Akar MC:s lokaler i Hölö. Orten ligger några mil Söder om Södertälje. Kvart över sju är det relativt mycket folk i puben. Carl-Albert som är ordförande i föreningen höjer rösten och hälsar folk välkomna. Bakom honom står en stor plåtfälla som skjuter ut från en röd vägg som bär två piltavlor. Men som sagt så är den inte godkänd. Det här är min fälla och den har aldrig varit utställd. Jag tänkte visa hur den funkar, säger Carl-Albert innan Börje Waldebring, jaktansvarig på Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, får ta över ordet. Lars-Olof Lundgren ser från baren när Waldebring sätter sig mitt i rummet på en hög barstol. Waldebring, med platt mörkbrunt hår i en sidbena och brungrön kavaj, lägger det ena benet över det andra och berättar att en enkätundersökning visar att fyra av tio lantbrukare har allvarliga vildsvinsskador.waldebring rapporterar också att LRF:s riksstämma i våras antog att riksförbundsstyrelsen fick i uppdrag att arbeta för att vildsvinsstammen ska reduceras. Styrelsen ska även verka för att fler typer av vildsvinsfällor godkänns. En del av våra medlemmar har svårt när vi pratar om förvaltning. De tycker att det är råttor som ska skjutas. Men den debatten, den måste vi ha lämnat bakom oss med vildsvinen, likaväl som vi måste ha gjort det med vargarna, säger han. Lars-Olof Lundgren vid bardisken har sina tvivel om hur LRF egentligen sköter den saken, men han håller tyst, det är inte därför han är här. Men han verkar inte vara ensam om sin åsikt. En skäggig man med kalt huvud i 50-årsåldern hugger irriterat på Waldebrings resonemang: Men när man från LRF:s sida går in och säger att man ska vårda, viltvård och förvaltningsområde, det är ju ett sätt att höja stammen, säger han. Ja, du läser in det men när vi pratar rovdjur så är det ett sätt att sänka stammen, svarar Waldebring och sträcker på sig i stolen. Skäggige mannen är trött på att allt byråkratiseras, reglerna gör möjligheterna mindre. Han vill att fler lär sig skjuta, året om, eftersom det ändå inte finns någon ingen risk att stammen skjuts ut. Waldebring nämner även det omvända, att jägarna klagar på att det inte finns någonstans att jaga trots att bönderna

4 sig och säljer vildsvinsfällor själva. Det är så man kan spy på det, säger Lars-Olof samtidigt som åskådarna börjar viska till varandra. Medan diskussionen avslutas riggar Carl-Albert sin fälla. Folket i lokalen samlas runt den. Har vi några fyllesvin här så kan ni gå in med en gång, säger Carl-Albert och många brister ut i höga skratt. Lägg in en whiskey, säger någon. Luckan faller ner och ger upphov till en ordentlig smäll. Carl- Albert valde den här fällan eftersom det hade dött kultingar i den enda godkända vildsvinsfällan. Får man mängdrabatt? frågar en av åskådarna halvt på skämt och tittar på tillverkaren. Lars-Olof är på väg att säga något men hejdar sig. Han stänger lugnt igen munnen och förblir tyst. Ni kan ringa mig sedan, säger istället Carl-Albert som vill undvika att Lars-Olof hamnar i en svår situation. I slutet av januari 2009 lämnade företaget LO Lundgren i Nässjö AB in en ansökan om att få sina båda modeller av räv- och grävlingsfällor godkända även för vildsvin. Tidigare har köpare själva fått söka tillstånd om de vill fånga grisar i fällorna. Naturvårdsverket har gett ut dispenser för vildsvinsfångst sedan slutet av 90-talet. Naturvårdsverkets handläggare i fällfrågor, Tommy Svensson, såg inga problem med ansökningen. Han kopplades tidigt in i byggprocessen och gjorde bedömningen att plåtkonstruktionen är minst lika bra som trä, vilket står beskrivet som material i ritningen. Typgodkännande sker i vanlig ordning genom okulärbesiktning, en jämförelse med tidigare godkända tjatar om grisproblemen. Dessutom tycker han att både drevoch åteljakten bedrivs amatörmässig på många ställen. Problemet bottnar i att få lantbrukare anser sig ha tid att sitta uppe på nätterna för att skjuta av någon enstaka gris när de ska upp tidigt dagen efter. Många gånger handlar det om tre aktörer: markägaren, jordbruksarrendatorn och jakträttsinne-havaren. Markägaren sätter villkoren och hyr ut både jordbruks- och jakträtten, ofta till olika parter. När jägaren tröttnat på att sitta på pass natt efter natt finns det ingen som underhåller jakten på de ljusskygga vildsvinen. Småland har en annan typ av natur, mindre åkrar varvas med skogsdungar i olika marknivåer. I den varierade terrängen skjuts ännu färre djur av. Om arrendekontrakten är gammalt finns få möjligheter för jordbrukaren att ändra sin situation. När kontraktet skrevs fanns inga vilda grisar att behöva ta hänsyn till. Efter ett tags diskussion vill Carl-Albert att den inbjudne fälltillverkaren kommer fram. Lars-Olof stoppar först in snus under läppen innan han ställer sig mitt i rummet. Han sträcker på överkroppen och sätter ena foten på en stolspinne. Nu har Naturvårdsverket hittat på att nästa år ska det komma regler och helt plötsligt så börjar de tillämpa 2010 års regler 2009, säger han. Under sina 16 år i branschen har det tidigare aldrig varit några problem att få fällor i plåt godkända. Nu finns det dessutom Förenat med ångest. Här vid skrivbordet har Lars-Olof Lundgren skrivit de otaliga försvarsbrev som sedan har skickats iväg till Naturvårdsverket, marknadsdomstolen och länsrätten. plötsligt en projektplan och ett dispensförbud som hindrar att vildsvinsfällor godkänns. En kvinna vid bardisken förstår inte varför fällföretaget är stämt och Lars-Olof redogör kort om situationen. Nästa tur i det hela är att Naturvårdsverket har en fällgrupp med kunniga inom området. Representanten från Jägareförbundet är deras förbundsjurist. Åhörarna står nu ganska nära inpå i en cirkel runt om talaren. Under Elmia game fair sålde Jägareförbundet en Värmländsk tunnelfälla, byggd för räv och grävling. Inuti fällan låg ett vildsvinskranium. Kasta ut en konkurrent från en mässa och sedan ställer de fångstanordningar. Svensson skickade samtidigt en remiss till Jordbruksverket eftersom godkännandet ska ske i samråd, även om Naturvårdsverket formellt fattar vilket beslut de vill. Men beskedet från Jordbruksverket dröjde och under tiden gav Svensson muntligen fällorna referensnummer L114 och L115. Lars-Olof trodde då att Naturvårdsverket i vanlig ordning skulle komma att ta hand om den sista formella biten när remissvaret hade kommit. Till årets två viktiga mässor i Jönköping har fällföretaget satsat sammanlagt kronor. Mellan jaktmässan och skogsmässan Elmia wood är det inte ens två veckor. Marknadsdomstolen fastställde att Lars-Olof Lundgren inte får marknadsföra sina fällor oavsett vad de har för namn eller typnummer, tills det är bevisat att fällorna formellt godkänts. I ett förstaläge vill Lars-Olof åtminstone få sina fällor godkända för räv och grävling igen, då kan de komma ut på marknaden. Djur som hamnat i en fälla av misstag, sidofångst, får avlivas. Möjligen omoraliskt men ansvaret för vad som fångas ligger hos köparen.

5 Jaktmetoder Vildsvin är ett relativt outforskat område i Sverige. De få rapporter som sammanställts handlar om rörelsemönster och spridning, ofta i samband med traditionell jakt. Fångstanordningar öppnar för en mer kontrollerad jakt. Djuren reagerar första gången man kommer fram, de blir lite rädda då men lugnar sig efter bara ett par minuter, säger en fällanvändare från Småland som vill vara anonym. Själva avlivningen går lugnt till. Djuren står helt stilla, nästan lite paralyserade. Att eftersöka ett skadeskjutet vildsvin är förenat med livsfara. När djuret känner att det hamnat i en trängd situation tvekar det inte att gå till attack. Ofta handlar det om att hundar provocerar vildsvinen in i en situation där de måste försvara sig eller ungarna. Annars är grisarna väldigt skygga. Grisflocken, bestående av suggor och kultingar, anförs av en äldre ledarsugga, det är en matriarkalisk grupp. Galtarna strövar mer fritt. Grisarna kan stressas av att skiljas från resten av gruppen och en kultingförande sugga är alltid fredad. Men det finns inga belägg för att drev- eller åteljakt är mindre stressframkallande än fälljakt. Åtlarna kan lätt förväxlas med utfodringsplatser men ska bara innehålla begränsat med mat. Tanken är att locka bort grisarna från odlingsmark. Då drevjakten inte ger något bra resultat anses åteljakten nödvändig för att hålla nere stammen. Utfodringsplatser Utfodringen är tänkt att vara avledande, att styra vildsvinen bort från åkermark, bebyggelse eller vägar. Enligt Vildsvinsförvaltning i samverkan en överenskommelse mellan LRF, Rikspolisstyrelsen, Svenska Jägareförbundet, Svenska Kennelklubben, Sveriges Jordägareförbund och Sveriges Yrkesjägareförening behöver vildsvinen ett extra tillskott under stränga vintrar. Många överdimensionerar utfodringen, vilket många reagerar på. Vildsvinen liknas då vid tamgrisar som behöver utfodras för att överleva. Sockerbetor, bröd och frukt läggs ut i stora mängder. Även oetiskt och olagligt foder i form av djurkadaver och godis har hittats. Vildsvinen är även genetiskt väldigt nära släkt med vanliga grisar och kan korsa sig med varandra. Det förekommer, det är inte alls ovanligt. Det är ett av problemen med vildsvinen, säger Jan Danielsson som är veterinärinspektör på Jordbruksverkets avdelning för häst, fjäderfä och vilt. Vid några tillfällen har vildsvin upptäckts inuti ladugårdar. Det finns också vildsvinhägn runt om i landet. Regeringens arbete I ett pressmeddelande den 11 december 2008 förde regeringen och Jordbruksdepartementet ut nyheten att nu skulle det tas krafttag mot vildsvinsstammen. Sedan dess har Jordbruksverket lämnat in en rapport om åtgärder med anledning av vildsvinsförekomster. Livsmedelsverket har lämnat in ett förslag om hur trikintester av kött för försäljning kan underlättas för enskilda jägare. Naturvårdsverket skulle ha lämnat in en nationell förvaltningsplan för vildsvinen senast innan december 2009 men fick den fristen förlängd till april. Beståndet Vildsvinen har spridit sig över hela södra Sverige, upp till Dalälven. Ingen vet hur stort beståndet är men uppskattningsvis överstiger antalet Under 2008 sköts ungefär grisar samtidigt som beståndet ändå ökar. Jordbruksverket antar att stammen är fyra gånger så stor om fem år. Svenska Jägareförbundet uppskattar att stammen redan innehåller individer. Det finns ingen säker statistik och antalet baseras på inlämnade trikinprover till Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, jägarorganisationernas uppskattning samt trafikolyckor. Allt vildsvinskött som säljs ska testas för spår av trikiner, en parasit som sätter sig i muskulaturen. Kött för eget bruk behöver inte testas och det finns ett mörkertal om hur många djur som säljs på en svart marknad. Trafikolyckor ger de säkraste beståndsuppgifterna Jan Danielsson har skrivit Jordbruksverkets redovisning av regeringens uppdrag om åtgärder med anledning av vildsvinsförekomst. Från 2007 till 2008 ökade trafikolyckorna där vildsvin var inblandade med 56 procent. Enligt trafikförsäkringsbolagen är kostnaden för dessa olyckor 91 miljoner kronor. Än så länge har vildsvinen inte föranlett några dödsolyckor. En vildsvinsolycka kostar i snitt kring i rena plåtskador på bilen. De träffar fronten på bilen och det sitter mycket plåt där så det blir dyrt att laga, säger Jan Danielsson. När olyckorna ökar går det att se effekten av beståndsökningen. Det här är kostnader som bilägare betalar, det är ju försäkring. Det är inget som försäkringsbolagen bjuder på, säger Jan Danielsson. Statistik vildsvinsolyckor i trafiken Antal inträffade vildsvinsolyckor i trafiken per år i Sverige Källa: Nationella Viltolycksrådet Viltolycksnotan Den ideella och rikstäckande organisationen Älgskadefondsföreningen tar varje år fram Sveriges»viltolycksnota«. Varje vildsvinsrelaterad trafikolycka beräknas kosta kronor. Notan tar inte med kostnader för sjukvård, rehabilitering och andra olycks-relaterade utgifter, den gäller rena fordonskostnader. För 2008 blev totalsumman kronor. För 2009 blev den kronor, vilket innebär en förändring på kronor i ökade kostnader. Jan Danielsson är veterinärinspektör på Jordbruksverkets avdelning för häst, fjäderfä och vilt. Höga köttpriser måste kompensera olyckor Jordbruksverket beräknar att köttvärdet uppgår till högst 25 miljoner kronor per år för avskjutna vildsvin. Ska vildsvinsköttet kompensera trafikskadorna måste kilopriset lägga sig runt 100 kronor i butik. Andra skador orsakade av grisar finns det inga siffror på än, som markägares eller arrendatorers åtgärder. Likaså kostnader för elstängsel runt golfbanor eller trädgårdar. Vildsvinsskador gör att arealerna inte alltid kan utnyttjas på optimalt sätt, lantbrukarna får odla något annat än vad marken egentligen var tänkt för.

6 Jordbruksverket hade lämnat sitt remissvar den 7 maj och yttrar sig positivt för fällkonstruktionen. Någonstans därefter tar det stopp och fällorna får inte sina utlovade nummer och sitt godkännande. Men eftersom det ser ut att vara en smärre miss vill Lars-Olof hinna häva förbudet till den kommande mässan, den hålls var fjärde år och är enligt arrangören världens största skogsmässa. Han tar kontakt med Naturvårdsverket och viltförvaltningsenhetens chef Susanna Löfgren via telefon. Men här går historierna isär. Enligt Lars-Olof var Löfgren i telefon positivt inställd till att fällorna kunde användas för räv och grävling. När jag träffar Susanna Löfgren och Christer Pettersson, som är jaktansvarig på viltförvaltningsenheten, har hon en annan version. Jag var jättetydlig till Lars-Olof. Nej, han kommer att få ett beslut kring räv och grävling men han ville ha en deadline, en tidpunkt för vårt beslut kring hans ansökan om fällan för räv och grävling. Och det lovade jag honom, att vi ska fatta ett beslut, säger Löfgren. Vi sitter i ett litet vitt grupprum på andra våningen i Naturvårdsverkets lokaler. Genom ett fönster har vi utsikt över arkaden som påminner om ett kalt köpcenter. Efter samtalet skickar Lars-Olof över ett antal punkter som sammanfattade vad som sagts. Han vill bli kontaktad om det uppstått något missförstånd. Många punkter och dem har vi svarat på, hoppas jag? säger Löfgren och tittar frågande på Pettersson som inte hinner svara. Visst, det är viktigt att säga att det är självklart att vi säkert kunde ha svarat mer utförligt men Christer, du ringde ju honom efter det och pratade igenom de här sakerna, även om vi inte svarade skriftligt då. Återigen får fällföretaget genomföra en mässa utan att kunna visa upp fällorna. Först en vecka efter skogsmässan kommer ett avslag som baseras på och hänvisar till telefonsamtalet med Löfgren. Naturvårdsverket skriver att fällorna inte kan godkännas för fångst av räv och grävling då risken för bifångst av vildsvin antas vara alltför stor. Att materialet inte är i trä anses inte heller kunna förbigås. Lars-Olof överklagar då beslutet till länsrätten i Stockholms län. Telefonsamtalet från Christer Pettersson rings två månader efter avslaget. Under 80-talet genomfördes testverksamhet för dödande- och levandefångstredskap i Sverige. Vid den tiden var vildsvin och lodjur sällsynta arter i den svenska naturen godkändes den första och hittills enda renodlade fällan för vildsvin i samråd med Jordbruksverket. Den kallas Sinkabirum. Vid ett senare tillfälle dog 15 griskultingar samtidigt i fällan. Kultingarna låg i en hög och hade troligen dött av syrebrist. Tillverkaren Evald Hellgren borrade då nya lufthål i konstruktionen. Med incidenten i färskt minne hade Naturvårdsverket färdigställt en projektplan för tester av vildsvins- och lodjursfällor den 29 juni. Verket ville ta ett helhetsgrepp på arterna och reda ut vilka konstruktionskrav som måste ställas för att djuren inte ska fara illa. Är det rätt att fånga så stora däggdjur som vildsvin och dessutom flockdjur i fälla? Alla testplatser är tänkta att filmas Under testperioden kommer det inte att delas ut några dispenser för fångst av vildsvin i någon fångstkonstruktion. Sinkabirum får däremot säljas vidare i vanlig ordning. Det tidigare nämnda telefonsamtalet mellan Susanna Löfgren och Lars-Olof Lundgren var det första tillfället då fälltillverkaren fick höra talas om de planerade fälltesterna. I mitten av maj 2009 blev handläggare Tommy Svensson sjukskriven. Nerverna i vänstra handen vägrade att lyda hjärnans signaler och gripförmågan försvann. I det läget hade Svensson aldrig hört talas om projektplanen för tester av vildsvinsfällor. Enligt Susanna Löfgren hade Svensson i uppdrag att ta fram en liknande studie. Men Svensson förnekar att fick en sådan uppgift. Och han blev väldigt förvånad när det plötsligt dök upp ett dispensförbud strax efter att han blivit sjukskriven. Rent logiskt borde alla räv- och grävlingsfällor också testas eftersom griskultingar kan gå in i dem. Det håller Susanna Löfgren med om när jag frågar henne om saken men först vill hon se vad det här projektet resulterar i. På frågan om Tommy Svensson, som sedan många år är handläggare i fällfrågor, hade sett några problem med plåtmaterialet eller Lars-Olof Lundgrens fällor blir Löfgren först försiktigt tyst. Alltså Tommy var inte inne i beredningen över det här ärendet, det är väl ändå viktigt. Det här är inte någon enskild handläggares egna ärenden, det här är frågor som är Naturvårdsverkets frågor, säger Löfgren sedan irriterat och hänvisar till att det finns annan kompetens på enheten. Plåtens eventuellt negativa effekt har hon inget argument för. Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, fick uppdraget att sköta de praktiska delarna av projektplanen. SVA i sin tur låter representanter från Svenska Jägareförbundet utföra testerna. Susanna Löfgren och Torsten Mörner, statsveterinär hos SVA, sitter med i styrgruppen. Christer Pettersson är projektledare i Tommy Svenssons frånvaro. Torsten Mörner var med och skrev projektplanen. Han är förutom sin roll som statsveterinär även förbundsordförande för Svenska Jägareförbundet. Samma förbund som har uttalat sig kritiskt till fällor samt har stämt fällföretaget i Fredriksdal. När godsägaren Curt Isoz skulle introducera några nytillköpta vildsvin i sitt vilthägn vid Åda gård utanför Trosa gjorde han ett misstag. I det 270 hektar stora hägnet fanns dov- och kronhjortar och mufflonfår. Däri fanns även ett mindre hägn med Var och varannan telestolpe på Mörkö har drabbats av vildsvinen. Grisarna går runt och kliar sig mot den impregnerade stolpen. omkring 20 vildsvin. De nya grisarna borde successivt ha fått vänja sig vid den främmande miljön men när de släpptes ut i hägnet var djuren ordentligt uppjagade. Vid ett dike där stängslet inte riktigt nådde ner till marken kunde grisarna ta sig ut en natt Två år senare märkte lantbrukaren Orvar Juréus att något hade förstört hans potatisland. Juréus arrenderade mark vid Tullgarn av Domänverket. Djuren hade alltså tagit sig till Pilskogen vid det kungliga sommarslottet Tullgarn. Efter en tvist om skadeersättning bad Isoz att Juréus skulle visa honom var grisarna höll till i hopp om att kunna fånga eller skjuta av dem. När hovförvaltningen, som hade jakträttigheterna, fick reda på att det planerades jakt på den statliga och kungliga marken ringde de upp både Isoz och Juréus och skällde ut dem. Grisarna fick då en fristad vid Tullgarn och spred sig sedan vidare till Mörkö. Men markarrendatorerna blev inte glada. De fick stora problem med jordbruket och ringde länsstyrelsen i hopp om att få hjälp. Problemet gick sedan upp till regeringen som skickade ut en förfrågan om något län ville forska mer runt det nygamla viltet, annars skulle djuren utrotas. Länsstyrelsen i Stockholms län var den enda som svararde ja och riksdagen beslutade 1981 att det skulle få finnas en stam på högst 100 grisar i Tullgarn. Stammen skulle strikt kontrolleras. Tiden därefter började allt fler gårdar i landsdelen ha vildsvinshägn. Från Åda gård köptes vildsvin enligt paketmodellen: en galt med antingen två, tre eller fyra suggor. Sammanlagt sålde gården omkring 100 håriga grisar. Om djuren sedan stannade i hägn är en annan fråga. Vilsvin är historiskt ett klassiskt inslag i svensk natur men under medeltiden ökade jakten på grisarna och i slutet av 1700-talet bedömdes stammen vara utrotad eller upptagen bland tamsvinen. Vid ett par tillfällen har kronan försökt återinföra vildsvinen men försöken har avbrutits efter starkt motstånd bland folket kom ett avgörande beslut. Riksdagen godtog då en proposition om jaktlag. Förslaget innebar att det fanns ett värde i vildsvinsjakt och att djuren skulle bli ett naturligt inslag i den svenska faunan. Vid en vägkorsning möter vi en röd pickupp. Bilarna gör varsin hastig inbromsning och svänger in på avtagsvägen. Förarna rullar ner sina rutor. Åke Carlsson i den mötande bilen är på glatt humör. Tidigt på morgonen sköt han en gylta. Ungsuggan vägde 50 till 60 kilo, den är upphängd i Edeby. Har du sett en gris än? frågar Carl-Albert Rydemark mig. Nej, det har inte blivit så, svarar jag från passagerarsätet. Då måste vi ner dit, säger han bestämt. Vi lämnar Åke, som jagar på Carl-Alberts mark, och kör vidare mot Mörkö. Lida gård i Hölö, med en ståtlig stor röd ladugård, är utgångspunkten för Carl-Alberts cirka 200 hektar stora jordbruks- och skogsområde. 50 hektar arrenderar han

7 på ön Mörkö som ligger precis i närheten. Carl-Albert har en fodrad reflexjacka på sig och keps. Ögonen är halvt dolda av de mörka glasögonen och från jackan dinglar en kniv i brösthöjd. Här har jag gått i skolan, säger han och pekar åt vänster på en liten gård medan vi susar förbi. På andra sidan vägen ligger Hölös kyrka på en kulle. Tio minuter senare är vi framme vid Sune Carlssons gula trävilla. Den ligger som på en ö i åkerlandskapet. Sune kommer ut, 62 år gammal, har glasögon och en grå mustasch. Han driver mjölkoch köttproduktion och odlar spannmål. Sune säger att vi kan ta hans bil. Utanför bilfönstret hoppar rådjur på åkrarna när vi rullar förbi. Ön har ett rikt djurliv. Vi bromsar in vid en telefonstolpe. Marken runt stolpen är upptrampad och bildar en lerig cirkel. Grisarna går runt och gnuggar sig mot den impregnerade stolpen. De vill troligen åt kreosotet som antas klia gott i pälsen. Många liknande stolpar, med varierande timglasform längst ner, syns utmed vägen. Bilen rullar vidare och stannar till uppe på en liten kulle. Sunes havreåker breder ut sig under den molnfulla himlen. Luften är frisk men aningen fuktig. Redan från bilen syns stora nedtrampade ytor men vi går ut på fältet. Här har grisarna varit sedan havrens mjölkmognadsstadie, säger Sune som sätter sig ner på huk och håller undan de nedtrampande grödorna så att det går att se hela spannmålskärnor under havren. Tröskan kommer inte att kunna ta upp kärnorna. Han pekar på skogsområdet vid åkerkanten. Där går en vandringsled som utgår från Scanias egen camping i Tunanäs. Bakom träden övergår marken i våtmark och vass, där tar havet vid. Grisarna ligger och slöar i sankmarken under dagarna. Carl-Albert överväger att sluta odla sin mark på Mörkö. Jag förlorade förra året på det där. Det gör jag inte en gång till, säger han surt. Skördas åkern en gång om året får han rätt till EU:s gårdsstöd. Att få stödet blir i så fall lönsammare än att aktivt bruka marken. Som ett resultat av vildsvinens uppbökning kan det komma in stenar i maskinerna, då uppstår kostsamma skador. Om jorden hamnar i ensilaget kan det ta med sig bakterier som gör att gräset konserveras fel. Äter betesdjuren det dåliga gräset kan de få störningar i magen eller juver. Grusvägen vi åker på har dygnsgamla små jordiga håligheter. Åter vid Sunes hus tar de båda bestämda herrarna upp ett exempel med husannonser. På liknade sätt som att det tydligt framgår när ett hus har havsutsikt poängterar många att det finns goda jaktmöjligheter i området. Jakten jämförs med sport. Herrarna hugger också på dem som har jordbruket som hobby och inte är ekonomiskt beroende av det. Människor som har gårdar och mark vid sidan av sin egentliga inkoms. Människor som gillar att jaga på fritiden. Med tanke på att det är så många människor som svälter, och så leker vi på det här sättet. Det handlar om konsekvenser för sin medmänniska, säger Carl-Albert med avsky i blicken och tittar på Sune som har bott i över 40 år på ön. Den här generationen som håller på att ta över nu, så har ingen generation betett sig förut. Man har ingen respekt, fyller Sune i med sin lite hesa, dova röst. Mörkö har flera utfodringsplatser som innehåller allt från stora högar av frukt till slaktavfall. Animaliska produkter är olagliga. Om vildsvinssuggan har stor tillgång till föda och en god näringsstatus kan hon få ägglossning med fler ägg och därmed en större kull. En kulting som har riklig tillgång till mat kan bli brunstig inom ett år efter födseln. I många år har den lokala LRF-kommungruppen, där Carl-Albert är ordförande, kämpat för att något ska göras åt grisproblemen. Tillsammans med frun har han varit ute och fotat grisskador. Bilderna samlades ihop och och visades upp när LRF hade sin riksförbundsstämma i maj Det blev helt tyst i lokalen. Skivan med bilderna skickades sedan till alla riksdagsledamöter. Du anar inte hur mycket journalister jag har kört på de här vägarna. Och ministrar, säger han. Men då har de ju sett det med egna ögon, försöker jag. De har sett men gör inget, blir svaret. En gång, säger han, föreslog han för jordbruksminister Eskil Erlandsson att alla tamgrisar skulle vaccineras mot svinpest. Sedan ska svinpest blandas med fodret som läggs ut på utfodringsplatser. Hela det här sättet som politikerna hanterar det här, det är helt sanslöst, för att de målar in sig själva i en hörna. Till sist så kommer det här att explodera, folk kommer inte att kunna gå ut i skogarna och plocka svamp och bär över huvud taget för det kommer inte att finnas något att plocka, för grisarna bökar upp allt, säger Carl-Albert domedagsaktigt. Efter att ha lämnat Sune inspekterar vi det avskjutna vildsvinet i en ladugård i Edeby. Årligen skjuts det av 900 grisar i området. Den håriga kroppen är upphängt i bakbenen bredvid två nyskjutna och flådda älgar. På husets gråvita, slitna fasad lyser bokstäverna svagt igenom den vita färgen. Det går precis att utläsa»björklunds möbler«. Brunvitrandiga persienner är halvt utrullade över glasrutorna som tidigare tjänstgjorde som skyltfönster. Möbelaffären är numera bostadshus och kontor. Detta skulle varit färdigt för att levereras nu, säger Lars-Olof Lundgren och håller handen på en solpanel med tio glänsande svarta vakuumrör i bredd som är uppställd på gräsmattan. Han är klädd i mörkblå jeans och har en gråspräcklig gammal stickad tröja på sig. Vid halsen sticker en grön polokrage Carl-Albert Rydemark och Sune Carlsson säger sig ha förlorat respektive kronor under förra året på grund av att vildsvinen förstörde skördarna.»vi håller väl på så länge det går men när det inte går längre så får man väl sluta. Om det är om ett år eller fem år, det vet jag inte«, säger Carl-Albert.

8 Lars-Olof Lundgren tillverkar förutom de ännu inte godkända vildsvinsfällorna även ett par olika minkfällor, rävfällor, fågelfällor och grävlingsfällor.»jag tillverkar inga dödande fällor, det är ett principbeslut vi tagit.«exempel från Hölö och Mörkö Här är några av de fotografier som LRF-kommun gruppen för Järna-Hölö-Mörkö samlade ihop och visade upp när LRF hade riksförbundsstämma i maj Förutom matplatser med slakrester, helt förstörda trädgårdar och uppbökade odlingar fanns även en bild tagen 1999 på Kålsö naturreservat. Bilden visade en blomsteräng fylld av den fridlysta orkidén Adam och Eva. Sommaren året efter tog de en ny bild på samma äng, den längst ner till vänster här bredvid. Allt var borta.

9 Lars-Olofs dotter Kim hjälper till i familjeföretaget. Det ska börjas tidigt. Redan som 14-åring började Lars-Olof Lundgren att bygga en minkfälla. Han ifrågasatte då den traditionella fällans rektangulära lucka och gjorde den i stället rund, byggd av ett avloppsrör. Visserligen fångade han minkar men konstruktionen var inte bra. När minken i ren panik for runt inne i avloppsröret kissade den på sig. Urin fastnade i hela pälsen och kylde ner kroppen. En gång tog Lars-Olof med och värmde upp en frusen mink inomhus innan den sattes tillbaka i buren. Därefter började arbetet med att bygga fällor i nät och plåt, i trä har han aldrig byggt. upp och ger ett lite stoppat intryck. Håret är rödbrunt och näsan aningen långsmal. Dagen är så där höstkall att händerna måste hållas i fickorna. Vi går runt husknuten. 100 meter bort ligger verkstaden. Här är väggen i stället märkt»fredriksdals möbelfabrik«och bokstäverna är slitna men syns tydligare än på bostadshuset. Bottenvåningen är full av maskiner. Lars-Olof har samlat på dem sedan han var 15 år. Inget slängs och lokalen är lika mycket lager som fabrik. Här ligger resten av materialet, det är hur mycket som helst. Det är med sorg i blicken, det har legat här ett år, säger 47- åringen och visar långa bruna kartonger med vakuumrör som ligger utmed ena väggen på en hylla. Aluminiumformerna där vakuumrören fästs i bredd har han ritat själv. I våras köpte han en ny fräsmaskin till dem på en konkursauktion. Beslutet att vänta med solpanelerna eftersom det fanns bättre marknadsunderlag för vildsvinsfällor har fått sig en törn. Vid en borrmaskin står dottern Kim och arbetar i skenet av en strålkastare. Hon har mössa och gott om kläder på sig, det är inte varmt i fabriken. Företaget hon jobbade på i Nässjö varslade folk och eftersom det var principen sist in, först ut som gällde så arbetar hon i familjeföretaget sedan i december Trätrappan bakom en dörr leder upp till den dunkla övervåningen. Olika fällor är staplade på hög. I ett angränsande rum är det ljusare. Flera fönster låter solljuset skina in på arbetsbänkarna. Vid väggen står stora rullar med metallnät. Hade det inte hänt det som hände, hade vi haft ute en vildsvinsfällor per år, säger Lars-Olof beklagande samtidigt som han upptäcker att det står ett plastbord med stolar i den del av rummet som helt skulle ha gjorts om till ett fikarum. Sedan stämningen kom har han i det närmaste lämnat verkstadsarbetet. Advokat har företaget inte råd med så han och Kim har ibland ägnat mer än 24 timmar i sträck åt att skriva försvar. Tiden som jurist går ut över företagandet. Tillbaka på nedre våningen visar han upp åkgräsklipparen som står innanför den dubbla varutransportsdörren. Gräsklipparen lagade han i helgen. Det var bara ett syfte med det. Jag var tvungen att göra någonting, jag höll på att bli tokig. En vecka senare, vid lunchtid, bläddrar Lars-Olof runt bland sina papper. Skrivbordet ser ut som en krigszon men alla handlingar är ordentligt uppdelade i olika plastmappar. Ändå är det svårt att hålla reda på vad som hör till vad, bilagorna är många och omfattande. Telefonen ringer: personen i luren är osäker på om det fortfarande går att köpa vildsvinsfällor. Lars-Olof går in i köket samtidigt som han förklarar att fällorna får säljas men inte marknadsföras. Efter att samtalet är avslutat frågar jag om bönderna fortsätter att köpa fällorna fast att de inte är godkända. De har ju inget val! De har att välja på det eller att själva gå i konkurs. Vad ska stackars människor göra? Det är deras levebröd, blir det upprörda svaret. Frun Carin går upp för trappen och kommer in i köket. Hon frågar om Lars-Olof har läst dagens tidning och artikeln om åtelkameror. Genast börjar han leta i tidningshögen på köksbordet. På första uppslaget i dagens Smålands-Tidningen, den 9 oktober, får han se en påkörd utter som hittats på vägen i närheten av Fredriksdal. Nä, nää! Fan va tråkigt, vi har ju nästan inga, säger han sorgset. När någon ringer och vill köpa en fälla för utter erbjuder sig Lars-Olof alltid att hämta det fångade djuret för att släppa ut det i en annan miljö, trots att det är olagligt. Uttrar blir allt mer sällsynta i landet. Till slut hittar han artikeln. Länsstyrelsen i Östergötland säger nej till kameraövervakning av vildsvin. Kim, med sotsvart hår och en liten kula piercad i näsan, kommer upp för trappen tillsammans med sin pojkvän. De har varit i Nässjö och tittat på en lägenhet. Hon lyfter upp dalmatiner-valpen Cassi från köksgolvet. Systervalpen Fia går runt och undrar varför ingen bär på henne. Lars-Olof är nyfiken på forskningsprojektet och vänder sig till laptopen på köksbordet och letar upp numret till länsstyrelsen. Han ber de andra att vara lite tystare. Vi ska vara jättetysta, svarar Kim ironiskt men lämnar rummet tillsammans med mamma och pojkvän. Samtalet leder till att handläggaren skickar beslutet efter lunch. Det visar sig vara Statens lantbruksuniversitet, SLU, som ansökt om tillstånd. Men inte Jägareförbundet eller SVA som Lars-Olof först trodde. Detaljen tar han ändå med i en av de sista skrivelserna till Marknadsdomstolen. Anledningen är att Jägareförbundet i sin medlemstidning Svensk jakt haft med annonser om åtelkameror för försäljning. Sannolikheten att kamera ges tillstånd av länsstyrelse är oerhört liten, även skogen räknas som allmän plats. Annonserna riskerar, enligt Lars-OLof, att lura medlemmarna till att köpa kameror de aldrig kan använda lagligt. En situation som liknar den han själv befinner sig i. Jägarförbundet är av åsikten att det inte ska behövas tillstånd för kameror vid åtlar, de vill ha en lagändring. De måste ju tycka att jag är en riktig böld i röven på dem, jag hugger ju på allt jag hittar. Jag kommer aldrig att ge mig, jag kommer att vara med in i slutet, säger Lars-Olof. Eftersom Lars-Olof inte anser sig ha något att dölja har samtliga domstolshandlingar lagts upp för allmän beskådning på företaget hemsida. Ofta ringer någon och tipsar om något och Lars-Olof letar sedan vidare efter uppgifter. Internationella standardiseringsorganisationen, ISO, hade sammanställt en gemensam syn på djurskydd och fångst-

10 verksamhet 1999, det arbetet inleddes ISO är inte knuten till någon stat men har 162 medlemsländer. EU införde ett förbud mot fotsaxar 1991 och då uppstod ett handelshinder. WTO, World trade organization, ville ha en lösning på problemet och EU tillsatte då en egen arbetsgrupp för att få fram ett avtal mellan EU-länderna. I den gruppen har Tommy Svensson varit med från början. Sedan EU-avtalet blev klart har det även antagits i omgångar av Kanada, Ryssland och USA. Tommy Svensson började som handläggare på Naturvårdsverket 1988 och har sedan dess haft hand om allt som rör fångsredskap. Fyra år tidigare arbetade han med fälltestverksamhet hos SVA. Redan den 18 maj hade SVA skrivit klart en ansökan om djurförsök som sedan lämnades in till djurförsöksetiska nämnden. Allt gick»fort som fan«och två miljoner kronor knöts till projektet. 29 juni var projektplanen spikad. Eftersom Svensson är sjukskriven har han inte fått hjälpa till med arbetet, trots att han erbjudit sig att göra det som privatperson. Hemifrån villan utanför Surahammar har han ändå följt utvecklingen. Den grönrutiga skjortan passar väl ihop med de gröna byxorna med fickor på sidorna. Vi sätter oss vid matbordet i vardagsrummet. Barnprogrammet på tv:n hörs lite lätt i bakgrunden. I soffan sitter dottern som är sjuk och hemma ifrån skolan. För Tommy Svensson är det glasklart: varken projektplanen eller ansökningen Tommy Svensson till djurförsöksetiska nämnden är gjord med hänvisning till gällande regelverk. Vildsvin inkluderas inte av EU-avtalet, som omfattar 19 andra däggdjursarter. Arten är utanför regelverket och därför finns ingen föreskrift för att det måste göras tester för vildsvinsfällor. Men om det ska genomföras tester för en däggdjursart måste dessa utföras i enlighet med EU-avtalet. Avtalet hänvisar i sin tur till ISO-standarden när det gäller de praktiska delarna. De stressundersökningar som ska göras nu, de finns i EUavtalet som ett forskningsområde. Det här skulle egentligen mer vara en forskningsbit. Men om du ska bedriva forskning om stress på djur så räcker det inte med att titta på såna som bara är fångade i fälla. Du måste ha någon form av nollvärde och så måste du jämföra med andra jaktmetoder, säger Tommy Svensson och håller upp händerna bakom nacken och lutar sig aningen bakåt. Forskaren Jana Pickova från SLU har i två omgångar lämnat in ansökningar till Naturvårdsverkets viltfond om att få pengar till en studie om vildsvinsjakt. Studien är tänkt att utreda hur drev- och åteljakt påverkar vidsvinsköttet. Stressade djur anses ge sämre kött och studien vill också utreda jaktmetoder i förhållande till djurskydd. Men några pengar har forskarlaget inte fått. I ansökningen till djurförsöksetiska nämnden hänvisade SVA enbart till ISO-standarden för dödande fångstanordningar. ISOstandarden för levandefångstanordningar fastslår att minimiantalet djur som måste fångas i vardera fälla är 20 individer. Först efter tre sammanträden godkändes den då ordentligt kompletterade ansökningen. Men nämnden tillät enbart tester på tre vildsvinsfällor. I dem får det fångas sammanlagt 36 vildsvin. Nämnden ville med det beslutet få resultat från en pilotstudie innan projektet satte igång. I ansökningen fanns nämligen inte med någon beskrivning alls av hur djuren kunde påverkas. Pilotstudien skulle ge det underlaget eftersom nämnden väger nytta mot lidande. De är inte sakkunniga i den bemärkelsen att de är insatta i avtal, det tror jag inte att man kan förvänta sig. Men man kan ju förvänta sig att de som söker tillstånd är insatta i de facto vad som gäller, nationellt, EU-sammanhang och internationellt. Det finns en del övrigt att önska där. Det är inte så mycket begärt att man ska kunna läsa innantill, säger Tommy Svensson som också ifrågasätter upphandlingen: Det är mer eller mindre kutym att det går till SLU. Jag hade velat ha det för de har en organisation som har resurser för att fixa till det hela och genomföra studierna på ett vetenskapligt sätt. Om testerna inte följer gällande EU-avtal och ISO-standard kommer inte heller resultatet att vara giltigt. Två miljoner kronor kastas bort. Kollegorna på Naturvårdsverket säger sig inte känna till fadäsen om fel ISO-standard. Att det är fel uppgifter i ansökan om ISO-standard är inget som har kommit till min kännedom. Så då vet du mer än jag, säger projektledaren Christer Pettersson. Susanna Löfgren: SVA är den myndighet som gör de veterinärmedicinska obduktionerna på rovdjur och annat, vi tyckte det var en myndighet som har jobbat med det här tidigare också, det kändes naturligt. Men har de brister så får de korrigera det. SLU togs aldrig upp som alternativ. Naturvårdsverket ansåg det inte relevant att jämföra jaktmetoder den här gången eftersom det enbart är fokus på fällorna. Varken Löfgren eller Pettersson reflekterade heller över att Jägarförbundets ord- förande är totalt involverad i både projektplanens utformning samt genomförande. Christer Pettersson: Jag som föredragande för projektplanen, rätt eller fel, jag tänkte aldrig att jag kanske borde ha skrivit att vissa inte får vara med och andra får vara med. Längst in i den ljusa korridoren står journalisten Jan-Olov Perssons skrivbord. Persson, som kallas Jope av vänner och kollegor, tar upp telefonen och slår ett mobilnummer. Det är eftermiddag den 21 december och en hårdrockslåt börjar spelas hemma hos fälltillverkaren från Fredriksdal. Lars-Olof sitter i soffan när han svarar och Smålands-Tidningen vill ha en kommentar på domen i Marknadsdomstolen. Snopen svarar Lars-Olof att han inte vet om att domslutet har kommit. Jope får kort redogöra för beslutet som fastställts tidigare under samma dag. Som väntat döms företaget för otillåten Torsten Mörner marknadsföring men det dyker upp ett oväntat ljus i mörkret.»med hänsyn till målets karaktär«döms fällföretaget till att betala kronor i rättegångskostnader till Jägareförbundet. Resterande kronor för kostnader får förbundet själva stå för. Lars-Olof ser då sin chans att bibehålla en hård attityd utåt. Han häver ur sig att det här tar företaget med en klackspark. Sanningen är ganska nära. Egentligen var han beredd på att betala kronor. Eftersom han aldrig varit i rättegång tidigare var han osäker på om andra avgifter, som att betala domaren, skulle komma att ingå. Men efter samtalet känner han i stället en lättnad, både över beloppet och att det äntligen är över. Han berättar för Carin om att de, likt en gåva, får kronor. Nästa dag kommer så beslutet hem i brevlådan men kuvertet får ligga oöppnat i flera dagar. Alla turer fram och tillbaka har tagit hårt på psyket. Ett dödsfall inom närmaste släkten har inte heller förbättrat situationen. Lars-Olof känner sig inte mentalt förberedd att läsa brevet. Öster Malma ligger inbäddat i snö. Utanför den stora vackra ladugården går flera kvinnor och män runt i rejäla vinterkläder och rastar sina hundar. Det är i slutet av januari och det har varit bråda dagar i jaktsverige. Vargjakten har debatterats flitigt och förbundsordförande Torsten Mörner har synts och hörts flitigt i media. Han möter mig på övervåningen där Jägareförbundets tjänstemän arbetar i ett öppet luftigt kontorslandskap. I den gamla ombyggda ladugården syns balkar över oss på takets undersida. Mörner är inte av den uppfattningen att Jägareförbundet är kritiska till fällorna, trots att det är den bilden som förmedlas genom media. I så fall är det någon som har uttalat sig utan att ha Jägarförbundets officiella policy. För vi har ingen policy. Inte om det är bra eller dåligt, utan vad vi sagt är att vår policy är att vildsvinsfällor, precis som alla andra fångstredskap, skall testas och utvärderas. Han är ledigt klädd i grönbrun väst och rutig uppknäppt skjorta. Håret är närmast gråvitt och vågigt. Jag frågar hur Jägareförbundet agerar när de känner till att det sker illegal utplantering av grisar. Vi är inte poliser. Det enda vi kan säga är, precis som all annan illegal verksamhet, att det inte är acceptabelt. Det är emot svensk lag. Stämningen ser Mörner som en naturlig handling när Lars- Olof Lundgren inte ville upphöra med marknadsföringen trots att Jägareförbundet varit i kontakt med honom. Vi har framfört flera gånger till Naturvårdsverket att vi tyckte att alla fällor skulle testas. Vi var även emot att den fällan som Naturvårdsverket godkände, Sinkabirum, inte var testad. Sen hur Naturvårdsverket har hanterat det här, det kan man ha sina synpunkter på. Att han har fått intrycket att de var godkända. Men då bör man veta det, att då ska det finnas ett papper, innan det är godkänt. Mörner, som står bakom ansökningen till djurförsöksetiska nämnden, säger sig inte känna till att den hänvisar till fel ISOstandard. En ansökning som var så bristfälligt underbyggd att»den jag tror lider mest av det här, det är fälltillverkarna. Jag tror att Lars-Olof Lundgren lider mest av det.«

11 den enbart resulterade i att SVA måste genomföra en pilotstudie först. Trots att den kompletterades två gånger. Det är ju djurförsöksetiska nämndens beslut. Det är inte vårt beslut, säger han bestämt och syftar på SVA. Mörner tar inget ansvar för det utan hänvisar bara till att SVA lämnat in en helt ny ansökan. Nu ska allt bli rätt och projektet ska komma igång ordentligt. Det tog fyra månader att få tillstånd till en pilotstudie från djurförsöksetiska nämnden. Först två månader senare blev de aktuella åtta fälltillverkarna kontaktade och ombedda att skicka iväg sina fällor till en angiven adress. Vi har inget krav på oss att vi ska vara klara förrän sista juni. Det finns inga krav på att vi ska publicera några resultat innan dess och då måste vi få hålla på hela den tiden. Sen hur vi disponerar tiden, det måste få vara upp till oss. Ser du problematiken med att Jägareförbundet har stämt en fälltillverkare för vildsvinsfällor och sedan är du ansvarig för fälltesterna, en jävsituation? Jag har diskuterat det med min generaldirektör och sagt att blir den diskussionen för intensiv så ska jag naturligtvis inte vara med i det här. Men då måste jag säga att den jag tror lider mest av det här, det är fälltillverkarna. Jag tror att Lars-Olof Lundgren lider mest av det, säger Mörner och framhäver att han är statstjänsteman som lyder under allmän förvaltningslag. Hemma på gården är det mycket att göra. För två dagar sedan, den 5 januari, tog Lars-Olof och sonen Jerry varsin malariaspruta. Om en vecka åker de båda till Colombia för att i tre veckor hjälpa till med att utvinna el ur Amazonfloden. Målet är att skaffa fram rent vatten till lokalbefolkningen. Det ska bli himla kul, säger Lars-Olof och berättar att de även kommer att plocka med sig en annan av hans uppfinningar, en vädurspump. Projektet är en del av Ankarstiftelsens arbete men pumpen skänks inte bort. Jag har inte ekonomin till det. Jag bjuder på tre veckors arbete, säger han och häller upp en kopp kaffe till mig vid köksbordet. Tillbaka i Sverige kommer han sedan att börja arbeta med solpanelerna på allvar. Då kan pengarna börja rulla in på nytt. Förhoppningsvis ska även länsrätten ha bestämt ett datum till dess. Drömscenariot är att både han och Tommy Svensson tillåts delta i rättegången. Naturvårdsverkets expert kan då argumentera mot sin egen myndighet. Jag frågar om han inte tycker att Marknadsdomstolen gjort en korrekt bedömning. Fällorna marknadsfördes trots att de formellt inte var godkända. Så långt är det rätt. Men Jägareförbundet är anledningen till att mina fällor inte godkänts. Han hävdar att organisationen vann för att de kunde manipulera Naturvårdsverkets beslut. När länsrättegången är klar kommer hela ärendet att lämnas in till justitieombudsmannen för en mer omfattande granskning. Resan till Colombia gör han av två skäl: dels för att hjälpa de fattiga och dels för att komma bort från allting ett tag, rensa tankarna. Att resa till Colombia nu i tre veckor är fullständigt idiotiskt. Men att sitta på klinik i tre veckor för att det slagit över är inte bättre. Februari 2010 Epilog Den 29 januari avslår djurförsöksetiska nämnden den helt nya ansökningen från SVA, skriven av Torsten Mörner. Anledningen är främst att SVA inte genomfört den pilotstudie som nämnden framförde krav på. Utan studien finns inget underlag för att»bedöma vildsvinens situation efter fångsten«. Ansökningen är innehållsmässigt liktydig med den första även om det finns betydligt mer underlag i form av bilagor: ritningar av fällkonstruktioner och hela ISO-standarden. Men den hänvisar fortfarande till ISO-standarden för dödande fångstanordningar. Inte en rad finns heller att läsa om EU-avtalet och hur forskningen beskrivs där. Grunden ligger i att det blev fel från början, säger Tommy Svensson i telefon om hela händelseförloppet. Han säger sig ha erbjudit SVA att få hjälpa till med ansökningen men fått nobben. Anledningen till att Svensson aldrig sett någon anledning till att testa Lars-Olof Lundgrens vildsvinsfällor är för att arten inte finns med i EU-avtalet. Fällorna ska godkännas efter okulärbesiktning, det är de regler som gäller i dagsläget. Efter att ansökningen har fått avslag anmäler Torsten Mörner sig själv till Justitieombudsmannen, JO. Anledningen är att han vill pröva om JO anser att det föreligger jäv i hans situation. I svaret anger JO att det inte är deras uppgift att»bistå med rättsliga utredningar«och hänvisar till att det är arbetsgivaren som avgör om vilka bisysslor som är acceptabla. Antagligen på grund av detta kopplar Anders Engvall, generaldirektör på SVA, bort Mörner från fälltestverksamheten. Jag har tagit beslut om att Torsten inte kommer att ha operativa funktioner inom viltområdet så länge han är ordförande i Jägareförbundet, säger Anders Engvall till Lantbrukets affärstidning. Lars-Olof Lundgren ser det som en delseger för hans företag och har redan innan Mörner blev fråntaget sitt uppdrag lämnat in en JO-anmälning mot både SVA och Naturvårdsverket. I ett e-postmeddelande till mig och andra skriver han följande:»sva var smarta nog att lägga sig direkt före en eventuell utredning, nu återstår det att se hur länge Naturvårdsverket stretar emot innan de också lägger sig«. Maj 2010 Reporterns slutord: Naivt eller ambitiöst? Jag kom i kontakt med Lars-Olof Lundgren under ett vikariat på Smålands-Tidningen i Nässjö sommaren Hans historia lät helt osannolik men jag blev intresserad. Eftersom det såg dystert ut med jobb inför hösten tog jag efter vikariatet kontakt med fälltillverkaren. Min plan var att på ledig tid undersöka det här närmare och förhoppningsvis få rätsida på fallet. Målet var att kunna sälja in historien till någon tidning eller något magasin. Mycket av det som Lars-Olof Lundgren berättade visade sig stämma väldigt bra även om vissa konspiratoriska antaganden ibland blir till hans personliga sanning. Såhär i efterhand har jag misslyckats med att sälja reportaget. Jag har lagt ner mycket tid och har en tydlig jävsituation som Naturvårdsverket valt att ignorera. Samtidigt har SVA:s och Naturvårdsverkets tjänstemän både struntat i gällande regler och rådande vildsvinssituation. Det var kanske naivt av mig att tro att någon tidskrift skulle vara intresserad men samtidigt känns det förvånande att bli så totalt ignorerad. Inte ens tidningar om jordbruk och natur har velat veta mer om historien. Jag hade kunnat skriva texten helt som en redaktör velat: som kortare reportage eller som reportageserie. Eftersom ingen är intresserad presenterar jag här arbetet i den form som jag allra helst vill ha det publicerat, med lånade drag från magasinen Offside och Filter. När det inte kom något gensvar la jag ner mindre och mindre tid på arbetet. Därför slutar reportaget tidsmässigt i början av februari I epilogen förklarar jag kortfattat vad som hände sedan, fram till maj Reporter och fotograf Christoffer Hägg Godset Öster-Malma ligger i Nyköpings kommun. Här har Svenska Jägareförbundet sitt kansli. Den gamla ladugården har byggs om och övervåningen rymmer ett stort och luftigt kontorslandskap där tjänstemännen arbetar.

12