Minnesberättelse. Birgitta Lagerlöf Stocksund Födelseår Bakgrund

Transkript

1 Minnesberättelse Birgitta Lagerlöf Stocksund Födelseår 1942 Bakgrund Jag föddes i Buenos Aires år Min pappa, Eric Ledin, arbetade på LM Ericsson och var under åren stationerad i Latinamerika. Han var ingenjör och arbetade då med projekt för installation av telefonstationer i Argentina, Uruguay, Brasilien och Mexico. Min mamma var hemmafru. Min pappa var anställd på LM Ericsson under hela sitt yrkesverksamma liv (drygt 40 år). Min 5 år äldre bror utbildade sig till civilingenjör och civilekonom och var anställd på Ericsson till 1985 därefter inom Kinnevik. Tyvärr lever han inte längre. Jag har också en syster som är 7 år yngre än jag. Hon är gift med en engelsman och bor i Skottland. Hon var hemmafru under många år men utbildade sig sedan på Open University, doktorerade på språkets betydelse för matematikinlärning och är nu forskare på Edinburgh University. Jag gick i skola i Hägersten, på Söder och tog studenten på Kungsholmen. Vår familj bodde under min uppväxt i Hägersten där vi tillhörde de s k Ericsson familjerna. Framtidsutsikter Mina största intressen i min ungdom var hästar och ridning, skönlitteratur, umgänge med vänner och att vara ute i naturen. Förväntningar från mina föräldrar var att jag skulle skaffa mig ett riktigt yrke som jag skulle kunna försörja mig på. Jag uppmuntrades att studera. Men jag förväntades vara hemmafru om jag gifte mig och fick barn. ( Det var stor skillnad på förväntningarna på min bror respektive mig och min yngre syster.) Jag höll på att styras in på latinlinjen vid valen till gymnasiet men bestämde mig för att välja reallinjen därför att jag inte ville sluta med matematik. Då jag tog studenten visste jag inte vad jag ville bli (min mamma ville att jag skulle bli receptarie) men eftersom jag var matematikbegåvad och road av matematik läste jag matematik på universitetet. Jag tog en fil kand-examen innehållande matematik, matematisk statistik och numerisk analys. Introduktion till dator-/datatekniken Under studietiden praktiserade jag två somrar (1964 och 1965) på dåvarande Telestyrelsen där jag fick lära mig programmeringsspråket Fortran och skrev bl a simuleringsprogram för att värdera behov av antal växlar på telefonstationer relaterat till antalet samtal. Jag tyckte att det var roligt att programmera. Jag läste i Uppsala och fick också några uppdrag på UDAC, Uppsala DAtaCentral under studietiden. Bl a uppdrag från Teknisk Fysik i Lund som utnyttjade UDAC för sina körningar. Eftersom program och data var stansade på hålkort och resultaten togs ut på papper tog hela processen från första testen av ett program till korrekt program i allmänhet flera veckor. Man kunde i allmänhet få en körning gjord per dag och om hålkort och 1

2 pappersresultat dessutom skulle skickas fram och tillbaka mellan Lund och Uppsala var det lång omloppstid. Min insats var att hämta ut resultaten, diskutera med Lund, försöka rätta och lämna in för ny körning. Efter mitt trevliga studieliv i Uppsala insåg jag att jag borde börja jobba på riktigt. I Uppsala var det svårt att få jobb så jag sökte några jobb i Stockholm och började 1967 på dataenheten på Statistiska Centralbyråns Utredningsinstitut (UI). Maskiner och tekniker Jag programmerade mycket under mina första 10 år på SCB. De programmeringsspråk jag använt mest är Fortran och Cobol men jag har också skrivit program i Autocoder, Assembler, Algol, PL/1, APL och 4:e generationsverktyg som SAS och Easytrieve. De tidiga maskintyperna var IBM 1401, 7090 och efterföljande stordatorer (IBM 360 m fl). Jag minns att några av mina första program var så minneskrävande att jag fick dela upp på två och ta ut ett mellanresultat. SCB:s 1401 hade så liten kapacitet att vi på UI:s dataenhet fick tillstånd att gå över till FOA, som låg alldeles intill SCB på Linnégatan, och använda deras 7090 (kan ha varit 7070). Vi hade då våra hålkort i en speciell hålkortsväska och jag minns fortfarande den regniga dag då jag hade bråttom och väskan gick upp med följd att alla hålkorten ramlade ut på den blöta marken. Inte kul just då! År 1974 kom datalagen med PUL (personuppgiftslagen) som innebar att var och en som önskade kunde begära utdrag om sig själv från befintliga dataregister hos myndigheter och företag. Utdragen skulle levereras inom en månad efter förfrågan. Jag var projektledare på SCB och vi hade c:a 200 separata dataregister lagrade på magnetband som monterades på stora magnetbandstationer vid bearbetning. Sökningen var sekventiell. Tidningen Expressen startade en kampanj och hade förtryckta kuponger som läsarna kunde klippa ur och skicka till SCB. Expressen föreställde sig att det bara var att trycka på en knapp för att få reda på allt om sig själv. Första månaden fick vi över 2000 förfrågningar. Samtliga register genomsöktes och eventuella träffar togs ut på papper. Vi var ett tappert gäng som stod hela natten och plockade ihop papper, stoppade i kuvert och skickade i rekommenderade brev till förfrågarna. Men vi klarade tidskravet! Eftersom de uppgifter som skulle lösas inom SCB ofta var mycket likartade blev jag tidigt intresserad av standardisering och att skriva standardmoduler och standardprogram. På SCB utvecklade vi ett antal standardprogram för bl a tabellframställningar och urvalsdragningar enligt olika metoder. Jag har alltid varit intresserad av att finna effektivare och snabbare tillvägagångssätt för att producera det som efterfrågas. Därför har jag alltid välkomnat nya bättre metoder och modeller. Jag minns att många programmerare kände sig hotade i sin yrkeskompetens då programmeringen blev mer och mer användarvänlig och många statistiker därför valde att själva använda standardprogram och skriva sina tabellprogram. Några viktiga förändringar som jag minns - är bildskärmar i stället för hålkort (det är intressant att hålkortsformatet på 80 positioner blev kvar så länge). 2

3 - är hur datamaskinerna blev mindre och mindre samtidigt som kapaciteten ökade. Den dåvarande chefen för datacentralen, Stig Brolenius, berättade en gång att nu har datamaskinerna blivit så små att man kan lägga en duk på och ställa en blomma ovanpå. - PC i stället för dumma terminaler, vilket började möjliggöra viss produktion på PC i stället för stordator. - Macintosh inklusive programvara för klipp och klistra och grafik, vilket bl a förkortade produktionstiden för jämförelse mellan olika tidsperioder. - Ordbehandlingsprogram som snabbade upp utredningsarbete mm (på SCB skrevs många PM och rapporter) Överhuvudtaget har en nästan ofattbar förändring skett. Från enorma maskiner och lagringsmedia med liten kapacitet till dagens situation med det omvända (tänk bara på USB-minnena!). Förändringarna påverkade naturligtvis olika yrkesgrupper och många programmerare och tekniker och senare även sekreterare tyckte att det var negativt. Det fanns motstånd även från ST, den största fackföreningen, som bl a ville begränsa antalet bildskärmar eftersom det inte ansågs mänskligt att behöva arbeta vid en sådan. En gruppchef inom data hävdade i en skrivelse att människor som arbetade vid bildskärmar skulle få fyrkantiga ögon. Från slutet av 70-talet arbetade jag med systemutveckling baserat på infologisk modellering (min dåvarande chef, Bo Sundgren, hade doktorerat på An infological approach to databases ). Relationsdatabaser/flata filer var en bra lagringsform för att snabbt kunna ta fram ny statistik baserad på redan befintliga data. Under 80-talet arbetade jag med metodutveckling och utbildning i fram för allt systemutveckling och var samtidigt ledare/chef på olika nivåer. Jag höll ett antal föredrag med inriktning på användarstyrd systemutveckling på bl a den nordiska datamässan. Under andra halvan av 80-talet var jag i Zimbabwe (Central Statistical Office) vid ett antal tillfällen och tog fram och undervisade i en modell för att producera statistik från ax till limpa. Programmeringsspråket som användes då var SAS. Ovan nämnde Stig Brolenius hade då blivit pensionär och jobbade också i Zimbabwe med att datorisera med minidatorer av märket VAX (har jag för mig att de hette). Projekten i Zimbabwe utfördes inom ramen för SCB:s International Consulting Office (ICO) och finansierades av SIDA blev jag erbjuden ett intressant chefsjobb på dåvarande SPADAB, SPArbankernas Data AB, och lämnade SCB. I och med det lämnade jag också mitt aktiva arbete som specialist inom systemutveckling. Sparbankerna genomgick, efter bankkrisen, ett antal ombildningar och SPADAB upphörde att vara eget bolag. Jag jobbade mestadels som chef men tidvis som projektledare dels på huvudkontoret dels på dataenheten i Sparbanken Sverige/FöreningsSparbanken (nuvarande Swedbank) fram till min pension. Det har varit mycket intressant att vara med om förflyttningen i bankverksamheten från kontor och kassaverksamhet till Internetbank och Kort-betalningar. 3

4 Kunskaper och färdigheter När jag började arbeta var det stor fokusering på att skriva så maskineffektiva program som möjligt. CPU-tiden kostade väldigt mycket. Då gällde det att veta hur man skrev så smarta program som möjligt ur den synvinkeln även om programmen inte skulle användas många gånger. Successivt förändrades förhållandet mellan människa och maskin bland annat på grund av att kostnaden för den mänskliga arbetstiden ökade och maskinkostnaden minskade. Möjligheterna med datamaskinerna medförde också att de utnyttjades mer och till fler områden. Programmeringsmetoder och systemeringsmetoder växte fram. På SCB utvecklade vi SCB:s systemeringsmodell, en fyrstegsmodell med bl a datamodellering och standardprogram. Vi hade kontakter med ett antal statistikbyråer i andra länder, andra statliga myndigheter och universitet. Mitt första utlandsuppdrag var ett arbete på Cyperns Statistiska Centralbyrå. Där satt man fast i ett Cobol-träsk och hade svårt att producera efterfrågad statistik. Jag skrev en rapport där jag föreslog dem att byta dator för att på så vis kunna utnyttja redan befintliga standardprogram. Jag blev senare uppringd av en australiensare som var konsult på Cypern. Han ville köpa en begagnad stordator från Sverige. Jag har besökt Budapest, Belgrad och Madrid i samband med att jag var med i en internationell grupp som arbetade med metoder för granskning och rättning av insamlade data. Och jag har representerat SCB i en grupp av statliga myndigheter och verk som utbytte erfarenheter inom systemutveckling. Jag har, enligt min egen uppfattning, i hög grad verkat för kompetensförändring inom mitt område. Det var väldigt intressant att flytta från SCB till bank i början av I statistikverksamheten kunde man lägga ner tid på att granska och rätta data och sedan lagra på ett sådant sätt att det var enkelt och snabbt att återanvända för olika ändamål. I bankverksamheten var snabba online-transaktioner en nödvändighet. Synen på dator- och datateknik Då jag började arbeta var all avancerad databehandling förbehållen programmerare och det krävdes att man kunde koda (på ett för icke insatta mycket kryptiskt sätt) i ett programmeringsspråk. Även den första ordbehandlingen innehöll mycket som krävde specialutbildning. Sedan kom WYSIWYG (what you see is what you get)-visionen som jag, som i grunden inte är särskilt tekniskt intresserad, blev anhängare av. Jag är stor användare av Internet och Office-paketet. Det är fantastiskt att kunna göra bankaffärer på Internet, ta ut pengar på sitt bankkort utomlands, beställa böcker och resor mm på nätet. Många arbetsuppgifter kan utföras var som helst i landet och jag kan sitta på min sommarö och betala och beställa. Livet i övrigt 4

5 Jag och min man är numera pensionärer. Vi träffades då vi båda läste i Uppsala och funderade på att bosätta oss i någon medelstor stad. Men det blev Stockholm eftersom vi inte kunde hitta jobb för oss båda på någon annan ort. Vi (framför allt jag) har inte ångrat det och trivs väldigt bra i Stockholm. Det som var negativt, framför allt då barnen var små, var de långa restiderna. Vi har en dotter och en son. Vår dotter är 35 år, bor i Norrköping och är läkare. Hon är gift med en läkare och de har en dotter (17 månader) och en labrador. Vår son är 32 år och bor i Stockholm med sin sambo. Han är civilingenjör (elektro) och civilekonom. Efter studierna har han jobbat inom mobiltelefoni-området mestadels på Vodafone, först som projektledare i Düsseldorf därefter som produktchef för gränssnittet mellan Vodafone och Motorola på Vodafones huvudkontor i Newbury, England. Han är nu tillbaka i Stockholm men som vd för Vapiano, ett nytt restaurangkoncept i Sverige. Sedan jag började arbeta 1967 har jag mestadels arbetat heltid men från min dotters födelse tills min son blev 12 år arbetade jag deltid i olika omfattning. Nu njuter jag av mitt pensionärsliv. Det är fantastiskt skönt att sova ut på morgnarna, frukostera och läsa tidningen i lugn och ro. Jag och min man bor numera i lägenhet som är lätt att resa ifrån. Vi är i Stockholm sammanlagt ungefär halva året, tillbringar mesta tiden maj -augusti i vår stuga på en ö i Gryts Skärgård och åker skidor (längd) / vandrar i Grövelsjöfjällen under ett antal veckor vinter och höst. Jag läser mycket, framför allt skönlitteratur, som jag inte hann när jag jobbade. Vi umgås med våra barn och inte minst vårt lilla barnbarn som vi gärna tar hand om då och då och vi träffar vänner. Vi reser en del, senast till Rom där vi aldrig varit förut. I maj, när det var midnattssol, åkte vi Hurtigrutten från Kirkenes till Bergen. Stockholm har ett rikt kulturutbud och det finns mycket som vi tycker är kul och intressant. Jag förstår inte hur man hann jobba! 5