Av Kai Thurfors, Lövstavägen 86, UPPLANDS VÄSBY

Transkript

1 Kai Thurfors Bidrag till IT-historia Enligt Självbiografiskt upprop om IT-historia. Av Kai Thurfors, Lövstavägen 86, UPPLANDS VÄSBY (kai.thurfors@bredband.net) Bakgrund Jag är född i Västervik 1941, enda barnet till Signe och Einar Thurfors, som båda var folkskollärare vid Lidhemsskolan där. Student 1960, reallinjen, matematisk gren. Lämnade Västervik för 15 månaders militärtjänst Framtidsutsikter Var som sagt enda barnet, ofta ensam, läsning blev en huvudsysselsättning. Funderade i gymnasiet på att bli journalist, men en journalist på Västerviks-Tidningen rev sönder min rosenröda syn på yrket (vilket nog var min fars mening, när han fixade intervjun). Mina föräldrar pushade mig inte i någon riktning annars, de förväntade sig bara att jag på något sätt skulle göra bra ifrån mig. Senare drömde jag om en författarkarriär, skulle bara skaffa mig livserfarenhet först (och på den vägen är det). Gjorde sista året på gymnasiet ett enskilt arbete i matematik, sannolikhetskalkyl. Tyckte det var spännande och läste en del under militärtiden. Läste sedan tre år vid Uppsala universitet där jag tog en fil kand i statistik, matematik och numerisk analys. Karriärberättelse Datorer var i stort sett okända i början av 60-talet. De enda maskiner vi använde vid laborationerna var manuella räknemaskiner, som vevades. Jag vet faktiskt inte varför jag bestämde mig för att söka sommarjobb på IBMs centrala systemavdelning sommaren 1962, men det gjorde jag och jag fick jobb. Det enda av värde jag gjorde där var att hjälpa till på matematikerkongressen på KTH. IBM visade IBM 1620, en dator som i dag ingen skulle titta åt. Utskrift gjordes t ex på skrivmaskin. Minnet var bara några få K. - Mitt starkaste minne därifrån var när jag vid ett tillfälle var ensam i demo-salen och en lång gänglig amerikan kom in. Jag stegade fram och började dra min inlärda vers. Efter hand märkte jag att hans intresse inte var speciellt stort, så jag tystnade. Han log vänligt och sa:"yeah, I have a couple of those." Han visade sig vara chef för dataavdelningen vid Cape Canaveral! Jag sjönk in i mattan och smög försiktigt bort. Sommaren därpå arbetade jag vid SCB, vilket gav en viss inblick i hur datorer kunde användas. Erfarenheterna från de två sommarjobben måste ha varit tillräckliga för att jag skulle bestämma mig. Våren 1964 sökte jag två datajobb - fortfarande utan att ha direkt använt en dator - och fick båda. Det ena var på IBMs centrala systemavdelning, det andra på SAAB i Linköping. SAAB svarade först, det bestämde valet (annars hade det nog blivit IBM). Det blev giftermål med min fästmö Birgitta, som blev lärare i Linköping, och bostad på Munkhagsgatan. Vid SAAB (flygdelen av SAAB) blev det allvar. Programmering på IBM 1401 (dåtidens folkvagn) till att börja med. Programspråket var Autocoder (ett programspråk, som var nära maskinspråket). Man fick t ex programmera egna subrutiner för att läsa magnetband, som var den enda tillgängliga externa minnestypen. Efter ett år drabbades dataavdelningen av flera avhopp och jag fick ta över avdelningens externa konsultverksamhet. Så här i efterhand inser jag att det var vansinnigt av SAAB att bedriva den verksamheten, och vansinnigt av mig att ge mig på det. Men ingen insåg det och det hela gick skapligt.

2 Kai Thurfors SAAB hade då i flera år kört en redovisningsrutin åt Göta Lantmän i Linköping på datorn SARA. Det hade inte fungerat speciellt väl och lett till revisorsanmärkningar under flera år. Jag ledde en liten grupp (utan minsta hum om arbetsledning), som fick i uppdrag att kopiera rutinen på IBM 1401 och köra om Göta Lantmäns redovisning för ett antal år. Det fungerade faktiskt. - Under utvecklingstiden kördes de sista redovisningskörningarna på SARA och jag deltog ett par gånger. SARA var en syster till BESK och var byggd vid SAAB under ledning av Börje Langefors som sedan blev Sveriges första dataprofessor vid KTH. Det var en "rördator", såg ut som en gammal radio från femtiotalet fast i större skala. Den fyllde ett stort rum. Varje dag började man med att under ett par timmar testa rören och ersätta de förbrukade. SARA var inte driftsäker. En avdelningschef, som tröttnat på driftproblemen skickade runt ett brev och begärde instruktioner för "handhavande av icke tillförlitlig datamaskin". Jag fick också testa att köra administrativa rutiner på SAABs D21, som just hade sålts i flera exemplar till banker och företag. Efter min rapport bestämde man sig för att fortsätta att köra SAABs egna administrativa system enbart på IBM-datorer. Utrustningen var helt enkelt inte tillräckligt driftsäker. SAAB testade under en tid att ersätta IBM 1401 med en liknande dator, Honeywell 200. (Det blev nog pinsamt för SAAB att använda huvudkonkurrentens datorer). Programmet, som översatte Autocoder till 200-Easycoder, kallades Liberator. Det fanns också en version, som läste hålkort med "patchar" i maskinkod. Vi frågade förvånat om det behövdes. Honeywell-personalen berättade att på flera större bolag fanns även en hel del viktiga program bara i det skicket och utan dokumentation. Även min fru Birgitta arbetade ett år som programmerare vid SAAB. Avhoppen från avdelningen fortsatte och smittade av sig. Jag hade alltid sagt att i Stockholm kunde jag inte tänka mig att bo. Så det blev givetvis jobb i Stockholm våren Först som konsult på Allmänna Ingenjörsbyrån med jobb vid Danderyds sjukhus. Administrativa system för sjukvården skulle byggas. Ingen i arbetsgruppen hade någon större erfarenhet av sådana system. På hösten 1966 hade den första universitetsutbildningen startat vid KTH under Langefors. Vi var två arbetskamrater, som hade pratat med Langefors tidigare och vi tyckte att vi hade så gedigen erfarenhet av systemutveckling att vi kunde hoppa in under terminen. Vi knallade upp till Langefors och bad om lov och det gick bra. Under diskussionen sa Langefors på fullt allvar att det var förargligt att det nu kommit trumminnen till datorer, när han hade fått fram en så fin teori för hantering av sekventiella minnen! Vi hoppade alltså in på utbildningen, men hoppade ganska raskt av igen, eftersom vi tyckte att utbildningen var helt verklighetsfrämmande. Vi ville ha en yrkesutbildning. - Jag anser att den teoretiska inriktning, som drevs av Langefors, var en återvändsgränd. Den försenade IT-utvecklingen i Sverige. På 70- och 80-talen skilde man på tre datornivåer: Mikro, mini- och stordatorer. Min yrkesmässiga programmering utfördes före 1970 och helt på stordatorer. Efter ett år visade det sig att jobbet vid Danderyds sjukhus erhållits via mutor. Det blev i stället ett par andra uppdrag åt Stockholms läns landsting och åt Sveriges Radio. De här uppdragen rörde hanterbara, lättförståeliga system och var de första där jag lärde mig att utveckla administrativa system från scratch. Genom att Sveriges Radio utvecklade ett rapporteringssystem tillsammans med Stim kom jag också att börja ett engagemang vid Stim, vilket fortfarande pågår fyrtio år senare. På Sveriges Radio fick jag också möjlighet att känna på planering av systemutveckling för en hel dataavdelning, vilket så småningom ledde tillbaka till landstinget.

3 Kai Thurfors När jag ser tillbaka på den här tiden, , så förefaller det mig som om det var då som systemutveckling blev ett seriöst yrke. Datorer och programspråk utvecklades kraftigt. IBM 360 med COBOL var ett lyft. Det började finnas riktiga utbildningar för yrkesmän, främst vid IBM men även hos andra. Användarna ställde allt högre krav på snabbhet och driftsäkerhet. Man såg inte längre dataspecialisterna som trollkarlar, som förstod allt. Under samma tid inträffade du-reformen. Jag minns att det kunde vara svårt att avgöra hur man skulle tilltala någon i telefon. Äldre personer hade svårt att ställa om och säga du fick jag ett erbjudande via en f d arbetskamrat från uppdraget vid Danderyds sjukhus. Storlandstinget höll på att bildas och man sökte en systemchef vid en ny dataavdelning, placerad vid Danderyds sjukhus. En ren fortsättning av det arbete jag deltagit i några år tidigare. Jag hade fortfarande inte några större kunskaper rörande utveckling av sjukvårdssystem och inte någon omfattande erfarenhet av arbetsledning på avdelningsnivå. Men jag tog jobbet. Under åtta års tid genomgick landstingets dataverksamhet (och jag) en gradvis utveckling från glada amatörer till någorlunda proffsiga specialister. Vi hade 1971 Univac 494-datorer, som för sin tid var bra på online-system. Vi hade - med Univacs hjälp - egenutvecklade transaktionskontrollsystem, databashanteringrutiner och programspråk hade vi IBM-datorer med genomgående standard software. Språkmässigt hade data- blivit IT avslutades en segdragen tvist om lönenivåer för systemutvecklare vid landstinget med att jag sade upp mig, faktiskt utan att ha ett nytt jobb klart. Jag hade tröttnat på att vid den administrativa delen av verksamheten ha en genomsnittlig anställningstid av två år. (Underhåll av lönesystem kräver lång startsträcka). En diskussion med Programator klargjorde att man behövde det jag ville göra, så jag blev konsult igen. - Egentligen hade jag aldrig slutat vara konsult. På gott och ont blev jag aldrig någon riktig administratör. Jag fick ofta kritik för att jag åkte runt till kunderna i stället för att sitta på min stol var jag konsult med uppdrag hos många olika kunder. Främst rörde det AU-planering eller systemplanering, men också systemutredningar, kravspecar och assistans vid beslutsfattande lämnade jag konsultlivet för att bli utvecklingschef på Stim, där jag haft uppdrag då och då under årens lopp. Jag är numera pensionerad, men konsultar fortfarande vid Stim. Maskiner och tekniker När jag först på IBM sommaren 1962 fick nosa på datorer utan att riktigt använda dem så var datorerna med dagens mått bara enkla leksaker. IBMs experter var upphetsade över att man just fått ett nytt skivminne till IBM Det tidigare var stort som en flygel. Det nya var en kub med ett par decimeters sidor. Båda var kärnminnen på 4K. Radskrivare och trum/skivminnen fanns inte ännu. Programspråken var rena maskinspråk eller näst intill. Om man inte använde ett rent maskinspråk, så måste programmet kompileras, innan det kunde köras. Förändringar i form av "patchar" i maskinspråk kunde läggas till så att man slapp kompilera om vid enkla ändringar. Testunderlag lämnades till datacentralen ett par gånger per dag och kördes av operatörer. Resultatet returnerades, oftast i form av listor. En programmerare hade vanligen en tjock bunt av programlistor och testresultat på skrivbordet använde jag på SAAB D21 för första gången ett engelskliknande programspråk, ALGOL GENIUS. Programmen blev väsentligt lättare att läsa. Detsamma gällde COBOL, som jag använde på Sveriges Radios 360-datorer. (De programmeringsfärdigheter jag skaffade mig då, är de enda jag fortfarande utnyttjar, när jag skriver små Basic-program).

4 Kai Thurfors och 70-talen var IBMs tid. Om man sa till någon att man arbetade med datorer, så fick man ofta svaret: "Jaså du jobbar på IBM". Majoriteten av systemutvecklarna utbildades helt eller delvis på IBM. Blå kostym och slips var viktiga. Innan PC-n med databaser och olika former av enkla eller komplicerade programspråk, som ger en utvecklare/användare tillgång till hela processen, var det ovanligt att även ett litet system utvecklades av en enda person. Det krävdes en kedja av specialister. Även i de fall det krävs samarbete mellan flera personer, så finns det nu arbetsinstrument, som underlättar kommunikation, inte bara rent fysiskt utan också förståelsen. Kunskaper och färdigheter När jag arbetade som programmerare på sextiotalet ställdes det främst krav på att kunna datorteknik och programspråk. Tekniker för att definiera krav, umgås med användare och förbättra säkerheten var praktiskt taget okända. Begreppet användare kom gradvis. Mitt första arbetsledningsjobb på SAAB fick jag för att jag hade samma profil i en utvärdering som min dåvarande chef. Vi ansågs båda vara alltför resultatinriktade och ha svårt att samarbeta! Min första arbetsledarutbildning kom när jag varit arbetsledare i tjugo år (för upp till sextio personer). Engelskan har på olika sätt varit viktig under hela den tid jag arbetat. Vid mitten av sextiotalet försökte Datasaab-sfären rida spärr mot svengelskan och hitta på svenska uttryck, medan IBMdelen av SAABs dataavdelning glatt använde ord som "recordena". Försvenskningsperioden upphörde efter några år. Manualer och datormeddelanden har det hela tiden för det mesta varit på engelska. Utan förmåga att förstå engelska klarade man sig inte. Internationella kontakter - främst med leverantörer i USA - har hela tiden varit viktiga om man legat i utvecklingens framkant. Leverantörspersonal i Sverige hade inte alltid tillräckliga kunskaper eller ville inte förmedla korrekta besked. Jag har ett par gånger under sjuttiotalet besökt leverantörer (IBM, Univac) i USA. Min erfarenhet är att man då fick korrekta besked även om det inte alltid var till leverantörens fördel. Skam till sägandes gjorde jag före 1980 inte några speciella insatser för att åstadkomma kompetensförändringar. (Därefter har jag i hög grad verkat för att höja IT-kompetensen hos användare och att ge dem mer makt över de system de använder). Synen på dator- och datateknik I början av mitt arbetsliv såg jag mig själv - utan att riktigt förstå det - som utövande en rolig hobby. Jag kastade mig glatt in i nya arbetsuppgifter, jag njöt av omväxling. Problemlösning var det bästa jag visste, medan jag såg samverkan med medarbetare som en svårighet. Användare visste jag i stort sett inte vad det var. Efter hand lärde jag mig hantera diskussioner med användare och upptäckte till min förvåning att jag hade lätt att förmedla uppgifter mellan användare och dataspecialister. Det blev min starkaste gren. Dataspecialistens "vita rock" försvann och terminaler placerades på allt fler skrivbord. De tidiga, framträdande applikationer, som beskrevs i tidningarna, var av teknisk natur, medan de senare blev allt mer administrativa. Många fick inblick inte bara i datasystemens fördelar utan också i deras nackdelar.

5 Kai Thurfors En programmerare av i dag, som i ett slag skulle bli förflyttad till sextiotalet, skulle nog bli förfärad över arbetsförhållandena: - Långt mellan kontakterna med datorn. Flera timmars väntan, ibland t o m dagar, på tester, som kördes batch-vis. Man tvingades utföra mycket av testarbetet med penna och papper vid skrivbordet. - Man arbetade en och en med sina programlistor. Det var svårt att skapa överblick och samarbete vid gemensam systemutveckling (även om man inte saknade sådan, eftersom man inte upplevt dagens möjligheter). En gemensam utveckling av den typ, som bedrivs vid en del av dagens Open Source-utveckling med deltagare över hela världen, var givetvis helt omöjlig. Livet i övrigt Jag har under hela mitt yrkesliv arbetat mycket, och inte bara på kontoret. (När det efter 1980 blev möjligt att ha en dator hemma, så har ett antal datorer passerat mitt hem). Min fru, Birgitta, var hemma med barnen när de var små. Birgitta och jag hade en gemensam hobby, släktforskning. Det fanns annars inte tid för så mycket annat än arbetet och familjen. Föreningsliv hanns inte med. För böcker och musik har det i alla fall alltid funnits plats. När det 1966 blev aktuellt med arbete i Stockholm så stod vi redan i bostadskö i Upplands Väsby (därför att orten låg mitt mellan Uppsala, där vi studerade, och Stockholm, där många datajobb fanns). Ledig lägenhet fanns. Ett par Väsby-radhus senare så bor jag åter i lägenhet i Upplands Väsby.