Tid är inte pengar utan pengar är tid.

Transkript

1 Published by Erik Dahlén at Smashwords Copyright Erik Dahlén This copy is for your private use only, no distribution is allowed without consent from the author. Denna kopian är enbart för ditt privata bruk, ingen distribution får ske utan godkännande av författaren. Tid är inte pengar utan pengar är tid. Att tid är pengar är en vanlig missuppfattning. (Självklart finns det en rad tillfällen då detta påståendet stämmer men generellt så missar man poängen.) Ofta när man använder detta uttrycket så syftar man på att man har ont om tid eller att man ska sluta "slösa" bort sin tid. Tid är ju gratis så man förlorar aldrig pengar om man "slösar" med sin tid, och många gånger när man använder uttrycket syftar man dessutom på att man har brist på tid snarare än brist på pengar. Ur detta slarviga resonemang drar jag slutsatsen att tid inte är pengar. (Om nu tid var pengar borde väl alla ha lika mycket pengar eftersom alla har lika mycket tid, eller?) Att pengar är tid är en ovanlig uppfattning, något jag anser ekonomer i en större utsträckning borde erkänna. (Självklart finns det tillfällen då detta inte stämmer så som när någon rik är dödssjuk, då kan inte ens alla pengar i världen köpa hen mer tid.) Pengar är tid i den bemärkelsen att man byter sin tid mot pengar för att vid ett senare tillfälle köpa ny tid för dem. Man kan ju inte spara en sekund till framtiden så pengar är ett sätt att köpa tillbaka en sekund vid ett senare tillfälle. Rent fysiskt går detta inte, det är därför även rika dör för eller senare. Men materiellt går det att köpa tiden, eller snarare att köpa någon annans tid. Man köper någons tid i form av att de utför ett arbete åt en, så att man själv slipper utföra arbetet och därigenom sparar tid. Allt man köper bygger på att någon annan har utfört ett arbete. Alla varor och tjänster man handlar bygger på att någon har utfört ett arbete för att kunna erbjuda varan eller tjänsten. Det är till dessa personerna man betalar, om man bortser från eventuella skatter. Det kapitalistiska systemet vi har bygger på att någon får pengar i utbyte mot ett arbete som densamma utför, dessa pengarna kan vederbörande senare använda för att köpa någon annans arbete. På detta sett jobbar alla för någon annan, samtidigt som alla är beroende på tjänster utförda av andra. Detta är grunden till vårt välstånd, alla personer behöver inte själva producera och förädla alla varor de konsumerar eftersom de kan utföra ett arbete åt någon och sedan i utbyte få andra som utför ett arbete åt dem själva, och pengarna är bara ett medel för att avgöra hur mycket ett visst arbete är värt och hur mycket tid man har sparad. Det som avgör hur mycket ett visst arbete är värt bestäms utifrån två parametrar. Den första är hur lång tid något tar att göra, desto längre tid det tar desto dyrare blir varan eller tjänsten. Den andra faktorn är hur svårt ett arbete är, vilket avgör hur mycket man måste betala för varje timme. (Sedan är det bara enkel matematik att räkna ut slutpriset) Priset på ett svårt arbete bestäms utav hur lång tid det tar att lära sig att utföra arbetet. Anledningen till att en läkare har högre timlön än en gatsopare är att det tar många år att lära sig läkaryrket medan det enbart tar ett par dagar att lära sig sopa gatan. Man betalar alltså inte enbart för tiden det tar att utföra arbetet utan man betalar även för tiden det tog att lära sig arbetet. Man betalar egentligen aldrig för varor i den bemärkelsen att varan i sig har ett värde, utan det man betalar för arbetet det tog att skapa varan. Alltså

2 det arbetet det tog att förädla och framställa varan ur råmaterial. På samma sätt betalar man egentligen aldrig för råmaterial, eftersom naturen ger oss dem gratis, utan det man betalar för arbetet att utvinna råmaterialen. När man konsumerar vissa varor betalar man även för det arbete det tog att komma på varan eller tjänsten. Detta brukar kallas att man betalar royalties, alltså att en uppfinnare får betalt för dennes tid det tog att komma på produkten. Detta gäller allt från upphovsrätt inom musik, film och litteratur till patent inom medicin, elektronik och teknik. Även här betalar man mer för saker som är svåra att komma på och mindre för saker som är lätta att hitta på, exempelvis är mediciner generellt dyrare än låtar. Självklart är detta inte något som är hugget i sten men det brukar vara en bra fingervisning. Ett annat exempel är varumärken, många företag lägger ner mycket tid på att profilera sig och därför finns det vanligtvis stora ekonomiska intressen bakom olika varumärken och företag, det är därför vi har lagar mot varumärkesintrång, så att ingen ska kunna stjäla ett företags arbete. Att bortse från konceptet pengar är tid kan vara ödesdigert i en marknadsekonomi om man vill förstå utvecklingen av densamma. Anledningen till varför vissa företag har svårt att konkurrera på marknaden är just detta konceptet, den tid det tar för ett företag att producera en produkt, inklusive patent, utveckling, utbildning osv., sätter minimipriset företaget kan sätta på produkten utan att gå med förlust. Detta är anledningen till att företag kan ha svårt att sälja sina produkter fast de inte har svårt att producera bra produkter, helt enkelt för att folk är inte villiga att köpa dem för det priset och därför går försäljningssiffrorna ner, eftersom man kan inte bemöta minskad efterfrågan med minskat pris som man borde i en värld som enbart styrdes av tillgång och efterfrågan. Konceptet att pengar är tid förklarar varför effektiviseringar är och har varit en framgångsmetod för de som vill tjäna pengar. Kan man minska tidsåtgången så minskar man kostnaden och kan därigenom öka vinsten eller sänka priset. Man bör tänka så att alla företag har begränsat med pengar och med denna ändliga resurs kan man enbart köpa en ändlig mängd tid, från sina anställda, och om inte produkterna från deras arbetstid ersätter kostnaden för deras arbete så kommer företaget att gå bak. Vilket egentligen är ett ganska logiskt resonemang, men trots detta är det något många företagare, ekonomer, investerare och framförallt politiker har missat och därigenom gjort enormt stora misstag genom historien. Man kan även förklara varför många företag outsourcar produktion och dylikt till fattigare länder tack vare detta koncept, om man kan få mer tid för ens pengar så har ju ens pengar mer värde, eftersom värdet på pengarna enbart sätts utifrån hur mycket tid man kan köpa för sina pengar. Då ingen har mer tid på dygnet än någon annan blir det en lönlös kamp att alltid försöka erbjuda mer tid för mindre pengar för att upprätthålla sin konkurrenskraft gentemot omvärlden. Ett mycket bättre sätt beskrevs lite tidigare i texten, nämligen att utbildning, innovation och varumärken kan ge högre utdelning per arbetstimme. Därför kan ett land, exempelvis Sverige, satsa på att konkurrera med dessa kompetenserna snarare än lägre timlön. Konceptet förklarar även varför det ofta är billigare att vara miljöovänlig än miljövänlig, eftersom miljön aldrig tar betalt medan arbetet att vårda miljön kostar eftersom det kräver arbetstid. Detta kommer man aldrig att komma ifrån och därför kan alltid företag som vill gå med vinst tumma på miljön och spara in pengar. Det finns enbart två sätt att motverka detta, antingen genom att konsumenterna efterfrågar miljövänliga alternativ så att företagen självmant väljer dyrare och miljövänligare alternativ eller att staten tvingar dem genom lagar. I bägge fall finns det alltid stora risker med att vissa företag kommer försöka smita undan och låtsas vara miljövänliga utan att i praktiken vara det, då det inte kostar något att smutsa ner miljön. (Självklart kan miljöförstöring kost på lång sikt,

3 huvudsakligen i form utan allt arbete det tar att åtgärda miljöförstöringen eller arbetet det tar att anpassa sig till nya förutsättningar. Denna kostnad är dock inte en kostnad enskilda företag ofta behöver betala utan oftast får hela samhället ta den kostnaden och därigenom ger det en vinst till det enskilda miljöovänliga företaget.) Utifrån ovan kan man dra slutsatsen att det är tid som styr priset på varor och tjänster, eftersom det i alla led är just arbetet som avgör prissättningen. Detta stämmer självklart inte till punkt och prickar, det finns även den vanliga tillgång och efterfrågan som styr priset. Inom kulturbranschen finns nog de mest tydliga exemplen på detta, det tar inte längre tid för en superstjärna att spela en konsert än för ett lokalt band men priset på de två konserterna skiljer troligen med någon storleksordning. Vilket beror på att efterfrågan att se storband är mycket större än efterfrågan att se på lokala förmågor. Alltså kan man inte enbart följa konceptet att pengar är tid, utan man måste även blanda in fler koncept för att till fullo förstå marknadens prissättning. Värdepappersmarknaden är även en bransch som styrs mer utifrån tillgång och efterfrågan, då sätts priset på en aktie av efterfrågan som styrs av hur mycket folk tror den är värd och tillgången som styrs av hur många som vill sälja den för det stundande priset. Inflation är även ett koncept som bättre förklaras av tillgången och efterfrågan, där ökad tillgång av pengar driver upp inflationen och lågt pris sänker inflationen. Skatter är något som självklart påverkar efterfrågan av en vara eller tjänst. Om man hade haft platt skatt skulle alla varor och tjänster påverkas lika mycket och då skulle man kunna bortse från skattens påverkan på enskilda varor och tjänster. Självklart kommer skatt ändå påverka ekonomin, dock kan jag inte gå in på alla detaljer då det skulle bli en hel bok. Dock kan jag påpeka att punktbeskattning och subventioner kommer påverka ekonomin enligt formeln för tillgång och efterfrågan snarare än konceptet "pengar är tid". Oavsätt om prissättningen för enskilda aktier huvudsakligen styrs utifrån konceptet "tillgång och efterfrågan" påverkas aktiemarknaden väldigt mycket utav "pengar är tid". Hela konceptet med aktiemarknaden, och liknande värdepappershandel, är att individer investerar arbetstid idag för att vid ett senare tillfälle kunna få ut ännu mer arbetstid, man vill helt enkelt byta en timme idag mot y arbetstimmar om x år. Vissa investerar i form utav direkt utfört arbete, alltså de personerna som bygger upp företag, grundar dem och kommer med innovationerna, uppfinningarna och upptäckterna. Andra investerar sin pengar på aktiemarknaden, vilket är sin besparad arbetstid. Även dessa förväntar sig en realkapitalutveckling, alltså att man ska få fler arbetstimmar i framtiden än antalet arbetstimmar man investerar idag. Detta ger systemet ett par egenskaper. Den första är att börsen kommer gå upp när nettoflödet är in i systemet, alltså när fler personer sätter in arbetstid än antalet personer som tar ut sin arbetstid. (Antaget att personerna i genomsnitt handlar med lika stora arbetstidsvolymer, med andra ord pengar) Alltså kan man förutse stora trender inom aktiemarknaden, kommer de flesta investera mer tid än de tar ut den närmaste tiden eller är det tvärt om. Den andra egenskapen systemet får är att man enbart kan ha tillväxt så länge investerare i framtiden investerar fler arbetstimmar än vad investerare idag investerade, annars kommer man få ett håll i marknaden och man får vad som kallas en börskrasch. Det finns ett enkelt sätt att enkelt få fortsatt realkapitalutveckling, om den arbetsföra befolkningen ökar så ökar möjligheten för framtida investerade arbetstimmar gentemot dagens investerade arbetstimmar och därigenom kan man ha en tillväxtökning. Denna tillväxtökningen skulle upphöra om den arbetsföra befolkningen minskade så att färre hade arbetstimmar att investera i systemet medan allt fler ville ta ut sitt investerade arbete, exempelvis när allt fler går i pension. Om jag gör lite reklam för min bok "Simpel ekonomi" kan man dra en stark parallell mellan boken och denna text. I boken bevisar jag varför man generellt gör en förlust i

4 värdepappersspekulationshandel. (Är man intresserad av en utläggning av det får man läsa boken för jag kan inte ta upp allt här utan resten av detta stycket kommer jag anta att läsaren antingen har läst min bok eller har sådan kunskap att hen kan förstå innehållet utan att ha läst min bok.) Det finns en möjlighet att skapa evig realkapitalutveckling inom aktiemarknaden, och det är om några personer hela tiden "skänker" arbetstid till systemet utan att någonsin ta ut dem. Detta görs inte inom vissa delar av värdepappersspekulationshandeln, exempelvis handeln med valutor. Men inom en del av värdepappersspekulationshandeln sker detta systematiskt, inom aktiemarknaden. Arbetarna på företagen arbetar och "skänker" en del av sin uteblivna lön till vinst för företaget som företaget sedan kan ge till investerarna i form av aktieutdelning. På detta sätt kan aktiemarknaden för evigt ge dess aktieägare en positiv realkapitalutveckling, eftersom det finns några som hela tiden skjuter in pengar/arbetstid till systemet så att några andra hela tiden kan ta ut mer pengar/arbetstid än vad de investerar. Detta är ännu en gång ett tecken på att man inte bör investera med avsikten att få en snabb värdeutveckling utan det är aktieutdelningarna som är centrala för att avgöra om en investering blir långsiktigt bra eller inte. Så ännu en gång har jag påvisat att man ska hålla sig borta från snabba klipp som är för bra för att vara sanna utan att man ska investera på lång sikt för att akumulera aktieutdelningar. Ett exempel på en teori som hade mått bra av förståelsen av detta koncept är NAIRU, även känd som arbetslöshetsjämvikten. Att pengar är tid kan ge flera förklaringar och utökad förståelse av denna teori. Eftersom pengar är tid kommer systemet inte omedelbart att anpassa sig efter den förändrade inflationen, alltså att inflationen inte omedelbart slår till när NAIRU skiljer sig från den verkliga arbetslösheten. Detta sker eftersom om lönen för ett visst arbete inte ändras kommer inte man kunna köpa lika mycket tid för sina pengar och därigenom kan inflation inte uppstå. Per definition är nämligen inflation hur mycket tid du får för dina pengar då pengar inte är något annat än tid. Men tiden kan detta självklart ändras och tidsrymden beror på hur ofta man löneförhandlar, och inom vilket spann en genomsnittlig arbetare kan ändra sin lön. Exempelvis om en anställd kan få mellan 1-5% löneökning (enligt ramarna för en normal löneförhandling) så kommer löneökningen ligga i överkant om NAIRU är över den generella arbetslösheten och vice versa. Alltså kan konceptet pengar är tid förklara varför inte NAIRU förändrar ekonomin omedelbart utan varför det tar tid innan marknadsekonomin påverkas. Konceptet kan även förklara varför det är dåligt om NAIRU slår till och skapar instabil inflation, om inflationen är instabil kommer det vara svårt får många att göra korrekta kalkyler av framtiden vilket leder till ökad risk för dåliga ekonomiska beslut. Dessa dåliga beslut kommer leda till att på ett ställe har en arbetstimme ett visst värde och på en annat ställe har den ett annat värde, om inflationen är låg och stabil kommer marknaden naturligt kunan jämna ut sådana skillnader men om den är hög och instabil kommer resultatet att bli att marknaden hela tiden söker sig till de ställen som för tillfället har undervärderat priset på arbetstid. Om dessa ändringar på marknaden sker i hög hastighet kommer de lyckade företagen inte våga anställa och de misslyckade kommer stå utan kunder. Anledningen till att företag kan förlora kunder vid en instabil och hög inflation är att priset måste öka i takt med att kostnaden för arbetstid ökar men om konsumenterna inte hänger med i prisökningen (antingen mentalt och/eller genom sina löner) så kommer många tidigare kunder välja bort produkten och företaget förlorar marknadsandelar, vilket ofta leder till fallande kurs och kvartalsrapporter som snabbt kan förvärras i en icke stabil ekonomi. Dock kan konceptet samtidigt förklara varför NAIRU inte behöver uppfyllas för att förhindra hög och instabil inflation. NAIRU bygger nämligen mycket på konceptet tillgång och efterfrågan, men man kan/bör inte enbart utgå ifrån det tillgången och efterfrågan på en produkt när man sätter dess pris, men måste även ta hänsyn till dess produktionspris, vilket sätts av

5 arbetsinsatsen det tar att producera produkten. Så om lönerna inte ökar behöver man inte öka priset på varan eftersom produktionskostnaden inte ökar och då sjunker inte heller konsumenterna köpkraft och man kan ha en stabil ekonomi trots att man har en arbetslöshet som ligger bortom NAIRU, det hela handlar om hur marknaden reagerar vilket förvisso kan vara svårt att avgöra i förväg. Därför kan jag inte rekommendera allt för stort avvikande från NAIRU men jag tror dock att om arbetslösheten ligger lite under behöver det inte vara dåligt för ett land. Man får ju trots allt fler arbetade timmar i samhället och därigenom en högre produktivitet, vilket även kan vara bra för ekonomin långsiktigt. Det viktigaste att hålla koll på är om lönerna skenar iväg, då är det upplagt för en dålig spiral. Jag skulle vilja avsluta med att summera texten med att pengar är tid är ett viktigt inlägg i förståelsen för hur ekonomin fungerar. Självklart finns det fler pusselbitar, exempelvis tillgång och efterfrågan. För några insikter i hur man investerar tillgångar rekommenderar jag min bok Simpel ekonomi där jag bland annat går igenom investeringsteoremet. P.S. En liten kommentar som jag bör rekommendera mina kärra medläsare, en viktig aspekt när man ska investera för framtiden är just att pengar är tid. Det konceptet skänker insikten att man bör ta hänsyn till ens löneutveckling när man investerar för framtiden. Exempelvis är det inte lönsamt att spara när man är student för att ta ut pengarna när man sedan jobbar, eftersom då byter man ev en arbetstimme mot 100 kr som man sedan sparar och om 10 år är den hundringen värt 140, justerat efter inflation så att man enbart tar realvärdesutvecklingen med i beräkningen, och om man om 10 år tjänar 200 kr i timmen har man byt en arbetstimme mot 42 arbetsminuter, alltså en negativ utveckling för den enskilda investeraren. (Och en negativ realutveckling (i detta fallet in minskning med 30 %) efter 10 års investering är en tämligen dålig investering, enligt min mening i alla fall men varje individ får göra sin egna bedömning.)