-, VT 2015 NCS DOKUMENTATION & INSTRUKTIONER TILL ÖVNINGSUPPGIFTER

Transkript

1 NCS COLOUR ACADEMY -, VT 2015 NCS DOKUMENTATION & INSTRUKTIONER TILL ÖVNINGSUPPGIFTER VÅRT BEHOV AV FÄRGKUNSKAP Färgen ger oss information Människan är omgiven av färg och ursprungligen bör förmågan att särskilja olika färger varit nödvändig för vår överlevnad. Färgen hjälper oss att identifiera olika föremål. Den informerar oss för att vi ska kunna dra vissa slutsatser om vilka växter som är oätliga, var det finns tillgång på vatten, avstånd, att frukterna är mogna eller omogna etc. Djuren använder färgen för sin överlevnad antingen för att synas för sin fortplantning eller för att kamouflera sig. I varje vaket ögonblick använder vi färgen som informationskälla. Färgen har i sitt sammanhang kommit att betyda något. En banan ska vara gul då den är mogen och färsk - inte grön eller brun. Det röda trafikljuset betyder stopp och den gröna skylten talar om var nödutgången finns. Människan förmår att uppfatta en mångfald färger som ger henne en stor mängd visuell information om den värld hon lever i. Förmågan att göra åtskillnad mellan färger är stor och man brukar ange att, vid samtidig jämförande iakttagelse, antalet från varandra, särskiljbara färger (färgstimuli) uppgår till storleksordningen 10 miljoner. Antalet olika, karakteristiskt identifierbara färger (färgpercept), är däremot betydligt mindre och kan antas vara omkring Färgen förskönar Färgen har också givit oss möjlighet att försköna vår miljö och omgivning. De senaste hundra åren har möjligheterna ökat att färgmässigt påverka vår omgivning genom vår stora tillgång på färgade material. Förr i tiden var det dyrt att måla eller färga t ex textilier i annat än vissa "naturfärger". Färgen på föremålet bestämdes i hög grad av i vilket material det var tillverkat. Industrialism och en väl utvecklad teknik har gjort det möjligt att använda en mångfald färger och använda dem överallt i vår omgivning. Ett stort antal färger som också kräver någon form av systematisering. En uppordning av färger är nödvändigt för att kunna kommunicera entydigt om färger. Färgen väcker känslor Färg väcker också känslor och alla har sin favoritfärg och av olika skäl just den färgen. Vi associerar medvetet och omedvetet. Färgen har också en symbolisk användning från primitiva kulturer till dagens liturgiska och politiska liv. Det finns också traditionella betydelser av olika färger som att rött står för värdighet, hetta, manlighet, kraft, mod, revolution o s v. och blått står för oändlighet, idealism, svalka och vemod. Vad är färg? Ordet färg har i svenska språket två olika betydelser, som i de flesta andra språk motsvaras av två skilda ord. Dels kan det syfta på färgförnimmelse (gult, grått, brunt, violett etc) och dels på målningsmaterial (linoljefärg, latexfärg etc). Den ökande användningen av färg i alla möjliga sammanhang har medfört behovet av att på ett entydigt sätt, muntligt och skriftligt, kunna kommunicera om färger. Inte bara om deras kemiska och fysikaliska egenskaper, utan hur de ser ut, hur de uppfattas av alla. Det har därför utvecklats ett flertal färgsystem och färgatlaser, men efter skilda förutsättningar och teorier, vilket medfört en viss förvirring bland begreppen. Ordet färg har fått flera olika betydelser. Färg kan betyda material för målning eller färgning. Man säger att färg är ljusstrålning, vilket inte är korrekt eftersom en färg bestäms med avseende på sin förmåga till spektral reflektion/absorption av ljusstrålning. Med färg menas också den subjektiva färgupplevelsen hos en iakttagare. 1

2 Färg kan definieras entydigt, bara man talar om i vilken betydelse man använder ordet. En strikt pigmentblandning kan ge en målarfärg som kan tillverkas flera gånger på samma sätt. En spektral reflektionskurva kan ge en fullständig beskrivning av den målade ytans reflektionsegenskaper. Vad det blir för visuellt färgintryck av denna yta är en annan sak. Den primära betydelsen måste dock anses vara den subjektiva upplevelsen, eftersom färg endast existerar såsom ett psykiskt fenomen. En färg är vad den ser ut att vara och ingenting annat. Därför har människans förnimmelse av färg spelat huvudrollen när det gäller att systematiskt ordna alla färger. VÅRT FÄRGSEENDE Grundvillkoret för en färgupplevelse i vanlig mening är en ljuskälla. Man kan även uppleva färg vid tryck mot ögat eller vid ett slag i huvudet, men det behandlas inte här. Färguppfattningen påverkas av belysningen, som kommer från ljuskällor av olika slag som solen, stearinljus, glödlampor, lysrör etc. Ljuskällor sänder ut ljusstrålning som är elektromagnetisk energi inom våglängdsområdet nm (nanometer). Strålningens sammansättning varierar starkt mellan olika ljuskällor när det gäller ljusenergins intensitet i olika delar av spektrum. Detta förklarar varför färger i vissa belysningstyper uppträder mer eller mindre förvanskade. Dagsljuset, som ger rikligt med ljusenergi över hela spektrum, ger en rik färgvärld som vi också känner igen i belysning från glödljus. Även om färgerna ser annorlunda ut än på dagen känner vi vanligen igen dem, de är inte förvanskade. I belysning från den färgmässigt sämsta ljuskällan, lågtrycksnatriumlampan som t ex används på motorvägar, saknas all färginformation. Hela dess strålningsenergi är avgränsad till ett mycket smalt band vid 589 nm med hög intensitet (monokromatisk ljusstrålning). Ju närmare ljusenergin är fördelad över hela spektrum i en ljuskälla, desto mera naturlig blir färgvärlden i dess belysning. När ljusstrålning träffar en yta absorberas alltid en del av strålningsenergin, medan övrig strålning reflekteras, kastas tillbaka. När denna reflekterade strålning träffar ögats näthinna, bär den på färginformation om den yta som den reflekteras från. Näthinnan har tre typer av tappar som registrerar energi i olika delar av spektrum, i huvudsak motsvarande kort-, mellan- och långvågig strålning. En tapp av varje sort fungerar ihop och producerar en gemensam nervsignal. Denna anger spektralfördelningen för den ljusstrålning som kommer från aktuell punkt i synfältet. Infallande ljusstrålning Reflekterad ljusstrålning Fysik/Fysiologi/Psykologi Ett ofattbart stort antal meddelanden av detta slag går via synnerven till olika syncentra i hjärnan. Tapparnas information jämförs inbördes på en rad olika sätt i synsinnets tolkningsprocesser innan ett egentligt färgintryck uppstår. Färgförnimmelsen bestäms inte enbart av den fysikaliska ljusstrålningen i en avgränsad del, utan i hög grad också av dess visuella sammanhang. Om belysningen ändras så att ljusstrålningens spektrala fördelning ändras, påverkas givetvis informationen till synsinnet, och färgupplevelsen blir en annan. Man uppfattar en annan färg. Färgsinnesdefekthet Ett färgseende som avviker från det normala är förhållandevis vanligt bland män. Man räknar med att ca 7-8 procent av alla män har någon form av lindrig eller svår defekt röd-grön-seende. Endast ca 0,5 procent av alla kvinnor uppvisar någon av dessa defekter. Vi använder alltmer ordet färgsinnesdefekthet istället för ordet färgblindhet som är missvisande, eftersom det sällan rör sig om 2

3 någon blindhet utan endast en nedsatt förmåga att skilja på vissa färger i jämförelse med den normalseendes förmåga att klart särskilja vissa färger. Oftast har man ingen olägenhet av denna defekthet och en del kanske inte ens är medvetna om den. Röd-gröndefekthet är den vanligaste formen av färgsinnesdefekthet och det beror på att M- eller L- tapparnas färgämnen inte har sina normala responsområden. Eftersom dessa anlag i M- och L-tapparna sitter i X-kromosomen, blir betydligt fler män än kvinnor röd-gröndefekta. Då kvinnan har två X- kromosomer och det räcker att den ena innehåller det korrekta anlaget för att färgseendet skall vara normalt, måste båda X-kromosomerna innehålla samma felaktiga gen för att en kvinna skall utveckla röd-gröndefekt seende. Hos mannen med sin enda X-kromosom finns det inget som kan kompensera ett defekt anlag. BEHOVET AV FÄRGSYSTEM - VARFÖR SKALL MAN ANVÄNDA ETT FÄRGSYSTEM? Färg utgör en väsentlig del av arkitektur och design. Färg informerar och stimulerar oss, den definierar var vi skall gå eller sitta, den tillåter oss att visa våra känslor och vår individualitet, den ger kulturella ramar lika väl som praktiska och kommersiella. Det moderna samhället ställer större krav på mer kunskap om och bättre möjligheter att kommunicera färg exakt. Det finns ett flertal olika sätt att systematisera och beskriva färger på. För att nämna några få: Färgblandning, t ex: CMYK som används för att blanda färger för tryck. RGB som används för att blanda lysfärger, t ex på vår bildskärm eller vår tv. Andra beskrivningar av pigmentblandningar, t ex Ittens färglära, Delacroix. Färgkartor, t ex: RAL, en tysk färgkollektion från 1930-talet för framförallt industriändamål. PANTONE, tryckfärgkarta med recept för tryckning av färger. Fysik och färgmätning, t ex: CIELAB, fysiska mätvärden som används för att beskriva färgskillnader. Visuella system, t ex: Munsell, amerikanskt färgsystem baserat på att ordna färger efter kulörton, kulörstyrka och ljushet. NCS - Natural Colour System som beskriver färgerna utifrån deras likhet till de sex elementarfärgerna Gult (Y), Rött (R), Blått (B), Grönt (G), Vitt (W) och Svart (S). 3

4 NCS-SYSTEMET - THE NATURAL COLOUR SYSTEM Tillkomsten Färgen som sinnesintryck har i alla tider, ja ända sedan antiken, fascinerat människan. Ett av de första dokumenterade försöken att utforska färgen som visuellt fenomen och att beskriva en inbördes ordning mellan färger har spårats till en handskrift från 1611 av den finlandssvenske prästen och astrologen Aron Sigfrid Forsius. I Sverige var det färgforskaren Tryggve Johansson, som i slutet av 30-talet började intressera sig för den tyske 1800-talsfysiologen Ewald Herings teorier om färg och färgseende. Johanssons utveckling av Herings teorier togs sedan upp av andra forskare, vilket bl a resulterade i Hesselgrens Färgatlas och Målaremästarnas Färgkartor. En generell och mer hållbar systematisering och färgprover av högre kvalitet kändes dock alltmer angelägen för kreatörer, industriföretag, färgtillverkare, måleriföretag och vetenskapliga institutioner. Det var inom Stiftelsen Svenskt Färgcentrum, som bildades 1964 på initiativ av IVA, Svenska Slöjdföreningen (numera Svensk Form) och svensk industri, som NCS utvecklades under ledning av Anders Hård. Ursprungssyftet var att på grundval av Johanssons version av systemet experimentellt verifiera detta. Under arbetets gång återgick man till Herings ursprungskoncept om förekomsten av sex elementarfärger. Färgbedömningsförsöken Bakom NCS systemets uppbyggnad ligger nära 20 års forskningsarbete. I första hand har man arbetat med att kartlägga den mänskliga färgupplevelsen. Man har helt enkelt låtit människor titta på färger och bedöma släktskapen med de sex elementarfärgerna i ett stort antal färgbedömningsförsök. Sammanlagt har enbart i slutfasen av den experimentella dokumentationen av NCS ca 50 olika människor medverkat och mer än olika färgbedömningar har genomförts. Resultaten av experimentserierna har sedan analyserats, bearbetats och databehandlats. Dessa mänskliga "subjektiva" bedömningar har sedan jämförts med mätvärden för fysikaliska egenskaper hos färgstimuli mätta med "objektiva" färgmätningsinstrument. Uppbyggnaden Till skillnad från många andra färgsystem bygger NCS helt på hur människan ser färg. Människor väljer färg efter utseende. Hur färgen är tillblandad eller vad den har för fysikaliska mätvärden är oftast endast av intresse för produktion och tillverkning. En NCS färgbeteckning ger en entydig beskrivning av en specifik färgförnimmelse och säger ingenting om vilka pigment, ljusstrålar eller nervsignaler som har åstadkommit denna förnimmelse. Systemet utgår från sex elementarfärger, som människor upplever som "rena". De fyra kulörta elementarfärgerna är gult (Y), rött (R), blått (B) och grönt (G), medan vitt (W) och svart (S) är okulörta elementarfärger. Alla andra färger kan beskrivas genom sin större eller mindre likhet med elementarfärgerna. Dessa likheter är färgernas elementaregenskaper (gulhet, rödhet, blåhet, grönhet, vithet och svarthet). Observera att dessa begrepp beskriver färgens rent visuella egenskaper och inte har någonting med färgblandning att göra. NCS Färgrymd Med utgångspunkt från elementarfärgerna kan man beskriva alla färgers inbördes samband i en tredimensionell beskrivningsmodell, NCS färgrymd, som innefattar hela "färgvärlden" och som gör det möjligt att ange vilken färgförnimmelse som helst. För åskådlighetens skull brukar man visa den i två projektioner - färgcirkeln och färgtriangeln. 4

5 NCS Färgcirkel: Färgcirkeln är ett horisontellt snitt genom färgrymdens midja där de fyra kulörta färgerna är placerade som en kompass. En färg kan ha högst två kulörta elementaregenskaper, och kulörtonen är förhållandet mellan dessa två - t ex mellan gulhet och rödhet i en orange eller brun färg. Kulörtonen kan anges genom en markering på färgcirkeln. Varje fjärdedel - kvadrant - i färgcirkeln är indelad i 100 steg, som används för att ge kulörtonen en entydig beteckning. Kulörtonbeteckningen består av två bokstäver som betecknar de kulörta elementaregenskaperna samt en siffra som anger förhållandet mellan dem. Kulörtonen Y28R är gul med 28 procent rödhet och 72 procent gulhet, medan Y84R är en röd kulörton med 84 procent rödhet och 16 procent gulhet. NCS Färgtriangel: Färgtriangeln är ett vertikalt snitt genom färgrymden. I triangelns bas finns gråskalan från vitt W till svart S. I färgtriangeln anges färgens nyans, d v s likheten med elementarfärgerna vitt (W) och svart (S) samt med den maximalt kulörta färgen, kulörtheten (C) inom respektive kulörton. Skalorna för svarthet, vithet och kulörthet är indelade i hundra delar, som liksom i färgcirkeln kan uppfattas som procentangivelser. Med nyansen 1248 menas att färgen har 12% svarthet och 48% kulörthet. NCS Färgbeteckning Kulörtonbeteckningen Y90R anger att färgen har 90% rödhet och 10% gulhet, således en gulaktigt röd färg. I nyansbeteckningen anges först svartheten med två siffror och sedan kulörtheten med två siffror. Därmed är även vitheten bestämd, eftersom summan av de tre procentangivelserna alltid måste bli 100. Nyansen 1050 har alltså svartheten 10, kulörtheten 50 och därmed vitheten 40. Av nyans- och kulörtonbeteckningarna tillsammans bildas den fullständiga färgbeteckningen enligt NCS Y90R är alltså en entydig definition av en färg, som med vardagligt språkbruk skulle kunna kallas ockragul. Varje tänkbar färg kan beskrivas med hjälp av en sådan NCS-beteckning. Rent grå färger saknar kulörton och betecknas som 3000-N, 5000-N, där N står för neutral. Beteckningen S Bokstaven S före den kompletta NCS beteckningen (S-1050-Y90R) innebär att NCS färgprovet är ett standardiserat färgprov och ingår i de 1950 standardfärgproverna NCS ATLAS NCS färgatlas är en illustration till NCS-systemet som visar ett urval på färgprover. Atlasen har främst tagits fram för att få ett heltäckande stort urval av färgprover oberoende av mode och trender och avsett för färgval och exakt kommunikation av färger. Principen för färgurvalet är vart tionde steg i egenskaperna svarthet, kulörthet och kulörton. För grå och nära grå färger finns tätare steg i kulörthet och svarthet. Med hjälp av atlasens färgprover kan man visuellt bestämma (interpolera) mellanliggande färger och ge även dem NCSbeteckningar. 5

6 NCS systemet antogs 1979 som svensk standard för färgbeteckningar, SS , och SIS NCS Färgatlas SS Färgatlasen innehåller 1950 nominellt NCS-betecknade färgprover som, inom bestämda toleranser, är sanna för sina beteckningar under definierade betraktnings- och mätbetingelser. De färgprover som finns i färgatlasen finns även i format från A9 till A4 och utgör ett praktiskt arbetsmaterial vid olika former av färggestaltning. De fungerar även som likare vid beställning av färgmaterial eller annan kommunikation om färg. Färgproverna definieras såväl visuellt enligt NCS som fysikaliskt enligt en av Internationella Belysningskommissionen (CIE) rekommenderad metod, vilket gör det möjligt att i CIE systemets termer definiera varje godtycklig punkt i NCS färgrymd. Omvänt kan man ur dessa samband för ett godtyckligt NCS färgprov beräkna de CIE-koordinater som ett färgprov skall ha, för att under de givna belysnings- och betraktningsbetingelserna, motsvara denna färg. NCS är idag nationell standard i Sverige, Norge, Spanien och Sydafrika och används över hela världen. 200 färger tillkom 2004 År 2004 lanserade Färginstitutet 200 nya speciellt utvalda NCS-färger på efterfrågan från våra kunder. 184 av dessa är ljusa vitaktiga färger och ligger på mellan steg i NCS-triangelns övre hörn, med svarthet mellan 05 och 20 och kulörthet mellan 02 och 15. De finns fördelade runt hela NCS-cirkeln men ligger tätast i det gulröda området. Se figur ovan. I det blågröna området tillkom 16 nya färger som fyller ut trianglarna B40G och B60G. FÄRGKOMBINATIONER NCS Färgkategorier och färgskalor, se separat dokument som delas ut under kursen. ÖVNINGSUPPGIFTER D7 - KULÖRTONSKILLNADER Denna övning tränar förmågan att se och analysera små skillnader i färger och leder fram till de fyra kulörta elementaregenskaperna gulhet, rödhet, blåhet och grönhet. Övningen innehåller 20 olika färgprover. Sprid ut färgproverna slumpvis på bordet, men vänta med förlagan. Är dessa färger vilka som helst eller är de besläktade med varandra? Vad är det i sådant fall som är gemensamt för färgerna? Vad skiljer de olika färgerna från varandra? 6

7 Vi väljer en färg som vi kan beskriva utifrån sin likhet till rött, blått, gult eller grönt och letar sedan efter den färgen som liknar denna mest. Steg för steg sorteras färgerna vidare efter minsta olikhet från den tidigare. Det som skiljer färgerna från varandra är dess förhållande till två av de kulörta egenskaper vi har sorterat utifrån, eller det som kallas för färgens kulörton. Det som gör att de liknar varandra är andra egenskaper som vithet, svarthet och kulörthet. I den här serien av ordnade färgprover kan man göra några intressanta till synes självklara iakttagelser. Serien byter karaktär på fyra ställen, som vi beskriver som huvudsakligen gult, rött, blått och grönt. Från en sådan växlingspunkt, t ex rött, ser vi att rödheten avtar samtidigt som åt ena hållet gulheten och åt andra hållet blåheten ökar. Motsvarande iakttagelser kan vi göra runt blått, grönt och gult. Vi har nu funnit de fyra egenskaperna gulhet, rödhet, blåhet och grönhet. De kallas färgers kulörta elementaregenskaper och förhållandet mellan dem hjälper oss att beskriva kulörtonen hos vilken färg som helst. D8 NYANSSKILLNADER Denna övning tränar förmågan att se och analysera små skillnader i nyans och leder till upptäckten av de olika elementaregenskaperna vithet, svarthet och till egenskapen kulörthet som anger hur starkt eller svagt de kulörta elementaregenskaperna framträder. Övningen innehåller 17 olika färgprover. I D7 startade vi processen att värdera färgerna och placera dem gruppvis efter deras likheter. Denna metod kan vi också använda när vi ska sortera färgerna i D8 till olika grupper. Exempelvis en grupp med kulörta färger, en annan med okulörta färger. Vi kan då fråga oss vad likheten är innanför resp. grupp. Därefter sprider vi ut proverna igen och ordnar dem i en rad med minsta möjliga synliga skillnad mellan respektive prov. Vi finner den starkast kulörta, den mest vitaktiga och den mest svartaktiga, och ser att färgerna varierar i sin likhet till dessa tre. I denna serie finner vi att karaktären skiftar på tre ställen. Från dessa växlingspunkter, exempelvis den starkast kulörta, avtar kulörtheten samtidigt som svartheten och vitheten ökar i var sin riktning. De två okulörta elementaregenskaperna svarthet och vithet, och egenskapen färgen har att vara mer eller mindre kulört, är det som anger färgens nyans. E1 - ELEMENTARFÄRGER OCH ELEMENTAREGENSKAPER E1 tränar förmågan att bedöma färgers olika huvud- och biegenskaper. Övningen innehåller 32 olika färgprover. De två tidigare övningarna visade att vi kan se att färger mer eller mindre liknar en eller flera av våra grundläggande färgförnimmelser: gul, röd, blå, grön, svart och vit. I denna övning använder vi denna möjlighet till att sortera färgerna efter deras huvudegenskap. Börja med att sprida ut alla de 32 färgproverna över bordet, men vänta med förlagan. Vi ser efter en stund att det finns flera olika grupper av färger, där färgerna i första hand liknar var och en av de grundläggande färgförnimmelserna vi såg i de tidigare övningarna (D7 och D8). Dela in de 32 proverna i sex grupper där varje grupp har en gemensam dominerande färgegenskap. Du kommer att finna 6 prover där vitheten är dominant. 6 prover där svartheten är dominant. Du kommer att finna 5 prover där respektive gulheten, rödheten, blåheten och grönheten är dominant. Denna färgsättningsövning, NCS färghexagon är mycket central i förståelsen av NCS-systemets egentliga idé och är en tvådimensionell grafisk symbol som visar mellan vilka par av de sex 7

8 elementarfärgerna kontinuerliga förändringar kan ske så att när likheten till den ena elementarfärgen minskar, så ökar den andra. Här saknas därför sammanbindningslinjer mellan gult (Y) och blått (B) liksom mellan rött (R) och grönt (G), då vi visuellt inte kan beskriva färger som gulblåaktiga och rödgröna. D4 - FÄRGCIRKEL En övning som tränar förmågan att bedöma färgernas kulörton och att ordna in proverna i en färgcirkel. Övningen innehåller 48 olika färgprover och omfattar tre varianter. Sprid ut samtliga prover över bordet och starta med att sortera färgerna efter de olika huvudgrupperna: de mest vitaktiga, de mest svartaktiga och de mest kulörta färgerna. Innanför dessa grupper letar man sedan fram de fyra som har elementarfärgernas kulörton, och som ska representera dessa i cirkelsymbolerna. En tilläggsuppgift kan vara att inom vardera grupp hitta de fyra färger som liknar två av de valda elementarfärgerna lika mycket. Dessa får sin plats mitt emellan de två. Dessa åtta färger i resp. grupp placeras på sin förlaga när dessa delas ut. Därefter placeras resterande prover in i resp. cirkel. Innan proverna limmas fast kan man plocka fram de färger som har samma position på de tre olika förlagorna och se vilka likheter som finns mellan dessa. De tre färgerna varierar i vithet, svarthet och kulörthet men har samma förhållande till de två kulörta elementarfärgerna. De är kulörtonlika, vilket är uppgiften med denna övning: att ordna färger efter kulörton. De tre cirklarna är lika stora, och en viktig poäng är att oavsett färgens förhållande till vitt, svart och kulört så får den sin givna plats i färgcirkeln utifrån den kulörton färgen har. Som ett alternativ kan proverna också limmas på samma förlaga, men med proverna något överlappande, på samma kulörtonsteg. Läs mer: LITTERATURHÄNVISNINGAR: Färgantologi om färg: Färgsystemet NCS. Tanke, tillkomst, tillämpning, T4:1995. Anders Hård, Åke Svedmyr Upplevelse av färg och färgsatt miljö, T5:1995. Anders Hård, Rickard Küller, Lars Sivik, Åke Svedmyr Färgsystemanalys, T6:1995. Gunnar Tonnquist Att välja färg, Kunskapsöversikt för praktiker inom färgsättning och design, T8:2007, Berit Bergström Formas, Stockholm Övrig litteratur - Sisefsky J: Om färg. Uppleva, förstå och använda färg. Skandinaviska Färginstitutet, ICA bokförlag, Stockholm Berit Bergström, NCS Colour Academy/NCS Colour AB berit.bergstrom@ncscolour.com 8