ANDERS RESER SIG UPP OCH GÅR

Transkript

1 Web-version för Ingrid Liljeroth ANDERS RESER SIG UPP OCH GÅR Konduktiv pedagogik som redskap för en ny livsstil i samarbete med Anders Gustafsson med bidrag av Anita Sättergren

2 - 2 - Anders i rullstol

3 - 3 - Anders gående mot framtiden

4 - 4 - I Boken om Anders möts två utvecklingsprocesser. Den ena är individuell. Men förutsättningen för den är att en kunskap, Konduktiv pedagogik, började spridas och också nådde vårt land. Den har byggts upp av András Petö, läkare i Ungern, som idé från 1920-talet och som konkret pedagogik från år Den har skapat en ny situation för många människor med rörelsehinder i alla åldrar. En av dem vars liv påverkats är Anders Gustafsson. Han har en Cp-skada och har i hela sitt liv använt rullstol. Han närmade sig 30 år och var besviken på livet. Då visades på TV ett par filmer av Lars Mullback, filmregissör, som också har en Cp-skada. Lars berättade att han varit i Ungern och där mött en verksamhet som byggde på Konduktiv pedagogik. Med den som grund var det möjligt för personer med rörelsehinder att utveckla rörelsefärdigheter och strategier så att de blev alltmer oberoende och självständiga och också alltmer kunde styra sina liv. Lars engagemang ledde till att Konduktiv pedagogik förankrades i Sverige. År 2000 fanns två verksamheter som höll kurser om fyra veckor, Mullback Institutet i Karlsborg och Move & Walk i Nässjö. Anders kände att det var något för honom. En ny fas i hans liv inleddes. I denna bok beskrivs den enorma förändring som Anders gick igenom. Anders och jag arbetade båda på Bräcke Östergård i Göteborg, när Anders började den första kursen. Anders och hans arbetskamrat Fredrik utgjorde, ibland tillsammans med några andra, en arbetsgrupp som hade som uppgift att bl.a. utveckla datorhjälpmedel till personer med funktionshinder. De kallade sig IT-fixarna. Själv var jag utvecklingsledare för en förskola, Stegen, som vi startade år 2000 och som bygger på Konduktiv pedagogik. Ansvar för utvecklingsarbetet låg på avdelningen Utbildning & Forskning med Per Skoglund som chef, nu utvecklingsledare på

5 - 5 - Specialpedagogiska Institutet i Göteborg. Några föräldrar hade erfarenheter av Move & Walk och initierade förskolan. De såg att deras barn utvecklades och ville ha tillgång till denna pedagogik i vardagen. Vårt syfte var att utforska vad Konduktiv pedagogik innebar, se om vi kunde inspireras av den i Sverige och i så fall forma en svensk modell. När jag fick uppdraget visste jag inte mycket om Konduktiv pedagogik. Under de år som gått har jag kunnat fördjupa mig och då också insett att Konduktiv pedagogik är en specialpedagogik med inriktning mot rörelsehinder som har en medveten filosofisk grund och förenar kunskaper inom många fält. Den är en bra inspirationskälla. Förskolan Stegen avslutades som projekt 2003 och är nu en reguljär verksamhet. Mitt uppdrag som utvecklingsledare är därmed genomfört. Jag ger dock fortfarande stöd i olika sammanhang för att ytterligare förankra Konduktiv pedagogik i vårt land. Genom att Anders och jag parallellt lärt allt mer om Konduktiv pedagogik men från två perspektiv, den personliga erfarenheten respektive uppdraget att utforska Konduktiv pedagogik i en verksamhet, har det varit möjligt att genom en enskild person också illustrera en generell och för vårt land ny kunskap, omsättbar i olika sammanhang. Ingen vet något om framtiden. Inte heller Anders. Han visste inte vad han gav sig in i. Men han kände att han måste ändra något. Hans första erfarenheter var omvälvande. Vi som jobbade tillsammans med honom fick ta del av dem. Anders ville gärna berätta om sina upplevelser och förhoppningar. Jag föreslog att vi skulle hjälpas åt att skriva ner dem. Under 4,5 år har jag följt Anders och gjort intervjuer med honom. Jag har också besökt honom på Mullback Institutet. Vi började förstå att det här skulle vara av intresse för många människor och utvidgade efterhand arbetet. Jag gjorde intervjuer också med Anders föräldrar Monica och Åke Gustafsson, hans vän och arbetskamrat Fredrik Montin och hans arbetsledare Charlie Öfverholm. En av Anders kompisar, Ola Johansson, blev också intresserad av sättet att

6 - 6 - arbeta och har sedan gått kurser. Också honom har jag mött både på Mullback Institutet och i Göteborg. Vid ett tillfälle fick jag kontakt med Roland Kristiansson som också hade gått kurser. Även honom har jag följt. Jag har också samtalat med Lars och Anette Mullback och den conductor (vägledare/lärare i Konduktiv pedagogik) som Anders arbetat mest tillsammans med, Anita Sättergren (tidigare Lomjanszki). Under kurserna har Anders i bilder dokumenterat sin träning. Anita sammanfattar med hjälp av bilderna hur hon tänkt och utvecklat programmet. Hon har också valt ut och skrivit texter till bilderna. Anita, Anders och jag har sedan tillsammans diskuterat dem i relation till boken. Göran Hartman har bistått oss i arbetet med bilderna och hjälpt oss att få bilderna i tryckbart skick. De erfarenheter som förmedlats till mig har jag sammanställt i denna bok tillsammans med de kunskaper jag själv fått under de här åren. Varken Anders eller jag förstod när vi började skriva ner Anders tankar och upplevelser vad vi skulle få vara med om. Det har blivit mycket mer än vi tänkt och också mer revolutionerande än vi förväntat. För Anders har de här åren skapat helt nya livsförhållanden. Hans arbetssituation har flera gånger ändrats. Han är optimistisk och hoppfull inför framtiden. Han har lärt sig mycket nytt. Också jag har lärt mig mycket nytt. Jag har i många år varit lektor i specialpedagogik vid Göteborgs Universitet. Främst har jag arbetat inom områdena autism och utvecklingsstörning. Jag har också haft stort intresse för vad det innebär att utvecklas som människa när man har ett funktionshinder. Jag har vidare försökt förstå vad specialpedagogiken bör bygga på för att ge det stöd som behövs. Jag lämnade universitetet år 1997 med pensionsersättning i samband med neddragningar. Sedan dess har jag haft olika uppdrag det mest omfattande på Bräcke Östergård med inriktning mot Konduktiv pedagogik. Det har

7 - 7 - tvingat mig att gå in på mina gamla kunskapsfält med nya perspektiv. De kunskaper jag hade har fått nya bidrag och omvandlats. Det har varit en intressant process. Anders har varit en del i denna utveckling. Bräcke Östergård har också gått igenom en omvandling och finns inte längre som en sammanhållen verksamhet för personer med funktionshinder. Den har i många år varit en del av Stiftelsen Bräcke Diakoni som nu omorganiserats. En del av det som var Bräcke Östergård är nu ett område som benämns Rehabilitering/habilitering. Dit hör förskolan Stegen. Vidare togs Mullback Institutet år 2003 över av Stiftelsen och finns inom samma område. Det har alltså varit händelserika, lärorika och utvecklande år för oss. Jag är glad över att Anders vågade ta steget att delge andra sina upplevelser. Han har förmåga att i ord uttrycka vad han känner och uppfattar. Han kan också reflektera över vad som sker med honom själv och med omgivningen. Jag hoppas att många kommer att inspireras av hans erfarenheter och tankar och att boken kan leda till att Konduktiv pedagogik kan bli en inspirationskälla och ett stöd i utvecklingen av arbetet med personer med funktionshinder. Ett ord som illustrerar skeendet i boken är utmaning. Anders har utmanat livet, Konduktiv pedagogik har utmanat oss alla. Tack alla som givit oss stöd och deltagit i utmaningen. Göteborg hösten Ingrid Liljeroth Docent i pedagogik

8 - 8 - Innehållsförteckning Förord 4 Innehållsförteckning 8 Inledning 12 Del 1. Berättelsen om Anders Från frustration till livsglädje 16 Fyra veckor som förändrade livet för Anders 16 Att forma ett vuxenliv 19 Beslutsprocessen Mullback Institutet och kurserna 28 Institutets idé 28 Behov av kurser en kamp 30 Uppläggning 33 Kursprogram under första kursen 35 Kursprogram under övriga kurser 37 Conductorns förhållningssätt Kurserfarenheter 44 Träningsprogrammen 44 Gruppen 47 Team av conductors 50 Gruppsamtal 51 Anders uppfattning om Konduktiv pedagogik 52 Charlies reaktioner Effekter och betydelse 59 Det dagliga livet 59

9 - 9 - Självkänsla och förhållningssätt 63 Vad andra sett 64 Anita, conductor 64 Anders föräldrar 65 Vännen och arbetskamraten Fredrik 67 Charlie, arbetsledare 68 Tankar om habiliteringen 71 Anders reflektioner 71 Fredriks reflektioner Andras erfarenheter av Konduktiv pedagogik 75 Vännen Ola 75 Roland 82 En intervjuundersökning Efter 4,5 år med Konduktiv pedagogik 87 Ett liv med flyt 8787 Ett konduktivt tänkande 87 Livet och det yttre skeendet 8888 Del 2. Lärdomar av Anders erfarenheter Från verklighet till kunskap Anita om Anders program och utveckling 97 Bakgrund 97 Viktiga områden inför planering av program 100 Program och övningar MED BILDER 105 Utdrag ur journal sammandrag 116

10 Illustrationer i bild av Anders övningar Innebörd för Anders liv 154 Områden som påverkats 154 Nya färdigheter som redskap i livet 157 Identitet och förhållningssätt 159 Beslutsprocessen i ett livsperspektiv 161 Barndomen t.o.m. högstadiet 161 Gymnasiet 162 Tidig vuxenfas 163 Utveckling en process av kaos och ording Konduktiv pedagogik på Mullback Institutet 169 Personliga utvecklingssteg 169 Betydelse av olika aktiviteter 171 Framtida kurser Konduktiv pedagogik från Anders perspektiv 178 Del 3. Kunskaper bakom framstegen Synsätt och kunskaper Konduktiv pedagogik ur historiskt perspektiv 188

11 Konduktiv pedagogik som kunskapssystem 191 Kunskaper på olika nivåer 191 En modell för ett kunskapssystem 191 Värde- och medvetenhetsnivån 194 Lärande- och görandenivån 206 Konduktiv pedagogik i olika verksamhetsformer 217 Slutord 219 Litteraturhänvisningar 221

12 Inledning Del1, Berättelsen om Anders, ger en bild av en individuell utvecklingsprocess. Den illustrerar vad som kan hända en enskild person när denne möter Konduktiv pedagogik. Den kan ses som en trevlig och uppmuntrande eller kanske en provocerande berättelse. Men den kan också betecknas som en fallstudie. Fallstudier används i forskning när man vill studera komplexa processer och har ett intresse att få insikter om hur hela människan fungerar. Då tränger man in djupare i skeendet och kan nå fram till tydliga mönster som är generella. Om man sedan relaterar det till kunskaper om de områden som belyses blir det också del i en generell kunskapsbildning. Det väcker emellertid också frågor som kan skapa en ökad medvetenhet om vad som är viktigt i en praktik. Därigenom förändras förhoppningsvis andras upplevelser och erfarenheter. Fallet sätter på så sätt i gång en process mot ökad förståelse och kompetens och visar hur kunskaper förankras i den verklighet de beskriver. Att biografier kan berika utvecklingen blev under 1990-talet tydligt inom många områden. Något nytt skedde i vårt samhälle. Personer med olika slag av funktionshinder och också andra svårigheter gav ut böcker, talade i radio och TV och blev intervjuade i tidningar. De gav ett inifrånperspektiv. Inom t.ex. området autism kom biografier att få stor betydelse i kunskapsutvecklingen. Berättelserna gav förståelse för innebörden av autism för den enskilde. Vi förstod på nytt sätt hur autismen förändrade tänkande och kommunikation och gav en utmanande livssituation. De insikterna påverkade pedagogiken på ett avgörande sätt. Anders utveckling har skett genom insatser på Mullback Institutet. Men det betyder inte att vi gör en utvärdering eller ger en fullständig beskrivning av Mullback Institutet. Allt som skrivs utgår

13 från Anders personliga perspektiv. Det är hans uppfattningar och tankar som framkommer. Boken är indelad i tre delar. Den första delen visar Anders utvecklingsväg ur ett här-och-nu-perspektiv. Den beskriver hur Anders kom till ett beslut att söka till Mullback Institutet och hur han sedan successivt utvecklade nya förmågor, färdigheter och insikter. Det resulterade i en omvälvande ny livsinställning. Personer i Anders omgivning har bidragit med vad de upplevt under de 4,5 år Anders arbetat med Konduktiv pedagogik. I denna del identifieras de byggstenar som efterhand tillsammans formas till en helhet. I slutet av första delen summeras skeendet. Då först kan svaret på vad Konduktiv pedagogik betytt för Anders tydliggöras. Ingen vet något om framtiden. Svaret får vi i efterhand. Först då kan hela mönstret och de långsiktiga effekterna förstås. I den andra delen sätts de effekter som Anders upplevt i ett sammanhang där kunskaper om olika områden relateras till Anders utveckling. Frågor och reflektioner som uppstått diskuteras. Skeendet får på det sättet en djupare innebörd. I den tredje delen beskrivs ur svenskt perspektiv Konduktiv pedagogik som ett idé-, tanke- och kunskapssystem och utifrån vad som hänt Anders. Med denna uppläggning har det också varit möjligt att illustrera vad en utvecklingsprocess konkret innebär när den påverkas av ett funktionshinder. Beskrivningen visar de områden man behöver tänka kring och ha kunskaper om för att få en konstruktiv praktik. Men den visar också att en osäkerhet alltid bör finnas med. Tvärsäkerhet förstärker hindren och hindrar frigörelse. Det Anders varit med om belyser också beroendeförhållandet till samhällsinsatser. Anders erfarenheter bör kunna leda till

14 reflektion i arbetsgrupper över vad var och en och en verksamhet tillsammans faktiskt bidrar med i form av nya möjligheter eller ibland nya hinder. För mig har också värdet av ett samarbete med personen själv accentuerats. Att driva ett arbete utifrån dennes tankar, önskningar och intentioner, som sker i Konduktiv pedagogik, gör att personen blir delaktig och får redskap att själv styra sitt liv, bli mindre beroende. Det innebär inte att man alltid gör det personen säger. Man måste själv gå in med sin erfarenhet och sin kunskap och skapa ett möte. Då sker något som kan läggas till grund för fortsättningen. Konduktiv pedagogik är ett specialpedagogiskt kunskapssystem med en väl genomarbetad filosofi och kunskapsbas. Om man ser till delarna är det i sig inte så många som är unika. Ett undantag finns, kunskapen om rörelsehinder med tillit till att också områden som inte spontant utvecklas kan stärkas, och med ett arbetssätt som ger nya färdigheter och strategier. Många av grundtankarna inom Konduktiv pedagogik är emellertid desamma som vi inom specialpedagogiken i vårt land också står för. Det unika ligger i att delarna har blivit ett system där man förstått samband och utvecklat en förmåga att omsätta dem i handling. Däremot saknar jag en bra teoretisk beskrivning av Konduktiv pedagogik. Mina egna studier visar att den har ett innehåll som utgör en bra inspirationskälla i det pedagogiska arbetet med personer med funktionshinder och som skulle vinna på en mer genomarbetad teoretisk formulering. Själv har jag i en rapport (Liljeroth 2004) gjort en analys av Konduktiv pedagogik utifrån hur jag definierar en bra specialpedagogik. En intressant företeelse är att pedagoger i liten utsträckning identifierat sig med Konduktiv pedagogik. De har inte heller provocerats av den. Identifikationen finns inom habiliteringen. Det kan förklaras av Lars Mullbacks kritik att habiliteringen inte tagit till

15 sig Konduktiv pedagogik men också av det faktum att rörelsehinder tillhör habiliteringen. Detta belyses i boken. Så här i inledningen vill jag också säga att boken inte handlar om att försöka få personer med rörelsehinder att börja arbeta med Konduktiv pedagogik. I stället ser jag värdet i Anders erfarenheter och lärdomarna av dem som en inspiration till hur man kan börja bestämma över sitt liv. Vissa ser kanske då möjligheter i att använda utvecklingen av sina rörelseförmågor som ett redskap. Andra vill använda sin energi på annat sätt och ser andra redskap för sitt liv. Människor har olika förutsättningar, önskningar, intressen och möjligheter och också begränsningar och farhågor. Tillsammans avgör det vad den enskilde väljer för sitt liv. Inte heller vill jag skapa en grund för att Konduktiv pedagogik blir en frälsningslära. Sådana tror jag inte på. Med det vill jag markera att jag inte menar att alla skall ta till sig Konduktiv pedagogik för att ligga rätt i tiden. Jag är övertygad om att det finns en stor fara i att okritiskt anamma något som en trend. I stället bör vi göra oss klara över hur ett kunskapssystem bör se ut. Var och en måste sedan själv arbeta upp sitt system. Då kan en del personer se att Konduktiv pedagogik ger en bra grund. Andra väljer andra vägar. Det vi emellertid alla bör sträva efter är att granska vilken grund vi står på för att se om de värden vi vill grunda oss på verkligen genomsyrar det vi gör.

16 Del 1. Berättelsen om Anders 1. Från frustration till livsglädje Fyra veckor som förändrade livet för Anders I november 2000 åkte Anders till Mullback Institutet i Karlsborg på en kurs i Konduktiv pedagogik under fyra veckor. På fyra veckor skulle Anders liv revolutioneras. Anders var då 30 år gammal och hade använt rullstol i hela sitt liv. Anders arbetsledare, Charlie Öfverholm, skämtade med honom om att han väl skulle komma tillbaka utan rullstol. Ja, jajamänsan, svarade Anders. Ingen trodde på det även om han själv närde ett hopp om att det skulle vara sant. Men så blev det och Anders började en utveckling som ännu efter mer än fyra år fortsätter. Efter den första perioden på fyra veckor kom Anders tillbaka till sitt jobb utan rullstol och med en krycka. Han gick uppför trappan, som var svängd och lång, och svettades när han kom upp. Men han hade gjort det själv, berättar Charlie. Det märktes att det var en fantastisk känsla. Man såg på honom att det var tufft men det gick. Det var kraftfullt. Han gjorde det! Lars Mullback, ledare för Mullback Institutet, med en Cp-skada och med erfarenhet av Konduktiv pedagogik i Ungern, hade ett par år tidigare gjort ett par filmer för TV om en flickas och sin egen utveckling. Anders hade sett dem och skapat sig en bild av vad det innebar. Han förstod att det gällde att jobba hårt och att han inte skulle bli helfrisk på fyra veckor.

17 Ett funktionshinder försvinner inte, säger Fredrik Montin, Anders vän och arbetskamrat. Också han har en Cp-skada men kan gå. Anders måste leva med sitt funktionshinder men förbättra tekniken runt det. Cp-skada är ett teknikfel. Rörelsehinder är en fråga om teknik, ett fel i signalsystemet, fortsätter han. Anders efter första kursen: Förr var allt omöjligt. Nu är allt möjligt. Det är lätt att fastna i det som är jobbigt. Nu ser jag lösningar. Jag tänker annorlunda och har ändrat livsinställning. Jag har fått nya mål i livet. Samtidigt med Anders första besök på jobbet efter kursen ringde Anders pappa till Charlie och berättade att Anders hade sådan framgång. Han skulle gärna vilja fortsätta två veckor till direkt. Charlie svarade att det var självklart att han skulle fullfölja när han nu börjat. Det var ju för Anders framtid, sade Charlie. Vi fick ordna om vissa arbetsuppgifter. När Anders besökte oss såg vi verkligen att det var något stort. Efter ytterligare två veckor kom han tillbaka och sedan dess har jag inte sett honom i rullstol. Han har rullstolen i bagageluckan för säkerhets skull om han blir trött eller ska gå längre sträckor. Fredrik berättade att han upplevde att Anders började ta tag i sitt liv. Hans inställning var positiv och förväntansfull, innan han åkte, och han trodde att det skulle bli bra. Anders åkte i väg och förändrades. På första kursen var det jobbigt och slitsamt men bra. Anders blev omedelbart mindre beroende av rullstol. Han blev bättre efterhand. Han släppte rullstolen. Han kan använda den som avlastning ibland, t.ex. när han ska bära något långt.

18 Han har i övrigt inte längre något beroende av rullstolen. Han har ibland kryckor för balansen. Det är det enda han har kvar. Fredrik var först tveksam till Anders beslut men Anders var säker. Inställningen är viktig, säger Fredrik. Inställningen gör att det blir bättre. Jag trodde att det skulle bli bättre men är förvånad att det blev så bra. Många faktorer har samverkat till att Anders reste sig ur sin rullstol och gick. Några data Anders är 34 år. Han bor i egen lägenhet och har bil. Anders har en Cp-skada vilket innebär att han har svårt att gå, dålig balans och koordination och vissa finmotoriska svagheter. Han genomgick som barn flera operationer för att kunna sätta hela foten i golvet och sträcka sina knän för att få en bättre gång. Han lärde sig gå några steg som 6-7-åring men gick stapplande och behövde en vägg i närheten för att ta stöd. Han valde att använda rullstol som han inte varit så bra på att köra. Hemma försökte han dock att ta sig fram gående och satt inte i rullstol. Det var svårt. Anders har fått sjukgymnastik under uppväxten t.o.m. högstadiet. I gymnasiet fick han perioder för att arbeta med sin stelhet, en form av underhåll som han säger. Anders mamma får hemsjukvårdsbidrag för att hjälpa Anders med det han inte själv klarar.

19 Att forma ett vuxenliv Under en lång tid var Anders inne i en livssituation och fick erfarenheter som så småningom ledde fram till ett beslut om förändring. Under denna tid började han som deltagare i BRUD-projektet 1 ( ) som startades av DART 2. Alla hade svårare funktionshinder än Anders. Intresseorganisationerna RBU och DHR stod bakom projektet och det var genom att Anders kände personer där som han fick vetskap om BRUD-projektet. Dessförinnan hade han arbetat på ett datatek på Lindholmen en verksamhet där ungdomar mellan 18 och 25 år kunde lära sig använda datorn. Anders var utbildningsassistent på prov och arbetade tillsammans med lärarna, BRUD-projektet var först förlagt till Dahlheimers hus där handikapporganisationer och verksamheter för personer med funktionshinder finns. Dahlheimers hus var förknippat med handikapp och jag kom att känna mig mer handikappad än jag var, säger Anders. Jag ville inte känna mig så handikappad och handlingsförlamad. Jag hade varit i många år på Dahlheimers hus i föreningssammanhang och det var bra men att arbeta där kom att ge en konstig känsla. När vi flyttat till Bräcke Östergård kändes det inte så. Där kände jag inte sådan stress och press. Anders berättar också om de attityder han mötte: Man skulle vara tacksam för ett jobb om man har funktionshinder. Många tycker att det är svårare att få jobb då. Man blir inte sedd som person med kompetens. Det sas i BRUD-projektet: Det är roligt med sysselsättning. Det är likadant i dag också. Det ses som bra med 1 BRUD-projektet står för Brukarresurs för utveckling av datorhjälpmedel. 2 DART står för Kommunkations- och datarresurscenter för funktionshindrade.

20 daglig verksamhet, det är bra att ha något att göra. Det håller jag med om men det måste vara ett arbete man trivs med. I början av år 1998 gick BRUD-projektet över i projektet ITbrukarna. Charlie Öfverholm blev arbetsledare. I början arbetade gruppen med att överföra Bliss 3 till datorn men efterhand blev arbetet alltmer inriktat på information Charlies eget yrkesområde. Flyttningen till Bräcke Östergård blev enligt Anders en nystart. Jag kände att det var skönt att komma ifrån Dahlheimers. Jag tände till och fick stor hjälp i utvecklingen. Jag kunde fortsätta bearbeta min livssituation och såg att livet inte hade den livskvalitet som jag ville ha. Det hade att göra med att acceptera graden av funktionshinder men inte till varje pris. Jag frågade mig vem som kan bedöma hur långt man kan nå. Jag var trött på mitt liv och bestämde att nu fick det bära eller brista. Charlie När jag träffade Anders i oktober 1997, kom jag in i ett rum, där det satt fem personer med funktionshinder varav Anders var en. Tre av dem kunde inte prata. Men Anders och en till kunde prata. Det blev att man skapade mer kontakt med Anders för att det gick lättare att prata. Det gick med de andra också genom Bliss. Då upplevde jag att Anders var litet tystlåten men mådde bra. Han var beroende av att han fick struktur på arbetsuppgifterna. Han gjorde vad man sa. Samtidigt var det han som hjälpte andra i gruppen. Han satt i rullstol och det fortsatte han med. Sen gick vi över till att bli IT-brukare. Då tog vi med Fredrik som varit en perifer person tidigare. Min reaktion var att Fredrik och Anders var hoplänkade. De gjorde saker tillsammans hela tiden. Men jag såg att Anders var en självständig person men det kom inte fram. Fredrik var 3 Bliss är ett språk där ord är översatta till schematiserade bilder. Personen kan t.ex. peka på en bild och på så sätt förmedla sitt budskap.

21 bättre på datorn och svarade snabbare. Anders var mer eftertänksam och litet mer försiktig. Jag visste inte att de kände varandra så väl. När jag sen träffade dem ute som på Frölunda torg var Fredrik alltid bakom rullstolen. De var som ler och långhalm. Vid övergången från BRUD-projektet till IT-brukarna gjorde vi en analys av läget. Då fann vi att samtliga brukare i projektet inklusive Anders inte hade sett sina framgångar, vilket projektledaren hade gjort. Han kunde se hur de hade gått fram i kunskap och socialt. Det skulle vi jobba en del med. Jag kände att Anders utvecklades en hel del när vi gjorde något för Bräcke Östergård. Vi gjorde bl.a. en hemsida, overhead och olika informationsfoldrar. I det jobbet växte Anders hela tiden samtidigt som Fredrik utvecklades men kunde mycket innan. Man såg att Anders fick mer kunskap. Han funderade en hel del. Jag som var ny när det gällde funktionshinder ställde en massa frågor, personliga frågor. Under IT-brukartiden och sen med ITfixarna hade vi många diskussioner, vad det var att vara brukare och vilka attityder man mötte i samhället. Jag fick en större förståelse för hur det var att vara brukare i samhället, både de som inte kunde tala och använde Bliss, och de som körde bil och var självständiga som Anders. För att gå tillbaka till det med ler och långhalm så var det något att ta upp. Fredrik körde Anders bil, Anders satt alltid i rullstol. Vi, Anders och jag, hade utvecklingssamtal och då uttryckte han att han ville ha något eget som han tyckte om. Det kände jag var en start på någonting. Han kände en trygghet på Bräcke Östergård, så nu kunde han satsa på personlig utveckling och inte alltid vara i skuggan av Fredrik. Anders kom lite till korta. Fredrik fixade saker, styrde och ställde. Vid kaffesamtalen kom berättelser från alla, också från Anders, som berättade att om Fredrik var med när

22 Anders handlade, talade kassörskan till Fredrik. Anders frågade då: Ska inte jag betala? Den situationen tyckte Anders inte om. Han ville vara en självständig människa. Anders arbetade tillsammans med Fredrik men det fanns sådant han var mer specialist på. Jag fick vara noggrann med att vända mig till Anders. Annars svarade Fredrik. Jag fick rikta mig till Anders. Efterhand kände vi med en ny chef på Bräcke Östergård som bejakade IT-brukarna att vi blev accepterade och såg en framtid. Vi började med utbildning i Word och då var det personer som inte hade funktionshinder, t.ex. lärarna på Bräcke Östergårdsskolan och projektledningen för unga funktionshindrade som var kursdeltagare. Alla tyckte att det var bra. Vi gjorde också broschyrer. Jag hjälpte till som informatör, men det var också sättet hos Anders och Fredrik som var framgångsrikt. Samtidigt hade vi startat Lärcenter 4 och där fanns många liknande frågor om hur personer med funktionshinder blev bemötta. Jag hade en enorm hjälp av diskussionerna vid kaffet. Jag hade dem som var starka bakom mig och jag kunde ha dem som referensgrupp. Jag kunde fråga: Kan man skriva så? Det var en väldig tillgång. Jag kunde prata med dem på ett jämbördigt plan. De hade god inblick i funktionshinder, de sportade och kände många. Eftersom Anders satt i rullstol hade han en betydligt större reflektionsförmåga kring frågor om att vara rullstolsburen. Där har han växt. Det har säkert varit en effekt av kaffestunderna och alla samtal, där man har kunnat prata om olika frågor där jag kunde vara ett tillskott eftersom jag var nybörjare. De kände att jag bara frågade. Men efterhand kunde jag påstå något men det var också en fråga: Kan det vara på det viset? 4 Lärcenter var en verksamhet för unga personer med funktionshinder som behövde stöd för att komma in i ett vuxen- och arbetsliv.

23 Jag fick tillgång till en enorm kunskapsbank. Anders hade där en reflekterande syn och kunde beskriva över tid. Fredrik reagerade mer på här-och-nu. Anders är reflekterande och kan uttrycka reflektionerna på ett bra sätt. Jag måste tillstå att i början var jag inte riktigt klar över Anders mentala funktion på grundval av att jag kunde se i hans ansikte att det blev en slags aggression när vissa frågor kom upp, en kritik. Tryggheten att vara accepterad för den han är, har slipat av mycket. Anders: Jag sa till mig själv: Jag vill inte ha det så här. Jag vill utvecklas. Beslutsprocessen Anders kom in i en grubblerifas och mådde allt sämre. Han hade svårt att förflytta sig från en plats till en annan. Det blev en så stark press. Han kände att han måste välja antingen andra hjälpmedel eller ta steget till Konduktiv pedagogik. Anders berättar: Till slut kände jag att det var tid att gå vidare och pröva något nytt. Samtidigt var jag rädd och tog ett steg tillbaka. Det tog lång tid. Jag var rädd och frågade mig vad jag hade gett mig in på. Jag fick stöd från min föräldrar: Pröva! Ge det en chans! Det gör inget med misslyckanden. Vi hade mycket samtal hemma. Sen såg jag att kompisar utvecklades. Under hela den långa processen fanns tankarna om utveckling med hela tiden. Jag funderade och funderade

24 mycket. Vad finns det? Jag läste tidskrifter som RBU:s Rörelse för att se vad som var på gång. Det var 1996 som tankarna började komma upp. Sedan kom filmerna som Lars Mullback gjort och jag fick upp ögonen för Konduktiv pedagogik. Jag kände att den metoden skulle passa mitt sätt att vara. Jag tittade på filmerna hur Lars själv tränade. Sen kände jag under en tid att det kunde vänta litet till. På hösten 2000 tog Anders kontakt med Lars Mullback som trodde att Anders kunde komma en bit framåt. Anders tyckte att Lars förklarade på ett bra sätt vad Konduktiv pedagogik gick ut på. Grunden var att acceptera sitt funktionshinder och jobba utifrån de förutsättningar var och en har. Anders upplevde att det skulle vara bra att delta i en kurs framförallt för att han hade svårt att få bukt med spasticiteten. Anders berättar vidare: Jag sökte till Mullback Institutet. Jag åkte dit för bedömning och under en månad fram till kursen byggde jag upp en förväntan Nu börjar mitt nya liv. Jag fick tid att bearbeta vad jag ville uppnå och hur jag skulle göra. Jag fick en bearbetningsfas och hann bli motiverad. Det berodde också på att Anita, som är conductor och gjorde bedömningen, gav en proffsig bild. Hon uppmanade mig att träna för mig själv och inse att jag själv kunde påverka min situation. Hon var glad om hon kunde hjälpa mig och hon ville göra det bästa hon kunde. Hennes positivitet väckte fler förväntningar. Det är, säger Anders, tack vare sina föräldrar som han tog beslutet. Relationerna inom familjen är goda. Man har alltid diskuterat funktionshinder öppet. Föräldrarna har varit med i föreningar, pratat och stöttat. De har stärkt Anders självförtroende.

25 Föräldrarna tyckte att Konduktiv pedagogik var en kanonidé. Anders och hans föräldrar såg på filmer och tittade på material tillsammans. Föräldrarna bildade sina egna förväntningar. De är glada över vad som hänt och Anders känner det. De ser framstegen, också de små. De hinner se förändringarna, eftersom de inte träffas så ofta. Också Anders syster är glad för att han klarar saker som hon fått hjälpa till med tidigare. Familjen har också blivit tryggare. Att gå in i Konduktiv pedagogik var ett stort beslut som förändrade Anders liv helt. Men han har också ibland frågat sig: Vad har jag gett mig in på? Varför? Men han ångrar inget. Anders föräldrar Anders mamma säger angående grubblerifasen: Anders var i dålig form en period. Han hade ont i magen och var ledsen. Vi blev själva också ledsna och oroliga. Vi försökte prata om det och när vi hade pratat så kände Anders det lättare. Anders pappa ser att det bottnade i att Anders inte vågade göra saker. Osäkerheten slog ut i olika situationer, t.ex. bilkörning. När något inträffade i trafiken, undrade Anders över om det var hans fel. Pappa och han kunde då köra ut tillsammans. Ofta visade det sig att det handlade om att andra chaufförer inte följt reglerna. Under denna tid blev det en diskussion om hjälpmedel. För att klara vardagen skulle Anders behöva andra hjälpmedel som en elektrisk moped. Men då skulle han bli mer beroende och det ville han inte. Anders pappa säger att Anders ofta går och funderar på något. När de sedan pratar om det så löser det sig. Sedan fungerar det igen. Anders är enligt pappan en tänkande person. Tillsammans har de skrivit brev till t.ex. fonder. Anders kan formulera sig väl i brev. Mamman inflikar att Anders är känslig och lyhörd för stämningar och känslor.

26 Charlie Sen kom det, när vi talade om arbetsmiljö, en önskan från Anders som Fredrik hakade på: han ville sitta i en kontorsstol. Under de första 2-2,5 åren hade jag aldrig sett Anders utanför rullstolen. För mig var Anders en person som var rullstolsburen men som klarade sig hyfsat bra. Han var självgående. Först började han byta till kaféstol när vi fikade. Sen bad han att få en kontorsstol. Nu har han kommit in i en ny fas, tänkte jag. Nu är han trygg. Nu är det något över tiden som har hänt. Tidigare ville han visa upp vad han kunde för mig som projektledare och kunna bevisa, att vi kunde vara kvar på Bräcke Östergård eftersom vi hade intäktskrav på oss då. Nu fanns det något och då kunde han börja titta på sig själv. Då blev kontorsstolen en stor sak. Vi köpte in fina kontorsstolar. En ergonom på Bräcke var inblandad. Det var spännande. Plötsligt satt han i den stolen i stället. Jag hade nog inte trott att han skulle byta ut rullstolen. Han har alltid varit dålig på att köra rullstol. Jag träffade föräldrarna och de hade tänkt på att föreslå att han skulle gå en kurs i att köra rullstol. Det såg jag som en brist i att ta sig för något själv. Sen tänkte jag att det var ett beroendeförhållande han upprätthöll. Jag hade inte känt att han lidit när han satt i rullstol. Det var bara i bilen han var utanför rullstolen. Kontorsstolen blev början till något. Plötsligt bad han om ledigt för att han skulle testas. Han hade sett några filmer om en kille som hette Mullback som hade börjat klara sig bättre. Det lät spännande men jag trodde inte riktigt på det. Han var där och testade sig och kom tillbaka. Jag frågade vad det gick ut på. Han berättade att han skulle lära sig gå. Det fanns möjligheter att gå och också att sitta på ett bättre sätt så att han inte fick ont i ryggen. Han berättade också att det innehöll seminarier, man pratade om olika saker i livet som mat. Det fanns avslappning och annat. Han berättade att han blivit väl bemött.

27 Han kände att det här absolut var något för honom. Så då skulle han söka pengar till det. Bräcke Östergårds fonder var för barn och ungdomar upp till 18 år. Så där gick det inte. Anders pappa var inblandad. Jag la mig inte i det för jag kände att det var Anders kamp.

28 Mullback Institutet och kurserna Institutets idé Mullback Institutet leddes under den tid Anders deltagit i kurser av Lars Mullback. Vid den senaste kursen började Lars dra sig tillbaka för att kunna ägna sig åt sitt yrke som filmregissör. Nu är Mullback Institutet en del i Stiftelsen Bräcke Diakoni. Som sagts ovan har Lars en Cp-skada som lett honom till Ungern och Konduktiv pedagogik. Hans eget arbete att utveckla sina rörelsefärdigheter med stöd av Konduktiv pedagogik revolutionerade också hans liv. Från att ha varit beroende av stöd i vardagsaktiviteter kan han nu självständigt klara sig. Enbart i vissa situationer behöver han ännu stöd. Det förmedlade han i några filmer som gått på TV filmer som väckte starka reaktioner, debatt och motstånd. I Konduktiv pedagogik tränar man, enligt Lars, inifrån hjärnan och utåt på ett pedagogiskt sätt med motivation. Det är en aktiv träning och man måste själv vilja. Musklerna har alltid funnits. De är inte skadade. Skadan sitter i hjärnan. Det är mycket neurologi bakom men man får igång hjärnan med en speciell pedagogik. Konduktiv pedagogik är i första hand medicinsk kunskap. Den medicinska kunskapen i Konduktiv pedagogik ger ett övertag. Genom den kommer övertygelsen som blir självklar. Conductorn (läraren i Konduktiv pedagogik) kan använda kunskapen och se funktionshindret. En conductor ser vad det är för problem omedelbart och exakt och vad personen kan lära. Där kommer övertaget. Det finns en risk att Konduktiv pedagogik kan bli slentrian. Då förlorar man känslan att man kan hjälpa en annan människa. Konduktiv pedagogik är ett artisteri.

29 Lars betonar att attityden är viktig. Han strävar efter att förmedla en tro på människan och är kritisk till att man i sjukvården går över huvudet på individen. En sådan inställning möter också Lars själv. Den har sin rot i att man tycker synd om personer med funktionshinder. Lars tycker inte synd om dem och känner sig inte själv handikappad. Han menar också att det är viktigt med miljön. Miljön måste visa att man är värd att bo på ett institut som är fräscht. Det handlar om respekt för alla människor, säger han. Lars erfarenheter är att människor med funktionshinder inte har lärt sig att ta tag i sin egen situation, sig själv och sina konflikter. De har ofta svårt att bryta sig loss från föräldrarna och har inte gått igenom samma tonårsprocess som andra. Det märks också hos dem som söker till Mullback Institutet för första gången. De behöver oftast inte prata så mycket. Föräldrarna pratar för dem. Men efter en tid pratar de för sig själva. De möter på institutet en annan attityd än de brukar och man får kontakt direkt. Attitydförändringen är det som man ser först. Den sker så fort och så tydligt. Det viktiga är att ta hand om sig själv och förstå att man kan. Man skapar tankar att prata om. Samtal är viktiga. Det blir lite krockar. Det är nödvändigt att ta itu med det med vuxna. Det är dock få vuxna som tar det så positivt som Anders gör, säger Lars.

30 Behov av kurser en kamp Under de första tre åren har Anders deltagit i fem kurser. De har fördelats på följande sätt: Kurs 1 december veckor + 2 veckors uppehåll + 2 veckor Kurs 2 våren veckor Kurs 3 hösten veckor Kurs 4 augusti veckor Kurs 5 september veckor Sammanlagt har Anders alltså varit på Mullback Institutet under 22 veckor. Anders har under de här åren kommit fram till att han behöver komma tillbaka regelbundet för att klara de krav som utvecklingen ställer på honom. Från början ville han gärna vara med på mer än en kurs per år men såg det inte som möjligt. Hans erfarenhet mellan de första kurserna var att han gick tillbaka lite mellan kurserna och förlorade en del av sin säkerhet. Men han kan ibland uppleva att funktioner gått tillbaka trots att de inte gjort det. Det gäller t.ex. balansen. Sannolikt är det hans osäkerhet som överförs till upplevelsen av balans. Under år 2004 och inte heller hittills under år 2005 har han deltagit i någon kurs. Han upplever att han har ett bra program som han vill fortsätta med. Han känner sig säker, förstår grundtankarna i Konduktiv pedagogik och kan kombinera övningar utifrån sina behov. Han ser dock i nuläget ett behov att delta i kurser, kanske vartannat år, för att få en mätare på var han befinner sig, om han bevarat förmågor och om han bibehållit sin kondition. Han räknar också med att han kommer att behöva nya övningar.

31 Ett problem som Anders mött under de här åren är osäkerheten att få stöd ekonomiskt. Det har krävt insatser och kraft. De två första kurserna måste Anders själv bekosta och klarade det med hjälp av ett stipendium från Mullbacksfonden. Anders föräldrar bekräftar att man själv måste kämpa för att få det stöd man behöver. På en kurs var det bara Anders som inte fick bidrag. Anders mamma bedömer att de hade två samtal i veckan under lång tid för att försöka få medel. Alla klarar inte av det, säger hon. De orkar inte igenom. Hon framhåller att man måste brinna för det man vill liksom Anders brinner. När de nu ser resultaten betonar de att det måste komma fler tillgodo. Anders pappa menar att ungdomar lätt glider in i att vara nöjda som det är. För några år sedan sa professorn på habiliteringen att de inte kunde göra mer där. Anders fick börja gå till husläkare. Han kände det som om han blev utslängd. Då var han vilsen tills han kom till Mullback Institutet. Då tog de åter upp kontakten med habiliteringen. Anders tillhör nu Vuxenhabiliteringen Högsbo. Anders pappa och Anders själv har hjälpts åt att driva frågan om medel. Anders pappa menar att habiliteringen har en unik roll i sjukvården. Hans erfarenhet är att det är svårt att få medel om man inte har en utvecklingsstörning. Det finns inte heller någon kolumn för alternativ behandling enligt beslut på SU, säger han. Dessa förhållanden har enligt pappan skapat märkliga situationer. Vid ett tillfälle skrev man från Högsbo en remiss till Sahlgrenska Universitetssjukhuset som gav avslag. Då tog pappan kontakt med Handikappkommittén för Västra Götaland som påstod att det fanns avsatta pengar. Han fick förslaget att de skulle skriva över Anders till rehabiliteringen i Borås för att få hål på frågan. I Borås tyckte man att det var konstigt. Så gick det några veckor och så kom vissa medel fram. Det skulle enligt de uppgifter pappan fått, komma öronmärkta pengar under år Samtidigt var Anders

32 vid den tidpunkten medveten om att han inte var prioriterad för medel. Han visste att många ville delta i kurser. En annan märklig situation uppstod när Västra Götalandsregionen gjorde en upphandling som ledde till att man bara skulle tillåta kurser på Move & Walk i Nässjö. Den formella anledningen var att träningspassen var längre där och att verksamheten var bättre utvärderad. De personer, som då ansökte om att få delta i en kurs i Konduktiv pedagogik, fick alltså inte någon valmöjlighet. Under våren 2002 gick dock avtalet ut och ett nytt beslut togs efter olika slag av påtryckningar. Möjligheten att välja Mullback Institutet tillkom. Det blev en lättnad för Anders att inte tvingas att lämna Mullback Institutet då och fara till Nässjö. Anders hade inget emot att pröva Move & Walk men frågade sig varför han inte själv fick välja. Han tänkte på det med både intresse och skräck. Han funderade över vad det skulle betyda. Om han skulle till Nässjö måste han först få en ny bedömning. Han frågade sig vad conductors där skulle dra för slutsatser. Kan det där finnas andra uppfattningar om hans kapacitet? Anders oroade sig över att hans självförtroende skulle kunna få en törn. De skulle kunna lägga ribban på annat ställe och formulera andra mål. Nu känner Anders conductorn på Mullback Institutet. Hon vet exakt vad som blivit bättre och hur det skett. Men han har också andra tankar inför framtiden. Det kan, säger han, vara spännande att pröva något annat men han vill då själv känna att han klarar av att ta det steget och känna trygghet. Men om han kommer fram till att Mullback Institutet är bättre för honom vill han själv ta ställning till att fortsätta där. Hittills har Anders valt att åka till Mullback Institutet. Men han känner att han nu kommit till en punkt där han är så trygg i sin utveckling att han skulle klara att pröva något annat. Numera finns ett avtal mellan Mullback Institutet och Västra Götalandsregionen. Det finns också beslut att de som ansöker får

33 medel för kurser om 20 dagar per år. Det kan vara i Konduktiv pedagogik men också andra inriktningar. Uppläggning Uppläggningen av verksamheten på Mullback Institutet har skiftat något under de år som gått även om idén varit densamma. Vid tidpunkten för Anders första kurs hade Lars nyligen tagit över ansvaret för institutet. Han hade varit med att starta det men under den första perioden hade Karlsborgs kommun lett arbetet. Institutet hette då Optimus. Att stå för ett institut av detta slag är dock inte en kommuns uppgift. Karlsborg måste därför finna en annan huvudman. Lars tog över men var inställd på att bara under en kortare tid leda verksamheten och sedan lämna över till någon annan. Så har det också blivit. I november 2003 tog Bräcke Diakoni över som huvudman. Lars har själv gått i skola på Bräcke Östergård. På Mullback Institutets hemsida vid ett tillfälle: VÄLKOMMEN TILL HOPPETS HUS Att hoppas kan vara att leva med hur livet är nu, men också glädjas över vad livet har möjlighet att bli. Det är att veta vem jag är, men också att drömma om vem jag kan bli. Vad jag kan, men också vad jag kan lära mig. Det finns idag alltför många av oss som får budskapet att det inte lönar sig att hoppas att drömma om det som skulle kunna bli. Därför har vi alla ett medmänskligt ansvar att tillföra hopp, att uppmuntra drömmande och att ge framtidstro. I våra händer och fötter, ögon och munnar ligger glädjen och möjligheten att förmedla hopp!

34 Något av det vackraste vi kan få uppleva på Mullback Institutet är när drömmar går i uppfyllelse. Att se någon kunna; att se någon lyckas efter hårt arbete. Att få dela glädjen då ett barn lär sig gå och vinner självständighet att vara med då en vuxen återerövrar sin gång. Skönhet kan vara att upptäcka en blick som för första gången tindrar, att se ögon som söker sig längre bort och högre upp. Mullback Institutet är litet. Lars och Anette ville inte att det skulle växa för mycket. De såg det som bättre med små enheter fast det blev billigare med större. Under år 2002 tillkom ett korttidshem för sex personer där korttidsvistelse och träning skall kunna kombineras. Längden på vistelsen bestäms av ansvarig kommun. Lars har under åren haft många kontakter med habiliteringar för att få förståelse för vad Konduktiv pedagogik kan ge personer med rörelsehinder. Representanter för habiliteringar har också besökt Mullback Institutet. Lars ser kritiskt på handikapporganisationerna som han menar förhåller sig passiva. Från början fanns ambitionen att kursdeltagarna skulle få allt stöd på institutet. Om någon behövde assistent skulle institutet kunna erbjuda det. Personliga assistenter eller anhöriga skulle inte vara med för att självständighetsutvecklingen lättare skulle stimuleras. Det har dock visat sig vara en för stor omställning. Dessutom finns behov av dygnet-runt-service. De som behöver får nu ha personlig assistent eller anhörig med. Det finns också sovande jour. Alla deltagare fick under Lars tid skriva under ett avtal med ett godkännande av de regler som gäller. Det är tydligt att Lars under Anders första kurser var aktiv och präglade atmosfär och uppläggning. Efterhand som han dragit sig

35 tillbaka har andra tagit över och format verksamheten utifrån sina tankar och möjligheter. Under alla kurserna har rörelseträningen funnits med och omfattat två timmar per dag. Dessa har ibland hållits samman och ibland delats upp. Till detta har kommit olika aktiviteter som har skiftat till följd av att deltagare har uttryckt olika önskemål och intressen. Också andra faktorer som tillgång på resurser har påverkat vad som i övrigt förekommit. För Anders var innehållet i den första kursen högst tillfredsställande. Han ser kombinationen av aktiviteter som den grund han just då behövde. Under de senare kurserna har aktiviteter och möjligheter inte varit lika omfattande. Anders behov har dock också förändrats och han har själv kunnat ta vara på det som funnits. Kursprogram under första kursen När Anders kom tillbaka och berättade om sina nya erfarenheter och vad det var som betydde något framhöll han först atmosfären. Den var, som han upplevde den, personlig och familjär. Det fanns en närhet och en samvaro. Man tog hänsyn och man pratade mycket med varandra. Man åt tillsammans. Lars hade stor betydelse för atmosfären. Han tillförde sina egna erfarenheter och var en förebild. Lars och Anette Mullback bekräftade att det fanns en strävan att alla skulle vara nära och med i vardagen. Närhet och helhet var kvaliteter man ville ha som grund. De höll heller inte själva på att de skulle gå hem klockan fem. Likaså deltog andra medarbetare i gemenskapen. De som kommer hit ska känna sig välkomna till

36 %, sa Anette. Alla måste vara med och ta ansvar. Här hör allt ihop. Man bor under samma tak under fyra veckor. En kväll ordnade man under några kurser fest eller utfärd för att bryta rutinerna. Också Anders föräldrar upplevde en positiv atmosfär, en familjekänsla. De märkte att Anders blev god vän med alla på institutet. Föräldrarna kände att också de blev mötta som vänner. Programmet under den första kursen omfattade följande delar: 1. 2 träningspass om vardera en timma förmiddag respektive eftermiddag. 2. Samtal med conductorn om erfarenheterna av övningarna. 3. Enskilda samtal med Lars om vad man ville uppnå. 4. Lättmassage för stelhet upp till 2-3 ggr/vecka. 5. Samtalsgrupper varannan dag i blandade grupper med Lars som ledare. Där gavs tillfälle att diskutera upplevelser eller något ämne av intresse. 6. Friskvård där man tog upp kost, vikten av att äta och dricka rätt, måltider etc. 7. På kvällarna fanns Qi-Gong, aerobics, hantlar och enkel fotboll. I dessa aktiviteter deltog också personer som kom utifrån. Där kunde de färdigheter man höll på att träna övas. Anders efter första kursen: Det är spännande att se hur långt man kan komma i sin utveckling. Friskvården med kostsamtal kom att bli av stort värde för Anders. Han började förstå vikten av att äta rätt i förhållande till träningen. Han såg att han inte tidigare varit medveten om betydelsen av att

37 äta och dricka rätt, som att ha tre mål om dagen. Efterhand insåg Anders att kostmedvetenhet hade stort värde eftersom det gav honom bättre välbefinnande och större styrka. Gruppsamtalen och samtalen med Lars stärkte Anders i hans utveckling av självkänsla och tillit till egen förmåga. Kursprogram under övriga kurser Aktiviteterna under övriga kurser har förutom träningspassen och samtalen med conductor varierat. Det har också märkts att institutet är under förändring. Närheten har varit mindre och det har funnits osäkerhet hos personalen om ansvarsfördelning. Gruppsamtal och friskvård har inte funnits under övriga kurser. Lars har dock haft korta föreläsningar som har handlat om att pröva på sådant man inte ens haft tankar på att man skulle klara. Deltagarna har också kunnat ta kontakt för enskilda samtal. Under den senaste kursen fanns de dock inte med. Friskvård med kostinformation togs bort eftersom deltagarna inte verkade uppskatta den. Anders fick ut mycket men förmedlade det inte. Anette blev överraskad när hon fick höra hur mycket det hade betytt för honom. Däremot har under alla kurserna en person från tandvården hållit föreläsningar om munnen eftersom många har stora problem med munmotorik. I detta har också ingått tankar om utseende. Anette menar att kosthållning är viktig och många är inte medvetna om det. Om man tankar bilen är man noga med rätt bensin, säger hon, men man är inte noga med vad man stoppar i munnen. Många har fel kosthållning och det påverkar. Anders egen uppfattning uttrycker han på följande sätt efter den tredje kursen: När det gällde kosten åt man det som erbjöds. Det